Test på tillit

Samtal med gud 2018-09-28

Jag känner mig ganska nedstämd idag efter ha pratat med 13-åringen som tycker att livet är tungt och inte har lust till något. Jag skulle så gärna vilja kunna föra över lite livsglädje och framtidstro till henne.

”Hej. Jag känner mig ganska sorgsen. Jag vet inte vad jag ska göra med det här.”
”Tillåt dig att vara sorgsen. För att sorgsenhet ska gå över är bästa sättet att ta emot känslan och känna den ordentligt. Om du vill kan du analysera orsakerna till den, men framförallt ska du acceptera känslan, sen kan du välsigna den och låta den gå.”
”Tack. Ja, det löser ju det med min känsla. Men min dotters liv då, jag kan ju inte bara låta henne vara. Jag vill ju hjälpa henne.”
”Om du vill göra saker med henne och lära henne saker så kan du ta med henne i det du gör. När du gör något litet jobb på datorn kan du låta henne vara med och prova och du kan visa hur du gör. Och om ni gör saker för bloggen eller med den utvecklingen så kan du låta henne vara med där också.”
”Tycker du jag ska låta henne läsa bloggen?”
”Nej, det är för tidigt för henne. Men du kan berätta vad ni gör och låta henne vara med i det du gör praktiskt omkring det, så ni gör saker tillsammans och hon kan lära sig nya saker.
Men du måste också ta ett steg tillbaka i vissa situationer och låta henne ta ansvar för sitt liv. Som det ni pratade om igår, att hon också måste vara med och ta beslut som gäller henne själv. Så klart ska du fortfarande hjälpa henne, men hon behöver bli mer medveten om sitt eget ansvar. Även om hon inte alltid är redo att ta det, så är det bra att du för det på tal.”

Jag tar en paus för att prova det gud pratade om igår – att skriva påståenden på lappar och känna vilket som är sant. Jag tar tre likadana lappar och skriver på dem ”Jag tycker inte om min dotter”, ”Jag är likgiltig inför min dotter” och ”Jag älskar min dotter”. Sen blandar jag lapparna så jag inte vet vilken som är vilken. Jag håller handen över varje lapp, blundar och försöker känna in energin. Det är väldigt svårt att känna någon skillnad alls på dem. Till slut väljer jag en och på den står det ”Jag tycker inte om min dotter”! Jag blir både rädd och ledsen och känner mig helt desillusionerad. Jag funderar över om jag kan ha gjort något fel, inte fokuserat tillräckligt, eller vad. Jag bestämmer mig för att försöka en gång till och fokusera ännu mer. Men jag får samma känsla med de nya lapparna med samma budskap. Har väldigt svårt att känna någon skillnad alls. Jag väljer till slut en igen och på den står det ”Jag är likgiltig inför min dotter.”
Nu känner jag mig riktigt knäckt och får verklig ångest. Är allt det här jag håller på med bara ett spratt från min hjärna? Var ingenting av det sant? Jag kan inte få ihop det med att gud tyckte jag skulle prova det här med lapparna och att det sen inte stämmer alls. Om gud föreslår det här som ett sätt vi kan tala med henne och så är svaren helt fel. Då kan ju inget av det jag pratat med gud om stämma. Jag sitter och tänker över allt och mår riktigt dåligt över det. Sen sätter jag mig ner och försöker få kontakt med gud igen. Eller är det min egen hjärna, bara?

”Var inte ledsen.”
”Du sa ju förut att man skulle ta emot ledsenhet och känna den.”
”Ja, men du behöver inte vara ledsen över det här med lapparna.”
”Det funkade ju inte alls för mig! Jag vet inte vad jag ska tro nu. Jag kände nästan ingen skillnad alls på dem och när jag valde så valde jag fel! Hur ska jag kunna förmedla nånting alls till människor? Det här stämde ju inte alls!”
”När du frågade igår så frågade du hur folk kan tala med mig och få vägledning av mig.”
”Ja.”
”Det du skrev på dina lappar nu var ju någonting du redan visste svaret på, på alla plan – kropp, själ och ande. Du behövde ingen vägledning alls i påståendena på lapparna.”
”Det är ju sant. Men borde jag inte känt den lappen som sanningen stod på? Borde jag inte känt den vibrationen eller energin från sanningen?”
”Du kände ju när du skrev påståendena på lapparna. När du skrev att du inte tyckte om din dotter kände du starkt att det inte var sant och när du skrev att du älskade henne kände du att det verkligen var sant. Hade det varit riktiga frågor skulle det i det här fallet ha räckt med att skriva ner det på papper för att veta svaret. Men lapparna hade ingen roll att spela. De var helt neutrala i ditt ”test”. Det enda du testade var ju om du tror att du kan lita på gud.”
”Men jag tycker ändå att det borde ha känts på lapparna. Lika väl som att det kändes att skriva det.”
”När du skrev det var det ett budskap från dig, därför kändes det – rätt och fel. Men lapparna hade ingen roll mer att spela. De hade inga budskap att förmedla. Det var som om du hade skrivit ”asfalt är svart” på en lapp.”
”Så för att prova den här metoden måste jag ha något som jag undrar över på riktigt, något jag vill ha vägledning i?”
”Ja. Och som sagt kan det räcka att skriva ner det och känna efter.”
”Men jag kände ju när jag skrev nu med, fast det var något jag redan visste.”
”Ja. Men som jag sa – något du tänker, säger eller skriver är ett budskap. Det är inte neutralt för universum och därför kände du det. Men lapparna hade ingen funktion mer och var neutrala.”
”Ok. Jag var beredd att kasta hela den här bloggen och min mediala förmåga i papperskorgen idag. Jag är glad att du förklarade. Det känns faktiskt som en riktigt bra förklaring och jag tror inte min hjärna hade kommit på en så bra förklaring. Jag antar att vi är tillbaka till det där med tillit igen.”
”Kan du tänka dig att fortsätta ett tag till med bloggen då?”
”Ja, jag kan nog det.”


Tillägg: Ett par dagar senare pratade jag med Sonja om mitt ”experiment” och hon kunde inte förstå hur jag trodde att jag skulle få ett svar på en sån ”fråga”. För henne var det rätt självklart att det inte skulle ge någonting.
I efterhand får jag medge att både Sonja och gud är klokare än jag!

Om hur vi kan prata med gud

Samtal med gud 2018-09-27

Idag är det mitt första samtal då gud bokat in en specifik tid med mig för att prata med henne. Jag känner mig riktigt förväntansfull och håller koll på tiden vi ska prata. Förbereder mig och tar fram min meditationskudde och papper och penna, ifall jag ska skriva. Jag inser hur bra det var att vi bokade en specifik tid. Nu prioriterar jag verkligen det här och tar det inte när jag får tid över, efter att jag har fixat med allt som ”måste” fixas.

”Hej, nu är jag här.”
”Ja. Och jag också.”
”Vad bra att vi bokade en tid! Nu har jag ställt in mig på det här sen vi pratade sist.”
”Vill du fråga något?”
”Ja, det var en sak jag tänkt på. Men ville du säga något specifikt nu, när vi bestämde en tid?”
”Vi tar din fråga först.”
”Jo, i vårt senaste samtal sa du ju att alla människor hör din röst på sitt eget sätt. Och jag har tänkt på det där. Jag upplever att många inte känner att de hör din röst alls, fast de vill. Hur är det? Har du några råd att ge hur vi ska lyssna på dig och höra dig tydligare?”
”Du tycker ju att du hör mig tydligt, med ord i ditt huvud.”
”Ja, absolut. För det mesta.”
”Men det finns tydligare kommunikation än så. Känslor är tydligare än ord, till exempel.”
”Ja, jag känner ju ofta känslor samtidigt som jag får ord av dig.”
”Och det är då du vet vilket som är sant och vilket som är min röst. Det är gamla sanningar som gäller fortfarande. Det ni kallar ”samvete” och ”magkänsla” är er själ som talar till er – och jag igenom den. Det är känslor som ni kan lita på.”
”Men alla känslor är väl inte du? Det finns väl andra känslor också?”
”Ja, visst finns det andra känslor. Ni kan ha känslor som ni upplever som lustfyllda, som inte kommer från mig eller er inre röst. De har ofta sitt ursprung i ett begär, något ni längtar efter eller är beroende av. Det kan finnas känslor som ni upplever som att ni ”reagerar med ryggmärgen” med rädsla eller avsky mot något. Dem skulle man kunna förväxla med magkänslan, men de beror ofta på tidiga trauman eller obehagliga upplevelser – från barndomen eller tidigare i livet. Ofta gör de att man undviker saker eller snabbt dömer dem som dåliga eller inte önskvärda. Det är inte heller en känsla från mig.”
”Och hur kan man skilja på vad som är vad?”
”Det kräver att ni lyssnar inåt, lyssnar ärligt och öppet. Det kan vara svårt att höra eller känna skillnad ibland. Men ju mer ni fokuserar, tar er tid och vänjer er att lyssna inåt, desto lättare kommer ni få att skilja min/er sanna röst från annat. Jag talar aldrig med ”tordönsstämma”, som vissa hävdat. Jag vill inte tränga mig på er, utan talar bara tydligt till den som vill lyssna. Eller rättare sagt, jag talar hela tiden, men ni hör mig bara om ni vill lyssna på mig. Därför krävs det vilja och fokus för att höra mig. Det märker du ju själv också. Nu när du verkligen fokuserade på mig idag och till och med stängde av din mobiltelefon helt och hållet – visst hörde du mig bra då?”
”Ja, det känns verkligen tydligt idag.”
”Därför är det viktigt att ni tar er tid och att ni är i stillhet. Det finns mycket som distraherar i era dagliga liv och många upplever det som svårt att hitta tillfällen att vara ostörda. Det är därför många kan uppleva att de kan känna mig bättre när de är i naturen. Där finns en annan stillhet och det är lättare att fokusera bara på en sak. Det har jag ju sagt till dig många gånger innan vi börjar prata, att du ska stilla ditt sinne. Det är avgörande för att höra mig tydligt – att du inte har tusen andra tankar i huvudet. Fokusera.”
”Har du några konkreta tips då, hur folk ska göra för att höra dig, eller få svar på frågor?”
”Försök att få till att ni hittar en stund då ni kan vara för er själva. Skogen eller naturen är ett bra ställe. Många arbetsplatser har vilorum som man kan vara ostörd i, om man har svårt att kunna vara ifred hemma.”
”Ok. Och när man är ostörd, hur får man kontakt med dig?”
”Antingen lyssnar du bara inåt och ser om du hör eller känner något efter ett tag. Många tycker det är lättare att ha något specifikt att fråga om för att höra mig. Du, till exempel.”
”Ja, det är sant. Det är lättast för mig när jag har frågor.”
”Om du har något du vill fråga om, eller ett problem du vill ha lösningen på kan ett praktiskt sätt vara att du försöker komma på ett par, tre alternativ eller svar på frågan. Du uttalar dem eller tänker på dem, ett i taget, och känner efter inom dig när du säger dem. Det som känns mest rätt är mest rätt.”
”Bra, det var ju väldigt konkret. Har du något mer handfast sätt?”
”Du kan skriva ner svar, eller påståenden, på lappar. Se till att du är i stillhet och håll handen på en lapp i taget. Den lappen där du känner starkast positiv energi eller vibration är den som är mest sann för dig.”
”Wow, funkar verkligen det?”
”Du kan prova själv och se vad du tycker.”
”Spännande, tack.”
”Har du ännu fler råd, om man tycker att man har svårt att höra dig?”
”Som jag sa, så kommunicerar jag inte bara genom ord i huvudet. Men inte bara med känslor heller. Faktum är att jag kommunicerar med er precis hela tiden. Lyssna på nästa sång du hör, nästa artikel eller bok du råkar läsa, nästa samtal du har med en vän. Var uppmärksam och närvarande! Är det något speciellt du fastnar för eller något som tilltalar dig? Lita på att det är din själ och i förlängningen jag, som talar till dig.”
”Tack, vad fint. Nu måste jag ta en paus och skriva ner det här. Jag vill inte glömma bort det.”
”Jag hjälper dig att komma ihåg.”

