Behöver själen utvecklas?

”Hej”
”Hej du”
”Tack så fantastiskt mycket för mina fina vänner och allt som vi upplever tillsammans nu – i gemensamma meditationer och när vi tar emot budskap för varandras räkning. Jag får på riktigt nypa mig i armen för att tro på att jag har såna pärlor att umgås med, att uppleva allt det här med och att kalla mina vänner.”
”Ja. Det är viktigt och stort, det ni gör nu.”
”Ja, det känns verkligen så. Oavsett om det är för en människa, för fyra människor eller för hela världen. Det vet jag inte. Men det känns viktigt oavsett.”

”En av mina vänner ställde en fråga till mig efteråt som jag fick fundera över. ”Behöver själen utvecklas?” Jag fick en känsla av att du hade svarat på det nån gång förut och jag kände som att jag ungefär hade svaret. Jag letade lite här i bloggen och hittade lite ställen där det ungefär, men inte riktigt, handlade om det. Det handlade om karma och reinkarnation och meningen med livet. Men kanske inget svar direkt på just den frågan. Så nu ville jag ställa den rakt till dig.
Hur är det, utvecklas själen, eller är själen redan perfekt? Behöver den inte utvecklas?”
”Du kommer ihåg att jag visade dig förut hur det såg ut med den ursprungliga separationen mellan gud och själen?”
”Ja, jag kommer aldrig glömma den bilden du gav mig av när själen (det kändes som min själ) skiljdes åt från dig. Jag upplevde det som en ömsesidig kärleksgåva och på samma sätt ett slags offer. Vi visste båda att det skulle göra ont, men vi gjorde det av kärlek till varandra.”
”Ja. Det är ett träffande sätt att se det på.”
”Och anledningen till den första separationen, kan du förklara den igen?”
”Jag ville uppleva att vara gud. Jag ville dela det med någon. Men det fanns ingen annan.”
”Var du ensam, gud?”
”Jag var allt som finns.”
”Jag förstår.”
”Jag ville uppleva mig själv. Jag ville uppleva det som är kärleken, jag. Och jag ville dela upplevelsen. För att dela upplevelsen och för att uppleva något alls behövde jag ha något och någon att kunna relatera till. Jag behövde ha relationer. Därför skapade jag upplevelsen av separation, den första illusionen – guds dröm, om du så vill. Men det är mer än en dröm och mer än en illusion. Era ord passar inte. De kan inte beskriva den totala magin i det som vi upplever tillsammans. Jag som hade den ursprungliga tanken om att skapa, ni som gick med på att vara upplevelsen av det skapade. Det är vår gemensamma kärleksgåva till varandra. Det finns inget som är mer heligt än att dela. Genom delandet upplever vi helheten. Genom delandet är vi hela. Och det finns inget annat sätt att vara hel än att dela helheten med allt och alla som är. Det är då du verkligen återvänder till gud – när du litar helt och fullt på att du är hel, att separationen inte finns – och när du delar det med allt och alla och därigenom demonstrerar att du är hel och allt med alltet. Då finns ingen illusion mer. Då är vi hela igen, både i upplevelse och i verkligheten.”
”Oj, så stort och fint. Mitt huvud känns som det blir en stor, varm energiboll när jag tar emot dina ord. Och de känns sanna i mitt hjärta. Tack för att du… delar dem med mig.
Men hur var det nu med själen då? Om det gick till såhär som du säger, att själen ”gick med på” att separeras från dig, att vi gjorde det som en ömsesidig kärleksgåva, behöver då själen utvecklas?”
”Själen är ju i verkligheten en del av mig. Inget som är en del av mig behöver utvecklas, för det är redan fullkomligt och helt. Men jag har också sagt att universum handlar om utveckling, att det är universums mål. Det är viktigt att vi skiljer på illusionen, ”guds dröm” här, och vad som är verkligt på riktigt på riktigt. Som i verkligen verkligt, när alla illusioner och alla slöjor slutligen har fallit. I den verkligaste verkligheten finns inte ens några själar längre, då har vi gått upp i total förening. Men så länge vi vill uppleva relationen och delandet, ja även separationen, så kan vi tala om enskilda själar och vi kan tala om universums utveckling.
I universum, ja i alla multiversa för den delen, förekommer (eller snarare upplevs) en enorm mängd av olika stadier. Man kan kalla dem för utvecklingsstadier. Och olika grad av separation, olika grad av förståelsen av sanningen och olika upplevelse av delandet, helheten med gud och ens plats och uppgift i skapelsen. En av de allra starkaste upplevelser av separation som finns är faktiskt att vara reinkarnerad som människa på jorden. Ja, det är verkligen ett enormt åtagande ni har givit er in på och beundran för det är stor från många i ert universum. Minnet av gemenskapen med gud är väldigt långt från er som människor på jorden och det är en väldigt tjock slöja som döljer det minnet. Det krävs väldigt stor tillit i er upplevda verklighet för att tro på att något annat än separationen kan vara sant. Nu pratar jag generellt för människosläktet. Självklart skiljer sig upplevelsen stort åt mellan olika människor. Men vad jag beskriver är, kan vi säga, grundpremissen för att reinkarneras som människa.
Behöver ni människor utvecklas? Behöver era själar utvecklas?
Det som allt i alla multiversa längtar och strävar efter, det är att återförenas med gud. Att återuppleva enheten och helheten. Det är också vad gud längtar efter, att återförenas med er. Det är vår gemensamma strävan i vår dans, i vår lek, i vår dröm. Vår dröm som är så oändligt mycket större och mer magnifik än ni någonsin kan göra er en bild av.
För att återförenas med gud måste ni inte utvecklas, ni måste minnas. Ni måste skala bort allt det från er som inte är av gud, det som inte är enhet. På vissa sätt kanske det skulle kunna kallas utveckling, men det är snarare ”avveckling”. Ni tar bort allt annat och kvar är bara enhet. Bara gud. Det är det slutgiltiga ”målet”, den stora festen i resans slut.
Det som du kallar utveckling skulle kanske kunna beskrivas som att ”komma vidare” och på det sättet kan man säga att en själ (fast den i grunden är perfekt) måste utvecklas. Inget som finns i denna livets dans kan stå still, det är emot själva grundregeln för dansen. Alltså kan inte en själ heller stå still. Den vill dansa hem till gud. Det är själens ”utveckling” – att genom dansen och leken fullt ut minnas och uppleva vem själen verkligen är – en oskiljaktig del av mig.”
”Vilken fantastisk liknelse! Den tar jag med mig som bild i mitt huvud. Jag är en själ som dansar hem till gud.”
”Och blommorna som du plockar på vägen i din dans, dem tar du med hem till mig. Så får vi njuta av dem tillsammans.”

Om karma (igen)

”Jag har funderat på en sak vi pratade om i ett samtal för ganska länge sen, när vi pratade om karma första gången. Om jag har förstått det rätt med hur vår kommunikation funkar, så använder du begrepp och ord till stor del som jag uppfattar dem? Och jag uppfattar karma som, typ, balans, att saker jämnar ut sig i slutändan. Men den gången sa du att universum inte var intresserat av balans, utan av utveckling. Men blir inte det balans i slutändan då?”
”Nej, jag skulle inte använda ordet balans för det du menar. Du uppfattar ordet balans som att något blir utslätat och tillrättat och det handlar det verklighet inte om.”
”Men om man, som du sa den gången, vill uppleva alla sidor av något och se alla perspektiv – innebär inte det att det uppstår balans? Blir inte det resultatet?”
”Ordet balans är inte vad som beskriver det bäst. Det handlar mer om helhet. Att uppleva alltihop, alla sidor, se alla perspektiv, det leder till helhet. Visst kan man hävda att när helhet är uppnått och upplevt, då råder ett tillstånd av balans. Men återigen är orden begränsande för att uttrycka det som verkligen är. När du och jag pratar vill jag hitta de ord som har mest korrekt motsvarighet till det jag vill förmedla i ditt sinne. När någon annan läser våra dialoger kan det kanske vara förvirrande eller rent av en stötesten för dem, för det ordet motsvarar inte vad de uppfattar i sitt sinne. Därför är alltid den personliga, ordlösa kommunikationen den renaste formen av kommunikation med mig.”
”Men det här med karma då, är det inte nödvändigt att få igen det man har gjort? Att den energi man sänt ut blir just balanserad av en annan, ”motpolsenergi”? Och visst har du sagt till mig att man kan balansera en viss sorts känsla med en känsla som är motpolen till den första känslan. Är inte det ett balanserande då?”
”Nu rör vi oss som sagt i territorier där språket riskerar att sätta käppar i hjulet för er. Det är inte ”nödvändigt”, som du uttrycker det, att en energi (tankar, handlingar) du sänder ut måste balanseras med en motsatt energi (tanke, handling). All energi som du sänder ut, allt du gjort, allt du missförstått, det kan upphävas, förlikas eller förlåtas av – just det – förlåtelse eller ”nåd”. Det är inte nödvändigt att du ska uppleva motpolen för att det du du kanske vill beskriva som karma ska lösa upp sig. Men det är själva existensens utgångspunkt, kan vi säga, att den vill uppleva allt, det är själva grunden för existensen. Du – och jag genom dig – vill inte bara uppleva blått och lila när det finns så många färger på spektrumet. Vi vill inte bara uppleva två toner när det finns flera. Vi vill inte bara känna det hårda när det finns mjukt. Och så vidare och så vidare. Vi vill uppleva allt. Vi vill uppleva helheten. För det är det slutliga målet – att uppleva och skapa den oändliga helhet som är Gud – allt som är. Och att expandera Gud genom nya upplevelser som aldrig har upplevts förut. Så det som du tänker dig som balans skulle jag – för ditt sinne – kalla helhet. Och det som du tänker dig som karma skulle jag kalla ”uppleva allt”, eller i fallet av förlåtelse och nåd ”förstå allt”, då man blir visad, utan att behöva uppleva det personligen, och får samma förståelse därigenom.”
”Tack för förklaringen. Ja, det är svårt med ord. Ibland kan jag haka upp mig på saker och gå och fundera på dem hur länge som helst. Sen kan någon säga det på ett nytt sätt som får mig att inse att det de sa var ju precis samma sak som det som jag bara kallade något annat. Att man missförstår någon för att man använder ett annat vokabulär. Det måste vara mycket enklare att kommunicera med känslor, eller vad ska man kalla det som du kommunicerar utan ord? ”Direkt förståelse”? Jag tänker på engelska nu i mitt huvud, typ ”instant understanding”. Att begreppet kommuniceras direkt, utan att det behöver förklaras eller sättas ord på.”
”Ja, så kommunicerar jag. Inget dumt uttryck, för att använda ord. Direkt förståelse. Jag vill förtydliga att över huvud taget när ni pratar om begreppet karma så fokuserar ni alldeles för ofta på uppdelningen ”gott” och ”ont” – att det är ”onda” handlingar som ska uppvägas med ”goda” handlingar. Men återigen säger jag att det är helheten som ni vill åt i detta ni kallar karma. Ni vill se och uppleva alla sidor och alla aspekter. Det kan lika gärna vara ”bekvämt” och ”obekvämt”, stark och svag, rik och fattig, mäktig och maktlös, frisk och sjuk. Detta att uppleva allt här på jorden är vad vissa kallar karma-hjulet. Och om ni vill komma ifrån det eller slippa uppleva vissa aspekter av det, vissa aspekter av allt som finns att uppleva här, då kan ni göra det genom nåden – den plötsliga insikten eller upplysningen. Nåd heter ju gratia på latin – något man får gratis, alltså. Utan att ha ”förtjänat” det. Den kan ni få om ni uppriktigt ber om det eller om ert högre jag ser att det är bra tid för er att gå vidare från det ni upplever.
Det är något du själv kan tänka på under dagen – finns det något du kan ge någon i din närhet gratis? Något du kan bjuda på? Kan du ge något gratis, ovillkorligt? Finns det någon eller något du kan förlåta gratis, ovillkorligt? Kan du ge någon ovillkorlig kärlek? När du gör det släpper du undan för undan det greppet som både din egen och andras karma har, om du vill använda det ordet. Varje gång du närmar dig ovillkorlig kärlek så går du ifrån karma. För det är vad ni är här för att göra och för att komma fram till – ovillkorlig kärlek. När ni lever helt i det har ni släppt taget om allt som binder er hit och ni brukar då inte se någon anledning att komma tillbaka som människor på jorden.”
”Oj, så intressant och fint. Det låter som ett stort och långsiktigt jobb ändå, att alltid leva i ovillkorlig kärlek. Men jag tänker vara tålmodig med mig själv och glädjas åt varje gång jag väljer kärlek.”
”För varje gång du gör det så växer din kärlek och det blir lättare att välja den. Och tänk också på att varje val du gör påverkar dem omkring dig och gör deras resa mot kärleken så mycket lättare. Ni är aldrig bara en person här. Ni gör allt detta tillsammans. Tack för allt ni gör. Jag älskar er alltid oändligt och är alltid med er.”

Om guds natur, reinkarnation och konspirationsteorier

”Hej igen. Oj, nu har jag inte skrivit om våra samtal i bloggen på väldigt, väldigt länge! Men jag tänkte ju skriva nu igen.”
”Ja. Nu är det dags.”
”Ja, det känns så. Under den här tiden har du ju visat mig en massa nya källor att hitta information och jag har slukat en hel del av det som du låtit mig snubbla över. Ibland tycker jag du är lite övertydlig, faktiskt! När jag ser en sak på youtube, två vänner tar upp samma ämne och jag läser om det på ett tredje ställe – samma dag! Hur trög tror du att jag är egentligen, haha?”
”Det är du själv som vill visa dig själv. Det kanske är du som tycker att du är lite trög?”
”Äsch, varför ska du alltid få det att landa tillbaka hos mig?”

