Om att skriva

Samtal med gud 2018-01-30

Idag när jag var ensam hemma på dagen kom jag ihåg att gud ville att jag skulle skriva med papper och penna när vi pratade.

Jag satte mig ner i soffan med block och penna och försökte fokusera. Jag tycker det är svårt att ha samtalen med gud med öppna ögon, så jag blundade för att få kontakt först. Det tog ett litet tag innan jag kände att vi hade kontakt.

”Vad är det du vill att jag ska skriva? Ska jag skriva en bok eller vad är detta?”
”Vad vill du skriva?” frågade gud. ”Vill du skriva en bok?”
”Kanske.” svarade jag.
”Varför?”
Jag tänkte efter ett tag och försökte verkligen vara ärlig.
”Kanske för att få pengar?”
”Är det bara därför?”
”Nej. Nej, jag vill ju hjälpa folk med deras andlighet och att hitta sig själva. Att lita på sig själva och lyssna på sig själva. Och lyssna på dig, som finns inom dem. Jag vill göra något meningsfullt! Men jag känner inte att jag är redo för det ansvaret och vad det innebär. Jag vet inte om jag kan leva upp till att vara en sån person som skriver en sån bok. Jag vill inte att folk ska börja se på mig annorlunda. Om nån skulle se på mig med vördnad, typ, som nån andlig mästare eller så. Jag tror inte jag skulle klara eller gilla det.”
”Hur skulle du vilja att det var då?”
”Jag skulle vilja att jag var en vanlig person som pratade med andra vanliga personer.”
”Är du redo för ansvaret att skriva en sån bok då?”
Jag tänkte efter ett tag.
”Ja. Ja, jag tror det. Typ en ”andlighet för dummies”.
”Det är väl en jättebra titel.”Så satte jag mig ner och skrev fyra sidor. Tilltalet i den var ”jag” och jag kände det som att det var jag som skrev den med inspiration från gud, inte ”det här är mitt budskap till världen! /Gud”. Samtidigt försökte jag inte styra för mycket, utan lät orden komma av sig själva. Jag reflekterade lite över att jag inte helt gillade språket. Tyckte det kändes lite för banalt på något sätt. Får se om jag låter det vara så.

Efter att jag skrivit fyra sidor kände jag att det var dags att sluta för idag och la ifrån mig pennan. Jag var på väg att resa mig upp när gud sa att hon ville prata lite.
”Ok, vi kanske ska avsluta också.” sa jag. ”Var det det här du ville skriva?”
”Nej, det var det här du ville skriva.”
”Haha, ja det förstås. Du är omöjlig!”
”Vi har ju pratat om det förut och du har själv sagt det till andra, att mitt budskap kommer med så många olika röster och ord och former, för att ni lyssnar till budskapet på olika sätt vid olika tillfällen av er utveckling. Det här är det sätt som du längtat efter att föra vidare ditt/mitt budskap på.”
”Jag ja, såklart. Haha. Tack. Jag älskar dig.”

Om min syn på andra

Samtal med gud 2018-01-29

Idag träffade jag några bekanta som jag haft komplicerade relationer till. Och ikväll när jag pratade med gud tänkte jag tillbaka på dem. Den första jag tänkte på, hade jag sett med nya ögon ikväll och jag kände så mycket kärlek till honom och tänkte att han verkligen har ett hjärta av guld. Jag tänkte lite till på honom och frågade gud vad det handlar om att han är överviktig och ganska isolerad.
”Vad tror du?” frågade gud tillbaka.
”Att han saknar kärlek till sig själv och inte värderar sig själv.” svarade jag. Jag tänkte på att jag är stolt över honom och stolt över att vara hans vän. Tänker på att jag varit lite snobbig och mån om att uppfattas som cool själv och kanske skämts för att ses med honom. Och jag känner mig så befriad nu, som inte ser honom så. Det känns som jag lyfter bort skal på skal av osäkerheter och rädslor hos mig själv och det är verkligen en enormt befriande känsla.

Jag tänkte på olika människor som var där idag och kände in deras vibrationer. Sen försökte jag känna in speciellt en kvinna som jag funderat mycket över – min relation till henne och hur hon är. Jag kände hennes vibration väldigt, väldigt svagt. Det kändes som att hon var invirad i hundra lager vadd och hade krympt ihop sig själv längst in. Hon var så rädd för världen och för att vara någon i den att hon hade förminskat sig och försökt att dölja sig helt.
”Vad är det här?”, frågade jag gud. ”Är det verkligen henne jag ser eller är det min bild av henne?”
”Båda.” svarade gud. Men då började jag tänka massa annat och så blev jag osäker på om det var rätt svar, eller om jag kanske inte lyssnade in ordentligt och bara fick ett svar från min egen hjärna.
”Det första svaret du får är rätt” sa gud då.
”Vilket var det? Jag har glömt.”
”Båda.”
”Så det är både en sann bild av henne och min egen uppfattning om henne?”
”Tror du det är skillnad?”
”Ja, det finns väl en riktig person och min uppfattning om henne – som är något annat?”
”Allt i den här världen är din referensram. Det finns inget som är opåverkat av din bild av det. När du tänker annorlunda om något, då förändras det.”
”Puh, det är jobbigt med den här metafysiken. Men hur ska jag förhålla mig till det då? Ska jag provocera fram någon reflektion hos henne genom att ställa skarpa frågor, eller komma med påståenden som hon måste ta ställning till?”
”Det kan du göra om du vill. Det kan framkalla en reaktion och en tanke. Men det enda du egentligen kan påverka och det enda du behöver bry dig om är din upplevelse och hur du påverkar den. Om vi börjar från början – tror du att den här personen är en odödlig, strålande själ och en del av gud, precis som du är?”
”Ja, det gör jag ju.”
”Det bästa du kan göra då är att visa det för henne. Hylla det gudomliga du ser i henne. Då tar du fram det som varit dolt för dig. Och därigenom visar du det för dig själv.”
”Hur ska jag göra det rent praktiskt?”
”Du behöver inte göra mycket. Försök bara att anamma den synen och se hur det förändras.”
”Jag är orolig att jag kommer trycka ner eventuella negativa känslor jag kommer få.”
”Ljug aldrig för dig själv. Genom att vara ärlig och ta fram dina känslor och titta på dem kan du förändra dem. Det första steget till förändring är att medge hur det faktiskt är. Utan medvetenhet finns ingen grund att bygga förändringen på.
Jag njuter verkligen av dina och Sonjas samtal. Er ärlighet där. Ni tar er framåt fort nu.”
”Brukar du lyssna på dem?”
”Jag är med där. Också. Så klart.”

Jag tackar gud för alla bra svar och för alla fina människor jag har omkring mig. All kärlek jag får. Det känns som hjärtat ska svämma över igen. Jag får en impuls att hålla min högra hand kupad runt hjärtat, ca fem cm från kroppen. Det känns otroligt skönt, som att jag håller kvar all den där kärleken jag känner. Det känns som att handen blir alldeles varm. Jag börjar fundera på om det finns något man kan göra med detta på andra människor. Gud säger att man kan ta den energin och massera andra med.

Vi pratar igen om att skriva ner våra samtal mer direkt. Gud vill igen att jag ska skriva med penna. Jag tycker det blir krångligt att skriva på paper när jag sitter i sängen på natten bredvid ett barn, som jag brukar göra när vi har samtal. Gud tycker att jag ju är ledig en del dagar nu och ostört kan skriva dagtid. Jag ger med mig och lovar att prova.

 

Om tacksamhet och barnuppfostran

Samtal med gud 2018-01-18

I kväll känner jag mig så väldigt glad och tacksam. Jag har känt så ganska länge nu. Mycket på grund av att jag gått Neale Donald Walshs kurs ”Awaken the Species” och verkligen försöker leva som jag tror, med hjälp av den. Försökt föra in det jag tror på i min vardag, så det inte bara blir något intellektuellt, utan tillämpa det rent konkret i mitt liv.
Och jag har känt mig närvarande med gud varje dag i vardagen. Jag uppskattar allt så mycket! Jag uppskattar att vara med Sonja och hennes vänner, att träffa mina vänner och mina släktingar. Jag uppskattar all vacker musik som finns och allt vackert i naturen. Det är så lätt och självklart att se det bästa i människor. Jag ser mer skönhet, perfektion och utveckling i världen. Det känns som jag uppskattar allt som det är just nu – i sitt perfekta ögonblick av utveckling. Jag älskar den känsla jag har nu och önskar att jag kommer stanna i den länge. Det känns som mitt hjärta svämmar över, jag förstår verkligen det talesättet, för det är precis så det känns.

Jag börjar med att tacka gud för allt som jag känner mig så glad över nu och att jag får känna så. För första gången på länge (eller nånsin?) känner jag att jag verkligen älskar livet. Älskar varje ny dag.

Jag tackar för min fina familj. Min fine man, fina 13-åringen och fina 4-åringen. Tackar för att 13-åringen är glad igen och att vi skrattar och skojar med varandra igen. Tackar för att min kusin lever och har hälsan och tänker på allt de gått igenom, hela hans familj, hans mamma och bror. Hur oroliga alla måste ha varit.

Jag tackar gud för hennes små ”knuffar” i rätt riktning, eller kanske snarare knuffar vidare.
Jag tackar för att gud hjälper mig att inte känna mig rädd och på att öva mig på att släppa rädslan i olika situationer. Jag känner mig verkligen rädd mer och mer sällan.
Jag tänker på de ”HEB:s” som nämns i Awaken the Species – ”Highly Evolved Beings”. Är det så här de känner?
”Ja”, svarar gud. ”Och känner du vilken frihet det är? De är i princip aldrig rädda. Och de känner sig fullständigt fria.”
”Vilken fantastisk känsla!” säger jag. ”Och tänk att växa upp så och känna så redan från att man är ett litet barn. Det måste vara helt underbart.”
Vi börjar prata om barn och hur de funkar. Jag har funderat en del över det på senaste tiden, när jag ser hur en del förskolebarn interagerar med varandra. Ifall det är så att barn har ”onda” instinkter, om de blir översittare och elaka om man inte kontrollerar och styr dem.
Gud säger att barn gör som vi alla gör – de provar sig fram. De har inga erfarenheter, så de gör det som fungerar. Provar de ett sätt och upplever att det funkar, så fortsätter de så. Och de är väldigt lyhörda och ser hur andra gör och provar då de andras beteenden.

Jag undrar hur de ”högt utvecklade väsena” gör med sina barn.
Gud säger att de är väldigt uppmärksamma på sina barn. De vet att barnen blir påverkade av allt. Allt de hör, ser, känner, äter, med mera. Deras barn tar inte efter våldsamt, nertryckande beteende som skadar andra, för det finns inget sådant beteende att härma. Och föräldrarna är uppmärksamma på att gå in och visa på om ett beteende är till nytta eller skada, genom att göra barnen uppmärksamma på det eller resonera om det och visa på alternativ. De är väldigt bra på att ”knuffa” barnen i rätt riktning, som gud gör med oss.
Gud jämför med situationen i pulkabacken igår, när min 4-åring nästan blev påkörd av en annan kälkåkare. 4-åringen ville genast lägga hela skulden på den andra och konstatera vilka fel den andra hade gjort. Där visade jag på att vi också gjort fel, som stått kvar för länge i backen, där alla åker ner. Och jag hade sagt till att vi skulle flytta på oss innan. Gud säger att det är bra att visa på hur situationen ser ut från fler perspektiv och inte bejaka negativitet och skuldbeläggande.

Jag frågar om hur barn relaterar till varandra generellt och kanske framför allt flickor och pojkar på förskolan. Där vill vi ju alltid att barnen ska ”stå upp för sig själva” och säger det är bra när barnen säger ifrån. Det måste väl vara en bra sak? Att man värdesätter sig själv och inte låter sig trampas på eller bli ett objekt.
Gud säger att vi angriper frågan ur ett lite felaktigt perspektiv. Om vårt fokus var att göra det som är bäst för den andre, om vi lärde våra barn det (genom att vara förebilder), då skulle det aldrig ens uppstå som fråga. Gud säger att det är viktigare att tänka på den andre, hur den känner och vad jag kan göra för den, än att ”stå upp för mig själv”. Men det betyder inte att man inte ska förklara sina gränser och säga sin sanning. För sanningen skadar inte.
Jag säger att det låter som en väldigt kollektivistisk och självuppoffrande syn och tänker att det låter rätt likt kommunistiska samhällen, eller andra samhällen där individen inte setts som viktig. Gud säger att det inte alls är samma sak, för att de samhällena byggde på en helt annan grund och människosyn. Människosynen som gud beskriver bygger inte på att alla är lika, utan på att man ser och hyllar det fantastiska i den andra människan. Man ”ger den andra människan tillbaka till sig själv” som gåva, genom att visa den hur vacker den är. Det är egentligen allt vi behöver göra här på jorden.