Om sockerberoende och svarta hål

Samtal med gud 2019-05-07

”Jag hade ju fler frågor från mina vänner, frågorna som jag önskade mig i födelsedagspresent. Vi tar två frågor från Märta nu då. Jag är nyfiken på vad du har att säga om dem.”

Fråga från Märta:
”Varför är socker onyttigt och något Hanna (och vi andra) ska undvika, om det är så att verkligheten är formbar? Då borde vi kunna ”hitta på” att det är nyttigt.”

Svar:
”Ni lever ju inte i den här fysiska världen alldeles själva. Ni är här tillsammans med alla andra människor på jorden. Och för att den här illusionen ska fungera, för att ni ska få de erfarenheter ni vill ha, för att ”leken” ska fungera, så måste ni ha vissa spelregler. De spelreglerna måste alla tro på och vara med på för att leken ska fungera. Om ingen följer spelreglerna så är ju leken slut. Ni har alltså kommit överens om hur den fysiska världen fungerar och hur olika kemikalier och ämnen i naturen påverkar varandra och hur processerna i naturen ser ut. Det hör tillspelreglerna. Jag skulle kunna bre ut mig hur mycket som helst om det här, för det är i princip oändligt, alla detaljer i hur allt hänger ihop i er fysiska värld, hur sinnrikt det är uppbyggt. Faktum är att man kan likna den fysiska världen vid ett lager, eller ett skal, som ni lagt ovanpå verkligheten. Med verkligheten menar jag då den absoluta verkligheten som är vad jag ser. Man skulle kunna likna den fysiska verkligheten vid ett skal ni sätter på er mobiltelefon. Om skalet har ett motiv med zebror så är det zebror ni ser när ni tittar på den, men verkligheten är förstås allt det som finns innanför zebraskalet. Men energierna från mobiltelefonen tränger förstås igenom skalet, fast ni inte kan se dem. På samma sätt påverkar energier från den verklighet ni inte kan se även er fysiska verklighet. Vad vill jag då säga med det? Jo, enligt spelreglerna är socker i stora mängder inte nyttigt för er kropp och om ni skulle leva uteslutande på socker så skulle kroppen i de allra flesta fall dö. Men som Märta så riktigt påpekar, så är er fysiska verklighet inte den absoluta verkligheten och hon har helt rätt i att den är formbar. Men det krävs mycket av en människa för att kunna ställa sig utanför spelreglerna och omforma den verkligheten. Och det som krävs är tro. Om du tror att du kan leva tills du blir hundra år och bara äta socker, så kan du det. Men det är extremt få som tror det. Faktiskt kan de flesta människor tro väldigt mycket lättare på magiska saker, tro på gud och tro på under, än tro på att de själva kan göra så att socker är nyttigt för deras egen kropp. Men nu har du chansen att göra det till ditt livsmål, Märta!”
”Haha, oj. Nu fick Märta nåt att bita i! Kan det vara så att det är för få människor som verkligen tycker att det är den fundamentala meningen med livet – att socker ska vara nyttigt – för att någon ska lägga all sin tro i just det?”
”Någon kan nog ha lyckats. Men de personerna har lyckats med mer än ”sockertricket”. De kan snarare överleva på mycket lite alls, när de helt har förlorat tron på den fysiska verkligheten som just verklighet.”

Nästa fråga från Märta då:
”Vad är ett svart hål och varför finns det?”

Svar:
”Jag svarar gärna på frågor som hjälper er att utvecklas, men det är ingen idé för er att använda mig som ett uppslagsverk.”
”Nej, du har börjat säga det på sista tiden och jag börjar ta till mig det. Men du förstår väl hur frestande det är när man nu kan fråga dig saker? Äsch, jag som var så nyfiken på det här själv. Kan det verkligen inte hjälpa oss framåt i vår utveckling att få veta såna här saker? Jag misstänker att till exempel Nicola Tesla också pratade med dig och fick veta en hel del om hur saker funkar.”
”Kan du tänka dig att Nicola Tesla kunde använda de svaren på ett sätt som du inte kan? Att han hade ett annat fokus och en annan plan för vad han ville göra, än vad du har?”
”Hm, det skulle jag eventuellt kunna tänka mig, att Tesla kunde använda den kunskapen på ett annat sätt, ja. Äsch då. Men finns det inget du kan berätta om svarta hål som vi kan ha nytta av då?”
”Som jag var inne på förut så finns det vissa spelregler och de gäller även för er överenskommelse hur ni vill utvecklas tillsammans. Ni vill inte ta för snabba kliv, för ni vill inte gå miste om processen att komma till nästa steg. Ni har kommit överens om att vissa personer får ha fokuset på att utveckla er vetenskap och mänsklighetens kunnande om systemen som håller samman världen. Det är som sagt en fråga om fokus. Att snappa upp lite här och lite där om djupa sanningar skulle inte gagna er, då ni inte kan se dem med full insikt om vad de betyder.”
”Men, vad du är motsträvig. Finns det ingenting alls du vill säga om svarta hål?”
”Det är en enormt komprimerad massa. Det är andra sidan av en galax livscykel. En eller flera galaxer.”

Jag tar en liten paus efter att jag skrivit ner svaren från gud. Sen sätter jag mig i sängen och fokuserar på gud igen.
”Är du nöjd med svaren?” Frågar gud.
”Nöjd? Jag är nöjd med att jag är din vän. Nöjd med att jag får vara i din kärlek. Nöjd och tacksam.”
Jag sitter så en lång stund och bara är i guds kärlek. Det är så vilsamt. Jag förstår både dem som blir religiösa och dem som blir knarkare. Det är den här känslan vi vill åt.

Säger gud saker som inte är sanna? Del 2

Samtal med gud 2019-05-02

”Hej igen. Är det verkligen du nu då? Finns du verkligen?”
”Hur känns det?”
”Det känns som att du är allvarligare, nästan som en annan energi. Är du nån annan än den jag har pratat med hittills?”
Gud ger mig en känsla av ljus och kärlek som känns som tidigare.
”Ja, det där känns ju som som du. Jag måste prata vidare med dig om det här med att det du sa inte stämde. Jag måste verkligen processa det. Du förstår väl att allt jag håller på med nu hänger på det? Allt jag berättar för andra om det här vi pratar om. Allt jag skriver här. Du förstår hur frestande det skulle vara för mig att bara ignorera det här och låtsas som det aldrig har hänt – att låtsas att allt du säger till mig alltid stämmer och är ofelbart? För det borde väl vara ofelbart om du nu är gud, eller?”
”Du måste vara totalt ärlig i det här. Helt öppen och ärlig. Det är din väg.”
”Det är inte lite du begär av mig. Det kostar på att vara helt öppen och ärlig om allt. Jäklar, vad mycket bekvämare det vore att bara hålla på med mitt vanliga Svensson-jobb och inte skriva det här, inte visa det för folk och inte låta folk få svar av dig genom mig. Så mycket enklare!”
”Men där är du inte längre.”
”Nä. Men jag måste verkligen processa det här med att du förmedlade något till mig som inte stämde. Hur ska jag kunna ha tillit till dig nu? Hur ska de som får svar från dig kunna ha tillit? Eller de som läsen den här bloggen – varför ska de tro på att något av det stämmer, när en sak du sa inte stämde?”
”Det är just det som är min poäng. Ni ska inte tro på orden. Ni ska bara ha tillit till den känslan inom er som kommer från mig. Som är jag i er. Som är era sanna jag. Sanningen och kärleken finns inom er! Sök mig alltid i första hand där. Tro bara på de ord som ger verklig resonans i ert hjärta och inre.”
”Men kunde du verkligen inte komma på nåt annat sätt att föra fram den poängen än att typ … ljuga för mig?”
”Jag var tvungen att skaka om dig ordentligt och få dig att förstå att inga ord som inte ger samklang i ditt inre är värda att lyssna på. Inte ens ord från mig. Jag vill att alla ska förstå det. Verkligen förstå det. Och jag ville verkligen visa dig känslan i det sambandet. Så att du kopplade ihop den känslan med att avgöra vad som är sant. Så att du kan känna igen visshet när du känner den.”
”Men jag tänkte inte ens på att det du sa inte gav samklang i mig. Jag blev ju glad över vad du sa och tyckte att det var fantastiskt. Även om jag kommer ihåg nu att jag kände visst tvivel, jag kände ju inte igen antalet planeter.”
”Jag gav dig en uppgift som inte var viktigt om den var falsk eller sann och jag visste att du skulle kolla upp det efteråt och inte förmedla det till någon. Jag skulle aldrig komma med osanningar när det gäller att kommunicera råd till en annan människa genom dig. Till dem säger jag vad de har bett om att få veta för att få hjälp framåt i sin utveckling. Inte mer än de behöver veta och inte sånt som de inte har nytta av att veta i det utvecklingsskede de är nu.”
”Du låter så allvarlig. Jättebestämd. Är du arg?”
”Nej, jag är aldrig arg. Men jag vill vara otroligt tydlig med detta. Sanningen finns i er själva, som visshet. Kärleken finns i er själva. Lita på dem! Lyssna på dem! Låt dem växa och sprida sig inifrån er själva.”
”Ska vi inte lyssna på andra lärare alls då? Inte ta inspiration från andra och läsa böcker om andlighet eller lära oss om healing och sånt?”
”Självklart, självklart, självklart ska ni det! Läs allt ni kan, ta till er allt ni kan. Gå kurser, meditera, prata med andra. Diskutera de här sakerna tills ni blir blå i ansiktet. Men ta inte till er något av det som ni inte känner en visshet om i ert inre. Lägg aldrig er sanning och er kraft utanför er själva. Allt ni söker och behöver finns inom er.”
”Inte ens om man hör en röst i sitt huvud som man tror kommer från gud, alltså?”
”Nej, mitt älskade barn. Inte ens rösten i huvudet är mer sann än det som du känner i ditt inre. För den känslan är mitt sanna språk.”

Om planeternas betydelse

Samtal med gud 2019-04-30

Maria frågar:
Min fråga handlar om grunden till läran/vad till exempel planeterna och deras förhållande till varandra symboliserar. Vem bestämde vad planeterna skulle stå för?

Svar:
”Det beror på vad du menar med ”vem bestämde vad de skulle stå för”. Tänk dig hur det var innan det elektriska ljuset fanns – hur tydligt stjärnorna och planeterna syntes då. Alla kunde tydligt se kanten på er galax, det ni kallar Vintergatan. Du kan ju själv tänka dig vilka historier en sådan syn kunde ge upphov till!”
”Ja. Men nu tror jag inte Maria menade vilka historier folk hittade på om planeterna, utan vilka kvaliteter de olika planeterna har och relationerna dem emellan – om det då inte bara är något som är påhittat, utan om det ligger något i det?”
”Det kan hända att jag har viskat i en och annans öra när de har frågat mig. Människor som har varit djupt engagerade i frågor om planeternas relationer och rörelser på himlen och planeternas påverkan på jorden och dem som lever där. Människor som dessutom haft en djup tro på mig och vänt sig till mig med en uppriktig önskan om att få svar. Tror du att jag inte svarat dem då? Tror du att du är den enda jag talat med genom tiderna?”
”Nej, såklart inte.”
”Redan de gamla grekerna… nej, redan de gamla mesopotamerna, faktiskt. Och många, många andra.”
”Men hur funkar det då? Ligger det något i det?”
”Planeterna och solen ingår i ett system. Det finns många system i universum, både i makrokosmos och i mikrokosmos. Det är ingen slump att många former går igen i världen. Och att siffror gör det. Det finns många mönster ni kan känna igen i universum, mycket ni kan tolka för att få klarhet i skeenden och beteenden. Allt i hela världen, hela universum, hänger ihop och påverkar vartannat direkt, även er människor. Planeterna, kristaller, dofter, metaller, växter, med mera, allt kan ni lära er om och använda den kunskapen för att fungera bättre i världen. Men mitt viktigaste budskap angående detta är: Lägg inte er kraft utanför er själva. Lyssna inte till någon sanning som inte kommer från ert inre. Lägg inte er kraft i planeter, stenar eller andra människor. Kraften, sanningen och gud finns i ert inre.
Varje människa är unik. Varje människa har sitt unika sätt att vara. Låt ingen tala om för er hur ni ska vara och vilket mönster ni ska följa. Gå er egen väg. Alltid.”

Varför är kontakt med gud det viktigaste?

Samtal med gud 2019-04-16

”Jag hade en fråga från Sonja. Egentligen undrar jag den ju också, men jag har liksom inte kommit på att ställa den. Hon har ju läst våra samtal och märkt att du ofta säger att det viktigaste av allt är att vi har kontakt med dig. Hon undrar varför det är så viktigt?”
”Vad tror du själv?”
”Åh nej, inte nu igen. Nej, nu vill jag att du svarar, faktiskt. Jag har kanske en teori, men jag vill att du svarar på den här frågan.”
”Det handlar om synsätt. Alla ni som vill ha kontakt med mig, alla ni som söker er till gud, som söker efter en mening och ett högre syfte. En mening med livet och en förståelse av livet – ni vill förstå, ni vill se. Ni vill bli ”frälsta”, för att använda en ålderdomlig, kristen term. Det är samma sak som vi talade om förut, när vi pratade om Jesus och hans roll på jorden. Ni som söker efter gud och en högre mening – för att ni ska kunna leva i och uppleva den meningen, så måste ni se den meningen. Se att det är sant. Och för att kunna göra det måste ni se med mina ögon. Känna med mitt hjärta. Jag kan visa er sanningen. Jag visar er allt om ni släpper in mig i era hjärtan och era liv.
Att ta en annan väg till den här förståelsen, det här synsättet, blir en väldig omväg. Alla vägar leder förr eller senare hem. Hem till gud. Så ni kommer alla till slut att se med mina ögon. Men vill ni komma dit utan att gå omvägar så är det mest direkta sättet att komma till mig, tala med mig, släppa in mig i era hjärtan. Därför är det kontakten med mig som är det allra viktigaste. Inte viktigast för mig, eftersom jag vet att ni kommer att komma hit. Men viktigast för er, utifrån det ni säger er vilja uppnå: upplysning, frid och gudsseende.
För att ta ett exempel: Ni kan göra gott mot andra människor och andra människor kan göra gott emot er. Genom det kan ni uppleva kärlek och ni kan uppleva gudomlighet, ni kan uppleva gud genom andra människor och få en förståelse för vad kärlek är genom andra och genom era handlingar gentemot andra. Men om ni redan ser världen och andra människor genom mina ögon, då kommer ni aldrig vilja göra annat än gott mot andra människor. Det kommer vara det helt naturliga för er, för ni vet redan sanningen om vad kärleken är, hur universum fungerar och vem den andra människan är – hon är en del av gud på samma sätt som du är en del av gud. Vi är alla ett.
Att praktisera godhet och kärlek med andra människor kan alltså vara ett underbart och vackert sätt att uppleva kärlek och få en glimt av det gudomliga. Men det är en omväg till sanningen som ni söker.
Ser du att det inte är något dömande från min sida när jag säger det, utan en beskrivning av hur det fungerar? Jag har inga förväntningar eller krav på er. Alla vägar ni väljer är lika underbara i mina ögon. Men om ni säger att ni vill uppnå upplysning och känna sanningen, då är det effektivaste sättet, det ”viktigaste” att vara i regelbunden kontakt med mig. Med gud som talar till dig i ditt inre.”
”Vad fint. Det känns klart att det är så. I alla fall för mig. Och jag känner dig i mitt inre. Jag vet hur känslan av din kärlek känns och jag litar på den. Jag känner mig så trygg hos dig och med det du visar mig. Jag hävdar inte att jag alltid uppför mig som en exemplarisk människa och ser precis hur jag påverkar andra människor eller ens förstår eller har empati med alla människor i alla lägen. Men det känns som jag förstår vad du menar med att se saker med dina ögon. Du låter mig ju göra det mer och mer. Och det gör mig mer kärleksfull emot andra människor. Det gör mig mer medveten om att jag ska uttrycka den kärleken och jag ser dem med mer kärleksfulla ögon – ja, mer ”med dina ögon”. Det ÄR viktigt, jag håller med dig. Det har förändrat väldigt mycket för mig i min tillvaro.”
”Så, nu fick du svara på frågan också.”
”Va? Ja just det, du ville ju att jag skulle svara på frågan först. Du får visst alltid som du vill till slut!”
”Nej, jag får som du vill. Och det är vad jag vill.”

