Om mening i det man gör

Samtal med gud – svar på andras frågor 2018-11-29

En bekant bad mig ställa några frågor till gud som hon gärna ville ha svar på, bland annat om framtiden i sitt yrke som instrumentbyggare och meningen med det. Med hennes godkännande publicerar jag en del av frågorna och svaren.

”Hej, nu har jag några frågor att ställa för X räkning. Går det bra?”
”Din främsta uppgift är att hjälpa din vän att lita på sig själv. Jag vill att hon pratar med mig och lyssnar på mig. Men hon ska veta att jag finns i hennes inre och inte hos någon annan. Hon kan ta till sig budskap från andra håll, men måste lyssna djupt inne i sig själv för att avgöra vad som är sant. Det är lätt att man låter rädsla svara på det man hör. Rädsla som har funnits hos en länge är stark och det är lätt att tro att rädslan är den inre rösten som svarar med ”intuition”, när man känner att man snabbt får ett svar i huvudet om vad som är sant och falskt. Fråga dig istället vad kärleken skulle säga om detta. Vad är kärlekens åsikt om det? Om du svarar på en fråga med kärleken som utgångspunkt ger det alltid rätt resultat. Och med kärleken menar jag den kärlek som är du, det magiska och gudomliga i dig. Förväxla det inte med att göra saker för andra, i tron att du gör dem en tjänst, om du därmed upplever att du sviker dig själv. Då är inte kärleken utgångspunkten, fast man kan tro det.”

Fråga:
”Vad kommer fiolens form ifrån? Är det en spegel av den mänskliga kroppen?”

Svar:
”Nej, man kan inte säga att den speglar den mänskliga kroppen direkt. 
Allt i universum är energier. Och energier består av svängningar i harmonier. Ljudvågorna är kurvor och fiolen och många andra instrument har kurvor och bågar. Instrumentens kurvor är de som samspelar mest harmoniskt för det syfte de ska uppfylla. 
På det sättet kan man också likna dem vid människokroppen – att vissa kurvor är optimala för den tänkta funktionen. Men instrumentet är inte skapat för att efterlikna kroppen, utan ett resultat för den optimala harmonin och funktionen – på samma sätt som människokroppen är.”

Fråga:
”Var det menat att jag skulle ha stannat kvar på min förra arbetsplats?”

Svar:
”Det finns inget ”menat” i världen. Ni får alla en palett med färger i form av situationer och omständigheter i era liv. Vad ni sen målar med den paletten är upp till er. Du gör hela tiden val, varje dag, hela tiden. De valen skapar din verklighet och vem du är i den verkligheten. Men därför finns också möjligheten att hela tiden välja nytt och välja om! Älta inte det som varit. Gå in i morgondagen med lust, ödmjukhet, entusiasm och kärlek! Gör det du vill göra NU.”

Fråga:
”Jag läser en bok för att lära mer om tonernas/ klangens inverkan på människan. Är den en bra källa? Teorierna är relativt komplicerade tycker jag, Behöver det vara så komplicerat?”

Svar:
”Jag är glad att du vill lära dig mer om tonernas och vibrationernas inverkan på människan! Där finns så mycket härligt att veta. 
Man kan säga att det både är komplicerat och enkelt. Vibrationer och toner är något väldigt fundamentalt i hela existensen, i hela universum och för er som människor. Det kanske inte är någon nyhet för dig att minsta partikel av allt som ingår i skapelsen vibrerar? Och musikens inverkan på människan kan knappast någon förneka. Det är som sagt väldigt grundläggande. 
Det grundläggande skulle man ju då kunna säga är just enkelt. Men det innebär inte att det inte finns oändligt mycket att veta och att lära sig om detta grundläggande och alla dess uttryck i världen. 
I boken du läser finns många bra insikter. Men jag skulle råda dig att inte bara gå till en källa i det här fallet. Läs andra böcker med liknande inriktning, eller med mer inriktning på energier, harmonier och flöden. Det du läser i varje bok, där du känner en samklang i ditt hjärta med det du läser, kommer du känna igen som din sanning. Och ju mer du läser, desto mer kommer du att känna igen mönster och se samma sak uttryckt på olika sätt. Då kommer du att komma fram till DIN sanning om detta och därigenom skapa den instrumentbyggare och musikutövare som du vill vara. Och det är just det som är det viktiga.”

Fråga:
”Kan du genom Hanna hjälpa mig vidare?”

