Behöver själen utvecklas?

”Hej”
”Hej du”
”Tack så fantastiskt mycket för mina fina vänner och allt som vi upplever tillsammans nu – i gemensamma meditationer och när vi tar emot budskap för varandras räkning. Jag får på riktigt nypa mig i armen för att tro på att jag har såna pärlor att umgås med, att uppleva allt det här med och att kalla mina vänner.”
”Ja. Det är viktigt och stort, det ni gör nu.”
”Ja, det känns verkligen så. Oavsett om det är för en människa, för fyra människor eller för hela världen. Det vet jag inte. Men det känns viktigt oavsett.”

”En av mina vänner ställde en fråga till mig efteråt som jag fick fundera över. ”Behöver själen utvecklas?” Jag fick en känsla av att du hade svarat på det nån gång förut och jag kände som att jag ungefär hade svaret. Jag letade lite här i bloggen och hittade lite ställen där det ungefär, men inte riktigt, handlade om det. Det handlade om karma och reinkarnation och meningen med livet. Men kanske inget svar direkt på just den frågan. Så nu ville jag ställa den rakt till dig.
Hur är det, utvecklas själen, eller är själen redan perfekt? Behöver den inte utvecklas?”
”Du kommer ihåg att jag visade dig förut hur det såg ut med den ursprungliga separationen mellan gud och själen?”
”Ja, jag kommer aldrig glömma den bilden du gav mig av när själen (det kändes som min själ) skiljdes åt från dig. Jag upplevde det som en ömsesidig kärleksgåva och på samma sätt ett slags offer. Vi visste båda att det skulle göra ont, men vi gjorde det av kärlek till varandra.”
”Ja. Det är ett träffande sätt att se det på.”
”Och anledningen till den första separationen, kan du förklara den igen?”
”Jag ville uppleva att vara gud. Jag ville dela det med någon. Men det fanns ingen annan.”
”Var du ensam, gud?”
”Jag var allt som finns.”
”Jag förstår.”
”Jag ville uppleva mig själv. Jag ville uppleva det som är kärleken, jag. Och jag ville dela upplevelsen. För att dela upplevelsen och för att uppleva något alls behövde jag ha något och någon att kunna relatera till. Jag behövde ha relationer. Därför skapade jag upplevelsen av separation, den första illusionen – guds dröm, om du så vill. Men det är mer än en dröm och mer än en illusion. Era ord passar inte. De kan inte beskriva den totala magin i det som vi upplever tillsammans. Jag som hade den ursprungliga tanken om att skapa, ni som gick med på att vara upplevelsen av det skapade. Det är vår gemensamma kärleksgåva till varandra. Det finns inget som är mer heligt än att dela. Genom delandet upplever vi helheten. Genom delandet är vi hela. Och det finns inget annat sätt att vara hel än att dela helheten med allt och alla som är. Det är då du verkligen återvänder till gud – när du litar helt och fullt på att du är hel, att separationen inte finns – och när du delar det med allt och alla och därigenom demonstrerar att du är hel och allt med alltet. Då finns ingen illusion mer. Då är vi hela igen, både i upplevelse och i verkligheten.”
”Oj, så stort och fint. Mitt huvud känns som det blir en stor, varm energiboll när jag tar emot dina ord. Och de känns sanna i mitt hjärta. Tack för att du… delar dem med mig.
Men hur var det nu med själen då? Om det gick till såhär som du säger, att själen ”gick med på” att separeras från dig, att vi gjorde det som en ömsesidig kärleksgåva, behöver då själen utvecklas?”
”Själen är ju i verkligheten en del av mig. Inget som är en del av mig behöver utvecklas, för det är redan fullkomligt och helt. Men jag har också sagt att universum handlar om utveckling, att det är universums mål. Det är viktigt att vi skiljer på illusionen, ”guds dröm” här, och vad som är verkligt på riktigt på riktigt. Som i verkligen verkligt, när alla illusioner och alla slöjor slutligen har fallit. I den verkligaste verkligheten finns inte ens några själar längre, då har vi gått upp i total förening. Men så länge vi vill uppleva relationen och delandet, ja även separationen, så kan vi tala om enskilda själar och vi kan tala om universums utveckling.
I universum, ja i alla multiversa för den delen, förekommer (eller snarare upplevs) en enorm mängd av olika stadier. Man kan kalla dem för utvecklingsstadier. Och olika grad av separation, olika grad av förståelsen av sanningen och olika upplevelse av delandet, helheten med gud och ens plats och uppgift i skapelsen. En av de allra starkaste upplevelser av separation som finns är faktiskt att vara reinkarnerad som människa på jorden. Ja, det är verkligen ett enormt åtagande ni har givit er in på och beundran för det är stor från många i ert universum. Minnet av gemenskapen med gud är väldigt långt från er som människor på jorden och det är en väldigt tjock slöja som döljer det minnet. Det krävs väldigt stor tillit i er upplevda verklighet för att tro på att något annat än separationen kan vara sant. Nu pratar jag generellt för människosläktet. Självklart skiljer sig upplevelsen stort åt mellan olika människor. Men vad jag beskriver är, kan vi säga, grundpremissen för att reinkarneras som människa.
Behöver ni människor utvecklas? Behöver era själar utvecklas?
Det som allt i alla multiversa längtar och strävar efter, det är att återförenas med gud. Att återuppleva enheten och helheten. Det är också vad gud längtar efter, att återförenas med er. Det är vår gemensamma strävan i vår dans, i vår lek, i vår dröm. Vår dröm som är så oändligt mycket större och mer magnifik än ni någonsin kan göra er en bild av.
För att återförenas med gud måste ni inte utvecklas, ni måste minnas. Ni måste skala bort allt det från er som inte är av gud, det som inte är enhet. På vissa sätt kanske det skulle kunna kallas utveckling, men det är snarare ”avveckling”. Ni tar bort allt annat och kvar är bara enhet. Bara gud. Det är det slutgiltiga ”målet”, den stora festen i resans slut.
Det som du kallar utveckling skulle kanske kunna beskrivas som att ”komma vidare” och på det sättet kan man säga att en själ (fast den i grunden är perfekt) måste utvecklas. Inget som finns i denna livets dans kan stå still, det är emot själva grundregeln för dansen. Alltså kan inte en själ heller stå still. Den vill dansa hem till gud. Det är själens ”utveckling” – att genom dansen och leken fullt ut minnas och uppleva vem själen verkligen är – en oskiljaktig del av mig.”
”Vilken fantastisk liknelse! Den tar jag med mig som bild i mitt huvud. Jag är en själ som dansar hem till gud.”
”Och blommorna som du plockar på vägen i din dans, dem tar du med hem till mig. Så får vi njuta av dem tillsammans.”

Om karma (igen)

”Jag har funderat på en sak vi pratade om i ett samtal för ganska länge sen, när vi pratade om karma första gången. Om jag har förstått det rätt med hur vår kommunikation funkar, så använder du begrepp och ord till stor del som jag uppfattar dem? Och jag uppfattar karma som, typ, balans, att saker jämnar ut sig i slutändan. Men den gången sa du att universum inte var intresserat av balans, utan av utveckling. Men blir inte det balans i slutändan då?”
”Nej, jag skulle inte använda ordet balans för det du menar. Du uppfattar ordet balans som att något blir utslätat och tillrättat och det handlar det verklighet inte om.”
”Men om man, som du sa den gången, vill uppleva alla sidor av något och se alla perspektiv – innebär inte det att det uppstår balans? Blir inte det resultatet?”
”Ordet balans är inte vad som beskriver det bäst. Det handlar mer om helhet. Att uppleva alltihop, alla sidor, se alla perspektiv, det leder till helhet. Visst kan man hävda att när helhet är uppnått och upplevt, då råder ett tillstånd av balans. Men återigen är orden begränsande för att uttrycka det som verkligen är. När du och jag pratar vill jag hitta de ord som har mest korrekt motsvarighet till det jag vill förmedla i ditt sinne. När någon annan läser våra dialoger kan det kanske vara förvirrande eller rent av en stötesten för dem, för det ordet motsvarar inte vad de uppfattar i sitt sinne. Därför är alltid den personliga, ordlösa kommunikationen den renaste formen av kommunikation med mig.”
”Men det här med karma då, är det inte nödvändigt att få igen det man har gjort? Att den energi man sänt ut blir just balanserad av en annan, ”motpolsenergi”? Och visst har du sagt till mig att man kan balansera en viss sorts känsla med en känsla som är motpolen till den första känslan. Är inte det ett balanserande då?”
”Nu rör vi oss som sagt i territorier där språket riskerar att sätta käppar i hjulet för er. Det är inte ”nödvändigt”, som du uttrycker det, att en energi (tankar, handlingar) du sänder ut måste balanseras med en motsatt energi (tanke, handling). All energi som du sänder ut, allt du gjort, allt du missförstått, det kan upphävas, förlikas eller förlåtas av – just det – förlåtelse eller ”nåd”. Det är inte nödvändigt att du ska uppleva motpolen för att det du du kanske vill beskriva som karma ska lösa upp sig. Men det är själva existensens utgångspunkt, kan vi säga, att den vill uppleva allt, det är själva grunden för existensen. Du – och jag genom dig – vill inte bara uppleva blått och lila när det finns så många färger på spektrumet. Vi vill inte bara uppleva två toner när det finns flera. Vi vill inte bara känna det hårda när det finns mjukt. Och så vidare och så vidare. Vi vill uppleva allt. Vi vill uppleva helheten. För det är det slutliga målet – att uppleva och skapa den oändliga helhet som är Gud – allt som är. Och att expandera Gud genom nya upplevelser som aldrig har upplevts förut. Så det som du tänker dig som balans skulle jag – för ditt sinne – kalla helhet. Och det som du tänker dig som karma skulle jag kalla ”uppleva allt”, eller i fallet av förlåtelse och nåd ”förstå allt”, då man blir visad, utan att behöva uppleva det personligen, och får samma förståelse därigenom.”
”Tack för förklaringen. Ja, det är svårt med ord. Ibland kan jag haka upp mig på saker och gå och fundera på dem hur länge som helst. Sen kan någon säga det på ett nytt sätt som får mig att inse att det de sa var ju precis samma sak som det som jag bara kallade något annat. Att man missförstår någon för att man använder ett annat vokabulär. Det måste vara mycket enklare att kommunicera med känslor, eller vad ska man kalla det som du kommunicerar utan ord? ”Direkt förståelse”? Jag tänker på engelska nu i mitt huvud, typ ”instant understanding”. Att begreppet kommuniceras direkt, utan att det behöver förklaras eller sättas ord på.”
”Ja, så kommunicerar jag. Inget dumt uttryck, för att använda ord. Direkt förståelse. Jag vill förtydliga att över huvud taget när ni pratar om begreppet karma så fokuserar ni alldeles för ofta på uppdelningen ”gott” och ”ont” – att det är ”onda” handlingar som ska uppvägas med ”goda” handlingar. Men återigen säger jag att det är helheten som ni vill åt i detta ni kallar karma. Ni vill se och uppleva alla sidor och alla aspekter. Det kan lika gärna vara ”bekvämt” och ”obekvämt”, stark och svag, rik och fattig, mäktig och maktlös, frisk och sjuk. Detta att uppleva allt här på jorden är vad vissa kallar karma-hjulet. Och om ni vill komma ifrån det eller slippa uppleva vissa aspekter av det, vissa aspekter av allt som finns att uppleva här, då kan ni göra det genom nåden – den plötsliga insikten eller upplysningen. Nåd heter ju gratia på latin – något man får gratis, alltså. Utan att ha ”förtjänat” det. Den kan ni få om ni uppriktigt ber om det eller om ert högre jag ser att det är bra tid för er att gå vidare från det ni upplever.
Det är något du själv kan tänka på under dagen – finns det något du kan ge någon i din närhet gratis? Något du kan bjuda på? Kan du ge något gratis, ovillkorligt? Finns det någon eller något du kan förlåta gratis, ovillkorligt? Kan du ge någon ovillkorlig kärlek? När du gör det släpper du undan för undan det greppet som både din egen och andras karma har, om du vill använda det ordet. Varje gång du närmar dig ovillkorlig kärlek så går du ifrån karma. För det är vad ni är här för att göra och för att komma fram till – ovillkorlig kärlek. När ni lever helt i det har ni släppt taget om allt som binder er hit och ni brukar då inte se någon anledning att komma tillbaka som människor på jorden.”
”Oj, så intressant och fint. Det låter som ett stort och långsiktigt jobb ändå, att alltid leva i ovillkorlig kärlek. Men jag tänker vara tålmodig med mig själv och glädjas åt varje gång jag väljer kärlek.”
”För varje gång du gör det så växer din kärlek och det blir lättare att välja den. Och tänk också på att varje val du gör påverkar dem omkring dig och gör deras resa mot kärleken så mycket lättare. Ni är aldrig bara en person här. Ni gör allt detta tillsammans. Tack för allt ni gör. Jag älskar er alltid oändligt och är alltid med er.”

Om guds natur, reinkarnation och konspirationsteorier

”Hej igen. Oj, nu har jag inte skrivit om våra samtal i bloggen på väldigt, väldigt länge! Men jag tänkte ju skriva nu igen.”
”Ja. Nu är det dags.”
”Ja, det känns så. Under den här tiden har du ju visat mig en massa nya källor att hitta information och jag har slukat en hel del av det som du låtit mig snubbla över. Ibland tycker jag du är lite övertydlig, faktiskt! När jag ser en sak på youtube, två vänner tar upp samma ämne och jag läser om det på ett tredje ställe – samma dag! Hur trög tror du att jag är egentligen, haha?”
”Det är du själv som vill visa dig själv. Det kanske är du som tycker att du är lite trög?”
”Äsch, varför ska du alltid få det att landa tillbaka hos mig?”

”Vad har du lärt dig som är nytt, då?”
”Oj, ska jag dra det lite snabbt, tycker du?
Jo, en sak som jag tycker ha lärt mig, och som jag intresserat mig mycket för, av förklarliga skäl – det är det här med kanalisering. Jag har lyssnat på och läst många andra som kanaliserar högre medvetanden, sina högre jag eller källan – lite som jag, då. Och en sak tycker jag har blivit tydlig för mig och det har du ju också bekräftat – det här att budskapen alltid är anpassade till den som tar emot dem. Och att alla som kanaliserar i olika grad faktiskt påverkar budskapet som de tar emot. I de minst påverkade fallen så är kanske inte påverkan så mycket mer än att mediets ordförråd är det som mediet själv ”bidrar” med. Kanske finns det även såna som inte ens förmedlar med sitt eget ordförråd, utan är helt bortkopplade från sin personlighet? Men de allra flesta verkar få budskap som talar till dem, med deras språk och talar till den situation och till den utveckling och förståelse de befinner sig i just nu. När jag ser tillbaka på våra tidigare konversationer nu, så tycker jag mig se ställen som jag tänker att du skulle uttryckt på ett annat sätt om du skulle pratat med mig om dem idag. Inte för att det du sa inte stämmer längre, men för att min personliga förståelse och kunskap ökat och att du då kanske skulle uttryckt det på ett annat sätt om det vore idag. Inget fel alls i det, men det är en observation som klargjort massor för mig och gjort det lättare för mig att förhålla mig till både det jag själv tar emot och andras kanaliserade budskap. Det har också gjort att jag blivit tio gånger starkare i tron på att ALLA måste gå inom sig själva för att hitta sin egen sanning. Man ska verkligen inte ta någons ord över det man känner är sant för en själv, i sitt hjärta. Det har ju du också sagt förut, men nu har det verkligen sjunkit in att det gäller alla, alltid, utan undantag.”
”Du låter nöjd.”
”Ja. Kul uttryckt. Jo, jag känner mig ”nöjd”. Tillfreds.”

”Har du lärt dig något mer sen sist?”
”Ja, jag tror det. Ok, lyssna då. Nu ska jag berätta vad jag vet om gud. Det enda jag tror att jag säkert kan säga om dig, och även det medger jag att jag inte helt säkert vet, eftersom jag inte kan veta något helt säkert. Men det enda jag känner mig helt säker på att jag kan säga, det är att ”Gud är”.
Inte gud är det och det, utan bara “Gud är”. Är gud kärlek? Det är ju vad jag har tänkt den största delen av mitt liv, eftersom det är min upplevelse. Men nu skulle jag snarare säga att kärlek är ”hur Gud är”, Guds sätt att vara i världen. Och ljuset är Guds sätt att synas och manifestera sig i världen, ljuset är det som ser ut att vara den här världen och alla världar. Materia existerar ju egentligen inte, men ljus och energi är det som vi uppfattar som materia.
Vad säger du om den definitionen?
Gud är.
Gud är genom kärlek.
Gud syns genom ljus.
Och, vi är alla en del av Gud.”
”Det stämmer.”
”Är det verkligen du som säger det nu då, eller mitt eget medvetande som vill bekräfta mig själv?”
”Känn mig. 
Jag ser inga fel i den definitionen.”
”Tack. Jag kände hur hela jag blev uppfylld när jag ”sa” det här i mitt huvud. Det var som att det strålade och cirkulerade energi i hela huvudet och hjärtat.”

”Jag hade en annan fråga jag ville ställa. Det är om reinkarnation. Går det att välja att inte bli återinkarnerad när man dör? Att hoppa av hela det hjulet, liksom?’
”Ja, det går.”
”Nu pratar jag om jorden då, vad som gäller för människor.”
”Det gäller överallt. Det går att välja att inte bli återinkarnerad. Men det är extremt ovanligt att någon väljer det. För det är inte önskvärt. Det innebär en icke-existens.”
”Vad händer då? Blir man ett spöke?”
”Nej, det som är vad ni kallar spöke är nästan alltid bunden till en speciell plats och ett spöke är bara en del av er energi. Om du väljer att inte reinkarnera så skulle du vara mellan världar, i en icke-plats i princip helt utan upplevelser. Som sagt en icke-existens. Vad ni kanske skulle beskriva som ett jämngrått ingenting. Det är icke-utveckling. Icke-evolution.”
”Det låter inte speciellt frestande. Så hur kommer man vidare då, från att bli återfödd igen och igen på jorden? Det kan ju vara rätt jobbigt att leva här i evigheters evighet också, med tanke på hur det har sett ut genom vår historia.”
”Du kan inte undvika att ”gå upp i ljuset” efter din inkarnation och därmed få veta om du kommer reinkarnera eller gå vidare någon annanstans. Det du måste göra om du vill komma vidare från att reinkarnera och inte längre leva ett så begränsat liv som du gör nu, det är att leva i kärlek. Här och nu på jorden, precis där du är, som den du är nu. Använd alla verktyg du har till sitt förfogande här och lev så mycket i kärlek som du förmår. Se gud i alla. Se gud i allt. För jag är i allt. Jag är asfalten. Jag är chefen du irriterar dig på. Jag är din förtryckare. Jag är din älskare. Jag är dina barn. Jag är din lycka och din olycka.
När du ser det, när du ser gud i allt, då kommer du till slut inte att ha något behov av att fortsätta reinkarnera här. Då kommer du att ”gå vidare”. Men var inte otålig och gå inte och sörj över det. Allt är en del av din resa. Om den blir lång eller kort är en del av din upplevelse. Det är inte något dåligt eller bra i sig. Det är vad det är. Din upplevelse. Min upplevelse. Av vår gemensamma existens.”
”Ok, tack. Så intressant! Nej, jag känner mig inte otålig egentligen. Jag var mer nyfiken. Jag är glad över där jag är nu och känner inget behov av att vara någon annanstans, faktiskt.”

”Det är till sak som jag har gått och tänkt på. Som stör mig. Eller som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.”
”Ja.”
”Nu är det ju 2020 och du vet, det är så otroligt mycket konspirationsteorier som flyger omkring överallt. Jag har ju alltid sett mig som en rationell människa som lever i en rationell värld och har så svårt att se att det skulle finnas onda agendor bakom saker och ting. Om man inte ser lust efter pengar och makt som en ond agenda, förstås. Det kanske är vad det alltid handlar om egentligen? Makt? På det sättet kanske jag visst tror på konspirationer. Men jag har alltid haft så svårt att tro att det skulle finnas någon eller några som skulle kunna hålla en så komplicerad plan hemlig, som att kontrollera hela jorden, regeringar, företag, organisationer, med mera. Jag har nog alltid tänkt att det är orimligt att människor är så utstuderade och smarta att det kan finnas något så stort och invecklat som kan hållas hemligt. Jag tror att allting kommer fram så småningom. Men i och för sig, de som tror på konspirationsteorierna skulle nog hävda att det är precis det som händer nu, att det kommer fram. Och jag säger inte att det ena eller andra är sant, eftersom jag verkligen inte vet.
Hursomhelst, oavsett vad som är sant och inte gällande konspirationsteorierna, så finns det några människor som jag tycker säger många väldigt upplysta och sanna saker. Och så känner jag att jag har väldigt svårt för dem ändå och definitivt för delar av deras budskap. Vad ska jag göra med den här dubbelheten? Kan folk som säger väldigt djupa sanningar också säga osanningar? Kan något vara sanning för dem och inte sanning för mig?”
”Nu ska vi se vad vi ska börja med. Sanningen. Kan någon som säger sanningar också säga osanningar? Svaret på den frågan är väldigt enkel. Alla kan säga sanningar. Alla kan säga osanningar. Så. Klart. Lätt va?”
”Lätt, eller jättesvårt kanske? Det verkar som att det återigen är upp till oss själva att avgöra i vartenda fall. Är det så du menar?”
”Det är så det fungerar i världen. När det fungerar bra.”
”Ansvaret är helt vårt eget, ja. Suck, kan du inte bjuda på en enda räkmacka och bara peka med hela handen och säga ”rätt!” Och ”fel!”?”
”Det gör jag ju faktiskt. Precis så. Om du lyssnar på mig i ditt hjärta.”
”Ja, så fint. Det är ju precis sant. Du säger ju vad som är rätt och fel i mitt hjärta. Jag lyssnar på dig, i mig.”
”Ja. Där du och jag smälter samman, där är sanningen.”
”Annars kanske du bara kunde skriva ner på ett par stenplattor exakt vad som är rätt och fel, så alla vet? Ett litet tips, bara.”
”Point taken.”

”Det här med att vissa säger väldigt djupa sanningar och jag hör att det är sanningar, men jag ändå känner ett stort motstånd eller olust inför dem, vad beror det på, då?”
”Det kan bero på olika saker, så det får du gå inom dig och titta på vad det kan vara. Det kan vara något hos dem som du känner igen i dig själv, medvetet eller omedvetet, som du inte tycker om eller inte vill kännas vid. Det kan också vara att de säger ord som är sanna, men deras vibration stämmer inte överens med orden. Det finns inte kärlekens förståelse bakom orden. Då blir det bara en sanning på pappret, sanningen är inte upplevd och internaliserad. Och det här kan de flesta som lyssnar på någon känna av, fast de oftast inte förstår vad det är de känner av.”
”Ja! Precis. Det är ju det som känns. Jag fattar!”

”För att återgå till det här med själva konspirationsteorierna. Jag har tänkt väldigt mycket på det senaste året och jag har haft otroligt jobbigt med det. Att det är så många inom den nyandliga rörelsen, om vi kallar den det, som verkligen är inne på att det finns en dold, mörk agenda och att vi alla är lurade. Jag tycker det vore så jobbigt att se på världen så och att se på mina medmänniskor så – antingen som folk som vill luras eller folk som är lurade. Visst är många vilsna och omedvetna, men ondskefulla eller totalt förda bakom ljuset? Det känns som en så dyster världsbild för mig. Dyster syn på våra medmänniskor. Och gör att man väldigt lätt hamnar i ett ”vi och de”, de ”onda och de goda” eller “de lurade och de som insett sanningen”.
Stämmer de här konspirationsteorierna? Eller, det kanske var en för bred fråga. Stämmer det att det finns just en hemlig agenda och några bakom den som vill mänskligheten illa?”
”Det är, som vanligt, en fråga om perspektiv. Om vi ska börja med att prata om vad de flesta av er på jorden vet, så är det ju extremt begränsat i ett nuvarande perspektiv. Om du skulle föreställa dig allt som finns att veta som en sfär, lika stort som ett jordklot, då skulle det ni vet nu motsvara ungefär ett sandkorn på den sfären. Och det som finns att veta om den dolda agenda som du frågar om är som ett annat, kanske mindre sandkorn. Men inget sandkorn existerar i ett vakuum. Allt är beroende av och påverkar varandra. Allt är del av samma sandstrand. Eller öken, om du hellre vill ha den liknelsen. En annan liknelse är den med Platons grotta*, men om Platons grotta också vore ett sandkorn, eller om Platons grotta vore universums största spegelsal. Så många perspektiv och beroenden finns det.
Ja, man kan hävda att det finns krafter som gör saker i hemlighet och utnyttjar det faktum att ni inte förstår det. Och allt är relaterat till varandra. Frågan ni måste ställa er är hur ni förhåller er till det. Och det är ju vad du brottas med nu.
Om ni skjuter allt ifrån er och pekar finger mot de där andra, de onda, då ställer ni allt utanför er själva och separerar er från det. Ni säger att det inte borde finnas och inte har rätt att finnas. Men allt har en rätt att finnas och uttrycka sig, oavsett om du bedömer det som gott eller ont.
Det andra förhållningssättet är att se allt inom sig själv. Det är ett mer sant sätt att se på det, eftersom allt är ett och ni är en del av detta allt. Men det kan leda till vad ni kallar ”spiritual bypass”, att ni inte tar i det, att ni undviker att ta ställning eftersom allt är av gud och att ni inte ska göra någonting åt det som är av gud. Men om ni vill vara sanna och ärliga så kan ni inte undvika det mörka. Det mörka är en spegling, en kontrast för att ni ska kunna se er själva som ni verkligen är.
När ni ser mörker är det bästa förhållningssättet att se om något av detta mörka är sånt du kan känna igen i dig själv, titta på det och bestäm om det är något du vill behålla eller om det är något du kärleksfullt kan tacka för att det gjort dig uppmärksam på något och sen låta det gå. Den yttre manifestationen av detta mörka (i detta fall resultatet av konspirationen) säger du tydligt då att du inte väljer och du säger tydligt vad du väljer istället.
Så förhåller du dig till det som du inte ser som en del av den framtid, eller nutid, du vill ha. Du tackar kärleksfullt för det som mörkret gjort dig uppmärksam på, erkänner att den som uttrycker mörkret är en lika stor del av Gud som du, med samma rätt att uttrycka sig, och väljer sedan den väg som du vill gå.”
”Tack. Det är ett bra svar. Och som alltid så landar det i en själv. Vad som är sanningen inom mig själv. Det får jag vara nöjd med och försöka att inte tänka på allt som jag inte vet. Se det jag vet och ta ställning till det. Men jag misstänker att jag kommer återkomma tills et här temat, för jag tänker mycket på det. Mer än jag skulle vilja. Tack och god natt. Jag älskar dig.”
”Och jag dig, min älskade dotter.”

* Platons grottliknelse (wikipedia)

Om att påverka, inte döma vägen och om sätt att lära.

”Tack för vägen du har fört in mig på nu. Jag känner det att jag har fått en sån nytändning, en ny inriktning och målmedvetenhet.”
”Jag är glad att du är glad över vägen du går. Och jag tackar dig för att du vill komma med mig. Till mig.”
”Samtidigt som jag säger det här om målinriktning så känner jag tvivlaren i mig som inte tycker att jag har åstadkommit någonting tidigare, så varför skulle jag göra det nu?”
”Jag tror bestämt att vi har behandlat ämnet ”att åstadkomma” tidigare. Vad menar du med att åstadkomma? Och vad tror du att jag menar?”
”Jag menar att ha påverkat människor på ett betydelsefullt vis, det är nog så jag skulle beskriva min mening av ”att åstadkomma något”.”
”Och hur tror du att jag definierar ”att åstadkomma”?”
”Berätta.”
”Att ha påverkat dig själv på ett betydelsefullt vis. Och om du nu skulle vilja påverka andra på ett betydelsefullt vis så lovar jag att det är det enda sättet att göra det – att börja med att påverka dig själv. Du kan inte föra ut något som du inte själv har i dig.”
”Det känns inte som att jag har påverkat speciellt många med det jag har gjort hittills, då. Mitt jobb känns inte viktigt för mig, men jag ägnar så många timmar av mitt liv åt det. De gånger jag förmedlat dina ord till andra eller delat med mig på annat sätt av det vi pratar om här, det känns som att de få timmar jag ägnat åt det har varit viktigare än allt jag gjort hittills i mitt yrkesliv.”
”Och hur har du kommit hit? Hur har du lyckats förmedla de här viktiga insikterna till andra. De här viktiga känslorna som du delat med dig av?”
”Jag har, åtminstone i perioder, fokuserat på dig. Ägnat tid till att lära känna dig, lära känna dig och mig och utforskat vårt förhållande till varandra. Ja, jobbat på vårt förhållande, eller du kanske skulle kalla det ”återupptäckt” vårt förhållande.”
”Är dina år bortkastade då, tycker du?”
”Jag tycker att jag skulle varit ärligare och modigare från början och gjort det tidigare, snabbare och mer helhjärtat. Och inte ägnat så mycket tid åt sånt som jag inte tycker är viktigt.”
”Det är såklart alltid ett val du kan göra. Du kan göra det valet nu. Men fördöm eller bedöm inte din process. Ingenting är förgäves. Jag försäkrar dig att allt är som det ska vara. Din väg är ingen annans väg. Jämför dig inte med någon. Inte med någon. Jag vill att du verkligen hör att jag säger det. Jämför inte dig själv med någon annan och jämför inte någon annan med dig, för du kan aldrig bedöma någon annans process, eller för den delen din egen. Så lägg din och alla andras vägar i guds händer och lita på att de är i goda händer. De bästa händer.
Det finns bara en sak du behöver tänka på: vad vill jag göra härnäst?”
”Ok. Då vill jag härnäst lita på dig och följa dig. Jag vill vara sann. Sann mot mig själv och dig. Du är sanningen jag känner i hela min själ och mitt hjärta.”
Jag känner det verkligen otroligt starkt fysiskt när jag säger det. Hela kroppen fylls av en värme som strålar ut från mitten av mig, vid hjärtat. ”Vågar du det?”
”Det är verkligen mitt mål. Kanske ska man inte säga att man ”försöker”, för det är väl att delvis ge upp från början? Men jag säger att det är mitt mål att våga.”
”Jag längtar efter dig. Och jag väntar på dig. På er alla, att ni ska komma hem till mig igen. Vilken fest det kommer bli!”
”Vet du, du är verkligen den bästa läraren! Ibland när jag läser vad stora tänkare skrivit, eller upptäcker såna som har djup andlig insikt så känner jag mig som en sån fruktansvärt obildad novis. Det har jag ju sagt förut. Men det blir tydligare och tydligare för mig ju fler texter jag läser och ju fler lärare jag upptäcker. Hur banala mina tankar är ibland jämfört med deras välformulerade och välerfarna. Men å andra sidan så har du också sagt att alla röster behövs, så jag litar på det och att mina ord kommer nå dem som kan bli hjälpa av just mitt sätt att ställa frågor och tar steg vidare på sin egen väg tack vare dem.
Men din metod för mig på senaste tiden – jag tycker den är lysande! Jag har ju börjat läsa A Course in Miracles igen och gå igenom lektionerna där. Första gången jag började läsa den hade jag inte haft så många och tydliga samtal med dig och du hade inte visat mig tydlig på olika situationer och funktioner i livet. Nu när jag läser det igen så blir allt jag läser så mycket tydligare. Jag förstår det på ett helt annat sätt, det får liksom substans för mig. Men fortfarande kan det vara lite för abstrakt och svårgripbart ibland. Men då leder du mig till en situation i livet då jag får se det själv, som jag precis läst om, eller så visar du mig ett program eller låter mig höra en podd som handlar om precis samma sak, fast uttryckt på ett annat sätt. Eller så förklarar du det igen för mig när vi pratar. Det är ett så bra sätt att lära, det här att få samma budskap på olika sätt!
Apropå det – du fick mig verkligen att inse något häromdagen. Jag har ju hört att det man irriterar sig på hos andra, eller det man blir arg och provocerad av, det är sånt man inte tycker om eller vill kännas vid hos sig själv.”
”Ja.”
”Jag har funderat över varför jag blir arg på mina två döttrar ibland. Nästan alltid i samma situationer och på grund av samma beteenden, fast helt olika hos den ena och den andra. Och häromdan insåg jag vilka beteenden det handlar om för mig. Det är lathet och bekvämlighet hos den ena och en känsla av att vara ett offer och en tendens till svartsyn hos den andra. Det var en insikt som drabbade mig rätt hårt. Det är ju verkligen egenskaper hos mig själv. Egenskaper jag inte tycker om och som jag då inte önskar att mina barn ska ha eller ha fått ärva. Och så tror jag att jag blir extra arg eller ledsen för att de uppvisar de här egenskaperna, när jag liksom hoppats att de skulle bli bättre versioner av mig, med bara mina goda egenskaper…”
”Ja. Det är bra insikter, allt. Men jag skulle återigen uppmuntra dig att inte döma eller bedöma. Inte heller egenskaper som ”goda” eller ”dåliga”. Utan lathet skulle ni inte kunna uppleva motsatsen till lathet. Och vem bestämmer att motsatsen till lathet är något gott? Och för vem är det gott? Återigen, ha tillit. Men det skadar inte att reflektera över varför vissa beteenden provocerar dig och varför du ser andra som positiva.”
”Tack för dina kloka ord. Jag tar dem till mig. Jag tänker ofta på hur jag är med barnen och hur jag relaterar till dem. Inte för att vi har några stora konflikter eller att jag tycker jag gör några allvarliga fel, men jag vill gärna ha din infallsvinkel på hur jag gör klokast i relationen till dem. Jag tänker på nu senast idag, när jag blev ganska irriterad på sexåringen som återigen skulle ha bästa platsen i soffan och blev arg och ledsen när hon inte fick det. Då blev jag arg på att hon inte var mer givmild och tänkte på oss andra. Men framförallt på att hon tyckte så synd om sig själv när hon inte fick som hon ville. Jag kände mig tvungen att säga både en och två gånger att det inte var synd om henne eller att jag inte tyckte synd om henne. Sen funderade jag efteråt på om det var fel av mig att visa att hon inte får ha upplevelsen “tycka synd om sig själv”. Jag var ju egentligen mer arg på att hon tyckte synd om sig själv än på att hon inte ville dela med sig av platsen. Vad tycker du om mitt agerande där? Skulle jag ha gjort någon annorlunda som varit mer konstruktivt?”
”Hon är väldigt känslig för att ta till sig ”sätt att vara” och anpassa sig till vad hon uppfattar att ni tycker är accepterat beteende. Med henne är det risk att ni skapar ett beteende som inte kommer naturligt från henne själv och som hon inte förstår. Ett beteende som hon egentligen gissar sig till eller efterapar. Därför vore det mer konstruktivt att tydligt förklara varför det inte är ”bra”, enligt er mening, att hon alltid får sin vilja igenom eller får den bästa platsen. Genom skuldkänslor kan en förälder manipulera sitt barn till ett ”önskvärt” beteende, men skuldkänslor är aldrig, aldrig konstruktiva eller av godo för barnets utveckling och hon har lätt att få skuldkänslor, särskilt när hon inte förstår, utan bara uppfattar känslan av er ilska.”
”Det låter ju bra och vettigt, men hon tycker verkligen inte om att prata om såna här saker – att vi ska diskutera vidare eller reda ut varför vi blev osams.”
”Nej, men det får hon ta, för hon behöver träna på det. Du gör henne en tjänst för framtiden när du tar de samtalen och propsar på dem. Hon behöver verkligen förstå orsaker och då måste hon både lyssna och tala om dem. När hon säger att hon inte vill prata, då har hon redan valt skuldkänslan och accepterat den. Hon blir störd i sitt avslut av situationen, som hon ser det. Hon har redan accepterat rollen som den skyldiga och du kommer och krånglar till det. Men det ska du göra. Krångla till det och prata om hur det känns för olika människor med olika perspektiv på situationen. Det gör också dig som förälder mer komplex och mer mänsklig. Även det kan kännas ”krångligt” för henne, men det är en tjänst du gör henne att hon lär sig det nu, snarare än senare.”
”Tack. Jag inser ju att jag får fokusera på helt olika områden för mina två barn. De är verkligen olika! Det märkte jag så fort de kom ut, vilken personlighet de hade. Jag fick nästan en chock när vår andra tjej kom, att hon hade ett helt annat slags energi än vårt första barn. Men jag litar på att de är de perfekta medlemmarna i vår familj, att vi har valt att vara tillsammans här som precis de vi är nu. Och jag är tacksam mot dig för vägledningen. Allt du säger låter vettigt och sant. Alla borde ha gud som sin psykoterapeut!”

Om villighet, disciplin och att följa minsta motståndets lag.

Jag sitter utomhus, på landet på en brygga. Det är länge sen jag hade ett fokuserat samtal med intentionen att ha en ordentlig konversation.
”Hej”
”Hej”
”Tack för att jag får prata med dig. Tack för att jag får vara här med dig.”
”Jag älskar dig. Jag kommer alltid vara med dig. Känner du mig i vinden runt omkring dig? Jag är överallt omkring mig och jag är i dig. Jag är du, för du är en del av mig. Känner du det? Tror du på det? Litar du på det?”
”Ja. Jag känner det.
Litar jag på det och tror jag på det i alla väder, vad som än händer? Vem som än utmanar mig med ifrågasättanden? Det är den stora frågan för mig. Eller snarare om jag vågar stå för det jag tror på, även om jag blir utmanad. För tror gör jag ju. Och tilliten övar jag verkligen på. Att ha tillit till att du har full koll på vad som händer och att du guidar mig hela tiden, det övar jag på. Det är någonting som jag känner att jag måste komma tillbaka till hela tiden och påminna mig om.
Jag har ju inte skrivit så mycket i bloggen om våra samtal på ganska länge nu och jag måste medge att jag inte lagt lika mycket tid på våra samtal som tidigare. Det finns mycket att skylla på. Eller många anledningar. Dels att det varit mycket runt och efter 14-åringens stora operation och att jag fokuserade mer på rekiki-healing då än såna här samtal. Men också att jag kände att jag inte ville dela med mig lika mycket ett tag. Jag ville bli säker på vår relation, tror jag att jag skulle uttrycka det som.
Men som vanligt när jag inte har den här regelbundna och tydliga kontakten med dig så hamnar jag i ett mycket sämre läge i mitt liv. Direkt kommer självtvivel, skuldkänslor och självömkan upp. Jag känner mig frustrerad och missnöjd med mig själv och tillvaron. Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå hur jag funkar med det där. Jag vet ju vad jag mår bäst av, men ändå faller jag liksom ur. Det är som med träning, man vet att man mår bäst av att göra det och ändå gör man det inte, av bekvämlighet. Och fastän det inte är ansträngande att vara med dig, fastän det ger massor av energi och kärlek, så kan jag prioritera bort dig också – av bekvämlighet och en lust till snabb stimulering av hjärnan, som att kolla Netflix eller Facebook till exempel. Jag förstår det inte riktigt. Är det mitt ego som försöker hindra min andliga utveckling, eller vad handlar det om?”
”Ja. Egot vill styra och ställa i din värld. Det har jobbat hårt för att komma dit det har kommit och vill gärna behålla makten över illusionen. Det bästa hjälpmedlet det har är dina negativa tankar om dig själv, när du tänker att du inte duger och att du inte är värdig. Att mata hjärnan med snabb stimulans för att sedan få skuldkänslor över att man ”inte gjorde något vettigt” med tiden är ett alldeles förträffligt verktyg för egot. Du observerade ju mycket riktigt att du inte får någon energi av att ”vila” på det sättet som egot tycker att du ska vila. Tvärtom så är du ännu tröttare efteråt. Och missnöjet som följer gör dig dubbelt trött. Men när du är med mig eller är i världen med mina ögon, då blir du inte trött alls. Du fylls av energi så du nästan svämmar över. Stämmer inte det?”
”Jo, verkligen! Precis så är det. Men, innebär det att jag borde utkämpa ett slags krig mot mitt ego? Att jag ska besegra det på något sätt?”
”Om du vill uppnå det du säger dig vilja uppnå – en tät kontakt med mig där du känner av min närvaro i ditt liv hela tiden (ja, det är möjligt!), då måste du ha ett visst mått av disciplin. Villighet och disciplin. Det är egentligen två olika ord för samma sak. Utan villigheten finns ingen disciplin inom dig och utan disciplin är villighet ett tomt ord.”
”Jag hör och förstår att du har rätt. Disciplin har inte varit min starka sida genom åren.”
”Som alltid så ger jag dig råd för att gå vidare på den väg du sagt dig vilja gå vidare på. Jag försöker inte pracka min vilja på dig och få dig att ”uppfylla ditt heliga syfte” (även om det är precis vad ni alla håller på med här), men för att komma dit du vill så måste du ha villighet och disciplin.”
”Ja. Det känns som att jag så ofta i mitt liv bara skrapar på ytan av saker och ting, liksom. Jag provar på något ett tag och så tänker jag ”jaha, nu kan jag det här” och så går jag inte vidare med det, jag går inte djupare. Ibland räcker det med att jag tänkt tillräckligt länge på något för att jag ska få en känsla av att jag redan har gjort det och jag blir liksom nöjd.”
”Men nu vill du gå djupare och därför får du de här råden av mig.”
Gud ger mig en bild av ett träd med rötter som börjar växa, men roten slutar snart växa och blir väldigt kort. Det skjuter ut en ny liten rot som snart slutar växa och blir lika kort och sen en ny liten rot som också slutar. Flera korta rötter växer på det sättet utan att gå vidare. Men sen kommer det rot som inte slutar växa, utan växer sig längre och längre. 
”Ser du? Det är vad du vill nu.”
”Ja. Tack. Då måste jag besegra mitt ego genom disciplin nu, alltså?”
”Om du vill använda det ordet, så “besegra” ditt ego med kärlek. I kärlekens namn. För kärlekens skull. Och använd dig av verktygen villighet och disciplin.”
”Så fint du uttrycker det. Jag ska låta kärleken vinna, snarare än att besegra något. Det låter mer rätt. Kärleken får vinna i mig.”
”Ja. Men lämna skuldkänslorna därhän. Låt dem aldrig få fäste i ditt inre. De ställer till med ännu mer skada än om du skulle sakna villighet.”
”Jag vill gärna återgå till att reda ut mitt psyke. Jag känner mig verkligen seg som sirap. Som att det inte händer nåt. Eller snarare att jag inte gör något. Det finns ett väldigt motstånd inom mig mot att gå vidare med saker. Många saker. Men nu är jag mer frustrerad än nånsin för att jag inte upplever att jag kommer vidare eller att jag inte ser hur jag ska ta nästa steg. Jag känner mig så seg och jag blir tokig på mig själv!”
”Bli inte tokig på dig själv. Du är oändligt älskad och fullkomlig som du är. Du behöver inte göra någonting för att vara fullkomlig, du är det. Och du är inte skyldig någon någonting. Vila i det. Det kan du alltid återgå till och hämta stryka ur – den vetskapen och den känslan.
Men jag förstår vad du syftar på. Din själ manar dig att gå vidare, för den vill att ni ska gå vidare. Det som verkligen är du vill uppleva mer nu. Det vill att ni blir ett mer helt och samstämmigt ni. Det ser en fantastisk framtid där du ser med rädslans ögon.”
”Ja, den där ständiga rädslan. Vad är jag rädd för egentligen? Att inte kunna betala räkningar. Att bli skrattad åt. Att bli sedd (och att jag ser mig själv som) patetisk. Att inte dra mitt strå till stacken i familjens ekonomi och göra livet jobbigt för min man.”
”Tror du det skulle hända?”
”Tja, själens plan verkar ju inte alltid gå ut på att ha en sund ekonomi, ha ha?”
”Det finns verkligen inget att vara rädd för. Ha tillit.”
”Hm. Det finns en sak som jag har tänkt på angående tillit och att ”go with the flow” – jag menar att saker går precis som de ska, bara man släpper taget och låter dig styra allt. Det är vad som hävdas i många andliga böcker och vad jag också tycker att jag har uppfattat från dig?”
”Ja. Ok. Det håller jag med om.”
”I mitt eget liv så tycker jag att det har varit både och. Jag tycker att jag har upplevt händelser då jag har kämpat och kämpat för att genomföra en idé jag haft, men det inte har gått ändå. Sen har det dykt upp en ”halka-på-bananskal-väg” som blir helt perfekt. Då känns det ju som att du/universum styrde så att det blev till det bästa. Men sen finns det tillfällen då jag har gett upp och nån annan har kämpat vidare för min räkning och efter kämpandet har målet uppnåtts! Eller att jag själv har kämpat på för att uppnå ett mål. Och om man nu inte bara ska ta mig själv som exempel, så kan vi ju ta alla de uppfinnare eller författare som fått ett ”nej” till svar oändliga gånger, men fortsatt att tro på sin idé och inte gett upp. Om de hade ”gone with the flow” och följt minsta motståndets lag, hur många uppfinningar och fantastiska böcker hade vi inte gått miste om då?”

”Att ”go with the flow” och att följa minsta motståndets lag är inte samma sak. Det som de här uppfinnarna och författarna har följt – och det jag också uppmanar dig och alla andra att följa – det är ditt hjärtas innersta röst. Det är inte alltid vad andra råder dig till, eller vad andra ser i dig, hur de föreställer sig din framtid. Och ibland krävs det enorm uthållighet och viljestyrka för att följa sitt hjärtas röst. Men du kommer alltid till din destination. Och ja, då är det alltid ”lätt” ut ett kosmiskt perspektiv. Du kommer alltid ditt du ska. Men det kan ta lång tid ur ett jordiskt perspektiv. Det kan gå lätt och lekande som en improviserad dans och du kan ha en känsla av att du ”bara hänger med”. Det kan kännas som en lång och seg kamp och du kan uppleva som att du inte kommer någonvart alls. Men det är just där tilliten kommer in. Att lita på att vi som är med dig och omkring dig vet vad vi gör och guidar dig på bästa sätt. Därför är det viktigt med tillit och viktigt att lyssna inåt. Följ ditt hjärtas röst! Oavsett om det känns lätt eller svårt. Det är bara en fråga om perspektiv. Men lita på att den rösten leder dig rätt.”
”Åh, tack. Nu känns det verkligen mycket klarare för mig. Jag har kämpat ganska ofta med den där frågan. Tack. Och tack för ett underbart samtal igen. Nu tror jag att jag ska låta kärleken och disciplinen ta lite mer plats i mitt liv igen. Jag älskar dig.”
Gud säger inga ord med fyller mig med en underbart avslappnande känsla av kärlek.

Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”

Om sockerberoende och svarta hål

Samtal med gud 2019-05-07

”Jag hade ju fler frågor från mina vänner, frågorna som jag önskade mig i födelsedagspresent. Vi tar två frågor från Märta nu då. Jag är nyfiken på vad du har att säga om dem.”

Fråga från Märta:
”Varför är socker onyttigt och något Hanna (och vi andra) ska undvika, om det är så att verkligheten är formbar? Då borde vi kunna ”hitta på” att det är nyttigt.”