”Det känns som vi upprepar oss ganska ofta i våra samtal. Jag upprepar mig i mina frågor. Känner mig riktigt tjatig ibland, med mina tvivel och mina frågor om min dotter. Men du upprepar dig minst lika mycket!”
”Ja, jag upprepar mig. Och jag kommer upprepa mig så längre som ni ber mig om det. Jag säger samma sak tusen och tusen gånger. Och jag säger det på tusen och tusen sätt. Så att varje människa ska få höra det tusen gånger på sitt eget sätt. Ni vill höra det tills ni smälter samman med det ni får höra, tills ni blir ett med det. Ja, jag kommer fortsätta att upprepa mig så länge ni ber mig om det. Och ni gör det. Ni ber mig. Ni ber mig om att bli påminda. Påminda vem gud är. Påminda om vilka ni är. Påminda om vad sanningen är. En del vill höra det i sånger. Då påminner jag er i tusen sånger. En del vill läsa det i böcker. Då påminner jag er i tusen böcker. En del vill ha vetenskapliga förklaringar för det. Då påminner jag er genom matematiska formler och naturlagar, genom oändliga galaxer som speglas i mikrokosmos. En del vill se det i fåglar och blommors oändliga skönhet och variation. Då påminner jag er genom tusen fåglar och tusen blommor.
Du vill att jag påminner dig genom ord som ger genklang i ditt hjärta när du hör dem och läser dem. Då kommer jag påminna dig tusen gånger. Upprepning är kunskapens moder.”
”Ja, det vill jag gärna. Tack för att du påminner mig. Jag älskar dig.”

”Hej igen.”
”Hej.”
”Eller – igen. Det känns som om du har varit med mig hela tiden sen igår natt när vi pratade.”
”Jag är alltid med dig.”
”Ja just det, det har du ju sagt. Såklart. Men jag har känt din närvaro tydligare. Jag antar att det är jag som varit mer i kontakt med dig då.
Jo, jag skickade över ditt svar till Sonja på varför det är det viktigaste att ha kontakt med dig. Jag tror hon hakade upp sig lite på det där med att det är ”en omväg” att vara kärleksfull emot andra människor. Men jag känner att jag tror att jag förstår hur du menade.”
”Berätta hur du tror att jag menade.”
”Jo – att vara kärleksfull mot andra människor är såklart aldrig fel på något sätt och självklart något vi ska ”ägna tid” åt. När vi hjälper andra och när vi får kärlek av andra upplever vi kärlek och känner oss väl till mods. Själva handlingen i sig skulle jag säga är egentligen densamma – oavsett om den beror på att man tror på att det är bra att behandla sina medmänniskor väl, om man gör det för att man står i kontakt med dig, eller för att man ”bara är en god person”. Skillnaden som jag uppfattat det, är att om man står i kontakt med dig regelbundet, då börjar man se tillvaron och sina medmänniskor med dina ögon, som du ju själv sa. Och kärleksfullare ögon finns inte!
Om man har regelbunden kontakt med dig, då får man själv ta emot mycket kärlek och man lär sig att se världen som du gör. Då kommer de här handlingarna automatiskt, av den insikten. Och kärleksupplevelsen blir inte mindre, eller mindre personlig, på grund av det. Tvärt om. Det är fortfarande samma personer inblandade, samma människor som utför dessa goda handlingar för varandra. Men genom ditt synsätt kan man komma dit så mycket snabbare än om man ”bara” är vänlig eller kärleksfull mot andra för att man är snäll. Och om man gör det ”utan guds kärlek” då finns alltid risken att man förväntar sig saker tillbaka. Att man förväntar sig kärlek tillbaka, förväntar sig tacksamhet eller gentjänster. Förväntar sig att den andra ska göra lika mycket för dig som du har gjort för den. Jag säger inte att det alltid är så i relationer utan ”din syn”, men om man har den synen så är det garanterat att man vet att det jag gör mot andra gör jag mot mig själv och då saknar det mening att kräva någonting tillbaka. Man vet att man själv har ”tjänat på det”, eftersom den andre har tjänat på det.
Sonja skrev på skämt till mig att hon önskade mig all kärlek, ”fast det var en omväg, då”. Att visa andra människor kärlek är såklart aldrig en omväg, men din poäng var att den viktigaste kärleksrelationen man kan ha är den med dig. Då har man guds kärlek. Och vad kan gynna alla människor omkring en mer, än att man kan ge vidare guds kärlek till dem? Det är liksom insikten att vi alla är ett och att kärleken är oändlig och odelbar. Vi ska låta kärleken flöda! Är man med dig får man den insikten och kärleken förmerar sig automatiskt.
Oj, det blev en lång beskrivning av hur jag tolkade dig. Har du nåt att tillägga? Tycker du att det stämmer som jag sa?”
”Vad tror du att jag tycker? Du känner i ditt hjärta när du skriver ner det här. Jag känner i ditt hjärta. Och det är som du säger – när du är i mig så är du i kärlek och den kärleken ger du vidare. Du har själv reflekterat över att du mår sämre de tider som du har mindre kontakt med mig. Du hamnar i självkritik och svartsyn. När du är i den energin kan du fortfarande vara artig och kanske vänlig mot andra, men du har inte samma kärlekskälla att ösa ur. När du är i guds kärlek känner du som att du nästan svämmar över och du är tvungen att sprida den kärleken för att inte spricka.”
”Haha, så har jag inte tänkt på det. Men du har ju rätt. Så är känslan. När jag är som mest ”uppe i dig” då kommer allt av sig själv, det går inte ens att tänka ”nu ska jag vara hjälpsam eller kärleksfull mot den här människan”, det bara händer.”
”Ja precis. Det finns absolut många människor som detta kommer naturligt för, utan att de uppfattar sig som andliga eller talar med gud, som de ser det. Men jag skulle hävda att vi har lika syn på världen. Och som sagt, det snabbaste sättet att komma till den synen på världen, det är att vara i kontakt med mig så ofta man kan. Med det menar jag inte att du måste sitta och meditera 20 timmar om dygnet, utan att släppa in mig i ditt liv. Känna att jag är med dig. Tala med mig till vardags, känna mig i ditt hjärta i alla vardagssituationer. När du lagar mat till barnen, när du handlar i mataffären, när du pratar med en telefonförsäljare, när du ska välja färg på tapeten. Men ta dig också tid att vara helt i stillhet och fokusera på mig. Då hör och känner du mig tydligast.”
”Tack. Nu fick vi bre ut oss ordentligt om varför kontakten med dig är det viktigaste, både du och jag. Vi får se om Sonja kommer ha några följdfrågor på det här!”
”Det har hon alltid, det vet du.”

Om förlåtelse, förståelse och försoning

Samtal med gud 2019-03-23

”Det var en ung tjej som in på pendeltåget och pratade om gud och frågade om vi på tåget hade något som vi ville att hennes församling skulle be för. Jag tackade ja och skrev upp en sak jag ville att de skulle be för. Efter det googlade jag deras kyrka för att se vad de var för några. Efter det har jag funderat över vad hon har för relation till gud själv och hur hon ser på gud. Och hur det skulle ha varit om jag berättat om den relation jag har. Jag har börjat fundera på sista tiden om folk uppfattar det som att jag har, eller tycker att jag har, större ”rätt” till dig än andra – en bättre relation eller vet mer om dig än andra.”
”Ingen har större rätt till gud än någon annan. Du är öppen och intresserad av mig och har fokuserat på mig utan att bestämma dig i förväg hur det ska vara. Det kan göra att du just nu kan höra mig bättre än många andra. Med den röst som jag talar till dig med. Men ingen kan ha större rätt till gud än någon annan. Det är en omöjlighet. Ingen kan vara en större del av gud än någon annan, för ni är alla lika stor del av mig.”
”Tack för att du specificerar det.”

”Då vill jag gå vidare och prata om förståelse, förlåtelse och försoning. Jag har uppfattat på sista tiden att du vill att vi pratar om de här begreppen, ska vi reda ut dem? Jag har läst hos Neale Donald Walsh att om det finns förståelse så blir förlåtelse överflödigt.”
”Ja, det stämmer. Om man fullt ut förstår anledningarna och i minsta detalj kan sätta dig in i varför det ”blev som det blev”, då finns ingen anledning kvar att förlåta något. För att förlåtelse ska krävas så måste det finnas en part som känner att den har blivit sårad på något sätt. Och om ni är osårbara, vilket är den absoluta sanningen, hur skulle ni då kunna utsättas för något ni måste förlåta? Om om ni kan göra något mot gud som gud måste förlåta, skulle inte det innebära att det går att skada eller såra gud? Detta gäller i det absoluta, jag förstår om ni inte känner er osårbara i ert jordsliga tillstånd. Men faktum är att samma princip gäller. Om ni fullt ut förstår varför en annan människa handlat eller sagt som den gjort, då faller alla anledningar till förlåtelse. Förlåtelsen behövs helt enkelt inte längre.”
”Men i kristendomen är ju förlåtelsen ett så otroligt centralt begrepp? Kan du förklara det?”
”Är du helt säker på det? Är betydelsen otvetydigt förlåtelse eller är det förståelse och därmed acceptans? Är det en fråga om översättning?”
”Oj, det ska jag kolla upp. Men, Jesus själv sa ju på korset till dig ”fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör”.
”Man kan uppfatta det som att Jesus bad en bön till mig. En bön är detsamma som att ge, eller skicka kärlek, kärleksenergi eller goda tankar. Det Jesus menade, är ju som vi pratat om tidigare, att vi ska se med hans ögon, se verkligheten som han ser den. För det är det enda sättet att ”komma till himmelriket” – det vill säga att se himmelriket – se gud – se verkligheten. Det han bad om här var att de själva skulle få förståelse, att de skulle få se med hans ögon, varför de handlade som de gjorde, se verkligheten och det större sammanhanget. Han kände inget behov av att förlåta dem och självklart visste han att jag inte hade det.”
”Men ändå, den här fundamentala betydelsen av förlåtelse inom kristendomen?”
”Det Jesus kom till världen för att göra var att få er att se klarare. Att inte gräva ner er så djupt i missförstånd och skev verklighetsuppfattning som ni gjorde. Han såg hur mycket ni led. Han ville att ni skulle se det han såg – sanningen att allt i verkligheten är kärlek. Kärlek är grunden. Visdom, insikt och förståelse är också något som följer med att förstå sanningen. Men man kan alltid ha kärlek – även utan att ha total insikt och förståelse. Kärleken finns i allt och kan besegra allt. Det är helt sant. Och kärlek utan förståelse, det är förlåtelse. Man förstår inte, men sätter sig ändå över det av kärlek. Man känner och vet att kärleken är starkast och viktigast. Då förlåter man.”
”Så kärlek utan insikt är förlåtelse? Är det budskapet?”
Alla kan inte förstå allt. Men alla kan älska.

”Begreppet försoning då? Det ville du ju också prata om. Jag känner att det inte var så viktigt för mig. Jag har ingen direkt relation till det ordet. Vad innebär försoning?”
”Vad innebär det för dig?”
”Hm, då ska vi se. Att någon gör något dumt mot mig, jag förlåter personen och vi kramas. Typ. Det är väl försoning?”
”Det var en djup analys.”
”Hallå, var snäll mot mig nu. Vad säger du att försoning är då?”
”Försoning innebär acceptans. Att du accepterar det faktum att du inte har blivit skadad eller sårad. Det har mycket med att göra hur mycket du identifierar dig som en kropp. Återigen vill jag prata om synsätt, om hur man ser på det som är. Ser man sig bara som en kropp så kan man bli väldigt skadad, oändligt utnyttjad och sårad.”
”Ja, det kan man inte förneka att vi människor kan gå sönder på så många sätt. Vi kan verkligen bli otroligt misshandlade.”
”Ja. Men jag säger det igen – att det som verkligen är du, det kan inte misshandlas och förstöras. För du är inte din kropp. Och när du försonas med vad som har hänt så innebär det att du accepterar att du egentligen inte har skadats. Ingen verklig försoning kan äga rum utan att du får den insikten. Då är det bara en läpparnas bekännelse för att det förväntas av dig. Som när man tvingar ett barn att säga förlåt. Eller när någon har sagt ”förlåt” och du har svarat ”det är ok” för att det förväntas att du svarar det. Sann försoning innebär att du vet att det som är du inte är skadat och då vet du att du inte har något att förebrå den andre.”
”Då den som är ”oförsonlig” ser sig som bara en kropp?”
”Antingen det, eller så förstår hen mycket lite av vem gud är och hur verkligheten ser ut. Den som inte sätter kärleken i främsta rummet känner inte gud i sitt hjärta.”
Gud ger mig en härlig kärleks-skjuts av värme och kärlek som sprider sig från hjärtat ut i hela kroppen.

När jag senare googlade på bibelöversättningar av ordet ”förlåtelse” hittade jag detta:
Det grekiska ord som vanligen översatts med ”förlåtelse” i Nya Testamentet är aphiemi, som också har betydelsen att ”släppa taget”, ”efterskänka”, ”lämna” eller ”annulera”. Ordet användes i klassisk grekiska med innebörden att ”frivilligt frige eller befria en person över vilken man har juridisk eller verklig kontroll”.

Om teknikutveckling och andlig utveckling

Samtal med gud 2018-10-04

Jag sätter mig upp i sängen och tänker att jag är väldigt stel och spänd i nacken. Jag har märkt ett mönster den senaste tiden, att varje dag som jag jobbat eller tänkt på jobbet, så har jag blivit väldigt spänd och känt mig stressad. Fast jag egentligen inte tycker illa om mitt jobb eller att vara där. Och framför allt inte om mina kollegor. Men det är som att mitt fokus har skiftat. Jag blir mer och mer inriktad på att prata med gud och att prata med folk om att prata med gud. Bara det fåtal som hittills läst min blogg har verkligen tagit det till sig och vill prata mer om den och insikterna i den. Jag har en känsla av att hela världen är på väg in i ett skifte nu. Kanske är det bara för att jag är där jag är som jag upplever det så, men jag hoppas och tror att det är större än så. Jag tycker att jag ser tecknen nu överallt.

