Samtal med gud 2018-10-04
Jag sätter mig upp i sängen och tänker att jag är väldigt stel och spänd i nacken. Jag har märkt ett mönster den senaste tiden, att varje dag som jag jobbat eller tänkt på jobbet, så har jag blivit väldigt spänd och känt mig stressad. Fast jag egentligen inte tycker illa om mitt jobb eller att vara där. Och framför allt inte om mina kollegor. Men det är som att mitt fokus har skiftat. Jag blir mer och mer inriktad på att prata med gud och att prata med folk om att prata med gud. Bara det fåtal som hittills läst min blogg har verkligen tagit det till sig och vill prata mer om den och insikterna i den. Jag har en känsla av att hela världen är på väg in i ett skifte nu. Kanske är det bara för att jag är där jag är som jag upplever det så, men jag hoppas och tror att det är större än så. Jag tycker att jag ser tecknen nu överallt.
Mitt huvud börjar röra sig åt olika håll, pausar i vissa ställningar för att stretcha spända muskler, som det ofta gör när jag sätter mig med slutna ögon.
”Hej, är du här nu?”
”Såklart.”
”Kan vi, liksom, prata medan kroppen håller på så här?”
”Låt kroppen göra vad den ska göra. Den behöver lösa upp dina spänningar.”
”Ok. Jag ska försöka koncentrera mig på vårt samtal samtidigt.
Du, jag ville verkligen tacka. Det är så mycket som du skickar till mig nu. Eller gör mig uppmärksam på. Så många som ger mig så mycket. Tack för att du introducerade mig till Eckart Tolle. Tack för att mamma tipsade mig om tv-intervjun med den svenska journalisten Kerstin Wixe, som också verkar ha haft upplevelser av dig. Tack för att jag fick höra talas om Krishnamurti och kvantfysikern David Bohm. Tack för alla samtal jag haft med vänner som läst mina samtal med dig och verkligen tagit dem till sig. Tack för den nya gnista det gett oss alla! En vän hade ju till och med frågat dig direkt om ett stort beslut i sitt liv, det hade hon nog inte gjort för ett halvår sen. Det känns som så mycket händer nu, för så många. Det är väl inte inbillning? Som Kerstin Wixe som hade sin andliga upplevelse på 80-talet och först nu skriver om det. Hon sa att det inte gick att prata öppet om sånt då, men nu kan man. Och att hon ville berätta om sina upplevelser för att hon trodde vi var många som hade upplevt saker som vi inte vågade berätta om. Det kände jag såklart igen mig i, men det känns som att det börjar röra sig nu. Att vi är många som tänker i liknande banor.”
”Ja. Det är verkligen så. Ni utvecklas ju alltid tillsammans. Och jag knuffar er lite i ”rätt” riktning när ni ber mig.”
”Aha, är det så? Och då knuffar du flera samtidigt?”
”Det är sällan en enda person tänker en helt ny tanke vid ett enstaka tillfälle. Det har du ju själv reflekterat över i världshistorien.”
”Ja, just det. Som utvecklandet av elektriciteten till exempel. Det var ju fler vetenskapsmän som tänkte i liknande banor på olika håll i världen samtidigt. Och telefonin också, om jag inte kommer ihåg fel.”
”Ja. När tillräckligt många av er vill utvecklas åt ett visst håll, då kan jag hjälpa till att inspirera såna tankar. Och då sker det ofta på fler håll samtidigt.”
”Men jag hade nog inte tänkt att gud skulle ha hjälpt till med den tekniska utvecklingen. Är det vad vi behöver för vår andliga utveckling??”
”Tror du de är åtskilda?”
”Ja. Ja, det skulle jag absolut ha sagt, om du inte frågade mig sådär nu …”
”Ni lever i en fysisk, relativ värld. Och denna värld är en del av er andliga utveckling. Skulle då inte fysiska hjälpmedel och teknikutveckling kunna vara ett medel att ta er framåt i den andliga utveckligen?”
”Eh. Nja, så har jag nog aldrig tänkt på det förut, faktiskt. Jag har kanske tänkt att det var vårt kollektiva undermedvetna som fick liknande idéer att komma fram på olika håll i världen samtidigt. Men inte att de skulle vara en del av vår andliga utveckling!”
”När ni hade kommit till det stadiet i er utveckling att ni inte stod ut med den långsamma kommunikation som mun-till-mun-metoden erbjöd, då började ni skriva. När ni inte stod ut med den långsamma kommunikationen och utbytet av idéer, då började ni trycka böcker. När ni inte stod ut med den långsamma kommunikationen så uppfann ni radion. När ni längtade efter att bli sammanlänkade och utbyta idéer snabbare än vinden, då skapade ni internet. För att ni ska kunna utvecklas gemensamt måste ni också kunna kommunicera med varandra. Och ju snabbare utvecklingen går, desto snabbare måste ni kunna prata med varandra.”
”Men. Oj. Men, alltså. Det här med teknikutveckling känns ju verkligen inte som något som är odelat positivt. Och verkligen inte odelat andligt!”
