Om förlåtelse, förståelse och försoning

Samtal med gud 2019-03-23

”Det var en ung tjej som in på pendeltåget och pratade om gud och frågade om vi på tåget hade något som vi ville att hennes församling skulle be för. Jag tackade ja och skrev upp en sak jag ville att de skulle be för. Efter det googlade jag deras kyrka för att se vad de var för några. Efter det har jag funderat över vad hon har för relation till gud själv och hur hon ser på gud. Och hur det skulle ha varit om jag berättat om den relation jag har. Jag har börjat fundera på sista tiden om folk uppfattar det som att jag har, eller tycker att jag har, större ”rätt” till dig än andra – en bättre relation eller vet mer om dig än andra.”
”Ingen har större rätt till gud än någon annan. Du är öppen och intresserad av mig och har fokuserat på mig utan att bestämma dig i förväg hur det ska vara. Det kan göra att du just nu kan höra mig bättre än många andra. Med den röst som jag talar till dig med. Men ingen kan ha större rätt till gud än någon annan. Det är en omöjlighet. Ingen kan vara en större del av gud än någon annan, för ni är alla lika stor del av mig.”
”Tack för att du specificerar det.”

”Då vill jag gå vidare och prata om förståelse, förlåtelse och försoning. Jag har uppfattat på sista tiden att du vill att vi pratar om de här begreppen, ska vi reda ut dem? Jag har läst hos Neale Donald Walsh att om det finns förståelse så blir förlåtelse överflödigt.”
”Ja, det stämmer. Om man fullt ut förstår anledningarna och i minsta detalj kan sätta dig in i varför det ”blev som det blev”, då finns ingen anledning kvar att förlåta något. För att förlåtelse ska krävas så måste det finnas en part som känner att den har blivit sårad på något sätt. Och om ni är osårbara, vilket är den absoluta sanningen, hur skulle ni då kunna utsättas för något ni måste förlåta? Om om ni kan göra något mot gud som gud måste förlåta, skulle inte det innebära att det går att skada eller såra gud? Detta gäller i det absoluta, jag förstår om ni inte känner er osårbara i ert jordsliga tillstånd. Men faktum är att samma princip gäller. Om ni fullt ut förstår varför en annan människa handlat eller sagt som den gjort, då faller alla anledningar till förlåtelse. Förlåtelsen behövs helt enkelt inte längre.”
”Men i kristendomen är ju förlåtelsen ett så otroligt centralt begrepp? Kan du förklara det?”
”Är du helt säker på det? Är betydelsen otvetydigt förlåtelse eller är det förståelse och därmed acceptans? Är det en fråga om översättning?”
”Oj, det ska jag kolla upp. Men, Jesus själv sa ju på korset till dig ”fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör”.
”Man kan uppfatta det som att Jesus bad en bön till mig. En bön är detsamma som att ge, eller skicka kärlek, kärleksenergi eller goda tankar. Det Jesus menade, är ju som vi pratat om tidigare, att vi ska se med hans ögon, se verkligheten som han ser den. För det är det enda sättet att ”komma till himmelriket” – det vill säga att se himmelriket – se gud – se verkligheten. Det han bad om här var att de själva skulle få förståelse, att de skulle få se med hans ögon, varför de handlade som de gjorde, se verkligheten och det större sammanhanget. Han kände inget behov av att förlåta dem och självklart visste han att jag inte hade det.”
”Men ändå, den här fundamentala betydelsen av förlåtelse inom kristendomen?”
”Det Jesus kom till världen för att göra var att få er att se klarare. Att inte gräva ner er så djupt i missförstånd och skev verklighetsuppfattning som ni gjorde. Han såg hur mycket ni led. Han ville att ni skulle se det han såg – sanningen att allt i verkligheten är kärlek. Kärlek är grunden. Visdom, insikt och förståelse är också något som följer med att förstå sanningen. Men man kan alltid ha kärlek – även utan att ha total insikt och förståelse. Kärleken finns i allt och kan besegra allt. Det är helt sant. Och kärlek utan förståelse, det är förlåtelse. Man förstår inte, men sätter sig ändå över det av kärlek. Man känner och vet att kärleken är starkast och viktigast. Då förlåter man.”
”Så kärlek utan insikt är förlåtelse? Är det budskapet?”
Alla kan inte förstå allt. Men alla kan älska.

”Begreppet försoning då? Det ville du ju också prata om. Jag känner att det inte var så viktigt för mig. Jag har ingen direkt relation till det ordet. Vad innebär försoning?”
”Vad innebär det för dig?”
”Hm, då ska vi se. Att någon gör något dumt mot mig, jag förlåter personen och vi kramas. Typ. Det är väl försoning?”
”Det var en djup analys.”
”Hallå, var snäll mot mig nu. Vad säger du att försoning är då?”
”Försoning innebär acceptans. Att du accepterar det faktum att du inte har blivit skadad eller sårad. Det har mycket med att göra hur mycket du identifierar dig som en kropp. Återigen vill jag prata om synsätt, om hur man ser på det som är. Ser man sig bara som en kropp så kan man bli väldigt skadad, oändligt utnyttjad och sårad.”
”Ja, det kan man inte förneka att vi människor kan gå sönder på så många sätt. Vi kan verkligen bli otroligt misshandlade.”
”Ja. Men jag säger det igen – att det som verkligen är du, det kan inte misshandlas och förstöras. För du är inte din kropp. Och när du försonas med vad som har hänt så innebär det att du accepterar att du egentligen inte har skadats. Ingen verklig försoning kan äga rum utan att du får den insikten. Då är det bara en läpparnas bekännelse för att det förväntas av dig. Som när man tvingar ett barn att säga förlåt. Eller när någon har sagt ”förlåt” och du har svarat ”det är ok” för att det förväntas att du svarar det. Sann försoning innebär att du vet att det som är du inte är skadat och då vet du att du inte har något att förebrå den andre.”
”Då den som är ”oförsonlig” ser sig som bara en kropp?”
”Antingen det, eller så förstår hen mycket lite av vem gud är och hur verkligheten ser ut. Den som inte sätter kärleken i främsta rummet känner inte gud i sitt hjärta.”
Gud ger mig en härlig kärleks-skjuts av värme och kärlek som sprider sig från hjärtat ut i hela kroppen.

