Om att påverka, inte döma vägen och om sätt att lära.

”Tack för vägen du har fört in mig på nu. Jag känner det att jag har fått en sån nytändning, en ny inriktning och målmedvetenhet.”
”Jag är glad att du är glad över vägen du går. Och jag tackar dig för att du vill komma med mig. Till mig.”
”Samtidigt som jag säger det här om målinriktning så känner jag tvivlaren i mig som inte tycker att jag har åstadkommit någonting tidigare, så varför skulle jag göra det nu?”
”Jag tror bestämt att vi har behandlat ämnet ”att åstadkomma” tidigare. Vad menar du med att åstadkomma? Och vad tror du att jag menar?”
”Jag menar att ha påverkat människor på ett betydelsefullt vis, det är nog så jag skulle beskriva min mening av ”att åstadkomma något”.”
”Och hur tror du att jag definierar ”att åstadkomma”?”
”Berätta.”
”Att ha påverkat dig själv på ett betydelsefullt vis. Och om du nu skulle vilja påverka andra på ett betydelsefullt vis så lovar jag att det är det enda sättet att göra det – att börja med att påverka dig själv. Du kan inte föra ut något som du inte själv har i dig.”
”Det känns inte som att jag har påverkat speciellt många med det jag har gjort hittills, då. Mitt jobb känns inte viktigt för mig, men jag ägnar så många timmar av mitt liv åt det. De gånger jag förmedlat dina ord till andra eller delat med mig på annat sätt av det vi pratar om här, det känns som att de få timmar jag ägnat åt det har varit viktigare än allt jag gjort hittills i mitt yrkesliv.”
”Och hur har du kommit hit? Hur har du lyckats förmedla de här viktiga insikterna till andra. De här viktiga känslorna som du delat med dig av?”
”Jag har, åtminstone i perioder, fokuserat på dig. Ägnat tid till att lära känna dig, lära känna dig och mig och utforskat vårt förhållande till varandra. Ja, jobbat på vårt förhållande, eller du kanske skulle kalla det ”återupptäckt” vårt förhållande.”
”Är dina år bortkastade då, tycker du?”
”Jag tycker att jag skulle varit ärligare och modigare från början och gjort det tidigare, snabbare och mer helhjärtat. Och inte ägnat så mycket tid åt sånt som jag inte tycker är viktigt.”
”Det är såklart alltid ett val du kan göra. Du kan göra det valet nu. Men fördöm eller bedöm inte din process. Ingenting är förgäves. Jag försäkrar dig att allt är som det ska vara. Din väg är ingen annans väg. Jämför dig inte med någon. Inte med någon. Jag vill att du verkligen hör att jag säger det. Jämför inte dig själv med någon annan och jämför inte någon annan med dig, för du kan aldrig bedöma någon annans process, eller för den delen din egen. Så lägg din och alla andras vägar i guds händer och lita på att de är i goda händer. De bästa händer.
Det finns bara en sak du behöver tänka på: vad vill jag göra härnäst?”
”Ok. Då vill jag härnäst lita på dig och följa dig. Jag vill vara sann. Sann mot mig själv och dig. Du är sanningen jag känner i hela min själ och mitt hjärta.”
Jag känner det verkligen otroligt starkt fysiskt när jag säger det. Hela kroppen fylls av en värme som strålar ut från mitten av mig, vid hjärtat. ”Vågar du det?”
”Det är verkligen mitt mål. Kanske ska man inte säga att man ”försöker”, för det är väl att delvis ge upp från början? Men jag säger att det är mitt mål att våga.”
”Jag längtar efter dig. Och jag väntar på dig. På er alla, att ni ska komma hem till mig igen. Vilken fest det kommer bli!”
”Vet du, du är verkligen den bästa läraren! Ibland när jag läser vad stora tänkare skrivit, eller upptäcker såna som har djup andlig insikt så känner jag mig som en sån fruktansvärt obildad novis. Det har jag ju sagt förut. Men det blir tydligare och tydligare för mig ju fler texter jag läser och ju fler lärare jag upptäcker. Hur banala mina tankar är ibland jämfört med deras välformulerade och välerfarna. Men å andra sidan så har du också sagt att alla röster behövs, så jag litar på det och att mina ord kommer nå dem som kan bli hjälpa av just mitt sätt att ställa frågor och tar steg vidare på sin egen väg tack vare dem.
Men din metod för mig på senaste tiden – jag tycker den är lysande! Jag har ju börjat läsa A Course in Miracles igen och gå igenom lektionerna där. Första gången jag började läsa den hade jag inte haft så många och tydliga samtal med dig och du hade inte visat mig tydlig på olika situationer och funktioner i livet. Nu när jag läser det igen så blir allt jag läser så mycket tydligare. Jag förstår det på ett helt annat sätt, det får liksom substans för mig. Men fortfarande kan det vara lite för abstrakt och svårgripbart ibland. Men då leder du mig till en situation i livet då jag får se det själv, som jag precis läst om, eller så visar du mig ett program eller låter mig höra en podd som handlar om precis samma sak, fast uttryckt på ett annat sätt. Eller så förklarar du det igen för mig när vi pratar. Det är ett så bra sätt att lära, det här att få samma budskap på olika sätt!
Apropå det – du fick mig verkligen att inse något häromdagen. Jag har ju hört att det man irriterar sig på hos andra, eller det man blir arg och provocerad av, det är sånt man inte tycker om eller vill kännas vid hos sig själv.”
”Ja.”
”Jag har funderat över varför jag blir arg på mina två döttrar ibland. Nästan alltid i samma situationer och på grund av samma beteenden, fast helt olika hos den ena och den andra. Och häromdan insåg jag vilka beteenden det handlar om för mig. Det är lathet och bekvämlighet hos den ena och en känsla av att vara ett offer och en tendens till svartsyn hos den andra. Det var en insikt som drabbade mig rätt hårt. Det är ju verkligen egenskaper hos mig själv. Egenskaper jag inte tycker om och som jag då inte önskar att mina barn ska ha eller ha fått ärva. Och så tror jag att jag blir extra arg eller ledsen för att de uppvisar de här egenskaperna, när jag liksom hoppats att de skulle bli bättre versioner av mig, med bara mina goda egenskaper…”
”Ja. Det är bra insikter, allt. Men jag skulle återigen uppmuntra dig att inte döma eller bedöma. Inte heller egenskaper som ”goda” eller ”dåliga”. Utan lathet skulle ni inte kunna uppleva motsatsen till lathet. Och vem bestämmer att motsatsen till lathet är något gott? Och för vem är det gott? Återigen, ha tillit. Men det skadar inte att reflektera över varför vissa beteenden provocerar dig och varför du ser andra som positiva.”
”Tack för dina kloka ord. Jag tar dem till mig. Jag tänker ofta på hur jag är med barnen och hur jag relaterar till dem. Inte för att vi har några stora konflikter eller att jag tycker jag gör några allvarliga fel, men jag vill gärna ha din infallsvinkel på hur jag gör klokast i relationen till dem. Jag tänker på nu senast idag, när jag blev ganska irriterad på sexåringen som återigen skulle ha bästa platsen i soffan och blev arg och ledsen när hon inte fick det. Då blev jag arg på att hon inte var mer givmild och tänkte på oss andra. Men framförallt på att hon tyckte så synd om sig själv när hon inte fick som hon ville. Jag kände mig tvungen att säga både en och två gånger att det inte var synd om henne eller att jag inte tyckte synd om henne. Sen funderade jag efteråt på om det var fel av mig att visa att hon inte får ha upplevelsen ”tycka synd om sig själv”. Jag var ju egentligen mer arg på att hon tyckte synd om sig själv än på att hon inte ville dela med sig av platsen. Vad tycker du om mitt agerande där? Skulle jag ha gjort någon annorlunda som varit mer konstruktivt?”
”Hon är väldigt känslig för att ta till sig ”sätt att vara” och anpassa sig till vad hon uppfattar att ni tycker är accepterat beteende. Med henne är det risk att ni skapar ett beteende som inte kommer naturligt från henne själv och som hon inte förstår. Ett beteende som hon egentligen gissar sig till eller efterapar. Därför vore det mer konstruktivt att tydligt förklara varför det inte är ”bra”, enligt er mening, att hon alltid får sin vilja igenom eller får den bästa platsen. Genom skuldkänslor kan en förälder manipulera sitt barn till ett ”önskvärt” beteende, men skuldkänslor är aldrig, aldrig konstruktiva eller av godo för barnets utveckling och hon har lätt att få skuldkänslor, särskilt när hon inte förstår, utan bara uppfattar känslan av er ilska.”
”Det låter ju bra och vettigt, men hon tycker verkligen inte om att prata om såna här saker – att vi ska diskutera vidare eller reda ut varför vi blev osams.”
”Nej, men det får hon ta, för hon behöver träna på det. Du gör henne en tjänst för framtiden när du tar de samtalen och propsar på dem. Hon behöver verkligen förstå orsaker och då måste hon både lyssna och tala om dem. När hon säger att hon inte vill prata, då har hon redan valt skuldkänslan och accepterat den. Hon blir störd i sitt avslut av situationen, som hon ser det. Hon har redan accepterat rollen som den skyldiga och du kommer och krånglar till det. Men det ska du göra. Krångla till det och prata om hur det känns för olika människor med olika perspektiv på situationen. Det gör också dig som förälder mer komplex och mer mänsklig. Även det kan kännas ”krångligt” för henne, men det är en tjänst du gör henne att hon lär sig det nu, snarare än senare.”
”Tack. Jag inser ju att jag får fokusera på helt områden för mina två barn. De är verkligen olika! Det märkte jag så fort de kom ut, vilken personlighet de hade. Jag fick nästan en chock när vår andra tjej kom, att hon hade ett helt annat slags energi än vårt första barn. Men jag litar på att de är de perfekta medlemmarna i vår familj, att vi har valt att vara tillsammans här som precis de vi är nu. Och jag är tacksam mot dig för vägledningen. Allt du säger låter vettigt och sant. Alla borde ha gud som sin psykoterapeut!”

Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”

Om tacksamhet för framtiden och om healing

Samtal med gud 2019-03-11

”Hej”
”Hej”
”Idag tänkte jag ju göra något för en speciell person.”
”Ja.”
”Men först vill jag tacka dig för allt fint jag har upplevt den sista tiden. För den härliga semestern vi var på och den fantastiska konserten jag var på i förrgår.”
”Och framtiden då?”
”Framtiden? Du sa ju att jag inte skulle oroa mig så mycket över den?!”
”Du ska inte oroa dig. Men du har tankar om den.”
”Ja.”
”Tacka mig för den.”
”Hur då, menar du?”
”Den framtid som du önskar. Tacka mig för att du redan har den. Så blir den verklighet.”
”Aha.”
”Det du har tänkt på, vad är det?”
”Frihet.”
”Ja, det kommer bli resultatet. Men du måste vara konkret. Vad är det du tänker på?”
”Att jag får skriva en bok om våra samtal.”
”Föreställ dig det tydligt. Se det framför dig. Var i det. Var där.”
Jag föreställer mig att jag sitter vid ett bord i en bokhandel och signerar en bok. 
”Jag, Hanna, har skrivit en bok om mina samtal med gud.”
Plötsligt känner jag starkt en sån glädje från den som står framför mig och vill ha boken signerad. Och från flera andra som står där och har läst boken. Jag känner deras känslor av glädje och hopp och jag blir alldeles överväldigad så jag nästan börjar gråta.
”Ser du? Det är din gåva till dem och till mig. Du återförenar oss. Du får dem att tro på mig igen. Vad är din andra tanke?”
Jag tänker på att jag ska gå en kurs i reiki-healing snart och jag försöker föreställa mig hur jag utför healing på folk. Men det blir suddigt och otydligt och jag får mer en uppfattning av att jag delar energi genom att meditera tillsammans med andra och använda eller kanske skicka energi på det sättet.
”Healing, eller meditation, kanske. Jag ser mycket meditation. Att vi delar energi.”
”Var så konkret och detaljerad som du kan.”
Jag koncentrerar mig, men kan inte se det tydligare än så.
”En sak till har du tänkt på.”
”Ja. Att jag och mina vänner har en gård av något slag. Dit kommer det folk. Kanske en kursgård.”
”Se det framför dig.”
Jag föreställer mig gården och folket där och känner ett stort lugn och frid.
”Det är bra att du tackar mig för sånt som redan har hänt, enligt ditt kronologiska sätt att se på saker. Men minst lika viktigt är att du är tacksam för det som är i ”framtiden”. Så får du det att hända, så väljer du den verkligheten.”
”Ja, jag tror jag förstår. Det är ett annat synsätt, ett annat perspektiv.”
”Det kan man säga.”
”Jag måste bara bli lite modigare, sluta gömma mig och börja sätta hjulen i rullning. Våga ta konsekvenserna av det här.”
”Var tacksam.”
”Och modig?”
”Tacksamhet är tro. Med tron kommer modet.”
”Ok. Nu är jag åtminstone tacksam över att du är så övertygande.”
”Apropå synsätt så känner jag att så fort jag inte har kontakt med dig regelbundet så kommer jag lätt ur ”ditt” synsätt. Jag liksom glömmer, eller börjar tvivla på att världen är magisk, att du kommunicerar genom allt och att allt har en mening.”
”Ja, jag har sagt att vår kontakt är det viktigaste. Framför allt så länge du inte ser mig direkt i alla omkring dig. Men också då.”
”Nu idag, till exempel. Vi har hållit på och försökt boka en resa i sommar så att det skulle funka att jag och min bror skulle kunna ha några dagar tillsammans, våra båda familjer, i Frankrike. Det funkar ju aldrig att vi har semester samtidigt på sommaren i vanliga fall, men nu trodde vi kanske att vi kunde få till det. Och allt har varit så struligt! Det har varit fram och tillbaka med bokningar som gjorts om, vi har läst fel, trott att det funkat, men sen har det visat sig att det inte funkade. Och min man har verkligen försökt få till det, men han misslyckades också och gjorde det till och med värre, fast han är en mästare på att boka resor. När jag inte var i ”ditt tankesätt” så tyckte jag det var jobbigt att allt krånglade så och att vi fick min bror att tro att det skulle gå, för att sen inte göra det. Bara jobbigt och ledde inte till nåt!”
”Och om du ser på det med ”mitt tankesätt”, vad ser du då?”
”Jo, då börjar jag ju misstänka att det inte alls var ett krångligt misslyckande.”
”Utan?”
”Utan att jag fick ett tillfälle att visa min bror att jag verkligen älskar honom och vill umgås med honom så mycket så att vi ansträngde oss såhär, med ombokningar fram och tillbaka.”
”Ja, det var ett tydligt budskap.”
”Och min man visade för mig att han ansträngde sig för min skull, för att jag skulle få vara med min bror. Jag fick chansen att se hans omtanke.”
”Och han såg din omtanke om din bror.”
”Ja. Kanske värt ett par ombokningar, eller?”
”Ja. Eller?”
”Jag gillar ditt synsätt. Påminn mig gärna!”
”Det är just det jag gör. Påminner dig. Gärna.”
”Haha, tack!”

