Att vara och att göra

Samtal med gud 2018-11-18

Jag sätter mig och tänker på alla de jag älskar, som varit i mina tankar på sista tiden. Jag går igenom dem en och en och tänker på dem med kärlek och tacksamhet.

Sen tänker jag lite på hur min relation till gud har utvecklats de senaste åren.
”Jag insåg inte att jag kunde ha en sån här relation med dig förut. Eller, vi har ju alltid haft kontakt, hela livet, det känner jag ju. Men att jag kunde prata på det här viset och att du skulle svara så tydligt, det hade jag inte trott tidigare. Kommer du ihåg när jag var yngre, när jag liksom alltid hade min självkritiska röst som argumenterade med mig i huvudet. Typ den andra sidan av mig, mitt kritiska ego, eller vad man ska kalla det? Jag tror att det är ganska vanligt.”
”Ja, det var ett himla prat med den.”
”Då fanns det liksom inte plats för dig heller. Jag fyllde mitt huvud med min självkritiska röst istället. Jag är så glad att jag bytte ut den mot dig.”
”Du släppte in mig. Du gav dig själv chansen att stänga av ditt egos kritiska röst, när du blev medveten om den. Och sen började du lyssna till min röst som bara kan höras om man lyssnar och är villig att ta emot den.”
”Ja, det är bättre uttryckt. Och jag föredrar dig, haha!”
”Jag dömer dig aldrig och kräver inget av dig. De gånger jag ger dig råd åt ena eller andra hållet, är det för att du har vänt dig till mig just för att få råd, för att hjälpa dig framåt på den väg du vill gå. Men jag kräver aldrig av dig att du ska gå den vägen. Jag är ovillkorlig kärlek och ovillkorlig kärlek ställer inga krav. Kan du ta det till dig och vila i det?”
”Oj, ja jag försöker. Fast jag tror det är väldigt allmänmänskligt att vilja sträva framåt, att utvecklas och göra saker.”
”Utveckling är naturligt. Det går inte att leva utan att utvecklas. Även om vissa verkligen försöker stå emot. Men görande och utveckling hör inte nödvändigtvis ihop. Jag är varande. Kärlek är varande. Det är det ni längtar tillbaka till – att “bara få vara” i kärlek. Det är det ni egentligen strävar efter. Men det är inte många som har förstått det. Och även de som har förstått det har svårt att leva enligt det. Det ni behöver göra för att nå dit är att utgå från varandet – sen kommer det ni gör vara ett resultat av det ni är. Nu handlar de flesta på jorden i omvänd ordning – utifrån tanken att ni ska bli någonting som ett resultat av det ni gör. Ni gör en massa saker för att förhoppningsvis i slutändan bli någonting. Och det ni egentligen strävar efter att bli är att bli älskade. Men jag säger er att ni redan är älskade. Oändligt och ovillkorligt älskade. Så om ni redan har uppnått målet för er strävan, om kärleken är garanterad, om ni är kärlek – var gör ni då, utifrån det perspektivet? Det är mitt, det gudomliga perspektivet. Jag utgår ifrån varandet och handlar därefter, utifrån att jag är kärlek. Och det jag är, det är också ni. Så var trygga i det, mina älskade barn: att ni är älskade är garanterat. Skapa er värld, både personligen och globalt, utifrån det.”
”Som sagt, jag föredrar verkligen din röst framför mitt kritiska egos!”
”Ja. Men du måste vara stilla i ditt sinne för att höra mig. Och du måste leka! Jag finns inte bara i stillheten utan i leken. Kommer du ihåg häromveckan när du studsade studsmatta tillsammans med din dotter? Då blev du helt överväldigad av kärlek och närvaro, i er gemensamma lek som var här och nu. Och det är så barn är – de är närvarande just i nuet, uppfyllda av leken. Det var det Jesus syftade på när han sa att ni måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Ni måste ha samma synsätt och närvaro som barn för att se himmelriket som finns i er och omkring er.”

“Men en följdfråga på det där att göra och att vara. Om en person till exempel vill bli läkare, då räcker det ju inte att “bara vara”, man måste ju lära sig en massa saker för att kunna bli läkare. Alltså just göra en massa för att till sist vara det. Skulle det vara fel?”
“Som jag sa – ur mitt perspektiv utgår man från varandet. Och med varandet menar jag då inte vara läkare, utan vara älskad, eller vara kärlek. En person kan ha en önskan att bli läkare, men frågan är om personen har den önskan för att den vill uppnå kärlek (respekt, beundran), eller för att den redan har kärlek och vill dela med sig av den genom att hela människor. Ser du skillnaden i utgångspunkt? Den ena utgår från görandet för att bli. Den andra är redan och gör som resultat av det. Sen kan det utifrån se ut som att det är samma sak, men tro mig, det är det inte.”
“Varför är det inte det då?”
“Om en läkare har som främsta mål att bli respekterad och en annan har som främsta mål att göra dig frisk, vilken läkare skulle du helst gå till?”
“Ok, jag förstår hur du menar.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *