Samtal med gud 2018-01-30
Idag när jag var ensam hemma på dagen kom jag ihåg att gud ville att jag skulle skriva med papper och penna när vi pratade.
Jag satte mig ner i soffan med block och penna och försökte fokusera. Jag tycker det är svårt att ha samtalen med gud med öppna ögon, så jag blundade för att få kontakt först. Det tog ett litet tag innan jag kände att vi hade kontakt.
”Vad är det du vill att jag ska skriva? Ska jag skriva en bok eller vad är detta?”
”Vad vill du skriva?” frågade gud. ”Vill du skriva en bok?”
”Kanske.” svarade jag.
”Varför?”
Jag tänkte efter ett tag och försökte verkligen vara ärlig.
”Kanske för att få pengar?”
”Kanske för att få pengar?”
”Är det bara därför?”
”Nej. Nej, jag vill ju hjälpa folk med deras andlighet och att hitta sig själva. Att lita på sig själva och lyssna på sig själva. Och lyssna på dig, som finns inom dem. Jag vill göra något meningsfullt! Men jag känner inte att jag är redo för det ansvaret och vad det innebär. Jag vet inte om jag kan leva upp till att vara en sån person som skriver en sån bok. Jag vill inte att folk ska börja se på mig annorlunda. Om nån skulle se på mig med vördnad, typ, som nån andlig mästare eller så. Jag tror inte jag skulle klara eller gilla det.”
”Hur skulle du vilja att det var då?”
”Jag skulle vilja att jag var en vanlig person som pratade med andra vanliga personer.”
”Är du redo för ansvaret att skriva en sån bok då?”
Jag tänkte efter ett tag.
”Ja. Ja, jag tror det. Typ en ”andlighet för dummies”.
”Ja. Ja, jag tror det. Typ en ”andlighet för dummies”.
”Det är väl en jättebra titel.”Så satte jag mig ner och skrev fyra sidor. Tilltalet i den var ”jag” och jag kände det som att det var jag som skrev den med inspiration från gud, inte ”det här är mitt budskap till världen! /Gud”. Samtidigt försökte jag inte styra för mycket, utan lät orden komma av sig själva. Jag reflekterade lite över att jag inte helt gillade språket. Tyckte det kändes lite för banalt på något sätt. Får se om jag låter det vara så.
Efter att jag skrivit fyra sidor kände jag att det var dags att sluta för idag och la ifrån mig pennan. Jag var på väg att resa mig upp när gud sa att hon ville prata lite.
”Ok, vi kanske ska avsluta också.” sa jag. ”Var det det här du ville skriva?”
”Nej, det var det här du ville skriva.”
”Haha, ja det förstås. Du är omöjlig!”
”Vi har ju pratat om det förut och du har själv sagt det till andra, att mitt budskap kommer med så många olika röster och ord och former, för att ni lyssnar till budskapet på olika sätt vid olika tillfällen av er utveckling. Det här är det sätt som du längtat efter att föra vidare ditt/mitt budskap på.”
”Jag ja, såklart. Haha. Tack. Jag älskar dig.”