Att välja sin verklighet

Samtal med gud 2018-05-13

Jag skulle delta i ett cykellopp i Berlin. Hade fått startplatsen i julklapp av min man och han hade ordnat med barnvakt så vi kunde ha en långhelg där tillsammans. Jag blev väldigt glad över den presenten och såg verkligen fram emot loppet.

Sen blev 4-åringen förkyld veckan innan vi skulle åka och jag började känna lite kli i halsen förra helgen. I samma veva tyckte jag att det gick så bra med det här att äta mindre socker (som ju gud varnat mig för) så jag tänkte att jag kanske kunde unna mig bara lite grann lördagsgodis i alla fall? Så jag tryckte i mig rätt mycket godis samtidigt som jag märkte att jag hade kli i halsen. Hann tänka tanken att jag kanske eldade på en förkylning…

Sen blev jag mycket riktigt förkyld och när det började luta åt att jag inte skulle kunna cykla i Berlin så tänkte jag tillbaka på det här med godiset jag ätit och gissade att poängen med förkylningen var att det skulle funka som en påminnelse att jag inte skulle falla tillbaka i att äta massa socker. Jag bad till gud att jag skulle bli frisk i tid till loppet och försökte ”tänka” mig frisk. Men det hjälpte inte, utan jag blev bara sämre. Vi åkte i alla fall till Berlin och jag hoppades att jag skulle bli bättre innan loppet. Två kvällar innan kände jag mig riktigt pigg och vi gick och hämtade ut startnummer, men senare på kvällen blev jag jättetrött och fick rejäl feber. Så jag fick till slut ge upp tanken på att vara med i loppet. Dagen efter gick vi en liten promenad i stan och sen åkte jag hem till lägenheten vi hyrt på Airbnb, vilade och läste i en bok av Neale Donald Walsch – ”Home with God”. Lägenheten hade en fin liten trädgård, som jag satt i och läste. Jag messade Sonja en bild av trädgården, boken och bordet jag satt vid och berättade att det inte blev något cykellopp, men att jag hade det ganska bra ändå.

Men jag var rätt besviken, eller förvånad, eftersom jag tyckte att jag hade fattat budskapet om sockret och på något sätt förväntat mig att jag skulle bli frisk igen när jag ”fattat budskapet” med att bli sjuk.
Så jag pratade med gud om vad som egentligen var poängen med att jag inte skulle få cykla i Berlin. Vad var guds mening med det här?

Gud sa att hon inte gjort någonting alls. Det var jag själv som sett till att det blivit precis såhär.
”Är det jag själv? Mitt övermedvetna jag i så fall. Så då får du hjälpa mig att förstå. Men jag har ju fattat det här med sockret nu. Är det för att jag säkert inte ska glömma det, som jag inte låter mig cykla loppet då?”
”Titta djupare än så. Finns det något mer där än det med sockret?”
”Tja, jag kan ju se att min man antagligen fått det mindre stressigt i Berlin i och med att jag inte ska vara med i loppet. Och han fick tid för sig själv nu, när jag åkte tillbaka till lägenheten och vilade, medan han kunde gå omkring för sig själv, som han ville.”
”Ja, ni har tillsammans frigjort tid för er. Och vad gjorde du medan han gick omkring?”
”Jag läste ju i din bok – Home with God.”
”Och vad läste du om i den? Var det något speciellt du fastnade för?”
”Jo, det var ju det där om att det inte finns någon objektiv verklighet. Vi skapar vår egen verklighet genom hur vi upplever verkligheten. Och det är vi själva som väljer vilken verklighet vi upplever.”
Då drabbas jag av insikten att det ju precis är det här handlar om allra mest. Att den här resan inte alls gått som jag tänkt mig, men att jag har ett perfekt tillfälle att välja hur min verklighet är nu. Bara jag tror på att jag själv har det valet. Det var det som var den viktigaste grejen! Sockret var inte alls det viktiga i den här historien.
Så ser jag framför mig hur jag sitter och läser boken i trädgården, kommer att tänka på Sonja och skickar en bild på när jag sitter och läser. Och då inser jag att sidan (jag läste ganska många…) i boken som syns i bilden jag skickade är den som handlar precis om det här! Avsnittet om att objektiv verklighet inte existerar, utan bara den verkligheten vi skapar själva.
Jag var tvungen att leta upp bilden jag skickade i telefonen och zooma in på texten. Och mycket riktigt – precis den texten var det. Mind blown!

När vi kommit hem från Berlin reflekterade jag lite mer över det hela och kom fram till att en annan bra lärdom var att alltid ta ut glädjen i förskott!
Fast det aldrig blev något lopp så hade jag haft sån glädje av den här julklappen i fem månader! Ända sen min man förklarade att han köpt en startplats åt mig och fixat barnvakt av snälla svärföräldrar. Varje gång jag tänkte på det hade jag föreställt mig hur det skulle att bli att cykla den sista biten – från segergudinnan, genom Tiergarten och upp till målgången vid Brandenburger Tor. Och då hade jag blivit så otroligt glad.
Slutsatsen alltså: ta alltid ut all glädje i förskott! Det finns inget att förlora.