Om att följa sitt hjärta

Samtal med gud 2018-08-26

Jag sätter mig ner bekvämt i sängen bredvid 5-åringen som somnat.
Min överkropp och framför allt nacken börjar röra sig hit och dit och hittar lägen där senor och muskler behöver tänjas. Min kropp gör ofta så när jag sätter mig ner och slappnar av när jag är ensam. Det började för ungefär sex år sen när jag satt i sängen bredvid 13-åringen på sjukhuset inför hennes stora operation. Hon hade nyss somnat och jag tänkte jag skulle be en bön för henne och att operationen skulle gå bra. Men istället för att be en bön så började min kropp att röra sig av sig själv och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på bönen. Men jag bestämde mig för att låta kroppen hållas och inte påverka den med mina tankar om att den inte skulle röra sig eller hur den skulle röra sig. Jag var nyfiken att se vad som skulle hända.

Jag frågar gud om det finns någon mer poäng med de här rörelserna än att kroppen ska må bra och att man släpper på spänningar i kroppen. ”Kroppen vet vad den behöver.” svarar gud.
På senare tid har mina händer ibland börjar röra sig utanför kroppen också och gud har förklarat att de ägnar sig åt att rensa mina energifält. Nu börjar de göra så igen.
”Vad är egentligen vad?” frågar jag. ”Är det kroppen som skapar energifälten eller kom energifälten först?”
”Det är en ömsesidig process och existens.” svarar gud.
”Ja, det borde jag ju kunnat räkna ut att du skulle svara.”
Efter att mina händer rensat energifälten runt huvudet kommer de ner till halsen. Där börjar de trycka undan (upplever jag det som) något osynligt precis utanför kroppen. Längs med halsen och ner längs med högra bronken ner till lungan. Processen upprepas flera gånger.

”Vad är det här? frågar jag. ”Tar jag bort något som är relaterat till min kroniska hosta?”
”Ja. Du kommer att se att det känns bättre imorgon. Men det här behandlar bara symtomen och tar bort blockeringar i energierna. Du kan aldrig få bort det helt med bara behandling av symtomen.”
”Jo, med antibiotika! Det försvann ju helt bär jag fick den där dunderkuren på Kanarieöarna?”
”Ja, det är sant. Men den kom tillbaka, eller hur? Den moderna läkekonsten är mycket bra på att ta bort symtom. Det är vad den är uppbyggd kring, faktiskt. Men ursprunget till ett sjukdomstillstånd är alltid känslomässigt.”
”Oj, är det sant? Vad är det för känsla som gör att jag har min hosta då?”
”Det är rädsla.”
”Aha. Och min brist på tro, som vi talat om. Brist på tillit. Sätter sig det också nånstans?”
”Ja, brist på tro sitter i hjärtat. Att inte tro är att inte följa sitt hjärta och tvärt om. Och det gör hjärtat sjukt förr eller senare. Du och jag ju pratat väldigt mycket om din tro (eller ditt tvivel) på våra samtal, på mig och på dig själv. Och allt det hänger ihop. Tro är inte något du gör för att du blivit överbevisad om att det är det enda sättet eller den enda vägen framåt. Tror är något du gör fast du inte har några bevis – för att du följer ditt hjärta. Och vilken känsla är det ni brukar säga sitter i hjärtat?”
”Kärleken.”
”Tror gör man alltså inte för att man har bevis för något, utan för att man älskar något.”
”Kan man tolka detta som att om man inte tror på dig så älskar man dig inte?”
”Inte exakt så. Men om man älskar någon bör man ha tillit till den man älskar. Och inte ständigt kräva bevis. Det gör kärleken fattigare och begränsar den. Man stryper det fria flödet, skulle jag kunna säga nu när vi pratat både om energier och om hjärtat.”
”Tjusigt sammanfattat. Jag tror jag förstår.”

“Och min rädsla och att jag inte följer mitt hjärta, vad handlar det om?”
”Haha, tycker du inte själv att det börjar bli lite tjatigt att jag säger saker till dig som du redan vet?”
”Ok. Jag misstänker då att du säger ungefär att det är att ”komma ut som andlig person” och att förmedla det till andra människor?”
”Ja, det är det största just nu. Det din själ längtar mest efter.”
”Men där har jag en liten invändning ändå. Det känns som våra samtal, när vi sitter och pratar såhär och som vi pratat genom åren, att de är så personliga. Det är vår personliga relation.”
”Tror du inte jag har en personlig relation till alla människor?”
”Jo. Men just därför. Det här är ju vår personliga relation. Den är väl inte samma som andras? Varför ska jag dela med mig av den till andra?”
”I grunden är det såklart samma relation. Ni är en del av mig och sammanlänkade i den stora kärleken som är jag. På det sättet är det ingen skillnad alls. Men jag förstår såklart vad du menar. Just ditt speciella medvetande och alla andras enskilda speciella medvetanden.
Anledningen att jag vill att du och jag delar med oss av det här är att så många kommer känna igen sig i det vi delar. I dina känslor och funderingar. Och jag vill att fler ska få höra det. Dina frågor och mina svar. Det kommer att skänka glädje till många. Och för att det är dags för det steget nu. I ditt liv och i din utveckling. Och i den personen som läser det, i den personens utveckling. Och ni är många på planeten nu som tar de här stegen. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Det händer saker nu, på så många områden och på så många ställen. Jag vill att ni ska ha tillit och framför allt: ni ska inte vara rädda. Detta säger jag med den största kärlek ni kan tänka er i er mest fantastiska fantasi: var inte rädda. Ni är evigt och oändligt älskade och ni är osårbara.”

”Oj. Vilka ord. Och vilken känsla du ger mig. Ja, oss då. Tack.
Du ger mig så mycket nu. Det känns som att jag måste komma igång med den där bloggen så att jag kan skriva det här nånstans. Hm, det känns som du har en baktanke med det här, haha.”
”Jag har alltid en baktanke. Den bästa baktanken!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *