Om bloggande och den gudomliga leken

Samtal med gud 2018-08-22

Jag sätter mig tillrätta i sängen bredvid 13-åringen som sover.
Jag har undrat över hur jag bäst ska ha händerna när jag pratar med gud, eftersom hon är rätt petig med hur det ska vara. Jag har tyckt det känns bäst att ha handflatorna riktade uppåt och liksom ta emot energi genom dem. Så har jag även uppfattat att gud tycker det ska vara. Men jag har också uppfattat mer och mer att det finns mycket i yogaläran som ger bra råd om hur man förhåller sig till energi. Och i den vanligaste yogaposen sitter man med tummen och pekfingret ihop mot varandra och ”sluter” liksom energibanan så energin går runt inom kroppen. Så tycker i alla fall jag att det känns, men jag är verkligen inte insatt i hur yoga fungerar och praktiserar inte yoga.
Jag provar att växla mellan att hålla ihop pekfinger och tumme och att rikta handflatorna uppåt. Båda känns bra, men jag tycker det känns bäst med öppna handflator när jag ska kommunicera med gud.

Jag har inga speciella frågor till gud idag, så jag säger ”Jaha, vad vill du prata om?”
”Om dig” svarar gud.
”Aha. På vilket sätt om mig?”
”Om bloggandet. Hur känns det inför det?”
”Det känns stort. Och läskigt. Jag vet inte vem jag ska vara i det här sammanhanget. Jag tittar på alla fantastiska andliga lärare och budbärare och känner mig verkligen inte i samma klass som de.”
”På vilket sätt är du inte som de?”
”De är liksom alltid så glädjestrålande och verkar så otroligt trygga och säkra på sin sak. Och de har alltid svar på alla frågor de får.”
”För vems skull måste du vara fantastisk?”
”Tja, jag antar att de som kommer läsa kommer förvänta sig att jag är fantastisk. Att jag har nåt att säga. Att jag har svar på frågor. Att jag är säker på min sak och lever som jag lär. Det känns som mycket att leva upp till.”
”De som kommer läsa kommer inte ha de förväntningarna på dig.”
”Det tror jag att de kommer ha.”
”Inte deras verkliga jag. Inte de som kom hit gör att göra det här med dig. Leka den här leken med dig.”
”Kom de för att leka?”
”Ja. Allt det här är en stor, härlig lek som ni kommit överens om att leka. Det är det vi gör hela tiden. Så du behöver inte ta det så allvarligt. Nu tänker du att deras jag – deras personer här – som är omedvetna om leken kanske kommer döma dig och ha vissa förväntningar på dig. Men du ska inte ta det så allvarligt. Det är bara en lek! Ni borde inte ta någonting så allvarligt. Ni borde skoja om allt! Är det inte så du känt mig i alla år? Ja, känt igen mig?”
”Genom din humor, menar du? Jo, verkligen.”
”Och nu tänker du på det som Herman Hesse skrev om i Steppenwolf – att humorn är en verkligt gudomlig egenskap!”
”Ja, det skriver jag verkligen under på.”
”Så jag säger det igen. Det finns inget att vara rädd för, för det är bara en lek. Det värsta som kan hända är att någon säger att du leker på fel sätt. Och det går ju inte, för då är det ingen lek.”