Om att vara gudalik och om att inte döma

Samtal med gud 2018-08-30

”Vänta, jag ska bara sätta mig ordentligt så jag kan lyssna bra.”
”Jag är ju redan här.”
”Ja, men jag vill göra sådär som du sa med händerna och sittställningen, för att ta in dig bäst. Hm, det är rätt kallt. Jag fryser om händerna. Funkar det att ha händerna under täcket och handflatorna uppåt för att energin ska flöda?”
”Prova.”
Jag sätter mig i skräddarställning med händerna under täcket och handflatorna uppåt.
”Nähä, det där funkade ju inte. Jag känner att energin inte flödar lika bra alls. Jag får väl frysa då.”
”Du kommer inte frysa. Jag gör dig varm.”

”Vad ska vi prata om idag?”
”Tack.”
”Vadå?”
”Tack för allt du gör nu.”
”Vad menar du då?”
”Tack för att du ringde din morbror på sjukhuset. Tack för att du sa de vänliga orden till din kusin.”
”Men sluta. Det känns helt omvänt att du tackar mig! Det är ju jag som ska tacka dig!”
”Men jag är verkligen glad över det du gör. Ska man inte tacka nån som gör en glad?
Tack för att du var så öppen och ärlig när du var på mingel häromkvällen och berättade om våra samtal. Tack för att du hjälpte din gamla vän med hälsorådgivningen. Och för de fina orden du skrev till henne. Tack!”
”Nä men sluta nu. Det känns verkligen fånigt. Jag tänkte ju tacka dig ikväll!”
”Det du gör nu gör du som mig. Du gör det på mitt sätt. Gudalikt. Dina handlingar blir oftare och oftare gudalika.”
”Tänk på att jag skriver om våra samtal i en blogg nu! Det här kommer låta så himla självförhärligande. Som att jag ser mig själv som en gud!”
”Det är ju jag som ser dig så. Sa inte er vän Jesus att ni alla är gudar?”
”Vår vän Jesus? Haha. Jo, det har jag för mig. Men det låter så … förmätet på något sätt att kalla mina små, vardagliga, goda handlingar för gudalika.”
”Säg kärleksfulla då. Kärleksfulla och gudalika är ömsesidigt utbytbara. Gud är kärlek. Alltså är kärleksfulla handlingar gudalika handlingar.”
”Det var fint sagt. Och jag kan knappast säga emot logiken i det. Men jag känner mig ändå mer bekväm med kärleksfull.”
”Men du blir mer och mer gudalik. Ju mer du släpper in mig i ditt liv. Ju mer du är öppen för mig och praktiserar det du tror på. Du kommer få se. Det blir som ett självspelande piano. Det är i det närmaste beroendeframkallande. När du märker att det är behagligt och att det fungerar, då vill du fortsätta med det förhållningssättet. Och ju mer du utövar det, desto mer blir det av samma vara.
Och jag vill tacka dig för varje liten gudalik sak du gör. Tack!”