Svar:
”Ni lever ju inte i den här fysiska världen alldeles själva. Ni är här tillsammans med alla andra människor på jorden. Och för att den här illusionen ska fungera, för att ni ska få de erfarenheter ni vill ha, för att ”leken” ska fungera, så måste ni ha vissa spelregler. De spelreglerna måste alla tro på och vara med på för att leken ska fungera. Om ingen följer spelreglerna så är ju leken slut. Ni har alltså kommit överens om hur den fysiska världen fungerar och hur olika kemikalier och ämnen i naturen påverkar varandra och hur processerna i naturen ser ut. Det hör tillspelreglerna. Jag skulle kunna bre ut mig hur mycket som helst om det här, för det är i princip oändligt, alla detaljer i hur allt hänger ihop i er fysiska värld, hur sinnrikt det är uppbyggt. Faktum är att man kan likna den fysiska världen vid ett lager, eller ett skal, som ni lagt ovanpå verkligheten. Med verkligheten menar jag då den absoluta verkligheten som är vad jag ser. Man skulle kunna likna den fysiska verkligheten vid ett skal ni sätter på er mobiltelefon. Om skalet har ett motiv med zebror så är det zebror ni ser när ni tittar på den, men verkligheten är förstås allt det som finns innanför zebraskalet. Men energierna från mobiltelefonen tränger förstås igenom skalet, fast ni inte kan se dem. På samma sätt påverkar energier från den verklighet ni inte kan se även er fysiska verklighet. Vad vill jag då säga med det? Jo, enligt spelreglerna är socker i stora mängder inte nyttigt för er kropp och om ni skulle leva uteslutande på socker så skulle kroppen i de allra flesta fall dö. Men som Märta så riktigt påpekar, så är er fysiska verklighet inte den absoluta verkligheten och hon har helt rätt i att den är formbar. Men det krävs mycket av en människa för att kunna ställa sig utanför spelreglerna och omforma den verkligheten. Och det som krävs är tro. Om du tror att du kan leva tills du blir hundra år och bara äta socker, så kan du det. Men det är extremt få som tror det. Faktiskt kan de flesta människor tro väldigt mycket lättare på magiska saker, tro på gud och tro på under, än tro på att de själva kan göra så att socker är nyttigt för deras egen kropp. Men nu har du chansen att göra det till ditt livsmål, Märta!”
”Haha, oj. Nu fick Märta nåt att bita i! Kan det vara så att det är för få människor som verkligen tycker att det är den fundamentala meningen med livet – att socker ska vara nyttigt – för att någon ska lägga all sin tro i just det?”
”Någon kan nog ha lyckats. Men de personerna har lyckats med mer än ”sockertricket”. De kan snarare överleva på mycket lite alls, när de helt har förlorat tron på den fysiska verkligheten som just verklighet.”

Nästa fråga från Märta då:
”Vad är ett svart hål och varför finns det?”

Svar:
”Jag svarar gärna på frågor som hjälper er att utvecklas, men det är ingen idé för er att använda mig som ett uppslagsverk.”
”Nej, du har börjat säga det på sista tiden och jag börjar ta till mig det. Men du förstår väl hur frestande det är när man nu kan fråga dig saker? Äsch, jag som var så nyfiken på det här själv. Kan det verkligen inte hjälpa oss framåt i vår utveckling att få veta såna här saker? Jag misstänker att till exempel Nicola Tesla också pratade med dig och fick veta en hel del om hur saker funkar.”
”Kan du tänka dig att Nicola Tesla kunde använda de svaren på ett sätt som du inte kan? Att han hade ett annat fokus och en annan plan för vad han ville göra, än vad du har?”
”Hm, det skulle jag eventuellt kunna tänka mig, att Tesla kunde använda den kunskapen på ett annat sätt, ja. Äsch då. Men finns det inget du kan berätta om svarta hål som vi kan ha nytta av då?”
”Som jag var inne på förut så finns det vissa spelregler och de gäller även för er överenskommelse hur ni vill utvecklas tillsammans. Ni vill inte ta för snabba kliv, för ni vill inte gå miste om processen att komma till nästa steg. Ni har kommit överens om att vissa personer får ha fokuset på att utveckla er vetenskap och mänsklighetens kunnande om systemen som håller samman världen. Det är som sagt en fråga om fokus. Att snappa upp lite här och lite där om djupa sanningar skulle inte gagna er, då ni inte kan se dem med full insikt om vad de betyder.”
”Men, vad du är motsträvig. Finns det ingenting alls du vill säga om svarta hål?”
”Det är en enormt komprimerad massa. Det är andra sidan av en galax livscykel. En eller flera galaxer.”

Jag tar en liten paus efter att jag skrivit ner svaren från gud. Sen sätter jag mig i sängen och fokuserar på gud igen.
”Är du nöjd med svaren?” Frågar gud.
”Nöjd? Jag är nöjd med att jag är din vän. Nöjd med att jag får vara i din kärlek. Nöjd och tacksam.”
Jag sitter så en lång stund och bara är i guds kärlek. Det är så vilsamt. Jag förstår både dem som blir religiösa och dem som blir knarkare. Det är den här känslan vi vill åt.

Säger gud saker som inte är sanna? Del 2

Samtal med gud 2019-05-02

”Hej igen. Är det verkligen du nu då? Finns du verkligen?”
”Hur känns det?”
”Det känns som att du är allvarligare, nästan som en annan energi. Är du nån annan än den jag har pratat med hittills?”
Gud ger mig en känsla av ljus och kärlek som känns som tidigare.
”Ja, det där känns ju som som du. Jag måste prata vidare med dig om det här med att det du sa inte stämde. Jag måste verkligen processa det. Du förstår väl att allt jag håller på med nu hänger på det? Allt jag berättar för andra om det här vi pratar om. Allt jag skriver här. Du förstår hur frestande det skulle vara för mig att bara ignorera det här och låtsas som det aldrig har hänt – att låtsas att allt du säger till mig alltid stämmer och är ofelbart? För det borde väl vara ofelbart om du nu är gud, eller?”
”Du måste vara totalt ärlig i det här. Helt öppen och ärlig. Det är din väg.”
”Det är inte lite du begär av mig. Det kostar på att vara helt öppen och ärlig om allt. Jäklar, vad mycket bekvämare det vore att bara hålla på med mitt vanliga Svensson-jobb och inte skriva det här, inte visa det för folk och inte låta folk få svar av dig genom mig. Så mycket enklare!”
”Men där är du inte längre.”
”Nä. Men jag måste verkligen processa det här med att du förmedlade något till mig som inte stämde. Hur ska jag kunna ha tillit till dig nu? Hur ska de som får svar från dig kunna ha tillit? Eller de som läsen den här bloggen – varför ska de tro på att något av det stämmer, när en sak du sa inte stämde?”
”Det är just det som är min poäng. Ni ska inte tro på orden. Ni ska bara ha tillit till den känslan inom er som kommer från mig. Som är jag i er. Som är era sanna jag. Sanningen och kärleken finns inom er! Sök mig alltid i första hand där. Tro bara på de ord som ger verklig resonans i ert hjärta och inre.”
”Men kunde du verkligen inte komma på nåt annat sätt att föra fram den poängen än att typ … ljuga för mig?”
”Jag var tvungen att skaka om dig ordentligt och få dig att förstå att inga ord som inte ger samklang i ditt inre är värda att lyssna på. Inte ens ord från mig. Jag vill att alla ska förstå det. Verkligen förstå det. Och jag ville verkligen visa dig känslan i det sambandet. Så att du kopplade ihop den känslan med att avgöra vad som är sant. Så att du kan känna igen visshet när du känner den.”
”Men jag tänkte inte ens på att det du sa inte gav samklang i mig. Jag blev ju glad över vad du sa och tyckte att det var fantastiskt. Även om jag kommer ihåg nu att jag kände visst tvivel, jag kände ju inte igen antalet planeter.”
”Jag gav dig en uppgift som inte var viktigt om den var falsk eller sann och jag visste att du skulle kolla upp det efteråt och inte förmedla det till någon. Jag skulle aldrig komma med osanningar när det gäller att kommunicera råd till en annan människa genom dig. Till dem säger jag vad de har bett om att få veta för att få hjälp framåt i sin utveckling. Inte mer än de behöver veta och inte sånt som de inte har nytta av att veta i det utvecklingsskede de är nu.”
”Du låter så allvarlig. Jättebestämd. Är du arg?”
”Nej, jag är aldrig arg. Men jag vill vara otroligt tydlig med detta. Sanningen finns i er själva, som visshet. Kärleken finns i er själva. Lita på dem! Lyssna på dem! Låt dem växa och sprida sig inifrån er själva.”
”Ska vi inte lyssna på andra lärare alls då? Inte ta inspiration från andra och läsa böcker om andlighet eller lära oss om healing och sånt?”
”Självklart, självklart, självklart ska ni det! Läs allt ni kan, ta till er allt ni kan. Gå kurser, meditera, prata med andra. Diskutera de här sakerna tills ni blir blå i ansiktet. Men ta inte till er något av det som ni inte känner en visshet om i ert inre. Lägg aldrig er sanning och er kraft utanför er själva. Allt ni söker och behöver finns inom er.”
”Inte ens om man hör en röst i sitt huvud som man tror kommer från gud, alltså?”
”Nej, mitt älskade barn. Inte ens rösten i huvudet är mer sann än det som du känner i ditt inre. För den känslan är mitt sanna språk.”

