Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”

Om människan, miljön och jorden

Samtal med gud 2019-04-25

Idag är det min födelsedag och det jag hade önskat mig av mina vänner var frågor att ställa till gud. Här är de första tre frågorna från min vän som jag här kallar Sofia.

Fråga från Sofia:
”Håller människan på att göra slut på vår arts tid här på jorden?”
”Nej. Människan kommer inte att dö ut på jorden. Men frågan nu är hur många människor ni ska tillåta att dö och utstå lidande innan ni ändrar riktning för er civilisation. Vad det krävs, vilka offer ni tänker göra, för att komma till slutsatsen att ni alla är ett. Ni har kommit till den punkten på er resa nu att ni uttömt alla andra alternativ och uppfattningar. Det är den enda slutsatsen som finns kvar att dra. Men ni har så svårt att ta den till er och att anta ert ansvar för vad det skulle innebära. Ni tvingar er själv till den yttersta gränsen för att komma fram till och verkligen acceptera detta faktum. Alla andra utgångspunkter för existensen har ni utforskat och kört i botten nu – dogmatiska religioner, att det ena könet ska behärska det andra, kärnfamiljen, olika slags ideologier befriade från andlighet, den fria marknaden och kapitalismen, egoismen och ”varje man för sig själv”. Ni har prövat alla dessa vägar utan att komma fram till den grundläggande sanningen att ni alla är en. Men ni vill komma på, eller komma ihåg, att det är så. Därför tvingar ni er själva, på ett undermedvetet plan, att gå till avgrundens rand där allt ställs på sin spets, där det inte längre finns några alternativ, för att få er själva att förstå detta.
Men det är ett högt spel ni spelar nu, med många människors liv och hälsa. Det kommer att kosta på. Och ju snabbare ni anammar denna sanning, får varandra att anamma denna sanning, desto snabbare kommer det gå att vända utvecklingen ni ser för jordens miljö och klimat. Ni är sjuka och vilsna, ni älskar inte er själva och varandra och därigenom gör ni jorden sjuk. Ni lever i symbios med jorden. När ni inser att allt är heligt, då kommer ni börja behandla varandra och jorden som om allt är heligt. Det är den insikten ni måste komma till. Förbud kommer inte räcka till för att jorden ska helas. Ni måste kollektivt komma fram till denna sanning för att börja på nästa steg i er långa resa. Er resa till att förstå och uppleva vilka ni verkligen är – mina barn i kärlek.
Ni kan tycka att det ser mörkt, ja till och med omöjligt ut. Men när utvecklingen väl börjar vända, då kan det gå snabbt. Ert medvetande påverkar jorden väldigt mycket. Det är ingen liknelse när jag säger att ni lever i symbios med jorden. Det ÄR så. Så när ett större antal människor börjar anamma synsättet att vi alla är ett och att även jorden ingår i detta ett, då kommer fler och fler att börja se det så och det kommer påverka själva jordens miljö. Allt är energi. Och kärleksenergin som ni låter flöda genom er kommer att hela jorden snabbare än ni tror. Snabbare än ni kan säga ”Tesla” eller ”flygskam” kommer kärleksenergin hela jorden! Det innebär inte att ni kan fortsätta med rovdriften av jorden för att ni samtidigt sitter och mediterar och skickar positiv energi till moder jord. Nej, när ni inser att ni alla är ett, då kommer ni också ha en önskan att leva ansvarsfullt eftersom ni förstår att den skada ni gör på något annat levande, det gör ni mot er själva.
Jag har svarat på en liknande fråga från Hanna förut och jag säger samma sak till dig. Rädslan är er största fiende. Kärlek är vad som kan ”rädda” er. Så låt kärleken flöda, det är det bästa ni kan göra. Och då menar jag äkta kärlek, som följer på äkta insikt och inte bara en läpparnas bekännelse. Låt kärleken flöda. Till allt levande. I alla sammanhang.”

Från Sofia:
”Hur kan jag hjälpa människor i min närhet som (för)tärs av bitterhet, negativa tankar?”
”Du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. En del människor, och framför allt i vissa perioder, blir väldigt bra vänner med sina negativa tankar. De identifierar sig med dem och ser dem som en del av sin personlighet. Om du kommer till dem med en uttalad vilja att hjälpa dem bli av med sina bittra tankar och negativa attityd är risken stor att de identifierar sig ännu starkare med sina negativa tankar och ser det som ett angrepp på sin person. De tror du tycker det är något fel på dem och att du vill ändra på dem.
Men de flesta människor är ändå inte avstängda. De ser och hör vad du gör och säger. Så det bästa du kan göra är att säga och visa din sanning i ditt liv. Att föregå med gott exempel och att leva som du lär. Säg din sanning med mildhet och referera den till ditt eget liv, inte till den andras. Visa hur du resonerar och bekräfta det genom att leva enligt det sättet. Du behöver inte försöka ändra den andres uppfattning eller överösa den med positiva tillrop och ”kärlek” med intentionen att den ska sluta vara negativ. Då är ditt mål ju verkligen att ändra på den andre. Om du på riktigt vill hjälpa andra, då tvingar du aldrig på dem hjälpen, utan ger den när den andre är villig att ta emot. Och du demonstrerar att hjälpen finns att få genom att visa på din väg och genom att visa att du alltid finns där att rådfråga, om andra vill gå med på din väg.”

Från Sofia:
”Hur kan jag få fler att se, förstå och ta konsekvenserna av sitt handlande mot jorden och naturen?”
”Den frågan blir i princip besvarad av de två första svaren. Ni måste inse att ni hör ihop. Det är både en andlig och rent fysisk sanning. Berätta din sanning, som du känner den. Om du vill berätta om mig, berätta om mig. Om du vill påpeka att delar av den fleecetröja som du tvättar idag kommer ätas i en fisk av ett barn i Polen om ett halvår, säg det. Om du vill fördjupa dig i kvantfysiken och berätta om den vetenskapliga teorin, gör det. Allt berättar samma sak – vi är alla ett och vi hör oskiljaktigt ihop!
Delta gärna i diskussionen, säg din sanning. Var inte anklagande, det leder sällan till bra resultat. Men var tydlig med din sanning och säg den med kärlek och förståelse och en önskan att konstruktivt komma vidare mot att bättre ta hand om varandra och om naturen.”

”Tack, vilka bra svar! Jag måste läsa dem om igen några gånger och ska verkligen försöka ta dem till mig. Och jag ska försöka leva som jag lär också. Men jag tycker det är ganska svårt ibland att leva som jag lär, eller som jag tror. Ibland är det rädsla som stoppar mig och jag tycker också det är svårt i en så komplex värld att avgöra hur mina handlingar påverkar i alla olika led. Jag antar att det är just för att vi hänger ihop. Allt påverkar allt.”
”Gå med mig i ditt hjärta. Lyssna på min röst som finns i ditt inre, så blir det lättare. Jag är alltid med dig.
”Ja, jag känner det så starkt nu när du säger det. Tack. Tack för att du alltid är med mig. Jag älskar dig.”

Varför är kontakt med gud det viktigaste?

Samtal med gud 2019-04-16

”Jag hade en fråga från Sonja. Egentligen undrar jag den ju också, men jag har liksom inte kommit på att ställa den. Hon har ju läst våra samtal och märkt att du ofta säger att det viktigaste av allt är att vi har kontakt med dig. Hon undrar varför det är så viktigt?”
”Vad tror du själv?”
”Åh nej, inte nu igen. Nej, nu vill jag att du svarar, faktiskt. Jag har kanske en teori, men jag vill att du svarar på den här frågan.”
”Det handlar om synsätt. Alla ni som vill ha kontakt med mig, alla ni som söker er till gud, som söker efter en mening och ett högre syfte. En mening med livet och en förståelse av livet – ni vill förstå, ni vill se. Ni vill bli ”frälsta”, för att använda en ålderdomlig, kristen term. Det är samma sak som vi talade om förut, när vi pratade om Jesus och hans roll på jorden. Ni som söker efter gud och en högre mening – för att ni ska kunna leva i och uppleva den meningen, så måste ni se den meningen. Se att det är sant. Och för att kunna göra det måste ni se med mina ögon. Känna med mitt hjärta. Jag kan visa er sanningen. Jag visar er allt om ni släpper in mig i era hjärtan och era liv.
Att ta en annan väg till den här förståelsen, det här synsättet, blir en väldig omväg. Alla vägar leder förr eller senare hem. Hem till gud. Så ni kommer alla till slut att se med mina ögon. Men vill ni komma dit utan att gå omvägar så är det mest direkta sättet att komma till mig, tala med mig, släppa in mig i era hjärtan. Därför är det kontakten med mig som är det allra viktigaste. Inte viktigast för mig, eftersom jag vet att ni kommer att komma hit. Men viktigast för er, utifrån det ni säger er vilja uppnå: upplysning, frid och gudsseende.
För att ta ett exempel: Ni kan göra gott mot andra människor och andra människor kan göra gott emot er. Genom det kan ni uppleva kärlek och ni kan uppleva gudomlighet, ni kan uppleva gud genom andra människor och få en förståelse för vad kärlek är genom andra och genom era handlingar gentemot andra. Men om ni redan ser världen och andra människor genom mina ögon, då kommer ni aldrig vilja göra annat än gott mot andra människor. Det kommer vara det helt naturliga för er, för ni vet redan sanningen om vad kärleken är, hur universum fungerar och vem den andra människan är – hon är en del av gud på samma sätt som du är en del av gud. Vi är alla ett.
Att praktisera godhet och kärlek med andra människor kan alltså vara ett underbart och vackert sätt att uppleva kärlek och få en glimt av det gudomliga. Men det är en omväg till sanningen som ni söker.
Ser du att det inte är något dömande från min sida när jag säger det, utan en beskrivning av hur det fungerar? Jag har inga förväntningar eller krav på er. Alla vägar ni väljer är lika underbara i mina ögon. Men om ni säger att ni vill uppnå upplysning och känna sanningen, då är det effektivaste sättet, det ”viktigaste” att vara i regelbunden kontakt med mig. Med gud som talar till dig i ditt inre.”
”Vad fint. Det känns klart att det är så. I alla fall för mig. Och jag känner dig i mitt inre. Jag vet hur känslan av din kärlek känns och jag litar på den. Jag känner mig så trygg hos dig och med det du visar mig. Jag hävdar inte att jag alltid uppför mig som en exemplarisk människa och ser precis hur jag påverkar andra människor eller ens förstår eller har empati med alla människor i alla lägen. Men det känns som jag förstår vad du menar med att se saker med dina ögon. Du låter mig ju göra det mer och mer. Och det gör mig mer kärleksfull emot andra människor. Det gör mig mer medveten om att jag ska uttrycka den kärleken och jag ser dem med mer kärleksfulla ögon – ja, mer ”med dina ögon”. Det ÄR viktigt, jag håller med dig. Det har förändrat väldigt mycket för mig i min tillvaro.”
”Så, nu fick du svara på frågan också.”
”Va? Ja just det, du ville ju att jag skulle svara på frågan först. Du får visst alltid som du vill till slut!”
”Nej, jag får som du vill. Och det är vad jag vill.”

”Det känns som vi upprepar oss ganska ofta i våra samtal. Jag upprepar mig i mina frågor. Känner mig riktigt tjatig ibland, med mina tvivel och mina frågor om min dotter. Men du upprepar dig minst lika mycket!”
”Ja, jag upprepar mig. Och jag kommer upprepa mig så längre som ni ber mig om det. Jag säger samma sak tusen och tusen gånger. Och jag säger det på tusen och tusen sätt. Så att varje människa ska få höra det tusen gånger på sitt eget sätt. Ni vill höra det tills ni smälter samman med det ni får höra, tills ni blir ett med det. Ja, jag kommer fortsätta att upprepa mig så länge ni ber mig om det. Och ni gör det. Ni ber mig. Ni ber mig om att bli påminda. Påminda vem gud är. Påminda om vilka ni är. Påminda om vad sanningen är. En del vill höra det i sånger. Då påminner jag er i tusen sånger. En del vill läsa det i böcker. Då påminner jag er i tusen böcker. En del vill ha vetenskapliga förklaringar för det. Då påminner jag er genom matematiska formler och naturlagar, genom oändliga galaxer som speglas i mikrokosmos. En del vill se det i fåglar och blommors oändliga skönhet och variation. Då påminner jag er genom tusen fåglar och tusen blommor.
Du vill att jag påminner dig genom ord som ger genklang i ditt hjärta när du hör dem och läser dem. Då kommer jag påminna dig tusen gånger. Upprepning är kunskapens moder.”
”Ja, det vill jag gärna. Tack för att du påminner mig. Jag älskar dig.”

”Hej igen.”
”Hej.”
”Eller – igen. Det känns som om du har varit med mig hela tiden sen igår natt när vi pratade.”
”Jag är alltid med dig.”
”Ja just det, det har du ju sagt. Såklart. Men jag har känt din närvaro tydligare. Jag antar att det är jag som varit mer i kontakt med dig då.
Jo, jag skickade över ditt svar till Sonja på varför det är det viktigaste att ha kontakt med dig. Jag tror hon hakade upp sig lite på det där med att det är ”en omväg” att vara kärleksfull emot andra människor. Men jag känner att jag tror att jag förstår hur du menade.”
”Berätta hur du tror att jag menade.”
”Jo – att vara kärleksfull mot andra människor är såklart aldrig fel på något sätt och självklart något vi ska ”ägna tid” åt. När vi hjälper andra och när vi får kärlek av andra upplever vi kärlek och känner oss väl till mods. Själva handlingen i sig skulle jag säga är egentligen densamma – oavsett om den beror på att man tror på att det är bra att behandla sina medmänniskor väl, om man gör det för att man står i kontakt med dig, eller för att man ”bara är en god person”. Skillnaden som jag uppfattat det, är att om man står i kontakt med dig regelbundet, då börjar man se tillvaron och sina medmänniskor med dina ögon, som du ju själv sa. Och kärleksfullare ögon finns inte!
Om man har regelbunden kontakt med dig, då får man själv ta emot mycket kärlek och man lär sig att se världen som du gör. Då kommer de här handlingarna automatiskt, av den insikten. Och kärleksupplevelsen blir inte mindre, eller mindre personlig, på grund av det. Tvärt om. Det är fortfarande samma personer inblandade, samma människor som utför dessa goda handlingar för varandra. Men genom ditt synsätt kan man komma dit så mycket snabbare än om man ”bara” är vänlig eller kärleksfull mot andra för att man är snäll. Och om man gör det ”utan guds kärlek” då finns alltid risken att man förväntar sig saker tillbaka. Att man förväntar sig kärlek tillbaka, förväntar sig tacksamhet eller gentjänster. Förväntar sig att den andra ska göra lika mycket för dig som du har gjort för den. Jag säger inte att det alltid är så i relationer utan ”din syn”, men om man har den synen så är det garanterat att man vet att det jag gör mot andra gör jag mot mig själv och då saknar det mening att kräva någonting tillbaka. Man vet att man själv har ”tjänat på det”, eftersom den andre har tjänat på det.
Sonja skrev på skämt till mig att hon önskade mig all kärlek, ”fast det var en omväg, då”. Att visa andra människor kärlek är såklart aldrig en omväg, men din poäng var att den viktigaste kärleksrelationen man kan ha är den med dig. Då har man guds kärlek. Och vad kan gynna alla människor omkring en mer, än att man kan ge vidare guds kärlek till dem? Det är liksom insikten att vi alla är ett och att kärleken är oändlig och odelbar. Vi ska låta kärleken flöda! Är man med dig får man den insikten och kärleken förmerar sig automatiskt.
Oj, det blev en lång beskrivning av hur jag tolkade dig. Har du nåt att tillägga? Tycker du att det stämmer som jag sa?”
”Vad tror du att jag tycker? Du känner i ditt hjärta när du skriver ner det här. Jag känner i ditt hjärta. Och det är som du säger – när du är i mig så är du i kärlek och den kärleken ger du vidare. Du har själv reflekterat över att du mår sämre de tider som du har mindre kontakt med mig. Du hamnar i självkritik och svartsyn. När du är i den energin kan du fortfarande vara artig och kanske vänlig mot andra, men du har inte samma kärlekskälla att ösa ur. När du är i guds kärlek känner du som att du nästan svämmar över och du är tvungen att sprida den kärleken för att inte spricka.”
”Haha, så har jag inte tänkt på det. Men du har ju rätt. Så är känslan. När jag är som mest ”uppe i dig” då kommer allt av sig själv, det går inte ens att tänka ”nu ska jag vara hjälpsam eller kärleksfull mot den här människan”, det bara händer.”
”Ja precis. Det finns absolut många människor som detta kommer naturligt för, utan att de uppfattar sig som andliga eller talar med gud, som de ser det. Men jag skulle hävda att vi har lika syn på världen. Och som sagt, det snabbaste sättet att komma till den synen på världen, det är att vara i kontakt med mig så ofta man kan. Med det menar jag inte att du måste sitta och meditera 20 timmar om dygnet, utan att släppa in mig i ditt liv. Känna att jag är med dig. Tala med mig till vardags, känna mig i ditt hjärta i alla vardagssituationer. När du lagar mat till barnen, när du handlar i mataffären, när du pratar med en telefonförsäljare, när du ska välja färg på tapeten. Men ta dig också tid att vara helt i stillhet och fokusera på mig. Då hör och känner du mig tydligast.”
”Tack. Nu fick vi bre ut oss ordentligt om varför kontakten med dig är det viktigaste, både du och jag. Vi får se om Sonja kommer ha några följdfrågor på det här!”
”Det har hon alltid, det vet du.”

