Om bekräftelsebehov

Samtal med gud – svar på andras frågor 2018-11-18

En vän ville ställa några frågor via mig och jag frågade om jag fick dela med mig av en av dem, eftersom jag tror att många skulle känna igen sig i den.

Fråga:
”Varför är mitt bekräftelsebehov så stort? Jag gillar mig och det jag gör men ändå väntar jag på att andra ska ge mig bekräftelse – helst att min pappa ska göra det.”

Svar:
”Detta är en djupt liggande känsla som grundlades tidigt i barndomen. Den är också väldigt, väldigt vanlig bland människor. Och faktiskt ofta större hos barn med syskon än hos ensambarn, eller åtminstone svårare att upptäcka, eftersom känslan uppträdde tidigare hos barnet med syskon. De som är ensambarn har oftast inte upplevelsen av att behöva konkurrera om uppmärksamhet och bekräftelse (kärlek) förrän de kommer ut bland andra barn i förskola och skola. I hemmet har de ofta uppfattat bekräftelsen som självklar och att ha ”egenrätt” till den. Du och andra som har syskon har upplevt den här konkurrensen (som ni uppfattar det) om era föräldrars kärlek och uppmärksamhet tidigare i livet. Och i ditt fall upplevde du störst konkurrens om din pappas uppmärksamhet och därför känner du att du söker hans bekräftelse i störst grad. Du har också värdesatt hans bedömning väldigt högt och därmed gjort hans bekräftelse väldigt viktig. Döm inte dig själv för hårt för ditt behov av bekräftelse. Som sagt så är det oändligt vanligt bland människor och grundläggs väldigt tidigt i och med er första känsla av separation från alltet och kärleken (som är jag) vid födseln och sedemera insikten om att vi inte längre är ett (vilket egentligen är en illusion, men upplevelsen är densamma). Ditt sökande efter bekräftelse är ett sökande efter kärlek och något mer allmänmänskligt än så går knappast att hitta.”