”Vad har du lärt dig som är nytt, då?”
”Oj, ska jag dra det lite snabbt, tycker du?
Jo, en sak som jag tycker ha lärt mig, och som jag intresserat mig mycket för, av förklarliga skäl – det är det här med kanalisering. Jag har lyssnat på och läst många andra som kanaliserar högre medvetanden, sina högre jag eller källan – lite som jag, då. Och en sak tycker jag har blivit tydlig för mig och det har du ju också bekräftat – det här att budskapen alltid är anpassade till den som tar emot dem. Och att alla som kanaliserar i olika grad faktiskt påverkar budskapet som de tar emot. I de minst påverkade fallen så är kanske inte påverkan så mycket mer än att mediets ordförråd är det som mediet själv ”bidrar” med. Kanske finns det även såna som inte ens förmedlar med sitt eget ordförråd, utan är helt bortkopplade från sin personlighet? Men de allra flesta verkar få budskap som talar till dem, med deras språk och talar till den situation och till den utveckling och förståelse de befinner sig i just nu. När jag ser tillbaka på våra tidigare konversationer nu, så tycker jag mig se ställen som jag tänker att du skulle uttryckt på ett annat sätt om du skulle pratat med mig om dem idag. Inte för att det du sa inte stämmer längre, men för att min personliga förståelse och kunskap ökat och att du då kanske skulle uttryckt det på ett annat sätt om det vore idag. Inget fel alls i det, men det är en observation som klargjort massor för mig och gjort det lättare för mig att förhålla mig till både det jag själv tar emot och andras kanaliserade budskap. Det har också gjort att jag blivit tio gånger starkare i tron på att ALLA måste gå inom sig själva för att hitta sin egen sanning. Man ska verkligen inte ta någons ord över det man känner är sant för en själv, i sitt hjärta. Det har ju du också sagt förut, men nu har det verkligen sjunkit in att det gäller alla, alltid, utan undantag.”
”Du låter nöjd.”
”Ja. Kul uttryckt. Jo, jag känner mig ”nöjd”. Tillfreds.”

”Har du lärt dig något mer sen sist?”
”Ja, jag tror det. Ok, lyssna då. Nu ska jag berätta vad jag vet om gud. Det enda jag tror att jag säkert kan säga om dig, och även det medger jag att jag inte helt säkert vet, eftersom jag inte kan veta något helt säkert. Men det enda jag känner mig helt säker på att jag kan säga, det är att ”Gud är”.
Inte gud är det och det, utan bara “Gud är”. Är gud kärlek? Det är ju vad jag har tänkt den största delen av mitt liv, eftersom det är min upplevelse. Men nu skulle jag snarare säga att kärlek är ”hur Gud är”, Guds sätt att vara i världen. Och ljuset är Guds sätt att synas och manifestera sig i världen, ljuset är det som ser ut att vara den här världen och alla världar. Materia existerar ju egentligen inte, men ljus och energi är det som vi uppfattar som materia.
Vad säger du om den definitionen?
Gud är.
Gud är genom kärlek.
Gud syns genom ljus.
Och, vi är alla en del av Gud.”
”Det stämmer.”
”Är det verkligen du som säger det nu då, eller mitt eget medvetande som vill bekräfta mig själv?”
”Känn mig. 
Jag ser inga fel i den definitionen.”
”Tack. Jag kände hur hela jag blev uppfylld när jag ”sa” det här i mitt huvud. Det var som att det strålade och cirkulerade energi i hela huvudet och hjärtat.”

”Jag hade en annan fråga jag ville ställa. Det är om reinkarnation. Går det att välja att inte bli återinkarnerad när man dör? Att hoppa av hela det hjulet, liksom?’
”Ja, det går.”
”Nu pratar jag om jorden då, vad som gäller för människor.”
”Det gäller överallt. Det går att välja att inte bli återinkarnerad. Men det är extremt ovanligt att någon väljer det. För det är inte önskvärt. Det innebär en icke-existens.”
”Vad händer då? Blir man ett spöke?”
”Nej, det som är vad ni kallar spöke är nästan alltid bunden till en speciell plats och ett spöke är bara en del av er energi. Om du väljer att inte reinkarnera så skulle du vara mellan världar, i en icke-plats i princip helt utan upplevelser. Som sagt en icke-existens. Vad ni kanske skulle beskriva som ett jämngrått ingenting. Det är icke-utveckling. Icke-evolution.”
”Det låter inte speciellt frestande. Så hur kommer man vidare då, från att bli återfödd igen och igen på jorden? Det kan ju vara rätt jobbigt att leva här i evigheters evighet också, med tanke på hur det har sett ut genom vår historia.”
”Du kan inte undvika att ”gå upp i ljuset” efter din inkarnation och därmed få veta om du kommer reinkarnera eller gå vidare någon annanstans. Det du måste göra om du vill komma vidare från att reinkarnera och inte längre leva ett så begränsat liv som du gör nu, det är att leva i kärlek. Här och nu på jorden, precis där du är, som den du är nu. Använd alla verktyg du har till sitt förfogande här och lev så mycket i kärlek som du förmår. Se gud i alla. Se gud i allt. För jag är i allt. Jag är asfalten. Jag är chefen du irriterar dig på. Jag är din förtryckare. Jag är din älskare. Jag är dina barn. Jag är din lycka och din olycka.
När du ser det, när du ser gud i allt, då kommer du till slut inte att ha något behov av att fortsätta reinkarnera här. Då kommer du att ”gå vidare”. Men var inte otålig och gå inte och sörj över det. Allt är en del av din resa. Om den blir lång eller kort är en del av din upplevelse. Det är inte något dåligt eller bra i sig. Det är vad det är. Din upplevelse. Min upplevelse. Av vår gemensamma existens.”
”Ok, tack. Så intressant! Nej, jag känner mig inte otålig egentligen. Jag var mer nyfiken. Jag är glad över där jag är nu och känner inget behov av att vara någon annanstans, faktiskt.”

”Det är till sak som jag har gått och tänkt på. Som stör mig. Eller som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.”
”Ja.”
”Nu är det ju 2020 och du vet, det är så otroligt mycket konspirationsteorier som flyger omkring överallt. Jag har ju alltid sett mig som en rationell människa som lever i en rationell värld och har så svårt att se att det skulle finnas onda agendor bakom saker och ting. Om man inte ser lust efter pengar och makt som en ond agenda, förstås. Det kanske är vad det alltid handlar om egentligen? Makt? På det sättet kanske jag visst tror på konspirationer. Men jag har alltid haft så svårt att tro att det skulle finnas någon eller några som skulle kunna hålla en så komplicerad plan hemlig, som att kontrollera hela jorden, regeringar, företag, organisationer, med mera. Jag har nog alltid tänkt att det är orimligt att människor är så utstuderade och smarta att det kan finnas något så stort och invecklat som kan hållas hemligt. Jag tror att allting kommer fram så småningom. Men i och för sig, de som tror på konspirationsteorierna skulle nog hävda att det är precis det som händer nu, att det kommer fram. Och jag säger inte att det ena eller andra är sant, eftersom jag verkligen inte vet.
Hursomhelst, oavsett vad som är sant och inte gällande konspirationsteorierna, så finns det några människor som jag tycker säger många väldigt upplysta och sanna saker. Och så känner jag att jag har väldigt svårt för dem ändå och definitivt för delar av deras budskap. Vad ska jag göra med den här dubbelheten? Kan folk som säger väldigt djupa sanningar också säga osanningar? Kan något vara sanning för dem och inte sanning för mig?”
”Nu ska vi se vad vi ska börja med. Sanningen. Kan någon som säger sanningar också säga osanningar? Svaret på den frågan är väldigt enkel. Alla kan säga sanningar. Alla kan säga osanningar. Så. Klart. Lätt va?”
”Lätt, eller jättesvårt kanske? Det verkar som att det återigen är upp till oss själva att avgöra i vartenda fall. Är det så du menar?”
”Det är så det fungerar i världen. När det fungerar bra.”
”Ansvaret är helt vårt eget, ja. Suck, kan du inte bjuda på en enda räkmacka och bara peka med hela handen och säga ”rätt!” Och ”fel!”?”
”Det gör jag ju faktiskt. Precis så. Om du lyssnar på mig i ditt hjärta.”
”Ja, så fint. Det är ju precis sant. Du säger ju vad som är rätt och fel i mitt hjärta. Jag lyssnar på dig, i mig.”
”Ja. Där du och jag smälter samman, där är sanningen.”
”Annars kanske du bara kunde skriva ner på ett par stenplattor exakt vad som är rätt och fel, så alla vet? Ett litet tips, bara.”
”Point taken.”

”Det här med att vissa säger väldigt djupa sanningar och jag hör att det är sanningar, men jag ändå känner ett stort motstånd eller olust inför dem, vad beror det på, då?”
”Det kan bero på olika saker, så det får du gå inom dig och titta på vad det kan vara. Det kan vara något hos dem som du känner igen i dig själv, medvetet eller omedvetet, som du inte tycker om eller inte vill kännas vid. Det kan också vara att de säger ord som är sanna, men deras vibration stämmer inte överens med orden. Det finns inte kärlekens förståelse bakom orden. Då blir det bara en sanning på pappret, sanningen är inte upplevd och internaliserad. Och det här kan de flesta som lyssnar på någon känna av, fast de oftast inte förstår vad det är de känner av.”
”Ja! Precis. Det är ju det som känns. Jag fattar!”

”För att återgå till det här med själva konspirationsteorierna. Jag har tänkt väldigt mycket på det senaste året och jag har haft otroligt jobbigt med det. Att det är så många inom den nyandliga rörelsen, om vi kallar den det, som verkligen är inne på att det finns en dold, mörk agenda och att vi alla är lurade. Jag tycker det vore så jobbigt att se på världen så och att se på mina medmänniskor så – antingen som folk som vill luras eller folk som är lurade. Visst är många vilsna och omedvetna, men ondskefulla eller totalt förda bakom ljuset? Det känns som en så dyster världsbild för mig. Dyster syn på våra medmänniskor. Och gör att man väldigt lätt hamnar i ett ”vi och de”, de ”onda och de goda” eller “de lurade och de som insett sanningen”.
Stämmer de här konspirationsteorierna? Eller, det kanske var en för bred fråga. Stämmer det att det finns just en hemlig agenda och några bakom den som vill mänskligheten illa?”
”Det är, som vanligt, en fråga om perspektiv. Om vi ska börja med att prata om vad de flesta av er på jorden vet, så är det ju extremt begränsat i ett nuvarande perspektiv. Om du skulle föreställa dig allt som finns att veta som en sfär, lika stort som ett jordklot, då skulle det ni vet nu motsvara ungefär ett sandkorn på den sfären. Och det som finns att veta om den dolda agenda som du frågar om är som ett annat, kanske mindre sandkorn. Men inget sandkorn existerar i ett vakuum. Allt är beroende av och påverkar varandra. Allt är del av samma sandstrand. Eller öken, om du hellre vill ha den liknelsen. En annan liknelse är den med Platons grotta*, men om Platons grotta också vore ett sandkorn, eller om Platons grotta vore universums största spegelsal. Så många perspektiv och beroenden finns det.
Ja, man kan hävda att det finns krafter som gör saker i hemlighet och utnyttjar det faktum att ni inte förstår det. Och allt är relaterat till varandra. Frågan ni måste ställa er är hur ni förhåller er till det. Och det är ju vad du brottas med nu.
Om ni skjuter allt ifrån er och pekar finger mot de där andra, de onda, då ställer ni allt utanför er själva och separerar er från det. Ni säger att det inte borde finnas och inte har rätt att finnas. Men allt har en rätt att finnas och uttrycka sig, oavsett om du bedömer det som gott eller ont.
Det andra förhållningssättet är att se allt inom sig själv. Det är ett mer sant sätt att se på det, eftersom allt är ett och ni är en del av detta allt. Men det kan leda till vad ni kallar ”spiritual bypass”, att ni inte tar i det, att ni undviker att ta ställning eftersom allt är av gud och att ni inte ska göra någonting åt det som är av gud. Men om ni vill vara sanna och ärliga så kan ni inte undvika det mörka. Det mörka är en spegling, en kontrast för att ni ska kunna se er själva som ni verkligen är.
När ni ser mörker är det bästa förhållningssättet att se om något av detta mörka är sånt du kan känna igen i dig själv, titta på det och bestäm om det är något du vill behålla eller om det är något du kärleksfullt kan tacka för att det gjort dig uppmärksam på något och sen låta det gå. Den yttre manifestationen av detta mörka (i detta fall resultatet av konspirationen) säger du tydligt då att du inte väljer och du säger tydligt vad du väljer istället.
Så förhåller du dig till det som du inte ser som en del av den framtid, eller nutid, du vill ha. Du tackar kärleksfullt för det som mörkret gjort dig uppmärksam på, erkänner att den som uttrycker mörkret är en lika stor del av Gud som du, med samma rätt att uttrycka sig, och väljer sedan den väg som du vill gå.”
”Tack. Det är ett bra svar. Och som alltid så landar det i en själv. Vad som är sanningen inom mig själv. Det får jag vara nöjd med och försöka att inte tänka på allt som jag inte vet. Se det jag vet och ta ställning till det. Men jag misstänker att jag kommer återkomma tills et här temat, för jag tänker mycket på det. Mer än jag skulle vilja. Tack och god natt. Jag älskar dig.”
”Och jag dig, min älskade dotter.”

* Platons grottliknelse (wikipedia)

Om karma

Samtal med gud 2019-04-01

”Hej”
”Hej”
Gud ger mig en skjuts av kärlek som får mig att spricka upp i ett stort leende.
”Hur känns det här då?”
”Haha, bra. Det känns bra. Det känns så skönt att få vara ordentligt med dig igen. Att ha tid, lugn och ro och få vara ostörd med dig igen.”
”Du, det är något jag har funderat över en hel del på sista tiden. Det har kommit upp i olika samtal och diskussioner och det… skaver liksom för mig. Så nu vill jag fråga dig om vi kan reda ut det?
Finns karma alls och hur funkar det i så fall?”
”Det beror på vad du menar med karma. Det finns en kraft och en motkraft. En energi och en kontraenergi.”
”Men finns den kraften på ett sätt som gör att tidigare liv kan påverka mitt nuvarande liv? ”
”All tid är ju samtidigt. Alla liv är samtidigt. All energi är samtidig.”
”Men kan saker vi gjort i tidigare liv påverka oss på ett sätt som vi inte är medvetna om i våra nuvarande liv? Det är nog det som stör mig mest, att det skulle vara saker som är helt utanför mitt medvetande, som jag inte kan påverka.”
”Det beror på hur ni ser på det. Att ni ska få ”sona” eller ”betala en skuld” från ett tidigare liv skulle vissa kunna uppfatta det som. Men existensen handlar inte om brott och straff. Inte ens om balans, som jag nämnde förut när Sonja frågade mig om karma. Det är inte för att få balans som karma existerar, det är inget som ska ”jämna ut sig” eller “rättvisa som ska skipas”. Existensen handlar om utveckling! Och karma är processen i den här utvecklingen. Det som man skulle kunna kalla ”påverkan från ett tidigare liv” eller att ”ha en karmisk skuld” är i själva verket att ni vill utforska. Ni vill utforska varje aspekt av vad det är att vara människa. Det handlar inte om ”goda” och ”onda” gärningar, utan att ni vill utforska och uppleva allt. Och då kan kan det självklart bli så att ni ett liv har varit ”förövare” av något och att ni i ett senare liv vill uppleva aspekten ”offer” för detsamma. Men det handlar inte om skuld, utan om utforskande. Och det är en del av processen som ni vill uppleva. Den heliga processen.”
”Tack för förklaringen. En annan sak som jag ibland fastnar i, om man skulle tro på karma. Eller om det inte är karma då. Men det här att man valt sin livssituation. Om man man “valt” att vara en prostituerad liten flicka på en bordell i Nepal, till exempel, ska man låta folk vara kvar i sin livssituation då? Ska man låta bli att hjälpa dem ur den, om de har valt att uppleva den?”
”Självklart ska du hjälpa dina medmänniskor. Det har vi pratat om förut också, bland annat när du frågade om lidande. Och Sonja besvarade det bra när ni pratade om det igår. När du hjälper en annan människa är det en del av er gemensamma process. Då utför ni det som livet verkligen handlar om – ni visar vad kärlek är. Kärlek är den kraft som genomtränger allt och har förmågan att spränga alla processer och system. Det är verkligen en sanning att kärleken är starkast av allt! Och när ni visar det i världen visar ni den mest grundläggande gudomliga sanningen. Och ingenting ni kan uppleva i livet är viktigare än det. Så svaret är återigen: JA. Självklart ska du hjälpa en medmänniska som lider. Av och med kärlek ska du hjälpa henne.”

”Vet du, på sista tiden tycker jag att jag är mycket tryggare i mig själv. Eller är det i dig? Känns som att jag har svårt att skilja på oss nuförtiden… Men det jag menar är att när andra kommer med åsikter eller teorier eller har läst saker i böcker, som kanske låter vederhäftiga eller har många anhängare, så känner jag snabbt vad som är sant för mig och jag börjar liksom inte vela, som jag nog skulle gjort tidigare. Eller känna att vilket som helst av det skulle kunna vara sant. Jag känner vad som är sant i mig och jag känner mig så himla trygg i det, på ett sätt som känns ganska nytt för mig. Och det är nog alltid i samklang med det du skulle säga, men jag behöver knappt fråga längre vad du skulle säga, för jag känner det redan. Fast jag kanske inte kan formulera och reda ut varför, som du kan. Men jag känner det. Vet du vad jag menar?”
”Jag vet vad du menar och jag känner att du är uppriktigt glad över det.”
”Ja. Ja, det känns väldigt skönt och befriande. Befriande för att jag inte behöver följa någon tro eller tro på någon auktoritet utanför mitt eget inre.”

”Vad tycker du om det här med Reiki-healingen då? Nu gick jag ju en första kurs i helgen som var.”
”Vad jag tycker? Att det är bra? Är det vad du vill höra?”
”Haha, jag vet ju att du inte gillar att uttrycka dig med ”bra” eller ”dåligt”. Men vad tycker du – är det ett bra steg för mig att ta?”
”Haha, är det ens en fråga? Har vi inte redan gått igenom allt det här? Sa du inte precis nu att du börjat lita på dig själv?”
“Jamen det var du som fick in mig på hela det här spåret, så nu håller jag dig ansvarig. Det var du som visade mig energifälten som finns runt kroppen och tipsade mig om att läsa om chakran. Och sen ledde det vidare till reiki-healing. Det finns inga förbehåll då, inget ont man kan göra med det eller så?”
”Det har vi ju redan rett ut. Och du googlar ju och letar bevis hela tiden. Finns det nåt kvar som du inte kollat upp? Är det för din egen skull eller för andras skull som du vill ha bevis på att healing funkar och inte skadar?”
”Hmm, det måste jag fundera lite på. Är det för min egen skull eller för andras?…
Jag tror att det är mest för andras skull, för jag tror ju på att det fungerar och inte skadar om man väljer att kanalisera kärlek, utan att lägga in sitt ego eller sin egen vilja i det man förmedlar. Men jag skulle vilja kunna hänvisa till forskningsresultat för att det inte ska uppfattas som rent hittepå eller önsketänkande. För att man skulle kunna ha en annan diskussion om det än bara jag tror/tror inte på det. Att man kunde diskutera energi på ett vetenskapligt sätt.”
”Det kan du söka vidare på om du vill ha den diskussionen. Men var inte för mycket uppe i ditt huvud och lägg inte för mycket energi på det intellektuella. Om du har valt att göra detta, då ska du göra det. Gå och ge av denna energi med kärlek.”
”Ok, ok. Jag gör så då.”
”Ja, kör bara!”

Om tacksamhet för framtiden och om healing

Samtal med gud 2019-03-11

”Hej”
”Hej”
”Idag tänkte jag ju göra något för en speciell person.”
”Ja.”
”Men först vill jag tacka dig för allt fint jag har upplevt den sista tiden. För den härliga semestern vi var på och den fantastiska konserten jag var på i förrgår.”
”Och framtiden då?”
”Framtiden? Du sa ju att jag inte skulle oroa mig så mycket över den?!”
”Du ska inte oroa dig. Men du har tankar om den.”
”Ja.”
”Tacka mig för den.”
”Hur då, menar du?”
”Den framtid som du önskar. Tacka mig för att du redan har den. Så blir den verklighet.”
”Aha.”
”Det du har tänkt på, vad är det?”
”Frihet.”
”Ja, det kommer bli resultatet. Men du måste vara konkret. Vad är det du tänker på?”
”Att jag får skriva en bok om våra samtal.”
”Föreställ dig det tydligt. Se det framför dig. Var i det. Var där.”
Jag föreställer mig att jag sitter vid ett bord i en bokhandel och signerar en bok. 
”Jag, Hanna, har skrivit en bok om mina samtal med gud.”
Plötsligt känner jag starkt en sån glädje från den som står framför mig och vill ha boken signerad. Och från flera andra som står där och har läst boken. Jag känner deras känslor av glädje och hopp och jag blir alldeles överväldigad så jag nästan börjar gråta.
”Ser du? Det är din gåva till dem och till mig. Du återförenar oss. Du får dem att tro på mig igen. Vad är din andra tanke?”
Jag tänker på att jag ska gå en kurs i reiki-healing snart och jag försöker föreställa mig hur jag utför healing på folk. Men det blir suddigt och otydligt och jag får mer en uppfattning av att jag delar energi genom att meditera tillsammans med andra och använda eller kanske skicka energi på det sättet.
”Healing, eller meditation, kanske. Jag ser mycket meditation. Att vi delar energi.”
”Var så konkret och detaljerad som du kan.”
Jag koncentrerar mig, men kan inte se det tydligare än så.
”En sak till har du tänkt på.”
”Ja. Att jag och mina vänner har en gård av något slag. Dit kommer det folk. Kanske en kursgård.”
”Se det framför dig.”
Jag föreställer mig gården och folket där och känner ett stort lugn och frid.
”Det är bra att du tackar mig för sånt som redan har hänt, enligt ditt kronologiska sätt att se på saker. Men minst lika viktigt är att du är tacksam för det som är i ”framtiden”. Så får du det att hända, så väljer du den verkligheten.”
”Ja, jag tror jag förstår. Det är ett annat synsätt, ett annat perspektiv.”
”Det kan man säga.”
”Jag måste bara bli lite modigare, sluta gömma mig och börja sätta hjulen i rullning. Våga ta konsekvenserna av det här.”
”Var tacksam.”
”Och modig?”
”Tacksamhet är tro. Med tron kommer modet.”
”Ok. Nu är jag åtminstone tacksam över att du är så övertygande.”
”Apropå synsätt så känner jag att så fort jag inte har kontakt med dig regelbundet så kommer jag lätt ur ”ditt” synsätt. Jag liksom glömmer, eller börjar tvivla på att världen är magisk, att du kommunicerar genom allt och att allt har en mening.”
”Ja, jag har sagt att vår kontakt är det viktigaste. Framför allt så länge du inte ser mig direkt i alla omkring dig. Men också då.”
”Nu idag, till exempel. Vi har hållit på och försökt boka en resa i sommar så att det skulle funka att jag och min bror skulle kunna ha några dagar tillsammans, våra båda familjer, i Frankrike. Det funkar ju aldrig att vi har semester samtidigt på sommaren i vanliga fall, men nu trodde vi kanske att vi kunde få till det. Och allt har varit så struligt! Det har varit fram och tillbaka med bokningar som gjorts om, vi har läst fel, trott att det funkat, men sen har det visat sig att det inte funkade. Och min man har verkligen försökt få till det, men han misslyckades också och gjorde det till och med värre, fast han är en mästare på att boka resor. När jag inte var i ”ditt tankesätt” så tyckte jag det var jobbigt att allt krånglade så och att vi fick min bror att tro att det skulle gå, för att sen inte göra det. Bara jobbigt och ledde inte till nåt!”
”Och om du ser på det med ”mitt tankesätt”, vad ser du då?”
”Jo, då börjar jag ju misstänka att det inte alls var ett krångligt misslyckande.”
”Utan?”
”Utan att jag fick ett tillfälle att visa min bror att jag verkligen älskar honom och vill umgås med honom så mycket så att vi ansträngde oss såhär, med ombokningar fram och tillbaka.”
”Ja, det var ett tydligt budskap.”
”Och min man visade för mig att han ansträngde sig för min skull, för att jag skulle få vara med min bror. Jag fick chansen att se hans omtanke.”
”Och han såg din omtanke om din bror.”
”Ja. Kanske värt ett par ombokningar, eller?”
”Ja. Eller?”
”Jag gillar ditt synsätt. Påminn mig gärna!”
”Det är just det jag gör. Påminner dig. Gärna.”
”Haha, tack!”

”Och så till det som jag tänkte var ”huvudnumret” ikväll. Jag tänkte ju försöka skicka helande energi och tankar till 14-åringen. Det är kaos på nya barnsjukhuset nu och kön till skoliosoperationer rör sig enormt sakta framåt. Det verkar dra ut i månader. Jag ser att hennes rygg har blivit ännu krokigare och hon har ont. I väntan på operationen, förutom att tjata på sjukhuset, tänkte jag åtminstone göra vad jag kan med helande energi. Vet du – det känns fånigt att säga det nu. ”Helande energi”. Jag känner mig som en kvacksalvare som lovar guld och gröna skogar med en hemlagad medicin på mjöl och tvättmedel.”
”Men du tror på det.”
”Precis. Det är ju mitt problem, haha. Jag tycker det låter tokigt, kanske förmätet. Eller inte tokigt egentligen. Men tokigt utifrån hur jag är uppväxt, vad vi lärt oss att tro på, vad den rådande samhällskonsensusen säger. Ja, enligt vad många som jag själv respekterar djupt, säger. Och ändå. Ändå tror jag på det. För att jag känner i mitt hjärta att det är sant. När jag säger det känns det också tokigt. Som ”alternative facts” – ”jag känner att det här är sant, mina känslor är lika mycket värda som er vetenskap”, typ. Men jag är ju ingen vetenskapsförnekare heller, visserligen. Jag tackar ju inte nej till en skoliosoperation och säger att vi ska fixa det här med guds kraft istället. Men jag tror på att kraften finns, att den finns i oss och omkring oss. När jag tänker närmare på saken så har det väl till och med mätts tydliga förändringar i hjärnan på folk som mediterar? Och om vi alla är samma energi känns det rätt självklart att vi kan påverka varandra genom att fokusera den energin!
Äsch, vilka sidospår jag viker in på. JA, jag tror på kärlekens kraft och energi och förmåga till helande! Och ikväll tänker jag fokusera den kraften på min dotter och jag har bett tre vänner göra det tillsammans med mig. Så då hoppas jag att det inte ”är meningen” att hon ska gå igenom det här lidandet det innebär att vänta på operationen och få mer smärta och sämre rygg, utan att det kan ”vara meningen” att vi och hon kan stärkas i tron på den helande kraften och upptäcka energierna som vi delar.”
”Det är många tankar du har. Och många tankar om rygg. Hur är det med din egen kropp?”
När gud säger det känner jag hur hela kroppen slappnar av och faktiskt faller ihop framåt i sängen, som jag sitter i med benen korsade under mig.
”Oj. Ja, jag har känt mig väldigt spänd sen jag kom hem från semestern. Det känns verkligen som att jag håller på och utvecklar nåt slags symbios-skolios. Jag känner mig sned i ryggen, på samma ställen som 14-åringen. På semestern kände jag mig helt avslappnad och bra i kroppen.”
Min kropp börjar röra sig hit och dit, skaka loss spänningar och mjuka upp leder. Armarna gör rörelser fram och tillbaka över mitt huvud och bakom ryggen. Jag försöker inte stoppa det som händer, utan låter det bara hända. Till slut vill kroppen ställa sig på alla fyra och göra rörelser utifrån den positionen och sen lägga sig ner på rygg och tänja och trycka där.
”Oj! Det här var inte de vanliga sträck-på-nacken-rörelserna.”
”Nej, de här spänningarna sitter inte i nacken.”
”Varför är det egentligen viktigt att kroppen mår bra? Räcker det inte att vi fokuserar på det andliga? På samtal med dig?”
”Det har sagts att kroppen är ett tempel och det är också sant. Kroppen är förutsättningen för att ni ska kunna dela den här upplevelsen ni har på jorden. Så ta hand om den.”
Kroppen håller på ett tag till, tills jag avslappnad sätter mig med benen i kors under mig igen.
”Nu är du mer redo att skicka och ta emot energi.”
”Jag känner det. Tack.”
Jag känner en varm energi som strömmar genom kroppen och ut i mina händer. Jag föreställer mig min dotters rygg framför mig och tänker på hur mycket jag älskar henne och på vilken resa vi gör tillsammans i det här livet. Och vem vet i hur många tidigare? Jag funderar på om vi levt tillsammans tidigare. Jag tror det. Jag undrar om hon har haft funktionshinder tidigare. Eller har jag haft det? Kanske har vi haft ombytta roller. Jag fokuserar på hennes rygg, tänker att jag har den framför mig och för mina händer längs ryggraden. ”Ta emot guds kärlek och glädje” tänker jag som ett mantra, samtidigt som jag för händerna upp och ner längs min inre bild av hennes ryggrad. Varför det blev exakt de orden vet jag inte. Det blev det jag kände som kom ut. Kärlek, glädje och energi.

