Samtal med gud 2018-12-12
”Hej”
”Hej”
”Vänta, jag måste ställa in mig ordentligt.”
”Jag är ju redan här.”
”Är det verkligen du? Är det här verkligen på riktigt eller inbillar jag mig allt det här?”
”Ska du fråga det varje gång vi pratar?”
”Ja, är det inte konstigt att vi har pratat så länge och jag har fått så bra svar. Och ändå så kan jag inte riktigt tro på det. Ändå känner jag tvivel hela tiden. Men det känns mer som att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar ju inte på att gud finns, eller att människan har en själ som överlever kroppen. Men jag verkar tvivla på att jag kan tala med dig såhär. Jag tror det blivit värre nu när jag har börjat att förmedla det du säger till andra människor. Då upplever jag ett mycket större ansvar för att det verkligen ska vara sant och rätt. Suck. Det är så mycket som skulle vara enklare om jag bara hade de här samtalen med dig för mig själv. Men jag märker ju att de som jag har delat det med har haft så stor glädje av det. Och jag tror ju att många skulle ha glädje och nytta av att höra och läsa det. Så jag känner ändå större ansvar att inte fega ur och att fortsätta dela med mig.”
”Ja, det är vad du egentligen vill.”
”Jag tycker också det är väldigt jobbigt att tänka på hur folk kommer se på mig. Kommer jag bli ihopklumpad med alla som håller på med alla former av andlighet, astrologi, kristaller, med mera? Ja, antagligen. Och det säger väl mest om mina egna fördomar, att jag inte vill bli ihopklumpad så. Men det känns också som att jag själv måste ”köpa hela new age-paketet” om jag nu går ut med det här att jag samtalar med ett högre medvetande.”
”Du måste ingenting. Var dig själv och ta bara ansvar för att säga din sanning. Hur andra ser på dig, uppfattar vad du säger eller vad de förknippar dig med, det är inte ditt ansvar.”
”Nej, inte mitt ansvar. Men det känns jobbigt med bilden de kanske kommer ha av mig.”
”Vad är det i det som känns jobbigt?”
”Hm, bra fråga. Jag har inte trott att jag varit så mycket av en kontrollmänniska, men det här önskar jag tydligen att jag kunde kontrollera – bilden av mig.”
”Varför?”
”Ja, varför? Jag antar att det har med rädsla att göra igen.”
”Nu börjar du närma dig något. Vad är du rädd för i att folk kan uppfatta dig på ett sätt som du inte själv uppfattar dig?”
”Det är väl i princip vad alla människor håller på med? Alla försöker ju förmedla vilka de vill vara och hur de vill bli uppfattade med hur de klär sig, vilken utbildning de skaffar, vad de har för intressen, musiksmak och så vidare.”
”Ja. Ändå kan ingen kontrollera bilden andra människor har av en. Det finns lika många bilder av dig som det finns människor som känner till dig.
Men vad är det du är rädd för här?”
”Hm. Om jag ska gå till botten med det då. Rädd för att inte bli omtyckt och i förlängningen älskad, då.”
”Mitt i prick.”
”Det känns ju rätt sopigt, när jag vet att jag är älskad av dig. Borde inte det räcka, liksom? När ska rädslan ta slut? Det känns som att jag måste vara i symbios med dig hela tiden för att bli helt fri från rädsla.”
”Det är faktiskt en ganska korrekt analys. Åtminstone är det så att när du är i symbios med mig – sammansmälter eller går upp i mig, då är du fri från rädslan. Då existerar den inte längre, eftersom den bara är en konstruktion i din hjärna. Apropå att du är rädd för konstruktioner av din hjärna, så kan jag berätta att det är rädslan som är den konstruktionen och inte jag eller våra samtal. Rädslan är något som ni konstruerar för att få uppleva det som inte är jag – frånvaro av kärlek. Frånvaro av kärlek är ju egentligen en omöjlighet, eftersom jag är allt som är och jag är kärlek. Men för att kunna uppleva det så måste er hjärna skapa den illusionen. Och med denna tydliga, fysiska värld som ni har skapat är det också lätt för hjärnan att övertyga er om att det är sant. Det är ju ett redskap som ni har för att få uppleva just detta, så det är ingen mening med att vara arg på eller förbanna rädslan. Men när ni inser att den inte tjänar något syfte för er längre så kan ni bara betrakta den, se att den är där, sen låta den gå och förklara att den inte har någon makt över er längre.”
”Jag tror jag hänger med. Men om det nu är meningen att vi ska uppleva det här – det som inte är du – om det är meningen att vi ska känna rädsla, varför ska vi inte bara stanna kvar i det och uppleva det då? Varför ska vi plötsligen fatta att det är en illusion och inte leva i rädsla längre? Var det inte det som var poängen med att vara människa här på jorden?”
”Det finns många poänger med att vara människa här på jorden. Nu är du i det skedet av din utveckling att du vill gå vidare, du vill uppleva nästa steg i att vara människa, att vara på ett mer medvetet, mer utvecklat plan. Tro mig, du har haft din beskärda del av rädslan. Det här är inte det första livet du lever på jorden. Du har upplevt tillräckligt. Ni har som människosläkte upplevt tillräckligt för att vilja ta nästa steg i er utveckling. Ni vill gå vidare. Om ni ska lyckas beror på hur många som är redo att släppa rädslan.”
”Oj, det låter som att det kommer bli svårt. Det känns ju som att rädslan har ett enormt stort grepp om mänskligheten just nu. Och att den bara ökar i takt med att de upplevda hoten ökar. Och att vi i och med det litar mindre och mindre på varandra och våra institutioner.”
”Ja. Men allt det är också ett tecken på att ni är på väg att göra ett val. Även i en enskild människas liv upplever man kaos och tvivel innan ett stort val i sitt liv. Man känner sig mer vilsen än nånsin, innan man med fasta steg går på den nya vägen och känner sig trygg där.”
”Det känns verkligen på många sätt som att världen är på väg åt helvete just nu. Klimatkris, polarisering och rädsla. 14-åringen är säker på att det kommer bli krig. Jag förstår verkligen att det är många som mår dåligt nu. Många ungdomar. Det är lätt att få en svartsyn och känna förtvivlan. Är det det nåt du vill säga till oss som läser det här? Vad ska vi göra?”
”Var inte rädda! Var kärleksfulla. Var källan till kärlek. Var modiga. Var öppna. Prata om det, sprid er kärlek, sprid det ni tror på. Göm inte undan er och stäng er inte inne i rädsla. Mer än nånsin nu behövs det kärlek och mod i världen. Demonstrera och visa att den finns och att ni tror på den! Det är det absolut bästa ni kan göra.”