Mitt huvud börjar röra sig åt olika håll, pausar i vissa ställningar för att stretcha spända muskler, som det ofta gör när jag sätter mig med slutna ögon.
”Hej, är du här nu?”
”Såklart.”
”Kan vi, liksom, prata medan kroppen håller på så här?”
”Låt kroppen göra vad den ska göra. Den behöver lösa upp dina spänningar.”
”Ok. Jag ska försöka koncentrera mig på vårt samtal samtidigt.
Du, jag ville verkligen tacka. Det är så mycket som du skickar till mig nu. Eller gör mig uppmärksam på. Så många som ger mig så mycket. Tack för att du introducerade mig till Eckart Tolle. Tack för att mamma tipsade mig om tv-intervjun med den svenska journalisten Kerstin Wixe, som också verkar ha haft upplevelser av dig. Tack för att jag fick höra talas om Krishnamurti och kvantfysikern David Bohm. Tack för alla samtal jag haft med vänner som läst mina samtal med dig och verkligen tagit dem till sig. Tack för den nya gnista det gett oss alla! En vän hade ju till och med frågat dig direkt om ett stort beslut i sitt liv, det hade hon nog inte gjort för ett halvår sen. Det känns som så mycket händer nu, för så många. Det är väl inte inbillning? Som Kerstin Wixe som hade sin andliga upplevelse på 80-talet och först nu skriver om det. Hon sa att det inte gick att prata öppet om sånt då, men nu kan man. Och att hon ville berätta om sina upplevelser för att hon trodde vi var många som hade upplevt saker som vi inte vågade berätta om. Det kände jag såklart igen mig i, men det känns som att det börjar röra sig nu. Att vi är många som tänker i liknande banor.”
”Ja. Det är verkligen så. Ni utvecklas ju alltid tillsammans. Och jag knuffar er lite i ”rätt” riktning när ni ber mig.”
”Aha, är det så? Och då knuffar du flera samtidigt?”
”Det är sällan en enda person tänker en helt ny tanke vid ett enstaka tillfälle. Det har du ju själv reflekterat över i världshistorien.”
”Ja, just det. Som utvecklandet av elektriciteten till exempel. Det var ju fler vetenskapsmän som tänkte i liknande banor på olika håll i världen samtidigt. Och telefonin också, om jag inte kommer ihåg fel.”
”Ja. När tillräckligt många av er vill utvecklas åt ett visst håll, då kan jag hjälpa till att inspirera såna tankar. Och då sker det ofta på fler håll samtidigt.”
”Men jag hade nog inte tänkt att gud skulle ha hjälpt till med den tekniska utvecklingen. Är det vad vi behöver för vår andliga utveckling??”
”Tror du de är åtskilda?”
”Ja. Ja, det skulle jag absolut ha sagt, om du inte frågade mig sådär nu …”
”Ni lever i en fysisk, relativ värld. Och denna värld är en del av er andliga utveckling. Skulle då inte fysiska hjälpmedel och teknikutveckling kunna vara ett medel att ta er framåt i den andliga utveckligen?”
”Eh. Nja, så har jag nog aldrig tänkt på det förut, faktiskt. Jag har kanske tänkt att det var vårt kollektiva undermedvetna som fick liknande idéer att komma fram på olika håll i världen samtidigt. Men inte att de skulle vara en del av vår andliga utveckling!”
”När ni hade kommit till det stadiet i er utveckling att ni inte stod ut med den långsamma kommunikation som mun-till-mun-metoden erbjöd, då började ni skriva. När ni inte stod ut med den långsamma kommunikationen och utbytet av idéer, då började ni trycka böcker. När ni inte stod ut med den långsamma kommunikationen så uppfann ni radion. När ni längtade efter att bli sammanlänkade och utbyta idéer snabbare än vinden, då skapade ni internet. För att ni ska kunna utvecklas gemensamt måste ni också kunna kommunicera med varandra. Och ju snabbare utvecklingen går, desto snabbare måste ni kunna prata med varandra.”
”Men. Oj. Men, alltså. Det här med teknikutveckling känns ju verkligen inte som något som är odelat positivt. Och verkligen inte odelat andligt!”
”Tekniken är ett verktyg. Ett verktyg är i sig varken gott eller ont. Det kan ta er åt det håll ni önskar (vad ni kallar gott) eller åt ett annat håll (vad ni kallar ont). En kniv kan man ha till att skära ett bröd med. Man kan också sticka den i en annan människa. Det säger inte så mycket om kniven (utom att den antagligen är vass). Om ni använder tekniken eller andra redskap för utveckling, på riktigt, så kan den vara ett fantastiskt redskap. Men alla mynt har två sidor och man måste hitta balansen. Många tror att tekniken i sig är själva målet, dit de ville komma, och gör tekniken till sin gud. De tror att tekniken i sig är det de behöver för att bli lyckliga. Det är det som uttrycket ”du ska inte ha några andra gudar än mig” syftar på i bibeln. Om du gör andra saker till gud för dig, så tar det dig längre bort från gud. Och det är inte vad du egentligen vill. Det är kontraproduktivt. Om vi ska gå in på ett sidospår här, så var alla guds tio bud tips från coachen på hur du kan komma närmre gud och därigenom leva ett lyckligare liv. Att hedra din mor och far innebär att släppa det förgångna och leva i tacksamhet. Att inte ha begär till din nästas hustru innebär att inte fokusera på andra människor (och framför allt deras kroppar som objekt) för att bli lycklig. Det är bara en distraktion som för dig bort från vägen.”
”Oj. Fina förklaringar av budorden. Men nu känner jag att vi för oss lite bort från vägen här om vi ska gå igenom alla tio budorden. Kan vi återkomma till dem?”
”Om du vill.”
”Ja, jag skulle gärna återgå till det här med tekniken och dina ”knuffar”.”
”Ja, angående tekniken då och de två sidorna av verktygen ni skapat. Då gäller det att hitta balans. Och för att hitta balans så måste ni veta vad ni vill ha tekniken till. Och det gäller varje människa i varje stund. Varje stund fattar ni beslut kring detta. Och speciellt i dessa dagar när så många av er har smarta telefoner. Du märker ju själv hur lätt det är att slukas upp av den. Hur lätt hänt det är att människan blir teknikens slav istället för tvärtom, som ni planerade. Hur mycket tid ägnar du åt din mobiltelefon och hur mycket tid ägnar du åt mig, till exempel?”
”Aj, där fick du mig. Usch. Ja, jag erkänner. Jag tittar verkligen mer i min mobil än jag egentligen skulle önska. Det får mig att bli mindre närvarande och ge mindre tid åt människor i min närhet. Men det är en balans där med, tycker jag. När jag till exempel är inne på facebook så är det mycket oviktiga saker, men också saker som är viktiga. Tankar som delas, som du sa. Bra projekt eller folk som behöver pengar, som man kan dela och donera pengar till. Eckhart Tolle! Andlig utveckling finns ju även på facebook.”
”Absolut. Du har helt rätt. Det gäller att hitta balansen, som du säger. Men det bästa när man handskas med tekniska hjälpmedel är att vara väldigt medveten. Att ställa sig två frågor: Vad vill jag göra med det här redskapet nu? För det mig framåt som människa? Och framför allt när det handlar om barn, så bör ni vuxna vara där och vägleda, för barnen kan inte ta de medvetna besluten.
En annan sak vad det gäller hjälpmedlen är något som vi pratat om förut – fokus. Dagens tekniska hjälpmedel gör er lätt väldigt splittrade. Det påverkar era hjärnor mer än ni tror. Jag skulle rekommendera att ni försöker göra mera av en sak i taget. Om du ska läsa och skriva på facebook, planera in en timme på dagen då du gör det. Den stunden när du är med vänner eller familjemedlemmar är inte en stund för facebook, utan för medveten närvaro med dem. Gör en sak i taget och gör det till en vana. Det är egentligen samma sak som när du vill ha kontakt med mig. Ju större fokus, desto tydligare kontakt. En sak i taget.”
”Jag får nästan ont i magen när du säger det här. Jag har nog väldigt mycket dåligt samvete runt det här och hur jag kunde vara mer närvarande med barnen och styra upp mer av deras skärmtittande.”
”Var inte för hård mot dig själv. Du vet också varför det har blivit så. Men medvetenhet är bra. Den kan du dela med dig av och träna dina barn i.”
”Det var ett bra råd. Tack.
Var det nåt mer vi pratade om? Just det – om ditt knuffande i rätt riktning. Jo, jag sa att jag tycker att det känns som att vi är inne i ett skifte nu. Att många börjar tänka i såna här banor – att det sätt att leva som vi har skapat nu inte håller. Att det finns ett annat sätt att ordna samhället och att vi är mer än vi tror. Eller mer än vi säger att vi tror i alla fall. Jag tror de flesta känner att de är något mer. Många fler börjar tala om en andlig dimension av livet – i alla fall vad jag ser. Och de flesta inser nog allvaret i situationen med klimatet och miljön. När till och med Veckans Affärer och Dagens Industri skriver att vår ekonomiska modell inte är hållbar, då händer det ändå saker!”
”Ja. Ni är många som blir knuffade nu. För att ni har bett om det. Och ni är på väg mot ett skifte. Men det börjar bli bråttom. Det är därför du känner starkare och starkare att du vill gå ut med vad du vet nu. För det är dags. Ni har inte tid att vänta längre. För ni vill inte vänta längre. Ni har faktiskt fått nog, sedan länge. Och så länge ni inte gör något åt det, så växer frustrationen i samhället.”
”Oj oj, det låter allvarligt.”
”Tycker du inte att läget är allvarligt? Men det är det viktigaste som ni som lyssnar behöver gå ut och berätta – att lösningen på problemet inte är politisk eller ekonomisk. Den är andlig. Det är er tro om er själva. Vilka ni är och vilka ni är i relation till varandra. Om ni verkligen förstod och trodde på att ni alla är ett, då skulle ni aldrig stänga era länder, era städer, era dörrar och låta de andra där utanför klara sig bäst de kunde. Om ni förstod att ni i grunden är kärlek, då skulle ni öppna upp, för det är vad kärlek gör. Rädsla stänger in och stänger av. Kärlek öppnar och omfamnar. Och om ni verkligen trodde på dessa grundläggande sanningar, då skulle ni automatiskt skapa den politik och ekonomi som blir följden av dessa insikter. Så go tell it on the mountain. Det är dags.”

