Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”

Om förlåtelse, förståelse och försoning

Samtal med gud 2019-03-23

”Det var en ung tjej som in på pendeltåget och pratade om gud och frågade om vi på tåget hade något som vi ville att hennes församling skulle be för. Jag tackade ja och skrev upp en sak jag ville att de skulle be för. Efter det googlade jag deras kyrka för att se vad de var för några. Efter det har jag funderat över vad hon har för relation till gud själv och hur hon ser på gud. Och hur det skulle ha varit om jag berättat om den relation jag har. Jag har börjat fundera på sista tiden om folk uppfattar det som att jag har, eller tycker att jag har, större ”rätt” till dig än andra – en bättre relation eller vet mer om dig än andra.”
”Ingen har större rätt till gud än någon annan. Du är öppen och intresserad av mig och har fokuserat på mig utan att bestämma dig i förväg hur det ska vara. Det kan göra att du just nu kan höra mig bättre än många andra. Med den röst som jag talar till dig med. Men ingen kan ha större rätt till gud än någon annan. Det är en omöjlighet. Ingen kan vara en större del av gud än någon annan, för ni är alla lika stor del av mig.”
”Tack för att du specificerar det.”

”Då vill jag gå vidare och prata om förståelse, förlåtelse och försoning. Jag har uppfattat på sista tiden att du vill att vi pratar om de här begreppen, ska vi reda ut dem? Jag har läst hos Neale Donald Walsh att om det finns förståelse så blir förlåtelse överflödigt.”
”Ja, det stämmer. Om man fullt ut förstår anledningarna och i minsta detalj kan sätta dig in i varför det ”blev som det blev”, då finns ingen anledning kvar att förlåta något. För att förlåtelse ska krävas så måste det finnas en part som känner att den har blivit sårad på något sätt. Och om ni är osårbara, vilket är den absoluta sanningen, hur skulle ni då kunna utsättas för något ni måste förlåta? Om om ni kan göra något mot gud som gud måste förlåta, skulle inte det innebära att det går att skada eller såra gud? Detta gäller i det absoluta, jag förstår om ni inte känner er osårbara i ert jordsliga tillstånd. Men faktum är att samma princip gäller. Om ni fullt ut förstår varför en annan människa handlat eller sagt som den gjort, då faller alla anledningar till förlåtelse. Förlåtelsen behövs helt enkelt inte längre.”
”Men i kristendomen är ju förlåtelsen ett så otroligt centralt begrepp? Kan du förklara det?”
”Är du helt säker på det? Är betydelsen otvetydigt förlåtelse eller är det förståelse och därmed acceptans? Är det en fråga om översättning?”
”Oj, det ska jag kolla upp. Men, Jesus själv sa ju på korset till dig ”fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör”.
”Man kan uppfatta det som att Jesus bad en bön till mig. En bön är detsamma som att ge, eller skicka kärlek, kärleksenergi eller goda tankar. Det Jesus menade, är ju som vi pratat om tidigare, att vi ska se med hans ögon, se verkligheten som han ser den. För det är det enda sättet att ”komma till himmelriket” – det vill säga att se himmelriket – se gud – se verkligheten. Det han bad om här var att de själva skulle få förståelse, att de skulle få se med hans ögon, varför de handlade som de gjorde, se verkligheten och det större sammanhanget. Han kände inget behov av att förlåta dem och självklart visste han att jag inte hade det.”
”Men ändå, den här fundamentala betydelsen av förlåtelse inom kristendomen?”
”Det Jesus kom till världen för att göra var att få er att se klarare. Att inte gräva ner er så djupt i missförstånd och skev verklighetsuppfattning som ni gjorde. Han såg hur mycket ni led. Han ville att ni skulle se det han såg – sanningen att allt i verkligheten är kärlek. Kärlek är grunden. Visdom, insikt och förståelse är också något som följer med att förstå sanningen. Men man kan alltid ha kärlek – även utan att ha total insikt och förståelse. Kärleken finns i allt och kan besegra allt. Det är helt sant. Och kärlek utan förståelse, det är förlåtelse. Man förstår inte, men sätter sig ändå över det av kärlek. Man känner och vet att kärleken är starkast och viktigast. Då förlåter man.”
”Så kärlek utan insikt är förlåtelse? Är det budskapet?”
Alla kan inte förstå allt. Men alla kan älska.

”Begreppet försoning då? Det ville du ju också prata om. Jag känner att det inte var så viktigt för mig. Jag har ingen direkt relation till det ordet. Vad innebär försoning?”
”Vad innebär det för dig?”
”Hm, då ska vi se. Att någon gör något dumt mot mig, jag förlåter personen och vi kramas. Typ. Det är väl försoning?”
”Det var en djup analys.”
”Hallå, var snäll mot mig nu. Vad säger du att försoning är då?”
”Försoning innebär acceptans. Att du accepterar det faktum att du inte har blivit skadad eller sårad. Det har mycket med att göra hur mycket du identifierar dig som en kropp. Återigen vill jag prata om synsätt, om hur man ser på det som är. Ser man sig bara som en kropp så kan man bli väldigt skadad, oändligt utnyttjad och sårad.”
”Ja, det kan man inte förneka att vi människor kan gå sönder på så många sätt. Vi kan verkligen bli otroligt misshandlade.”
”Ja. Men jag säger det igen – att det som verkligen är du, det kan inte misshandlas och förstöras. För du är inte din kropp. Och när du försonas med vad som har hänt så innebär det att du accepterar att du egentligen inte har skadats. Ingen verklig försoning kan äga rum utan att du får den insikten. Då är det bara en läpparnas bekännelse för att det förväntas av dig. Som när man tvingar ett barn att säga förlåt. Eller när någon har sagt ”förlåt” och du har svarat ”det är ok” för att det förväntas att du svarar det. Sann försoning innebär att du vet att det som är du inte är skadat och då vet du att du inte har något att förebrå den andre.”
”Då den som är ”oförsonlig” ser sig som bara en kropp?”
”Antingen det, eller så förstår hen mycket lite av vem gud är och hur verkligheten ser ut. Den som inte sätter kärleken i främsta rummet känner inte gud i sitt hjärta.”
Gud ger mig en härlig kärleks-skjuts av värme och kärlek som sprider sig från hjärtat ut i hela kroppen.

När jag senare googlade på bibelöversättningar av ordet ”förlåtelse” hittade jag detta:
Det grekiska ord som vanligen översatts med ”förlåtelse” i Nya Testamentet är aphiemi, som också har betydelsen att ”släppa taget”, ”efterskänka”, ”lämna” eller ”annulera”. Ordet användes i klassisk grekiska med innebörden att ”frivilligt frige eller befria en person över vilken man har juridisk eller verklig kontroll”.

Om tacksamhet för framtiden och om healing

Samtal med gud 2019-03-11

”Hej”
”Hej”
”Idag tänkte jag ju göra något för en speciell person.”
”Ja.”
”Men först vill jag tacka dig för allt fint jag har upplevt den sista tiden. För den härliga semestern vi var på och den fantastiska konserten jag var på i förrgår.”
”Och framtiden då?”
”Framtiden? Du sa ju att jag inte skulle oroa mig så mycket över den?!”
”Du ska inte oroa dig. Men du har tankar om den.”
”Ja.”
”Tacka mig för den.”
”Hur då, menar du?”
”Den framtid som du önskar. Tacka mig för att du redan har den. Så blir den verklighet.”
”Aha.”
”Det du har tänkt på, vad är det?”
”Frihet.”
”Ja, det kommer bli resultatet. Men du måste vara konkret. Vad är det du tänker på?”
”Att jag får skriva en bok om våra samtal.”
”Föreställ dig det tydligt. Se det framför dig. Var i det. Var där.”
Jag föreställer mig att jag sitter vid ett bord i en bokhandel och signerar en bok. 
”Jag, Hanna, har skrivit en bok om mina samtal med gud.”
Plötsligt känner jag starkt en sån glädje från den som står framför mig och vill ha boken signerad. Och från flera andra som står där och har läst boken. Jag känner deras känslor av glädje och hopp och jag blir alldeles överväldigad så jag nästan börjar gråta.
”Ser du? Det är din gåva till dem och till mig. Du återförenar oss. Du får dem att tro på mig igen. Vad är din andra tanke?”
Jag tänker på att jag ska gå en kurs i reiki-healing snart och jag försöker föreställa mig hur jag utför healing på folk. Men det blir suddigt och otydligt och jag får mer en uppfattning av att jag delar energi genom att meditera tillsammans med andra och använda eller kanske skicka energi på det sättet.
”Healing, eller meditation, kanske. Jag ser mycket meditation. Att vi delar energi.”
”Var så konkret och detaljerad som du kan.”
Jag koncentrerar mig, men kan inte se det tydligare än så.
”En sak till har du tänkt på.”
”Ja. Att jag och mina vänner har en gård av något slag. Dit kommer det folk. Kanske en kursgård.”
”Se det framför dig.”
Jag föreställer mig gården och folket där och känner ett stort lugn och frid.
”Det är bra att du tackar mig för sånt som redan har hänt, enligt ditt kronologiska sätt att se på saker. Men minst lika viktigt är att du är tacksam för det som är i ”framtiden”. Så får du det att hända, så väljer du den verkligheten.”
”Ja, jag tror jag förstår. Det är ett annat synsätt, ett annat perspektiv.”
”Det kan man säga.”
”Jag måste bara bli lite modigare, sluta gömma mig och börja sätta hjulen i rullning. Våga ta konsekvenserna av det här.”
”Var tacksam.”
”Och modig?”
”Tacksamhet är tro. Med tron kommer modet.”
”Ok. Nu är jag åtminstone tacksam över att du är så övertygande.”
”Apropå synsätt så känner jag att så fort jag inte har kontakt med dig regelbundet så kommer jag lätt ur ”ditt” synsätt. Jag liksom glömmer, eller börjar tvivla på att världen är magisk, att du kommunicerar genom allt och att allt har en mening.”
”Ja, jag har sagt att vår kontakt är det viktigaste. Framför allt så länge du inte ser mig direkt i alla omkring dig. Men också då.”
”Nu idag, till exempel. Vi har hållit på och försökt boka en resa i sommar så att det skulle funka att jag och min bror skulle kunna ha några dagar tillsammans, våra båda familjer, i Frankrike. Det funkar ju aldrig att vi har semester samtidigt på sommaren i vanliga fall, men nu trodde vi kanske att vi kunde få till det. Och allt har varit så struligt! Det har varit fram och tillbaka med bokningar som gjorts om, vi har läst fel, trott att det funkat, men sen har det visat sig att det inte funkade. Och min man har verkligen försökt få till det, men han misslyckades också och gjorde det till och med värre, fast han är en mästare på att boka resor. När jag inte var i ”ditt tankesätt” så tyckte jag det var jobbigt att allt krånglade så och att vi fick min bror att tro att det skulle gå, för att sen inte göra det. Bara jobbigt och ledde inte till nåt!”
”Och om du ser på det med ”mitt tankesätt”, vad ser du då?”
”Jo, då börjar jag ju misstänka att det inte alls var ett krångligt misslyckande.”
”Utan?”
”Utan att jag fick ett tillfälle att visa min bror att jag verkligen älskar honom och vill umgås med honom så mycket så att vi ansträngde oss såhär, med ombokningar fram och tillbaka.”
”Ja, det var ett tydligt budskap.”
”Och min man visade för mig att han ansträngde sig för min skull, för att jag skulle få vara med min bror. Jag fick chansen att se hans omtanke.”
”Och han såg din omtanke om din bror.”
”Ja. Kanske värt ett par ombokningar, eller?”
”Ja. Eller?”
”Jag gillar ditt synsätt. Påminn mig gärna!”
”Det är just det jag gör. Påminner dig. Gärna.”
”Haha, tack!”

”Och så till det som jag tänkte var ”huvudnumret” ikväll. Jag tänkte ju försöka skicka helande energi och tankar till 14-åringen. Det är kaos på nya barnsjukhuset nu och kön till skoliosoperationer rör sig enormt sakta framåt. Det verkar dra ut i månader. Jag ser att hennes rygg har blivit ännu krokigare och hon har ont. I väntan på operationen, förutom att tjata på sjukhuset, tänkte jag åtminstone göra vad jag kan med helande energi. Vet du – det känns fånigt att säga det nu. ”Helande energi”. Jag känner mig som en kvacksalvare som lovar guld och gröna skogar med en hemlagad medicin på mjöl och tvättmedel.”
”Men du tror på det.”
”Precis. Det är ju mitt problem, haha. Jag tycker det låter tokigt, kanske förmätet. Eller inte tokigt egentligen. Men tokigt utifrån hur jag är uppväxt, vad vi lärt oss att tro på, vad den rådande samhällskonsensusen säger. Ja, enligt vad många som jag själv respekterar djupt, säger. Och ändå. Ändå tror jag på det. För att jag känner i mitt hjärta att det är sant. När jag säger det känns det också tokigt. Som ”alternative facts” – ”jag känner att det här är sant, mina känslor är lika mycket värda som er vetenskap”, typ. Men jag är ju ingen vetenskapsförnekare heller, visserligen. Jag tackar ju inte nej till en skoliosoperation och säger att vi ska fixa det här med guds kraft istället. Men jag tror på att kraften finns, att den finns i oss och omkring oss. När jag tänker närmare på saken så har det väl till och med mätts tydliga förändringar i hjärnan på folk som mediterar? Och om vi alla är samma energi känns det rätt självklart att vi kan påverka varandra genom att fokusera den energin!
Äsch, vilka sidospår jag viker in på. JA, jag tror på kärlekens kraft och energi och förmåga till helande! Och ikväll tänker jag fokusera den kraften på min dotter och jag har bett tre vänner göra det tillsammans med mig. Så då hoppas jag att det inte ”är meningen” att hon ska gå igenom det här lidandet det innebär att vänta på operationen och få mer smärta och sämre rygg, utan att det kan ”vara meningen” att vi och hon kan stärkas i tron på den helande kraften och upptäcka energierna som vi delar.”
”Det är många tankar du har. Och många tankar om rygg. Hur är det med din egen kropp?”
När gud säger det känner jag hur hela kroppen slappnar av och faktiskt faller ihop framåt i sängen, som jag sitter i med benen korsade under mig.
”Oj. Ja, jag har känt mig väldigt spänd sen jag kom hem från semestern. Det känns verkligen som att jag håller på och utvecklar nåt slags symbios-skolios. Jag känner mig sned i ryggen, på samma ställen som 14-åringen. På semestern kände jag mig helt avslappnad och bra i kroppen.”
Min kropp börjar röra sig hit och dit, skaka loss spänningar och mjuka upp leder. Armarna gör rörelser fram och tillbaka över mitt huvud och bakom ryggen. Jag försöker inte stoppa det som händer, utan låter det bara hända. Till slut vill kroppen ställa sig på alla fyra och göra rörelser utifrån den positionen och sen lägga sig ner på rygg och tänja och trycka där.
”Oj! Det här var inte de vanliga sträck-på-nacken-rörelserna.”
”Nej, de här spänningarna sitter inte i nacken.”
”Varför är det egentligen viktigt att kroppen mår bra? Räcker det inte att vi fokuserar på det andliga? På samtal med dig?”
”Det har sagts att kroppen är ett tempel och det är också sant. Kroppen är förutsättningen för att ni ska kunna dela den här upplevelsen ni har på jorden. Så ta hand om den.”
Kroppen håller på ett tag till, tills jag avslappnad sätter mig med benen i kors under mig igen.
”Nu är du mer redo att skicka och ta emot energi.”
”Jag känner det. Tack.”
Jag känner en varm energi som strömmar genom kroppen och ut i mina händer. Jag föreställer mig min dotters rygg framför mig och tänker på hur mycket jag älskar henne och på vilken resa vi gör tillsammans i det här livet. Och vem vet i hur många tidigare? Jag funderar på om vi levt tillsammans tidigare. Jag tror det. Jag undrar om hon har haft funktionshinder tidigare. Eller har jag haft det? Kanske har vi haft ombytta roller. Jag fokuserar på hennes rygg, tänker att jag har den framför mig och för mina händer längs ryggraden. ”Ta emot guds kärlek och glädje” tänker jag som ett mantra, samtidigt som jag för händerna upp och ner längs min inre bild av hennes ryggrad. Varför det blev exakt de orden vet jag inte. Det blev det jag kände som kom ut. Kärlek, glädje och energi.

Om lidande

Samtal med gud 2019-01-11

”Jag ville fråga dig om lidande.”
”Ja.”
”Lidandet är ju så otroligt genomgående i mänsklighetens historia. Och nu tänker jag väl främst på kroppsligt lidande, sånt som kommer med sjukdomar, krig, tortyr och olyckor. En sån otrolig mängd lidande vi människor utsatts för genom tiderna! Både utsatt oss själva och andra för. Vad är meningen med lidande? Varför måste det finnas?”
”Det finns flera aspekter på lidande. 
Dels är det lidande som orsakas av ren bekvämlighet eller för att man vill tillfredsställa den kortsiktiga njutningen. Detta sker medvetet och innebär inte lidande i stunden, men man orsakar sig själv, eller andra, lidande på längre sikt. Det kan till exempel vara att man låter bli att träna, inte tar en medicin, äter sånt som inte är nyttigt eller röker. Man vet att det kommer orsaka en lidande senare, men gör det ändå för att tillfredsställa det tillfälliga, upplevda behovet. 
Sen finns det lidande som ni orsakar er själva och andra som är mer omedvetet. Själva handlingen är ofta medveten, men ni är inte medvetna om att ni gör det ni gör av brist på förståelse. Ni förstår inte att era handlingar inte ledet till det tänkta resultatet. Detta är grunden till handlingarna bakom alla krig, tortyr och misshandel som funnits i historien. Ni är faktiskt alla ganska överens om vad ni vill uppnå – både individuellt och med era samhällen. Ni vill ha trygghet, mat för dagen, någonstans att bo, leva i fred och ha kärlek. Ni vill i princip alla ha det ni kallar ”mänskliga rättigheter”.
Sen har de flesta en väldigt dålig förståelse av de effektivaste sätten att uppnå de här målen. Många tror att för att jag ska ha trygghet och mat för dagen så innebär det att någon annan måste vara utan, eller stängas ute. Och om denne andre inte gör på det sätt ni tror är nödvändigt för att ni, eller ert land, ska uppnå detta så måste ni på något sätt tvinga den andre att göra detta som ni tror är nödvändigt. Och ni tar till alla medel ni kan hitta på för att tvinga den andre till detta. Krig och tortyr, till exempel. Och allt detta lidande som ni utsätter varandra för, det grundar sig i att ni vill nå ett mål, men att ni verkligen inte förstår hur man ska nå det målet. Och när ni inte förstår det så gör ni ont – ni ”syndar”. Det har du ju hört, att ordet ”synd” som används i bibeln, kan översättas med ”att missa målet”. Och det är ju precis det som blir resultatet. Ni missar målet, missar att nå det resultatet ni har tänkt, när kriget och tortyren inte alls leder till trygghet, fred och kärlek.
Det var också det som Jesus syftade på när han sa ”fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Han förstod att de var så fångade i sina tankegångar om rätt och fel och att de var övertygade om att handlade rätt ur sitt perspektiv, för att nå sitt mål. De var övertygade om att de måste tvinga den andre till att göra som de ville för att de själva skulle kunna leva i fred och välstånd.”
”Jag förstår hur de här tankegångarna kan leda till resultatet lidande, som du säger. Men med allt det lidande som funnits och finns i världen – på ett mer övergripande, själsligt plan måste vi väl vara införstådda med att vi ska utsätta oss själva för allt det här? Varför väljer vi att vara med om det här? Är det verkligen nödvändigt?”
”Ert liv här på jorden (och för den delen andra världar) är ju en utveckling. Och hela meningen med hela existensen är att ni – och jag igenom er – vill uppleva och återuppleva den ultimata kärleken, som jag är. Det är slutmålet. Fast det finns förstås inget slut, men det är en annan diskussion. Det är dit ni strävar – efter att uppleva kärlek. Både i era nuvarande, korta liv, medvetet eller omedvetet. Men också på det själsligt evolutionära planet. Slutmålet är den ultimata kärleken. Och för att uppleva den på riktigt så måste ni börja med att uppleva det som inte är jag, det som inte är kärleken. Så i era tidigaste stadier av utveckling väljer ni att utsätta er för mycket lidande, både kroppsligt och själsligt, för att verkligen få känna på vad det innebär att vara utan kärlek. Men också för att ur det perspektivet få uppleva vad en enda liten gnista av kärlek, vänlighet eller omtanke kan göra när man är omgiven av mörkret. En enda kärlekshandling avslöjar hela universum styrka och ni inser och kommer ihåg vad som är ert ursprung och vad som är sanningen och vägen vidare. Vägen hem.”
”Så det är dit vi vill nå allihop, dit vi säger att vi vill nå, ha ”mänskliga rättigheter”, som du sa? Blir vi bättre och bättre på att förstå hur vi ska nå dit då, ju mer utvecklade vi blir?”
”Ja, för varje utvecklingssteg ni tar, både individuellt och som samhälle och mänsklighet, för varje steg kommer ni närmare målet och går en rakare och rakare väg för att komma dit.”
”Du säger att vi måste börja med att uppleva det som inte är du, det vill säga lida mycket i början. En sak jag funderat på då – hur kommer det sig att det finns många fler människor på jorden nu än förr i tiden? Var det fler som behövde lida i tidigare liv och de som lever nu lida mindre? Ska inte alla lida lika mycket?”
”Tror du att ni lider mindre nu?”
”Ja. Jo. Procentuellt sett skulle jag nog tro att färre lider på jorden nu än till exempel på sextonhundratalet.”
”Du har faktiskt ganska rätt i att lidandet är jämnt fördelat för varje själ. Sen är det ur ert perspektiv inte lämnat fördelat per människa under en livstid. Där är det ju extremt ojämnt fördelat med lidandet i olika länder och för olika personer i samma land. Men ni ser alla till att få uppleva det ni vill och behöver uppleva för att ta er till nästa steg i utvecklingen. Och som svar på din fråga om antalet människor på jorden vill jag dels säga att tiden inte är linjär på något annat ställe än i er fysiska värld (och knappt ens där). Antalet själar ökar inte för att antalet människor på jorden gör det. Det är olika upplevelser ni har valt att ha. Först att vara få och utan många andra som var lika er. Sen att vara så många så att ni måste börja reflektera över var gränsen går för mängden människor och hur ni i så fall ska lösa det.”

”Angående lidandet igen då. Kommer vi sluta lida ju mer utvecklade vi blir?”
”Lidande är ett verktyg ni använder er av. Ett väldigt starkt och kraftfullt verktyg. Verktyg använder man så länge man har användning för dem. Men lidandet är också en upplevelse. När ni märker det och kommer till det stadiet att ni kan börja välja era upplevelser mer medvetet, då kommer ni välja bort den upplevelsen. Om ni inte vill använda er av verktyget vid något tillfälle, förstås.”
”Ok. Det känns som mänskligheten – och inte minst jag – har en bit kvar dit. Men en sak har jag verkligen tänkt på för egen del vad gäller lidande. Det är när man till exempel har väldigt ont eller är väldigt sjuk – då är man ju helt uppslukad av det tillståndet. Det finns liksom ingen reflektion och det känns inte som att det finns något utrymme för andlig utveckling där. Jag skulle ju till exempel inte sitta och meditera och prata med dig såhär om jag blev torterad eller hade feberyra. Eller om jag jobbade i nån helvetisk gruva i tredje världen, för den delen. Hur funkar det?”
”Jag svarar igen att lidandet i sig är ett verktyg. Lidandet i sig leder till andlig utveckling. Du måste inte samtala med gud för att utvecklas, utvecklingen sker för att ni har bestämt det.”
”Men det där är också svårt, tycker jag. Det skulle kunna leda till ett synsätt att lidande är bra. Att lidande är något som alla ska genomgå. Och det kan i sin tur leda till att man inte hjälper den som lider. Då är man farligt ute, tycker jag.”
”Hur du agerar gentemot någon som lider berättar mycket om vem du är och hur din egen utveckling är. Och hur ett samhälle agerar mot en som lider säger mycket om det samhällets utveckling. Det är det jag menade med att ”missa målet” kontra att förstå hur man kommer till målet. När ett samhälle har förstått att genom att hjälpa denna den minsta, den svagaste och mest lidande i mitt samhälle, genom att göra det hjälper jag mig själv, genom att göra det helar vi hela samhället och når på det sättet målet. Då har vi förstått att vi alla är ett, att vi alla är kärlek. Då uttrycker vi kärleken, eftersom vi förstått att kärlek är det vi är. Då hjälper vi den som lider.”
”Då har vi utvecklats tillsammans så långt att vi inte längre behöver verktyget ”lidande” när vi gemensamt insett det?”
”Just så.”

Om att leva i tacksamhet och kärlek

Samtal med gud 2018-12-05

”Hej. Idag vill jag bara tacka för allt! Alltså, det finns så mycket som jag vill tacka för att jag inte vet var jag ska börja. 
Tack för alla nya insikter. Tack för att du har lett mig hit. Tack för att jag får leva i din kärlek. Jag känner att jag mer och mer, längre stunder verkligen kan leva i kärlek och att jag snabbare kan ta mig tillbaka dit om jag halkat bort. Det känns verkligen fantastiskt och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad! Jag har ju fortfarande rädslor att tampas med, men allt känns så mycket enklare och jag känner mig mer kärleksfull och avslappnad för det mesta. Och tack för att jag får dela detta med andra människor! Jag blev så glad att träffa och prata med min vän ikväll, som verkligen har tagit till sig vad du säger. Återigen kände jag mig uppfylld av kärlek.”
”Om du tar din glädje och tiofaldigar den så har du min glädje över vad ni gör nu.”
”Haha, du ska alltid vara värst!”
”Ja, jag är ju gud. Det är liksom min grej.”