Säger gud saker som inte är sanna?

Samtal med gud 2019-04-30

När jag ställde en fråga för en väns räkning, om astrologi och planeter, gav mig gud ett vackert svar om hur planeterna hänger ihop med chakrana. Att det finns sju himlakroppar inklusive solen och att sju är ett heligt tal i universum. Jorden skulle då motsvara hjärtchakrat inifrån räknat, om solen är kronchakrat. Jag tyckte det lät helt otroligt och har aldrig tänkt på att det kunde hänga ihop så. Svaret var fantastiskt och jag kunde knappt vänta tills jag fick visa det för mina vänner som jag brukar dela mina samtal med gud med. Jag längtade till att få höra deras reaktioner. Men jag kände också lite tvivel om att det med planeterna stämde och när jag sen googlade för att kolla upp planeterna såg jag att det inte gjorde det! Det finns ju nio planeter plus solen – inte sju. Jag fick en klump i magen och läste på lite mer om planeterna. Men helt klart stämmer det ju inte. Jag fick ont i magen och måste gå på toa.

Vad innebär det här nu för mig och för våra samtal? Måste jag överge alltihopa nu? Är allt falskt? Är det bara självbedrägeri och min egen fantasi som skapat allt det här? Vill jag inte överge samtalen och min tro på att detta är sant, för att jag lagt ner så mycket känslomässigt i detta nu?
Eller kan det vara ett test från gud? Men vad skulle det vara för test i så fall? Vad skulle ett sånt test gå ut på – att säga något som inte stämmer? Vad skulle det leda till? Tankarna mal och mal.
Samtidigt så har jag ändå en djup känsla av att allt med gud visst är sant. Att gud verkligen är närvarande i mitt liv. Att vår kontakt är sann. Och jag känner igen den här djupa känslan. Jag har upplevt den åtminstone en gång förut. En gång för sex år sedan kommer jag ihåg väldigt starkt och tydligt. När vi väntade vår andra dotter började blöda ganska mycket och vi trodde att jag hade fått missfall. Jag hade fått missfall förut och det blödde på samma sätt som då. Min man var ledsen och ville trösta mig genom att säga att vi skulle försöka igen. Men jag kände, trots alla tecken på motsatsen, en sån visshet om att det inte var ett missfall och jag kunde inte ens känna mig ledsen över det, för jag visste att det inte var så. Och jag har precis samma känsla nu. Visshet.

Efter att jag varit på toa tar jag kontakt med gud igen. Jag frågar vad som är meningen. Varför skulle gud säga något till mig som inte är sant?
”Det var viktigt att du fick uppleva och känna igen känslan. Känslan av visshet. För att på riktigt förstå vad det är du verkligen kan lita på. Det kunde jag inte förmedla med ord. Och ord är en osäker sak att lita på. Ord är otydliga och andra intryck kan smitta av sig in i orden. Ni kan blanda in era egna ord och tankar och vi kan låta orden bli färgade.”
”Men var det nödvändigt att låta mig förstå det just genom att det som jag uppfattar som ord från gud skulle vara falskt?? De ord jag ville kunna lita på mest av alla!”
”Känslan är det enda ni kan lita på. Den vissheten som du kände. Jag var tvungen att låta dig uppleva den. Uppleva den just i relation till de ord som du trott att du kan lita på mest.
Jag har också uppfattat att du intresserar dig mer och mer för andra system som finns, som med reikisändare, yogafilosofi och astrologi. Det är inget fel i sig, men jag vill påminna dig om att du aldrig ska tänka att något utanför dig är starkare, viktigare eller mer sant än det som finns inom dig.
Ett annat syfte var att få dig att släppa förväntningarna och ego-boostarna som delandet av guds svar kan ge. Det skulle gagna dig att släppa förväntningarna på svaren och inte heller bry dig om hur de tas emot.” ”Men är det verkligen fel? Det är ju underbart att prata om det här med sina vänner. Att glädjas över att gud finns och att man kan ha en kommunikation med dig och att vi kan dela detta med varandra. Är inte det fantastiskt och underbart?”
”Jo, det är det sannerligen. Det jag önskar att du ska slippa är förväntningar på att du ska ”leverera”, att du alltid ska ha ”senaste coola grejen från gud” att komma med. Det gör det inte mer sant, om du har något nytt att berätta som jag har sagt. Jag vill att varje människa ska hitta mig i sitt inre. För det är vad ni vill. Jag har ingen vilja för er som inte är det ni själva vill. Låt inga förväntningar stå i vägen för att se mig. Inte stå i vägen för dig, eller i vägen för någon annan.”

Om planeternas betydelse

Samtal med gud 2019-04-30

Maria frågar:
Min fråga handlar om grunden till läran/vad till exempel planeterna och deras förhållande till varandra symboliserar. Vem bestämde vad planeterna skulle stå för?

Svar:
”Det beror på vad du menar med ”vem bestämde vad de skulle stå för”. Tänk dig hur det var innan det elektriska ljuset fanns – hur tydligt stjärnorna och planeterna syntes då. Alla kunde tydligt se kanten på er galax, det ni kallar Vintergatan. Du kan ju själv tänka dig vilka historier en sådan syn kunde ge upphov till!”
”Ja. Men nu tror jag inte Maria menade vilka historier folk hittade på om planeterna, utan vilka kvaliteter de olika planeterna har och relationerna dem emellan – om det då inte bara är något som är påhittat, utan om det ligger något i det?”
”Det kan hända att jag har viskat i en och annans öra när de har frågat mig. Människor som har varit djupt engagerade i frågor om planeternas relationer och rörelser på himlen och planeternas påverkan på jorden och dem som lever där. Människor som dessutom haft en djup tro på mig och vänt sig till mig med en uppriktig önskan om att få svar. Tror du att jag inte svarat dem då? Tror du att du är den enda jag talat med genom tiderna?”
”Nej, såklart inte.”
”Redan de gamla grekerna… nej, redan de gamla mesopotamerna, faktiskt. Och många, många andra.”
”Men hur funkar det då? Ligger det något i det?”
”Planeterna och solen ingår i ett system. Det finns många system i universum, både i makrokosmos och i mikrokosmos. Det är ingen slump att många former går igen i världen. Och att siffror gör det. Det finns många mönster ni kan känna igen i universum, mycket ni kan tolka för att få klarhet i skeenden och beteenden. Allt i hela världen, hela universum, hänger ihop och påverkar vartannat direkt, även er människor. Planeterna, kristaller, dofter, metaller, växter, med mera, allt kan ni lära er om och använda den kunskapen för att fungera bättre i världen. Men mitt viktigaste budskap angående detta är: Lägg inte er kraft utanför er själva. Lyssna inte till någon sanning som inte kommer från ert inre. Lägg inte er kraft i planeter, stenar eller andra människor. Kraften, sanningen och gud finns i ert inre.
Varje människa är unik. Varje människa har sitt unika sätt att vara. Låt ingen tala om för er hur ni ska vara och vilket mönster ni ska följa. Gå er egen väg. Alltid.”