Efter att jag skrivit ner vår första dialog sätter jag mig på meditationskudde igen.
”Så, ville du säga någonting nu?”
”Jag vill bara ge dig min kärlek.”
Jag får en så underbar känsla av kärlek och känner mig helt fridfull och uppfylld.
”Känner du nu? Känslan.”
”Ja. Underbart! Åh, jag älskar det här. Du får mig att känna mig så fantastisk! Som att jag kan klara av vad som helst, som att allt är bra precis som det är just nu. Jag tänkte på att det var massa saker jag skulle göra idag för att jobba vidare med att sprida våra samtal till andra, men jag vill bara vara kvar här med dig, tror jag.”
”Din och min relation är det viktigaste. Det är underbart och viktigt det ni gör alla tillsammans nu och det ni kommunicerar med varandra. Men vår relation är det viktigaste. Det säger jag också till alla som läser det här: din och min relation är det viktigaste. Andra saker och andra människor är självklart viktiga också, men allt det blir automatiskt bra om vi har en bra relation. Det är det som det syftar på i bibeln, där det står ”Sök först guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. ””
”Ja, det har du sagt till mig förut, just om det bibelcitatet. Eller så har jag tänkt det själv. Jag har ju till och med sjungit det själv i kyrkokören. Jag blir lite förvirrad. Du har ju alltid samma referenser som jag! Du drar liksom aldrig fram något citat ur bhagadvad gita när du pratar med mig.”
”Det du förmedlar av mig är filtrerat genom dig. Du är inte ett vitt papper eller en anonym telefonledning som jag talar igenom.”
”Nähä. Men visst finns det andra, som kanaliserat dig på ett annat sätt, där din röst låter helt annorlunda än deras?”
”Ja, det finns de som valt att förmedla mig på ett sånt sätt. Men du har valt att ha en stor del av dig med i mina budskap. Att tolka mig genom dig.”
”Vet du, det får mig faktiskt att älska mig själv lite mer.”
”Precis.”

”Och nu vill jag avsluta med att säga igen till alla här: fokusera på att lyssna på mig i ditt inre.”

Om att lita på sin röst, attraktionslagen och samklang

Samtal med gud 2018-09-25

Under den senaste tiden har jag igen fallit tillbaka i tvivel. Tvivel på rösten i mitt huvud. Är det verkligen gud jag talar med? Eller är det bara mitt undermedvetna som är bra på att dra fram svar som passar till mina frågor? Och spelar det i så fall någon roll om det verkligen är gud jag talar med, eller kan man lika bra ta till sig det mitt undermedvetna har att säga?
När jag pratade med en vän nyligen så föreslog jag för henne att jag skulle be gud att berätta något som var helt okänt för mig, för att få helt säkra bevis på att det verkligen är gud jag talar med. Fast jag redan har gjort ett sådant ”test” när jag kanaliserade gud med Sonja, den enda som jag kanaliserat för. Det var ett par frågor som jag verkligen inte visste svaret på och de stämde. Men tvivlet gnager fortfarande i mig. Så i natt när jag pratade med gud så tog jag upp ämnet igen.

”Jag har känt sånt tvivel på sista tiden och jag tycker att jag hört din röst svagare och otydligare än förut.”
”Du känner ju till det som kallas attraktionslagen?”
”Ja.”
”Det du skickar ut till universum manifesteras hos dig. Så som du tänker och talar om något, så visar det sig i ditt liv.”
”Ja.”
”Det är en universell lag och den gäller faktiskt även våra samtal.”
”På vilket sätt då?”
”Mitt kära barn. Jag säger inte att du inte ska tvivla. Att du inte ska söka din egen sanning och lyssna efter precis vad som är sant för dig – det har jag ju sagt tidigare att det är det viktigaste.
Men det fungerar också så att det du tänker och säger om våra samtal manifesteras för dig. Om du ofta säger att du inte litar på min röst i dig, om du säger att du vill skaffa bevis för att det verkligen är jag – då är det som att du säger till dig själv att gud inte är någon du litar på, ingen vars röst du kan höra. Det manifesteras väldigt konkret hos dig och du får verkligen svårare att höra mig och få kontakt med mig. Det är inte jag som vill tvinga dig att lyssna på mig, men det är du själv som skapar den verkligheten för dig.”
”Aha. Ja, det låter väldigt sant när du säger det. Jag vill ju verkligen ha en bra kontakt med dig och höra din röst tydligt. Av rent egoistiska skäl, om inte annat, för att jag mår så otroligt bra när jag har mycket kontakt med dig. Det är som att leva i ett lyckorus när det är som bäst. Och det har blivit så otroligt tydligt att när det går dagar utan att jag verkligen pratar med dig, så mår jag direkt sämre och sämre. Börjar älta saker, känna mig som en sämre människa och blir mycket mer stressad. Och det påverkar dessutom hela min familj.”
”Ja. Det är därför jag tjatar på dig att du ska sätta undan tid för att prata med mig. Fokuserat. Inte bara lite här och där, som visserligen är väldigt trevligt och underbart. Det måste inte ta lång tid, men du behöver fokuserat ägna dig åt vår relation. Varje dag. För bara de tillfällena då du pratar med mig samtidigt som du gör något annat, ger inte den effekten du säger att du vill ha. Jag säger att det är du som vill ha det, för jag skulle aldrig tvinga mig på dig, men jag påminner dig gärna om vad du behöver göra för att uppnå det du vill uppnå.”
”Ja. Tack. Jag menar det verkligen!”
”När kan du då?”
”Vadå?”
”Titta i kalendern. När kan du prata med mig den här veckan?”
”Eh ja. Det har varit så fullt upp. Jag måste ju jobba nu måndag till onsdag och sen är jag så trött på kvällarna att jag somnar med barnen.”
”Vi skulle ju skriva på papper, så dagtid är bättre. Torsdag och fredag 10-11. Då har du tid. En timma är ordentligt med tid att prata och du har den tiden.”
”Ja, torsdag funkar ju, men fredag hade jag en tid bokad då.”
”Den kommer du ställa in eftersom din man inte kunde följa med.”
”Just det. Jag ringer och avbokar imorgon.”
”Bra. Torsdag och fredag 10-11 då.”
”Vi bestämmer det.”

”Du, en annan sak. Jag kollade ju på Neale Donald Walschs böcker på Bokus och så kom det upp relaterade böcker där, med två andra personer som också haft samtal med gud.”
”Ja, dem har jag också talat med. Vi har haft väldigt fina samtal.”
”Aha. Jag fick en känsla när jag såg dem, att de som skrivit dem liksom inte nått ut med sina böcker.”
”Du kommer nå ut på ett annat sätt. Du pratar med en annan röst, i andra kanaler och har ett annat nätverk.”
”Ok. Men spelar det någon roll? Vad är meningen här? Varför når vissa ut och vissa inte? Och vad var meningen med samtalen ni hade och med dem böckerna, om nästan ingen läste dem?”
”Ni har alla olika röster. Och olika röster tilltalar olika människor vid olika tillfällen. Även min röst hör varje människa på sitt eget sätt. Och det sättet kan dessutom förändras i takt med den människans utveckling. Din röst kommer att tilltala vissa människor, som är i samklang med dig just nu. Samklang är ett väldigt passande ord i det här sammanhanget. Man skulle kunna likna det vid en orkester. Allt är ju vibrationer, som vi har pratat om förut. Och när människor vibrerar på liknande sätt, dras ni till varann och det uppstår harmoni.”
”Är det också ett kluster, som du nämnde förut?”
”Nej, det är en mer kollektiv utveckling för hela människosläktet. Ni är på väg någonstans tillsammans och varje sån här konstellation, både liten och stor, tar er vidare i utveckligen. För att gå vidare med liknelsen med orkestern – en person hör musiken och tycker om den och lägger sitt eget instrument till orkesterns harmoni. Personen har sin egen vibration, men den vibrerar i samklang med de andra och blir en del av orkestern.”
”Då ansluter jag min lilla oboe, då.”
”I just den här orkestern är det snarare så att du är dirigenten, eller flöjtsolisten, om du vill. Den som andra lyssnar på och lägger sina instrument till.”
”Jag känner mig fortfarande inte helt bekväm med att vara den som andra lyssnar till, på det sättet. Men vi låter det vara så. Men hur är det med dem som inte når ut, som vi pratade om? Då blir det ju inga orkestrar.”
”Det kan bli fantastiska kvartetter. Tycker du inte att kvartetter har ett värde i musikutövandet?”
”Jo, verkligen.”
”Som sagt har alla olika röster och olika roller. Ibland kan den rollen vara att ”bara” vibrera i samklang med några få andra vid ett specifikt tillfälle. Ibland bara med sig själv. Och det är värt precis lika mycket.”
”Som ett garageband som aldrig får några spelningar då.”
”Har det inget värde om ingen lyssnar på dem?”
”Jo, jag antar det. För dem som utövar musiken.”
”Ja. Här återkommer jag också till något jag pratat om förut. Döm inte. Och bedöm inte ens. För du kan aldrig veta hur en annan människas process ser ut. Och tro mig – allas processer är lika viktiga. Den stora orkestern står för något som många människor vibrerar i samklang med just nu. Men det lilla garagebandet är också en del av er gemensamma utveckling. Det är något ni inte kan vara utan för att gemensamt komma dit ni vill.”
”Vet du, det här gör mig så glad. Det får mig att känna att allt verkligen har mening. Jag behöver inte se eller ens förstå den meningen, men uppskattar verkligen att den finns där. Att alla processer, ja till och med all tröghet kan ha ett värde. Tack för den insikten!”

Om konflikt och ego

Samtal med gud 2018-09-10

Idag hade jag en liten kontrovers på jobbet och jag kände mig motarbetad och lite missförstådd på grund av det. Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt med konflikter, mått dåligt över när jag haft en och ofta gått och ältat den länge efteråt. Men jag har ändå tagit konflikten när det är något jag tyckt var viktigt. 

På senare tid, när jag haft många samtal med gud och börjat förstå världen och mig själv bättre, har det blivit lättare att hantera dem och jag har inte tagit lika illa vid mig som tidigare. Och jag kan oftare se att det finns något bra i konflikten, något jag kan lära mig av den och något som kan hjälpa mig framåt. Men jag tycker fortfarande det är jobbigt, det måste jag erkänna. 

Jag sätter mig bekvämt med rak rygg och handflatorna vända uppåt, vilande på låren/knäna. Jag börjar få in rutinen med en bra sittställning nu.
Direkt får jag en härlig känsla ”skickad till mig”, känns det som.
”Min kära vän”, säger gud. ”Slappna av och ta emot min kärlek.”
”Tack”, säger jag. ”Det här var skönt.”

Jag slappnar av och släpper ner axlarna. Mitt huvud börjar röra sig i såna där stretchande, runda rörelser igen. Det håller på så ett tag och jag är knappt ens medveten om dem. Efter ett tag börjar jag tänka på dagens konflikt på jobbet.
Plötsligt slutar rörelserna och jag sätter mig helt still och rakt upp.
”Du vill fråga om det.” säger gud.
”Ja, jag antar det. Jo, det vill jag.”
”Vad vill du fråga?”
”Hur ska jag tänka om den här konflikten? Var den bra att ha och gjorde jag rätt i situationen? Kunde jag ha gjort på något annat sätt?”
”Redan när du hade den så tänkte du på vad vi pratat om och saker du lärt dig genom mig. Du reflekterade direkt över ditt eget beteende. Det är framsteg! Den medvetenheten.”
”Kunde jag gjort något annorlunda för att, som vi pratat om på sistone, handla mer gudomligt eller kärleksfullt då, i den här situationen?”
”Utgångspunkten i relationer, som vi också pratat om förut, är att tjäna den andre och att lyfta upp den. Det kanske du kunde ansträngt dig mer för att göra.”
”Ja. Jo. Men jag måste ju också säga min sanning, som jag ser den, eller hur?”
”Ja, det ska man alltid göra. Säga sin sanning utan att såra. Men kunde din utgångspunkt kanske varit mer hjälpsam?”
”Hm. Ja, kanske. Men det är det här jag tycker är svårt. På jobbet upplever jag det ofta som att jag lätt blir överkörd, att vissa ibland verkar tycka att man inte behöver fråga efter min åsikt, för att man ändå kan göra som man vill sen. Att de inte respekterar mig.”
”Och varför är det viktigt för dig att bli respekterad?”
”Jag vill känna att jag blir respekterad för vad jag kan. Jag vill känna mig kunnig. Det är liksom det man är på ett jobb. Man är där för att man kan det man jobbar med.”
”Nu tänker du mycket på görande. Men du längtar egentligen efter ett varande. Där du blir uppskattad för den du är och inte för vad du gör.
Känner du igen det? Du har ju vaknat många nätter och ältat just ditt kunnande och ditt görande och haft en känsla av att du inte duger där. Det är för att ditt naturliga tillstånd – ditt tillstånd i mig – är varandet. Och i varandet är du alltid helt accepterad.”
”Aha. Ja, det låter självklart nu när du säger det. Och det var väldigt befriande att du förklarade det med varför jag ofta vaknar och tänker på det. Jag längtar verkligen efter att ”bara få vara”. Det tror jag många människor gör.
Men just relaterat till jobb, då. Man kan ju inte säga att folk ska släppa görandet eller kunnandet i ett yrke. Om till exempel en läkare inte skulle kunna sitt yrke ordentligt, det skulle ju verkligen inte vara bra!”
”Nej, kunskap i sig är naturligtvis inget dåligt. Problemen uppstår när ni lägger hela ert värde i vad ni kan. Och i kombination med er inställning att ni ska konkurrera mot varandra istället för att lyfta varandra. Då uppstår lätt en disharmoni hos er själva och i hela samhället.”
”Jag förstår. Det låter verkligen vettigt. Och min konflikt idag, vad förde den för gott med sig?”
”Det har du ju redan varit inne på själv, när du tänkt på den. Dels som en referensram, en situation där du får tillfälle att visa vem du är i relation till detta. Dels en chans att känna igen vad som är ditt ego i det här.”
”Mitt ego, ja. Är det Hanna då?”
”Nej, det skulle jag inte säga. Hanna är ju den människa som föddes av din mamma. När du föddes hade du inga behov av att hävda dig eller hade åsikter om saker. Du bara var. Egot är den persona som du byggt upp efterhand. Den som är känslig för kritik och sa att ”min pappa är starkare än din pappa” när du var liten. Hanna kom innan egot.”
”Det gläder mig faktiskt att du säger att Hanna inte är samma sak som egot. Jag gillar ju henne.”
”Egot är ert verktyg och något som utvecklas naturligt här i er relativa värld, där ni lär er genom att jämföra er med andra och se hur andra gör. Och det är ingen idé att ni föraktar ert verktyg, lika lite som att ni föraktar en hammare, till exempel. Däremot har ni nytta av att känna igen egot och förstå vad som motiverar det. Känna igen när det är egot som talar och känner. Egots intresse är sällan samma som själens. Då kan ni ha nytta av att det är själen som får föra samtalet istället för egot.”

”Tack, det var ett intressant samtal idag. Och tack för att du alltid får mig att känna mig älskad. Jag kan verkligen vila hos dig, det är så skönt. Men nu måste jag vila på riktigt. Dags att sova. God natt!”
”God natt, min älskade.”

Om mentalsjukdom och kluster

Samtal med gud 2018-09-03

”Jag hade ju en fråga nummer två som jag ville ta upp från tidigare samtal, som jag inte kände att vi rett ut tillräckligt.”
”Ja.”
”Men … äsch, det känns liksom överspelat nu. Det känns fånigt. Vi har ju diskuterat det här tusen gånger.”
”Vill du veta mer så fråga. Du kan inte trötta ut mig.”
”Äsch, jag vet inte. Det känns inte så viktigt längre.”
”Du ville fråga om mentalsjukdom och tillit.”
”Ja. Ja, det hade jag ju tänkt fråga. Hm, det känns som jag inte hör dig så tydligt idag. Är det här verkligen inte bara mina egna tankar om det här, det känns som jag bara svarar mig själv på det jag tänkt på.”
”Visst kan tankar bara vara dina egna tankar. Allt du tänker är inte jag som pratar.”
”Hur vet jag skillnaden då?”
”När jag pratar känner du känslor också, eller hur? Känslor är starkare kommunikation än tankar och ord.”
”Ja, det är sant. Jag brukar känna känslor när vi samtalar.”
”Och vilka känslor är det? Var känns de?”
”Jag kan liksom bli varm i hela kroppen. Och mycket känns i hjärtat och i magen. Och ibland kan jag bli alldeles varm i hela huvudet och se som ett vitt sken.”
”Så vet du att du talar med mig. Du känner sanningen i kroppen.”
”Men visst kan tankar påverka kroppen också? Jag kan ju må dåligt och få ont i magen av saker jag tänker, till exempel.”
”Ja, det är sant. Men sanning och kärlek känns på ett annat sätt. De är förresten samma sak – sanning och kärlek. Och då kommer känslan direkt, det är ingen fördröjning.”
”Men även positiva, härliga känslor kan vi väl framkalla med våra tankar? Om vi tänker på någon vi tycker om eller om någon varit snäll mot en, till exempel.”
”Ja visst. Och vid alla tillfällen du känner starka, kärleksfulla känslor när du tänker på något, är det just för att du tänker på något som har med kärlek att göra. När du pratar med mig och du känner de känslorna är det för att det är kärlek du känner, för att det är din sanning du hör. Och jag vill påpeka igen att de känslorna i våra samtal kommer samtidigt som orden och inte ”som resultat av en tänkt tanke”.”
”Ok. Nu har du övertygat mig igen. Åtminstone för stunden.”

”Vi kanske skulle återgå till min fråga om mentalsjukdom? Det är ju inte ovanligt att personer som har en mentalsjukdom hör röster. Ska de också ha tillit till sina inre röster? Är det någon skillnad mot att säga att jag ska ha tillit till min inre röst? Och vad är egentligen mentalsjukdom?
Om jag tar som exempel den här mannen i Åkeshov för några år sen. Han som trodde folk var troll eller monster och attackerade dem med ett järnrör, till och med dödade en person. Borde han också ha lyssnat till sin inre röst?”
”Nu var det många frågor på en gång. Den första, om det är någon skillnad mot att säga att du ska lyssna på din inre röst, tycker jag nog att jag svarat på redan. Lita på dina känslor och den ”ordlösa sanningen” som vi pratat om förut. Den är det starkaste beviset för vad som är sant. Den starka känslan i hjärtat eller magen – den känner du när du ser och hör din sanning, eller något du älskar. För att svara på om mannen med järnröret borde ha lyssnat på sin inre röst vill jag också svara på frågan om vad mentalsjukdom är. Alla som ni kallar mentalsjuka ser världen på ett annat sätt än de flesta andra – de som i sin helhet följer normen. En del av dem ser klarare än andra och kallas därför mentalsjuka. De har ett ganska radikalt annat perspektiv på tillvaron här. De ser mer. Andra har en mer traditionell sjukdom, som har sitt ursprung i liknande saker som fysiska sjukdomar – undantryckta eller ”negativa” känslor. Det är ofta ett väldigt förvirrat tillstånd och är motsatsen till att se klart.
Om åkeshovsmannen kan jag berätta att han hade ett sjukdomsliknande tillstånd och sjukdomen satte sig i hjärnan och påverkade hans tankar.
Sen blir det mer komplicerat om han då ”borde” lyssnat på sina inre röster. De som blev offer för hans sjukdom var ju på ett plan med på det hela. Alla hade de kommit överens om den här upplevelsen, men såklart inte på ett medvetet plan i den här tillvaron.”
”Ok. Vi lämnar metafysiken för nu. Jag undrar om det här med ärftlighet och mentalsjukdomar då. För visst är det så att mentalsjukdomar kan vara ärftliga? Hur funkar det? Och ja, fysiska sjukdomar med, för den delen!”
”Ja, du har rätt. Många sjukdomar är vad ni skulle kalla ärftliga. Nu blir det lite invecklat. För det är just vad ni är, nämligen – invecklade. Invecklade i varandra. De personer ni omger er med i den här existensen som ni kallar ett liv på jorden – de är ofta med er i många, många liv på jorden. Och speciellt de ni kallar familj. Ni har inte alltid samma roller. En förälder i ett liv kan vara ett barn, ett syskon eller en god vän i nästa liv. Ni lever liksom i kluster av själar som gärna gör samma saker och utvecklas tillsammans.”
”Kluster. Låter sådär lagom spirituellt.”
”Men passande. Till exempel är det ovanligt att själar hoppar från ena delen av universum (egentligen multiversum, men det kan vi ta senare) till den andra, mellan liv som följer på varann. Man hänger ofta ihop med sitt kluster väldigt länge och utvecklas tillsammans. Ni glider in i och ur era roller och ni vill gärna uppleva mycket tillsammans. Det är inte så att en av er upplever en sak som de andra är helt opåverkade av. Se hur du har det med 13-åringen och hennes funktionshinder – är inte du ”medupplevare” av hennes funktionshinder?”
”Jo, verkligen.”
”Det är inget hon gör själv, fast hon tog verkligen på sig den tyngsta rollen i den här upplevelsen.”
”Minst sagt.”
”Känn inte skuld över det. Det är hennes gåva till er alla. Men jag ska fortsätta förklara om ärftligheten. Ni vill som sagt uppleva saker tillsammans och det går inte att isolera sin upplevelse från sitt kluster. Det är det ingen i klustret som vill heller. Man kan säga att ärftligheten uppstår för att fler ska få vara riktigt delaktiga i upplevelsen. För att ni verkligen är släkt och hänger ihop med varandra.”
”Märkligt. Kluster.”

”Tack för i natt. Tack för samtalet. Och tack för känslorna. Jag älskar dig.”
”Dito.”