”Wow. Ok. Men nu får du ändå sluta tacka. Det känns knasigt.”
”Då kan vi fira istället. Hur vill du fira?”
”Det lät trevligt, det gör vi! Jo, 13-åringen ville gärna att vi skulle bygga en liten älvträdgård och vi var ju och köpte växter idag. Skulle du kunna fixa så att det kommer älvor dit?”
”Javisst. Det fixar jag.”
”Men va, finns det verkligen älvor på riktigt??”
”Allting är besjälat. Alla växter är det till exempel. Hon kommer att se älvor där.”
”Nu tyckte jag inte det var ett hundraprocentigt ja eller nej på den frågan, men jag nöjer mig med det.
Vet du – jag är så himla glad att vi gör den här älvträdgården nu. Det är första gången på jag vet inte hur länge, som 13-åringen faktiskt är intresserad och känner entusiasm över något vi gör.”
”Du känner avundsjuka.”
”Ja. Ja, jag antar det. Jag ser många andras barn i samma ålder som verkar så engagerade i olika saker. De är med och deltar och är intresserade. Och ja, jag känner avundsjuka när jag ser dem. Eller sorg, kanske.”
”Försök att inte döma, eller ens bedöma. Det här som pågår är guld värt. Din dotters väg är långsam, men det är äkta guld som kommer ut av den. Hon har valt att verkligen låta sig känna alla känslor på vägen, att låta det värka fram på ett långsamt sätt. Och det är helt fantastiskt. Resultatet kommer bli enastående! Ur mitt och själens perspektiv händer allt på en gång. Det är det som är så fantastiskt med er fysiska värld – att ni verkligen kan uppleva långsamheten. Och långsamheten är en del av hennes upplevelse nu. Så jag påminner dig igen om att inte döma.”
”Det var ett perspektiv jag inte tänkt på. Långsamheten. Men jag vill ju inte att hon bara sitter för sig själv och inte tar sig för något. Jag vill att det ska vara roligt!”
”Alla vill att det ska vara roligt. Men du får inte pressa fram det på ett hurtigt sätt så att alla blir stressade över att ”nu ska vi ha roligt”. Låt det ta sin tid och döm inte. Det är en helig process.”
”Jag är hur som helst glad över att vi gör den här älvträdgården tillsammans. Nu gräver vi ner lökar i jorden som kommer bli fina blommor till våren. Jag tror hon kommer glädja sig över det här länge och ha något att se fram emot några månader framåt. Återigen ett långt perspektiv. Det är så det känns med henne. Man väntar i månader på att det ska komma upp en liten blomma.”
”Ja. Och är inte det fantastiskt? Och en alldeles lämplig liknelse. Blomman är värd att vänta alla de där månaderna på. Och utan alla månaderna hade det inte blivit någon blomma. För så ser processen ut.”

”Vad tycker du om bloggen då?”
”Jag är väldigt glad över den.”
”Jag känner mig lite orolig att jag ska börja censurera våra samtal på något sätt. Att jag ska börja tänka på om saker passar, låter konstigt, eller kan uppfattas fel.”
”Ja, men du är ju väldigt medveten om det. Du upptäcker dina tankar om självcensur och hejdar dem. Det kommer gå bra.”
”Hur ska jag fortsätta nu? Jag borde sprida den mer. Har du några tips?”
”Du ska ta det lugnt nu i början och inte skynda på att sprida den. Du måste vänja dig mer vid att finnas där ute. Låt det ta lite tid i början. Men ju mer du integrerar mig i ditt liv, desto klarare kommer det att bli för dig hur du ska förhålla dig. Och så kommer det bli. Du kommer bli mer och mer självklar i din relation till mig, hur vi kommunicerar. Du kommer bli starkare i din tro.”
”Det låter skönt. Men jag kommer alltid tvivla, det vet du.”
”Ja. Det är bra. Jag förväntar mig inget annat. Och vill inget annat, så länge det inte hindrar dig i det du vill åstadkomma. Men dina dubbla världar kommer försvinna och du kommer leva i en mer hel värld där du bejakar den du är.”
”Det låter otroligt skönt. Jag längtar dit och hoppas att min tro kommer räcka.”
”Det finns ingen annan möjlighet.”

”Men nu får i alla fall jag avsluta med att säga tack till dig. Tack! Jag älskar dig!”
”Jag vet. God natt.”

Om sjukdomar

Samtal med gud 2018-08-28

”Hej gud. Jag känner att jag måste ta upp några trådar från vårt förra samtal, för det är två saker som jag inte får ihop eller fortfarande undrar över. Och jag har tänkt på dem sen sist.”
”Ja, vi ska prata om dem. Fråga tills du har slut på frågor. Jag är alltid tillgänglig.”
”Bra! Fråga nummer ett då – om sjukdomar. Du sa ju att alla sjukdomar har sitt ursprung i känslor.”
”Ja.”
”Men det finns ju också medfödda sjukdomar. Och kroniska sjukdomar. Hur kan medfödda sjukdomar ha sitt ursprung i känslor när man har dem från första sekunden man kommer till jorden?”
”Jo, jag ska förklara. Jag skulle vilja dela in sjukdomarna i två kategorier. Den första sorten är den som du tänkte på som man ”skaffar” sig här på jorden (vilket för övrigt är ett väldigt träffande uttryck). De har ofta sitt ursprung i rädsla, vad ni skulle kalla negativa känslor och även undantryckta känslor. Dem kan man bota genom att bli medveten om orsaken och sen göra sig fri från orsaken. Sen finns det den andra sorten. Den medfödda och i viss mån den kroniska (det finns många sjukdomar som ni kallar kroniska som inte alls är det). Den sjukdomen är själens verktyg. Själen har en plan med den här sjukdomen. Den vill uppleva något speciellt i den här vistelsen på jorden och har valt den här sjukdomen, eller funktionshindret, för att uppleva just det. Själen ser alltid till att själens plan blir genomförd på ena eller andra sättet och därför går det inte att ”bota” vissa saker.”
”Men en fråga till på det då – vi har ju botat, ja utrotat många sjukdomar på jorden. Om nu själen bestämt att vara sjuk eller om känslor gjort oss sjuka – då borde väl inte vaccin och mediciner hjälpa?”
”Jag skulle gärna ge enkla svar på alla dina frågor, men faktum är att det här är ganska invecklat. Men jag ska ta den korta versionen för att förklara det här. Det är inte bara så att sjukdomar handlar om era enskilda val som individer. Era liv på jorden är inte bara era enskilda liv på jorden. Ni gör ju allt det här tillsammans. Ni utvecklas tillsammans. Ni upptäcker saker tillsammans. Ni skapar nytt tillsammans. När du säger att ett vaccin eller en medicin fungerar och botar eller utrotar en sjukdom, då är det för att ni kollektivt har kommit fram till att ni inte har användning av den här sjukdomen längre. Ni använder er inte av samma sjukdom om och om igen i all oändlighet. Det ligger inte i er natur. Ni vill alltid skapa nytt. Det vore ju ingen rolig lek om leken hela tiden vore likadan? Då skulle ni tröttna. Och på samma sätt som ni skapat oändliga variationer av blommor och fåglar, så har ni skapat oändliga variationer av sjukdomar.”
”Oj. Alltså, det låter lite magstarkt att kalla det en lek när man tänker på allt lidande sjuka människor utstår.”
”Lidande” och ”utstå” är ett par av era främsta verktyg för att maximera effekten av er upplevelse av livet på jorden. Jag förstår att det kan låta hårt i dina öron, men mitt perspektiv och din själs perspektiv är ett annat. Och jag skulle aldrig gå emellan dig och din djupaste önskan. Därför finns lidande kvar på jorden. Därför ”gör jag ingenting åt” det.”
”Puh. Oj. Det börjar snurra lite i mitt huvud nu. Jag har alltid trott att jorden skulle kunna vara ett paradis, fritt från lidande, om vi bara förstod att vi hörde ihop och levde som att alla var lika viktiga som våra egna barn. Jag trodde faktiskt att det var ditt viktigaste budskap att förmedla – att vi alla är ett?”
”Så kommer det också bli på jorden, precis som du beskrev det nu. Fint beskrivet, förresten, att alla var lika viktiga som våra egna barn. Men ni är inte nöjda än, inte klara med er upplevelse av sjukdom och lidande. Också det här är en väldigt kollektiv upplevelse och ni vill gärna gräva omkring i den ordentligt innan ni är nöjda.”
”Suck. Det skulle man ju tycka att vi borde vara efter tiotusentals år av den varan.”
”Men ni älskar den leken. Där finns så oändligt mycket upptäckarlusta! Ni hittar på en ny sjukdom och ett nytt problem och sen lägger ni ner mycket möda och uppfinningsrikedom på att lösa problemet och hitta ett botemedel till sjukdomen. Det är verkligen fantastiskt! Underbart! Roligt!” ”Det är nästan så du har övertygat mig. Nästan.”
”Men vet du, jag tror jag måste påminna dig om att roten till allt detta är kärlek. Allt grundar sig i det.”
”Det känns lite svårt, som dödlig människa här på jorden, att förlika sig med det. Att acceptera det perspektivet. Jag får nog jobba vidare på det.”

Om att följa sitt hjärta

Samtal med gud 2018-08-26

Jag sätter mig ner bekvämt i sängen bredvid 5-åringen som somnat.
Min överkropp och framför allt nacken börjar röra sig hit och dit och hittar lägen där senor och muskler behöver tänjas. Min kropp gör ofta så när jag sätter mig ner och slappnar av när jag är ensam. Det började för ungefär sex år sen när jag satt i sängen bredvid 13-åringen på sjukhuset inför hennes stora operation. Hon hade nyss somnat och jag tänkte jag skulle be en bön för henne och att operationen skulle gå bra. Men istället för att be en bön så började min kropp att röra sig av sig själv och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på bönen. Men jag bestämde mig för att låta kroppen hållas och inte påverka den med mina tankar om att den inte skulle röra sig eller hur den skulle röra sig. Jag var nyfiken att se vad som skulle hända.

Jag frågar gud om det finns någon mer poäng med de här rörelserna än att kroppen ska må bra och att man släpper på spänningar i kroppen. ”Kroppen vet vad den behöver.” svarar gud.
På senare tid har mina händer ibland börjar röra sig utanför kroppen också och gud har förklarat att de ägnar sig åt att rensa mina energifält. Nu börjar de göra så igen.
”Vad är egentligen vad?” frågar jag. ”Är det kroppen som skapar energifälten eller kom energifälten först?”
”Det är en ömsesidig process och existens.” svarar gud.
”Ja, det borde jag ju kunnat räkna ut att du skulle svara.”
Efter att mina händer rensat energifälten runt huvudet kommer de ner till halsen. Där börjar de trycka undan (upplever jag det som) något osynligt precis utanför kroppen. Längs med halsen och ner längs med högra bronken ner till lungan. Processen upprepas flera gånger.

”Vad är det här? frågar jag. ”Tar jag bort något som är relaterat till min kroniska hosta?”
”Ja. Du kommer att se att det känns bättre imorgon. Men det här behandlar bara symtomen och tar bort blockeringar i energierna. Du kan aldrig få bort det helt med bara behandling av symtomen.”
”Jo, med antibiotika! Det försvann ju helt bär jag fick den där dunderkuren på Kanarieöarna?”
”Ja, det är sant. Men den kom tillbaka, eller hur? Den moderna läkekonsten är mycket bra på att ta bort symtom. Det är vad den är uppbyggd kring, faktiskt. Men ursprunget till ett sjukdomstillstånd är alltid känslomässigt.”
”Oj, är det sant? Vad är det för känsla som gör att jag har min hosta då?”
”Det är rädsla.”
”Aha. Och min brist på tro, som vi talat om. Brist på tillit. Sätter sig det också nånstans?”
”Ja, brist på tro sitter i hjärtat. Att inte tro är att inte följa sitt hjärta och tvärt om. Och det gör hjärtat sjukt förr eller senare. Du och jag ju pratat väldigt mycket om din tro (eller ditt tvivel) på våra samtal, på mig och på dig själv. Och allt det hänger ihop. Tro är inte något du gör för att du blivit överbevisad om att det är det enda sättet eller den enda vägen framåt. Tror är något du gör fast du inte har några bevis – för att du följer ditt hjärta. Och vilken känsla är det ni brukar säga sitter i hjärtat?”
”Kärleken.”
”Tror gör man alltså inte för att man har bevis för något, utan för att man älskar något.”
”Kan man tolka detta som att om man inte tror på dig så älskar man dig inte?”
”Inte exakt så. Men om man älskar någon bör man ha tillit till den man älskar. Och inte ständigt kräva bevis. Det gör kärleken fattigare och begränsar den. Man stryper det fria flödet, skulle jag kunna säga nu när vi pratat både om energier och om hjärtat.”
”Tjusigt sammanfattat. Jag tror jag förstår.”

”Och min rädsla och att jag inte följer mitt hjärta, vad handlar det om?”
”Haha, tycker du inte själv att det börjar bli lite tjatigt att jag säger saker till dig som du redan vet?”
”Ok. Jag misstänker då att du säger ungefär att det är att ”komma ut som andlig person” och att förmedla det till andra människor?”
”Ja, det är det största just nu. Det din själ längtar mest efter.”
”Men där har jag en liten invändning ändå. Det känns som våra samtal, när vi sitter och pratar såhär och som vi pratat genom åren, att de är så personliga. Det är vår personliga relation.”
”Tror du inte jag har en personlig relation till alla människor?”
”Jo. Men just därför. Det här är ju vår personliga relation. Den är väl inte samma som andras? Varför ska jag dela med mig av den till andra?”
”I grunden är det såklart samma relation. Ni är en del av mig och sammanlänkade i den stora kärleken som är jag. På det sättet är det ingen skillnad alls. Men jag förstår såklart vad du menar. Just ditt speciella medvetande och alla andras enskilda speciella medvetanden.
Anledningen att jag vill att du och jag delar med oss av det här är att så många kommer känna igen sig i det vi delar. I dina känslor och funderingar. Och jag vill att fler ska få höra det. Dina frågor och mina svar. Det kommer att skänka glädje till många. Och för att det är dags för det steget nu. I ditt liv och i din utveckling. Och i den personen som läser det, i den personens utveckling. Och ni är många på planeten nu som tar de här stegen. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Det händer saker nu, på så många områden och på så många ställen. Jag vill att ni ska ha tillit och framför allt: ni ska inte vara rädda. Detta säger jag med den största kärlek ni kan tänka er i er mest fantastiska fantasi: var inte rädda. Ni är evigt och oändligt älskade och ni är osårbara.”

”Oj. Vilka ord. Och vilken känsla du ger mig. Ja, oss då. Tack.
Du ger mig så mycket nu. Det känns som att jag måste komma igång med den där bloggen så att jag kan skriva det här nånstans. Hm, det känns som du har en baktanke med det här, haha.”
”Jag har alltid en baktanke. Den bästa baktanken!”

Om bloggande och den gudomliga leken

Samtal med gud 2018-08-22

Jag sätter mig tillrätta i sängen bredvid 13-åringen som sover.
Jag har undrat över hur jag bäst ska ha händerna när jag pratar med gud, eftersom hon är rätt petig med hur det ska vara. Jag har tyckt det känns bäst att ha handflatorna riktade uppåt och liksom ta emot energi genom dem. Så har jag även uppfattat att gud tycker det ska vara. Men jag har också uppfattat mer och mer att det finns mycket i yogaläran som ger bra råd om hur man förhåller sig till energi. Och i den vanligaste yogaposen sitter man med tummen och pekfingret ihop mot varandra och ”sluter” liksom energibanan så energin går runt inom kroppen. Så tycker i alla fall jag att det känns, men jag är verkligen inte insatt i hur yoga fungerar och praktiserar inte yoga.
Jag provar att växla mellan att hålla ihop pekfinger och tumme och att rikta handflatorna uppåt. Båda känns bra, men jag tycker det känns bäst med öppna handflator när jag ska kommunicera med gud.

