Behöver själen utvecklas?

”Hej”
”Hej du”
”Tack så fantastiskt mycket för mina fina vänner och allt som vi upplever tillsammans nu – i gemensamma meditationer och när vi tar emot budskap för varandras räkning. Jag får på riktigt nypa mig i armen för att tro på att jag har såna pärlor att umgås med, att uppleva allt det här med och att kalla mina vänner.”
”Ja. Det är viktigt och stort, det ni gör nu.”
”Ja, det känns verkligen så. Oavsett om det är för en människa, för fyra människor eller för hela världen. Det vet jag inte. Men det känns viktigt oavsett.”

”En av mina vänner ställde en fråga till mig efteråt som jag fick fundera över. ”Behöver själen utvecklas?” Jag fick en känsla av att du hade svarat på det nån gång förut och jag kände som att jag ungefär hade svaret. Jag letade lite här i bloggen och hittade lite ställen där det ungefär, men inte riktigt, handlade om det. Det handlade om karma och reinkarnation och meningen med livet. Men kanske inget svar direkt på just den frågan. Så nu ville jag ställa den rakt till dig.
Hur är det, utvecklas själen, eller är själen redan perfekt? Behöver den inte utvecklas?”
”Du kommer ihåg att jag visade dig förut hur det såg ut med den ursprungliga separationen mellan gud och själen?”
”Ja, jag kommer aldrig glömma den bilden du gav mig av när själen (det kändes som min själ) skiljdes åt från dig. Jag upplevde det som en ömsesidig kärleksgåva och på samma sätt ett slags offer. Vi visste båda att det skulle göra ont, men vi gjorde det av kärlek till varandra.”
”Ja. Det är ett träffande sätt att se det på.”
”Och anledningen till den första separationen, kan du förklara den igen?”
”Jag ville uppleva att vara gud. Jag ville dela det med någon. Men det fanns ingen annan.”
”Var du ensam, gud?”
”Jag var allt som finns.”
”Jag förstår.”
”Jag ville uppleva mig själv. Jag ville uppleva det som är kärleken, jag. Och jag ville dela upplevelsen. För att dela upplevelsen och för att uppleva något alls behövde jag ha något och någon att kunna relatera till. Jag behövde ha relationer. Därför skapade jag upplevelsen av separation, den första illusionen – guds dröm, om du så vill. Men det är mer än en dröm och mer än en illusion. Era ord passar inte. De kan inte beskriva den totala magin i det som vi upplever tillsammans. Jag som hade den ursprungliga tanken om att skapa, ni som gick med på att vara upplevelsen av det skapade. Det är vår gemensamma kärleksgåva till varandra. Det finns inget som är mer heligt än att dela. Genom delandet upplever vi helheten. Genom delandet är vi hela. Och det finns inget annat sätt att vara hel än att dela helheten med allt och alla som är. Det är då du verkligen återvänder till gud – när du litar helt och fullt på att du är hel, att separationen inte finns – och när du delar det med allt och alla och därigenom demonstrerar att du är hel och allt med alltet. Då finns ingen illusion mer. Då är vi hela igen, både i upplevelse och i verkligheten.”
”Oj, så stort och fint. Mitt huvud känns som det blir en stor, varm energiboll när jag tar emot dina ord. Och de känns sanna i mitt hjärta. Tack för att du… delar dem med mig.
Men hur var det nu med själen då? Om det gick till såhär som du säger, att själen ”gick med på” att separeras från dig, att vi gjorde det som en ömsesidig kärleksgåva, behöver då själen utvecklas?”
”Själen är ju i verkligheten en del av mig. Inget som är en del av mig behöver utvecklas, för det är redan fullkomligt och helt. Men jag har också sagt att universum handlar om utveckling, att det är universums mål. Det är viktigt att vi skiljer på illusionen, ”guds dröm” här, och vad som är verkligt på riktigt på riktigt. Som i verkligen verkligt, när alla illusioner och alla slöjor slutligen har fallit. I den verkligaste verkligheten finns inte ens några själar längre, då har vi gått upp i total förening. Men så länge vi vill uppleva relationen och delandet, ja även separationen, så kan vi tala om enskilda själar och vi kan tala om universums utveckling.
I universum, ja i alla multiversa för den delen, förekommer (eller snarare upplevs) en enorm mängd av olika stadier. Man kan kalla dem för utvecklingsstadier. Och olika grad av separation, olika grad av förståelsen av sanningen och olika upplevelse av delandet, helheten med gud och ens plats och uppgift i skapelsen. En av de allra starkaste upplevelser av separation som finns är faktiskt att vara reinkarnerad som människa på jorden. Ja, det är verkligen ett enormt åtagande ni har givit er in på och beundran för det är stor från många i ert universum. Minnet av gemenskapen med gud är väldigt långt från er som människor på jorden och det är en väldigt tjock slöja som döljer det minnet. Det krävs väldigt stor tillit i er upplevda verklighet för att tro på att något annat än separationen kan vara sant. Nu pratar jag generellt för människosläktet. Självklart skiljer sig upplevelsen stort åt mellan olika människor. Men vad jag beskriver är, kan vi säga, grundpremissen för att reinkarneras som människa.
Behöver ni människor utvecklas? Behöver era själar utvecklas?
Det som allt i alla multiversa längtar och strävar efter, det är att återförenas med gud. Att återuppleva enheten och helheten. Det är också vad gud längtar efter, att återförenas med er. Det är vår gemensamma strävan i vår dans, i vår lek, i vår dröm. Vår dröm som är så oändligt mycket större och mer magnifik än ni någonsin kan göra er en bild av.
För att återförenas med gud måste ni inte utvecklas, ni måste minnas. Ni måste skala bort allt det från er som inte är av gud, det som inte är enhet. På vissa sätt kanske det skulle kunna kallas utveckling, men det är snarare ”avveckling”. Ni tar bort allt annat och kvar är bara enhet. Bara gud. Det är det slutgiltiga ”målet”, den stora festen i resans slut.
Det som du kallar utveckling skulle kanske kunna beskrivas som att ”komma vidare” och på det sättet kan man säga att en själ (fast den i grunden är perfekt) måste utvecklas. Inget som finns i denna livets dans kan stå still, det är emot själva grundregeln för dansen. Alltså kan inte en själ heller stå still. Den vill dansa hem till gud. Det är själens ”utveckling” – att genom dansen och leken fullt ut minnas och uppleva vem själen verkligen är – en oskiljaktig del av mig.”
”Vilken fantastisk liknelse! Den tar jag med mig som bild i mitt huvud. Jag är en själ som dansar hem till gud.”
”Och blommorna som du plockar på vägen i din dans, dem tar du med hem till mig. Så får vi njuta av dem tillsammans.”

En kommentar till “Behöver själen utvecklas?”

  1. Hej,
    Tack för trevlig läsning! Jag tänkte sammanfatta det jag läst i några punkter så kan du väl säga om jag har uppfattat detta korrekt.
    1) Själen är perfekt eftersom den är del av helhet (gud)
    2) Själens uppgift är minnas sitt ursprung (enhet/helhet)
    3) Universum handlar om utveckling, det är universums mål.
    4) Så länge vi upplever relationen & separationen (till gud tror jag du/ni menar?) finns utvecklingsmöjlighet för själen.
    5) Det finns olika utvecklingsstadier (olika grader av upplevelsen av separation)

    Vi reinkarnerar som människa för att ge själen möjlighet att minnas sitt ursprung och därmed utvecklas. Gud ville uppleva sig själv som kärlek genom relationer och själarna skapades.

    Jag tror faktiskt att jag fattar! Tack för dina klokheter och ord!

    Helene

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *