Om att påverka, inte döma vägen och om sätt att lära.

”Tack för vägen du har fört in mig på nu. Jag känner det att jag har fått en sån nytändning, en ny inriktning och målmedvetenhet.”
”Jag är glad att du är glad över vägen du går. Och jag tackar dig för att du vill komma med mig. Till mig.”
”Samtidigt som jag säger det här om målinriktning så känner jag tvivlaren i mig som inte tycker att jag har åstadkommit någonting tidigare, så varför skulle jag göra det nu?”
”Jag tror bestämt att vi har behandlat ämnet ”att åstadkomma” tidigare. Vad menar du med att åstadkomma? Och vad tror du att jag menar?”
”Jag menar att ha påverkat människor på ett betydelsefullt vis, det är nog så jag skulle beskriva min mening av ”att åstadkomma något”.”
”Och hur tror du att jag definierar ”att åstadkomma”?”
”Berätta.”
”Att ha påverkat dig själv på ett betydelsefullt vis. Och om du nu skulle vilja påverka andra på ett betydelsefullt vis så lovar jag att det är det enda sättet att göra det – att börja med att påverka dig själv. Du kan inte föra ut något som du inte själv har i dig.”
”Det känns inte som att jag har påverkat speciellt många med det jag har gjort hittills, då. Mitt jobb känns inte viktigt för mig, men jag ägnar så många timmar av mitt liv åt det. De gånger jag förmedlat dina ord till andra eller delat med mig på annat sätt av det vi pratar om här, det känns som att de få timmar jag ägnat åt det har varit viktigare än allt jag gjort hittills i mitt yrkesliv.”
”Och hur har du kommit hit? Hur har du lyckats förmedla de här viktiga insikterna till andra. De här viktiga känslorna som du delat med dig av?”
”Jag har, åtminstone i perioder, fokuserat på dig. Ägnat tid till att lära känna dig, lära känna dig och mig och utforskat vårt förhållande till varandra. Ja, jobbat på vårt förhållande, eller du kanske skulle kalla det ”återupptäckt” vårt förhållande.”
”Är dina år bortkastade då, tycker du?”
”Jag tycker att jag skulle varit ärligare och modigare från början och gjort det tidigare, snabbare och mer helhjärtat. Och inte ägnat så mycket tid åt sånt som jag inte tycker är viktigt.”
”Det är såklart alltid ett val du kan göra. Du kan göra det valet nu. Men fördöm eller bedöm inte din process. Ingenting är förgäves. Jag försäkrar dig att allt är som det ska vara. Din väg är ingen annans väg. Jämför dig inte med någon. Inte med någon. Jag vill att du verkligen hör att jag säger det. Jämför inte dig själv med någon annan och jämför inte någon annan med dig, för du kan aldrig bedöma någon annans process, eller för den delen din egen. Så lägg din och alla andras vägar i guds händer och lita på att de är i goda händer. De bästa händer.
Det finns bara en sak du behöver tänka på: vad vill jag göra härnäst?”
”Ok. Då vill jag härnäst lita på dig och följa dig. Jag vill vara sann. Sann mot mig själv och dig. Du är sanningen jag känner i hela min själ och mitt hjärta.”
Jag känner det verkligen otroligt starkt fysiskt när jag säger det. Hela kroppen fylls av en värme som strålar ut från mitten av mig, vid hjärtat. ”Vågar du det?”
”Det är verkligen mitt mål. Kanske ska man inte säga att man ”försöker”, för det är väl att delvis ge upp från början? Men jag säger att det är mitt mål att våga.”
”Jag längtar efter dig. Och jag väntar på dig. På er alla, att ni ska komma hem till mig igen. Vilken fest det kommer bli!”
”Vet du, du är verkligen den bästa läraren! Ibland när jag läser vad stora tänkare skrivit, eller upptäcker såna som har djup andlig insikt så känner jag mig som en sån fruktansvärt obildad novis. Det har jag ju sagt förut. Men det blir tydligare och tydligare för mig ju fler texter jag läser och ju fler lärare jag upptäcker. Hur banala mina tankar är ibland jämfört med deras välformulerade och välerfarna. Men å andra sidan så har du också sagt att alla röster behövs, så jag litar på det och att mina ord kommer nå dem som kan bli hjälpa av just mitt sätt att ställa frågor och tar steg vidare på sin egen väg tack vare dem.
Men din metod för mig på senaste tiden – jag tycker den är lysande! Jag har ju börjat läsa A Course in Miracles igen och gå igenom lektionerna där. Första gången jag började läsa den hade jag inte haft så många och tydliga samtal med dig och du hade inte visat mig tydlig på olika situationer och funktioner i livet. Nu när jag läser det igen så blir allt jag läser så mycket tydligare. Jag förstår det på ett helt annat sätt, det får liksom substans för mig. Men fortfarande kan det vara lite för abstrakt och svårgripbart ibland. Men då leder du mig till en situation i livet då jag får se det själv, som jag precis läst om, eller så visar du mig ett program eller låter mig höra en podd som handlar om precis samma sak, fast uttryckt på ett annat sätt. Eller så förklarar du det igen för mig när vi pratar. Det är ett så bra sätt att lära, det här att få samma budskap på olika sätt!