Att välja sin verklighet

Samtal med gud 2018-05-13

Jag skulle delta i ett cykellopp i Berlin. Hade fått startplatsen i julklapp av min man och han hade ordnat med barnvakt så vi kunde ha en långhelg där tillsammans. Jag blev väldigt glad över den presenten och såg verkligen fram emot loppet.

Sen blev 4-åringen förkyld veckan innan vi skulle åka och jag började känna lite kli i halsen förra helgen. I samma veva tyckte jag att det gick så bra med det här att äta mindre socker (som ju gud varnat mig för) så jag tänkte att jag kanske kunde unna mig bara lite grann lördagsgodis i alla fall? Så jag tryckte i mig rätt mycket godis samtidigt som jag märkte att jag hade kli i halsen. Hann tänka tanken att jag kanske eldade på en förkylning…

Sen blev jag mycket riktigt förkyld och när det började luta åt att jag inte skulle kunna cykla i Berlin så tänkte jag tillbaka på det här med godiset jag ätit och gissade att poängen med förkylningen var att det skulle funka som en påminnelse att jag inte skulle falla tillbaka i att äta massa socker. Jag bad till gud att jag skulle bli frisk i tid till loppet och försökte ”tänka” mig frisk. Men det hjälpte inte, utan jag blev bara sämre. Vi åkte i alla fall till Berlin och jag hoppades att jag skulle bli bättre innan loppet. Två kvällar innan kände jag mig riktigt pigg och vi gick och hämtade ut startnummer, men senare på kvällen blev jag jättetrött och fick rejäl feber. Så jag fick till slut ge upp tanken på att vara med i loppet. Dagen efter gick vi en liten promenad i stan och sen åkte jag hem till lägenheten vi hyrt på Airbnb, vilade och läste i en bok av Neale Donald Walsch – ”Home with God”. Lägenheten hade en fin liten trädgård, som jag satt i och läste. Jag messade Sonja en bild av trädgården, boken och bordet jag satt vid och berättade att det inte blev något cykellopp, men att jag hade det ganska bra ändå.

Men jag var rätt besviken, eller förvånad, eftersom jag tyckte att jag hade fattat budskapet om sockret och på något sätt förväntat mig att jag skulle bli frisk igen när jag ”fattat budskapet” med att bli sjuk.
Så jag pratade med gud om vad som egentligen var poängen med att jag inte skulle få cykla i Berlin. Vad var guds mening med det här?

Gud sa att hon inte gjort någonting alls. Det var jag själv som sett till att det blivit precis såhär.
”Är det jag själv? Mitt övermedvetna jag i så fall. Så då får du hjälpa mig att förstå. Men jag har ju fattat det här med sockret nu. Är det för att jag säkert inte ska glömma det, som jag inte låter mig cykla loppet då?”
”Titta djupare än så. Finns det något mer där än det med sockret?”
”Tja, jag kan ju se att min man antagligen fått det mindre stressigt i Berlin i och med att jag inte ska vara med i loppet. Och han fick tid för sig själv nu, när jag åkte tillbaka till lägenheten och vilade, medan han kunde gå omkring för sig själv, som han ville.”
”Ja, ni har tillsammans frigjort tid för er. Och vad gjorde du medan han gick omkring?”
”Jag läste ju i din bok – Home with God.”
”Och vad läste du om i den? Var det något speciellt du fastnade för?”
”Jo, det var ju det där om att det inte finns någon objektiv verklighet. Vi skapar vår egen verklighet genom hur vi upplever verkligheten. Och det är vi själva som väljer vilken verklighet vi upplever.”
Då drabbas jag av insikten att det ju precis är det här handlar om allra mest. Att den här resan inte alls gått som jag tänkt mig, men att jag har ett perfekt tillfälle att välja hur min verklighet är nu. Bara jag tror på att jag själv har det valet. Det var det som var den viktigaste grejen! Sockret var inte alls det viktiga i den här historien.
Så ser jag framför mig hur jag sitter och läser boken i trädgården, kommer att tänka på Sonja och skickar en bild på när jag sitter och läser. Och då inser jag att sidan (jag läste ganska många…) i boken som syns i bilden jag skickade är den som handlar precis om det här! Avsnittet om att objektiv verklighet inte existerar, utan bara den verkligheten vi skapar själva.
Jag var tvungen att leta upp bilden jag skickade i telefonen och zooma in på texten. Och mycket riktigt – precis den texten var det. Mind blown!

När vi kommit hem från Berlin reflekterade jag lite mer över det hela och kom fram till att en annan bra lärdom var att alltid ta ut glädjen i förskott!
Fast det aldrig blev något lopp så hade jag haft sån glädje av den här julklappen i fem månader! Ända sen min man förklarade att han köpt en startplats åt mig och fixat barnvakt av snälla svärföräldrar. Varje gång jag tänkte på det hade jag föreställt mig hur det skulle att bli att cykla den sista biten – från segergudinnan, genom Tiergarten och upp till målgången vid Brandenburger Tor. Och då hade jag blivit så otroligt glad.
Slutsatsen alltså: ta alltid ut all glädje i förskott! Det finns inget att förlora.