Om att påverka, inte döma vägen och om sätt att lära.

”Tack för vägen du har fört in mig på nu. Jag känner det att jag har fått en sån nytändning, en ny inriktning och målmedvetenhet.”
”Jag är glad att du är glad över vägen du går. Och jag tackar dig för att du vill komma med mig. Till mig.”
”Samtidigt som jag säger det här om målinriktning så känner jag tvivlaren i mig som inte tycker att jag har åstadkommit någonting tidigare, så varför skulle jag göra det nu?”
”Jag tror bestämt att vi har behandlat ämnet ”att åstadkomma” tidigare. Vad menar du med att åstadkomma? Och vad tror du att jag menar?”
”Jag menar att ha påverkat människor på ett betydelsefullt vis, det är nog så jag skulle beskriva min mening av ”att åstadkomma något”.”
”Och hur tror du att jag definierar ”att åstadkomma”?”
”Berätta.”
”Att ha påverkat dig själv på ett betydelsefullt vis. Och om du nu skulle vilja påverka andra på ett betydelsefullt vis så lovar jag att det är det enda sättet att göra det – att börja med att påverka dig själv. Du kan inte föra ut något som du inte själv har i dig.”
”Det känns inte som att jag har påverkat speciellt många med det jag har gjort hittills, då. Mitt jobb känns inte viktigt för mig, men jag ägnar så många timmar av mitt liv åt det. De gånger jag förmedlat dina ord till andra eller delat med mig på annat sätt av det vi pratar om här, det känns som att de få timmar jag ägnat åt det har varit viktigare än allt jag gjort hittills i mitt yrkesliv.”
”Och hur har du kommit hit? Hur har du lyckats förmedla de här viktiga insikterna till andra. De här viktiga känslorna som du delat med dig av?”
”Jag har, åtminstone i perioder, fokuserat på dig. Ägnat tid till att lära känna dig, lära känna dig och mig och utforskat vårt förhållande till varandra. Ja, jobbat på vårt förhållande, eller du kanske skulle kalla det ”återupptäckt” vårt förhållande.”
”Är dina år bortkastade då, tycker du?”
”Jag tycker att jag skulle varit ärligare och modigare från början och gjort det tidigare, snabbare och mer helhjärtat. Och inte ägnat så mycket tid åt sånt som jag inte tycker är viktigt.”
”Det är såklart alltid ett val du kan göra. Du kan göra det valet nu. Men fördöm eller bedöm inte din process. Ingenting är förgäves. Jag försäkrar dig att allt är som det ska vara. Din väg är ingen annans väg. Jämför dig inte med någon. Inte med någon. Jag vill att du verkligen hör att jag säger det. Jämför inte dig själv med någon annan och jämför inte någon annan med dig, för du kan aldrig bedöma någon annans process, eller för den delen din egen. Så lägg din och alla andras vägar i guds händer och lita på att de är i goda händer. De bästa händer.
Det finns bara en sak du behöver tänka på: vad vill jag göra härnäst?”
”Ok. Då vill jag härnäst lita på dig och följa dig. Jag vill vara sann. Sann mot mig själv och dig. Du är sanningen jag känner i hela min själ och mitt hjärta.”
Jag känner det verkligen otroligt starkt fysiskt när jag säger det. Hela kroppen fylls av en värme som strålar ut från mitten av mig, vid hjärtat. ”Vågar du det?”
”Det är verkligen mitt mål. Kanske ska man inte säga att man ”försöker”, för det är väl att delvis ge upp från början? Men jag säger att det är mitt mål att våga.”
”Jag längtar efter dig. Och jag väntar på dig. På er alla, att ni ska komma hem till mig igen. Vilken fest det kommer bli!”
”Vet du, du är verkligen den bästa läraren! Ibland när jag läser vad stora tänkare skrivit, eller upptäcker såna som har djup andlig insikt så känner jag mig som en sån fruktansvärt obildad novis. Det har jag ju sagt förut. Men det blir tydligare och tydligare för mig ju fler texter jag läser och ju fler lärare jag upptäcker. Hur banala mina tankar är ibland jämfört med deras välformulerade och välerfarna. Men å andra sidan så har du också sagt att alla röster behövs, så jag litar på det och att mina ord kommer nå dem som kan bli hjälpa av just mitt sätt att ställa frågor och tar steg vidare på sin egen väg tack vare dem.
Men din metod för mig på senaste tiden – jag tycker den är lysande! Jag har ju börjat läsa A Course in Miracles igen och gå igenom lektionerna där. Första gången jag började läsa den hade jag inte haft så många och tydliga samtal med dig och du hade inte visat mig tydlig på olika situationer och funktioner i livet. Nu när jag läser det igen så blir allt jag läser så mycket tydligare. Jag förstår det på ett helt annat sätt, det får liksom substans för mig. Men fortfarande kan det vara lite för abstrakt och svårgripbart ibland. Men då leder du mig till en situation i livet då jag får se det själv, som jag precis läst om, eller så visar du mig ett program eller låter mig höra en podd som handlar om precis samma sak, fast uttryckt på ett annat sätt. Eller så förklarar du det igen för mig när vi pratar. Det är ett så bra sätt att lära, det här att få samma budskap på olika sätt!
Apropå det – du fick mig verkligen att inse något häromdagen. Jag har ju hört att det man irriterar sig på hos andra, eller det man blir arg och provocerad av, det är sånt man inte tycker om eller vill kännas vid hos sig själv.”
”Ja.”
”Jag har funderat över varför jag blir arg på mina två döttrar ibland. Nästan alltid i samma situationer och på grund av samma beteenden, fast helt olika hos den ena och den andra. Och häromdan insåg jag vilka beteenden det handlar om för mig. Det är lathet och bekvämlighet hos den ena och en känsla av att vara ett offer och en tendens till svartsyn hos den andra. Det var en insikt som drabbade mig rätt hårt. Det är ju verkligen egenskaper hos mig själv. Egenskaper jag inte tycker om och som jag då inte önskar att mina barn ska ha eller ha fått ärva. Och så tror jag att jag blir extra arg eller ledsen för att de uppvisar de här egenskaperna, när jag liksom hoppats att de skulle bli bättre versioner av mig, med bara mina goda egenskaper…”
”Ja. Det är bra insikter, allt. Men jag skulle återigen uppmuntra dig att inte döma eller bedöma. Inte heller egenskaper som ”goda” eller ”dåliga”. Utan lathet skulle ni inte kunna uppleva motsatsen till lathet. Och vem bestämmer att motsatsen till lathet är något gott? Och för vem är det gott? Återigen, ha tillit. Men det skadar inte att reflektera över varför vissa beteenden provocerar dig och varför du ser andra som positiva.”
”Tack för dina kloka ord. Jag tar dem till mig. Jag tänker ofta på hur jag är med barnen och hur jag relaterar till dem. Inte för att vi har några stora konflikter eller att jag tycker jag gör några allvarliga fel, men jag vill gärna ha din infallsvinkel på hur jag gör klokast i relationen till dem. Jag tänker på nu senast idag, när jag blev ganska irriterad på sexåringen som återigen skulle ha bästa platsen i soffan och blev arg och ledsen när hon inte fick det. Då blev jag arg på att hon inte var mer givmild och tänkte på oss andra. Men framförallt på att hon tyckte så synd om sig själv när hon inte fick som hon ville. Jag kände mig tvungen att säga både en och två gånger att det inte var synd om henne eller att jag inte tyckte synd om henne. Sen funderade jag efteråt på om det var fel av mig att visa att hon inte får ha upplevelsen ”tycka synd om sig själv”. Jag var ju egentligen mer arg på att hon tyckte synd om sig själv än på att hon inte ville dela med sig av platsen. Vad tycker du om mitt agerande där? Skulle jag ha gjort någon annorlunda som varit mer konstruktivt?”
”Hon är väldigt känslig för att ta till sig ”sätt att vara” och anpassa sig till vad hon uppfattar att ni tycker är accepterat beteende. Med henne är det risk att ni skapar ett beteende som inte kommer naturligt från henne själv och som hon inte förstår. Ett beteende som hon egentligen gissar sig till eller efterapar. Därför vore det mer konstruktivt att tydligt förklara varför det inte är ”bra”, enligt er mening, att hon alltid får sin vilja igenom eller får den bästa platsen. Genom skuldkänslor kan en förälder manipulera sitt barn till ett ”önskvärt” beteende, men skuldkänslor är aldrig, aldrig konstruktiva eller av godo för barnets utveckling och hon har lätt att få skuldkänslor, särskilt när hon inte förstår, utan bara uppfattar känslan av er ilska.”
”Det låter ju bra och vettigt, men hon tycker verkligen inte om att prata om såna här saker – att vi ska diskutera vidare eller reda ut varför vi blev osams.”
”Nej, men det får hon ta, för hon behöver träna på det. Du gör henne en tjänst för framtiden när du tar de samtalen och propsar på dem. Hon behöver verkligen förstå orsaker och då måste hon både lyssna och tala om dem. När hon säger att hon inte vill prata, då har hon redan valt skuldkänslan och accepterat den. Hon blir störd i sitt avslut av situationen, som hon ser det. Hon har redan accepterat rollen som den skyldiga och du kommer och krånglar till det. Men det ska du göra. Krångla till det och prata om hur det känns för olika människor med olika perspektiv på situationen. Det gör också dig som förälder mer komplex och mer mänsklig. Även det kan kännas ”krångligt” för henne, men det är en tjänst du gör henne att hon lär sig det nu, snarare än senare.”
”Tack. Jag inser ju att jag får fokusera på helt områden för mina två barn. De är verkligen olika! Det märkte jag så fort de kom ut, vilken personlighet de hade. Jag fick nästan en chock när vår andra tjej kom, att hon hade ett helt annat slags energi än vårt första barn. Men jag litar på att de är de perfekta medlemmarna i vår familj, att vi har valt att vara tillsammans här som precis de vi är nu. Och jag är tacksam mot dig för vägledningen. Allt du säger låter vettigt och sant. Alla borde ha gud som sin psykoterapeut!”

Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”

Om tacksamhet för framtiden och om healing

Samtal med gud 2019-03-11

”Hej”
”Hej”
”Idag tänkte jag ju göra något för en speciell person.”
”Ja.”
”Men först vill jag tacka dig för allt fint jag har upplevt den sista tiden. För den härliga semestern vi var på och den fantastiska konserten jag var på i förrgår.”
”Och framtiden då?”
”Framtiden? Du sa ju att jag inte skulle oroa mig så mycket över den?!”
”Du ska inte oroa dig. Men du har tankar om den.”
”Ja.”
”Tacka mig för den.”
”Hur då, menar du?”
”Den framtid som du önskar. Tacka mig för att du redan har den. Så blir den verklighet.”
”Aha.”
”Det du har tänkt på, vad är det?”
”Frihet.”
”Ja, det kommer bli resultatet. Men du måste vara konkret. Vad är det du tänker på?”
”Att jag får skriva en bok om våra samtal.”
”Föreställ dig det tydligt. Se det framför dig. Var i det. Var där.”
Jag föreställer mig att jag sitter vid ett bord i en bokhandel och signerar en bok. 
”Jag, Hanna, har skrivit en bok om mina samtal med gud.”
Plötsligt känner jag starkt en sån glädje från den som står framför mig och vill ha boken signerad. Och från flera andra som står där och har läst boken. Jag känner deras känslor av glädje och hopp och jag blir alldeles överväldigad så jag nästan börjar gråta.
”Ser du? Det är din gåva till dem och till mig. Du återförenar oss. Du får dem att tro på mig igen. Vad är din andra tanke?”
Jag tänker på att jag ska gå en kurs i reiki-healing snart och jag försöker föreställa mig hur jag utför healing på folk. Men det blir suddigt och otydligt och jag får mer en uppfattning av att jag delar energi genom att meditera tillsammans med andra och använda eller kanske skicka energi på det sättet.
”Healing, eller meditation, kanske. Jag ser mycket meditation. Att vi delar energi.”
”Var så konkret och detaljerad som du kan.”
Jag koncentrerar mig, men kan inte se det tydligare än så.
”En sak till har du tänkt på.”
”Ja. Att jag och mina vänner har en gård av något slag. Dit kommer det folk. Kanske en kursgård.”
”Se det framför dig.”
Jag föreställer mig gården och folket där och känner ett stort lugn och frid.
”Det är bra att du tackar mig för sånt som redan har hänt, enligt ditt kronologiska sätt att se på saker. Men minst lika viktigt är att du är tacksam för det som är i ”framtiden”. Så får du det att hända, så väljer du den verkligheten.”
”Ja, jag tror jag förstår. Det är ett annat synsätt, ett annat perspektiv.”
”Det kan man säga.”
”Jag måste bara bli lite modigare, sluta gömma mig och börja sätta hjulen i rullning. Våga ta konsekvenserna av det här.”
”Var tacksam.”
”Och modig?”
”Tacksamhet är tro. Med tron kommer modet.”
”Ok. Nu är jag åtminstone tacksam över att du är så övertygande.”
”Apropå synsätt så känner jag att så fort jag inte har kontakt med dig regelbundet så kommer jag lätt ur ”ditt” synsätt. Jag liksom glömmer, eller börjar tvivla på att världen är magisk, att du kommunicerar genom allt och att allt har en mening.”
”Ja, jag har sagt att vår kontakt är det viktigaste. Framför allt så länge du inte ser mig direkt i alla omkring dig. Men också då.”
”Nu idag, till exempel. Vi har hållit på och försökt boka en resa i sommar så att det skulle funka att jag och min bror skulle kunna ha några dagar tillsammans, våra båda familjer, i Frankrike. Det funkar ju aldrig att vi har semester samtidigt på sommaren i vanliga fall, men nu trodde vi kanske att vi kunde få till det. Och allt har varit så struligt! Det har varit fram och tillbaka med bokningar som gjorts om, vi har läst fel, trott att det funkat, men sen har det visat sig att det inte funkade. Och min man har verkligen försökt få till det, men han misslyckades också och gjorde det till och med värre, fast han är en mästare på att boka resor. När jag inte var i ”ditt tankesätt” så tyckte jag det var jobbigt att allt krånglade så och att vi fick min bror att tro att det skulle gå, för att sen inte göra det. Bara jobbigt och ledde inte till nåt!”
”Och om du ser på det med ”mitt tankesätt”, vad ser du då?”
”Jo, då börjar jag ju misstänka att det inte alls var ett krångligt misslyckande.”
”Utan?”
”Utan att jag fick ett tillfälle att visa min bror att jag verkligen älskar honom och vill umgås med honom så mycket så att vi ansträngde oss såhär, med ombokningar fram och tillbaka.”
”Ja, det var ett tydligt budskap.”
”Och min man visade för mig att han ansträngde sig för min skull, för att jag skulle få vara med min bror. Jag fick chansen att se hans omtanke.”
”Och han såg din omtanke om din bror.”
”Ja. Kanske värt ett par ombokningar, eller?”
”Ja. Eller?”
”Jag gillar ditt synsätt. Påminn mig gärna!”
”Det är just det jag gör. Påminner dig. Gärna.”
”Haha, tack!”

”Och så till det som jag tänkte var ”huvudnumret” ikväll. Jag tänkte ju försöka skicka helande energi och tankar till 14-åringen. Det är kaos på nya barnsjukhuset nu och kön till skoliosoperationer rör sig enormt sakta framåt. Det verkar dra ut i månader. Jag ser att hennes rygg har blivit ännu krokigare och hon har ont. I väntan på operationen, förutom att tjata på sjukhuset, tänkte jag åtminstone göra vad jag kan med helande energi. Vet du – det känns fånigt att säga det nu. ”Helande energi”. Jag känner mig som en kvacksalvare som lovar guld och gröna skogar med en hemlagad medicin på mjöl och tvättmedel.”
”Men du tror på det.”
”Precis. Det är ju mitt problem, haha. Jag tycker det låter tokigt, kanske förmätet. Eller inte tokigt egentligen. Men tokigt utifrån hur jag är uppväxt, vad vi lärt oss att tro på, vad den rådande samhällskonsensusen säger. Ja, enligt vad många som jag själv respekterar djupt, säger. Och ändå. Ändå tror jag på det. För att jag känner i mitt hjärta att det är sant. När jag säger det känns det också tokigt. Som ”alternative facts” – ”jag känner att det här är sant, mina känslor är lika mycket värda som er vetenskap”, typ. Men jag är ju ingen vetenskapsförnekare heller, visserligen. Jag tackar ju inte nej till en skoliosoperation och säger att vi ska fixa det här med guds kraft istället. Men jag tror på att kraften finns, att den finns i oss och omkring oss. När jag tänker närmare på saken så har det väl till och med mätts tydliga förändringar i hjärnan på folk som mediterar? Och om vi alla är samma energi känns det rätt självklart att vi kan påverka varandra genom att fokusera den energin!
Äsch, vilka sidospår jag viker in på. JA, jag tror på kärlekens kraft och energi och förmåga till helande! Och ikväll tänker jag fokusera den kraften på min dotter och jag har bett tre vänner göra det tillsammans med mig. Så då hoppas jag att det inte ”är meningen” att hon ska gå igenom det här lidandet det innebär att vänta på operationen och få mer smärta och sämre rygg, utan att det kan ”vara meningen” att vi och hon kan stärkas i tron på den helande kraften och upptäcka energierna som vi delar.”
”Det är många tankar du har. Och många tankar om rygg. Hur är det med din egen kropp?”
När gud säger det känner jag hur hela kroppen slappnar av och faktiskt faller ihop framåt i sängen, som jag sitter i med benen korsade under mig.
”Oj. Ja, jag har känt mig väldigt spänd sen jag kom hem från semestern. Det känns verkligen som att jag håller på och utvecklar nåt slags symbios-skolios. Jag känner mig sned i ryggen, på samma ställen som 14-åringen. På semestern kände jag mig helt avslappnad och bra i kroppen.”
Min kropp börjar röra sig hit och dit, skaka loss spänningar och mjuka upp leder. Armarna gör rörelser fram och tillbaka över mitt huvud och bakom ryggen. Jag försöker inte stoppa det som händer, utan låter det bara hända. Till slut vill kroppen ställa sig på alla fyra och göra rörelser utifrån den positionen och sen lägga sig ner på rygg och tänja och trycka där.
”Oj! Det här var inte de vanliga sträck-på-nacken-rörelserna.”
”Nej, de här spänningarna sitter inte i nacken.”
”Varför är det egentligen viktigt att kroppen mår bra? Räcker det inte att vi fokuserar på det andliga? På samtal med dig?”
”Det har sagts att kroppen är ett tempel och det är också sant. Kroppen är förutsättningen för att ni ska kunna dela den här upplevelsen ni har på jorden. Så ta hand om den.”
Kroppen håller på ett tag till, tills jag avslappnad sätter mig med benen i kors under mig igen.
”Nu är du mer redo att skicka och ta emot energi.”
”Jag känner det. Tack.”
Jag känner en varm energi som strömmar genom kroppen och ut i mina händer. Jag föreställer mig min dotters rygg framför mig och tänker på hur mycket jag älskar henne och på vilken resa vi gör tillsammans i det här livet. Och vem vet i hur många tidigare? Jag funderar på om vi levt tillsammans tidigare. Jag tror det. Jag undrar om hon har haft funktionshinder tidigare. Eller har jag haft det? Kanske har vi haft ombytta roller. Jag fokuserar på hennes rygg, tänker att jag har den framför mig och för mina händer längs ryggraden. ”Ta emot guds kärlek och glädje” tänker jag som ett mantra, samtidigt som jag för händerna upp och ner längs min inre bild av hennes ryggrad. Varför det blev exakt de orden vet jag inte. Det blev det jag kände som kom ut. Kärlek, glädje och energi.

Om att åstadkomma något och om hur vi påverkar

Samtal med gud 2019-02-10

Jag är väldigt morgontrött av mig och har svårt att meditera eller ha samtal med gud på morgnarna. Men nu när jag vaknar och överväger om jag ska stanna kvar i det sköna morgnandet eller sätta mig upp och prata med gud, då väcker gud mig med en så varm känsla av kärlek och ljus i bröstet.

”Hej, vad ska vi prata om idag?”
”Jag vill prata om framtiden.”
”Aha. Vad vill du säga om den?”
”Du tänker ju mycket på den nu.”
”Ja.”
”Gör inte det.”
”Va? Nähä?”
”Framtiden ordnar sig. Den kommer av sig själv. Var närvarande där du är. Var närvarande med den du är med. När du är med dina barn, var närvarande med dem. När du är med din man, var närvarande med honom. När du är med mig, var närvarande med mig.”
”Men visst måste man tänka på framtiden också? För att åstadkomma något?”
”Jag önskar verkligen, för din egen skull, att du inte tänkte så mycket på vad saker ska leda till, vad resultatet blir. Låt det som är vara. Och var i det för glädjen att vara i det. Med full närvaro. Utan förhoppningar eller förväntningar. Bara med glädje över det som är.”
”Ja. Ok. Men jag tycker det har varit ett problem för mig genom livet, att jag inte åstadkommer något. Jag driver inte saker framåt eller skapar saker så mycket. Just jag tycker jag verkligen kan behöva tänka på vad saker ska leda till. Ta såna som verkligen åstadkommit saker, genom att vara superfokuserade och tänka framåt – som en Martin Luther King, vilket uppfinnare som helst, eller Greta Thunberg, för att ta ett aktuellt exempel. Skulle de inte tänka framåt eller tänka på resultatet?”
”Du underskattar din roll i de saker som händer. Du tror att det du gjort genom hela ditt liv inte har påverkat det som hänt eller det som andra gjort. Men det stämmer inte. Det Martin Luther King och Greta Thunberg gjort i världen är viktigt och deras roller är viktiga. Men de handlar inte i ett vakuum. Det gjorde inte uppfinnarna heller, eller Hitler och andra som har startat krig, för att ta ”negativa” exempel. De var katalysatorerna för tankar, ord och handlingar som fanns hos många människor runt omkring dem. För flera människors vilja och strävan åt samma riktning. Alla tankar du har, alla ord och alla känslor – allt spelar roll i världen och allt påverkar din omvärld. Både på nära håll och för hela universum. De här personerna kom inte på nya idéer helt tagna ur sitt sammanhang. Ni påverkar varandra hela tiden och är alltid sammanlänkade. Många människors inriktning och strävan skapar dessa nya idéer. Men idén skapas inte bara. Den måste landa någonstans också. Den måste hamna i ”god jord” för att växa. När nya, stora folkrörelser bildas, eller utvecklingssteg sker hos människorna, är det en tanke och önskan som har växt hos många. Så framträder någon som formulerar denna tanke och idé på ett tydligt sätt, som en katalysator för alla de som haft samma tanke, eller samma vibration. När tanken formuleras tydligt, ”fröet sås”, ser den ”goda jorden” – alla de som väntat på formuleringen – till att den växer och manifesteras tusenfalt. Som med Martin Luther King eller med Hitler. Och du förstår ju att jag inte menar att likställa deras gärningar. Vad jag beskriver här är inte person, utan funktion. Och jag vill förtydliga hur lite det är beroende av person, eftersom ni alla är delaktiga i detta. Personen är katalysatorn, den tändande gnistan, den som utkristalliserar det som redan finns.
Så tro inte att det du gör är meningslöst för att du inte ”åstadkommer” något. Du åstadkommer något, även om ditt namn inte står på en bok eller om du inte har tusen följare på instagram. Vad du gör spelar roll.
Det viktigaste verktyget ni har att arbeta med är relationer. Och det finns inga relationer som är viktigare än till den ni har framför er här och nu.”
”Så trevligt att den jag har framför mig just nu är du.”
”Ja. Det är en väldigt bra relation att ha. Både för dig, för dem omkring dig och för universum.”

”Men apropå att göra något för framtiden så ska jag ju just idag hjälpa en kompis, som utbildar sig inom Reiki-healing. Jag ska vara hennes försöksobjekt när hon ska prova att ge Reiki på distans. Då hjälper jag ju henne med hennes framtidsplaner.”
”Ja. Ser du då din del i hennes åstadkommande? Du inspirerade ju henne dessutom att ta nästa steg i utbildningen.”
”Ja, men det är ju det jag menar. Det är ju åstadkommande och framtidsplaner. Det är väl en bra sak?”
”Jag har aldrig sagt att framtidsplaner är en dålig sak. Det jag ville säga till dig nu var att du ska vara mer närvarande där du är. Och förklara för dig vilka delar som är de viktigaste. Varande, närvaro, relationer och vilka energier ni sänder ut, det är det viktiga. Om energierna är kärleksfulla, då är det kärlek ni sänder ut och då blir det automatiskt kärlek som åstadkoms. I hela processen som lett fram till att du ska ”hjälpa din vän” med distanshealingen – startade processen med att hon funderade över hur hon skulle tjäna pengar, eller startade den med att ni möttes och utbytte kärleksfulla energier som sen ledde vidare till detta? Och jag säger ”hjälpa” inom parentes för att detta är en ömsesidig process som ni båda skapar och hjälps av.”
”Ah, så tänkte jag inte på det. Ja, du har rätt, det var ju inte ”åstadkommandet” i sig som startade processen, nej.”
”Tänk på någon gång då du varit fullt närvarande med någon du älskar och uppskattar. Vad har ni åstadkommit i den stunden?”
”Kärlek, antar jag.”
”Just precis. Och den som åstadkommer kärlek kan inte eftersträva att åstadkomma något högre i sitt liv.”
”Men att dela den med fler borde ju vara ett högre mål? Att bara älska ”den jag är med” verkar ju ganska begränsat och lite egoistiskt?”
”Bara om du tror på begränsningen. Det jag försökte förklara förut var att era tankar, ord och handlingar inte är begränsade till er och dem ni tror att de direkt påverkar. De sprider sig ”som ringar på vattnet”, för att använda ett gammalt uttryck. Den du skapar kärlek med kommer att föra den kärleken vidare till nästa människa vid sitt nästa möte. Och kärleksenergin sprider sig rent fysiskt vidare i världen, även om du sitter ensam i ditt rum med en kärleksfull känsla, eller mediterar och tror att du inte påverkar någon. Men det gör du!”
”Ok. Det är ju verkligen fantastiskt! Men borde ändå inte ett kärleksbudskap som delas med många – till exempel genom en bok – öka kärleken i världen ännu mer än om jag är kärleksfull just nu med den jag är med?”
”Antalet är inte det viktiga. Källan och relationen är det viktiga. Ett budskap som inte är sprunget ur äkta kärlek kan aldrig bli mer betydelsefullt än ett äkta, kärleksfullt möte med en enda människa.”
”Tack. Och tack för den kärleksfulla känslan du ger mig nu. Då ska jag ägna den här dagen åt att vara kärleksfull och närvarande med de människor jag är med.”
”Det är den bästa intentionen du kan ha. Jag älskar dig.”

Om provrörsbarn och själens kontrakt

Samtal med gud – kanalisering 2018-10-17

Jag ställde ett antal frågor till gud för en bekants räkning, om hennes relation och om att eventuellt skaffa ett barn via provrörsbefruktning. En del av samtalet publicerar jag här, med hennes godkännande, eftersom det var information som kan vara intressant för fler. Här kallar jag henne för Mona.

”Hur är det med det här barnet? Är det menat att komma ett barn till Mona? Och nu frågar jag för egen del också, för jag är nyfiken på hur det funkar det här med om ”en själ är menad att födas” till en viss familj en viss tid? Vad är i så fall IVF (provrörsbefruktning) i det här sammanhanget? Tvingar vi ner en själ från himlen när vi gör IVF? Hur är i så fall det möjligt?”
”Det kan vara lite svårt för er att förstå. Jag kan börja med att säga att tiden inte är linjär. Ni upplever det ju så, här på jorden. Men utanför den relativa världen existerar inte ens tiden. På det sättet kan man inte säga att allt gjordes upp som en plan innan ni kom till jorden och sen följs den planen ”från vaggan till graven” i en linjär tid. En själ kan självklart inte tvingas till jorden mot sin vilja. Man kan säga att ni själar som vill leva tillsammans här på jorden gör upp en plan eller ett ”kontrakt” om att vara här och vilka olika roller ni ska ha (föräldrar och barn till exempel) men eftersom tiden egentligen inte existerar kan man säga att det inte är ristat i sten. Allt handlar om skapande och vilja. Det är vad ni gör på jorden, ni skapar konstant. Men utan vilja finns inget skapande. Och IVF är en del av detta skapande, ett uttryck för er vilja. En del säger att det är emot naturen och att ni bryter mot den naturliga ordningen, men ni är medskapande av hela naturen och allt som händer i den. Så om ni väljer att skapa nytt med er moderna, medicinska teknologi, så skapar ni nytt så. Då skulle man på ett sätt kunna uppfatta det som att ”kontraktet ändras” och att ett nytt, ”oväntat” barn föds. Men det barnets födsel är en kombination av er vilja att skapa och en överenskommelse mellan era själar, som är utanför tiden. Så på detta sätt är det lika mycket den ursprungliga planen som utan IVF.”

”Så med den utförliga förklaringen vill du säga att det är upp till dem att bestämma sig för vad de vill skapa? Om de vill ha ett barn till? Och visionen av ett barn till, som Mona hade, vad innebär den?”
”Visioner är en verklighet jag visar er. Men det finns många verkligheter. Ni väljer själva om just denna verklighet är den ni ska uppleva nu. Låt inte visioner göra att ni känner er tvungna till saker ni inte medvetet vill göra. Jag vill säga till Mona att hon verkligen ska försöka känna efter i djupet av sitt hjärta om hon vill ha ett barn till. Sedan ska hon ärligt och kärleksfullt diskutera detta med sin partner.
Min önskan är att Mona ska sätta sig i lugn och ro, helt stänga av mobiltelefon och andra saker som kan störa, sen sätta sig ner med slutna ögon och försöka känna sin sanning i sitt inre. Meditera på frågorna. Var helt stilla. Försök vara utan krav och förväntningar och lyssna på den stilla rösten inombords.”

De tio budorden

Samtal med gud 2018-10-05

”Hej igen. Jag skulle gärna prata mer om de tio budorden. Jag tyckte det var så intressant att höra din tolkning av dem. From the horse’s mouth, så att säga. Och så får jag hoppas att ingen bokstavstroende kristen läser detta.”
”Eller så hoppas vi att någon sån gör det.”
”Ja, kanske det. Då ska vi se. Några av dem gick vi ju igenom inatt. Ska vi ta alla budorden i den ordning de står? Jag läste på Svenska Kyrkans hemsida och där står såhär:
De tio budorden, eller tio guds bud som man också säger, är de tio befallningar som Gud ger till Mose i Gamla Testamentet.

Du sa igår att man kan tänka på dem som ”tips från coachen” för att närma sig gud och leva ett lyckligt liv.”
”Ja.”
”Ok. Då börjar vi.

1. Du skall inga andra gudar hava vid sidan av mig.
”Om du gör andra saker till gud för dig, så tar det dig längre bort från gud. Och det är inte vad du egentligen vill. Det är kontraproduktivt. När vi pratade igår så hade vi ju tekniken som exempel. Den är ett redskap. Gör inte redskapet till gud, använd redskapet för att föra dig närmare gud.”

2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.
”Att missbruka guds namn är att hävda att man talar i guds ställe, att säga att man vet vad gud vill. Och framför allt om man gör det på ett sånt sätt att man försöker bestämma hur andra ska göra för att följa denna guds vilja.”
”Ok, nu kände jag mig lite träffad. Hävdar inte jag här att jag talar i guds ställe?”
”Du har en kommunikation med källan, gud, men du är en uttolkare av det du uppfattar. Du är ett filter. Alla människor måste finna sin egen sanning inom sig själva, det är den enda sanningen man ska tro på. Andra kan till exempel få inspiration av våra samtal och komma till insikter. Men den insikten måste de känna att den klingar sant inom dem. Så länge du inte säger att du sitter inne med den enda sanningen och säger åt andra vad de ska göra, så bryter du inte mot detta bud. Så grattis.”

3. Tänk på vilodagen så att du helgar den.
”Ja, det har har vi gått igenom ganska ordentligt i våra senaste samtal. Ge dig tid att vara i stillhet och fokusera på mig. Prioritera din relation till gud och sätt undan tid för den. Inte svårare än så.”
”Så att vara med gud är att vila?”
”Visst är det?”

4. Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.
”Att hedra din mor och far innebär att släppa det förgångna och leva i tacksamhet. Många fastnar i sin uppväxt eller tidigare historia och lever inte i nuet. Det finns inga ”perfekta” föräldrar eller perfekta uppväxter. Det bästa du kan göra är att välsigna, hedra, det förgångna och dina föräldrar och sedan leva ditt eget liv och ta ansvar för nuet.”

5. Du skall inte dräpa.
”Det här är ett av de budorden som vantolkats minst, även om det knappast efterlevts. Att döda en annan människa är som att döda sig själv. Det är som att såga bort ett ben på stolen du sitter på. Galet. Faktum är att detta råd gäller djur också. Det finns sällan en bra anledning att döda en annan medveten varelse.”

6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
”Det här budordet är nära besläktat med det som säger du ska inte bära falsk vittnesbörd (ljuga). Budskapet är att du inte ska leva i två världar samtidigt och snärja in dig i att hålla reda på vilken lögn du har sagt till vem. Har du sagt till en annan människa att du kommer finnas där, så ska du också göra det. Gör det som du säger att du ska göra.”

7. Du skall inte stjäla.
”Den som har gud behöver inget. Om du tar saker från andra kommer du manifestera bristen i ditt liv. För varje sak du tar kommer du känna dig fattigare. Det är en ond cirkel som manifesterar din känsla av fattigdom.”

8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
”Här kan vi tala om den gyllene regeln, men lite omvänt. Den är ju känd som gör mot andra så som du vill att andra ska göra mot dig. Men om man säger den på ett lite annat sätt, så uttrycker den en universell lag –  som du gör mot andra, så gör du mot dig själv. Om du säger något som inte är sant, eller är elakt, om någon annan, då berättar du om dig själv att du är falsk och elak. Du förnekar på det sättet det gudomliga i dig själv.”

9. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.
”Avundsjuka är en farlig känsla, som också den manifesterar brist i ditt liv. Gläds med andra över det de har, så ska du se att du känner dig rikare. För allt är redan ditt, som är guds barn.”

10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare, ej heller till något annat som tillhör din nästa.
”Att inte ha begär till din nästas hustru innebär att inte fokusera på andra
människor (och framför allt deras kroppar som objekt) för att bli lycklig. Det är bara en distraktion som för dig bort från vägen du egentligen vill gå. Sanningen och lyckan finns inom dig. Hitta den där.”

”Tack för förklaringarna! Vad fint!”
”Jag vill bara förtydliga att det här är dina tolkningar av vad jag säger till dig. Det finns många andra som tolkat dessa ord på andra sätt.”
”Jaha, vill du inte stå för det här nu?”
”Jag vill bara påminna alla som läser det här att hitta sin egen sanning. Det kan jag inte säga nog ofta.”
”Jag kopierade ju de här budorden nu från Svenska Kyrkans sida. Och nu läste jag deras uttolkningar av budorden i efterhand, för jag ville inte ”bli smittad” av vad de skrev innan jag hört vad du sa. Jag måste säga att jag känner mig lite besviken när jag läst deras tolkningar. De kändes så platta och ordagranna.”
”Det är en av farorna med religioner. Att man tar mer hänsyn till vad man ”borde” säga och inte alltid vågar lyfta fram sin inre röst. Där har du mer frihet. Använd den!”
”Ja, jag ska verkligen försöka att inte censurera något jag får från dig. Tack!”

Om hur vi kan prata med gud

Samtal med gud 2018-09-27

Idag är det mitt första samtal då gud bokat in en specifik tid med mig för att prata med henne. Jag känner mig riktigt förväntansfull och håller koll på tiden vi ska prata. Förbereder mig och tar fram min meditationskudde och papper och penna, ifall jag ska skriva. Jag inser hur bra det var att vi bokade en specifik tid. Nu prioriterar jag verkligen det här och tar det inte när jag får tid över, efter att jag har fixat med allt som ”måste” fixas.

”Hej, nu är jag här.”
”Ja. Och jag också.”
”Vad bra att vi bokade en tid! Nu har jag ställt in mig på det här sen vi pratade sist.”
”Vill du fråga något?”
”Ja, det var en sak jag tänkt på. Men ville du säga något specifikt nu, när vi bestämde en tid?”
”Vi tar din fråga först.”
”Jo, i vårt senaste samtal sa du ju att alla människor hör din röst på sitt eget sätt. Och jag har tänkt på det där. Jag upplever att många inte känner att de hör din röst alls, fast de vill. Hur är det? Har du några råd att ge hur vi ska lyssna på dig och höra dig tydligare?”
”Du tycker ju att du hör mig tydligt, med ord i ditt huvud.”
”Ja, absolut. För det mesta.”
”Men det finns tydligare kommunikation än så. Känslor är tydligare än ord, till exempel.”
”Ja, jag känner ju ofta känslor samtidigt som jag får ord av dig.”
”Och det är då du vet vilket som är sant och vilket som är min röst. Det är gamla sanningar som gäller fortfarande. Det ni kallar ”samvete” och ”magkänsla” är er själ som talar till er – och jag igenom den. Det är känslor som ni kan lita på.”
”Men alla känslor är väl inte du? Det finns väl andra känslor också?”
”Ja, visst finns det andra känslor. Ni kan ha känslor som ni upplever som lustfyllda, som inte kommer från mig eller er inre röst. De har ofta sitt ursprung i ett begär, något ni längtar efter eller är beroende av. Det kan finnas känslor som ni upplever som att ni ”reagerar med ryggmärgen” med rädsla eller avsky mot något. Dem skulle man kunna förväxla med magkänslan, men de beror ofta på tidiga trauman eller obehagliga upplevelser – från barndomen eller tidigare i livet. Ofta gör de att man undviker saker eller snabbt dömer dem som dåliga eller inte önskvärda. Det är inte heller en känsla från mig.”
”Och hur kan man skilja på vad som är vad?”
”Det kräver att ni lyssnar inåt, lyssnar ärligt och öppet. Det kan vara svårt att höra eller känna skillnad ibland. Men ju mer ni fokuserar, tar er tid och vänjer er att lyssna inåt, desto lättare kommer ni få att skilja min/er sanna röst från annat. Jag talar aldrig med ”tordönsstämma”, som vissa hävdat. Jag vill inte tränga mig på er, utan talar bara tydligt till den som vill lyssna. Eller rättare sagt, jag talar hela tiden, men ni hör mig bara om ni vill lyssna på mig. Därför krävs det vilja och fokus för att höra mig. Det märker du ju själv också. Nu när du verkligen fokuserade på mig idag och till och med stängde av din mobiltelefon helt och hållet – visst hörde du mig bra då?”
”Ja, det känns verkligen tydligt idag.”
”Därför är det viktigt att ni tar er tid och att ni är i stillhet. Det finns mycket som distraherar i era dagliga liv och många upplever det som svårt att hitta tillfällen att vara ostörda. Det är därför många kan uppleva att de kan känna mig bättre när de är i naturen. Där finns en annan stillhet och det är lättare att fokusera bara på en sak. Det har jag ju sagt till dig många gånger innan vi börjar prata, att du ska stilla ditt sinne. Det är avgörande för att höra mig tydligt – att du inte har tusen andra tankar i huvudet. Fokusera.”
”Har du några konkreta tips då, hur folk ska göra för att höra dig, eller få svar på frågor?”
”Försök att få till att ni hittar en stund då ni kan vara för er själva. Skogen eller naturen är ett bra ställe. Många arbetsplatser har vilorum som man kan vara ostörd i, om man har svårt att kunna vara ifred hemma.”
”Ok. Och när man är ostörd, hur får man kontakt med dig?”
”Antingen lyssnar du bara inåt och ser om du hör eller känner något efter ett tag. Många tycker det är lättare att ha något specifikt att fråga om för att höra mig. Du, till exempel.”
”Ja, det är sant. Det är lättast för mig när jag har frågor.”
”Om du har något du vill fråga om, eller ett problem du vill ha lösningen på kan ett praktiskt sätt vara att du försöker komma på ett par, tre alternativ eller svar på frågan. Du uttalar dem eller tänker på dem, ett i taget, och känner efter inom dig när du säger dem. Det som känns mest rätt är mest rätt.”
”Bra, det var ju väldigt konkret. Har du något mer handfast sätt?”
”Du kan skriva ner svar, eller påståenden, på lappar. Se till att du är i stillhet och håll handen på en lapp i taget. Den lappen där du känner starkast positiv energi eller vibration är den som är mest sann för dig.”
”Wow, funkar verkligen det?”
”Du kan prova själv och se vad du tycker.”
”Spännande, tack.”
”Har du ännu fler råd, om man tycker att man har svårt att höra dig?”
”Som jag sa, så kommunicerar jag inte bara genom ord i huvudet. Men inte bara med känslor heller. Faktum är att jag kommunicerar med er precis hela tiden. Lyssna på nästa sång du hör, nästa artikel eller bok du råkar läsa, nästa samtal du har med en vän. Var uppmärksam och närvarande! Är det något speciellt du fastnar för eller något som tilltalar dig? Lita på att det är din själ och i förlängningen jag, som talar till dig.”
”Tack, vad fint. Nu måste jag ta en paus och skriva ner det här. Jag vill inte glömma bort det.”
”Jag hjälper dig att komma ihåg.”

Efter att jag skrivit ner vår första dialog sätter jag mig på meditationskudde igen.
”Så, ville du säga någonting nu?”
”Jag vill bara ge dig min kärlek.”
Jag får en så underbar känsla av kärlek och känner mig helt fridfull och uppfylld.
”Känner du nu? Känslan.”
”Ja. Underbart! Åh, jag älskar det här. Du får mig att känna mig så fantastisk! Som att jag kan klara av vad som helst, som att allt är bra precis som det är just nu. Jag tänkte på att det var massa saker jag skulle göra idag för att jobba vidare med att sprida våra samtal till andra, men jag vill bara vara kvar här med dig, tror jag.”
”Din och min relation är det viktigaste. Det är underbart och viktigt det ni gör alla tillsammans nu och det ni kommunicerar med varandra. Men vår relation är det viktigaste. Det säger jag också till alla som läser det här: din och min relation är det viktigaste. Andra saker och andra människor är självklart viktiga också, men allt det blir automatiskt bra om vi har en bra relation. Det är det som det syftar på i bibeln, där det står ”Sök först guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. ””
”Ja, det har du sagt till mig förut, just om det bibelcitatet. Eller så har jag tänkt det själv. Jag har ju till och med sjungit det själv i kyrkokören. Jag blir lite förvirrad. Du har ju alltid samma referenser som jag! Du drar liksom aldrig fram något citat ur bhagadvad gita när du pratar med mig.”
”Det du förmedlar av mig är filtrerat genom dig. Du är inte ett vitt papper eller en anonym telefonledning som jag talar igenom.”
”Nähä. Men visst finns det andra, som kanaliserat dig på ett annat sätt, där din röst låter helt annorlunda än deras?”
”Ja, det finns de som valt att förmedla mig på ett sånt sätt. Men du har valt att ha en stor del av dig med i mina budskap. Att tolka mig genom dig.”
”Vet du, det får mig faktiskt att älska mig själv lite mer.”
”Precis.”

”Och nu vill jag avsluta med att säga igen till alla här: fokusera på att lyssna på mig i ditt inre.”

Om konflikt och ego

Samtal med gud 2018-09-10

Idag hade jag en liten kontrovers på jobbet och jag kände mig motarbetad och lite missförstådd på grund av det. Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt med konflikter, mått dåligt över när jag haft en och ofta gått och ältat den länge efteråt. Men jag har ändå tagit konflikten när det är något jag tyckt var viktigt. 

På senare tid, när jag haft många samtal med gud och börjat förstå världen och mig själv bättre, har det blivit lättare att hantera dem och jag har inte tagit lika illa vid mig som tidigare. Och jag kan oftare se att det finns något bra i konflikten, något jag kan lära mig av den och något som kan hjälpa mig framåt. Men jag tycker fortfarande det är jobbigt, det måste jag erkänna. 

Jag sätter mig bekvämt med rak rygg och handflatorna vända uppåt, vilande på låren/knäna. Jag börjar få in rutinen med en bra sittställning nu.
Direkt får jag en härlig känsla ”skickad till mig”, känns det som.
”Min kära vän”, säger gud. ”Slappna av och ta emot min kärlek.”
”Tack”, säger jag. ”Det här var skönt.”

Jag slappnar av och släpper ner axlarna. Mitt huvud börjar röra sig i såna där stretchande, runda rörelser igen. Det håller på så ett tag och jag är knappt ens medveten om dem. Efter ett tag börjar jag tänka på dagens konflikt på jobbet.
Plötsligt slutar rörelserna och jag sätter mig helt still och rakt upp.
”Du vill fråga om det.” säger gud.
”Ja, jag antar det. Jo, det vill jag.”
”Vad vill du fråga?”
”Hur ska jag tänka om den här konflikten? Var den bra att ha och gjorde jag rätt i situationen? Kunde jag ha gjort på något annat sätt?”
”Redan när du hade den så tänkte du på vad vi pratat om och saker du lärt dig genom mig. Du reflekterade direkt över ditt eget beteende. Det är framsteg! Den medvetenheten.”
”Kunde jag gjort något annorlunda för att, som vi pratat om på sistone, handla mer gudomligt eller kärleksfullt då, i den här situationen?”
”Utgångspunkten i relationer, som vi också pratat om förut, är att tjäna den andre och att lyfta upp den. Det kanske du kunde ansträngt dig mer för att göra.”
”Ja. Jo. Men jag måste ju också säga min sanning, som jag ser den, eller hur?”
”Ja, det ska man alltid göra. Säga sin sanning utan att såra. Men kunde din utgångspunkt kanske varit mer hjälpsam?”
”Hm. Ja, kanske. Men det är det här jag tycker är svårt. På jobbet upplever jag det ofta som att jag lätt blir överkörd, att vissa ibland verkar tycka att man inte behöver fråga efter min åsikt, för att man ändå kan göra som man vill sen. Att de inte respekterar mig.”
”Och varför är det viktigt för dig att bli respekterad?”
”Jag vill känna att jag blir respekterad för vad jag kan. Jag vill känna mig kunnig. Det är liksom det man är på ett jobb. Man är där för att man kan det man jobbar med.”
”Nu tänker du mycket på görande. Men du längtar egentligen efter ett varande. Där du blir uppskattad för den du är och inte för vad du gör.
Känner du igen det? Du har ju vaknat många nätter och ältat just ditt kunnande och ditt görande och haft en känsla av att du inte duger där. Det är för att ditt naturliga tillstånd – ditt tillstånd i mig – är varandet. Och i varandet är du alltid helt accepterad.”
”Aha. Ja, det låter självklart nu när du säger det. Och det var väldigt befriande att du förklarade det med varför jag ofta vaknar och tänker på det. Jag längtar verkligen efter att ”bara få vara”. Det tror jag många människor gör.
Men just relaterat till jobb, då. Man kan ju inte säga att folk ska släppa görandet eller kunnandet i ett yrke. Om till exempel en läkare inte skulle kunna sitt yrke ordentligt, det skulle ju verkligen inte vara bra!”
”Nej, kunskap i sig är naturligtvis inget dåligt. Problemen uppstår när ni lägger hela ert värde i vad ni kan. Och i kombination med er inställning att ni ska konkurrera mot varandra istället för att lyfta varandra. Då uppstår lätt en disharmoni hos er själva och i hela samhället.”
”Jag förstår. Det låter verkligen vettigt. Och min konflikt idag, vad förde den för gott med sig?”
”Det har du ju redan varit inne på själv, när du tänkt på den. Dels som en referensram, en situation där du får tillfälle att visa vem du är i relation till detta. Dels en chans att känna igen vad som är ditt ego i det här.”
”Mitt ego, ja. Är det Hanna då?”
”Nej, det skulle jag inte säga. Hanna är ju den människa som föddes av din mamma. När du föddes hade du inga behov av att hävda dig eller hade åsikter om saker. Du bara var. Egot är den persona som du byggt upp efterhand. Den som är känslig för kritik och sa att ”min pappa är starkare än din pappa” när du var liten. Hanna kom innan egot.”
”Det gläder mig faktiskt att du säger att Hanna inte är samma sak som egot. Jag gillar ju henne.”
”Egot är ert verktyg och något som utvecklas naturligt här i er relativa värld, där ni lär er genom att jämföra er med andra och se hur andra gör. Och det är ingen idé att ni föraktar ert verktyg, lika lite som att ni föraktar en hammare, till exempel. Däremot har ni nytta av att känna igen egot och förstå vad som motiverar det. Känna igen när det är egot som talar och känner. Egots intresse är sällan samma som själens. Då kan ni ha nytta av att det är själen som får föra samtalet istället för egot.”

”Tack, det var ett intressant samtal idag. Och tack för att du alltid får mig att känna mig älskad. Jag kan verkligen vila hos dig, det är så skönt. Men nu måste jag vila på riktigt. Dags att sova. God natt!”
”God natt, min älskade.”

Om min syn på andra

Samtal med gud 2018-01-29

Idag träffade jag några bekanta som jag haft komplicerade relationer till. Och ikväll när jag pratade med gud tänkte jag tillbaka på dem. Den första jag tänkte på, hade jag sett med nya ögon ikväll och jag kände så mycket kärlek till honom och tänkte att han verkligen har ett hjärta av guld. Jag tänkte lite till på honom och frågade gud vad det handlar om att han är överviktig och ganska isolerad.
”Vad tror du?” frågade gud tillbaka.
”Att han saknar kärlek till sig själv och inte värderar sig själv.” svarade jag. Jag tänkte på att jag är stolt över honom och stolt över att vara hans vän. Tänker på att jag varit lite snobbig och mån om att uppfattas som cool själv och kanske skämts för att ses med honom. Och jag känner mig så befriad nu, som inte ser honom så. Det känns som jag lyfter bort skal på skal av osäkerheter och rädslor hos mig själv och det är verkligen en enormt befriande känsla.