Svar:
”Ja, vad tycker du att vi gör just nu? Tycker du att det hjälper?
Min älskade vän, jag svarar gärna på dina frågor. Men som jag sa till Hanna i början så vill jag främst att hon bidrar till att du hittar och lyssnar på din egen röst – på mig i dig. 
Men jag ska inte pressa dig. Du kan fortsätta ställa frågor såhär tills du känner dig trygg. 
Jag är så glad att du har påbörjat den här vägen! Att du vågar lita mer på mig och se saker ur ett annat perspektiv. Känner du att jag hela tiden håller dig i handen? Tänk att jag gör det, för det är precis vad jag gör. Tillåt dig själv att se det, mitt älskade barn. Jag är alltid vid din sida.”

Fråga:
”Vem behöver dessa instrument? Är det/Varför är det viktigt att tillverka dem?”

Svar:
”Ja, det är en lika stor fråga som ”Vem behöver den här världen? Varför är det viktigt att den finns?” Det är en väldigt grundläggande fråga för er som människor. Och därför skulle jag vilja att du besvarar den själv, för det finns ingen mening med någonting, om inte ni ger det en mening.
För en del verkar hela världen ju vara utan mening, så till den grad att de väljer att lämna den. Om hela världen kan vara meningslös, då kan väl en fiol vara meningslös? Med det vill jag förstås inte säga att världen är meningslös, utan att allt i den här världen finns till som redskap för er, mina älskade barn, att uttrycka och visa vilka ni är. Att visa att ni är en del av mig och därigenom att visa vem gud är. Kan du föreställa dig något på jorden som kommer närmare att uttrycka vad gud är, än en orkester i samklang med finstämda instrument, skapade med kärlek? 
Vilken mening det har för dig får du själv bestämma.”

Fråga:
”Är det viktigt att skydda kunskapen om sina metoder att bygga instrument?”

Svar:
”På ett väldigt övergripande plan finns det ingen kunskap som behöver skyddas. 
Om man känner att man behöver skydda kunskap så innebär det att man inte litar på att mottagaren av kunskapen kommer att använda den till det syfte man själv anser vara gott eller rätt. Så hur man förhåller sig till detta speglar hur man förhåller sig till världen i stort och hur man ser på andra människors fria vilja och vad de gör med den. 
I och med den här frågan undrade Hanna om man då skulle dela med sig till exempel av kunskapen om hur man gör en atombomb. Det är en fråga som ni människor bör diskutera mycket, ni bör över huvud taget diskutera mycket konsekvenser av det ni gör och vad det egentligen är för värld ni vill skapa. Men jag hävdar att kunskapen kommer ut förr eller senare ändå. Sen kan ni ingå avtal om på vilket sätt den ska användas. 
Just vad det gäller kunskapen i hur man bygger instrument och hur den kan användas eller missbrukas – där blir det lite liknande svar som tidigare. Ju mer av dig själv du lagt ner i ett instrument, ju mer kärlek, desto mer ger du vidare till mottagaren. Det finns många mottagare som verkligen värdesätter detta och de kommer då välja ett sådant instrument. Vad det kan få för ekonomiska konsekvenser, på vilket sätt man ska dela kunskapen, om man ska det, måste ni själva komma fram till. Nu har jag bara beskrivit de grundläggande funktionerna i kunskapsdelning. Allt blir vad ni kollektivt gör det till.”

Hanna frågar:
”Är det något mer du vill säga till X?”

Svar:
”Fortsätt! Jag är så glad över den väg du slagit in på och din nyfunna gnista. Jag älskar dig oändligt, min vackraste ros i trädgården.”




Om att sakna gud och om illdåd i guds namn

Samtal med gud 2018-11-23

Jag har haft en stressig vecka, fylld med aktiviteter och måsten på många olika håll. När jag sätter mig ner för att prata med gud känner jag att jag måste slappna av ordentligt i alla delar av kroppen innan jag riktigt får kontakt. Men när jag väl slappnat av blir det som en skjuts med känslor som jag fylls av. Först blir jag så glad och får ett stort leende på läpparna. Sen fylls jag av en så stor saknad efter att bara vara i guds trygga, kravlösa famn, att jag börjar gråta.

”Jäklar. Jag tänkte inte att det skulle bli såhär. Men. Du vet. Du vet ju. Jag saknar att vara hos dig.”
”Jag är alltid hos dig överallt.”
”Ja, jag vet. Men, att verkligen vara helt hos dig. Du vet vad jag menar. Jag saknar dig!”
”Försök att se mig där jag är i din värld nu. Titta på det du har rakt framför dig varje dag.”
Gud visar mig min man och när jag ser honom med guds ögon blir han dubbelt så fin som när jag brukar titta på honom, med min mindre fokuserade blick.”
”Åh wow, han är ju så himla fin.”
”Ser du nu att jag är överallt? Överallt där du ser med en kärleksfull blick är jag.”
Gud visar mig mina barn, ett i taget, med samma kärleksfulla blick. 
”Åh, nu vill jag bara ha dem här allihop och krama dem.”
”Titta på det du har framför dig och var källan till sammansmältningen med mig i era gemensamma relationer. Var källan till den ultimata kärleken (guds kärlek) i era relationer.”
”Det låter rätt krävande, men det känns inte krävande när du säger det. Jag förstår vad du menar att jag ska göra. Vilket förhållningssätt jag ska ha. Fokus, närvaro och kärlek. Där jag är just nu.”
”Precis, exakt så.”

”Jag hade en sak jag ville fråga dig om, som jag kom att tänka på när jag tittade på tv med 14-åringen. Vi tittade på en dokumentär häromdagen om några religiösa fanatiker i Palestina under romarriket. De mördade sina meningsmotståndare och ville rena Palestina från andra än rättroende judar. Berättarrösten i filmen liknade dem vid al-Qaida och andra religiöst fanatiska terrororganisationer. Den här gruppen hävdade att de fick direktiv direkt från gud och handlade på guds order. Och det är ju så många i världshistorien som har hävdat det!
Hur hänger det här ihop? Jag tycker ju också att jag pratar med dig, men jag verkar höra något helt annat. Pratar vi med dig allihop? Och vad tusan är det du säger till de där andra i så fall??”
”Ja, det är verkligen många som har utfört många hemskheter i mitt namn genom åren. Och som du säger är det många som säger att de gör det de gör för att ”gud har sagt så”.
Men en person som kan se in i ett barns ögon och istället för att se mig där, ser en fiende – tror du att en sån person verkligen lyssnar till mig? Någon som tror att gud tycker att barnet ska dödas istället för att hyllas, skyddas och omfamnas?”
”Nej. Nej, det låter ju helt orimligt.”
Av frukten som trädet ger ska du känna igen det, sa Jesus. Med det menade han att du ser på resultatet, vilken källan är. Är resultatet gudomligt, så är källan gudomlig. Och jag behöver knappast förklara att dödade barn inte är ett gudomligt resultat.”
”Men vad är det som motiverar dem då, de som hävdar att de följer guds vilja i de här fallen? Det verkar ju inte som att de gör det av egennytta, för många offrar ju allt i sin kamp och verkar tro stenhårt på det de gör och att ”ändamålen helgar medlen”.”
”Ja, det är sant. De är ofta djupt engagerade och tror på sin sak. Men engagemanget bottnar ofta i rädsla. Rädsla i olika former. Och en känsla av att det man älskar är hotat. Det man älskar är ofta sin familj och i ett bredare perspektiv, sitt samhälle och sin kultur. Rädslan för att det man älskar ska försvinna (och en upplevelse av att det redan händer) är ofta det som grundlägger fanatism. Kulturen man tillhör ingår som sagt ofta i det man vill försvara och kulturen talar ofta tydligt om vad guds åsikt är. Många kulturer anser ju att gud står lite extra mycket på deras sida och att det är just de som har tolkat gud på det enda rätta sättet. När dessa människor sen sätter sig för att be till gud, så är deras föreställning om gud såklart inte opåverkat av det här synsättet. De har en väldigt fast bild av vem gud är och vad gud kommer säga och de kan uppleva det som bekräftat i bönen – eller i de skrifter de läser, eller i vad deras präster säger till dem.”
”Men gör inte jag samma då? Jag har väl också en bild av vem du är och vad du ska säga. Inte ordagrant såklart, men att du är kärleksfull och såna saker. Jag måste ju också vara påverkad av den kultur jag lever i?”
”Ingen människa är neutral, objektiv, eller opåverkad av sin omgivning eller den tid hon lever i. Men jag skulle vilja hävda i ditt fall, att du lyssnar öppet och ärligt. Du använder mig inte som en förevändning eller ett slagträ. Du kommer inte till mig av rädsla, utan av kärlek. Det är en avgörande skillnad. Den som är fylld av rädsla kommer inte höra mig.”

Om bekräftelsebehov

Samtal med gud – svar på andras frågor 2018-11-18

En vän ville ställa några frågor via mig och jag frågade om jag fick dela med mig av en av dem, eftersom jag tror att många skulle känna igen sig i den.

Fråga:
”Varför är mitt bekräftelsebehov så stort? Jag gillar mig och det jag gör men ändå väntar jag på att andra ska ge mig bekräftelse – helst att min pappa ska göra det.”

Svar:
”Detta är en djupt liggande känsla som grundlades tidigt i barndomen. Den är också väldigt, väldigt vanlig bland människor. Och faktiskt ofta större hos barn med syskon än hos ensambarn, eller åtminstone svårare att upptäcka, eftersom känslan uppträdde tidigare hos barnet med syskon. De som är ensambarn har oftast inte upplevelsen av att behöva konkurrera om uppmärksamhet och bekräftelse (kärlek) förrän de kommer ut bland andra barn i förskola och skola. I hemmet har de ofta uppfattat bekräftelsen som självklar och att ha ”egenrätt” till den. Du och andra som har syskon har upplevt den här konkurrensen (som ni uppfattar det) om era föräldrars kärlek och uppmärksamhet tidigare i livet. Och i ditt fall upplevde du störst konkurrens om din pappas uppmärksamhet och därför känner du att du söker hans bekräftelse i störst grad. Du har också värdesatt hans bedömning väldigt högt och därmed gjort hans bekräftelse väldigt viktig. Döm inte dig själv för hårt för ditt behov av bekräftelse. Som sagt så är det oändligt vanligt bland människor och grundläggs väldigt tidigt i och med er första känsla av separation från alltet och kärleken (som är jag) vid födseln och sedemera insikten om att vi inte längre är ett (vilket egentligen är en illusion, men upplevelsen är densamma). Ditt sökande efter bekräftelse är ett sökande efter kärlek och något mer allmänmänskligt än så går knappast att hitta.”

Att vara och att göra

Samtal med gud 2018-11-18

Jag sätter mig och tänker på alla de jag älskar, som varit i mina tankar på sista tiden. Jag går igenom dem en och en och tänker på dem med kärlek och tacksamhet.

Sen tänker jag lite på hur min relation till gud har utvecklats de senaste åren.
”Jag insåg inte att jag kunde ha en sån här relation med dig förut. Eller, vi har ju alltid haft kontakt, hela livet, det känner jag ju. Men att jag kunde prata på det här viset och att du skulle svara så tydligt, det hade jag inte trott tidigare. Kommer du ihåg när jag var yngre, när jag liksom alltid hade min självkritiska röst som argumenterade med mig i huvudet. Typ den andra sidan av mig, mitt kritiska ego, eller vad man ska kalla det? Jag tror att det är ganska vanligt.”
”Ja, det var ett himla prat med den.”
”Då fanns det liksom inte plats för dig heller. Jag fyllde mitt huvud med min självkritiska röst istället. Jag är så glad att jag bytte ut den mot dig.”
”Du släppte in mig. Du gav dig själv chansen att stänga av ditt egos kritiska röst, när du blev medveten om den. Och sen började du lyssna till min röst som bara kan höras om man lyssnar och är villig att ta emot den.”
”Ja, det är bättre uttryckt. Och jag föredrar dig, haha!”
”Jag dömer dig aldrig och kräver inget av dig. De gånger jag ger dig råd åt ena eller andra hållet, är det för att du har vänt dig till mig just för att få råd, för att hjälpa dig framåt på den väg du vill gå. Men jag kräver aldrig av dig att du ska gå den vägen. Jag är ovillkorlig kärlek och ovillkorlig kärlek ställer inga krav. Kan du ta det till dig och vila i det?”
”Oj, ja jag försöker. Fast jag tror det är väldigt allmänmänskligt att vilja sträva framåt, att utvecklas och göra saker.”
”Utveckling är naturligt. Det går inte att leva utan att utvecklas. Även om vissa verkligen försöker stå emot. Men görande och utveckling hör inte nödvändigtvis ihop. Jag är varande. Kärlek är varande. Det är det ni längtar tillbaka till – att ”bara få vara” i kärlek. Det är det ni egentligen strävar efter. Men det är inte många som har förstått det. Och även de som har förstått det har svårt att leva enligt det. Det ni behöver göra för att nå dit är att utgå från varandet – sen kommer det ni gör vara ett resultat av det ni är. Nu handlar de flesta på jorden i omvänd ordning – utifrån tanken att ni ska bli någonting som ett resultat av det ni gör. Ni gör en massa saker för att förhoppningsvis i slutändan bli någonting. Och det ni egentligen strävar efter att bli är att bli älskade. Men jag säger er att ni redan är älskade. Oändligt och ovillkorligt älskade. Så om ni redan har uppnått målet för er strävan, om kärleken är garanterad, om ni är kärlek – var gör ni då, utifrån det perspektivet? Det är mitt, det gudomliga perspektivet. Jag utgår ifrån varandet och handlar därefter, utifrån att jag är kärlek. Och det jag är, det är också ni. Så var trygga i det, mina älskade barn: att ni är älskade är garanterat. Skapa er värld, både personligen och globalt, utifrån det.”
”Som sagt, jag föredrar verkligen din röst framför mitt kritiska egos!”
”Ja. Men du måste vara stilla i ditt sinne för att höra mig. Och du måste leka! Jag finns inte bara i stillheten utan i leken. Kommer du ihåg häromveckan när du studsade studsmatta tillsammans med din dotter? Då blev du helt överväldigad av kärlek och närvaro, i er gemensamma lek som var här och nu. Och det är så barn är – de är närvarande just i nuet, uppfyllda av leken. Det var det Jesus syftade på när han sa att ni måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Ni måste ha samma synsätt och närvaro som barn för att se himmelriket som finns i er och omkring er.”

”Men en följdfråga på det där att göra och att vara. Om en person till exempel vill bli läkare, då räcker det ju inte att ”bara vara”, man måste ju lära sig en massa saker för att kunna bli läkare. Alltså just göra en massa för att till sist vara det. Skulle det vara fel?”
”Som jag sa – ur mitt perspektiv utgår man från varandet. Och med varandet menar jag då inte vara läkare, utan vara älskad, eller vara kärlek. En person kan ha en önskan att bli läkare, men frågan är om personen har den önskan för att den vill uppnå kärlek (respekt, beundran), eller för att den redan har kärlek och vill dela med sig av den genom att hela människor. Ser du skillnaden i utgångspunkt? Den ena utgår från görandet för att bli. Den andra är redan och gör som resultat av det. Sen kan det utifrån se ut som att det är samma sak, men tro mig, det är det inte.”
”Varför är det inte det då?”
”Om en läkare har som främsta mål att bli respekterad och en annan har som främsta mål att göra dig frisk, vilken läkare skulle du helst gå till?”
”Ok, jag förstår hur du menar.”

Om sanning

Samtal med gud 2018-11-10

Jag sätter mig i en bra position, skräddarställning med handflatorna uppåt och väntar på att få känna och höra gud. 
”Var utan förväntningar.” hör jag gud säga. 
”Förväntningar på vad?”
”På hur det här ska vara och vad vi ska säga. Var utan förväntningar och var helt öppen.”
Jag sitter ett tag till och försöker vara helt utan förväntningar och tankar.
”Vad vill du prata om?”
”Tja, är det jag som ska fråga eller vill du säga något?”
”Fråga du.”
”Det har ju hänt en hel del på senaste tiden. Eller kanske snarare att jag har tänkt på en hel del saker. Den här diskussionen jag hade med min mamma sist, till exempel.”
”Jag trodde du hade rett ut det.”
”Rett ut? Tja, kanske det. Vi pratade ju om det, du och jag. Ifall det var viktigt för mig om jag hade ”rätt” i den diskussionen, bland annat. Men vad är sanningen om den diskussionen egentligen? Jag hade ju en tanke om vad som var meningen med den för min del – vad jag kunde lära mig av den och hur den skulle hjälpa mig framåt i min utveckling.”
”Då var det det som du tänkte som var din sanning om den.”
”Men det kan väl inte bara vara jag som bestämmer vad som var sant? För min mamma var det säkert något helt annat som var sant angående det. Det måste väl finnas en sanning?”
”Jag förstår vad du menar. Och här blir språket lite begränsande. Det finns förstås sanning. En grundläggande, universell sanning. Skapelsens sanning. Tillvarons och varandets sanning. Sanningen om hur allt fungerar och hänger ihop. Den sanningen går inte att ändra på. Den sanningen är. Man kan till och med säga att den sanningen är gud. Sen finns det er sanning, som vi också pratat mycket om. I brist på bättre ord skulle man kunna säga att den mer är ett perspektiv. Den är ett sätt att se på en omständighet eller en händelse. Det är en sanning som går att skapa. Sanningen, guds sanning, går inte att skapa. Den är. Och den beskriver det som är.  Den andra sanningen, eller perspektivet, beskriver händelser eller omständigheter. Den beskriver processen. Därför är den alltid föränderlig och kan vara olika från person till person. Om din och din mammas diskussion finns det tusen sanningar, för det finns tusen perspektiv på den. Men det du tänkte på är sant, för det är sanningen för din process nu. Det är sanningen du skapar.”
”Jag tycker det låter lite futtigt på något sätt, att jag skapar sanningen om det. Det låter ju som hittepå, att jag skapar min världsbild precis som det passar mig.”
”Ja, precis så är det. Det är inte futtigt! Det är ju det livet handlar om! Att ni skapar världen. Det är det den här fysiska världen är till för. Som ett redskap för er själs upplevelser.”
”Men om man bara bestämmer sig för att saker är falska eller sanna, finns det inget ”fel” sätt att se på en situation? Hur förhåller sig det här till din sanning?”
”Det är det ni har er magkänsla, intuition eller starka känsla i hjärtat till, för att ta in min sanning, eller sanningen, som du menar. Det ni känner i hjärtat är er själs sanning. Er själ är närmast mig och hör vad jag säger. Det är därför jag alltid uppmanar er att lyssna inåt – på er själ och på mig. Då hör ni vad ni egentligen vill och vad er verkliga sanning är. Till slut är er sanning oskiljbar från min sanning. Men vägen dit är aldrig ”fel”, därför ska ni aldrig döma en annans sanning, men vara tydliga med att uttrycka er egen.”
”Tack, vad fint. Jag tror jag förstår.”

Om att stå för den man är och undantryckta känslor

Samtal med gud 2018-11-03

”Hej”
”Hej”
”Jag är rätt trött och det är sent. Men jag tänkte ändå vi kunde prata en liten stund. Men jag tänkte inte skriva ner det här till bloggen.”
”Ok. Varför inte?”
”Ja, vet du … Jag tror jag börjar känna lite press liksom, att jag ska prestera någonting. Uppdatera regelbundet och så. Jag är lite orolig att våra samtal inte blir så personliga om jag tänker på att jag ska publicera dem sen.”
”Nej.”
”Vad menar du, nej?”
”Du känner ingen sån press att uppdatera hela tiden, eftersom du inte samtalar med mig hela tiden. I så fall skulle du ju göra det.”
”Eh, nej, det är ju sant förstås.”
”Och du säger själv att du funkar bäst och mår bäst av att ha en deadline eller andras förväntningar på dig.”
”Ja, det har jag nog sagt. Så då är allt som det ska, menar du?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja. Så länge jag känner att jag inte ändrar min ton mot dig, så är allt som det ska.”
”Då så. Jag säger till om det händer. Hur känns det annars med bloggen och våra samtal?”
”Jag är speciellt glad över att jag har delat den med mina vänner. Att jag pratar mer med mina vänner om sånt här. Att det blir riktiga, djupa samtal med folk jag verkligen bryr mig om. Att jag pratar om det jag helst pratar om med många av dem som jag bryr mig mest om. Det är en helt fantastisk gåva, som liksom utvecklar sig mer och mer. Och jag får hela tiden nya utmaningar i att våga ”vara jag” och prata om dig och vad jag gör nu. Jag har ju haft extremt svårt att prata om vår relation, eller andlighet, med folk som inte tror på sånt eller aldrig visat intresse. Inte så att jag vill pådyvla dem det, men jag vill våga stå för vem jag är. Jag får många tillfällen nu att våga stå för det här – dig och mig. Jag misstänker att det händer så som du sa, att jag får vänja mig steg för steg, tills mina dubbla världar försvinner. Men jag är inte riktigt framme än.”

”Hur har det gått annars den här veckan, tycker du? Du hade ju så mycket saker du skulle hinna med och kände dig stressad över.”
”Ja. Det har ju ändå gått bra, eller hur? Jag har försökt att inte stressa upp mig för mycket, utan försökt vara närvarande och lugn samtidigt som jag skulle göra alla de här sakerna. Och det gick ju bra! Jag hann med det jag skulle på jobbet, jag hade ett bra och trevligt samtal med myndigheten där vi redde ut saker, jag hann göra klart sången jag ville skriva till min pappas födelsedag, jag hann hjälpa barnen med det jag lovat och till och med leka med dem emellan. Och hyfsat bra utan att känna att jag måste vidare till nästa sak.”
”Ja. Du ser. Det är ingen mening med att stressa över en eventuell stress som kanske kommer senare. Det effektivaste sättet att handskas med tid är att vara närvarande i nuet och ha fullt fokus på det du gör nu. Det är lite som att meditera. När man mediterar kan man släppa in tankar, men inte låta dem ta fokus utan låta dem passera. Likadant kan du göra när du har mycket att göra. Du observerar att du har någonting annat du ska göra senare, men du låter inte det stjäla fokus från det du gör just nu. Du lägger inte ner känslor och engagemang i det nu.”
”Ja, det funkade bättre än jag trodde med att hinna med allt. Men jag fick verkligen anstränga mig att inte släppa in stresskänslorna. Men jag tänkte på en sak som jag fick lite dåligt samvete över. Eller kanske att jag undrar varför jag blev arg över.”
”Ja.”
”Det var när jag skrev och övade på sången till pappa. Det var liksom första stunden på dagen då jag ägnade mig åt ”min egen sak” – då ville femåringen prata med mig och frågade om jag verkligen måste spela gitarr. Jag kände liksom redan innan att hon inte ville att jag spelade och sjöng och när hon sen frågade så, så kände jag mig riktigt arg över det.”
”Ja, du kunde ha svarat henne utan att bli så känslosam över hennes fråga.”
”Ja, det är det jag tänker på, nu i efterhand. Jag kunde ju bara ha sagt ”jag vill spela gitarr nu”, utan att gå i affekt. Vad beror det på att jag blev så arg över att jag kände att hon inte ville att jag skulle spela?”
”Det är relaterat till det vi pratade om förut. Att du inte är riktigt van att stå för vad du vill och tycker. Du trycker ofta undan vad du själv vill, om du upplever att det du vill inte är ”godkänt” av den andre. Och att trycka undan något man vill och inte låtsas att det finns eller är viktigt (både inför sig själv och andra) skapar ilska och frustration. Det innebär inte att ni aldrig ska ta hänsyn till andras vilja eller anpassa er efter andra. Men det är skadligt att tränga undan sanning.”
Godkännande. Usch, du har rätt. Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare på det viset. När jag var yngre sökte jag ju mycket efter min mammas godkännande och det har jag ju insett på senare år, att det var så. Men jag hade nog inte tänkt på att jag fortfarande gör så och att det gällde även mina barn och familjen.”
”Ja. Men du gör också ett stort jobb här nu. Att våga stå för vad man tycker och tror på är samma sak som att inte invänta andras godkännande. Du övar på det varje dag och blir mer och mer medveten om när det dyker upp. Du lär dig känna igen det.”
”Ja. Tack för uppmuntran. Men det känns ändå lite tragiskt att jag funkar så. Att jag anpassar mig i förväg till vad någon kanske kan komma att tycka. Det är ingen egenskap jag är stolt över, precis. Och inget bra föredöme för barnen.”
”Det är bra att visa för barnen att du värdesätter dig själv och det du gör. Men det har du ju också gjort. Fast du reagerade med lite ilska över din dotters ifrågasättande, så gjorde du ändå det du ville göra. Och det har gjort dig glad att skapa den här kärleksgåvan till din pappa. Det visade du ju också din dotter och du var tydlig med att du ville göra det här och varför. Och tro mig, det tog hon till sig.”
”Är det så? Vad bra. Det blir jag glad över.”
”Jag är glad över din medvetenhet över saker du vill utveckla hos dig – de egenskaper du väljer att kalla ”dåliga”. Men glöm inte att vara medveten om allt det fantastiska som du gör. Det är det jag ser mest. Försök att se dig med mina ögon, ska du få se.”
Gud låter mig se mig själv med fantastiskt kärleksfulla ögon och hela jag fylls av en så skön känsla av värme och kärlek.
”Du, alltså, vet du om hur mycket jag älskar dig?”
”Ja. Tack, det känner jag.”
”Haha och så fick du mig att skriva ett blogginlägg till.”
”Ja. Du hade visst den tiden och orken.”
”Jag hade visst det. God natt nu.”
”Sov gott.”