Om lidande

Samtal med gud 2019-01-11

”Jag ville fråga dig om lidande.”
”Ja.”
”Lidandet är ju så otroligt genomgående i mänsklighetens historia. Och nu tänker jag väl främst på kroppsligt lidande, sånt som kommer med sjukdomar, krig, tortyr och olyckor. En sån otrolig mängd lidande vi människor utsatts för genom tiderna! Både utsatt oss själva och andra för. Vad är meningen med lidande? Varför måste det finnas?”
”Det finns flera aspekter på lidande. 
Dels är det lidande som orsakas av ren bekvämlighet eller för att man vill tillfredsställa den kortsiktiga njutningen. Detta sker medvetet och innebär inte lidande i stunden, men man orsakar sig själv, eller andra, lidande på längre sikt. Det kan till exempel vara att man låter bli att träna, inte tar en medicin, äter sånt som inte är nyttigt eller röker. Man vet att det kommer orsaka en lidande senare, men gör det ändå för att tillfredsställa det tillfälliga, upplevda behovet. 
Sen finns det lidande som ni orsakar er själva och andra som är mer omedvetet. Själva handlingen är ofta medveten, men ni är inte medvetna om att ni gör det ni gör av brist på förståelse. Ni förstår inte att era handlingar inte ledet till det tänkta resultatet. Detta är grunden till handlingarna bakom alla krig, tortyr och misshandel som funnits i historien. Ni är faktiskt alla ganska överens om vad ni vill uppnå – både individuellt och med era samhällen. Ni vill ha trygghet, mat för dagen, någonstans att bo, leva i fred och ha kärlek. Ni vill i princip alla ha det ni kallar ”mänskliga rättigheter”.
Sen har de flesta en väldigt dålig förståelse av de effektivaste sätten att uppnå de här målen. Många tror att för att jag ska ha trygghet och mat för dagen så innebär det att någon annan måste vara utan, eller stängas ute. Och om denne andre inte gör på det sätt ni tror är nödvändigt för att ni, eller ert land, ska uppnå detta så måste ni på något sätt tvinga den andre att göra detta som ni tror är nödvändigt. Och ni tar till alla medel ni kan hitta på för att tvinga den andre till detta. Krig och tortyr, till exempel. Och allt detta lidande som ni utsätter varandra för, det grundar sig i att ni vill nå ett mål, men att ni verkligen inte förstår hur man ska nå det målet. Och när ni inte förstår det så gör ni ont – ni ”syndar”. Det har du ju hört, att ordet ”synd” som används i bibeln, kan översättas med ”att missa målet”. Och det är ju precis det som blir resultatet. Ni missar målet, missar att nå det resultatet ni har tänkt, när kriget och tortyren inte alls leder till trygghet, fred och kärlek.
Det var också det som Jesus syftade på när han sa ”fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Han förstod att de var så fångade i sina tankegångar om rätt och fel och att de var övertygade om att handlade rätt ur sitt perspektiv, för att nå sitt mål. De var övertygade om att de måste tvinga den andre till att göra som de ville för att de själva skulle kunna leva i fred och välstånd.”
”Jag förstår hur de här tankegångarna kan leda till resultatet lidande, som du säger. Men med allt det lidande som funnits och finns i världen – på ett mer övergripande, själsligt plan måste vi väl vara införstådda med att vi ska utsätta oss själva för allt det här? Varför väljer vi att vara med om det här? Är det verkligen nödvändigt?”
”Ert liv här på jorden (och för den delen andra världar) är ju en utveckling. Och hela meningen med hela existensen är att ni – och jag igenom er – vill uppleva och återuppleva den ultimata kärleken, som jag är. Det är slutmålet. Fast det finns förstås inget slut, men det är en annan diskussion. Det är dit ni strävar – efter att uppleva kärlek. Både i era nuvarande, korta liv, medvetet eller omedvetet. Men också på det själsligt evolutionära planet. Slutmålet är den ultimata kärleken. Och för att uppleva den på riktigt så måste ni börja med att uppleva det som inte är jag, det som inte är kärleken. Så i era tidigaste stadier av utveckling väljer ni att utsätta er för mycket lidande, både kroppsligt och själsligt, för att verkligen få känna på vad det innebär att vara utan kärlek. Men också för att ur det perspektivet få uppleva vad en enda liten gnista av kärlek, vänlighet eller omtanke kan göra när man är omgiven av mörkret. En enda kärlekshandling avslöjar hela universum styrka och ni inser och kommer ihåg vad som är ert ursprung och vad som är sanningen och vägen vidare. Vägen hem.”
”Så det är dit vi vill nå allihop, dit vi säger att vi vill nå, ha ”mänskliga rättigheter”, som du sa? Blir vi bättre och bättre på att förstå hur vi ska nå dit då, ju mer utvecklade vi blir?”
”Ja, för varje utvecklingssteg ni tar, både individuellt och som samhälle och mänsklighet, för varje steg kommer ni närmare målet och går en rakare och rakare väg för att komma dit.”
”Du säger att vi måste börja med att uppleva det som inte är du, det vill säga lida mycket i början. En sak jag funderat på då – hur kommer det sig att det finns många fler människor på jorden nu än förr i tiden? Var det fler som behövde lida i tidigare liv och de som lever nu lida mindre? Ska inte alla lida lika mycket?”
”Tror du att ni lider mindre nu?”
”Ja. Jo. Procentuellt sett skulle jag nog tro att färre lider på jorden nu än till exempel på sextonhundratalet.”
”Du har faktiskt ganska rätt i att lidandet är jämnt fördelat för varje själ. Sen är det ur ert perspektiv inte lämnat fördelat per människa under en livstid. Där är det ju extremt ojämnt fördelat med lidandet i olika länder och för olika personer i samma land. Men ni ser alla till att få uppleva det ni vill och behöver uppleva för att ta er till nästa steg i utvecklingen. Och som svar på din fråga om antalet människor på jorden vill jag dels säga att tiden inte är linjär på något annat ställe än i er fysiska värld (och knappt ens där). Antalet själar ökar inte för att antalet människor på jorden gör det. Det är olika upplevelser ni har valt att ha. Först att vara få och utan många andra som var lika er. Sen att vara så många så att ni måste börja reflektera över var gränsen går för mängden människor och hur ni i så fall ska lösa det.”

”Angående lidandet igen då. Kommer vi sluta lida ju mer utvecklade vi blir?”
”Lidande är ett verktyg ni använder er av. Ett väldigt starkt och kraftfullt verktyg. Verktyg använder man så länge man har användning för dem. Men lidandet är också en upplevelse. När ni märker det och kommer till det stadiet att ni kan börja välja era upplevelser mer medvetet, då kommer ni välja bort den upplevelsen. Om ni inte vill använda er av verktyget vid något tillfälle, förstås.”
”Ok. Det känns som mänskligheten – och inte minst jag – har en bit kvar dit. Men en sak har jag verkligen tänkt på för egen del vad gäller lidande. Det är när man till exempel har väldigt ont eller är väldigt sjuk – då är man ju helt uppslukad av det tillståndet. Det finns liksom ingen reflektion och det känns inte som att det finns något utrymme för andlig utveckling där. Jag skulle ju till exempel inte sitta och meditera och prata med dig såhär om jag blev torterad eller hade feberyra. Eller om jag jobbade i nån helvetisk gruva i tredje världen, för den delen. Hur funkar det?”
”Jag svarar igen att lidandet i sig är ett verktyg. Lidandet i sig leder till andlig utveckling. Du måste inte samtala med gud för att utvecklas, utvecklingen sker för att ni har bestämt det.”
”Men det där är också svårt, tycker jag. Det skulle kunna leda till ett synsätt att lidande är bra. Att lidande är något som alla ska genomgå. Och det kan i sin tur leda till att man inte hjälper den som lider. Då är man farligt ute, tycker jag.”
”Hur du agerar gentemot någon som lider berättar mycket om vem du är och hur din egen utveckling är. Och hur ett samhälle agerar mot en som lider säger mycket om det samhällets utveckling. Det är det jag menade med att ”missa målet” kontra att förstå hur man kommer till målet. När ett samhälle har förstått att genom att hjälpa denna den minsta, den svagaste och mest lidande i mitt samhälle, genom att göra det hjälper jag mig själv, genom att göra det helar vi hela samhället och når på det sättet målet. Då har vi förstått att vi alla är ett, att vi alla är kärlek. Då uttrycker vi kärleken, eftersom vi förstått att kärlek är det vi är. Då hjälper vi den som lider.”
”Då har vi utvecklats tillsammans så långt att vi inte längre behöver verktyget ”lidande” när vi gemensamt insett det?”
”Just så.”

Om tidigare liv och nära-döden-upplevelser

Samtal med gud 2018-12-06

Jag har läst en del om nära-döden-upplevelser ikväll och argument för och emot – om det skulle vara äkta upplevelser eller hjärnan som skapar hallucinationer när den håller på att stänga ner. Jag känner mig lite tvivlande och får återigen en känsla av att jag kanske bara hittar på allt det här. Tänk om det är min hjärna som spelar mig ett spratt också? Om allt sånt här upplevs bara för att vi så gärna vill att det ska vara sant?
Jag sätter mig upp i sängen och vill snabbt få kontakt med min inre röst. 

”Hej, är du där nu?”
”Hej.”
”Är det där verkligen du eller är det jag som svarar mig själv?”
”Stilla ditt sinne. Slappna av i din kropp.”
”Ok. Nu känns du på ett helt annat sätt. Nu känns du väldigt tydlig.”
”Hur är det med dina tankar?”
”Jo, jag har tänkt på det här med nära-döden-upplevelser. Och i förlängningen allt som har med andlighet och gud att göra, antar jag. Kan allt det här bara vara hittepå som hjärnan skapar som något slags tröst och överlevnadsmetod, för att göra oss lyckliga?”
”Trodde du på det du läste?”
”Nej. Nej, inte egentligen.”
”Vi har ju pratat om den ordlösa sanningen förut. Den som du känner i magen och hjärtat. Kände du så när du läste förklaringen till hur hjärnan kan skapa hallucinationer?”
”Nej, det gjorde jag verkligen inte. Men om man nu hävdar att min hjärna konstruerar allt det här, då kan man ju hävda att hjärnan skulle kunna framkalla just de känslorna också, för att bekräfta det jag mår bra av. Som ett belöningssystem.”
”Ja, jag kommer inte tvinga dig att tro det ena eller andra. Eller försöka övertyga dig. Det finns en sanning. Men du väljer själv vad du tror på.”
”Jag känner ju så otroligt starka känslor när vi är nära varann såhär. Jag väljer att tro på dig. Men samtidigt tror jag att det alltid kommer att finnas en gnutta tvivel kvar i mig.”

”Jag har en annan aktuell fråga som jag gärna vill ta upp, för nu blev jag så nyfiken på den. En vän till mig gjorde en tidigare-liv-regression igår och jag gjorde det själv en gång när jag var runt 20 år. Min vän fick gå igenom ett specifikt tidigare liv, som vägledaren sa att just det var speciellt relevant för det livet hon lever nu. Det fick mig att fundera över hur det funkar med tidigare liv. Att vi reinkarnerar tror jag. Men påverkar de tidigare liven verkligen de liv vi lever nu? Och i så fall varför? Varför ska de påverka våra nuvarande liv när vi inte ens är medvetna om det?”
”Egentligen händer ju allting samtidigt, så ur den synvinkeln finns det inga ”tidigare” liv. Men ni lever ju kronologiskt med tideräkning på jorden och därför upplever ni att tiden och liven kommer i en viss ordning. Och jo, visst är det så att ”tidigare” liv påverkar ert nuvarande liv, på samma sätt som olika händelser i ert nuvarande liv påverkar hur ert nuvarande liv gestaltar sig. Ur själens perspektiv är alla liv delar av själens enda “liv”. Man kan säga att varje liv är en del av väven ni väver. Eller en pusselbit i pusslet ni lägger – pusslet som blir allt det er själ vill uppleva och utveckla i den fysiska världen. Själen har full koll på vad den vill uppleva och den kommer att se till att uppleva det i olika liv. Det kommer den att se till, oavsett om ni är medvetna om det eller inte. Och därför behöver ni heller inte vara medvetna om det, för situationen som ledde till upplevelsen har själen redan bestämt hur den ska vara. ”Grundplanen” för ert nuvarande liv, skulle man kunna kalla det.”
”Men är det så att ett specifikt tidigare liv påverkar det nuvarande livet mer än något annat? Och varför, i så fall?”
”Där är liknelsen med pusselbitarna bra. En pusselbit som har en utskjutande del är mest relevant för den pusselbiten mest som har en inåtgående del som den passar in i. Eller hur? Så de liv som har, kan vi säga, liknande ”teman”, eller för den delen rakt motsatta teman – som motpoler – påverkar varandra mest.”
”Ok, det låter logiskt. Men blir det ingen skillnad då om man går igenom livet utan att vara medveten om det tidigare livet? Är det en bra idé att ta reda på mer om tidigare liv och i så fall varför?”
”Det är samma som att du kommer till mig med frågor. Du får insikter och förståelse för hur världen fungerar. Du kan se på livet med andra ögon och mer förståelse, på flera plan. Men grundförutsättningarna har inte förändrats. Det själen ville uppleva med det här livet kommer den att uppleva. Men din medvetenhet om det och hur du ser på det kan ändras. Det kan hjälpa dig att hantera det som händer.”

En till sak jag velat fråga dig om. Jag ska ju gå upp i arbetstid igen och jag är orolig över att jag inte kommer ha lika mycket tid att lägga på våra samtal och min andliga utveckling. Vad tycker du om det här? Är det verkligen en bra idé att jag börjar jobba mer? Borde jag säga upp mig istället? Jag känner lite som att jag sviker dig.”
”Känn dig inte pressad eller stressad. Ta det i den takt som du känner dig bekväm med. Du kommer att sluta på ditt jobb.”
”Sonja blir väl galen på min tröghet. Hon vill framåt och hon har ju redan sagt upp sig.”
”Men det gjorde hon inte över en natt heller. Det har varit en process för henne med.”
”Men hur lång process har inte jag då? Jag har ju varit på mitt jobb hur länge som helst! Och i andra samtal har du pratat om hur bråttom det är – att vi människor, och jag personligen, måste göra något NU.”
”Min älskade vän. Det finns ingenting du behöver göra för min skull. Jag kräver eller förväntar mig ingenting av dig.”
”Men hur är det bråttom då?”
”Om ni vill uppnå det ni säger att ni vill uppnå så är det bråttom. Men du behöver inte säga upp dig från ditt jobb eller göra någonting annat för att jag vill det.”
”Nej. Men för att JAG vill det. Jag vill det. Jag känner det nu. Jag vill. Så skönt.”