Är du gud?

Samtal med gud 2019-03-27

Jag har börjat fundera. Det verkar ju som att folk som ”ser och hör saker” ofta ser och hör lite vad de förväntar sig. Så är i alla fall mitt intryck. Är min röst i huvudet gud för att jag är inriktad på det, för att jag nånstans föväntar mig det? Eller är det mitt överjag som serverar mig bilden av gud som svarar på mina frågor, för att jag ska ta till mig det jag hör? Jag måste fråga.
”Är du gud?”
”Vad tror du själv?”
”Tja, ja jag tror ju det. Men nu lämnar du det till mig igen. Kan du inte bara svara rakt? Är du gud?”
”För dig är jag det. Det som du menar med ordet gud. Det är inte fel. Men jag är mer än det. Jag är allt som är. Allt som finns.”
”Mer än gud? Det är svårt att tänka sig, ja. Men om du är allt som finns, då skulle det kunna betyda att det är mig själv jag pratar med? Eller en sten, för den delen.”
”Du är en del av mig, men du är inte jag. Och en sten är också en del av det som är jag, men det betyder inte att en sten är gud. Förstår du skillnaden?”
”Ja, det gör jag ju egentligen. Men hur kommer det sig att jag kan prata med dig? Direkt med källan? Det verkar finnas så många andra som pratar med andra. De verkar inte mena att de pratar med gud, utan med andar och änglar. Det känns nästan förmätet att hävda att man pratar med gud.”
”Som du ropar ska du få svar.”
”Är det så?”
”Be så ska du få.”
”Ja, jag har nog bett om att få tala med dig.”
”Var och en som kommer till mig med ett öppet hjärta och frågar efter mig kommer jag att svara. På det sättet ni kan eller vill ta emot mig.”
”Mitt överjag då? Finns det? Vad spelar det för roll i allt det här?”
”Ditt överjag kan fungera som en dörröppnare till mig. Det står i kontakt med själen, som pockar på ditt medvetna jags (egots) uppmärksamhet och vill att vi ska få kontakt.”
”Så överjaget existerar alltså?”
”Allt det här är konstruktioner för att förklara det som är. Olika lager av verkligheten, för att göra dem greppbara för ert medvetandetillstånd. Men det är konstruktioner. Vi står alltid i direktkontakt. Vi är alltid sammanlänkade, vi är ett. Du behöver aldrig gå via någon annan eller vara i ett annat medvetandetillstånd för att få kontakt med gud.”

Beskriv vad kärleken är

Samtal med gud 2029-02-15

Gud är petig med hur jag sitta ikväll. Jag sätter mig lite halvrakt i sängen, men gud vill att jag ska sätta mig med benen i kors och ta in fötterna mer under baken till. Jag är lite motsträvig, för jag är verkligen ingen vig person och har alltid tyckt att skräddarställning är väldigt obekvämt och ansträngande. att sitta i Men till slut hamnar jag i en ställning som faktiskt känns väldigt bra. Den känns inte obekväm, utan avslappnad men samtidigt kraftfull på något sätt.

Jag tänker på det som hänt de senaste dagarna. De härliga möten och samtal som jag har haft med mina vänner. Hur en av mina vänner stod inför ett stort val i livet och kände stor ledsenhet inför det. Hon frågade om råd av gud genom mig och svaret hon fick var väldigt tydligt. Sen hände saker väldigt snabbt och faktiskt som gud hade sagt. Vi var nog alla lite chockade. I alla fall jag, som fast jag haft de här samtalen länge och fast jag fått andra ”bevis” ändå har ett stort tvivel i mig om allt det här verkligen kan vara på riktigt. Mina vänner underar hur jag fortfarande kan tvivla. Men nu känner jag mig mer övertygad än nånsin. Jag misstänker att den här ”hjälpen” från gud till min vän var en minst lika stor hjälp till mig. Fast jag nästan skäms lite att det ska behövas bevis för att jag ska tro, så är jag ändå mycket mer tacksam än skamsen över det. 

”Hej. Alltså, TACK för det du gjort de senaste dagarna! Du har gjort flera saker som verkligen har stärkt min tro på dig. Stärkt min tro på att du är på riktigt. På att vi är på riktigt. På att det här är på riktigt. Och vet du vad som är det bästa med att jag faktiskt vågar tro på det?”
”Berätta.”
”Det bästa är att om allt det här är på riktigt, om allt du säger är sant, då innebär det att den här världen som vi lever i är magisk, att allt är besjälat, att allt har en mening. Det är ju det man drömmer om som barn, men de flesta nog dömer ut när de blir vuxna. Och nu känner jag att jag vågar tro på det! Det är ju ta mig fan – nej, ”ta mig gud” – helt, helt underbart! ”
”Ja, det ÄR underbart. För NI är underbara. Alla ni är fantastiska, älskansvärda själar.
Och här är mitt budskap till er, älskansvärda själar: Ta hand om varandra. Det är mitt budskap till er. Ta hand om varandra.
Älska varandra. Se varandras storhet. Se storheten i dig själv genom att se den i den andre. Och se mig i dig själv, för du är en en del av mig. Ni är alla en del av mig. Och det som är en del av gud kan inte vara annat än stort, underbart, vackert, perfekt!”
”Du gör min värld perfekt. Perfekt. Jag kan inte se hur jag kan be dig om något mer.”
”Genom att se din värld som perfekt så gör du den perfekt. Genom att öppna dig för mig kan du se med mina ögon. Då ser du kärleken. Du ser med kärlek.”
”Vad är egentligen kärleken? Kan du definiera den?”
”Kärleken är allt som är. När du ser det så ser du sanningen. När du ser det så förstår du hur illusionen fungerar. Ja, den här världen är en illusion. Många har sagt det och många andra har fördömt den tanken. Men att den här världen är en illusion betyder inte att den inte har en viktig roll att spela eller att ni inte ska förhålla er till den. Ni har skapat illusionen för att kunna uppleva vissa saker. Så välsigna illusionen och dess underbara funktion. Men när ni kan se vad som är kärlek och vad som är illusion, då kan ni se med sanna, kärleksfulla ögon. Kärleken är allt som är. Det som ni uppfattar som ondskefullt och kärlekslöst existerar ju också, i ert medvetande. Men det är en del av illusionen som är skapad för att påminna er om kärlekens verkliga kvalitet och värde. Och när ni kan skilja på illusionens uppgift och kärlekens sanning, som alltid ligger där bakom, då ser ni existensen som den verkligen är.”
”Men kunde du beskriva kärleken? Nu sa du bara att den är allt som är.”
”Hur beskriver man allt som är? Det var precis det jag ville förklara. Det är en del av illusionens uppgift – att beskriva vad kärleken är. Det är själva din uppgift på jorden: att beskriva vad kärleken är! För varje liten upptäckt du gör, för varje konstverk du skapar, för varje klokt och vänligt ord, för varje sång, för varje kärlekshandling, så beskriver du vad kärleken är. Även om du får motstånd, hat, hårda ord och våldshandlingar emot dig. Ja, framför allt om du får det, så kan du beskriva vad kärleken är. Det, min älskade vän, är din uppgift, inte min. Beskriv vad kärleken är.”
”Det låter som att jag ska skriva en biografi över dig då.”
”Det är ingen dum tolkning – ”mitt liv på jorden: en biografi över gud och kärleken”. Sämre målsättning kan man ha med sitt liv.”
”Oj. Ja, verkligen. Och här har jag trott att jag aldrig haft någon målsättning med mitt liv…”
”Du ser.”
”Ser. Ja, det var ju just ordet du använde. Jag ser. Ja, precis så känns det i mina bästa stunder. Åh, vad jag önskar att mina bästa stunder ska bli ett permanent tillstånd!”
”Då får du fortsätta att se. Fortsätta att vara öppen. Öppen för sanningen och öppen för mig. För det finns inget som är sant som inte är jag.”
”Tack. Tack för att jag får dela det här med dig. Och med andra. Vilken resa vi gör tillsammans!”
”Jag älskar dig.”
”Jag känner mig alldeles varm i hjärtat. Tack. Jag älskar dig.”

Om att åstadkomma något och om hur vi påverkar

Samtal med gud 2019-02-10

Jag är väldigt morgontrött av mig och har svårt att meditera eller ha samtal med gud på morgnarna. Men nu när jag vaknar och överväger om jag ska stanna kvar i det sköna morgnandet eller sätta mig upp och prata med gud, då väcker gud mig med en så varm känsla av kärlek och ljus i bröstet.

”Hej, vad ska vi prata om idag?”
”Jag vill prata om framtiden.”
”Aha. Vad vill du säga om den?”
”Du tänker ju mycket på den nu.”
”Ja.”
”Gör inte det.”
”Va? Nähä?”
”Framtiden ordnar sig. Den kommer av sig själv. Var närvarande där du är. Var närvarande med den du är med. När du är med dina barn, var närvarande med dem. När du är med din man, var närvarande med honom. När du är med mig, var närvarande med mig.”
”Men visst måste man tänka på framtiden också? För att åstadkomma något?”
”Jag önskar verkligen, för din egen skull, att du inte tänkte så mycket på vad saker ska leda till, vad resultatet blir. Låt det som är vara. Och var i det för glädjen att vara i det. Med full närvaro. Utan förhoppningar eller förväntningar. Bara med glädje över det som är.”
”Ja. Ok. Men jag tycker det har varit ett problem för mig genom livet, att jag inte åstadkommer något. Jag driver inte saker framåt eller skapar saker så mycket. Just jag tycker jag verkligen kan behöva tänka på vad saker ska leda till. Ta såna som verkligen åstadkommit saker, genom att vara superfokuserade och tänka framåt – som en Martin Luther King, vilket uppfinnare som helst, eller Greta Thunberg, för att ta ett aktuellt exempel. Skulle de inte tänka framåt eller tänka på resultatet?”
”Du underskattar din roll i de saker som händer. Du tror att det du gjort genom hela ditt liv inte har påverkat det som hänt eller det som andra gjort. Men det stämmer inte. Det Martin Luther King och Greta Thunberg gjort i världen är viktigt och deras roller är viktiga. Men de handlar inte i ett vakuum. Det gjorde inte uppfinnarna heller, eller Hitler och andra som har startat krig, för att ta ”negativa” exempel. De var katalysatorerna för tankar, ord och handlingar som fanns hos många människor runt omkring dem. För flera människors vilja och strävan åt samma riktning. Alla tankar du har, alla ord och alla känslor – allt spelar roll i världen och allt påverkar din omvärld. Både på nära håll och för hela universum. De här personerna kom inte på nya idéer helt tagna ur sitt sammanhang. Ni påverkar varandra hela tiden och är alltid sammanlänkade. Många människors inriktning och strävan skapar dessa nya idéer. Men idén skapas inte bara. Den måste landa någonstans också. Den måste hamna i ”god jord” för att växa. När nya, stora folkrörelser bildas, eller utvecklingssteg sker hos människorna, är det en tanke och önskan som har växt hos många. Så framträder någon som formulerar denna tanke och idé på ett tydligt sätt, som en katalysator för alla de som haft samma tanke, eller samma vibration. När tanken formuleras tydligt, ”fröet sås”, ser den ”goda jorden” – alla de som väntat på formuleringen – till att den växer och manifesteras tusenfalt. Som med Martin Luther King eller med Hitler. Och du förstår ju att jag inte menar att likställa deras gärningar. Vad jag beskriver här är inte person, utan funktion. Och jag vill förtydliga hur lite det är beroende av person, eftersom ni alla är delaktiga i detta. Personen är katalysatorn, den tändande gnistan, den som utkristalliserar det som redan finns.
Så tro inte att det du gör är meningslöst för att du inte ”åstadkommer” något. Du åstadkommer något, även om ditt namn inte står på en bok eller om du inte har tusen följare på instagram. Vad du gör spelar roll.
Det viktigaste verktyget ni har att arbeta med är relationer. Och det finns inga relationer som är viktigare än till den ni har framför er här och nu.”
”Så trevligt att den jag har framför mig just nu är du.”
”Ja. Det är en väldigt bra relation att ha. Både för dig, för dem omkring dig och för universum.”

”Men apropå att göra något för framtiden så ska jag ju just idag hjälpa en kompis, som utbildar sig inom Reiki-healing. Jag ska vara hennes försöksobjekt när hon ska prova att ge Reiki på distans. Då hjälper jag ju henne med hennes framtidsplaner.”
”Ja. Ser du då din del i hennes åstadkommande? Du inspirerade ju henne dessutom att ta nästa steg i utbildningen.”
”Ja, men det är ju det jag menar. Det är ju åstadkommande och framtidsplaner. Det är väl en bra sak?”
”Jag har aldrig sagt att framtidsplaner är en dålig sak. Det jag ville säga till dig nu var att du ska vara mer närvarande där du är. Och förklara för dig vilka delar som är de viktigaste. Varande, närvaro, relationer och vilka energier ni sänder ut, det är det viktiga. Om energierna är kärleksfulla, då är det kärlek ni sänder ut och då blir det automatiskt kärlek som åstadkoms. I hela processen som lett fram till att du ska ”hjälpa din vän” med distanshealingen – startade processen med att hon funderade över hur hon skulle tjäna pengar, eller startade den med att ni möttes och utbytte kärleksfulla energier som sen ledde vidare till detta? Och jag säger ”hjälpa” inom parentes för att detta är en ömsesidig process som ni båda skapar och hjälps av.”
”Ah, så tänkte jag inte på det. Ja, du har rätt, det var ju inte ”åstadkommandet” i sig som startade processen, nej.”
”Tänk på någon gång då du varit fullt närvarande med någon du älskar och uppskattar. Vad har ni åstadkommit i den stunden?”
”Kärlek, antar jag.”
”Just precis. Och den som åstadkommer kärlek kan inte eftersträva att åstadkomma något högre i sitt liv.”
”Men att dela den med fler borde ju vara ett högre mål? Att bara älska ”den jag är med” verkar ju ganska begränsat och lite egoistiskt?”
”Bara om du tror på begränsningen. Det jag försökte förklara förut var att era tankar, ord och handlingar inte är begränsade till er och dem ni tror att de direkt påverkar. De sprider sig ”som ringar på vattnet”, för att använda ett gammalt uttryck. Den du skapar kärlek med kommer att föra den kärleken vidare till nästa människa vid sitt nästa möte. Och kärleksenergin sprider sig rent fysiskt vidare i världen, även om du sitter ensam i ditt rum med en kärleksfull känsla, eller mediterar och tror att du inte påverkar någon. Men det gör du!”
”Ok. Det är ju verkligen fantastiskt! Men borde ändå inte ett kärleksbudskap som delas med många – till exempel genom en bok – öka kärleken i världen ännu mer än om jag är kärleksfull just nu med den jag är med?”
”Antalet är inte det viktiga. Källan och relationen är det viktiga. Ett budskap som inte är sprunget ur äkta kärlek kan aldrig bli mer betydelsefullt än ett äkta, kärleksfullt möte med en enda människa.”
”Tack. Och tack för den kärleksfulla känslan du ger mig nu. Då ska jag ägna den här dagen åt att vara kärleksfull och närvarande med de människor jag är med.”
”Det är den bästa intentionen du kan ha. Jag älskar dig.”

Om teknikutveckling och andlig utveckling

Samtal med gud 2018-10-04

Jag sätter mig upp i sängen och tänker att jag är väldigt stel och spänd i nacken. Jag har märkt ett mönster den senaste tiden, att varje dag som jag jobbat eller tänkt på jobbet, så har jag blivit väldigt spänd och känt mig stressad. Fast jag egentligen inte tycker illa om mitt jobb eller att vara där. Och framför allt inte om mina kollegor. Men det är som att mitt fokus har skiftat. Jag blir mer och mer inriktad på att prata med gud och att prata med folk om att prata med gud. Bara det fåtal som hittills läst min blogg har verkligen tagit det till sig och vill prata mer om den och insikterna i den. Jag har en känsla av att hela världen är på väg in i ett skifte nu. Kanske är det bara för att jag är där jag är som jag upplever det så, men jag hoppas och tror att det är större än så. Jag tycker att jag ser tecknen nu överallt.

Mitt huvud börjar röra sig åt olika håll, pausar i vissa ställningar för att stretcha spända muskler, som det ofta gör när jag sätter mig med slutna ögon.
”Hej, är du här nu?”
”Såklart.”
”Kan vi, liksom, prata medan kroppen håller på så här?”
”Låt kroppen göra vad den ska göra. Den behöver lösa upp dina spänningar.”
”Ok. Jag ska försöka koncentrera mig på vårt samtal samtidigt.
Du, jag ville verkligen tacka. Det är så mycket som du skickar till mig nu. Eller gör mig uppmärksam på. Så många som ger mig så mycket. Tack för att du introducerade mig till Eckart Tolle. Tack för att mamma tipsade mig om tv-intervjun med den svenska journalisten Kerstin Wixe, som också verkar ha haft upplevelser av dig. Tack för att jag fick höra talas om Krishnamurti och kvantfysikern David Bohm. Tack för alla samtal jag haft med vänner som läst mina samtal med dig och verkligen tagit dem till sig. Tack för den nya gnista det gett oss alla! En vän hade ju till och med frågat dig direkt om ett stort beslut i sitt liv, det hade hon nog inte gjort för ett halvår sen. Det känns som så mycket händer nu, för så många. Det är väl inte inbillning? Som Kerstin Wixe som hade sin andliga upplevelse på 80-talet och först nu skriver om det. Hon sa att det inte gick att prata öppet om sånt då, men nu kan man. Och att hon ville berätta om sina upplevelser för att hon trodde vi var många som hade upplevt saker som vi inte vågade berätta om. Det kände jag såklart igen mig i, men det känns som att det börjar röra sig nu. Att vi är många som tänker i liknande banor.”
”Ja. Det är verkligen så. Ni utvecklas ju alltid tillsammans. Och jag knuffar er lite i ”rätt” riktning när ni ber mig.”
”Aha, är det så? Och då knuffar du flera samtidigt?”
”Det är sällan en enda person tänker en helt ny tanke vid ett enstaka tillfälle. Det har du ju själv reflekterat över i världshistorien.”
”Ja, just det. Som utvecklandet av elektriciteten till exempel. Det var ju fler vetenskapsmän som tänkte i liknande banor på olika håll i världen samtidigt. Och telefonin också, om jag inte kommer ihåg fel.”
”Ja. När tillräckligt många av er vill utvecklas åt ett visst håll, då kan jag hjälpa till att inspirera såna tankar. Och då sker det ofta på fler håll samtidigt.”
”Men jag hade nog inte tänkt att gud skulle ha hjälpt till med den tekniska utvecklingen. Är det vad vi behöver för vår andliga utveckling??”
”Tror du de är åtskilda?”
”Ja. Ja, det skulle jag absolut ha sagt, om du inte frågade mig sådär nu …”
”Ni lever i en fysisk, relativ värld. Och denna värld är en del av er andliga utveckling. Skulle då inte fysiska hjälpmedel och teknikutveckling kunna vara ett medel att ta er framåt i den andliga utveckligen?”
”Eh. Nja, så har jag nog aldrig tänkt på det förut, faktiskt. Jag har kanske tänkt att det var vårt kollektiva undermedvetna som fick liknande idéer att komma fram på olika håll i världen samtidigt. Men inte att de skulle vara en del av vår andliga utveckling!”
”När ni hade kommit till det stadiet i er utveckling att ni inte stod ut med den långsamma kommunikation som mun-till-mun-metoden erbjöd, då började ni skriva. När ni inte stod ut med den långsamma kommunikationen och utbytet av idéer, då började ni trycka böcker. När ni inte stod ut med den långsamma kommunikationen så uppfann ni radion. När ni längtade efter att bli sammanlänkade och utbyta idéer snabbare än vinden, då skapade ni internet. För att ni ska kunna utvecklas gemensamt måste ni också kunna kommunicera med varandra. Och ju snabbare utvecklingen går, desto snabbare måste ni kunna prata med varandra.”
”Men. Oj. Men, alltså. Det här med teknikutveckling känns ju verkligen inte som något som är odelat positivt. Och verkligen inte odelat andligt!”
”Tekniken är ett verktyg. Ett verktyg är i sig varken gott eller ont. Det kan ta er åt det håll ni önskar (vad ni kallar gott) eller åt ett annat håll (vad ni kallar ont). En kniv kan man ha till att skära ett bröd med. Man kan också sticka den i en annan människa. Det säger inte så mycket om kniven (utom att den antagligen är vass). Om ni använder tekniken eller andra redskap för utveckling, på riktigt, så kan den vara ett fantastiskt redskap. Men alla mynt har två sidor och man måste hitta balansen. Många tror att tekniken i sig är själva målet, dit de ville komma, och gör tekniken till sin gud. De tror att tekniken i sig är det de behöver för att bli lyckliga. Det är det som uttrycket ”du ska inte ha några andra gudar än mig” syftar på i bibeln. Om du gör andra saker till gud för dig, så tar det dig längre bort från gud. Och det är inte vad du egentligen vill. Det är kontraproduktivt. Om vi ska gå in på ett sidospår här, så var alla guds tio bud tips från coachen på hur du kan komma närmre gud och därigenom leva ett lyckligare liv. Att hedra din mor och far innebär att släppa det förgångna och leva i tacksamhet. Att inte ha begär till din nästas hustru innebär att inte fokusera på andra människor (och framför allt deras kroppar som objekt) för att bli lycklig. Det är bara en distraktion som för dig bort från vägen.”
”Oj. Fina förklaringar av budorden. Men nu känner jag att vi för oss lite bort från vägen här om vi ska gå igenom alla tio budorden. Kan vi återkomma till dem?”
”Om du vill.”
”Ja, jag skulle gärna återgå till det här med tekniken och dina ”knuffar”.”
”Ja, angående tekniken då och de två sidorna av verktygen ni skapat. Då gäller det att hitta balans. Och för att hitta balans så måste ni veta vad ni vill ha tekniken till. Och det gäller varje människa i varje stund. Varje stund fattar ni beslut kring detta. Och speciellt i dessa dagar när så många av er har smarta telefoner. Du märker ju själv hur lätt det är att slukas upp av den. Hur lätt hänt det är att människan blir teknikens slav istället för tvärtom, som ni planerade. Hur mycket tid ägnar du åt din mobiltelefon och hur mycket tid ägnar du åt mig, till exempel?”
”Aj, där fick du mig. Usch. Ja, jag erkänner. Jag tittar verkligen mer i min mobil än jag egentligen skulle önska. Det får mig att bli mindre närvarande och ge mindre tid åt människor i min närhet. Men det är en balans där med, tycker jag. När jag till exempel är inne på facebook så är det mycket oviktiga saker, men också saker som är viktiga. Tankar som delas, som du sa. Bra projekt eller folk som behöver pengar, som man kan dela och donera pengar till. Eckhart Tolle! Andlig utveckling finns ju även på facebook.”
”Absolut. Du har helt rätt. Det gäller att hitta balansen, som du säger. Men det bästa när man handskas med tekniska hjälpmedel är att vara väldigt medveten. Att ställa sig två frågor: Vad vill jag göra med det här redskapet nu? För det mig framåt som människa? Och framför allt när det handlar om barn, så bör ni vuxna vara där och vägleda, för barnen kan inte ta de medvetna besluten.
En annan sak vad det gäller hjälpmedlen är något som vi pratat om förut – fokus. Dagens tekniska hjälpmedel gör er lätt väldigt splittrade. Det påverkar era hjärnor mer än ni tror. Jag skulle rekommendera att ni försöker göra mera av en sak i taget. Om du ska läsa och skriva på facebook, planera in en timme på dagen då du gör det. Den stunden när du är med vänner eller familjemedlemmar är inte en stund för facebook, utan för medveten närvaro med dem. Gör en sak i taget och gör det till en vana. Det är egentligen samma sak som när du vill ha kontakt med mig. Ju större fokus, desto tydligare kontakt. En sak i taget.”
”Jag får nästan ont i magen när du säger det här. Jag har nog väldigt mycket dåligt samvete runt det här och hur jag kunde vara mer närvarande med barnen och styra upp mer av deras skärmtittande.”
”Var inte för hård mot dig själv. Du vet också varför det har blivit så. Men medvetenhet är bra. Den kan du dela med dig av och träna dina barn i.”
”Det var ett bra råd. Tack.
Var det nåt mer vi pratade om? Just det – om ditt knuffande i rätt riktning. Jo, jag sa att jag tycker att det känns som att vi är inne i ett skifte nu. Att många börjar tänka i såna här banor – att det sätt att leva som vi har skapat nu inte håller. Att det finns ett annat sätt att ordna samhället och att vi är mer än vi tror. Eller mer än vi säger att vi tror i alla fall. Jag tror de flesta känner att de är något mer. Många fler börjar tala om en andlig dimension av livet – i alla fall vad jag ser. Och de flesta inser nog allvaret i situationen med klimatet och miljön. När till och med Veckans Affärer och Dagens Industri skriver att vår ekonomiska modell inte är hållbar, då händer det ändå saker!”
”Ja. Ni är många som blir knuffade nu. För att ni har bett om det. Och ni är på väg mot ett skifte. Men det börjar bli bråttom. Det är därför du känner starkare och starkare att du vill gå ut med vad du vet nu. För det är dags. Ni har inte tid att vänta längre. För ni vill inte vänta längre. Ni har faktiskt fått nog, sedan länge. Och så länge ni inte gör något åt det, så växer frustrationen i samhället.”
”Oj oj, det låter allvarligt.”
”Tycker du inte att läget är allvarligt? Men det är det viktigaste som ni som lyssnar behöver gå ut och berätta – att lösningen på problemet inte är politisk eller ekonomisk. Den är andlig. Det är er tro om er själva. Vilka ni är och vilka ni är i relation till varandra. Om ni verkligen förstod och trodde på att ni alla är ett, då skulle ni aldrig stänga era länder, era städer, era dörrar och låta de andra där utanför klara sig bäst de kunde. Om ni förstod att ni i grunden är kärlek, då skulle ni öppna upp, för det är vad kärlek gör. Rädsla stänger in och stänger av. Kärlek öppnar och omfamnar. Och om ni verkligen trodde på dessa grundläggande sanningar, då skulle ni automatiskt skapa den politik och ekonomi som blir följden av dessa insikter. Så go tell it on the mountain. Det är dags.”

Om mentalsjukdom och kluster

Samtal med gud 2018-09-03

”Jag hade ju en fråga nummer två som jag ville ta upp från tidigare samtal, som jag inte kände att vi rett ut tillräckligt.”
”Ja.”
”Men … äsch, det känns liksom överspelat nu. Det känns fånigt. Vi har ju diskuterat det här tusen gånger.”
”Vill du veta mer så fråga. Du kan inte trötta ut mig.”
”Äsch, jag vet inte. Det känns inte så viktigt längre.”
”Du ville fråga om mentalsjukdom och tillit.”
”Ja. Ja, det hade jag ju tänkt fråga. Hm, det känns som jag inte hör dig så tydligt idag. Är det här verkligen inte bara mina egna tankar om det här, det känns som jag bara svarar mig själv på det jag tänkt på.”
”Visst kan tankar bara vara dina egna tankar. Allt du tänker är inte jag som pratar.”
”Hur vet jag skillnaden då?”
”När jag pratar känner du känslor också, eller hur? Känslor är starkare kommunikation än tankar och ord.”
”Ja, det är sant. Jag brukar känna känslor när vi samtalar.”
”Och vilka känslor är det? Var känns de?”
”Jag kan liksom bli varm i hela kroppen. Och mycket känns i hjärtat och i magen. Och ibland kan jag bli alldeles varm i hela huvudet och se som ett vitt sken.”
”Så vet du att du talar med mig. Du känner sanningen i kroppen.”
”Men visst kan tankar påverka kroppen också? Jag kan ju må dåligt och få ont i magen av saker jag tänker, till exempel.”
”Ja, det är sant. Men sanning och kärlek känns på ett annat sätt. De är förresten samma sak – sanning och kärlek. Och då kommer känslan direkt, det är ingen fördröjning.”
”Men även positiva, härliga känslor kan vi väl framkalla med våra tankar? Om vi tänker på någon vi tycker om eller om någon varit snäll mot en, till exempel.”
”Ja visst. Och vid alla tillfällen du känner starka, kärleksfulla känslor när du tänker på något, är det just för att du tänker på något som har med kärlek att göra. När du pratar med mig och du känner de känslorna är det för att det är kärlek du känner, för att det är din sanning du hör. Och jag vill påpeka igen att de känslorna i våra samtal kommer samtidigt som orden och inte ”som resultat av en tänkt tanke”.”
”Ok. Nu har du övertygat mig igen. Åtminstone för stunden.”

”Vi kanske skulle återgå till min fråga om mentalsjukdom? Det är ju inte ovanligt att personer som har en mentalsjukdom hör röster. Ska de också ha tillit till sina inre röster? Är det någon skillnad mot att säga att jag ska ha tillit till min inre röst? Och vad är egentligen mentalsjukdom?
Om jag tar som exempel den här mannen i Åkeshov för några år sen. Han som trodde folk var troll eller monster och attackerade dem med ett järnrör, till och med dödade en person. Borde han också ha lyssnat till sin inre röst?”
”Nu var det många frågor på en gång. Den första, om det är någon skillnad mot att säga att du ska lyssna på din inre röst, tycker jag nog att jag svarat på redan. Lita på dina känslor och den ”ordlösa sanningen” som vi pratat om förut. Den är det starkaste beviset för vad som är sant. Den starka känslan i hjärtat eller magen – den känner du när du ser och hör din sanning, eller något du älskar. För att svara på om mannen med järnröret borde ha lyssnat på sin inre röst vill jag också svara på frågan om vad mentalsjukdom är. Alla som ni kallar mentalsjuka ser världen på ett annat sätt än de flesta andra – de som i sin helhet följer normen. En del av dem ser klarare än andra och kallas därför mentalsjuka. De har ett ganska radikalt annat perspektiv på tillvaron här. De ser mer. Andra har en mer traditionell sjukdom, som har sitt ursprung i liknande saker som fysiska sjukdomar – undantryckta eller ”negativa” känslor. Det är ofta ett väldigt förvirrat tillstånd och är motsatsen till att se klart.
Om åkeshovsmannen kan jag berätta att han hade ett sjukdomsliknande tillstånd och sjukdomen satte sig i hjärnan och påverkade hans tankar.
Sen blir det mer komplicerat om han då ”borde” lyssnat på sina inre röster. De som blev offer för hans sjukdom var ju på ett plan med på det hela. Alla hade de kommit överens om den här upplevelsen, men såklart inte på ett medvetet plan i den här tillvaron.”
”Ok. Vi lämnar metafysiken för nu. Jag undrar om det här med ärftlighet och mentalsjukdomar då. För visst är det så att mentalsjukdomar kan vara ärftliga? Hur funkar det? Och ja, fysiska sjukdomar med, för den delen!”
”Ja, du har rätt. Många sjukdomar är vad ni skulle kalla ärftliga. Nu blir det lite invecklat. För det är just vad ni är, nämligen – invecklade. Invecklade i varandra. De personer ni omger er med i den här existensen som ni kallar ett liv på jorden – de är ofta med er i många, många liv på jorden. Och speciellt de ni kallar familj. Ni har inte alltid samma roller. En förälder i ett liv kan vara ett barn, ett syskon eller en god vän i nästa liv. Ni lever liksom i kluster av själar som gärna gör samma saker och utvecklas tillsammans.”
”Kluster. Låter sådär lagom spirituellt.”
”Men passande. Till exempel är det ovanligt att själar hoppar från ena delen av universum (egentligen multiversum, men det kan vi ta senare) till den andra, mellan liv som följer på varann. Man hänger ofta ihop med sitt kluster väldigt länge och utvecklas tillsammans. Ni glider in i och ur era roller och ni vill gärna uppleva mycket tillsammans. Det är inte så att en av er upplever en sak som de andra är helt opåverkade av. Se hur du har det med 13-åringen och hennes funktionshinder – är inte du ”medupplevare” av hennes funktionshinder?”
”Jo, verkligen.”
”Det är inget hon gör själv, fast hon tog verkligen på sig den tyngsta rollen i den här upplevelsen.”
”Minst sagt.”
”Känn inte skuld över det. Det är hennes gåva till er alla. Men jag ska fortsätta förklara om ärftligheten. Ni vill som sagt uppleva saker tillsammans och det går inte att isolera sin upplevelse från sitt kluster. Det är det ingen i klustret som vill heller. Man kan säga att ärftligheten uppstår för att fler ska få vara riktigt delaktiga i upplevelsen. För att ni verkligen är släkt och hänger ihop med varandra.”
”Märkligt. Kluster.”

”Tack för i natt. Tack för samtalet. Och tack för känslorna. Jag älskar dig.”
”Dito.”

Om sjukdomar

Samtal med gud 2018-08-28

”Hej gud. Jag känner att jag måste ta upp några trådar från vårt förra samtal, för det är två saker som jag inte får ihop eller fortfarande undrar över. Och jag har tänkt på dem sen sist.”
”Ja, vi ska prata om dem. Fråga tills du har slut på frågor. Jag är alltid tillgänglig.”
”Bra! Fråga nummer ett då – om sjukdomar. Du sa ju att alla sjukdomar har sitt ursprung i känslor.”
”Ja.”
”Men det finns ju också medfödda sjukdomar. Och kroniska sjukdomar. Hur kan medfödda sjukdomar ha sitt ursprung i känslor när man har dem från första sekunden man kommer till jorden?”
”Jo, jag ska förklara. Jag skulle vilja dela in sjukdomarna i två kategorier. Den första sorten är den som du tänkte på som man ”skaffar” sig här på jorden (vilket för övrigt är ett väldigt träffande uttryck). De har ofta sitt ursprung i rädsla, vad ni skulle kalla negativa känslor och även undantryckta känslor. Dem kan man bota genom att bli medveten om orsaken och sen göra sig fri från orsaken. Sen finns det den andra sorten. Den medfödda och i viss mån den kroniska (det finns många sjukdomar som ni kallar kroniska som inte alls är det). Den sjukdomen är själens verktyg. Själen har en plan med den här sjukdomen. Den vill uppleva något speciellt i den här vistelsen på jorden och har valt den här sjukdomen, eller funktionshindret, för att uppleva just det. Själen ser alltid till att själens plan blir genomförd på ena eller andra sättet och därför går det inte att ”bota” vissa saker.”
”Men en fråga till på det då – vi har ju botat, ja utrotat många sjukdomar på jorden. Om nu själen bestämt att vara sjuk eller om känslor gjort oss sjuka – då borde väl inte vaccin och mediciner hjälpa?”
”Jag skulle gärna ge enkla svar på alla dina frågor, men faktum är att det här är ganska invecklat. Men jag ska ta den korta versionen för att förklara det här. Det är inte bara så att sjukdomar handlar om era enskilda val som individer. Era liv på jorden är inte bara era enskilda liv på jorden. Ni gör ju allt det här tillsammans. Ni utvecklas tillsammans. Ni upptäcker saker tillsammans. Ni skapar nytt tillsammans. När du säger att ett vaccin eller en medicin fungerar och botar eller utrotar en sjukdom, då är det för att ni kollektivt har kommit fram till att ni inte har användning av den här sjukdomen längre. Ni använder er inte av samma sjukdom om och om igen i all oändlighet. Det ligger inte i er natur. Ni vill alltid skapa nytt. Det vore ju ingen rolig lek om leken hela tiden vore likadan? Då skulle ni tröttna. Och på samma sätt som ni skapat oändliga variationer av blommor och fåglar, så har ni skapat oändliga variationer av sjukdomar.”
”Oj. Alltså, det låter lite magstarkt att kalla det en lek när man tänker på allt lidande sjuka människor utstår.”
”Lidande” och ”utstå” är ett par av era främsta verktyg för att maximera effekten av er upplevelse av livet på jorden. Jag förstår att det kan låta hårt i dina öron, men mitt perspektiv och din själs perspektiv är ett annat. Och jag skulle aldrig gå emellan dig och din djupaste önskan. Därför finns lidande kvar på jorden. Därför ”gör jag ingenting åt” det.”
”Puh. Oj. Det börjar snurra lite i mitt huvud nu. Jag har alltid trott att jorden skulle kunna vara ett paradis, fritt från lidande, om vi bara förstod att vi hörde ihop och levde som att alla var lika viktiga som våra egna barn. Jag trodde faktiskt att det var ditt viktigaste budskap att förmedla – att vi alla är ett?”
”Så kommer det också bli på jorden, precis som du beskrev det nu. Fint beskrivet, förresten, att alla var lika viktiga som våra egna barn. Men ni är inte nöjda än, inte klara med er upplevelse av sjukdom och lidande. Också det här är en väldigt kollektiv upplevelse och ni vill gärna gräva omkring i den ordentligt innan ni är nöjda.”
”Suck. Det skulle man ju tycka att vi borde vara efter tiotusentals år av den varan.”
”Men ni älskar den leken. Där finns så oändligt mycket upptäckarlusta! Ni hittar på en ny sjukdom och ett nytt problem och sen lägger ni ner mycket möda och uppfinningsrikedom på att lösa problemet och hitta ett botemedel till sjukdomen. Det är verkligen fantastiskt! Underbart! Roligt!” ”Det är nästan så du har övertygat mig. Nästan.”
”Men vet du, jag tror jag måste påminna dig om att roten till allt detta är kärlek. Allt grundar sig i det.”
”Det känns lite svårt, som dödlig människa här på jorden, att förlika sig med det. Att acceptera det perspektivet. Jag får nog jobba vidare på det.”

Om att följa sitt hjärta

Samtal med gud 2018-08-26

Jag sätter mig ner bekvämt i sängen bredvid 5-åringen som somnat.
Min överkropp och framför allt nacken börjar röra sig hit och dit och hittar lägen där senor och muskler behöver tänjas. Min kropp gör ofta så när jag sätter mig ner och slappnar av när jag är ensam. Det började för ungefär sex år sen när jag satt i sängen bredvid 13-åringen på sjukhuset inför hennes stora operation. Hon hade nyss somnat och jag tänkte jag skulle be en bön för henne och att operationen skulle gå bra. Men istället för att be en bön så började min kropp att röra sig av sig själv och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på bönen. Men jag bestämde mig för att låta kroppen hållas och inte påverka den med mina tankar om att den inte skulle röra sig eller hur den skulle röra sig. Jag var nyfiken att se vad som skulle hända.

Jag frågar gud om det finns någon mer poäng med de här rörelserna än att kroppen ska må bra och att man släpper på spänningar i kroppen. ”Kroppen vet vad den behöver.” svarar gud.
På senare tid har mina händer ibland börjar röra sig utanför kroppen också och gud har förklarat att de ägnar sig åt att rensa mina energifält. Nu börjar de göra så igen.
”Vad är egentligen vad?” frågar jag. ”Är det kroppen som skapar energifälten eller kom energifälten först?”
”Det är en ömsesidig process och existens.” svarar gud.
”Ja, det borde jag ju kunnat räkna ut att du skulle svara.”
Efter att mina händer rensat energifälten runt huvudet kommer de ner till halsen. Där börjar de trycka undan (upplever jag det som) något osynligt precis utanför kroppen. Längs med halsen och ner längs med högra bronken ner till lungan. Processen upprepas flera gånger.

”Vad är det här? frågar jag. ”Tar jag bort något som är relaterat till min kroniska hosta?”
”Ja. Du kommer att se att det känns bättre imorgon. Men det här behandlar bara symtomen och tar bort blockeringar i energierna. Du kan aldrig få bort det helt med bara behandling av symtomen.”
”Jo, med antibiotika! Det försvann ju helt bär jag fick den där dunderkuren på Kanarieöarna?”
”Ja, det är sant. Men den kom tillbaka, eller hur? Den moderna läkekonsten är mycket bra på att ta bort symtom. Det är vad den är uppbyggd kring, faktiskt. Men ursprunget till ett sjukdomstillstånd är alltid känslomässigt.”
”Oj, är det sant? Vad är det för känsla som gör att jag har min hosta då?”
”Det är rädsla.”
”Aha. Och min brist på tro, som vi talat om. Brist på tillit. Sätter sig det också nånstans?”
”Ja, brist på tro sitter i hjärtat. Att inte tro är att inte följa sitt hjärta och tvärt om. Och det gör hjärtat sjukt förr eller senare. Du och jag ju pratat väldigt mycket om din tro (eller ditt tvivel) på våra samtal, på mig och på dig själv. Och allt det hänger ihop. Tro är inte något du gör för att du blivit överbevisad om att det är det enda sättet eller den enda vägen framåt. Tror är något du gör fast du inte har några bevis – för att du följer ditt hjärta. Och vilken känsla är det ni brukar säga sitter i hjärtat?”
”Kärleken.”
”Tror gör man alltså inte för att man har bevis för något, utan för att man älskar något.”
”Kan man tolka detta som att om man inte tror på dig så älskar man dig inte?”
”Inte exakt så. Men om man älskar någon bör man ha tillit till den man älskar. Och inte ständigt kräva bevis. Det gör kärleken fattigare och begränsar den. Man stryper det fria flödet, skulle jag kunna säga nu när vi pratat både om energier och om hjärtat.”
”Tjusigt sammanfattat. Jag tror jag förstår.”

”Och min rädsla och att jag inte följer mitt hjärta, vad handlar det om?”
”Haha, tycker du inte själv att det börjar bli lite tjatigt att jag säger saker till dig som du redan vet?”
”Ok. Jag misstänker då att du säger ungefär att det är att ”komma ut som andlig person” och att förmedla det till andra människor?”
”Ja, det är det största just nu. Det din själ längtar mest efter.”
”Men där har jag en liten invändning ändå. Det känns som våra samtal, när vi sitter och pratar såhär och som vi pratat genom åren, att de är så personliga. Det är vår personliga relation.”
”Tror du inte jag har en personlig relation till alla människor?”
”Jo. Men just därför. Det här är ju vår personliga relation. Den är väl inte samma som andras? Varför ska jag dela med mig av den till andra?”
”I grunden är det såklart samma relation. Ni är en del av mig och sammanlänkade i den stora kärleken som är jag. På det sättet är det ingen skillnad alls. Men jag förstår såklart vad du menar. Just ditt speciella medvetande och alla andras enskilda speciella medvetanden.
Anledningen att jag vill att du och jag delar med oss av det här är att så många kommer känna igen sig i det vi delar. I dina känslor och funderingar. Och jag vill att fler ska få höra det. Dina frågor och mina svar. Det kommer att skänka glädje till många. Och för att det är dags för det steget nu. I ditt liv och i din utveckling. Och i den personen som läser det, i den personens utveckling. Och ni är många på planeten nu som tar de här stegen. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Det händer saker nu, på så många områden och på så många ställen. Jag vill att ni ska ha tillit och framför allt: ni ska inte vara rädda. Detta säger jag med den största kärlek ni kan tänka er i er mest fantastiska fantasi: var inte rädda. Ni är evigt och oändligt älskade och ni är osårbara.”

”Oj. Vilka ord. Och vilken känsla du ger mig. Ja, oss då. Tack.
Du ger mig så mycket nu. Det känns som att jag måste komma igång med den där bloggen så att jag kan skriva det här nånstans. Hm, det känns som du har en baktanke med det här, haha.”
”Jag har alltid en baktanke. Den bästa baktanken!”