Om villighet, disciplin och att följa minsta motståndets lag.

Jag sitter utomhus, på landet på en brygga. Det är länge sen jag hade ett fokuserat samtal med intentionen att ha en ordentlig konversation.
”Hej”
”Hej”
”Tack för att jag får prata med dig. Tack för att jag får vara här med dig.”
”Jag älskar dig. Jag kommer alltid vara med dig. Känner du mig i vinden runt omkring dig? Jag är överallt omkring mig och jag är i dig. Jag är du, för du är en del av mig. Känner du det? Tror du på det? Litar du på det?”
”Ja. Jag känner det.
Litar jag på det och tror jag på det i alla väder, vad som än händer? Vem som än utmanar mig med ifrågasättanden? Det är den stora frågan för mig. Eller snarare om jag vågar stå för det jag tror på, även om jag blir utmanad. För tror gör jag ju. Och tilliten övar jag verkligen på. Att ha tillit till att du har full koll på vad som händer och att du guidar mig hela tiden, det övar jag på. Det är någonting som jag känner att jag måste komma tillbaka till hela tiden och påminna mig om.
Jag har ju inte skrivit så mycket i bloggen om våra samtal på ganska länge nu och jag måste medge att jag inte lagt lika mycket tid på våra samtal som tidigare. Det finns mycket att skylla på. Eller många anledningar. Dels att det varit mycket runt och efter 14-åringens stora operation och att jag fokuserade mer på rekiki-healing då än såna här samtal. Men också att jag kände att jag inte ville dela med mig lika mycket ett tag. Jag ville bli säker på vår relation, tror jag att jag skulle uttrycka det som.
Men som vanligt när jag inte har den här regelbundna och tydliga kontakten med dig så hamnar jag i ett mycket sämre läge i mitt liv. Direkt kommer självtvivel, skuldkänslor och självömkan upp. Jag känner mig frustrerad och missnöjd med mig själv och tillvaron. Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå hur jag funkar med det där. Jag vet ju vad jag mår bäst av, men ändå faller jag liksom ur. Det är som med träning, man vet att man mår bäst av att göra det och ändå gör man det inte, av bekvämlighet. Och fastän det inte är ansträngande att vara med dig, fastän det ger massor av energi och kärlek, så kan jag prioritera bort dig också – av bekvämlighet och en lust till snabb stimulering av hjärnan, som att kolla Netflix eller Facebook till exempel. Jag förstår det inte riktigt. Är det mitt ego som försöker hindra min andliga utveckling, eller vad handlar det om?”
”Ja. Egot vill styra och ställa i din värld. Det har jobbat hårt för att komma dit det har kommit och vill gärna behålla makten över illusionen. Det bästa hjälpmedlet det har är dina negativa tankar om dig själv, när du tänker att du inte duger och att du inte är värdig. Att mata hjärnan med snabb stimulans för att sedan få skuldkänslor över att man ”inte gjorde något vettigt” med tiden är ett alldeles förträffligt verktyg för egot. Du observerade ju mycket riktigt att du inte får någon energi av att ”vila” på det sättet som egot tycker att du ska vila. Tvärtom så är du ännu tröttare efteråt. Och missnöjet som följer gör dig dubbelt trött. Men när du är med mig eller är i världen med mina ögon, då blir du inte trött alls. Du fylls av energi så du nästan svämmar över. Stämmer inte det?”
”Jo, verkligen! Precis så är det. Men, innebär det att jag borde utkämpa ett slags krig mot mitt ego? Att jag ska besegra det på något sätt?”
”Om du vill uppnå det du säger dig vilja uppnå – en tät kontakt med mig där du känner av min närvaro i ditt liv hela tiden (ja, det är möjligt!), då måste du ha ett visst mått av disciplin. Villighet och disciplin. Det är egentligen två olika ord för samma sak. Utan villigheten finns ingen disciplin inom dig och utan disciplin är villighet ett tomt ord.”
”Jag hör och förstår att du har rätt. Disciplin har inte varit min starka sida genom åren.”
”Som alltid så ger jag dig råd för att gå vidare på den väg du sagt dig vilja gå vidare på. Jag försöker inte pracka min vilja på dig och få dig att ”uppfylla ditt heliga syfte” (även om det är precis vad ni alla håller på med här), men för att komma dit du vill så måste du ha villighet och disciplin.”
”Ja. Det känns som att jag så ofta i mitt liv bara skrapar på ytan av saker och ting, liksom. Jag provar på något ett tag och så tänker jag ”jaha, nu kan jag det här” och så går jag inte vidare med det, jag går inte djupare. Ibland räcker det med att jag tänkt tillräckligt länge på något för att jag ska få en känsla av att jag redan har gjort det och jag blir liksom nöjd.”
”Men nu vill du gå djupare och därför får du de här råden av mig.”
Gud ger mig en bild av ett träd med rötter som börjar växa, men roten slutar snart växa och blir väldigt kort. Det skjuter ut en ny liten rot som snart slutar växa och blir lika kort och sen en ny liten rot som också slutar. Flera korta rötter växer på det sättet utan att gå vidare. Men sen kommer det rot som inte slutar växa, utan växer sig längre och längre. 
”Ser du? Det är vad du vill nu.”
”Ja. Tack. Då måste jag besegra mitt ego genom disciplin nu, alltså?”
”Om du vill använda det ordet, så ”besegra” ditt ego med kärlek. I kärlekens namn. För kärlekens skull. Och använd dig av verktygen villighet och disciplin.”
”Så fint du uttrycker det. Jag ska låta kärleken vinna, snarare än att besegra något. Det låter mer rätt. Kärleken får vinna i mig.”
”Ja. Men lämna skuldkänslorna därhän. Låt dem aldrig få fäste i ditt inre. De ställer till med ännu mer skada än om du skulle sakna villighet.”
”Jag vill gärna återgå till att reda ut mitt psyke. Jag känner mig verkligen seg som sirap. Som att det inte händer nåt. Eller snarare att jag inte gör något. Det finns ett väldigt motstånd inom mig mot att gå vidare med saker. Många saker. Men nu är jag mer frustrerad än nånsin för att jag inte upplever att jag kommer vidare eller att jag inte ser hur jag ska ta nästa steg. Jag känner mig så seg och jag blir tokig på mig själv!”
”Bli inte tokig på dig själv. Du är oändligt älskad och fullkomlig som du är. Du behöver inte göra någonting för att vara fullkomlig, du är det. Och du är inte skyldig någon någonting. Vila i det. Det kan du alltid återgå till och hämta stryka ur – den vetskapen och den känslan.
Men jag förstår vad du syftar på. Din själ manar dig att gå vidare, för den vill att ni ska gå vidare. Det som verkligen är du vill uppleva mer nu. Det vill att ni blir ett mer helt och samstämmigt ni. Det ser en fantastisk framtid där du ser med rädslans ögon.”
”Ja, den där ständiga rädslan. Vad är jag rädd för egentligen? Att inte kunna betala räkningar. Att bli skrattad åt. Att bli sedd (och att jag ser mig själv som) patetisk. Att inte dra mitt strå till stacken i familjens ekonomi och göra livet jobbigt för min man.”
”Tror du det skulle hända?”
”Tja, själens plan verkar ju inte alltid gå ut på att ha en sund ekonomi, ha ha?”
”Det finns verkligen inget att vara rädd för. Ha tillit.”
”Hm. Det finns en sak som jag har tänkt på angående tillit och att ”go with the flow” – jag menar att saker går precis som de ska, bara man släpper taget och låter dig styra allt. Det är vad som hävdas i många andliga böcker och vad jag också tycker att jag har uppfattat från dig?”
”Ja. Ok. Det håller jag med om.”
”I mitt eget liv så tycker jag att det har varit både och. Jag tycker att jag har upplevt händelser då jag har kämpat och kämpat för att genomföra en idé jag haft, men det inte har gått ändå. Sen har det dykt upp en ”halka-på-bananskal-väg” som blir helt perfekt. Då känns det ju som att du/universum styrde så att det blev till det bästa. Men sen finns det tillfällen då jag har gett upp och nån annan har kämpat vidare för min räkning och efter kämpandet har målet uppnåtts! Eller att jag själv har kämpat på för att uppnå ett mål. Och om man nu inte bara ska ta mig själv som exempel, så kan vi ju ta alla de uppfinnare eller författare som fått ett ”nej” till svar oändliga gånger, men fortsatt att tro på sin idé och inte gett upp. Om de hade ”gone with the flow” och följt minsta motståndets lag, hur många uppfinningar och fantastiska böcker hade vi inte gått miste om då?”
”Att ”go with the flow” och att följa minsta motståndets lag är inte samma sak. Det de här uppfinnarna och författarna har följt – och det jag också uppmanar dig och alla andra att följa – det är ditt hjärtas innersta röst. Det är inte alltid vad andra råder dig till, eller vad andra ser i dig, hur de föreställer sig din framtid. Och ibland krävs det enorm uthållighet och viljestyrka för att följa sitt hjärtas röst. Men du kommer alltid till din destination. Och ja, då är det alltid ”lätt” ut ett kosmiskt perspektiv. Du kommer alltid ditt du ska. Men det kan ta lång tid ur ett jordiskt perspektiv. Det kan gå lätt och lekande som en improviserad dans och du kan ha en känsla av att du ”bara hänger med”. Det kan kännas som en lång och seg kamp och du kan uppleva som att du inte kommer någonvart alls. Men det är just där tilliten kommer in. Att lita på att vi som är med dig och omkring dig vet vad vi gör och guidar dig på bästa sätt. Därför är det viktigt med tillit och viktigt att lyssna inåt. Följ ditt hjärtas röst! Oavsett om det känns lätt eller svårt. Det är bara en fråga om perspektiv. Men lita på att den rösten leder dig rätt.”
”Åh, tack. Nu känns det verkligen mycket klarare för mig. Jag har kämpat ganska ofta med den där frågan. Tack. Och tack för ett underbart samtal igen. Nu tror jag att jag ska låta kärleken och disciplinen ta lite mer plats i mitt liv igen. Jag älskar dig.”
Gud säger inga ord med fyller mig med en underbart avslappnande känsla av kärlek.

Om att förmedla till andra och att våga skapa sin egen väg

Samtal med gud 2019-02-05

”Hej. Jag ville tacka så mycket för den här fantastiska resan jag är på just nu. Många märker väl inte mycket på mig alls, kanske. Utåt sett verkar jag ju leva samma liv och jobba kvar på samma jobb. Men inne i mig har mycket förändrats och jag får verkligen mangla mina känslor och tankar om hela min tillvaro och hur min framtid kommer bli. Och du låter mig gå den här vägen tillsammans med så fantastiska människor, som jag lär mig massor av. Det är en inre resa som är väldigt utmanande och underbar.
Jag funderar väldigt mycket på hur jag ska gå vidare med den här gåvan jag fått – att kunna prata med dig såhär och få så tydliga svar. Jag känner som att jag har ett ansvar att inte hålla det här för mig själv. För att citera Astrid Lindgren: ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort”. Om jag skulle lyssna på rädslans röst så skulle jag hålla allt det här för mig själv, bara. Så enkelt det skulle vara! Men jag märker ju hur mycket det har påverkat de få som jag hittills delat det här med. De som läst våra samtal. Och de som fått ställa frågor till dig genom mig.
Just den biten har varit den läskigaste för mig. Att ta ansvar för de svar en annan människa får och att vara säker på att jag inte blandar in mina egna tankar och värderingar i svaren. Ett jätteansvar och verkligen läskigt för mig. Jag känner mig väldigt ovan i den rollen. Och jag har så svårt att se mig själv som ett ”medium” och som en del av New Age-rörelsen. Blir jag automatiskt det? Ja, jag antar det.
Du får verkligen hjälpa mig att se hur jag ska gå vidare med det här!”
”Jag är med dig varje steg du tar. Våga bara lyssna på mig och ge inte vika för rädslan.”
”Tycker du att jag ska jobba med det här då? Som yrke, menar jag.”
”Har du problem med din försörjning?”
”Nej, inte egentligen, i dagsläget. Det beror väl på vad jag prioriterar och hur jag prioriterar min tid.”
”Ja, det är en bra insikt. Hur man använder den tid man har på ett effektivt sätt är också något att reflektera över. Men för ögonblicket tycker jag att du ska släppa tanken på försörjning i din relation till mig. Det är inte det viktiga. Samtalet och kontakten är det viktiga. Jag vill återigen uppmuntra dig att se till att ha kontakt med mig varje dag. Det är viktigare att det är regelbundet än att det är lång tid.”
”Ok. Jag hör vad du säger och försöker verkligen göra det till en vana. Nu har jag ju lagt in en påminnelse i telefonen att meditera tio minuter varje dag på jobbet.”
”Det är ett bra första steg.”
”Men det här med att förmedla svar från dig till andra. Är det en bra idé? Ska jag fortsätta med det?”
”Det tycker jag absolut att du kan göra.”
”Men ska inte folk bara lyssna inåt på sig själva och hitta svaret där? Jag kommer att tänka på att jag nyss hade två vänner som kände tveksamhet inför sina yrkesval och de bad mig fråga dig vad du hade för råd angående det. Det ena svaret var så positivt och härligt med uppmuntran att fortsätta på den inslagna vägen och i det andra svaret tyckte du kategoriskt att hon inte skulle välja det jobbet som hon skulle på intervju för. Jag skickade inte ens det andra svaret till henne förrän långt efter jobbintervjun, för jag ville just att hon skulle känna efter själv först, vad som kändes rätt i hennes hjärta. Sen när hon väl fick ditt svar så tyckte hon att det stämde exakt, på detaljnivå. 
Men hade det inte varit en mening i att hon tog det här jobbet som var ”fel”? Det kanske hade varit en jättebra lärdom i det? Varför ska jag förmedla såna här konkreta, direkta svar från dig för att folk inte ”ska gå vilse”? Jag trodde vi inte kunde gå vilse?”
”Alla vägar leder för eller senare till målet, tillbaka till mig. Men ni kan gå långa omvägar dit. Det är som vi pratade om tidigare när vi pratade om lidande – att missa målet. Om ni går på avvägar, ”går vilse”, så missar ni målet åtminstone för stunden. Det tar längre tid att komma dit ni längtar. Om någon då kommer till mig, eller till mig genom dig, med en uttalad önskan att inte komma på avvägar – för det är vad de ber om när de söker svar hos mig – då kan jag hjälpa dem med den önskan. Jag har ett större perspektiv och ser saker tydligare. Det är inte fel att jag – och du med min hjälp – uppfyller denna önskan hos dem.
MEN, jag säger det igen och igen. Ni kan ta råd från andra, mig inräknat, ni kan läsa i böcker och lyssna på föreläsare och program. Men det ni hör måste ni verkligen värdera och tänka över i ert hjärta och själva avgöra vilka delar av det ni får till er som ni vill följa. Det är alltid ert ansvar och ert val. Däri ligger den fria viljan. Den fria viljan innebär inte att inte ta till sig information för att inte ”bli påverkade”. Något sådant existerar inte. Alla blir alltid påverkade. Till och med jag! Jag blir påverkad av er. Men vilken väg ni sedan väljer – det är den fria viljan.”
”Så fint uttryckt. Jag tolkar det som att du ger mig carte blanche att förmedla vad du säger till dem som ber om det då?”
”Du väljer också din väg. Är du villig att ta konsekvenserna av att vara den som förmedlar det jag säger?”
”Ja, det var väl pudelns kärna. Jag har mänga rädslor. 
Vid vårt senaste samtal om det här så uppmanade du mig väldigt tydligt att gå, ja till och med skapa, min egen väg framåt. Det känns verkligen läskigt och svårt. Men jag ska försöka!”

”Vid så många av våra samtal, när jag känt sån tacksamhet och glädje över det du sagt och fått mig att känna, då har jag automatiskt liksom tagit handen mot mitt hjärta och symboliskt lyft ut något som sett ut som en ädelsten från hjärtat. Som att jag fått den vackraste gåvan och vill visa upp den och ge den vidare.”
”Ja, det är vad det betyder. Symboler är och har alltid varit ett starkt redskap för kommunikation. Starkare och tydligare än ord. Lättare att ha en gemensam känsla kring än ord. Symboler är ett språk som ligger mellan ord och känslor, kan man säga, och är ofta väldigt universella.
Ta symboliken, som du sett och uppfattat den, vidare och gör vad ditt hjärta säger.”
När gud säger det här sista till mig känner jag att jag blir varm i hela kroppen.

”Jag har ju haft andra tankar också. Apropå alternativa karriärer och så. Jag antar att jag är tillbaka på det här med försörjning… Men när vi har pratat så har jag ibland känt en sån starkt kraft och värme från mina händer. Och då har jag börjat undersöka det här med healing, om det skulle vara något för mig. Det vore också skönt att ha en mall att följa, att lära sig något enligt en tydlig kurs, att få papper på att man kan något, antar jag.”
”Du kan absolut ägna dig åt healing om du vill. Men din prioritet bör vara samtalet och kontakten med mig. Det är också det viktigaste du kan göra för andra människor.”
”Ok. Men jag tycker det vore skönt att vara lite i kroppen också, att ägna sig åt energierna i kroppen.”
”Du har ju haft många idéer på sista tiden om att ägna dig åt kroppen. Healing, morgongymnastik, qi gong. Börja med att välja en av dem.”
”Gör en sak med fullt fokus istället för många med dåligt fokus. Är det så du menar?”
”Det är så jag brukar mena.”
”Tack. Då väljer jag att fokusera på vårt samtal – med och utan andra människor inblandade. Och så ska jag prova qi gong.”

”Jag är så glad att vi haft ett såhär långt och fokuserat samtal igen. Tack. Jag älskar dig.”
”Du är min finaste ängel i himlen. För det är där vi är nu.”

Om att stå för den man är och undantryckta känslor

Samtal med gud 2018-11-03

”Hej”
”Hej”
”Jag är rätt trött och det är sent. Men jag tänkte ändå vi kunde prata en liten stund. Men jag tänkte inte skriva ner det här till bloggen.”
”Ok. Varför inte?”
”Ja, vet du … Jag tror jag börjar känna lite press liksom, att jag ska prestera någonting. Uppdatera regelbundet och så. Jag är lite orolig att våra samtal inte blir så personliga om jag tänker på att jag ska publicera dem sen.”
”Nej.”
”Vad menar du, nej?”
”Du känner ingen sån press att uppdatera hela tiden, eftersom du inte samtalar med mig hela tiden. I så fall skulle du ju göra det.”
”Eh, nej, det är ju sant förstås.”
”Och du säger själv att du funkar bäst och mår bäst av att ha en deadline eller andras förväntningar på dig.”
”Ja, det har jag nog sagt. Så då är allt som det ska, menar du?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja. Så länge jag känner att jag inte ändrar min ton mot dig, så är allt som det ska.”
”Då så. Jag säger till om det händer. Hur känns det annars med bloggen och våra samtal?”
”Jag är speciellt glad över att jag har delat den med mina vänner. Att jag pratar mer med mina vänner om sånt här. Att det blir riktiga, djupa samtal med folk jag verkligen bryr mig om. Att jag pratar om det jag helst pratar om med många av dem som jag bryr mig mest om. Det är en helt fantastisk gåva, som liksom utvecklar sig mer och mer. Och jag får hela tiden nya utmaningar i att våga ”vara jag” och prata om dig och vad jag gör nu. Jag har ju haft extremt svårt att prata om vår relation, eller andlighet, med folk som inte tror på sånt eller aldrig visat intresse. Inte så att jag vill pådyvla dem det, men jag vill våga stå för vem jag är. Jag får många tillfällen nu att våga stå för det här – dig och mig. Jag misstänker att det händer så som du sa, att jag får vänja mig steg för steg, tills mina dubbla världar försvinner. Men jag är inte riktigt framme än.”

”Hur har det gått annars den här veckan, tycker du? Du hade ju så mycket saker du skulle hinna med och kände dig stressad över.”
”Ja. Det har ju ändå gått bra, eller hur? Jag har försökt att inte stressa upp mig för mycket, utan försökt vara närvarande och lugn samtidigt som jag skulle göra alla de här sakerna. Och det gick ju bra! Jag hann med det jag skulle på jobbet, jag hade ett bra och trevligt samtal med myndigheten där vi redde ut saker, jag hann göra klart sången jag ville skriva till min pappas födelsedag, jag hann hjälpa barnen med det jag lovat och till och med leka med dem emellan. Och hyfsat bra utan att känna att jag måste vidare till nästa sak.”
”Ja. Du ser. Det är ingen mening med att stressa över en eventuell stress som kanske kommer senare. Det effektivaste sättet att handskas med tid är att vara närvarande i nuet och ha fullt fokus på det du gör nu. Det är lite som att meditera. När man mediterar kan man släppa in tankar, men inte låta dem ta fokus utan låta dem passera. Likadant kan du göra när du har mycket att göra. Du observerar att du har någonting annat du ska göra senare, men du låter inte det stjäla fokus från det du gör just nu. Du lägger inte ner känslor och engagemang i det nu.”
”Ja, det funkade bättre än jag trodde med att hinna med allt. Men jag fick verkligen anstränga mig att inte släppa in stresskänslorna. Men jag tänkte på en sak som jag fick lite dåligt samvete över. Eller kanske att jag undrar varför jag blev arg över.”
”Ja.”
”Det var när jag skrev och övade på sången till pappa. Det var liksom första stunden på dagen då jag ägnade mig åt ”min egen sak” – då ville femåringen prata med mig och frågade om jag verkligen måste spela gitarr. Jag kände liksom redan innan att hon inte ville att jag spelade och sjöng och när hon sen frågade så, så kände jag mig riktigt arg över det.”
”Ja, du kunde ha svarat henne utan att bli så känslosam över hennes fråga.”
”Ja, det är det jag tänker på, nu i efterhand. Jag kunde ju bara ha sagt ”jag vill spela gitarr nu”, utan att gå i affekt. Vad beror det på att jag blev så arg över att jag kände att hon inte ville att jag skulle spela?”
”Det är relaterat till det vi pratade om förut. Att du inte är riktigt van att stå för vad du vill och tycker. Du trycker ofta undan vad du själv vill, om du upplever att det du vill inte är ”godkänt” av den andre. Och att trycka undan något man vill och inte låtsas att det finns eller är viktigt (både inför sig själv och andra) skapar ilska och frustration. Det innebär inte att ni aldrig ska ta hänsyn till andras vilja eller anpassa er efter andra. Men det är skadligt att tränga undan sanning.”
Godkännande. Usch, du har rätt. Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare på det viset. När jag var yngre sökte jag ju mycket efter min mammas godkännande och det har jag ju insett på senare år, att det var så. Men jag hade nog inte tänkt på att jag fortfarande gör så och att det gällde även mina barn och familjen.”
”Ja. Men du gör också ett stort jobb här nu. Att våga stå för vad man tycker och tror på är samma sak som att inte invänta andras godkännande. Du övar på det varje dag och blir mer och mer medveten om när det dyker upp. Du lär dig känna igen det.”
”Ja. Tack för uppmuntran. Men det känns ändå lite tragiskt att jag funkar så. Att jag anpassar mig i förväg till vad någon kanske kan komma att tycka. Det är ingen egenskap jag är stolt över, precis. Och inget bra föredöme för barnen.”
”Det är bra att visa för barnen att du värdesätter dig själv och det du gör. Men det har du ju också gjort. Fast du reagerade med lite ilska över din dotters ifrågasättande, så gjorde du ändå det du ville göra. Och det har gjort dig glad att skapa den här kärleksgåvan till din pappa. Det visade du ju också din dotter och du var tydlig med att du ville göra det här och varför. Och tro mig, det tog hon till sig.”
”Är det så? Vad bra. Det blir jag glad över.”
”Jag är glad över din medvetenhet över saker du vill utveckla hos dig – de egenskaper du väljer att kalla ”dåliga”. Men glöm inte att vara medveten om allt det fantastiska som du gör. Det är det jag ser mest. Försök att se dig med mina ögon, ska du få se.”
Gud låter mig se mig själv med fantastiskt kärleksfulla ögon och hela jag fylls av en så skön känsla av värme och kärlek.
”Du, alltså, vet du om hur mycket jag älskar dig?”
”Ja. Tack, det känner jag.”
”Haha och så fick du mig att skriva ett blogginlägg till.”
”Ja. Du hade visst den tiden och orken.”
”Jag hade visst det. God natt nu.”
”Sov gott.”

Om att inte veta vad man vill

Samtal med gud 2017-04-04

Gud ger mig en superhärlig pirr-i-magen-känsla.
”Vet du vad det där var? Det var lust.”
Sen får jag en liknande känsla lite högre upp i bröstet.
”Och det där var engagemang. Lust och engagemang är två fantastiska verktyg som du alltid kan använda.”
Jag känner en undran i mig själv om mitt jobb, som jag känner att jag borde sluta på, men att jag inte vet vad jag vill göra istället. Innan jag riktigt formulerat tanken så säger gud:
”Visst, det är dags för dig att lämna ditt jobb. Men du kan använda de här verktygen redan nu, även på ditt jobb.”
”Den lathet, bekvämlighet och trötthet du upplever är egentligen uttryck för rädsla. Och även när du säger ”Jag vet inte vad jag vill”. Du vet egentligen alltid vad du vill – det som känner lust och glädje inför är det du vill. Men du är rädd för vad det ska få för konsekvenser. Och när du säger ”Jag är trött, jag orkar inte tänka på det här nu.”, det är också för att du är rädd för att följa ditt hjärta. Om det inte fanns några hinder eller konsekvenser, skulle du då inte alltid följa ditt hjärta?”
Gud visar mig saker jag älskar och låter mig känna den där känslan av lust som jag har inför dem. Vi går igenom de saker jag känt mest lust inför i mitt liv och jag känner verkligen känslan.
”Om ingenting hindrade dig, skulle jag du då inte alltid följa mitt hjärta?”