Om tacksamhet för framtiden och om healing

Samtal med gud 2019-03-11

”Hej”
”Hej”
”Idag tänkte jag ju göra något för en speciell person.”
”Ja.”
”Men först vill jag tacka dig för allt fint jag har upplevt den sista tiden. För den härliga semestern vi var på och den fantastiska konserten jag var på i förrgår.”
”Och framtiden då?”
”Framtiden? Du sa ju att jag inte skulle oroa mig så mycket över den?!”
”Du ska inte oroa dig. Men du har tankar om den.”
”Ja.”
”Tacka mig för den.”
”Hur då, menar du?”
”Den framtid som du önskar. Tacka mig för att du redan har den. Så blir den verklighet.”
”Aha.”
”Det du har tänkt på, vad är det?”
”Frihet.”
”Ja, det kommer bli resultatet. Men du måste vara konkret. Vad är det du tänker på?”
”Att jag får skriva en bok om våra samtal.”
”Föreställ dig det tydligt. Se det framför dig. Var i det. Var där.”
Jag föreställer mig att jag sitter vid ett bord i en bokhandel och signerar en bok. 
”Jag, Hanna, har skrivit en bok om mina samtal med gud.”
Plötsligt känner jag starkt en sån glädje från den som står framför mig och vill ha boken signerad. Och från flera andra som står där och har läst boken. Jag känner deras känslor av glädje och hopp och jag blir alldeles överväldigad så jag nästan börjar gråta.
”Ser du? Det är din gåva till dem och till mig. Du återförenar oss. Du får dem att tro på mig igen. Vad är din andra tanke?”
Jag tänker på att jag ska gå en kurs i reiki-healing snart och jag försöker föreställa mig hur jag utför healing på folk. Men det blir suddigt och otydligt och jag får mer en uppfattning av att jag delar energi genom att meditera tillsammans med andra och använda eller kanske skicka energi på det sättet.
”Healing, eller meditation, kanske. Jag ser mycket meditation. Att vi delar energi.”
”Var så konkret och detaljerad som du kan.”
Jag koncentrerar mig, men kan inte se det tydligare än så.
”En sak till har du tänkt på.”
”Ja. Att jag och mina vänner har en gård av något slag. Dit kommer det folk. Kanske en kursgård.”
”Se det framför dig.”
Jag föreställer mig gården och folket där och känner ett stort lugn och frid.
”Det är bra att du tackar mig för sånt som redan har hänt, enligt ditt kronologiska sätt att se på saker. Men minst lika viktigt är att du är tacksam för det som är i ”framtiden”. Så får du det att hända, så väljer du den verkligheten.”
”Ja, jag tror jag förstår. Det är ett annat synsätt, ett annat perspektiv.”
”Det kan man säga.”
”Jag måste bara bli lite modigare, sluta gömma mig och börja sätta hjulen i rullning. Våga ta konsekvenserna av det här.”
”Var tacksam.”
”Och modig?”
”Tacksamhet är tro. Med tron kommer modet.”
”Ok. Nu är jag åtminstone tacksam över att du är så övertygande.”
”Apropå synsätt så känner jag att så fort jag inte har kontakt med dig regelbundet så kommer jag lätt ur ”ditt” synsätt. Jag liksom glömmer, eller börjar tvivla på att världen är magisk, att du kommunicerar genom allt och att allt har en mening.”
”Ja, jag har sagt att vår kontakt är det viktigaste. Framför allt så länge du inte ser mig direkt i alla omkring dig. Men också då.”
”Nu idag, till exempel. Vi har hållit på och försökt boka en resa i sommar så att det skulle funka att jag och min bror skulle kunna ha några dagar tillsammans, våra båda familjer, i Frankrike. Det funkar ju aldrig att vi har semester samtidigt på sommaren i vanliga fall, men nu trodde vi kanske att vi kunde få till det. Och allt har varit så struligt! Det har varit fram och tillbaka med bokningar som gjorts om, vi har läst fel, trott att det funkat, men sen har det visat sig att det inte funkade. Och min man har verkligen försökt få till det, men han misslyckades också och gjorde det till och med värre, fast han är en mästare på att boka resor. När jag inte var i ”ditt tankesätt” så tyckte jag det var jobbigt att allt krånglade så och att vi fick min bror att tro att det skulle gå, för att sen inte göra det. Bara jobbigt och ledde inte till nåt!”
”Och om du ser på det med ”mitt tankesätt”, vad ser du då?”
”Jo, då börjar jag ju misstänka att det inte alls var ett krångligt misslyckande.”
”Utan?”
”Utan att jag fick ett tillfälle att visa min bror att jag verkligen älskar honom och vill umgås med honom så mycket så att vi ansträngde oss såhär, med ombokningar fram och tillbaka.”
”Ja, det var ett tydligt budskap.”
”Och min man visade för mig att han ansträngde sig för min skull, för att jag skulle få vara med min bror. Jag fick chansen att se hans omtanke.”
”Och han såg din omtanke om din bror.”
”Ja. Kanske värt ett par ombokningar, eller?”
”Ja. Eller?”
”Jag gillar ditt synsätt. Påminn mig gärna!”
”Det är just det jag gör. Påminner dig. Gärna.”
”Haha, tack!”