Jag tänkte på olika människor som var där idag och kände in deras vibrationer. Sen försökte jag känna in speciellt en kvinna som jag funderat mycket över – min relation till henne och hur hon är. Jag kände hennes vibration väldigt, väldigt svagt. Det kändes som att hon var invirad i hundra lager vadd och hade krympt ihop sig själv längst in. Hon var så rädd för världen och för att vara någon i den att hon hade förminskat sig och försökt att dölja sig helt.
”Vad är det här?”, frågade jag gud. ”Är det verkligen henne jag ser eller är det min bild av henne?”
”Båda.” svarade gud. Men då började jag tänka massa annat och så blev jag osäker på om det var rätt svar, eller om jag kanske inte lyssnade in ordentligt och bara fick ett svar från min egen hjärna.
”Det första svaret du får är rätt” sa gud då.
”Vilket var det? Jag har glömt.”
”Båda.”
”Så det är både en sann bild av henne och min egen uppfattning om henne?”
”Tror du det är skillnad?”
”Ja, det finns väl en riktig person och min uppfattning om henne – som är något annat?”
”Allt i den här världen är din referensram. Det finns inget som är opåverkat av din bild av det. När du tänker annorlunda om något, då förändras det.”
”Puh, det är jobbigt med den här metafysiken. Men hur ska jag förhålla mig till det då? Ska jag provocera fram någon reflektion hos henne genom att ställa skarpa frågor, eller komma med påståenden som hon måste ta ställning till?”
”Det kan du göra om du vill. Det kan framkalla en reaktion och en tanke. Men det enda du egentligen kan påverka och det enda du behöver bry dig om är din upplevelse och hur du påverkar den. Om vi börjar från början – tror du att den här personen är en odödlig, strålande själ och en del av gud, precis som du är?”
”Ja, det gör jag ju.”
”Det bästa du kan göra då är att visa det för henne. Hylla det gudomliga du ser i henne. Då tar du fram det som varit dolt för dig. Och därigenom visar du det för dig själv.”
”Hur ska jag göra det rent praktiskt?”
”Du behöver inte göra mycket. Försök bara att anamma den synen och se hur det förändras.”
”Jag är orolig att jag kommer trycka ner eventuella negativa känslor jag kommer få.”
”Ljug aldrig för dig själv. Genom att vara ärlig och ta fram dina känslor och titta på dem kan du förändra dem. Det första steget till förändring är att medge hur det faktiskt är. Utan medvetenhet finns ingen grund att bygga förändringen på.
Jag njuter verkligen av dina och Sonjas samtal. Er ärlighet där. Ni tar er framåt fort nu.”
”Brukar du lyssna på dem?”
”Jag är med där. Också. Så klart.”

Jag tackar gud för alla bra svar och för alla fina människor jag har omkring mig. All kärlek jag får. Det känns som hjärtat ska svämma över igen. Jag får en impuls att hålla min högra hand kupad runt hjärtat, ca fem cm från kroppen. Det känns otroligt skönt, som att jag håller kvar all den där kärleken jag känner. Det känns som att handen blir alldeles varm. Jag börjar fundera på om det finns något man kan göra med detta på andra människor. Gud säger att man kan ta den energin och massera andra med.

Vi pratar igen om att skriva ner våra samtal mer direkt. Gud vill igen att jag ska skriva med penna. Jag tycker det blir krångligt att skriva på paper när jag sitter i sängen på natten bredvid ett barn, som jag brukar göra när vi har samtal. Gud tycker att jag ju är ledig en del dagar nu och ostört kan skriva dagtid. Jag ger med mig och lovar att prova.

 

Om överlevnad och annat

Samtal med gud 2017-04-26

”Tycker du jag ska prova på att ge medial vägledning och förmedla svar på frågor, på samma sätt som jag får svar på frågor av dig?”
”Ja, det kan du göra.”
”Men jag kommer inte vilja tala om för folk vad de ska göra och svara på frågor om hur det ska bli i framtiden.”
”Jag säger bara sånt som den som frågar behöver höra. Det personens högre jag vill att den ska ta emot just nu.”
”Ok, jag måste fundera på det här och se om det kommer kännas rätt för mig.”

”Det är en sak som jag har tänkt mycket på senaste tiden och som jag har rätt mycket ångest över. Hur ska det gå för människorna på den här planeten? Kommer vi att överleva? Människosläktet, alltså.”
”Er ”överlevnad” är inte ett mål i sig för mig.”
”Det känns nog väldigt svårt för många att acceptera och låter rätt hårt, om jag ska vara ärlig.”
”Du och jag har pratat om det här förut och det är inte ”hårt” ur mitt perspektiv. Döden är ju inte någon död och ni är ”lyckligare” på andra sidan, när ni är i fullt medvetande. Ni har ju valt att komma till jorden för att göra vissa erfarenheter och utvecklas, men ni är mer våra riktiga jag när ni inte lever här på jorden. På vissa sätt kan man nästan se det som mer likt ”döden” att vara här.”
”Jag förstår vad du menar, men det är svårt att förena den synen med att leva ett bra liv på jorden och att uppskatta det.”
”Det behöver inte alls vara så. Det handlar om synsätt. Ju mer ni förstår och ser, desto lättare kommer det bli.”

Jag tar en liten skrivpaus innan vi pratar vidare.
”Jag längtar efter att läsa den nya boken som du skrivit ihop med Neale Donald Walsch (Awaken the Species).”
”Där kommer du få ytterligare instruktioner hur du ska gå vidare. Läs den noga! Gärna flera gånger. Ditt högre jag vill verkligen att du ska läsa det som står där. Jag vill att vi pratar ofta och gärna länge. Det är bland annat därför jag vill att du ska vara på landet själv. Du behöver vara lite själv för att få den bästa kommunikationen med mig.”
”Jag vill gärna det, men det finns andra som har behov av mig också. Som till exempel 4-åringen, som ju verkar ha extra stort behov av mig just nu och säger att hon bara vill vara med mig.”
”Det stämmer att hon har behov av dig, men du har delvis fel. Hon har behov av din kärlek, men det är risk att du binder henne vid dig på ett sätt som gör henne osäker. Låt henne veta att din kärlek alltid finns där och att din kärlek kommer bära henne över dagen.”
”Det var fint uttryckt. Tack!”

”Jag är så tacksam för att jag har kontakt med så fina människor, som inspirerar mig och är förebilder som kan ta mig framåt. Vänner, arbetskamrater, grannar och föreningsvänner.”
”Jag har fört er tillsammans nu för att det är dags att ni börjar samarbeta mer. Ni längtar efter att skapa något tillsammans.”
Jag tänker på dem och vem jag är i relation till dem. Och min tanke som ofta kommer upp att ”hur många vänner man har och hur mycket bra man gör tillsammans med dem är ett mått på hur bra person man själv är”. Och så känner jag mig aningen otillräcklig och misslyckad. 
”Min älskade dotter. Det finns ingenting du behöver bevisa. Det viktigaste ni alla kan göra är att jobba med er själva inifrån. Att göra saker tillsammans med andra människor är fantastiskt, men att vara med sig själv och känna gud är det absolut viktigaste. Resten kommer av sig själv. Det är det sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er betyder, som det står i Bibeln.”
”Ja. Jag tror jag förstår jag vad det innebär nu.”
”Du inspirerar så många. Det är många som ser upp till mig som du inte har en aning om.”
”Jag älskar dig.”
”Ja, bra! Säg det ofta, ofta. Och till många. Det kan man inte säga för ofta. Tänk på receptionisten på ditt jobb, som du beundrar så och som inspirerar så många. Känns hon tjatig när hon är trevlig mot alla och bekräftar dem?”
”Nej, verkligen inte.”