”Det var mycket jag pratade med min vän om ikväll, som jag skulle vilja skriva om i bloggen. Men jag behöver ju inte berätta det för dig, för du vet det ju redan.”
”Berätta på du, så lyssnar jag.”
”Ja, det handlar ju återigen om sånt jag är så tacksam för. Jag ser saker med nya ögon nu, mer och mer. Hör saker med nya öron. Saker och personer jag sett förut ser jag på ett helt nytt sätt, när jag ser dem ut ditt perspektiv. Och precis samma sak reflekterade min vän ju över. Hon upplevde det också. Sånger jag sjungit tusen gånger förut upptäcker jag först nu vilket budskap de har. Jag hör det för första gången!”
”Ja. För att du är redo att höra det nu. Det är där du är nu i din utveckling. Men jag vill påminna dig att inte döma det stadium som du var i tidigare. Utan det steget hade du inte kommit hit. De tidigare stadierna var alla perfekta steg i din utveckling. Detsamma gäller alla andras utveckling och de stadier de befinner sig i just nu. Döm och bedöm dem inte. Känn inte frustration eller ilska över att de inte ser eller hör det du ser och hör. De är i sina stadier av utveckling och du har inget ansvar för hur de tar emot det du säger. Det viktiga är att du säger din sanning. De som är redo att ta emot den kommer att ta emot den. De som inte är det är inte ditt ansvar och inte något du ska sörja över.”
”Ok. Tack för påminnelsen och insikten. 
Jag berättade om andra saker för min vän också. Att du hjälper mig med fysiska besvär till och med. Det har jag väl också tvekat att skriva om, för det har känts lite ”far out” och kanske inte lika relaterat till samtalen.”
”Berätta om det, du.”
”Till exempel när jag cyklat långt så började jag ju få ont i knät efter ett par mil. Det var samma sak flera gånger i rad under en period. Så när jag cyklade och tänkte på att det började göra ont, så kom du in i mitt huvud och tipsade om att jag höll benet i fel vinkel, att jag skulle knipa ihop benen mer och inte vinkla knät utåt. Jag testade att göra så och sen dess har jag inte haft ont i knät. 
Och sen började jag få ont i ryggen också, det kändes som den höll på att bli sned och jag hade alltid ont på samma ställe. Jag trodde nästan att jag höll på att utveckla något slags ”sympati-skolios”, eftersom 14-åringen utvecklat skolios. Men då berättade du att det var på grund av min hållning – att jag skjuter fram axlarna och inte håller ryggen rak och upprätt. Och att jag skjuter fram axlarna så för att jag upplever att jag ”skyddar” mig på det sättet. Jag gömmer mig inom mina axlar, så att säga. Så jag provade att gå och sitta mer rakryggat och att dra axlarna bakåt. Jag förstod vad du menade med att jag ”skyddade” mig, för det var en känsla av utsatthet och att jag exponerade mig som kom när jag ”rätade ut mig” på det här sättet. Det krävdes liksom mod av mig för att ha en sån öppen kroppshållning. Så det kunde jag spåra tillbaka till det där med rädsla igen. Det verkar vara väldigt mycket som har med rädsla att göra. Och det ryggonda försvann också!”
”Ja, många av era tillstånd av smärta och sjukdom går att ta bort, om ni hittar roten till det.”
”Jo. Jag tror dig. Samtidigt får jag en skamkänsla när jag skriver det här, att jag har haft såna pytte-hälsoproblem som jag tar upp. Samtidigt som jag vet om och känner så många som har verkliga, jättestora hälsoproblem, skador och sjukdomar. Jag känner mig som en idiot som säger ”jag hade lite ont i knät när jag cyklade och gud sa att jag skulle göra såhär, så gick det över. Har du tänkt på det, du som har cancer eller en CP-skada?”
”Jag förstår vad du menar. Men det förändrar inte sanningen i det jag sa ovan. Och inte heller det jag sa innan det, att du inte behöver ta ansvar för hur det du säger tas emot.”
”Jag känner mig ändå som en idiot. Och förresten var det du som sa det och inte jag.”
”Du behöver inte känna dig som en idiot. Men det är bra att komma ihåg att alla sanningar bör uttalas med kärlek som grund. Kärlek och medkänsla med den man säger det till. Medkänsla betyder inte att man funderar över och anpassar det man säger efter hur man tror att det kommer tas emot, utan att man ser och erkänner att mottagaren har en svår situation. Ibland behöver man inte uttala någon sanning alls i en sån situation, utan bara vara med personen i kärlek. Utgå från kärleken och försök att föreställa dig vad det mest kärleksfulla att göra just nu skulle vara. Ibland är det att tala. Ibland är det att vara tyst. Aldrig är det att ljuga.”
”Tack för förtydligandet. Då vill jag fortsätta lite på spåret med mitt ryggonda i relation till hållning. När vi har haft våra samtal har du ju varit rätt noga med just det här med hållningen, att jag ska sitta rakt med ryggen för att kunna ”linjera” bäst med dig och de energier jag vill åt. Och det har jag ju verkligen känt också, att jag tar emot dig och känslorna från dig mycket bättre i en sån ställning. Jag tycker det är helt fascinerande hur allt hänger ihop! Och jag ser fler och fler saker som hänger ihop. Så tack för det också!”

”Just det – apropå tack så ville jag tacka för tacksamheten! Saker och situationer som känns jobbiga för mig börjar jag se mer mening med. En del saker kan jag direkt se en mening med, vad de kan göra för min utveckling. Andra jobbiga upplevelser ser jag inte meningen med, men jag har börjat att vara tacksam för dem i förväg ändå. För att jag tror att de har en mening, fast det kanske kommer ta lång tid innan jag upptäcker den meningen.”
”Tacksamhet är ett utmärkt tillstånd att vara i. Och en fantastisk metod för att skapa den mening och verklighet man vill ha. Det du är tacksam över idag är din verklighet imorgon. Och det är inget talesätt. Det är en universell lag.”
”Fantastiskt.”

”En annan sak som jag pratat med mina vänner om på sista tiden, är ju just den här känslan jag har för det mesta nu. Friden och kärleken. Det låter så pretentiöst när jag skriver det! Men det är ju känslan jag har. Hur som helst, att leva så nu när jag har ett relativt enkelt liv och har ”mitt på det torra”, så att säga, det går ju bra. Men jag undrar över om jag skulle kunna behålla den känslan, vara i det medvetandet och hålla den kontakten med dig, om jag hamnade i en akut situation. Eller en hotfull situation där jag verkligen kände mig attackerad. Du ger mig ju små, små utmaningar åt det hållet hela tiden, upplever jag det som. Men det är ju situationer som många kanske inte ens skulle reagera över, men som känts jobbiga för mig genom åren. Vad skulle hända om jag fick en riktigt traumatisk händelse, om livet förändrades drastiskt? Och nej tack, se inte det här som en uppmaning nu! Jag vill INTE testa. Men jag undrar.”
”Du skulle klara det. Jag ger er inget mer än ni klarar och själva önskar på något plan.”
”Hm, det där med ”något plan” känns inte alltid så trösterikt, vet du. Det hjälper inte alltid här och nu. För det känns inte som det planet är här och nu.”
”Nej, jag förstår. Men det är det.”
”Ok. Men jag vill i alla fall inte testa. Kan vi vara överens om det?”
”Jag gör ingenting emot din vilja. Frågan är bara hur väl du känner din vilja.”
”Haha, det här känns som en diskussion jag inte kan vinna!”
”Det stämmer. För det handlar inte om att vinna.”
”Ok, ok. Hur som helst har jag ingen önskan att utforska den där frågan i min verklighet här och nu. Tack!
Så, nu fick jag avsluta med tacksamhet i alla fall.”
”Jag älskar dig, min vackraste dotter. Sov nu.”
”Ja, det ska jag göra. Kan du inte omsluta mig sådär härligt som du gjort de senaste nätterna? Det har känts som en omfamnande bommulsbubbla av kravlöshet och kärlek.”
”Känner du den nu?”
”Ja. Tack.”

Att vara och att göra

Samtal med gud 2018-11-18

Jag sätter mig och tänker på alla de jag älskar, som varit i mina tankar på sista tiden. Jag går igenom dem en och en och tänker på dem med kärlek och tacksamhet.

Sen tänker jag lite på hur min relation till gud har utvecklats de senaste åren.
”Jag insåg inte att jag kunde ha en sån här relation med dig förut. Eller, vi har ju alltid haft kontakt, hela livet, det känner jag ju. Men att jag kunde prata på det här viset och att du skulle svara så tydligt, det hade jag inte trott tidigare. Kommer du ihåg när jag var yngre, när jag liksom alltid hade min självkritiska röst som argumenterade med mig i huvudet. Typ den andra sidan av mig, mitt kritiska ego, eller vad man ska kalla det? Jag tror att det är ganska vanligt.”
”Ja, det var ett himla prat med den.”
”Då fanns det liksom inte plats för dig heller. Jag fyllde mitt huvud med min självkritiska röst istället. Jag är så glad att jag bytte ut den mot dig.”
”Du släppte in mig. Du gav dig själv chansen att stänga av ditt egos kritiska röst, när du blev medveten om den. Och sen började du lyssna till min röst som bara kan höras om man lyssnar och är villig att ta emot den.”
”Ja, det är bättre uttryckt. Och jag föredrar dig, haha!”
”Jag dömer dig aldrig och kräver inget av dig. De gånger jag ger dig råd åt ena eller andra hållet, är det för att du har vänt dig till mig just för att få råd, för att hjälpa dig framåt på den väg du vill gå. Men jag kräver aldrig av dig att du ska gå den vägen. Jag är ovillkorlig kärlek och ovillkorlig kärlek ställer inga krav. Kan du ta det till dig och vila i det?”
”Oj, ja jag försöker. Fast jag tror det är väldigt allmänmänskligt att vilja sträva framåt, att utvecklas och göra saker.”
”Utveckling är naturligt. Det går inte att leva utan att utvecklas. Även om vissa verkligen försöker stå emot. Men görande och utveckling hör inte nödvändigtvis ihop. Jag är varande. Kärlek är varande. Det är det ni längtar tillbaka till – att ”bara få vara” i kärlek. Det är det ni egentligen strävar efter. Men det är inte många som har förstått det. Och även de som har förstått det har svårt att leva enligt det. Det ni behöver göra för att nå dit är att utgå från varandet – sen kommer det ni gör vara ett resultat av det ni är. Nu handlar de flesta på jorden i omvänd ordning – utifrån tanken att ni ska bli någonting som ett resultat av det ni gör. Ni gör en massa saker för att förhoppningsvis i slutändan bli någonting. Och det ni egentligen strävar efter att bli är att bli älskade. Men jag säger er att ni redan är älskade. Oändligt och ovillkorligt älskade. Så om ni redan har uppnått målet för er strävan, om kärleken är garanterad, om ni är kärlek – var gör ni då, utifrån det perspektivet? Det är mitt, det gudomliga perspektivet. Jag utgår ifrån varandet och handlar därefter, utifrån att jag är kärlek. Och det jag är, det är också ni. Så var trygga i det, mina älskade barn: att ni är älskade är garanterat. Skapa er värld, både personligen och globalt, utifrån det.”
”Som sagt, jag föredrar verkligen din röst framför mitt kritiska egos!”
”Ja. Men du måste vara stilla i ditt sinne för att höra mig. Och du måste leka! Jag finns inte bara i stillheten utan i leken. Kommer du ihåg häromveckan när du studsade studsmatta tillsammans med din dotter? Då blev du helt överväldigad av kärlek och närvaro, i er gemensamma lek som var här och nu. Och det är så barn är – de är närvarande just i nuet, uppfyllda av leken. Det var det Jesus syftade på när han sa att ni måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Ni måste ha samma synsätt och närvaro som barn för att se himmelriket som finns i er och omkring er.”

”Men en följdfråga på det där att göra och att vara. Om en person till exempel vill bli läkare, då räcker det ju inte att ”bara vara”, man måste ju lära sig en massa saker för att kunna bli läkare. Alltså just göra en massa för att till sist vara det. Skulle det vara fel?”
”Som jag sa – ur mitt perspektiv utgår man från varandet. Och med varandet menar jag då inte vara läkare, utan vara älskad, eller vara kärlek. En person kan ha en önskan att bli läkare, men frågan är om personen har den önskan för att den vill uppnå kärlek (respekt, beundran), eller för att den redan har kärlek och vill dela med sig av den genom att hela människor. Ser du skillnaden i utgångspunkt? Den ena utgår från görandet för att bli. Den andra är redan och gör som resultat av det. Sen kan det utifrån se ut som att det är samma sak, men tro mig, det är det inte.”
”Varför är det inte det då?”
”Om en läkare har som främsta mål att bli respekterad och en annan har som främsta mål att göra dig frisk, vilken läkare skulle du helst gå till?”
”Ok, jag förstår hur du menar.”

Om sanning

Samtal med gud 2018-11-10

Jag sätter mig i en bra position, skräddarställning med handflatorna uppåt och väntar på att få känna och höra gud. 
”Var utan förväntningar.” hör jag gud säga. 
”Förväntningar på vad?”
”På hur det här ska vara och vad vi ska säga. Var utan förväntningar och var helt öppen.”
Jag sitter ett tag till och försöker vara helt utan förväntningar och tankar.
”Vad vill du prata om?”
”Tja, är det jag som ska fråga eller vill du säga något?”
”Fråga du.”
”Det har ju hänt en hel del på senaste tiden. Eller kanske snarare att jag har tänkt på en hel del saker. Den här diskussionen jag hade med min mamma sist, till exempel.”
”Jag trodde du hade rett ut det.”
”Rett ut? Tja, kanske det. Vi pratade ju om det, du och jag. Ifall det var viktigt för mig om jag hade ”rätt” i den diskussionen, bland annat. Men vad är sanningen om den diskussionen egentligen? Jag hade ju en tanke om vad som var meningen med den för min del – vad jag kunde lära mig av den och hur den skulle hjälpa mig framåt i min utveckling.”
”Då var det det som du tänkte som var din sanning om den.”
”Men det kan väl inte bara vara jag som bestämmer vad som var sant? För min mamma var det säkert något helt annat som var sant angående det. Det måste väl finnas en sanning?”
”Jag förstår vad du menar. Och här blir språket lite begränsande. Det finns förstås sanning. En grundläggande, universell sanning. Skapelsens sanning. Tillvarons och varandets sanning. Sanningen om hur allt fungerar och hänger ihop. Den sanningen går inte att ändra på. Den sanningen är. Man kan till och med säga att den sanningen är gud. Sen finns det er sanning, som vi också pratat mycket om. I brist på bättre ord skulle man kunna säga att den mer är ett perspektiv. Den är ett sätt att se på en omständighet eller en händelse. Det är en sanning som går att skapa. Sanningen, guds sanning, går inte att skapa. Den är. Och den beskriver det som är.  Den andra sanningen, eller perspektivet, beskriver händelser eller omständigheter. Den beskriver processen. Därför är den alltid föränderlig och kan vara olika från person till person. Om din och din mammas diskussion finns det tusen sanningar, för det finns tusen perspektiv på den. Men det du tänkte på är sant, för det är sanningen för din process nu. Det är sanningen du skapar.”
”Jag tycker det låter lite futtigt på något sätt, att jag skapar sanningen om det. Det låter ju som hittepå, att jag skapar min världsbild precis som det passar mig.”
”Ja, precis så är det. Det är inte futtigt! Det är ju det livet handlar om! Att ni skapar världen. Det är det den här fysiska världen är till för. Som ett redskap för er själs upplevelser.”
”Men om man bara bestämmer sig för att saker är falska eller sanna, finns det inget ”fel” sätt att se på en situation? Hur förhåller sig det här till din sanning?”
”Det är det ni har er magkänsla, intuition eller starka känsla i hjärtat till, för att ta in min sanning, eller sanningen, som du menar. Det ni känner i hjärtat är er själs sanning. Er själ är närmast mig och hör vad jag säger. Det är därför jag alltid uppmanar er att lyssna inåt – på er själ och på mig. Då hör ni vad ni egentligen vill och vad er verkliga sanning är. Till slut är er sanning oskiljbar från min sanning. Men vägen dit är aldrig ”fel”, därför ska ni aldrig döma en annans sanning, men vara tydliga med att uttrycka er egen.”
”Tack, vad fint. Jag tror jag förstår.”

Att ändra perspektiv till tacksamhet

Samtal med gud 2018-10-26 – ett kort morgonsamtal

”Hej”
”Hej”
”Jag vill inte ställa några frågor nu. Jag så mycket att göra idag, så jag hinner inte skriva en massa. Men om jag frågar dig något så kommer jag få så intressanta svar att jag måste skriva ner dem, så nu låter jag bli. Jag skulle bara behöva slappna av lite och få känna dig.”
Gud ger mig en känsla av att bli helt uppfylld. Jag blir varm i bröstet och magen och jag börjar automatiskt le. Jag sitter så ett tag.
”Åh, jag vill bara hålla kvar dig.”
”Du behöver inte hålla kvar mig. Jag är alltid här. Du behöver bara öppna dig.”
”Ok. Då ska jag försöka vara öppen.”
Vi sitter stilla ett tag till.
”Hm, varför kan jag inte fortsätta vara öppen och känna dig såhär under dagen, samtidigt som jag gör allt jag ska göra?”
”Det är det som vi pratat en del om på sista tiden. Det med fokus. Det du fokuserar på är det du är öppen för. Det är svårt för dig att fokusera helt på jobbet eller andra göromål och samtidigt vara helt fokuserad på mig. Men man kan träna upp det. Fast det bästa är att ge fullt fokus till vår relation regelbundet och inte tro att du kan få ihop de två fokusarna för att ”effektivisera” din tid. Det är fel fokus …”
Vi sitter still ett tag till, sen säger jag att jag måste ta itu med allt jag har att göra idag.
”Ja, gör det du ska göra. Men låt det inte stressa sönder dig. Gör det du ska med kärlek.”
”Betala räkningar och skriva ansökningar med kärlek?”
”Ja. Utgå från tacksamhet och uppskattning över att det finns system i samhället som du kan skriva ansökningar till, att det finns ett elbolag som kan ge dig el i lägenheten och att det finns en förskola som du har förmånen att betala pengar för.”
”Du har förstås rätt, som vanligt. Jag ska verkligen försöka tänka så. Det är en jättebra tanke om något som jag tar för självklart och ser som en börda, fast det egentligen är något att vara tacksam över. Tack för perspektivbytet! Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig.”