Apropå det – du fick mig verkligen att inse något häromdagen. Jag har ju hört att det man irriterar sig på hos andra, eller det man blir arg och provocerad av, det är sånt man inte tycker om eller vill kännas vid hos sig själv.”
”Ja.”
”Jag har funderat över varför jag blir arg på mina två döttrar ibland. Nästan alltid i samma situationer och på grund av samma beteenden, fast helt olika hos den ena och den andra. Och häromdan insåg jag vilka beteenden det handlar om för mig. Det är lathet och bekvämlighet hos den ena och en känsla av att vara ett offer och en tendens till svartsyn hos den andra. Det var en insikt som drabbade mig rätt hårt. Det är ju verkligen egenskaper hos mig själv. Egenskaper jag inte tycker om och som jag då inte önskar att mina barn ska ha eller ha fått ärva. Och så tror jag att jag blir extra arg eller ledsen för att de uppvisar de här egenskaperna, när jag liksom hoppats att de skulle bli bättre versioner av mig, med bara mina goda egenskaper…”
”Ja. Det är bra insikter, allt. Men jag skulle återigen uppmuntra dig att inte döma eller bedöma. Inte heller egenskaper som ”goda” eller ”dåliga”. Utan lathet skulle ni inte kunna uppleva motsatsen till lathet. Och vem bestämmer att motsatsen till lathet är något gott? Och för vem är det gott? Återigen, ha tillit. Men det skadar inte att reflektera över varför vissa beteenden provocerar dig och varför du ser andra som positiva.”
”Tack för dina kloka ord. Jag tar dem till mig. Jag tänker ofta på hur jag är med barnen och hur jag relaterar till dem. Inte för att vi har några stora konflikter eller att jag tycker jag gör några allvarliga fel, men jag vill gärna ha din infallsvinkel på hur jag gör klokast i relationen till dem. Jag tänker på nu senast idag, när jag blev ganska irriterad på sexåringen som återigen skulle ha bästa platsen i soffan och blev arg och ledsen när hon inte fick det. Då blev jag arg på att hon inte var mer givmild och tänkte på oss andra. Men framförallt på att hon tyckte så synd om sig själv när hon inte fick som hon ville. Jag kände mig tvungen att säga både en och två gånger att det inte var synd om henne eller att jag inte tyckte synd om henne. Sen funderade jag efteråt på om det var fel av mig att visa att hon inte får ha upplevelsen ”tycka synd om sig själv”. Jag var ju egentligen mer arg på att hon tyckte synd om sig själv än på att hon inte ville dela med sig av platsen. Vad tycker du om mitt agerande där? Skulle jag ha gjort någon annorlunda som varit mer konstruktivt?”
”Hon är väldigt känslig för att ta till sig ”sätt att vara” och anpassa sig till vad hon uppfattar att ni tycker är accepterat beteende. Med henne är det risk att ni skapar ett beteende som inte kommer naturligt från henne själv och som hon inte förstår. Ett beteende som hon egentligen gissar sig till eller efterapar. Därför vore det mer konstruktivt att tydligt förklara varför det inte är ”bra”, enligt er mening, att hon alltid får sin vilja igenom eller får den bästa platsen. Genom skuldkänslor kan en förälder manipulera sitt barn till ett ”önskvärt” beteende, men skuldkänslor är aldrig, aldrig konstruktiva eller av godo för barnets utveckling och hon har lätt att få skuldkänslor, särskilt när hon inte förstår, utan bara uppfattar känslan av er ilska.”
”Det låter ju bra och vettigt, men hon tycker verkligen inte om att prata om såna här saker – att vi ska diskutera vidare eller reda ut varför vi blev osams.”
”Nej, men det får hon ta, för hon behöver träna på det. Du gör henne en tjänst för framtiden när du tar de samtalen och propsar på dem. Hon behöver verkligen förstå orsaker och då måste hon både lyssna och tala om dem. När hon säger att hon inte vill prata, då har hon redan valt skuldkänslan och accepterat den. Hon blir störd i sitt avslut av situationen, som hon ser det. Hon har redan accepterat rollen som den skyldiga och du kommer och krånglar till det. Men det ska du göra. Krångla till det och prata om hur det känns för olika människor med olika perspektiv på situationen. Det gör också dig som förälder mer komplex och mer mänsklig. Även det kan kännas ”krångligt” för henne, men det är en tjänst du gör henne att hon lär sig det nu, snarare än senare.”
”Tack. Jag inser ju att jag får fokusera på helt områden för mina två barn. De är verkligen olika! Det märkte jag så fort de kom ut, vilken personlighet de hade. Jag fick nästan en chock när vår andra tjej kom, att hon hade ett helt annat slags energi än vårt första barn. Men jag litar på att de är de perfekta medlemmarna i vår familj, att vi har valt att vara tillsammans här som precis de vi är nu. Och jag är tacksam mot dig för vägledningen. Allt du säger låter vettigt och sant. Alla borde ha gud som sin psykoterapeut!”

Om karma

Samtal med gud 2019-04-01

”Hej”
”Hej”
Gud ger mig en skjuts av kärlek som får mig att spricka upp i ett stort leende.
”Hur känns det här då?”
”Haha, bra. Det känns bra. Det känns så skönt att få vara ordentligt med dig igen. Att ha tid, lugn och ro och få vara ostörd med dig igen.”
”Du, det är något jag har funderat över en hel del på sista tiden. Det har kommit upp i olika samtal och diskussioner och det… skaver liksom för mig. Så nu vill jag fråga dig om vi kan reda ut det?
Finns karma alls och hur funkar det i så fall?”
”Det beror på vad du menar med karma. Det finns en kraft och en motkraft. En energi och en kontraenergi.”
”Men finns den kraften på ett sätt som gör att tidigare liv kan påverka mitt nuvarande liv? ”
”All tid är ju samtidigt. Alla liv är samtidigt. All energi är samtidig.”
”Men kan saker vi gjort i tidigare liv påverka oss på ett sätt som vi inte är medvetna om i våra nuvarande liv? Det är nog det som stör mig mest, att det skulle vara saker som är helt utanför mitt medvetande, som jag inte kan påverka.”
”Det beror på hur ni ser på det. Att ni ska få ”sona” eller ”betala en skuld” från ett tidigare liv skulle vissa kunna uppfatta det som. Men existensen handlar inte om brott och straff. Inte ens om balans, som jag nämnde förut när Sonja frågade mig om karma. Det är inte för att få balans som karma existerar, det är inget som ska ”jämna ut sig” eller ”rättvisa som ska skipas”. Existensen handlar om utveckling! Och karma är processen i den här utvecklingen. Det som man skulle kunna kalla ”påverkan från ett tidigare liv” eller att ”ha en karmisk skuld” är i själva verket att ni vill utforska. Ni vill utforska varje aspekt av vad det är att vara människa. Det handlar inte om ”goda” och ”onda” gärningar, utan att ni vill utforska och uppleva allt. Och då kan kan det självklart bli så att ni ett liv har varit ”förövare” av något och att ni i ett senare liv vill uppleva aspekten ”offer” för detsamma. Men det handlar inte om skuld, utan om utforskande. Och det är en del av processen som ni vill uppleva. Den heliga processen.”
”Tack för förklaringen. En annan sak som jag ibland fastnar i, om man skulle tro på karma. Eller om det inte är karma då. Men det här att man valt sin livssituation. Om man man ”valt” att vara en prostituerad liten flicka på en bordell i Nepal, till exempel, ska man låta folk vara kvar i sin livssituation då? Ska man låta bli att hjälpa dem ur den, om de har valt att uppleva den?”
”Självklart ska du hjälpa dina medmänniskor. Det har vi pratat om förut också, bland annat när du frågade om lidande. Och Sonja besvarade det bra när ni pratade om det igår. När du hjälper en annan människa är det en del av er gemensamma process. Då utför ni det som livet verkligen handlar om – ni visar vad kärlek är. Kärlek är den kraft som genomtränger allt och har förmågan att spränga alla processer och system. Det är verkligen en sanning att kärleken är starkast av allt! Och när ni visar det i världen visar ni den mest grundläggande gudomliga sanningen. Och ingenting ni kan uppleva i livet är viktigare än det. Så svaret är återigen: JA. Självklart ska du hjälpa en medmänniska som lider. Av och med kärlek ska du hjälpa henne.”

”Vet du, på sista tiden tycker jag att jag är mycket tryggare i mig själv. Eller är det i dig? Känns som att jag har svårt att skilja på oss nuförtiden… Men det jag menar är att när andra kommer med åsikter eller teorier eller har läst saker i böcker, som kanske låter vederhäftiga eller har många anhängare, så känner jag snabbt vad som är sant för mig och jag börjar liksom inte vela, som jag nog skulle gjort tidigare. Eller känna att vilket som helst av det skulle kunna vara sant. Jag känner vad som är sant i mig och jag känner mig så himla trygg i det, på ett sätt som känns ganska nytt för mig. Och det är nog alltid i samklang med det du skulle säga, men jag behöver knappt fråga längre vad du skulle säga, för jag känner det redan. Fast jag kanske inte kan formulera och reda ut varför, som du kan. Men jag känner det. Vet du vad jag menar?”
”Jag vet vad du menar och jag känner att du är uppriktigt glad över det.”
”Ja. Ja, det känns väldigt skönt och befriande. Befriande för att jag inte behöver följa någon tro eller tro på någon auktoritet utanför mitt eget inre.”

”Vad tycker du om det här med Reiki-healingen då? Nu gick jag ju en första kurs i helgen som var.”
”Vad jag tycker? Att det är bra? Är det vad du vill höra?”
”Haha, jag vet ju att du inte gillar att uttrycka dig med ”bra” eller ”dåligt”. Men vad tycker du – är det ett bra steg för mig att ta?”
”Haha, är det ens en fråga? Har vi inte redan gått igenom allt det här? Sa du inte precis nu att du börjat lita på dig själv?”
”Jamen det var du som fick in mig på hela det här spåret, så nu håller jag dig ansvarig. Det var du som visade mig energifälten som finns runt kroppen och tipsade mig om att läsa om chakran. Och sen ledde det vidare till reiki-healing. Det finns inga förbehåll då, inget ont man kan göra med det eller så?”
”Det har vi ju redan rett ut. Och du googlar ju och letar bevis hela tiden. Finns det nåt kvar som du inte kollat upp? Är det för din egen skull eller för andras skull som du vill ha bevis på att healing funkar och inte skadar?”
”Hmm, det måste jag fundera lite på. Är det för min egen skull eller för andras?…
Jag tror att det är mest för andras skull, för jag tror ju på att det fungerar och inte skadar om man väljer att kanalisera kärlek, utan att lägga in sitt ego eller sin egen vilja i det man förmedlar. Men jag skulle vilja kunna hänvisa till forskningsresultat för att det inte ska uppfattas som rent hittepå eller önsketänkande. För att man skulle kunna ha en annan diskussion om det än bara jag tror/tror inte på det. Att man kunde diskutera energi på ett vetenskapligt sätt.”
”Det kan du söka vidare på om du vill ha den diskussionen. Men var inte för mycket uppe i ditt huvud och lägg inte för mycket energi på det intellektuella. Om du har valt att göra detta, då ska då göra det. Gå och ge av denna energi med kärlek.”
”Ok, ok. Jag gör så då.”
”Ja, kör bara!”

Beskriv vad kärleken är

Samtal med gud 2029-02-15

Gud är petig med hur jag sitta ikväll. Jag sätter mig lite halvrakt i sängen, men gud vill att jag ska sätta mig med benen i kors och ta in fötterna mer under baken till. Jag är lite motsträvig, för jag är verkligen ingen vig person och har alltid tyckt att skräddarställning är väldigt obekvämt och ansträngande. att sitta i Men till slut hamnar jag i en ställning som faktiskt känns väldigt bra. Den känns inte obekväm, utan avslappnad men samtidigt kraftfull på något sätt.

Jag tänker på det som hänt de senaste dagarna. De härliga möten och samtal som jag har haft med mina vänner. Hur en av mina vänner stod inför ett stort val i livet och kände stor ledsenhet inför det. Hon frågade om råd av gud genom mig och svaret hon fick var väldigt tydligt. Sen hände saker väldigt snabbt och faktiskt som gud hade sagt. Vi var nog alla lite chockade. I alla fall jag, som fast jag haft de här samtalen länge och fast jag fått andra ”bevis” ändå har ett stort tvivel i mig om allt det här verkligen kan vara på riktigt. Mina vänner underar hur jag fortfarande kan tvivla. Men nu känner jag mig mer övertygad än nånsin. Jag misstänker att den här ”hjälpen” från gud till min vän var en minst lika stor hjälp till mig. Fast jag nästan skäms lite att det ska behövas bevis för att jag ska tro, så är jag ändå mycket mer tacksam än skamsen över det. 

”Hej. Alltså, TACK för det du gjort de senaste dagarna! Du har gjort flera saker som verkligen har stärkt min tro på dig. Stärkt min tro på att du är på riktigt. På att vi är på riktigt. På att det här är på riktigt. Och vet du vad som är det bästa med att jag faktiskt vågar tro på det?”
”Berätta.”
”Det bästa är att om allt det här är på riktigt, om allt du säger är sant, då innebär det att den här världen som vi lever i är magisk, att allt är besjälat, att allt har en mening. Det är ju det man drömmer om som barn, men de flesta nog dömer ut när de blir vuxna. Och nu känner jag att jag vågar tro på det! Det är ju ta mig fan – nej, ”ta mig gud” – helt, helt underbart! ”
”Ja, det ÄR underbart. För NI är underbara. Alla ni är fantastiska, älskansvärda själar.
Och här är mitt budskap till er, älskansvärda själar: Ta hand om varandra. Det är mitt budskap till er. Ta hand om varandra.
Älska varandra. Se varandras storhet. Se storheten i dig själv genom att se den i den andre. Och se mig i dig själv, för du är en en del av mig. Ni är alla en del av mig. Och det som är en del av gud kan inte vara annat än stort, underbart, vackert, perfekt!”
”Du gör min värld perfekt. Perfekt. Jag kan inte se hur jag kan be dig om något mer.”
”Genom att se din värld som perfekt så gör du den perfekt. Genom att öppna dig för mig kan du se med mina ögon. Då ser du kärleken. Du ser med kärlek.”
”Vad är egentligen kärleken? Kan du definiera den?”
”Kärleken är allt som är. När du ser det så ser du sanningen. När du ser det så förstår du hur illusionen fungerar. Ja, den här världen är en illusion. Många har sagt det och många andra har fördömt den tanken. Men att den här världen är en illusion betyder inte att den inte har en viktig roll att spela eller att ni inte ska förhålla er till den. Ni har skapat illusionen för att kunna uppleva vissa saker. Så välsigna illusionen och dess underbara funktion. Men när ni kan se vad som är kärlek och vad som är illusion, då kan ni se med sanna, kärleksfulla ögon. Kärleken är allt som är. Det som ni uppfattar som ondskefullt och kärlekslöst existerar ju också, i ert medvetande. Men det är en del av illusionen som är skapad för att påminna er om kärlekens verkliga kvalitet och värde. Och när ni kan skilja på illusionens uppgift och kärlekens sanning, som alltid ligger där bakom, då ser ni existensen som den verkligen är.”
”Men kunde du beskriva kärleken? Nu sa du bara att den är allt som är.”
”Hur beskriver man allt som är? Det var precis det jag ville förklara. Det är en del av illusionens uppgift – att beskriva vad kärleken är. Det är själva din uppgift på jorden: att beskriva vad kärleken är! För varje liten upptäckt du gör, för varje konstverk du skapar, för varje klokt och vänligt ord, för varje sång, för varje kärlekshandling, så beskriver du vad kärleken är. Även om du får motstånd, hat, hårda ord och våldshandlingar emot dig. Ja, framför allt om du får det, så kan du beskriva vad kärleken är. Det, min älskade vän, är din uppgift, inte min. Beskriv vad kärleken är.”
”Det låter som att jag ska skriva en biografi över dig då.”
”Det är ingen dum tolkning – ”mitt liv på jorden: en biografi över gud och kärleken”. Sämre målsättning kan man ha med sitt liv.”
”Oj. Ja, verkligen. Och här har jag trott att jag aldrig haft någon målsättning med mitt liv…”
”Du ser.”
”Ser. Ja, det var ju just ordet du använde. Jag ser. Ja, precis så känns det i mina bästa stunder. Åh, vad jag önskar att mina bästa stunder ska bli ett permanent tillstånd!”
”Då får du fortsätta att se. Fortsätta att vara öppen. Öppen för sanningen och öppen för mig. För det finns inget som är sant som inte är jag.”
”Tack. Tack för att jag får dela det här med dig. Och med andra. Vilken resa vi gör tillsammans!”
”Jag älskar dig.”
”Jag känner mig alldeles varm i hjärtat. Tack. Jag älskar dig.”