”Och så till det som jag tänkte var ”huvudnumret” ikväll. Jag tänkte ju försöka skicka helande energi och tankar till 14-åringen. Det är kaos på nya barnsjukhuset nu och kön till skoliosoperationer rör sig enormt sakta framåt. Det verkar dra ut i månader. Jag ser att hennes rygg har blivit ännu krokigare och hon har ont. I väntan på operationen, förutom att tjata på sjukhuset, tänkte jag åtminstone göra vad jag kan med helande energi. Vet du – det känns fånigt att säga det nu. ”Helande energi”. Jag känner mig som en kvacksalvare som lovar guld och gröna skogar med en hemlagad medicin på mjöl och tvättmedel.”
”Men du tror på det.”
”Precis. Det är ju mitt problem, haha. Jag tycker det låter tokigt, kanske förmätet. Eller inte tokigt egentligen. Men tokigt utifrån hur jag är uppväxt, vad vi lärt oss att tro på, vad den rådande samhällskonsensusen säger. Ja, enligt vad många som jag själv respekterar djupt, säger. Och ändå. Ändå tror jag på det. För att jag känner i mitt hjärta att det är sant. När jag säger det känns det också tokigt. Som ”alternative facts” – ”jag känner att det här är sant, mina känslor är lika mycket värda som er vetenskap”, typ. Men jag är ju ingen vetenskapsförnekare heller, visserligen. Jag tackar ju inte nej till en skoliosoperation och säger att vi ska fixa det här med guds kraft istället. Men jag tror på att kraften finns, att den finns i oss och omkring oss. När jag tänker närmare på saken så har det väl till och med mätts tydliga förändringar i hjärnan på folk som mediterar? Och om vi alla är samma energi känns det rätt självklart att vi kan påverka varandra genom att fokusera den energin!
Äsch, vilka sidospår jag viker in på. JA, jag tror på kärlekens kraft och energi och förmåga till helande! Och ikväll tänker jag fokusera den kraften på min dotter och jag har bett tre vänner göra det tillsammans med mig. Så då hoppas jag att det inte ”är meningen” att hon ska gå igenom det här lidandet det innebär att vänta på operationen och få mer smärta och sämre rygg, utan att det kan ”vara meningen” att vi och hon kan stärkas i tron på den helande kraften och upptäcka energierna som vi delar.”
”Det är många tankar du har. Och många tankar om rygg. Hur är det med din egen kropp?”
När gud säger det känner jag hur hela kroppen slappnar av och faktiskt faller ihop framåt i sängen, som jag sitter i med benen korsade under mig.
”Oj. Ja, jag har känt mig väldigt spänd sen jag kom hem från semestern. Det känns verkligen som att jag håller på och utvecklar nåt slags symbios-skolios. Jag känner mig sned i ryggen, på samma ställen som 14-åringen. På semestern kände jag mig helt avslappnad och bra i kroppen.”
Min kropp börjar röra sig hit och dit, skaka loss spänningar och mjuka upp leder. Armarna gör rörelser fram och tillbaka över mitt huvud och bakom ryggen. Jag försöker inte stoppa det som händer, utan låter det bara hända. Till slut vill kroppen ställa sig på alla fyra och göra rörelser utifrån den positionen och sen lägga sig ner på rygg och tänja och trycka där.
”Oj! Det här var inte de vanliga sträck-på-nacken-rörelserna.”
”Nej, de här spänningarna sitter inte i nacken.”
”Varför är det egentligen viktigt att kroppen mår bra? Räcker det inte att vi fokuserar på det andliga? På samtal med dig?”
”Det har sagts att kroppen är ett tempel och det är också sant. Kroppen är förutsättningen för att ni ska kunna dela den här upplevelsen ni har på jorden. Så ta hand om den.”
Kroppen håller på ett tag till, tills jag avslappnad sätter mig med benen i kors under mig igen.
”Nu är du mer redo att skicka och ta emot energi.”
”Jag känner det. Tack.”
Jag känner en varm energi som strömmar genom kroppen och ut i mina händer. Jag föreställer mig min dotters rygg framför mig och tänker på hur mycket jag älskar henne och på vilken resa vi gör tillsammans i det här livet. Och vem vet i hur många tidigare? Jag funderar på om vi levt tillsammans tidigare. Jag tror det. Jag undrar om hon har haft funktionshinder tidigare. Eller har jag haft det? Kanske har vi haft ombytta roller. Jag fokuserar på hennes rygg, tänker att jag har den framför mig och för mina händer längs ryggraden. ”Ta emot guds kärlek och glädje” tänker jag som ett mantra, samtidigt som jag för händerna upp och ner längs min inre bild av hennes ryggrad. Varför det blev exakt de orden vet jag inte. Det blev det jag kände som kom ut. Kärlek, glädje och energi.