”Tekniken är ett verktyg. Ett verktyg är i sig varken gott eller ont. Det kan ta er åt det håll ni önskar (vad ni kallar gott) eller åt ett annat håll (vad ni kallar ont). En kniv kan man ha till att skära ett bröd med. Man kan också sticka den i en annan människa. Det säger inte så mycket om kniven (utom att den antagligen är vass). Om ni använder tekniken eller andra redskap för utveckling, på riktigt, så kan den vara ett fantastiskt redskap. Men alla mynt har två sidor och man måste hitta balansen. Många tror att tekniken i sig är själva målet, dit de ville komma, och gör tekniken till sin gud. De tror att tekniken i sig är det de behöver för att bli lyckliga. Det är det som uttrycket ”du ska inte ha några andra gudar än mig” syftar på i bibeln. Om du gör andra saker till gud för dig, så tar det dig längre bort från gud. Och det är inte vad du egentligen vill. Det är kontraproduktivt. Om vi ska gå in på ett sidospår här, så var alla guds tio bud tips från coachen på hur du kan komma närmre gud och därigenom leva ett lyckligare liv. Att hedra din mor och far innebär att släppa det förgångna och leva i tacksamhet. Att inte ha begär till din nästas hustru innebär att inte fokusera på andra människor (och framför allt deras kroppar som objekt) för att bli lycklig. Det är bara en distraktion som för dig bort från vägen.”
”Oj. Fina förklaringar av budorden. Men nu känner jag att vi för oss lite bort från vägen här om vi ska gå igenom alla tio budorden. Kan vi återkomma till dem?”
”Om du vill.”
”Ja, jag skulle gärna återgå till det här med tekniken och dina ”knuffar”.”
”Ja, angående tekniken då och de två sidorna av verktygen ni skapat. Då gäller det att hitta balans. Och för att hitta balans så måste ni veta vad ni vill ha tekniken till. Och det gäller varje människa i varje stund. Varje stund fattar ni beslut kring detta. Och speciellt i dessa dagar när så många av er har smarta telefoner. Du märker ju själv hur lätt det är att slukas upp av den. Hur lätt hänt det är att människan blir teknikens slav istället för tvärtom, som ni planerade. Hur mycket tid ägnar du åt din mobiltelefon och hur mycket tid ägnar du åt mig, till exempel?”
”Aj, där fick du mig. Usch. Ja, jag erkänner. Jag tittar verkligen mer i min mobil än jag egentligen skulle önska. Det får mig att bli mindre närvarande och ge mindre tid åt människor i min närhet. Men det är en balans där med, tycker jag. När jag till exempel är inne på facebook så är det mycket oviktiga saker, men också saker som är viktiga. Tankar som delas, som du sa. Bra projekt eller folk som behöver pengar, som man kan dela och donera pengar till. Eckhart Tolle! Andlig utveckling finns ju även på facebook.”
”Absolut. Du har helt rätt. Det gäller att hitta balansen, som du säger. Men det bästa när man handskas med tekniska hjälpmedel är att vara väldigt medveten. Att ställa sig två frågor: Vad vill jag göra med det här redskapet nu? För det mig framåt som människa? Och framför allt när det handlar om barn, så bör ni vuxna vara där och vägleda, för barnen kan inte ta de medvetna besluten.
En annan sak vad det gäller hjälpmedlen är något som vi pratat om förut – fokus. Dagens tekniska hjälpmedel gör er lätt väldigt splittrade. Det påverkar era hjärnor mer än ni tror. Jag skulle rekommendera att ni försöker göra mera av en sak i taget. Om du ska läsa och skriva på facebook, planera in en timme på dagen då du gör det. Den stunden när du är med vänner eller familjemedlemmar är inte en stund för facebook, utan för medveten närvaro med dem. Gör en sak i taget och gör det till en vana. Det är egentligen samma sak som när du vill ha kontakt med mig. Ju större fokus, desto tydligare kontakt. En sak i taget.”
”Jag får nästan ont i magen när du säger det här. Jag har nog väldigt mycket dåligt samvete runt det här och hur jag kunde vara mer närvarande med barnen och styra upp mer av deras skärmtittande.”
”Var inte för hård mot dig själv. Du vet också varför det har blivit så. Men medvetenhet är bra. Den kan du dela med dig av och träna dina barn i.”
”Det var ett bra råd. Tack.
Var det nåt mer vi pratade om? Just det – om ditt knuffande i rätt riktning. Jo, jag sa att jag tycker att det känns som att vi är inne i ett skifte nu. Att många börjar tänka i såna här banor – att det sätt att leva som vi har skapat nu inte håller. Att det finns ett annat sätt att ordna samhället och att vi är mer än vi tror. Eller mer än vi säger att vi tror i alla fall. Jag tror de flesta känner att de är något mer. Många fler börjar tala om en andlig dimension av livet – i alla fall vad jag ser. Och de flesta inser nog allvaret i situationen med klimatet och miljön. När till och med Veckans Affärer och Dagens Industri skriver att vår ekonomiska modell inte är hållbar, då händer det ändå saker!”
”Ja. Ni är många som blir knuffade nu. För att ni har bett om det. Och ni är på väg mot ett skifte. Men det börjar bli bråttom. Det är därför du känner starkare och starkare att du vill gå ut med vad du vet nu. För det är dags. Ni har inte tid att vänta längre. För ni vill inte vänta längre. Ni har faktiskt fått nog, sedan länge. Och så länge ni inte gör något åt det, så växer frustrationen i samhället.”
”Oj oj, det låter allvarligt.”
”Tycker du inte att läget är allvarligt? Men det är det viktigaste som ni som lyssnar behöver gå ut och berätta – att lösningen på problemet inte är politisk eller ekonomisk. Den är andlig. Det är er tro om er själva. Vilka ni är och vilka ni är i relation till varandra. Om ni verkligen förstod och trodde på att ni alla är ett, då skulle ni aldrig stänga era länder, era städer, era dörrar och låta de andra där utanför klara sig bäst de kunde. Om ni förstod att ni i grunden är kärlek, då skulle ni öppna upp, för det är vad kärlek gör. Rädsla stänger in och stänger av. Kärlek öppnar och omfamnar. Och om ni verkligen trodde på dessa grundläggande sanningar, då skulle ni automatiskt skapa den politik och ekonomi som blir följden av dessa insikter. Så go tell it on the mountain. Det är dags.”