När jag senare googlade på bibelöversättningar av ordet ”förlåtelse” hittade jag detta:
Det grekiska ord som vanligen översatts med ”förlåtelse” i Nya Testamentet är aphiemi, som också har betydelsen att ”släppa taget”, ”efterskänka”, ”lämna” eller ”annulera”. Ordet användes i klassisk grekiska med innebörden att ”frivilligt frige eller befria en person över vilken man har juridisk eller verklig kontroll”.

Lite om Jesus, frälsning och förlåtelse

Samtal med gud 2019-01-14

Jag sätter mig tillrätta i sängen och slappnar av i kroppen. 
”Hej”
”Hej”
”Jag fick ett par följdfrågor på det senaste samtalet om lidande, som handlade om förlåtelsen och vilken roll egentligen Jesus haft och har i världen. Såvitt jag förstått så menar många kristna att man måste bli förlåten för sina synder för att komma till himlen och att den enda vägen till gud och till frälsning är genom Jesus.
Själv tror jag att Jesus hade en annan roll här på jorden än att vara vilken människa som helst, som är med och upplever ”lidande för lidandets skull” eller som var här för att utvecklas andligen. Kan du berätta om Jesus och hans roll bland människorna?”
”Ja, min älskade son, som ni ganska korrekt uttrycker det. Du har rätt i att hans uppgift på jorden inte var att ”vara människa”, även om han tog på sig en mänsklig form. Han är en fantastiskt upplyst existens, som kom till världen av stor, stor kärlek. Han såg hur väldigt vilse ni gick och hur ni grävde er djupare och djupare ner i missförstånd och lidande. Han ville hjälpa er tillbaka till vägen, vara ljuset som lyser i mörkret, så att ni har en chans att hitta hem. Man kan säga att han är som en kärleksfull storebror som håller er i handen när ni går balansgång. Han vill inte ta över balansgången åt er, men han har en hand att erbjuda när ni trillat många gånger.”

”Hur är det här med frälsning och syndernas förlåtelse och att det inte finns någon väg till gud utom genom honom?”
”Tanken om frälsning och tanken om förlåtelse förutsätter att det finns någonting att bli frälst från och något som ska förlåtas. Jesus visste att verkligheten är absolut och villkorslös kärlek. I den absoluta verkligheten kan det då självklart inte finnas något att bli frälst från eller förlåten för. Men Jesus verkade på jorden, i er verklighet. Och han ville hjälpa er vidare, hjälpa er se vad sanningen är. För att kunna göra det var han tvungen att anpassa sitt språk till den upplevelsen ni har på jorden. Han var tvungen att ”vara i denna värld, men inte av den”. Det ni måste frälsas från i denna värld är era missförstånd och felaktiga bild om hur världen fungerar och om er själva. Och ni kan inte frälsas från dessa missförstånd om ni inte blir förlåtna – om ni inte är beredda att förlåta er själv och andra människor. Och det ni behöver förlåta är egentligen inte mer än det faktum att ni är just människor – varelser i ett tidigt stadium av utveckling som har en begränsad förståelse. 
Jesus kom för att visa er vägen tillbaka till kärleken och gud. Han sa att han var vägen, sanningen och livet och att det bara fanns en väg till gud och den vägen var genom honom. Vad han menade med det var att ni måste se verkligheten som han ser den för att se det som verkligen är sant. Och bara genom att se det som verkligen är sant kan ni se gud. När ni ser gud så ser ni verkligheten som den faktiskt är. Ett steg på den vägen är att förlåta, att acceptera sig själv som människa. Att förstå och acceptera att ni är på en väg, ett utforskande. Ni är inte fullärda om den vägen, ni kan inte förvänta av er själva och av andra att ni alltid ska göra ”rätt” i alla situationer. Ni kan inte känna sanningen innan ni har känt sanningen. Därför är förlåtelsen, eller förståelsen och acceptansen viktig för att bli ”frälst” och ”komma till himmelen”. Jag sätter det inom citationstecken för att ”räddningen” och ”att komma till himmelen” inte handlar om platser. Ni blir inte räddade från platsen helvetet. Helvetet är när ni är kvar i felaktiga föreställningar och dömer er själva utifrån de föreställningarna. Himlen är när ni ser och lär känna sanningen, när ni hittar tillbaka till kärleken, som är ert ursprung och er sanna natur. Det är himmelriket, ingen fysiskt plats.”