Jag har inga speciella frågor till gud idag, så jag säger ”Jaha, vad vill du prata om?”
”Om dig” svarar gud.
”Aha. På vilket sätt om mig?”
”Om bloggandet. Hur känns det inför det?”
”Det känns stort. Och läskigt. Jag vet inte vem jag ska vara i det här sammanhanget. Jag tittar på alla fantastiska andliga lärare och budbärare och känner mig verkligen inte i samma klass som de.”
”På vilket sätt är du inte som de?”
”De är liksom alltid så glädjestrålande och verkar så otroligt trygga och säkra på sin sak. Och de har alltid svar på alla frågor de får.”
”För vems skull måste du vara fantastisk?”
”Tja, jag antar att de som kommer läsa kommer förvänta sig att jag är fantastisk. Att jag har nåt att säga. Att jag har svar på frågor. Att jag är säker på min sak och lever som jag lär. Det känns som mycket att leva upp till.”
”De som kommer läsa kommer inte ha de förväntningarna på dig.”
”Det tror jag att de kommer ha.”
”Inte deras verkliga jag. Inte de som kom hit gör att göra det här med dig. Leka den här leken med dig.”
”Kom de för att leka?”
”Ja. Allt det här är en stor, härlig lek som ni kommit överens om att leka. Det är det vi gör hela tiden. Så du behöver inte ta det så allvarligt. Nu tänker du att deras jag – deras personer här – som är omedvetna om leken kanske kommer döma dig och ha vissa förväntningar på dig. Men du ska inte ta det så allvarligt. Det är bara en lek! Ni borde inte ta någonting så allvarligt. Ni borde skoja om allt! Är det inte så du känt mig i alla år? Ja, känt igen mig?”
”Genom din humor, menar du? Jo, verkligen.”
”Och nu tänker du på det som Herman Hesse skrev om i Steppenwolf – att humorn är en verkligt gudomlig egenskap!”
”Ja, det skriver jag verkligen under på.”
”Så jag säger det igen. Det finns inget att vara rädd för, för det är bara en lek. Det värsta som kan hända är att någon säger att du leker på fel sätt. Och det går ju inte, för då är det ingen lek.”

Om energier och andlig utveckling

Samtal med gud 2018-08-20

Det var länge sen jag hade ett längre samtal med gud nu, mer än korta pratstunder under dagen. Jag har varit för trött efter att barnen somnat eller fastnat i annat jag läst eller tänkt på.

Ikväll är gud är lite petig med hur jag ska sitta för att prata med henne. Jag ska sitta rak i ryggen och med handflatorna uppåt. Och inte ha händerna för långt framåt eller bakåt.
”Varför är det här så viktigt?” Frågar jag.
”Det handlar om energier. För att du ska kunna ta in mig så bra som möjligt.”
Gud får mig att känna mig som att jag är starkast i hela världen och att jag kan klara av vad som helst.
”Det kan du också.” säger gud som hör vad jag tänker. ”Tror du inte på det? Du måste införliva vad du tror med hur du faktiskt handlar. Visa att det du tror är sanning för dig. Leva det.”

Jag tänker på mina nära och kära som har (eller kanske har) problem med sina hjärtan. Pappa, min morbror och Sonja. Jag säger till gud att jag inte ska fråga nåt som jag inte vill veta svaret på, men frågar vad jag då ska göra istället för att fråga.
”Då ska du be för dem. Det du inte frågar om kan du be för.”
”Ja såklart. Det är bra.”
Jag tänker på dem alla och även mamma. Hur kära de är för mig. Hur mycket jag fått av dem som jag så oändligt tacksam över.

Efter att jag har bett för mina kära tänker jag på 13-åringen. Det hon pratade om häromdagen – att hon vill utveckla sin andliga och synska sida, men att hon inte vet hur. ”Hur kan jag hjälpa henne där? Hur ska hon göra?”
”Genom att prata med henne om såna saker. Det gör du ju redan delvis, men du kan göra det mycket mer. Sätt dig ner med henne i lugn och ro och prata ordentligt om det. Berätta mer om hur det är för dig. Var ärlig och öppen.”
”Ni kan också meditera tillsammans. Men där behöver hon lite hjälp. Hon skulle behöva ha något ljud på. Du inser inte riktigt hur det är för henne, men hon kommer att ha svårt att meditera om det är helt tyst. Ingen musik med ord hon kan känna igen, men hon ska inte ha total tystnad. Det kan också vara bra i början att ha ett tema att meditera över.”

Jag återgår till det vi pratade om i början – att jag ska införliva vad jag tror på i mitt liv. Och kanske framför allt komma vidare. Jag lunchade med Sonja idag och då pratade vi om något som jag tycker är frustrerande med mig själv och som jag ofta hamnar i – att jag gör något till en viss punkt, sen känner jag mig liksom nöjd och går inte vidare, går inte djupare, fullföljer inte. Det gäller ju till och med mina samtal med gud. Jag tar liksom en paus när jag kommit en bit på vägen och går kanske inte ens vidare utan yttre påtryckning.
”Vad beror det på, att jag så ofta gör såhär? Är det rädsla?”
”Delvis rädsla. Men framför allt brist på tro.” säger gud och gör en paus, liksom för att understryka det. ”Om du kunde tänka dig den absolut bästa visionen av en framtid du skulle vilja ha, hur skulle den vara? Och tror du att du skulle kunna ha en del i att den framtiden blev verklighet? Tror du inte att du kan göra precis vad som helst som du vill? Och vore det i så fall värt att kämpa för, att skapa den framtiden?”
”Ok. Jag ska säga vad min vision av den framtid jag skulle vilja ha är. Det är ett liv på vår fina jord, fast jorden är helt hälsosam och frisk. Det är en värld där vi förstått att vi alla är ett och lever i enlighet med det.”
”Precis. Och hur tror du att du kan bidra till att den världen blir verklighet?”
”Jag känner nu att du tänker att det är att skriva om våra samtal och att föra fram ditt viktigaste budskap – att vi alla är ett.”
”Det vore verkligen ett bra sätt att bidra till att den världen blir verklighet, tycker du inte det? Och ja, det är det viktigaste som människorna behöver förstå nu. Det finns ett oändligt behov hos människorna. Många är vilsna. Många längtar efter att få höra och förstå det här. Ser du nu en väg framåt? Tror du på den?”

Jag tänker på att jag insett att så mycket hänger ihop. Häromdagen kunde jag till exempel hitta mitt passerkort genom att visualisera var det fanns. Då hade jag letat igenom hela lägenheten två gånger, men när jag öppnade upp mig och försökte se för mitt inre var det fanns, fick jag direkt se en bild av en väska som jag inte letat i och där fanns kortet!
Det fick mig att tänka till mer på hur allt hänger ihop, när även såna ”petitesser” verkar finnas att få tag i. Jag skulle vilja lära mig mer om hur allt sånt fungerar rent praktiskt och konkret. Jag frågar om gud har några tips på var jag kan lära mig om det.
”Allt handlar om energier. Ditt passerkort har en vibration och när du fokuserade på det så kunde du se det. Din och min kommunikation är också en energi. När du ”ställer in dig” på den så kan vi prata. Och som vi har pratat om förut så finns det olika energi och vibrationer i olika mat och om du ”lyssnar in” den, så kan du känna vilken som är bra för dig och vilken som inte är det.”
”Ja, det har du berättat. Och var kan jag lära mig mer om det, hur det funkar?”
”En bra start är att lära dig om chakran och hur de olika energibanorna funkar där. De är i stort sett korrekta. För er värld. Sen finns det mycket annat att lära sig om energi. Bioenergi till exempel. Mycket som har ordet energi i sig. Men det viktigaste nu är att du börjar skriva. Sen kan du läsa mer. Det finns många som väntar på att få höra av oss.”