Om att stå för den man är och undantryckta känslor

Samtal med gud 2018-11-03

”Hej”
”Hej”
”Jag är rätt trött och det är sent. Men jag tänkte ändå vi kunde prata en liten stund. Men jag tänkte inte skriva ner det här till bloggen.”
”Ok. Varför inte?”
”Ja, vet du … Jag tror jag börjar känna lite press liksom, att jag ska prestera någonting. Uppdatera regelbundet och så. Jag är lite orolig att våra samtal inte blir så personliga om jag tänker på att jag ska publicera dem sen.”
”Nej.”
”Vad menar du, nej?”
”Du känner ingen sån press att uppdatera hela tiden, eftersom du inte samtalar med mig hela tiden. I så fall skulle du ju göra det.”
”Eh, nej, det är ju sant förstås.”
”Och du säger själv att du funkar bäst och mår bäst av att ha en deadline eller andras förväntningar på dig.”
”Ja, det har jag nog sagt. Så då är allt som det ska, menar du?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja. Så länge jag känner att jag inte ändrar min ton mot dig, så är allt som det ska.”
”Då så. Jag säger till om det händer. Hur känns det annars med bloggen och våra samtal?”
”Jag är speciellt glad över att jag har delat den med mina vänner. Att jag pratar mer med mina vänner om sånt här. Att det blir riktiga, djupa samtal med folk jag verkligen bryr mig om. Att jag pratar om det jag helst pratar om med många av dem som jag bryr mig mest om. Det är en helt fantastisk gåva, som liksom utvecklar sig mer och mer. Och jag får hela tiden nya utmaningar i att våga ”vara jag” och prata om dig och vad jag gör nu. Jag har ju haft extremt svårt att prata om vår relation, eller andlighet, med folk som inte tror på sånt eller aldrig visat intresse. Inte så att jag vill pådyvla dem det, men jag vill våga stå för vem jag är. Jag får många tillfällen nu att våga stå för det här – dig och mig. Jag misstänker att det händer så som du sa, att jag får vänja mig steg för steg, tills mina dubbla världar försvinner. Men jag är inte riktigt framme än.”

”Hur har det gått annars den här veckan, tycker du? Du hade ju så mycket saker du skulle hinna med och kände dig stressad över.”
”Ja. Det har ju ändå gått bra, eller hur? Jag har försökt att inte stressa upp mig för mycket, utan försökt vara närvarande och lugn samtidigt som jag skulle göra alla de här sakerna. Och det gick ju bra! Jag hann med det jag skulle på jobbet, jag hade ett bra och trevligt samtal med myndigheten där vi redde ut saker, jag hann göra klart sången jag ville skriva till min pappas födelsedag, jag hann hjälpa barnen med det jag lovat och till och med leka med dem emellan. Och hyfsat bra utan att känna att jag måste vidare till nästa sak.”
”Ja. Du ser. Det är ingen mening med att stressa över en eventuell stress som kanske kommer senare. Det effektivaste sättet att handskas med tid är att vara närvarande i nuet och ha fullt fokus på det du gör nu. Det är lite som att meditera. När man mediterar kan man släppa in tankar, men inte låta dem ta fokus utan låta dem passera. Likadant kan du göra när du har mycket att göra. Du observerar att du har någonting annat du ska göra senare, men du låter inte det stjäla fokus från det du gör just nu. Du lägger inte ner känslor och engagemang i det nu.”
”Ja, det funkade bättre än jag trodde med att hinna med allt. Men jag fick verkligen anstränga mig att inte släppa in stresskänslorna. Men jag tänkte på en sak som jag fick lite dåligt samvete över. Eller kanske att jag undrar varför jag blev arg över.”
”Ja.”
”Det var när jag skrev och övade på sången till pappa. Det var liksom första stunden på dagen då jag ägnade mig åt ”min egen sak” – då ville femåringen prata med mig och frågade om jag verkligen måste spela gitarr. Jag kände liksom redan innan att hon inte ville att jag spelade och sjöng och när hon sen frågade så, så kände jag mig riktigt arg över det.”
”Ja, du kunde ha svarat henne utan att bli så känslosam över hennes fråga.”
”Ja, det är det jag tänker på, nu i efterhand. Jag kunde ju bara ha sagt ”jag vill spela gitarr nu”, utan att gå i affekt. Vad beror det på att jag blev så arg över att jag kände att hon inte ville att jag skulle spela?”
”Det är relaterat till det vi pratade om förut. Att du inte är riktigt van att stå för vad du vill och tycker. Du trycker ofta undan vad du själv vill, om du upplever att det du vill inte är ”godkänt” av den andre. Och att trycka undan något man vill och inte låtsas att det finns eller är viktigt (både inför sig själv och andra) skapar ilska och frustration. Det innebär inte att ni aldrig ska ta hänsyn till andras vilja eller anpassa er efter andra. Men det är skadligt att tränga undan sanning.”
Godkännande. Usch, du har rätt. Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare på det viset. När jag var yngre sökte jag ju mycket efter min mammas godkännande och det har jag ju insett på senare år, att det var så. Men jag hade nog inte tänkt på att jag fortfarande gör så och att det gällde även mina barn och familjen.”
”Ja. Men du gör också ett stort jobb här nu. Att våga stå för vad man tycker och tror på är samma sak som att inte invänta andras godkännande. Du övar på det varje dag och blir mer och mer medveten om när det dyker upp. Du lär dig känna igen det.”
”Ja. Tack för uppmuntran. Men det känns ändå lite tragiskt att jag funkar så. Att jag anpassar mig i förväg till vad någon kanske kan komma att tycka. Det är ingen egenskap jag är stolt över, precis. Och inget bra föredöme för barnen.”
”Det är bra att visa för barnen att du värdesätter dig själv och det du gör. Men det har du ju också gjort. Fast du reagerade med lite ilska över din dotters ifrågasättande, så gjorde du ändå det du ville göra. Och det har gjort dig glad att skapa den här kärleksgåvan till din pappa. Det visade du ju också din dotter och du var tydlig med att du ville göra det här och varför. Och tro mig, det tog hon till sig.”
”Är det så? Vad bra. Det blir jag glad över.”
”Jag är glad över din medvetenhet över saker du vill utveckla hos dig – de egenskaper du väljer att kalla ”dåliga”. Men glöm inte att vara medveten om allt det fantastiska som du gör. Det är det jag ser mest. Försök att se dig med mina ögon, ska du få se.”
Gud låter mig se mig själv med fantastiskt kärleksfulla ögon och hela jag fylls av en så skön känsla av värme och kärlek.
”Du, alltså, vet du om hur mycket jag älskar dig?”
”Ja. Tack, det känner jag.”
”Haha och så fick du mig att skriva ett blogginlägg till.”
”Ja. Du hade visst den tiden och orken.”
”Jag hade visst det. God natt nu.”
”Sov gott.”

Om provrörsbarn och själens kontrakt

Samtal med gud – kanalisering 2018-10-17

Jag ställde ett antal frågor till gud för en bekants räkning, om hennes relation och om att eventuellt skaffa ett barn via provrörsbefruktning. En del av samtalet publicerar jag här, med hennes godkännande, eftersom det var information som kan vara intressant för fler. Här kallar jag henne för Mona.

”Hur är det med det här barnet? Är det menat att komma ett barn till Mona? Och nu frågar jag för egen del också, för jag är nyfiken på hur det funkar det här med om ”en själ är menad att födas” till en viss familj en viss tid? Vad är i så fall IVF (provrörsbefruktning) i det här sammanhanget? Tvingar vi ner en själ från himlen när vi gör IVF? Hur är i så fall det möjligt?”
”Det kan vara lite svårt för er att förstå. Jag kan börja med att säga att tiden inte är linjär. Ni upplever det ju så, här på jorden. Men utanför den relativa världen existerar inte ens tiden. På det sättet kan man inte säga att allt gjordes upp som en plan innan ni kom till jorden och sen följs den planen ”från vaggan till graven” i en linjär tid. En själ kan självklart inte tvingas till jorden mot sin vilja. Man kan säga att ni själar som vill leva tillsammans här på jorden gör upp en plan eller ett ”kontrakt” om att vara här och vilka olika roller ni ska ha (föräldrar och barn till exempel) men eftersom tiden egentligen inte existerar kan man säga att det inte är ristat i sten. Allt handlar om skapande och vilja. Det är vad ni gör på jorden, ni skapar konstant. Men utan vilja finns inget skapande. Och IVF är en del av detta skapande, ett uttryck för er vilja. En del säger att det är emot naturen och att ni bryter mot den naturliga ordningen, men ni är medskapande av hela naturen och allt som händer i den. Så om ni väljer att skapa nytt med er moderna, medicinska teknologi, så skapar ni nytt så. Då skulle man på ett sätt kunna uppfatta det som att ”kontraktet ändras” och att ett nytt, ”oväntat” barn föds. Men det barnets födsel är en kombination av er vilja att skapa och en överenskommelse mellan era själar, som är utanför tiden. Så på detta sätt är det lika mycket den ursprungliga planen som utan IVF.”

”Så med den utförliga förklaringen vill du säga att det är upp till dem att bestämma sig för vad de vill skapa? Om de vill ha ett barn till? Och visionen av ett barn till, som Mona hade, vad innebär den?”
”Visioner är en verklighet jag visar er. Men det finns många verkligheter. Ni väljer själva om just denna verklighet är den ni ska uppleva nu. Låt inte visioner göra att ni känner er tvungna till saker ni inte medvetet vill göra. Jag vill säga till Mona att hon verkligen ska försöka känna efter i djupet av sitt hjärta om hon vill ha ett barn till. Sedan ska hon ärligt och kärleksfullt diskutera detta med sin partner.
Min önskan är att Mona ska sätta sig i lugn och ro, helt stänga av mobiltelefon och andra saker som kan störa, sen sätta sig ner med slutna ögon och försöka känna sin sanning i sitt inre. Meditera på frågorna. Var helt stilla. Försök vara utan krav och förväntningar och lyssna på den stilla rösten inombords.”

Test på tillit

Samtal med gud 2018-09-28

Jag känner mig ganska nedstämd idag efter ha pratat med 13-åringen som tycker att livet är tungt och inte har lust till något. Jag skulle så gärna vilja kunna föra över lite livsglädje och framtidstro till henne.

”Hej. Jag känner mig ganska sorgsen. Jag vet inte vad jag ska göra med det här.”
”Tillåt dig att vara sorgsen. För att sorgsenhet ska gå över är bästa sättet att ta emot känslan och känna den ordentligt. Om du vill kan du analysera orsakerna till den, men framförallt ska du acceptera känslan, sen kan du välsigna den och låta den gå.”
”Tack. Ja, det löser ju det med min känsla. Men min dotters liv då, jag kan ju inte bara låta henne vara. Jag vill ju hjälpa henne.”
”Om du vill göra saker med henne och lära henne saker så kan du ta med henne i det du gör. När du gör något litet jobb på datorn kan du låta henne vara med och prova och du kan visa hur du gör. Och om ni gör saker för bloggen eller med den utvecklingen så kan du låta henne vara med där också.”
”Tycker du jag ska låta henne läsa bloggen?”
”Nej, det är för tidigt för henne. Men du kan berätta vad ni gör och låta henne vara med i det du gör praktiskt omkring det, så ni gör saker tillsammans och hon kan lära sig nya saker.
Men du måste också ta ett steg tillbaka i vissa situationer och låta henne ta ansvar för sitt liv. Som det ni pratade om igår, att hon också måste vara med och ta beslut som gäller henne själv. Så klart ska du fortfarande hjälpa henne, men hon behöver bli mer medveten om sitt eget ansvar. Även om hon inte alltid är redo att ta det, så är det bra att du för det på tal.”

Jag tar en paus för att prova det gud pratade om igår – att skriva påståenden på lappar och känna vilket som är sant. Jag tar tre likadana lappar och skriver på dem ”Jag tycker inte om min dotter”, ”Jag är likgiltig inför min dotter” och ”Jag älskar min dotter”. Sen blandar jag lapparna så jag inte vet vilken som är vilken. Jag håller handen över varje lapp, blundar och försöker känna in energin. Det är väldigt svårt att känna någon skillnad alls på dem. Till slut väljer jag en och på den står det ”Jag tycker inte om min dotter”! Jag blir både rädd och ledsen och känner mig helt desillusionerad. Jag funderar över om jag kan ha gjort något fel, inte fokuserat tillräckligt, eller vad. Jag bestämmer mig för att försöka en gång till och fokusera ännu mer. Men jag får samma känsla med de nya lapparna med samma budskap. Har väldigt svårt att känna någon skillnad alls. Jag väljer till slut en igen och på den står det ”Jag är likgiltig inför min dotter.”
Nu känner jag mig riktigt knäckt och får verklig ångest. Är allt det här jag håller på med bara ett spratt från min hjärna? Var ingenting av det sant? Jag kan inte få ihop det med att gud tyckte jag skulle prova det här med lapparna och att det sen inte stämmer alls. Om gud föreslår det här som ett sätt vi kan tala med henne och så är svaren helt fel. Då kan ju inget av det jag pratat med gud om stämma. Jag sitter och tänker över allt och mår riktigt dåligt över det. Sen sätter jag mig ner och försöker få kontakt med gud igen. Eller är det min egen hjärna, bara?

”Var inte ledsen.”
”Du sa ju förut att man skulle ta emot ledsenhet och känna den.”
”Ja, men du behöver inte vara ledsen över det här med lapparna.”
”Det funkade ju inte alls för mig! Jag vet inte vad jag ska tro nu. Jag kände nästan ingen skillnad alls på dem och när jag valde så valde jag fel! Hur ska jag kunna förmedla nånting alls till människor? Det här stämde ju inte alls!”
”När du frågade igår så frågade du hur folk kan tala med mig och få vägledning av mig.”
”Ja.”
”Det du skrev på dina lappar nu var ju någonting du redan visste svaret på, på alla plan – kropp, själ och ande. Du behövde ingen vägledning alls i påståendena på lapparna.”
”Det är ju sant. Men borde jag inte känt den lappen som sanningen stod på? Borde jag inte känt den vibrationen eller energin från sanningen?”
”Du kände ju när du skrev påståendena på lapparna. När du skrev att du inte tyckte om din dotter kände du starkt att det inte var sant och när du skrev att du älskade henne kände du att det verkligen var sant. Hade det varit riktiga frågor skulle det i det här fallet ha räckt med att skriva ner det på papper för att veta svaret. Men lapparna hade ingen roll att spela. De var helt neutrala i ditt ”test”. Det enda du testade var ju om du tror att du kan lita på gud.”
”Men jag tycker ändå att det borde ha känts på lapparna. Lika väl som att det kändes att skriva det.”
”När du skrev det var det ett budskap från dig, därför kändes det – rätt och fel. Men lapparna hade ingen roll mer att spela. De hade inga budskap att förmedla. Det var som om du hade skrivit ”asfalt är svart” på en lapp.”
”Så för att prova den här metoden måste jag ha något som jag undrar över på riktigt, något jag vill ha vägledning i?”
”Ja. Och som sagt kan det räcka att skriva ner det och känna efter.”
”Men jag kände ju när jag skrev nu med, fast det var något jag redan visste.”
”Ja. Men som jag sa – något du tänker, säger eller skriver är ett budskap. Det är inte neutralt för universum och därför kände du det. Men lapparna hade ingen funktion mer och var neutrala.”
”Ok. Jag var beredd att kasta hela den här bloggen och min mediala förmåga i papperskorgen idag. Jag är glad att du förklarade. Det känns faktiskt som en riktigt bra förklaring och jag tror inte min hjärna hade kommit på en så bra förklaring. Jag antar att vi är tillbaka till det där med tillit igen.”
”Kan du tänka dig att fortsätta ett tag till med bloggen då?”
”Ja, jag kan nog det.”


Tillägg: Ett par dagar senare pratade jag med Sonja om mitt ”experiment” och hon kunde inte förstå hur jag trodde att jag skulle få ett svar på en sån ”fråga”. För henne var det rätt självklart att det inte skulle ge någonting.
I efterhand får jag medge att både Sonja och gud är klokare än jag!

Om att vara gudalik och om att inte döma

Samtal med gud 2018-08-30

”Vänta, jag ska bara sätta mig ordentligt så jag kan lyssna bra.”
”Jag är ju redan här.”
”Ja, men jag vill göra sådär som du sa med händerna och sittställningen, för att ta in dig bäst. Hm, det är rätt kallt. Jag fryser om händerna. Funkar det att ha händerna under täcket och handflatorna uppåt för att energin ska flöda?”
”Prova.”
Jag sätter mig i skräddarställning med händerna under täcket och handflatorna uppåt.
”Nähä, det där funkade ju inte. Jag känner att energin inte flödar lika bra alls. Jag får väl frysa då.”
”Du kommer inte frysa. Jag gör dig varm.”

”Vad ska vi prata om idag?”
”Tack.”
”Vadå?”
”Tack för allt du gör nu.”
”Vad menar du då?”
”Tack för att du ringde din morbror på sjukhuset. Tack för att du sa de vänliga orden till din kusin.”
”Men sluta. Det känns helt omvänt att du tackar mig! Det är ju jag som ska tacka dig!”
”Men jag är verkligen glad över det du gör. Ska man inte tacka nån som gör en glad?
Tack för att du var så öppen och ärlig när du var på mingel häromkvällen och berättade om våra samtal. Tack för att du hjälpte din gamla vän med hälsorådgivningen. Och för de fina orden du skrev till henne. Tack!”
”Nä men sluta nu. Det känns verkligen fånigt. Jag tänkte ju tacka dig ikväll!”
”Det du gör nu gör du som mig. Du gör det på mitt sätt. Gudalikt. Dina handlingar blir oftare och oftare gudalika.”
”Tänk på att jag skriver om våra samtal i en blogg nu! Det här kommer låta så himla självförhärligande. Som att jag ser mig själv som en gud!”
”Det är ju jag som ser dig så. Sa inte er vän Jesus att ni alla är gudar?”
”Vår vän Jesus? Haha. Jo, det har jag för mig. Men det låter så … förmätet på något sätt att kalla mina små, vardagliga, goda handlingar för gudalika.”
”Säg kärleksfulla då. Kärleksfulla och gudalika är ömsesidigt utbytbara. Gud är kärlek. Alltså är kärleksfulla handlingar gudalika handlingar.”
”Det var fint sagt. Och jag kan knappast säga emot logiken i det. Men jag känner mig ändå mer bekväm med kärleksfull.”
”Men du blir mer och mer gudalik. Ju mer du släpper in mig i ditt liv. Ju mer du är öppen för mig och praktiserar det du tror på. Du kommer få se. Det blir som ett självspelande piano. Det är i det närmaste beroendeframkallande. När du märker att det är behagligt och att det fungerar, då vill du fortsätta med det förhållningssättet. Och ju mer du utövar det, desto mer blir det av samma vara.
Och jag vill tacka dig för varje liten gudalik sak du gör. Tack!”

”Wow. Ok. Men nu får du ändå sluta tacka. Det känns knasigt.”
”Då kan vi fira istället. Hur vill du fira?”
”Det lät trevligt, det gör vi! Jo, 13-åringen ville gärna att vi skulle bygga en liten älvträdgård och vi var ju och köpte växter idag. Skulle du kunna fixa så att det kommer älvor dit?”
”Javisst. Det fixar jag.”
”Men va, finns det verkligen älvor på riktigt??”
”Allting är besjälat. Alla växter är det till exempel. Hon kommer att se älvor där.”
”Nu tyckte jag inte det var ett hundraprocentigt ja eller nej på den frågan, men jag nöjer mig med det.
Vet du – jag är så himla glad att vi gör den här älvträdgården nu. Det är första gången på jag vet inte hur länge, som 13-åringen faktiskt är intresserad och känner entusiasm över något vi gör.”
”Du känner avundsjuka.”
”Ja. Ja, jag antar det. Jag ser många andras barn i samma ålder som verkar så engagerade i olika saker. De är med och deltar och är intresserade. Och ja, jag känner avundsjuka när jag ser dem. Eller sorg, kanske.”
”Försök att inte döma, eller ens bedöma. Det här som pågår är guld värt. Din dotters väg är långsam, men det är äkta guld som kommer ut av den. Hon har valt att verkligen låta sig känna alla känslor på vägen, att låta det värka fram på ett långsamt sätt. Och det är helt fantastiskt. Resultatet kommer bli enastående! Ur mitt och själens perspektiv händer allt på en gång. Det är det som är så fantastiskt med er fysiska värld – att ni verkligen kan uppleva långsamheten. Och långsamheten är en del av hennes upplevelse nu. Så jag påminner dig igen om att inte döma.”
”Det var ett perspektiv jag inte tänkt på. Långsamheten. Men jag vill ju inte att hon bara sitter för sig själv och inte tar sig för något. Jag vill att det ska vara roligt!”
”Alla vill att det ska vara roligt. Men du får inte pressa fram det på ett hurtigt sätt så att alla blir stressade över att ”nu ska vi ha roligt”. Låt det ta sin tid och döm inte. Det är en helig process.”
”Jag är hur som helst glad över att vi gör den här älvträdgården tillsammans. Nu gräver vi ner lökar i jorden som kommer bli fina blommor till våren. Jag tror hon kommer glädja sig över det här länge och ha något att se fram emot några månader framåt. Återigen ett långt perspektiv. Det är så det känns med henne. Man väntar i månader på att det ska komma upp en liten blomma.”
”Ja. Och är inte det fantastiskt? Och en alldeles lämplig liknelse. Blomman är värd att vänta alla de där månaderna på. Och utan alla månaderna hade det inte blivit någon blomma. För så ser processen ut.”

”Vad tycker du om bloggen då?”
”Jag är väldigt glad över den.”
”Jag känner mig lite orolig att jag ska börja censurera våra samtal på något sätt. Att jag ska börja tänka på om saker passar, låter konstigt, eller kan uppfattas fel.”
”Ja, men du är ju väldigt medveten om det. Du upptäcker dina tankar om självcensur och hejdar dem. Det kommer gå bra.”
”Hur ska jag fortsätta nu? Jag borde sprida den mer. Har du några tips?”
”Du ska ta det lugnt nu i början och inte skynda på att sprida den. Du måste vänja dig mer vid att finnas där ute. Låt det ta lite tid i början. Men ju mer du integrerar mig i ditt liv, desto klarare kommer det att bli för dig hur du ska förhålla dig. Och så kommer det bli. Du kommer bli mer och mer självklar i din relation till mig, hur vi kommunicerar. Du kommer bli starkare i din tro.”
”Det låter skönt. Men jag kommer alltid tvivla, det vet du.”
”Ja. Det är bra. Jag förväntar mig inget annat. Och vill inget annat, så länge det inte hindrar dig i det du vill åstadkomma. Men dina dubbla världar kommer försvinna och du kommer leva i en mer hel värld där du bejakar den du är.”
”Det låter otroligt skönt. Jag längtar dit och hoppas att min tro kommer räcka.”
”Det finns ingen annan möjlighet.”

”Men nu får i alla fall jag avsluta med att säga tack till dig. Tack! Jag älskar dig!”
”Jag vet. God natt.”

Gud i allt och om andras vilja

Samtal med gud 2018-04-19

I natt börjar jag med att säga hej till gud, att det var länge sen vi pratade. Gud säger ”Vi pratar ju hela tiden!”
Jag tackar för den kommunikationen vi har nu, känslan jag har av att alltid vara glad oavsett vad som händer ”på ytan”. Jag känner mig så tacksam över det och säger att jag alltid vill känna såhär. Jag tackar för alla tecken och hälsningar jag får från gud. Som koltrasten som sjöng i ett träd ovanför mig när jag cyklade hem idag.
”För visst var det du?” frågar jag gud.
”Ja.” svarar gud.
”Fast det förstås, du är ju i allt?”
”Ja.”
”Så då var det inget speciellt med just den koltrasten?”
”Eller så är allting speciellt. Tror du inte jag menar vad jag gör? Tror du inte jag pratar med dig? Den domherreflocken som kom när du och din 4-åring satt och tittade i fönstret, tror du inte det var jag? Där du ser mig, där är jag.”
”Ja. Ja, jag tror ju det. Tack! Jag känner mig så himla glad och jag ska verkligen se dig i allt! Jag ser fram emot allt! Jag är så glad att få leva i den här världen nu och att vi har evigt liv och att vi leker den här leken här och nu. Det är så häftigt! Jag ska njuta av allt!”

”Och så skulle jag ju fråga om 13-åringens skolios. Som Sonja tyckte.”
”Pratar vi inte om det hela tiden?”
”Jo. Jo, kanske det. Det kanske är därför jag inte känt så stort behov av att fråga – för att jag känt svar ändå. Men nu frågar jag ordentligt då – hur ska vi göra med 13-åringens skolios?”
”Som jag har svarat – du gör precis rätt nu. Låt henne prova med korsetten. Och låt det vara hennes eget val. Du har ställt henne inför olika alternativ och förklarat vad de innebär och konsekvenserna av valen. Nu är det hennes eget val. Och det är viktigt. Och hon har ju också gjort sitt val.”
”Men jag ska väl inte låta henne vara helt själv i det valet och låta henne ta alla initiativ till att sätta på korsetten? Det känns som det inte kommer hända så mycket då.”
”Du ska pusha på henne lagom mycket, precis som du gör nu. Men inte så mycket så att hon inte känner att det är hennes val längre. Ni är inne på en bra och viktig väg.”
”Tack. Nu känns det tryggt.”

Nu börjar mitt huvud och nacke röra sig i såna där stretchiga rörelser som de så ofta gör när jag mediterar.
”Men är det verkligen dags för det här nu?” säger jag.
”Lyssna på din kropp,” säger gud ”den vet vad den behöver.”
Jag låter kroppen hålla på och hindrar den inte. Efter lite huvudstretching gör den en helt ny rörelse med armarna rakt ut från kroppen och sen i en båge upp över/framför huvudet med handflatorna inåt. Sen gör händerna en ganska snabb rörelse med handflatorna fortfarande inåt, sen ner framför ansiktet och framför ansiktet vänder handflatorna utåt och liksom trycker/skjutsar bort någon osynlig energi från mitt ansikte tills armarna blir helt utsträckta igen. Kroppen fortsätter göra så fem gånger, sen blir det mindre rörelser där händerna skjutsar iväg energi från munnen och uppåt mot hjässan i en rät linje. Det känns som att jag tar bort skräp från min tredje öga, är väl den bästa tolkning jag kommer på.

Jag tänker att jag måste fråga Sonja, som kan det där med yoga, om det finns någon liknande yogarörelse.
Jag frågar gud vad det är kroppen håller på med.
”Kroppen vet vad den behöver. Lyssna på den. Den behandlar energier. Vi har ju talat om detta förut – att allt har olika energier, allt ni stoppar i er och allt ni tar in.”
”Men påverkar kroppens energier verkligen själen?” frågar jag.
”Energierna här i kroppen kan påverka din kontakt med din själ. Och hur effektiv och tydlig kommunikation du har med din själ.”
När kroppen gjort ovanstående rörelser några gånger känner jag att jag blir helt överväldigad och det känns som att jag ser ett blåaktigt sken framför pannan.
”Är det min själ jag ser nu?”
”Du ser mig tydligare”, säger gud.

Om tacksamhet och barnuppfostran

Samtal med gud 2018-01-18

I kväll känner jag mig så väldigt glad och tacksam. Jag har känt så ganska länge nu. Mycket på grund av att jag gått Neale Donald Walshs kurs ”Awaken the Species” och verkligen försöker leva som jag tror, med hjälp av den. Försökt föra in det jag tror på i min vardag, så det inte bara blir något intellektuellt, utan tillämpa det rent konkret i mitt liv.
Och jag har känt mig närvarande med gud varje dag i vardagen. Jag uppskattar allt så mycket! Jag uppskattar att vara med Sonja och hennes vänner, att träffa mina vänner och mina släktingar. Jag uppskattar all vacker musik som finns och allt vackert i naturen. Det är så lätt och självklart att se det bästa i människor. Jag ser mer skönhet, perfektion och utveckling i världen. Det känns som jag uppskattar allt som det är just nu – i sitt perfekta ögonblick av utveckling. Jag älskar den känsla jag har nu och önskar att jag kommer stanna i den länge. Det känns som mitt hjärta svämmar över, jag förstår verkligen det talesättet, för det är precis så det känns.

Jag börjar med att tacka gud för allt som jag känner mig så glad över nu och att jag får känna så. För första gången på länge (eller nånsin?) känner jag att jag verkligen älskar livet. Älskar varje ny dag.

Jag tackar för min fina familj. Min fine man, fina 13-åringen och fina 4-åringen. Tackar för att 13-åringen är glad igen och att vi skrattar och skojar med varandra igen. Tackar för att min kusin lever och har hälsan och tänker på allt de gått igenom, hela hans familj, hans mamma och bror. Hur oroliga alla måste ha varit.

Jag tackar gud för hennes små ”knuffar” i rätt riktning, eller kanske snarare knuffar vidare.
Jag tackar för att gud hjälper mig att inte känna mig rädd och på att öva mig på att släppa rädslan i olika situationer. Jag känner mig verkligen rädd mer och mer sällan.
Jag tänker på de ”HEB:s” som nämns i Awaken the Species – ”Highly Evolved Beings”. Är det så här de känner?
”Ja”, svarar gud. ”Och känner du vilken frihet det är? De är i princip aldrig rädda. Och de känner sig fullständigt fria.”
”Vilken fantastisk känsla!” säger jag. ”Och tänk att växa upp så och känna så redan från att man är ett litet barn. Det måste vara helt underbart.”
Vi börjar prata om barn och hur de funkar. Jag har funderat en del över det på senaste tiden, när jag ser hur en del förskolebarn interagerar med varandra. Ifall det är så att barn har ”onda” instinkter, om de blir översittare och elaka om man inte kontrollerar och styr dem.
Gud säger att barn gör som vi alla gör – de provar sig fram. De har inga erfarenheter, så de gör det som fungerar. Provar de ett sätt och upplever att det funkar, så fortsätter de så. Och de är väldigt lyhörda och ser hur andra gör och provar då de andras beteenden.

Jag undrar hur de ”högt utvecklade väsena” gör med sina barn.
Gud säger att de är väldigt uppmärksamma på sina barn. De vet att barnen blir påverkade av allt. Allt de hör, ser, känner, äter, med mera. Deras barn tar inte efter våldsamt, nertryckande beteende som skadar andra, för det finns inget sådant beteende att härma. Och föräldrarna är uppmärksamma på att gå in och visa på om ett beteende är till nytta eller skada, genom att göra barnen uppmärksamma på det eller resonera om det och visa på alternativ. De är väldigt bra på att ”knuffa” barnen i rätt riktning, som gud gör med oss.
Gud jämför med situationen i pulkabacken igår, när min 4-åring nästan blev påkörd av en annan kälkåkare. 4-åringen ville genast lägga hela skulden på den andra och konstatera vilka fel den andra hade gjort. Där visade jag på att vi också gjort fel, som stått kvar för länge i backen, där alla åker ner. Och jag hade sagt till att vi skulle flytta på oss innan. Gud säger att det är bra att visa på hur situationen ser ut från fler perspektiv och inte bejaka negativitet och skuldbeläggande.

Jag frågar om hur barn relaterar till varandra generellt och kanske framför allt flickor och pojkar på förskolan. Där vill vi ju alltid att barnen ska ”stå upp för sig själva” och säger det är bra när barnen säger ifrån. Det måste väl vara en bra sak? Att man värdesätter sig själv och inte låter sig trampas på eller bli ett objekt.
Gud säger att vi angriper frågan ur ett lite felaktigt perspektiv. Om vårt fokus var att göra det som är bäst för den andre, om vi lärde våra barn det (genom att vara förebilder), då skulle det aldrig ens uppstå som fråga. Gud säger att det är viktigare att tänka på den andre, hur den känner och vad jag kan göra för den, än att ”stå upp för mig själv”. Men det betyder inte att man inte ska förklara sina gränser och säga sin sanning. För sanningen skadar inte.
Jag säger att det låter som en väldigt kollektivistisk och självuppoffrande syn och tänker att det låter rätt likt kommunistiska samhällen, eller andra samhällen där individen inte setts som viktig. Gud säger att det inte alls är samma sak, för att de samhällena byggde på en helt annan grund och människosyn. Människosynen som gud beskriver bygger inte på att alla är lika, utan på att man ser och hyllar det fantastiska i den andra människan. Man ”ger den andra människan tillbaka till sig själv” som gåva, genom att visa den hur vacker den är. Det är egentligen allt vi behöver göra här på jorden.

Om att kanalisera del 2

Samtal med gud 2017-05-31

Vi pratar vidare om sessionen med Sonja, jag visualiserar hur jag tror att den kommer gå till. Kommer jag ställa frågor till henne? Vill gud säga någonting själv till henne också, utan att hon frågar. Gud säger att hon vill det. Jag känner mig fortfarande lite nervös över det hela. Tänk om allt det här bara är inbillning och röster i mitt huvud? 
”Ja, tänk om det är det – var skulle det innebära?” frågar gud.
”Det skulle innebära att jag är rätt bra…”
”Ja”, säger gud. ”Det skulle innebära att du är jag. Och det är ju inte så pjåkigt.”
Gud ger mig så mycket kärlek och ljus och visar alla som är där omkring henne (bland andra min farmor) och säger ”Vi är så glada över att du gör det här och har börjat gå den här vägen. Och DU är så glad över det. Det är ju vad du vill. Om du visste hur stolt jag är över dig. Och hur mycket jag älskar dig.”
Jag känner verkligen hur mycket gud älskar mig och plötsligt drabbas jag av en sån hemlängtan att jag börjar gråta. Jag saknar att vara riktigt ihop med gud, på det där självklara, totala och lätta sättet. 

Gud pratar mer om hur roligt vi ska ha tillsammans och hur exalterad han är över vad vi ska göra. Och så tittar han på 13-åringen och säger ”och allt hon ska göra”. Vi tänker tillsammans på när jag var på habiliteringen idag och jag tog upp 13-åringens sneda rygg och sa till sjukgymnasten att en sätt att motivera henne att träna kan vara att säga att hon ska slippa en operation i framtiden. 
”Det är inte någon motivation. Något som bygger på rädsla kan aldrig vara motiverande på riktigt.”
”Nej, jag känner ju att du har rätt, det kändes inte riktigt bra redan när jag sa det.”
Gud visar mig allt roligt och fantastiskt 13-åringen kommer göra i sommar. ”Ni gör så mycket rätt med henne nu. Hon märker det och vågar släppa fram sin egen lust och vilja.”