Om lidande

Samtal med gud 2019-01-11

”Jag ville fråga dig om lidande.”
”Ja.”
”Lidandet är ju så otroligt genomgående i mänsklighetens historia. Och nu tänker jag väl främst på kroppsligt lidande, sånt som kommer med sjukdomar, krig, tortyr och olyckor. En sån otrolig mängd lidande vi människor utsatts för genom tiderna! Både utsatt oss själva och andra för. Vad är meningen med lidande? Varför måste det finnas?”
”Det finns flera aspekter på lidande. 
Dels är det lidande som orsakas av ren bekvämlighet eller för att man vill tillfredsställa den kortsiktiga njutningen. Detta sker medvetet och innebär inte lidande i stunden, men man orsakar sig själv, eller andra, lidande på längre sikt. Det kan till exempel vara att man låter bli att träna, inte tar en medicin, äter sånt som inte är nyttigt eller röker. Man vet att det kommer orsaka en lidande senare, men gör det ändå för att tillfredsställa det tillfälliga, upplevda behovet. 
Sen finns det lidande som ni orsakar er själva och andra som är mer omedvetet. Själva handlingen är ofta medveten, men ni är inte medvetna om att ni gör det ni gör av brist på förståelse. Ni förstår inte att era handlingar inte ledet till det tänkta resultatet. Detta är grunden till handlingarna bakom alla krig, tortyr och misshandel som funnits i historien. Ni är faktiskt alla ganska överens om vad ni vill uppnå – både individuellt och med era samhällen. Ni vill ha trygghet, mat för dagen, någonstans att bo, leva i fred och ha kärlek. Ni vill i princip alla ha det ni kallar ”mänskliga rättigheter”.
Sen har de flesta en väldigt dålig förståelse av de effektivaste sätten att uppnå de här målen. Många tror att för att jag ska ha trygghet och mat för dagen så innebär det att någon annan måste vara utan, eller stängas ute. Och om denne andre inte gör på det sätt ni tror är nödvändigt för att ni, eller ert land, ska uppnå detta så måste ni på något sätt tvinga den andre att göra detta som ni tror är nödvändigt. Och ni tar till alla medel ni kan hitta på för att tvinga den andre till detta. Krig och tortyr, till exempel. Och allt detta lidande som ni utsätter varandra för, det grundar sig i att ni vill nå ett mål, men att ni verkligen inte förstår hur man ska nå det målet. Och när ni inte förstår det så gör ni ont – ni ”syndar”. Det har du ju hört, att ordet ”synd” som används i bibeln, kan översättas med ”att missa målet”. Och det är ju precis det som blir resultatet. Ni missar målet, missar att nå det resultatet ni har tänkt, när kriget och tortyren inte alls leder till trygghet, fred och kärlek.
Det var också det som Jesus syftade på när han sa ”fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Han förstod att de var så fångade i sina tankegångar om rätt och fel och att de var övertygade om att handlade rätt ur sitt perspektiv, för att nå sitt mål. De var övertygade om att de måste tvinga den andre till att göra som de ville för att de själva skulle kunna leva i fred och välstånd.”
”Jag förstår hur de här tankegångarna kan leda till resultatet lidande, som du säger. Men med allt det lidande som funnits och finns i världen – på ett mer övergripande, själsligt plan måste vi väl vara införstådda med att vi ska utsätta oss själva för allt det här? Varför väljer vi att vara med om det här? Är det verkligen nödvändigt?”
”Ert liv här på jorden (och för den delen andra världar) är ju en utveckling. Och hela meningen med hela existensen är att ni – och jag igenom er – vill uppleva och återuppleva den ultimata kärleken, som jag är. Det är slutmålet. Fast det finns förstås inget slut, men det är en annan diskussion. Det är dit ni strävar – efter att uppleva kärlek. Både i era nuvarande, korta liv, medvetet eller omedvetet. Men också på det själsligt evolutionära planet. Slutmålet är den ultimata kärleken. Och för att uppleva den på riktigt så måste ni börja med att uppleva det som inte är jag, det som inte är kärleken. Så i era tidigaste stadier av utveckling väljer ni att utsätta er för mycket lidande, både kroppsligt och själsligt, för att verkligen få känna på vad det innebär att vara utan kärlek. Men också för att ur det perspektivet få uppleva vad en enda liten gnista av kärlek, vänlighet eller omtanke kan göra när man är omgiven av mörkret. En enda kärlekshandling avslöjar hela universum styrka och ni inser och kommer ihåg vad som är ert ursprung och vad som är sanningen och vägen vidare. Vägen hem.”
”Så det är dit vi vill nå allihop, dit vi säger att vi vill nå, ha ”mänskliga rättigheter”, som du sa? Blir vi bättre och bättre på att förstå hur vi ska nå dit då, ju mer utvecklade vi blir?”
”Ja, för varje utvecklingssteg ni tar, både individuellt och som samhälle och mänsklighet, för varje steg kommer ni närmare målet och går en rakare och rakare väg för att komma dit.”
”Du säger att vi måste börja med att uppleva det som inte är du, det vill säga lida mycket i början. En sak jag funderat på då – hur kommer det sig att det finns många fler människor på jorden nu än förr i tiden? Var det fler som behövde lida i tidigare liv och de som lever nu lida mindre? Ska inte alla lida lika mycket?”
”Tror du att ni lider mindre nu?”
”Ja. Jo. Procentuellt sett skulle jag nog tro att färre lider på jorden nu än till exempel på sextonhundratalet.”
”Du har faktiskt ganska rätt i att lidandet är jämnt fördelat för varje själ. Sen är det ur ert perspektiv inte lämnat fördelat per människa under en livstid. Där är det ju extremt ojämnt fördelat med lidandet i olika länder och för olika personer i samma land. Men ni ser alla till att få uppleva det ni vill och behöver uppleva för att ta er till nästa steg i utvecklingen. Och som svar på din fråga om antalet människor på jorden vill jag dels säga att tiden inte är linjär på något annat ställe än i er fysiska värld (och knappt ens där). Antalet själar ökar inte för att antalet människor på jorden gör det. Det är olika upplevelser ni har valt att ha. Först att vara få och utan många andra som var lika er. Sen att vara så många så att ni måste börja reflektera över var gränsen går för mängden människor och hur ni i så fall ska lösa det.”

”Angående lidandet igen då. Kommer vi sluta lida ju mer utvecklade vi blir?”
”Lidande är ett verktyg ni använder er av. Ett väldigt starkt och kraftfullt verktyg. Verktyg använder man så länge man har användning för dem. Men lidandet är också en upplevelse. När ni märker det och kommer till det stadiet att ni kan börja välja era upplevelser mer medvetet, då kommer ni välja bort den upplevelsen. Om ni inte vill använda er av verktyget vid något tillfälle, förstås.”
”Ok. Det känns som mänskligheten – och inte minst jag – har en bit kvar dit. Men en sak har jag verkligen tänkt på för egen del vad gäller lidande. Det är när man till exempel har väldigt ont eller är väldigt sjuk – då är man ju helt uppslukad av det tillståndet. Det finns liksom ingen reflektion och det känns inte som att det finns något utrymme för andlig utveckling där. Jag skulle ju till exempel inte sitta och meditera och prata med dig såhär om jag blev torterad eller hade feberyra. Eller om jag jobbade i nån helvetisk gruva i tredje världen, för den delen. Hur funkar det?”
”Jag svarar igen att lidandet i sig är ett verktyg. Lidandet i sig leder till andlig utveckling. Du måste inte samtala med gud för att utvecklas, utvecklingen sker för att ni har bestämt det.”
”Men det där är också svårt, tycker jag. Det skulle kunna leda till ett synsätt att lidande är bra. Att lidande är något som alla ska genomgå. Och det kan i sin tur leda till att man inte hjälper den som lider. Då är man farligt ute, tycker jag.”
”Hur du agerar gentemot någon som lider berättar mycket om vem du är och hur din egen utveckling är. Och hur ett samhälle agerar mot en som lider säger mycket om det samhällets utveckling. Det är det jag menade med att ”missa målet” kontra att förstå hur man kommer till målet. När ett samhälle har förstått att genom att hjälpa denna den minsta, den svagaste och mest lidande i mitt samhälle, genom att göra det hjälper jag mig själv, genom att göra det helar vi hela samhället och når på det sättet målet. Då har vi förstått att vi alla är ett, att vi alla är kärlek. Då uttrycker vi kärleken, eftersom vi förstått att kärlek är det vi är. Då hjälper vi den som lider.”
”Då har vi utvecklats tillsammans så långt att vi inte längre behöver verktyget ”lidande” när vi gemensamt insett det?”
”Just så.”

Om rädsla och självbild

Samtal med gud 2018-12-12

”Hej”
”Hej”
”Vänta, jag måste ställa in mig ordentligt.”
”Jag är ju redan här.”
”Är det verkligen du? Är det här verkligen på riktigt eller inbillar jag mig allt det här?”
”Ska du fråga det varje gång vi pratar?”
”Ja, är det inte konstigt att vi har pratat så länge och jag har fått så bra svar. Och ändå så kan jag inte riktigt tro på det. Ändå känner jag tvivel hela tiden. Men det känns mer som att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar ju inte på att gud finns, eller att människan har en själ som överlever kroppen. Men jag verkar tvivla på att jag kan tala med dig såhär. Jag tror det blivit värre nu när jag har börjat att förmedla det du säger till andra människor. Då upplever jag ett mycket större ansvar för att det verkligen ska vara sant och rätt. Suck. Det är så mycket som skulle vara enklare om jag bara hade de här samtalen med dig för mig själv. Men jag märker ju att de som jag har delat det med har haft så stor glädje av det. Och jag tror ju att många skulle ha glädje och nytta av att höra och läsa det. Så jag känner ändå större ansvar att inte fega ur och att fortsätta dela med mig.”
”Ja, det är vad du egentligen vill.”
”Jag tycker också det är väldigt jobbigt att tänka på hur folk kommer se på mig. Kommer jag bli ihopklumpad med alla som håller på med alla former av andlighet, astrologi, kristaller, med mera? Ja, antagligen. Och det säger väl mest om mina egna fördomar, att jag inte vill bli ihopklumpad så. Men det känns också som att jag själv måste ”köpa hela new age-paketet” om jag nu går ut med det här att jag samtalar med ett högre medvetande.”
”Du måste ingenting. Var dig själv och ta bara ansvar för att säga din sanning. Hur andra ser på dig, uppfattar vad du säger eller vad de förknippar dig med, det är inte ditt ansvar.”
”Nej, inte mitt ansvar. Men det känns jobbigt med bilden de kanske kommer ha av mig.”
”Vad är det i det som känns jobbigt?”
”Hm, bra fråga. Jag har inte trott att jag varit så mycket av en kontrollmänniska, men det här önskar jag tydligen att jag kunde kontrollera – bilden av mig.”
”Varför?”
”Ja, varför? Jag antar att det har med rädsla att göra igen.”
”Nu börjar du närma dig något. Vad är du rädd för i att folk kan uppfatta dig på ett sätt som du inte själv uppfattar dig?”
”Det är väl i princip vad alla människor håller på med? Alla försöker ju förmedla vilka de vill vara och hur de vill bli uppfattade med hur de klär sig, vilken utbildning de skaffar, vad de har för intressen, musiksmak och så vidare.”
”Ja. Ändå kan ingen kontrollera bilden andra människor har av en. Det finns lika många bilder av dig som det finns människor som känner till dig. 
Men vad är det du är rädd för här?”
”Hm. Om jag ska gå till botten med det då. Rädd för att inte bli omtyckt och i förlängningen älskad, då.”
”Mitt i prick.”
”Det känns ju rätt sopigt, när jag vet att jag är älskad av dig. Borde inte det räcka, liksom? När ska rädslan ta slut? Det känns som att jag måste vara i symbios med dig hela tiden för att bli helt fri från rädsla.”
”Det är faktiskt en ganska korrekt analys. Åtminstone är det så att när du är i symbios med mig – sammansmälter eller går upp i mig, då är du fri från rädslan. Då existerar den inte längre, eftersom den bara är en konstruktion i din hjärna. Apropå att du är rädd för konstruktioner av din hjärna, så kan jag berätta att det är rädslan som är den konstruktionen och inte jag eller våra samtal. Rädslan är något som ni konstruerar för att få uppleva det som inte är jag – frånvaro av kärlek. Frånvaro av kärlek är ju egentligen en omöjlighet, eftersom jag är allt som är och jag är kärlek. Men för att kunna uppleva det så måste er hjärna skapa den illusionen. Och med denna tydliga, fysiska värld som ni har skapat är det också lätt för hjärnan att övertyga er om att det är sant. Det är ju ett redskap som ni har för att få uppleva just detta, så det är ingen mening med att vara arg på eller förbanna rädslan. Men när ni inser att den inte tjänar något syfte för er längre så kan ni bara betrakta den, se att den är där, sen låta den gå och förklara att den inte har någon makt över er längre.”
”Jag tror jag hänger med. Men om det nu är meningen att vi ska uppleva det här – det som inte är du – om det är meningen att vi ska känna rädsla, varför ska vi inte bara stanna kvar i det och uppleva det då? Varför ska vi plötsligen fatta att det är en illusion och inte leva i rädsla längre? Var det inte det som var poängen med att vara människa här på jorden?”
”Det finns många poänger med att vara människa här på jorden. Nu är du i det skedet av din utveckling att du vill gå vidare, du vill uppleva nästa steg i att vara människa, att vara på ett mer medvetet, mer utvecklat plan. Tro mig, du har haft din beskärda del av rädslan. Det här är inte det första livet du lever på jorden. Du har upplevt tillräckligt. Ni har som människosläkte upplevt tillräckligt för att vilja ta nästa steg i er utveckling. Ni vill gå vidare. Om ni ska lyckas beror på hur många som är redo att släppa rädslan.”
”Oj, det låter som att det kommer bli svårt. Det känns ju som att rädslan har ett enormt stort grepp om mänskligheten just nu. Och att den bara ökar i takt med att de upplevda hoten ökar. Och att vi i och med det litar mindre och mindre på varandra och våra institutioner.”
”Ja. Men allt det är också ett tecken på att ni är på väg att göra ett val. Även i en enskild människas liv upplever man kaos och tvivel innan ett stort val i sitt liv. Man känner sig mer vilsen än nånsin, innan man med fasta steg går på den nya vägen och känner sig trygg där.”
”Det känns verkligen på många sätt som att världen är på väg åt helvete just nu. Klimatkris, polarisering och rädsla. 14-åringen är säker på att det kommer bli krig. Jag förstår verkligen att det är många som mår dåligt nu. Många ungdomar. Det är lätt att få en svartsyn och känna förtvivlan. Är det det nåt du vill säga till oss som läser det här? Vad ska vi göra?”
Var inte rädda! Var kärleksfulla. Var källan till kärlek. Var modiga. Var öppna. Prata om det, sprid er kärlek, sprid det ni tror på. Göm inte undan er och stäng er inte inne i rädsla. Mer än nånsin nu behövs det kärlek och mod i världen. Demonstrera och visa att den finns och att ni tror på den! Det är det absolut bästa ni kan göra.”

Om miljöförstöring och meningen med livet

Samtal med gud 2017-10-30

Den senaste veckan har jag läst två hemska nyheter om miljön. Dels att 75% av insekterna i Tyskland har försvunnit sen 1989, dels att ackumulationen av koldioxid i atmosfären slår rekord, trots att människans utsläpp minskat något. Det skrämmer mig rejält och jag kände verkligen att jag måste tala med gud om det här. Jag är inte rädd för döden, men att mina barn och barnbarn ska ta över en döende jord eller att alla människor ska gå under, det gör mig enormt sorgsen och skräckslagen.

Jag ”råkade” innan jag började kvällens samtal snubbla på en video med Neale Donald Walsch, där han svarar på frågan ”hur kan vi vara säkra på att våra barn ärver en bättre jord än den vi fick?” Och speciellt med tanke på klimatkrisen.
Neale svarade att vi inte ska fokusera så mycket på den fysiska delen av tillvaron. Det är inte prylarna som ger oss glädje i livet eller är ett mått på hur bra vi har det. Vi kan inte vara säkra på att vi ger våra barn en ”bättre” värld än den vi ärvde. Men det bästa vi kan göra för våra barn är att vid en så tidig ålder som möjligt lära dem varför de är här på jorden och vilka de verkligen är och vilken potential de har. På det sättet kommer de ha en bättre värld, oavsett de fysiska omständigheterna.

Jag måste säga att jag kände mig lite missnöjd med det svaret. Jag tyckte inte det gick tillräckligt mycket in på klimatförändringar och om/hur vi kan påverka det. Kanske för att jag fokuserar för mycket på det fysiska… Men i mina tankar handlar det om överlevnad eller kanske att leva i en förstörd värld som knappt är värd att leva i.

Jag frågar gud hur hon ser på det hela, med klimatförändringar och vad vi ska göra åt det. Säger att jag känner mig jätterädd.
”Rädslan i sig är er fiende. Rädsla täpper till alla flöden. Den kan strypa blodomloppet och göra er sjuka. Det är därför man säger att man blir stel av skräck eller ”freezes” på engelska, för att det som händer när man blir rädd är att blodkärlen faktiskt blir smalare och flödet minskar. Rädslan täpper också till flödet av energier väldigt mycket och snabbt. Rädslan förlamar och stänger in oss. Den hämmar utbyte och flöden människor emellan.
Så vad du än gör ska du inte vara rädd. Det bästa du kan göra (ja, det kan låta löjligt, men det är faktiskt så) är att låta kärleken flöda!”
Jag känner det när gud säger det. Jag är inte rädd längre, jag låter min kärlek flöda.
”Du är som ett batteri, som en kärnexplosion. Sprid din kärlek på alla sätt du kan komma på! Det är det bästa du kan göra för att ”rädda” världen.” ”Och det som Neale sa stämmer också”, säger gud. ”Lär era barn sanningen. Sanningen ska göra er fria, som det står skrivet. För sanning och kärlek är samma sak. När ni är sanning och är i kärlek, då är ni definitionen av fria. Då finns ingen rädsla mer. Och rädsla är det enda som kan ”hota” er. Jag säger ”hota” inom parantes, mina älskade barn, för det finns ju egentligen inget som kan hota er.”

”Vad är då sanningen om vår existens på jorden?” undrar jag.
”Ni är här för att återupptäcka er själva.
Tänk på den första gången du upplevt något riktigt extatiskt och sedan försökt att uppleva det igen. Visst är det svårt att återskapa den känslan och visst är den känslan underbar? Kan du tänka dig något underbarare än att komma från att inte ha vetat något alls, till att uppleva vem du verkligen är? Det enda sättet att verkligen uppleva det, är att först glömma det. Och för att uppleva detta i alla dess möjliga beståndsdelar går ni igenom olika faser. Tillsammans, som människor. Ni upplever allt detta tillsammans. Alla ska med och alla är lika viktiga. Just nu är ni på småbarnsstadiet och precis som med människobarn är detta ett underbart stadium, men alla stadier har sina fantastiska upplevelser. Man kan säga att ni blir visare och mer medvetna om vilka ni är i vidare stadier, men stegen framåt/uppåt är lika stora och därför lika underbara. Tro det eller ej, men ni älskar denna utveckling. Det är er favoritlek! För det är vad ni gör. Ni leker en underbar lek som ni älskar.
En del människor kan i korta ögonblick eller även längre perioder uppleva en enormt stor klarsyn och ha uppenbarelser där de verkligen upplever vilka de är (ren kärlek), men de flesta gör det inte. Och om alla gjorde det plötsligt och samtidigt så skulle leken vara slut. Man kan likna det vid att ni leker en jätterolig lek, men i slutet av leken är ni glada att komma hem till mammas och pappas trygga famn igen. Och ibland tappar ni bort er i leken och då är det bra att något av barnen ser en tydligare väg fram hur leken ska fortsätta, för att komma vidare.”

Efter att jag tagit en paus för att skriva ner det här (jag bad om en skrivpaus, för jag tyckte här kändes så väldigt viktigt), frågar jag gud om hon vill säga något mer.
”Mer än att svara på vad du ska göra med din rädsla?” säger gud.
”Var det det jag frågade om?”, säger jag.
”Ja. Och mitt svar är samma som jag sagt till er i alla tider. Var inte rädda!

Om överlevnad och annat

Samtal med gud 2017-04-26

”Tycker du jag ska prova på att ge medial vägledning och förmedla svar på frågor, på samma sätt som jag får svar på frågor av dig?”
”Ja, det kan du göra.”
”Men jag kommer inte vilja tala om för folk vad de ska göra och svara på frågor om hur det ska bli i framtiden.”
”Jag säger bara sånt som den som frågar behöver höra. Det personens högre jag vill att den ska ta emot just nu.”
”Ok, jag måste fundera på det här och se om det kommer kännas rätt för mig.”

”Det är en sak som jag har tänkt mycket på senaste tiden och som jag har rätt mycket ångest över. Hur ska det gå för människorna på den här planeten? Kommer vi att överleva? Människosläktet, alltså.”
”Er ”överlevnad” är inte ett mål i sig för mig.”
”Det känns nog väldigt svårt för många att acceptera och låter rätt hårt, om jag ska vara ärlig.”
”Du och jag har pratat om det här förut och det är inte ”hårt” ur mitt perspektiv. Döden är ju inte någon död och ni är ”lyckligare” på andra sidan, när ni är i fullt medvetande. Ni har ju valt att komma till jorden för att göra vissa erfarenheter och utvecklas, men ni är mer våra riktiga jag när ni inte lever här på jorden. På vissa sätt kan man nästan se det som mer likt ”döden” att vara här.”
”Jag förstår vad du menar, men det är svårt att förena den synen med att leva ett bra liv på jorden och att uppskatta det.”
”Det behöver inte alls vara så. Det handlar om synsätt. Ju mer ni förstår och ser, desto lättare kommer det bli.”

Jag tar en liten skrivpaus innan vi pratar vidare.
”Jag längtar efter att läsa den nya boken som du skrivit ihop med Neale Donald Walsch (Awaken the Species).”
”Där kommer du få ytterligare instruktioner hur du ska gå vidare. Läs den noga! Gärna flera gånger. Ditt högre jag vill verkligen att du ska läsa det som står där. Jag vill att vi pratar ofta och gärna länge. Det är bland annat därför jag vill att du ska vara på landet själv. Du behöver vara lite själv för att få den bästa kommunikationen med mig.”
”Jag vill gärna det, men det finns andra som har behov av mig också. Som till exempel 4-åringen, som ju verkar ha extra stort behov av mig just nu och säger att hon bara vill vara med mig.”
”Det stämmer att hon har behov av dig, men du har delvis fel. Hon har behov av din kärlek, men det är risk att du binder henne vid dig på ett sätt som gör henne osäker. Låt henne veta att din kärlek alltid finns där och att din kärlek kommer bära henne över dagen.”
”Det var fint uttryckt. Tack!”

”Jag är så tacksam för att jag har kontakt med så fina människor, som inspirerar mig och är förebilder som kan ta mig framåt. Vänner, arbetskamrater, grannar och föreningsvänner.”
”Jag har fört er tillsammans nu för att det är dags att ni börjar samarbeta mer. Ni längtar efter att skapa något tillsammans.”
Jag tänker på dem och vem jag är i relation till dem. Och min tanke som ofta kommer upp att ”hur många vänner man har och hur mycket bra man gör tillsammans med dem är ett mått på hur bra person man själv är”. Och så känner jag mig aningen otillräcklig och misslyckad. 
”Min älskade dotter. Det finns ingenting du behöver bevisa. Det viktigaste ni alla kan göra är att jobba med er själva inifrån. Att göra saker tillsammans med andra människor är fantastiskt, men att vara med sig själv och känna gud är det absolut viktigaste. Resten kommer av sig själv. Det är det sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er betyder, som det står i Bibeln.”
”Ja. Jag tror jag förstår jag vad det innebär nu.”
”Du inspirerar så många. Det är många som ser upp till mig som du inte har en aning om.”
”Jag älskar dig.”
”Ja, bra! Säg det ofta, ofta. Och till många. Det kan man inte säga för ofta. Tänk på receptionisten på ditt jobb, som du beundrar så och som inspirerar så många. Känns hon tjatig när hon är trevlig mot alla och bekräftar dem?”
”Nej, verkligen inte.”