”Och så till det som jag tänkte var ”huvudnumret” ikväll. Jag tänkte ju försöka skicka helande energi och tankar till 14-åringen. Det är kaos på nya barnsjukhuset nu och kön till skoliosoperationer rör sig enormt sakta framåt. Det verkar dra ut i månader. Jag ser att hennes rygg har blivit ännu krokigare och hon har ont. I väntan på operationen, förutom att tjata på sjukhuset, tänkte jag åtminstone göra vad jag kan med helande energi. Vet du – det känns fånigt att säga det nu. ”Helande energi”. Jag känner mig som en kvacksalvare som lovar guld och gröna skogar med en hemlagad medicin på mjöl och tvättmedel.”
”Men du tror på det.”
”Precis. Det är ju mitt problem, haha. Jag tycker det låter tokigt, kanske förmätet. Eller inte tokigt egentligen. Men tokigt utifrån hur jag är uppväxt, vad vi lärt oss att tro på, vad den rådande samhällskonsensusen säger. Ja, enligt vad många som jag själv respekterar djupt, säger. Och ändå. Ändå tror jag på det. För att jag känner i mitt hjärta att det är sant. När jag säger det känns det också tokigt. Som ”alternative facts” – ”jag känner att det här är sant, mina känslor är lika mycket värda som er vetenskap”, typ. Men jag är ju ingen vetenskapsförnekare heller, visserligen. Jag tackar ju inte nej till en skoliosoperation och säger att vi ska fixa det här med guds kraft istället. Men jag tror på att kraften finns, att den finns i oss och omkring oss. När jag tänker närmare på saken så har det väl till och med mätts tydliga förändringar i hjärnan på folk som mediterar? Och om vi alla är samma energi känns det rätt självklart att vi kan påverka varandra genom att fokusera den energin!
Äsch, vilka sidospår jag viker in på. JA, jag tror på kärlekens kraft och energi och förmåga till helande! Och ikväll tänker jag fokusera den kraften på min dotter och jag har bett tre vänner göra det tillsammans med mig. Så då hoppas jag att det inte ”är meningen” att hon ska gå igenom det här lidandet det innebär att vänta på operationen och få mer smärta och sämre rygg, utan att det kan ”vara meningen” att vi och hon kan stärkas i tron på den helande kraften och upptäcka energierna som vi delar.”
”Det är många tankar du har. Och många tankar om rygg. Hur är det med din egen kropp?”
När gud säger det känner jag hur hela kroppen slappnar av och faktiskt faller ihop framåt i sängen, som jag sitter i med benen korsade under mig.
”Oj. Ja, jag har känt mig väldigt spänd sen jag kom hem från semestern. Det känns verkligen som att jag håller på och utvecklar nåt slags symbios-skolios. Jag känner mig sned i ryggen, på samma ställen som 14-åringen. På semestern kände jag mig helt avslappnad och bra i kroppen.”
Min kropp börjar röra sig hit och dit, skaka loss spänningar och mjuka upp leder. Armarna gör rörelser fram och tillbaka över mitt huvud och bakom ryggen. Jag försöker inte stoppa det som händer, utan låter det bara hända. Till slut vill kroppen ställa sig på alla fyra och göra rörelser utifrån den positionen och sen lägga sig ner på rygg och tänja och trycka där.
”Oj! Det här var inte de vanliga sträck-på-nacken-rörelserna.”
”Nej, de här spänningarna sitter inte i nacken.”
”Varför är det egentligen viktigt att kroppen mår bra? Räcker det inte att vi fokuserar på det andliga? På samtal med dig?”
”Det har sagts att kroppen är ett tempel och det är också sant. Kroppen är förutsättningen för att ni ska kunna dela den här upplevelsen ni har på jorden. Så ta hand om den.”
Kroppen håller på ett tag till, tills jag avslappnad sätter mig med benen i kors under mig igen.
”Nu är du mer redo att skicka och ta emot energi.”
”Jag känner det. Tack.”
Jag känner en varm energi som strömmar genom kroppen och ut i mina händer. Jag föreställer mig min dotters rygg framför mig och tänker på hur mycket jag älskar henne och på vilken resa vi gör tillsammans i det här livet. Och vem vet i hur många tidigare? Jag funderar på om vi levt tillsammans tidigare. Jag tror det. Jag undrar om hon har haft funktionshinder tidigare. Eller har jag haft det? Kanske har vi haft ombytta roller. Jag fokuserar på hennes rygg, tänker att jag har den framför mig och för mina händer längs ryggraden. ”Ta emot guds kärlek och glädje” tänker jag som ett mantra, samtidigt som jag för händerna upp och ner längs min inre bild av hennes ryggrad. Varför det blev exakt de orden vet jag inte. Det blev det jag kände som kom ut. Kärlek, glädje och energi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *