Behöver själen utvecklas?

”Hej”
”Hej du”
”Tack så fantastiskt mycket för mina fina vänner och allt som vi upplever tillsammans nu – i gemensamma meditationer och när vi tar emot budskap för varandras räkning. Jag får på riktigt nypa mig i armen för att tro på att jag har såna pärlor att umgås med, att uppleva allt det här med och att kalla mina vänner.”
”Ja. Det är viktigt och stort, det ni gör nu.”
”Ja, det känns verkligen så. Oavsett om det är för en människa, för fyra människor eller för hela världen. Det vet jag inte. Men det känns viktigt oavsett.”

”En av mina vänner ställde en fråga till mig efteråt som jag fick fundera över. ”Behöver själen utvecklas?” Jag fick en känsla av att du hade svarat på det nån gång förut och jag kände som att jag ungefär hade svaret. Jag letade lite här i bloggen och hittade lite ställen där det ungefär, men inte riktigt, handlade om det. Det handlade om karma och reinkarnation och meningen med livet. Men kanske inget svar direkt på just den frågan. Så nu ville jag ställa den rakt till dig.
Hur är det, utvecklas själen, eller är själen redan perfekt? Behöver den inte utvecklas?”
”Du kommer ihåg att jag visade dig förut hur det såg ut med den ursprungliga separationen mellan gud och själen?”
”Ja, jag kommer aldrig glömma den bilden du gav mig av när själen (det kändes som min själ) skiljdes åt från dig. Jag upplevde det som en ömsesidig kärleksgåva och på samma sätt ett slags offer. Vi visste båda att det skulle göra ont, men vi gjorde det av kärlek till varandra.”
”Ja. Det är ett träffande sätt att se det på.”
”Och anledningen till den första separationen, kan du förklara den igen?”
”Jag ville uppleva att vara gud. Jag ville dela det med någon. Men det fanns ingen annan.”
”Var du ensam, gud?”
”Jag var allt som finns.”
”Jag förstår.”
”Jag ville uppleva mig själv. Jag ville uppleva det som är kärleken, jag. Och jag ville dela upplevelsen. För att dela upplevelsen och för att uppleva något alls behövde jag ha något och någon att kunna relatera till. Jag behövde ha relationer. Därför skapade jag upplevelsen av separation, den första illusionen – guds dröm, om du så vill. Men det är mer än en dröm och mer än en illusion. Era ord passar inte. De kan inte beskriva den totala magin i det som vi upplever tillsammans. Jag som hade den ursprungliga tanken om att skapa, ni som gick med på att vara upplevelsen av det skapade. Det är vår gemensamma kärleksgåva till varandra. Det finns inget som är mer heligt än att dela. Genom delandet upplever vi helheten. Genom delandet är vi hela. Och det finns inget annat sätt att vara hel än att dela helheten med allt och alla som är. Det är då du verkligen återvänder till gud – när du litar helt och fullt på att du är hel, att separationen inte finns – och när du delar det med allt och alla och därigenom demonstrerar att du är hel och allt med alltet. Då finns ingen illusion mer. Då är vi hela igen, både i upplevelse och i verkligheten.”
”Oj, så stort och fint. Mitt huvud känns som det blir en stor, varm energiboll när jag tar emot dina ord. Och de känns sanna i mitt hjärta. Tack för att du… delar dem med mig.
Men hur var det nu med själen då? Om det gick till såhär som du säger, att själen ”gick med på” att separeras från dig, att vi gjorde det som en ömsesidig kärleksgåva, behöver då själen utvecklas?”
”Själen är ju i verkligheten en del av mig. Inget som är en del av mig behöver utvecklas, för det är redan fullkomligt och helt. Men jag har också sagt att universum handlar om utveckling, att det är universums mål. Det är viktigt att vi skiljer på illusionen, ”guds dröm” här, och vad som är verkligt på riktigt på riktigt. Som i verkligen verkligt, när alla illusioner och alla slöjor slutligen har fallit. I den verkligaste verkligheten finns inte ens några själar längre, då har vi gått upp i total förening. Men så länge vi vill uppleva relationen och delandet, ja även separationen, så kan vi tala om enskilda själar och vi kan tala om universums utveckling.
I universum, ja i alla multiversa för den delen, förekommer (eller snarare upplevs) en enorm mängd av olika stadier. Man kan kalla dem för utvecklingsstadier. Och olika grad av separation, olika grad av förståelsen av sanningen och olika upplevelse av delandet, helheten med gud och ens plats och uppgift i skapelsen. En av de allra starkaste upplevelser av separation som finns är faktiskt att vara reinkarnerad som människa på jorden. Ja, det är verkligen ett enormt åtagande ni har givit er in på och beundran för det är stor från många i ert universum. Minnet av gemenskapen med gud är väldigt långt från er som människor på jorden och det är en väldigt tjock slöja som döljer det minnet. Det krävs väldigt stor tillit i er upplevda verklighet för att tro på att något annat än separationen kan vara sant. Nu pratar jag generellt för människosläktet. Självklart skiljer sig upplevelsen stort åt mellan olika människor. Men vad jag beskriver är, kan vi säga, grundpremissen för att reinkarneras som människa.
Behöver ni människor utvecklas? Behöver era själar utvecklas?
Det som allt i alla multiversa längtar och strävar efter, det är att återförenas med gud. Att återuppleva enheten och helheten. Det är också vad gud längtar efter, att återförenas med er. Det är vår gemensamma strävan i vår dans, i vår lek, i vår dröm. Vår dröm som är så oändligt mycket större och mer magnifik än ni någonsin kan göra er en bild av.
För att återförenas med gud måste ni inte utvecklas, ni måste minnas. Ni måste skala bort allt det från er som inte är av gud, det som inte är enhet. På vissa sätt kanske det skulle kunna kallas utveckling, men det är snarare ”avveckling”. Ni tar bort allt annat och kvar är bara enhet. Bara gud. Det är det slutgiltiga ”målet”, den stora festen i resans slut.
Det som du kallar utveckling skulle kanske kunna beskrivas som att ”komma vidare” och på det sättet kan man säga att en själ (fast den i grunden är perfekt) måste utvecklas. Inget som finns i denna livets dans kan stå still, det är emot själva grundregeln för dansen. Alltså kan inte en själ heller stå still. Den vill dansa hem till gud. Det är själens ”utveckling” – att genom dansen och leken fullt ut minnas och uppleva vem själen verkligen är – en oskiljaktig del av mig.”
”Vilken fantastisk liknelse! Den tar jag med mig som bild i mitt huvud. Jag är en själ som dansar hem till gud.”
”Och blommorna som du plockar på vägen i din dans, dem tar du med hem till mig. Så får vi njuta av dem tillsammans.”

Om guds natur, reinkarnation och konspirationsteorier

”Hej igen. Oj, nu har jag inte skrivit om våra samtal i bloggen på väldigt, väldigt länge! Men jag tänkte ju skriva nu igen.”
”Ja. Nu är det dags.”
”Ja, det känns så. Under den här tiden har du ju visat mig en massa nya källor att hitta information och jag har slukat en hel del av det som du låtit mig snubbla över. Ibland tycker jag du är lite övertydlig, faktiskt! När jag ser en sak på youtube, två vänner tar upp samma ämne och jag läser om det på ett tredje ställe – samma dag! Hur trög tror du att jag är egentligen, haha?”
”Det är du själv som vill visa dig själv. Det kanske är du som tycker att du är lite trög?”
”Äsch, varför ska du alltid få det att landa tillbaka hos mig?”

”Vad har du lärt dig som är nytt, då?”
”Oj, ska jag dra det lite snabbt, tycker du?
Jo, en sak som jag tycker ha lärt mig, och som jag intresserat mig mycket för, av förklarliga skäl – det är det här med kanalisering. Jag har lyssnat på och läst många andra som kanaliserar högre medvetanden, sina högre jag eller källan – lite som jag, då. Och en sak tycker jag har blivit tydlig för mig och det har du ju också bekräftat – det här att budskapen alltid är anpassade till den som tar emot dem. Och att alla som kanaliserar i olika grad faktiskt påverkar budskapet som de tar emot. I de minst påverkade fallen så är kanske inte påverkan så mycket mer än att mediets ordförråd är det som mediet själv ”bidrar” med. Kanske finns det även såna som inte ens förmedlar med sitt eget ordförråd, utan är helt bortkopplade från sin personlighet? Men de allra flesta verkar få budskap som talar till dem, med deras språk och talar till den situation och till den utveckling och förståelse de befinner sig i just nu. När jag ser tillbaka på våra tidigare konversationer nu, så tycker jag mig se ställen som jag tänker att du skulle uttryckt på ett annat sätt om du skulle pratat med mig om dem idag. Inte för att det du sa inte stämmer längre, men för att min personliga förståelse och kunskap ökat och att du då kanske skulle uttryckt det på ett annat sätt om det vore idag. Inget fel alls i det, men det är en observation som klargjort massor för mig och gjort det lättare för mig att förhålla mig till både det jag själv tar emot och andras kanaliserade budskap. Det har också gjort att jag blivit tio gånger starkare i tron på att ALLA måste gå inom sig själva för att hitta sin egen sanning. Man ska verkligen inte ta någons ord över det man känner är sant för en själv, i sitt hjärta. Det har ju du också sagt förut, men nu har det verkligen sjunkit in att det gäller alla, alltid, utan undantag.”
”Du låter nöjd.”
”Ja. Kul uttryckt. Jo, jag känner mig ”nöjd”. Tillfreds.”

”Har du lärt dig något mer sen sist?”
”Ja, jag tror det. Ok, lyssna då. Nu ska jag berätta vad jag vet om gud. Det enda jag tror att jag säkert kan säga om dig, och även det medger jag att jag inte helt säkert vet, eftersom jag inte kan veta något helt säkert. Men det enda jag känner mig helt säker på att jag kan säga, det är att ”Gud är”.
Inte gud är det och det, utan bara “Gud är”. Är gud kärlek? Det är ju vad jag har tänkt den största delen av mitt liv, eftersom det är min upplevelse. Men nu skulle jag snarare säga att kärlek är ”hur Gud är”, Guds sätt att vara i världen. Och ljuset är Guds sätt att synas och manifestera sig i världen, ljuset är det som ser ut att vara den här världen och alla världar. Materia existerar ju egentligen inte, men ljus och energi är det som vi uppfattar som materia.
Vad säger du om den definitionen?
Gud är.
Gud är genom kärlek.
Gud syns genom ljus.
Och, vi är alla en del av Gud.”
”Det stämmer.”
”Är det verkligen du som säger det nu då, eller mitt eget medvetande som vill bekräfta mig själv?”
”Känn mig. 
Jag ser inga fel i den definitionen.”
”Tack. Jag kände hur hela jag blev uppfylld när jag ”sa” det här i mitt huvud. Det var som att det strålade och cirkulerade energi i hela huvudet och hjärtat.”

”Jag hade en annan fråga jag ville ställa. Det är om reinkarnation. Går det att välja att inte bli återinkarnerad när man dör? Att hoppa av hela det hjulet, liksom?’
”Ja, det går.”
”Nu pratar jag om jorden då, vad som gäller för människor.”
”Det gäller överallt. Det går att välja att inte bli återinkarnerad. Men det är extremt ovanligt att någon väljer det. För det är inte önskvärt. Det innebär en icke-existens.”
”Vad händer då? Blir man ett spöke?”
”Nej, det som är vad ni kallar spöke är nästan alltid bunden till en speciell plats och ett spöke är bara en del av er energi. Om du väljer att inte reinkarnera så skulle du vara mellan världar, i en icke-plats i princip helt utan upplevelser. Som sagt en icke-existens. Vad ni kanske skulle beskriva som ett jämngrått ingenting. Det är icke-utveckling. Icke-evolution.”
”Det låter inte speciellt frestande. Så hur kommer man vidare då, från att bli återfödd igen och igen på jorden? Det kan ju vara rätt jobbigt att leva här i evigheters evighet också, med tanke på hur det har sett ut genom vår historia.”
”Du kan inte undvika att ”gå upp i ljuset” efter din inkarnation och därmed få veta om du kommer reinkarnera eller gå vidare någon annanstans. Det du måste göra om du vill komma vidare från att reinkarnera och inte längre leva ett så begränsat liv som du gör nu, det är att leva i kärlek. Här och nu på jorden, precis där du är, som den du är nu. Använd alla verktyg du har till sitt förfogande här och lev så mycket i kärlek som du förmår. Se gud i alla. Se gud i allt. För jag är i allt. Jag är asfalten. Jag är chefen du irriterar dig på. Jag är din förtryckare. Jag är din älskare. Jag är dina barn. Jag är din lycka och din olycka.
När du ser det, när du ser gud i allt, då kommer du till slut inte att ha något behov av att fortsätta reinkarnera här. Då kommer du att ”gå vidare”. Men var inte otålig och gå inte och sörj över det. Allt är en del av din resa. Om den blir lång eller kort är en del av din upplevelse. Det är inte något dåligt eller bra i sig. Det är vad det är. Din upplevelse. Min upplevelse. Av vår gemensamma existens.”
”Ok, tack. Så intressant! Nej, jag känner mig inte otålig egentligen. Jag var mer nyfiken. Jag är glad över där jag är nu och känner inget behov av att vara någon annanstans, faktiskt.”

”Det är till sak som jag har gått och tänkt på. Som stör mig. Eller som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.”
”Ja.”
”Nu är det ju 2020 och du vet, det är så otroligt mycket konspirationsteorier som flyger omkring överallt. Jag har ju alltid sett mig som en rationell människa som lever i en rationell värld och har så svårt att se att det skulle finnas onda agendor bakom saker och ting. Om man inte ser lust efter pengar och makt som en ond agenda, förstås. Det kanske är vad det alltid handlar om egentligen? Makt? På det sättet kanske jag visst tror på konspirationer. Men jag har alltid haft så svårt att tro att det skulle finnas någon eller några som skulle kunna hålla en så komplicerad plan hemlig, som att kontrollera hela jorden, regeringar, företag, organisationer, med mera. Jag har nog alltid tänkt att det är orimligt att människor är så utstuderade och smarta att det kan finnas något så stort och invecklat som kan hållas hemligt. Jag tror att allting kommer fram så småningom. Men i och för sig, de som tror på konspirationsteorierna skulle nog hävda att det är precis det som händer nu, att det kommer fram. Och jag säger inte att det ena eller andra är sant, eftersom jag verkligen inte vet.
Hursomhelst, oavsett vad som är sant och inte gällande konspirationsteorierna, så finns det några människor som jag tycker säger många väldigt upplysta och sanna saker. Och så känner jag att jag har väldigt svårt för dem ändå och definitivt för delar av deras budskap. Vad ska jag göra med den här dubbelheten? Kan folk som säger väldigt djupa sanningar också säga osanningar? Kan något vara sanning för dem och inte sanning för mig?”
”Nu ska vi se vad vi ska börja med. Sanningen. Kan någon som säger sanningar också säga osanningar? Svaret på den frågan är väldigt enkel. Alla kan säga sanningar. Alla kan säga osanningar. Så. Klart. Lätt va?”
”Lätt, eller jättesvårt kanske? Det verkar som att det återigen är upp till oss själva att avgöra i vartenda fall. Är det så du menar?”
”Det är så det fungerar i världen. När det fungerar bra.”
”Ansvaret är helt vårt eget, ja. Suck, kan du inte bjuda på en enda räkmacka och bara peka med hela handen och säga ”rätt!” Och ”fel!”?”
”Det gör jag ju faktiskt. Precis så. Om du lyssnar på mig i ditt hjärta.”
”Ja, så fint. Det är ju precis sant. Du säger ju vad som är rätt och fel i mitt hjärta. Jag lyssnar på dig, i mig.”
”Ja. Där du och jag smälter samman, där är sanningen.”
”Annars kanske du bara kunde skriva ner på ett par stenplattor exakt vad som är rätt och fel, så alla vet? Ett litet tips, bara.”
”Point taken.”

”Det här med att vissa säger väldigt djupa sanningar och jag hör att det är sanningar, men jag ändå känner ett stort motstånd eller olust inför dem, vad beror det på, då?”
”Det kan bero på olika saker, så det får du gå inom dig och titta på vad det kan vara. Det kan vara något hos dem som du känner igen i dig själv, medvetet eller omedvetet, som du inte tycker om eller inte vill kännas vid. Det kan också vara att de säger ord som är sanna, men deras vibration stämmer inte överens med orden. Det finns inte kärlekens förståelse bakom orden. Då blir det bara en sanning på pappret, sanningen är inte upplevd och internaliserad. Och det här kan de flesta som lyssnar på någon känna av, fast de oftast inte förstår vad det är de känner av.”
”Ja! Precis. Det är ju det som känns. Jag fattar!”

”För att återgå till det här med själva konspirationsteorierna. Jag har tänkt väldigt mycket på det senaste året och jag har haft otroligt jobbigt med det. Att det är så många inom den nyandliga rörelsen, om vi kallar den det, som verkligen är inne på att det finns en dold, mörk agenda och att vi alla är lurade. Jag tycker det vore så jobbigt att se på världen så och att se på mina medmänniskor så – antingen som folk som vill luras eller folk som är lurade. Visst är många vilsna och omedvetna, men ondskefulla eller totalt förda bakom ljuset? Det känns som en så dyster världsbild för mig. Dyster syn på våra medmänniskor. Och gör att man väldigt lätt hamnar i ett ”vi och de”, de ”onda och de goda” eller “de lurade och de som insett sanningen”.
Stämmer de här konspirationsteorierna? Eller, det kanske var en för bred fråga. Stämmer det att det finns just en hemlig agenda och några bakom den som vill mänskligheten illa?”
”Det är, som vanligt, en fråga om perspektiv. Om vi ska börja med att prata om vad de flesta av er på jorden vet, så är det ju extremt begränsat i ett nuvarande perspektiv. Om du skulle föreställa dig allt som finns att veta som en sfär, lika stort som ett jordklot, då skulle det ni vet nu motsvara ungefär ett sandkorn på den sfären. Och det som finns att veta om den dolda agenda som du frågar om är som ett annat, kanske mindre sandkorn. Men inget sandkorn existerar i ett vakuum. Allt är beroende av och påverkar varandra. Allt är del av samma sandstrand. Eller öken, om du hellre vill ha den liknelsen. En annan liknelse är den med Platons grotta*, men om Platons grotta också vore ett sandkorn, eller om Platons grotta vore universums största spegelsal. Så många perspektiv och beroenden finns det.
Ja, man kan hävda att det finns krafter som gör saker i hemlighet och utnyttjar det faktum att ni inte förstår det. Och allt är relaterat till varandra. Frågan ni måste ställa er är hur ni förhåller er till det. Och det är ju vad du brottas med nu.
Om ni skjuter allt ifrån er och pekar finger mot de där andra, de onda, då ställer ni allt utanför er själva och separerar er från det. Ni säger att det inte borde finnas och inte har rätt att finnas. Men allt har en rätt att finnas och uttrycka sig, oavsett om du bedömer det som gott eller ont.
Det andra förhållningssättet är att se allt inom sig själv. Det är ett mer sant sätt att se på det, eftersom allt är ett och ni är en del av detta allt. Men det kan leda till vad ni kallar ”spiritual bypass”, att ni inte tar i det, att ni undviker att ta ställning eftersom allt är av gud och att ni inte ska göra någonting åt det som är av gud. Men om ni vill vara sanna och ärliga så kan ni inte undvika det mörka. Det mörka är en spegling, en kontrast för att ni ska kunna se er själva som ni verkligen är.
När ni ser mörker är det bästa förhållningssättet att se om något av detta mörka är sånt du kan känna igen i dig själv, titta på det och bestäm om det är något du vill behålla eller om det är något du kärleksfullt kan tacka för att det gjort dig uppmärksam på något och sen låta det gå. Den yttre manifestationen av detta mörka (i detta fall resultatet av konspirationen) säger du tydligt då att du inte väljer och du säger tydligt vad du väljer istället.
Så förhåller du dig till det som du inte ser som en del av den framtid, eller nutid, du vill ha. Du tackar kärleksfullt för det som mörkret gjort dig uppmärksam på, erkänner att den som uttrycker mörkret är en lika stor del av Gud som du, med samma rätt att uttrycka sig, och väljer sedan den väg som du vill gå.”
”Tack. Det är ett bra svar. Och som alltid så landar det i en själv. Vad som är sanningen inom mig själv. Det får jag vara nöjd med och försöka att inte tänka på allt som jag inte vet. Se det jag vet och ta ställning till det. Men jag misstänker att jag kommer återkomma tills et här temat, för jag tänker mycket på det. Mer än jag skulle vilja. Tack och god natt. Jag älskar dig.”
”Och jag dig, min älskade dotter.”

* Platons grottliknelse (wikipedia)

Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”

Säger gud saker som inte är sanna? Del 2

Samtal med gud 2019-05-02

”Hej igen. Är det verkligen du nu då? Finns du verkligen?”
”Hur känns det?”
”Det känns som att du är allvarligare, nästan som en annan energi. Är du nån annan än den jag har pratat med hittills?”
Gud ger mig en känsla av ljus och kärlek som känns som tidigare.
”Ja, det där känns ju som som du. Jag måste prata vidare med dig om det här med att det du sa inte stämde. Jag måste verkligen processa det. Du förstår väl att allt jag håller på med nu hänger på det? Allt jag berättar för andra om det här vi pratar om. Allt jag skriver här. Du förstår hur frestande det skulle vara för mig att bara ignorera det här och låtsas som det aldrig har hänt – att låtsas att allt du säger till mig alltid stämmer och är ofelbart? För det borde väl vara ofelbart om du nu är gud, eller?”
”Du måste vara totalt ärlig i det här. Helt öppen och ärlig. Det är din väg.”
”Det är inte lite du begär av mig. Det kostar på att vara helt öppen och ärlig om allt. Jäklar, vad mycket bekvämare det vore att bara hålla på med mitt vanliga Svensson-jobb och inte skriva det här, inte visa det för folk och inte låta folk få svar av dig genom mig. Så mycket enklare!”
”Men där är du inte längre.”
”Nä. Men jag måste verkligen processa det här med att du förmedlade något till mig som inte stämde. Hur ska jag kunna ha tillit till dig nu? Hur ska de som får svar från dig kunna ha tillit? Eller de som läsen den här bloggen – varför ska de tro på att något av det stämmer, när en sak du sa inte stämde?”
”Det är just det som är min poäng. Ni ska inte tro på orden. Ni ska bara ha tillit till den känslan inom er som kommer från mig. Som är jag i er. Som är era sanna jag. Sanningen och kärleken finns inom er! Sök mig alltid i första hand där. Tro bara på de ord som ger verklig resonans i ert hjärta och inre.”
”Men kunde du verkligen inte komma på nåt annat sätt att föra fram den poängen än att typ … ljuga för mig?”
”Jag var tvungen att skaka om dig ordentligt och få dig att förstå att inga ord som inte ger samklang i ditt inre är värda att lyssna på. Inte ens ord från mig. Jag vill att alla ska förstå det. Verkligen förstå det. Och jag ville verkligen visa dig känslan i det sambandet. Så att du kopplade ihop den känslan med att avgöra vad som är sant. Så att du kan känna igen visshet när du känner den.”
”Men jag tänkte inte ens på att det du sa inte gav samklang i mig. Jag blev ju glad över vad du sa och tyckte att det var fantastiskt. Även om jag kommer ihåg nu att jag kände visst tvivel, jag kände ju inte igen antalet planeter.”
”Jag gav dig en uppgift som inte var viktigt om den var falsk eller sann och jag visste att du skulle kolla upp det efteråt och inte förmedla det till någon. Jag skulle aldrig komma med osanningar när det gäller att kommunicera råd till en annan människa genom dig. Till dem säger jag vad de har bett om att få veta för att få hjälp framåt i sin utveckling. Inte mer än de behöver veta och inte sånt som de inte har nytta av att veta i det utvecklingsskede de är nu.”
”Du låter så allvarlig. Jättebestämd. Är du arg?”
”Nej, jag är aldrig arg. Men jag vill vara otroligt tydlig med detta. Sanningen finns i er själva, som visshet. Kärleken finns i er själva. Lita på dem! Lyssna på dem! Låt dem växa och sprida sig inifrån er själva.”
”Ska vi inte lyssna på andra lärare alls då? Inte ta inspiration från andra och läsa böcker om andlighet eller lära oss om healing och sånt?”
”Självklart, självklart, självklart ska ni det! Läs allt ni kan, ta till er allt ni kan. Gå kurser, meditera, prata med andra. Diskutera de här sakerna tills ni blir blå i ansiktet. Men ta inte till er något av det som ni inte känner en visshet om i ert inre. Lägg aldrig er sanning och er kraft utanför er själva. Allt ni söker och behöver finns inom er.”
”Inte ens om man hör en röst i sitt huvud som man tror kommer från gud, alltså?”
”Nej, mitt älskade barn. Inte ens rösten i huvudet är mer sann än det som du känner i ditt inre. För den känslan är mitt sanna språk.”

Säger gud saker som inte är sanna?

Samtal med gud 2019-04-30

När jag ställde en fråga för en väns räkning, om astrologi och planeter, gav mig gud ett vackert svar om hur planeterna hänger ihop med chakrana. Att det finns sju himlakroppar inklusive solen och att sju är ett heligt tal i universum. Jorden skulle då motsvara hjärtchakrat inifrån räknat, om solen är kronchakrat. Jag tyckte det lät helt otroligt och har aldrig tänkt på att det kunde hänga ihop så. Svaret var fantastiskt och jag kunde knappt vänta tills jag fick visa det för mina vänner som jag brukar dela mina samtal med gud med. Jag längtade till att få höra deras reaktioner. Men jag kände också lite tvivel om att det med planeterna stämde och när jag sen googlade för att kolla upp planeterna såg jag att det inte gjorde det! Det finns ju nio planeter plus solen – inte sju. Jag fick en klump i magen och läste på lite mer om planeterna. Men helt klart stämmer det ju inte. Jag fick ont i magen och måste gå på toa.

Vad innebär det här nu för mig och för våra samtal? Måste jag överge alltihopa nu? Är allt falskt? Är det bara självbedrägeri och min egen fantasi som skapat allt det här? Vill jag inte överge samtalen och min tro på att detta är sant, för att jag lagt ner så mycket känslomässigt i detta nu?
Eller kan det vara ett test från gud? Men vad skulle det vara för test i så fall? Vad skulle ett sånt test gå ut på – att säga något som inte stämmer? Vad skulle det leda till? Tankarna mal och mal.
Samtidigt så har jag ändå en djup känsla av att allt med gud visst är sant. Att gud verkligen är närvarande i mitt liv. Att vår kontakt är sann. Och jag känner igen den här djupa känslan. Jag har upplevt den åtminstone en gång förut. En gång för sex år sedan kommer jag ihåg väldigt starkt och tydligt. När vi väntade vår andra dotter började blöda ganska mycket och vi trodde att jag hade fått missfall. Jag hade fått missfall förut och det blödde på samma sätt som då. Min man var ledsen och ville trösta mig genom att säga att vi skulle försöka igen. Men jag kände, trots alla tecken på motsatsen, en sån visshet om att det inte var ett missfall och jag kunde inte ens känna mig ledsen över det, för jag visste att det inte var så. Och jag har precis samma känsla nu. Visshet.

Efter att jag varit på toa tar jag kontakt med gud igen. Jag frågar vad som är meningen. Varför skulle gud säga något till mig som inte är sant?
”Det var viktigt att du fick uppleva och känna igen känslan. Känslan av visshet. För att på riktigt förstå vad det är du verkligen kan lita på. Det kunde jag inte förmedla med ord. Och ord är en osäker sak att lita på. Ord är otydliga och andra intryck kan smitta av sig in i orden. Ni kan blanda in era egna ord och tankar och vi kan låta orden bli färgade.”
”Men var det nödvändigt att låta mig förstå det just genom att det som jag uppfattar som ord från gud skulle vara falskt?? De ord jag ville kunna lita på mest av alla!”
”Känslan är det enda ni kan lita på. Den vissheten som du kände. Jag var tvungen att låta dig uppleva den. Uppleva den just i relation till de ord som du trott att du kan lita på mest.
Jag har också uppfattat att du intresserar dig mer och mer för andra system som finns, som med reikisändare, yogafilosofi och astrologi. Det är inget fel i sig, men jag vill påminna dig om att du aldrig ska tänka att något utanför dig är starkare, viktigare eller mer sant än det som finns inom dig.
Ett annat syfte var att få dig att släppa förväntningarna och ego-boostarna som delandet av guds svar kan ge. Det skulle gagna dig att släppa förväntningarna på svaren och inte heller bry dig om hur de tas emot.” ”Men är det verkligen fel? Det är ju underbart att prata om det här med sina vänner. Att glädjas över att gud finns och att man kan ha en kommunikation med dig och att vi kan dela detta med varandra. Är inte det fantastiskt och underbart?”
”Jo, det är det sannerligen. Det jag önskar att du ska slippa är förväntningar på att du ska ”leverera”, att du alltid ska ha ”senaste coola grejen från gud” att komma med. Det gör det inte mer sant, om du har något nytt att berätta som jag har sagt. Jag vill att varje människa ska hitta mig i sitt inre. För det är vad ni vill. Jag har ingen vilja för er som inte är det ni själva vill. Låt inga förväntningar stå i vägen för att se mig. Inte stå i vägen för dig, eller i vägen för någon annan.”

Om planeternas betydelse

Samtal med gud 2019-04-30

Maria frågar:
Min fråga handlar om grunden till läran/vad till exempel planeterna och deras förhållande till varandra symboliserar. Vem bestämde vad planeterna skulle stå för?

Svar:
”Det beror på vad du menar med ”vem bestämde vad de skulle stå för”. Tänk dig hur det var innan det elektriska ljuset fanns – hur tydligt stjärnorna och planeterna syntes då. Alla kunde tydligt se kanten på er galax, det ni kallar Vintergatan. Du kan ju själv tänka dig vilka historier en sådan syn kunde ge upphov till!”
”Ja. Men nu tror jag inte Maria menade vilka historier folk hittade på om planeterna, utan vilka kvaliteter de olika planeterna har och relationerna dem emellan – om det då inte bara är något som är påhittat, utan om det ligger något i det?”
”Det kan hända att jag har viskat i en och annans öra när de har frågat mig. Människor som har varit djupt engagerade i frågor om planeternas relationer och rörelser på himlen och planeternas påverkan på jorden och dem som lever där. Människor som dessutom haft en djup tro på mig och vänt sig till mig med en uppriktig önskan om att få svar. Tror du att jag inte svarat dem då? Tror du att du är den enda jag talat med genom tiderna?”
”Nej, såklart inte.”
”Redan de gamla grekerna… nej, redan de gamla mesopotamerna, faktiskt. Och många, många andra.”
”Men hur funkar det då? Ligger det något i det?”
”Planeterna och solen ingår i ett system. Det finns många system i universum, både i makrokosmos och i mikrokosmos. Det är ingen slump att många former går igen i världen. Och att siffror gör det. Det finns många mönster ni kan känna igen i universum, mycket ni kan tolka för att få klarhet i skeenden och beteenden. Allt i hela världen, hela universum, hänger ihop och påverkar vartannat direkt, även er människor. Planeterna, kristaller, dofter, metaller, växter, med mera, allt kan ni lära er om och använda den kunskapen för att fungera bättre i världen. Men mitt viktigaste budskap angående detta är: Lägg inte er kraft utanför er själva. Lyssna inte till någon sanning som inte kommer från ert inre. Lägg inte er kraft i planeter, stenar eller andra människor. Kraften, sanningen och gud finns i ert inre.
Varje människa är unik. Varje människa har sitt unika sätt att vara. Låt ingen tala om för er hur ni ska vara och vilket mönster ni ska följa. Gå er egen väg. Alltid.”

Varför är kontakt med gud det viktigaste?

Samtal med gud 2019-04-16

”Jag hade en fråga från Sonja. Egentligen undrar jag den ju också, men jag har liksom inte kommit på att ställa den. Hon har ju läst våra samtal och märkt att du ofta säger att det viktigaste av allt är att vi har kontakt med dig. Hon undrar varför det är så viktigt?”
”Vad tror du själv?”
”Åh nej, inte nu igen. Nej, nu vill jag att du svarar, faktiskt. Jag har kanske en teori, men jag vill att du svarar på den här frågan.”
”Det handlar om synsätt. Alla ni som vill ha kontakt med mig, alla ni som söker er till gud, som söker efter en mening och ett högre syfte. En mening med livet och en förståelse av livet – ni vill förstå, ni vill se. Ni vill bli ”frälsta”, för att använda en ålderdomlig, kristen term. Det är samma sak som vi talade om förut, när vi pratade om Jesus och hans roll på jorden. Ni som söker efter gud och en högre mening – för att ni ska kunna leva i och uppleva den meningen, så måste ni se den meningen. Se att det är sant. Och för att kunna göra det måste ni se med mina ögon. Känna med mitt hjärta. Jag kan visa er sanningen. Jag visar er allt om ni släpper in mig i era hjärtan och era liv.
Att ta en annan väg till den här förståelsen, det här synsättet, blir en väldig omväg. Alla vägar leder förr eller senare hem. Hem till gud. Så ni kommer alla till slut att se med mina ögon. Men vill ni komma dit utan att gå omvägar så är det mest direkta sättet att komma till mig, tala med mig, släppa in mig i era hjärtan. Därför är det kontakten med mig som är det allra viktigaste. Inte viktigast för mig, eftersom jag vet att ni kommer att komma hit. Men viktigast för er, utifrån det ni säger er vilja uppnå: upplysning, frid och gudsseende.
För att ta ett exempel: Ni kan göra gott mot andra människor och andra människor kan göra gott emot er. Genom det kan ni uppleva kärlek och ni kan uppleva gudomlighet, ni kan uppleva gud genom andra människor och få en förståelse för vad kärlek är genom andra och genom era handlingar gentemot andra. Men om ni redan ser världen och andra människor genom mina ögon, då kommer ni aldrig vilja göra annat än gott mot andra människor. Det kommer vara det helt naturliga för er, för ni vet redan sanningen om vad kärleken är, hur universum fungerar och vem den andra människan är – hon är en del av gud på samma sätt som du är en del av gud. Vi är alla ett.
Att praktisera godhet och kärlek med andra människor kan alltså vara ett underbart och vackert sätt att uppleva kärlek och få en glimt av det gudomliga. Men det är en omväg till sanningen som ni söker.
Ser du att det inte är något dömande från min sida när jag säger det, utan en beskrivning av hur det fungerar? Jag har inga förväntningar eller krav på er. Alla vägar ni väljer är lika underbara i mina ögon. Men om ni säger att ni vill uppnå upplysning och känna sanningen, då är det effektivaste sättet, det ”viktigaste” att vara i regelbunden kontakt med mig. Med gud som talar till dig i ditt inre.”
”Vad fint. Det känns klart att det är så. I alla fall för mig. Och jag känner dig i mitt inre. Jag vet hur känslan av din kärlek känns och jag litar på den. Jag känner mig så trygg hos dig och med det du visar mig. Jag hävdar inte att jag alltid uppför mig som en exemplarisk människa och ser precis hur jag påverkar andra människor eller ens förstår eller har empati med alla människor i alla lägen. Men det känns som jag förstår vad du menar med att se saker med dina ögon. Du låter mig ju göra det mer och mer. Och det gör mig mer kärleksfull emot andra människor. Det gör mig mer medveten om att jag ska uttrycka den kärleken och jag ser dem med mer kärleksfulla ögon – ja, mer ”med dina ögon”. Det ÄR viktigt, jag håller med dig. Det har förändrat väldigt mycket för mig i min tillvaro.”
”Så, nu fick du svara på frågan också.”
”Va? Ja just det, du ville ju att jag skulle svara på frågan först. Du får visst alltid som du vill till slut!”
”Nej, jag får som du vill. Och det är vad jag vill.”

”Det känns som vi upprepar oss ganska ofta i våra samtal. Jag upprepar mig i mina frågor. Känner mig riktigt tjatig ibland, med mina tvivel och mina frågor om min dotter. Men du upprepar dig minst lika mycket!”
”Ja, jag upprepar mig. Och jag kommer upprepa mig så längre som ni ber mig om det. Jag säger samma sak tusen och tusen gånger. Och jag säger det på tusen och tusen sätt. Så att varje människa ska få höra det tusen gånger på sitt eget sätt. Ni vill höra det tills ni smälter samman med det ni får höra, tills ni blir ett med det. Ja, jag kommer fortsätta att upprepa mig så länge ni ber mig om det. Och ni gör det. Ni ber mig. Ni ber mig om att bli påminda. Påminda vem gud är. Påminda om vilka ni är. Påminda om vad sanningen är. En del vill höra det i sånger. Då påminner jag er i tusen sånger. En del vill läsa det i böcker. Då påminner jag er i tusen böcker. En del vill ha vetenskapliga förklaringar för det. Då påminner jag er genom matematiska formler och naturlagar, genom oändliga galaxer som speglas i mikrokosmos. En del vill se det i fåglar och blommors oändliga skönhet och variation. Då påminner jag er genom tusen fåglar och tusen blommor.
Du vill att jag påminner dig genom ord som ger genklang i ditt hjärta när du hör dem och läser dem. Då kommer jag påminna dig tusen gånger. Upprepning är kunskapens moder.”
”Ja, det vill jag gärna. Tack för att du påminner mig. Jag älskar dig.”

”Hej igen.”
”Hej.”
”Eller – igen. Det känns som om du har varit med mig hela tiden sen igår natt när vi pratade.”
”Jag är alltid med dig.”
”Ja just det, det har du ju sagt. Såklart. Men jag har känt din närvaro tydligare. Jag antar att det är jag som varit mer i kontakt med dig då.
Jo, jag skickade över ditt svar till Sonja på varför det är det viktigaste att ha kontakt med dig. Jag tror hon hakade upp sig lite på det där med att det är ”en omväg” att vara kärleksfull emot andra människor. Men jag känner att jag tror att jag förstår hur du menade.”
”Berätta hur du tror att jag menade.”
”Jo – att vara kärleksfull mot andra människor är såklart aldrig fel på något sätt och självklart något vi ska ”ägna tid” åt. När vi hjälper andra och när vi får kärlek av andra upplever vi kärlek och känner oss väl till mods. Själva handlingen i sig skulle jag säga är egentligen densamma – oavsett om den beror på att man tror på att det är bra att behandla sina medmänniskor väl, om man gör det för att man står i kontakt med dig, eller för att man ”bara är en god person”. Skillnaden som jag uppfattat det, är att om man står i kontakt med dig regelbundet, då börjar man se tillvaron och sina medmänniskor med dina ögon, som du ju själv sa. Och kärleksfullare ögon finns inte!
Om man har regelbunden kontakt med dig, då får man själv ta emot mycket kärlek och man lär sig att se världen som du gör. Då kommer de här handlingarna automatiskt, av den insikten. Och kärleksupplevelsen blir inte mindre, eller mindre personlig, på grund av det. Tvärt om. Det är fortfarande samma personer inblandade, samma människor som utför dessa goda handlingar för varandra. Men genom ditt synsätt kan man komma dit så mycket snabbare än om man ”bara” är vänlig eller kärleksfull mot andra för att man är snäll. Och om man gör det “utan guds kärlek” då finns alltid risken att man förväntar sig saker tillbaka. Att man förväntar sig kärlek tillbaka, förväntar sig tacksamhet eller gentjänster. Förväntar sig att den andra ska göra lika mycket för dig som du har gjort för den. Jag säger inte att det alltid är så i relationer utan ”din syn”, men om man har den synen så är det garanterat att man vet att det jag gör mot andra gör jag mot mig själv och då saknar det mening att kräva någonting tillbaka. Man vet att man själv har ”tjänat på det”, eftersom den andre har tjänat på det.
Sonja skrev på skämt till mig att hon önskade mig all kärlek, ”fast det var en omväg, då”. Att visa andra människor kärlek är såklart aldrig en omväg, men din poäng var att den viktigaste kärleksrelationen man kan ha är den med dig. Då har man guds kärlek. Och vad kan gynna alla människor omkring en mer, än att man kan ge vidare guds kärlek till dem? Det är liksom insikten att vi alla är ett och att kärleken är oändlig och odelbar. Vi ska låta kärleken flöda! Är man med dig får man den insikten och kärleken förmerar sig automatiskt.
Oj, det blev en lång beskrivning av hur jag tolkade dig. Har du nåt att tillägga? Tycker du att det stämmer som jag sa?”
”Vad tror du att jag tycker? Du känner i ditt hjärta när du skriver ner det här. Jag känner i ditt hjärta. Och det är som du säger – när du är i mig så är du i kärlek och den kärleken ger du vidare. Du har själv reflekterat över att du mår sämre de tider som du har mindre kontakt med mig. Du hamnar i självkritik och svartsyn. När du är i den energin kan du fortfarande vara artig och kanske vänlig mot andra, men du har inte samma kärlekskälla att ösa ur. När du är i guds kärlek känner du som att du nästan svämmar över och du är tvungen att sprida den kärleken för att inte spricka.”
”Haha, så har jag inte tänkt på det. Men du har ju rätt. Så är känslan. När jag är som mest ”uppe i dig” då kommer allt av sig själv, det går inte ens att tänka ”nu ska jag vara hjälpsam eller kärleksfull mot den här människan”, det bara händer.”
”Ja precis. Det finns absolut många människor som detta kommer naturligt för, utan att de uppfattar sig som andliga eller talar med gud, som de ser det. Men jag skulle hävda att vi har lika syn på världen. Och som sagt, det snabbaste sättet att komma till den synen på världen, det är att vara i kontakt med mig så ofta man kan. Med det menar jag inte att du måste sitta och meditera 20 timmar om dygnet, utan att släppa in mig i ditt liv. Känna att jag är med dig. Tala med mig till vardags, känna mig i ditt hjärta i alla vardagssituationer. När du lagar mat till barnen, när du handlar i mataffären, när du pratar med en telefonförsäljare, när du ska välja färg på tapeten. Men ta dig också tid att vara helt i stillhet och fokusera på mig. Då hör och känner du mig tydligast.”
”Tack. Nu fick vi bre ut oss ordentligt om varför kontakten med dig är det viktigaste, både du och jag. Vi får se om Sonja kommer ha några följdfrågor på det här!”
”Det har hon alltid, det vet du.”

Är du gud?

Samtal med gud 2019-03-27

Jag har börjat fundera. Det verkar ju som att folk som “ser och hör saker” ofta ser och hör lite vad de förväntar sig. Så är i alla fall mitt intryck. Är min röst i huvudet gud för att jag är inriktad på det, för att jag nånstans föväntar mig det? Eller är det mitt överjag som serverar mig bilden av gud som svarar på mina frågor, för att jag ska ta till mig det jag hör? Jag måste fråga.
“Är du gud?”
”Vad tror du själv?”
”Tja, ja jag tror ju det. Men nu lämnar du det till mig igen. Kan du inte bara svara rakt? Är du gud?”
”För dig är jag det. Det som du menar med ordet gud. Det är inte fel. Men jag är mer än det. Jag är allt som är. Allt som finns.”
”Mer än gud? Det är svårt att tänka sig, ja. Men om du är allt som finns, då skulle det kunna betyda att det är mig själv jag pratar med? Eller en sten, för den delen.”
”Du är en del av mig, men du är inte jag. Och en sten är också en del av det som är jag, men det betyder inte att en sten är gud. Förstår du skillnaden?”
”Ja, det gör jag ju egentligen. Men hur kommer det sig att jag kan prata med dig? Direkt med källan? Det verkar finnas så många andra som pratar med andra. De verkar inte mena att de pratar med gud, utan med andar och änglar. Det känns nästan förmätet att hävda att man pratar med gud.”
”Som du ropar ska du få svar.”
”Är det så?”
”Be så ska du få.”
“Ja, jag har nog bett om att få tala med dig.”
”Var och en som kommer till mig med ett öppet hjärta och frågar efter mig kommer jag att svara. På det sättet ni kan eller vill ta emot mig.”
”Mitt överjag då? Finns det? Vad spelar det för roll i allt det här?”
”Ditt överjag kan fungera som en dörröppnare till mig. Det står i kontakt med själen, som pockar på ditt medvetna jags (egots) uppmärksamhet och vill att vi ska få kontakt.”
”Så överjaget existerar alltså?”
”Allt det här är konstruktioner för att förklara det som är. Olika lager av verkligheten, för att göra dem greppbara för ert medvetandetillstånd. Men det är konstruktioner. Vi står alltid i direktkontakt. Vi är alltid sammanlänkade, vi är ett. Du behöver aldrig gå via någon annan eller vara i ett annat medvetandetillstånd för att få kontakt med gud.”

Om förlåtelse, förståelse och försoning

Samtal med gud 2019-03-23

“Det var en ung tjej som in på pendeltåget och pratade om gud och frågade om vi på tåget hade något som vi ville att hennes församling skulle be för. Jag tackade ja och skrev upp en sak jag ville att de skulle be för. Efter det googlade jag deras kyrka för att se vad de var för några. Efter det har jag funderat över vad hon har för relation till gud själv och hur hon ser på gud. Och hur det skulle ha varit om jag berättat om den relation jag har. Jag har börjat fundera på sista tiden om folk uppfattar det som att jag har, eller tycker att jag har, större ”rätt” till dig än andra – en bättre relation eller vet mer om dig än andra.”
”Ingen har större rätt till gud än någon annan. Du är öppen och intresserad av mig och har fokuserat på mig utan att bestämma dig i förväg hur det ska vara. Det kan göra att du just nu kan höra mig bättre än många andra. Med den röst som jag talar till dig med. Men ingen kan ha större rätt till gud än någon annan. Det är en omöjlighet. Ingen kan vara en större del av gud än någon annan, för ni är alla lika stor del av mig.”
“Tack för att du specificerar det.”

“Då vill jag gå vidare och prata om förståelse, förlåtelse och försoning. Jag har uppfattat på sista tiden att du vill att vi pratar om de här begreppen, ska vi reda ut dem? Jag har läst hos Neale Donald Walsh att om det finns förståelse så blir förlåtelse överflödigt.”
”Ja, det stämmer. Om man fullt ut förstår anledningarna och i minsta detalj kan sätta dig in i varför det ”blev som det blev”, då finns ingen anledning kvar att förlåta något. För att förlåtelse ska krävas så måste det finnas en part som känner att den har blivit sårad på något sätt. Och om ni är osårbara, vilket är den absoluta sanningen, hur skulle ni då kunna utsättas för något ni måste förlåta? Om om ni kan göra något mot gud som gud måste förlåta, skulle inte det innebära att det går att skada eller såra gud? Detta gäller i det absoluta, jag förstår om ni inte känner er osårbara i ert jordsliga tillstånd. Men faktum är att samma princip gäller. Om ni fullt ut förstår varför en annan människa handlat eller sagt som den gjort, då faller alla anledningar till förlåtelse. Förlåtelsen behövs helt enkelt inte längre.”
”Men i kristendomen är ju förlåtelsen ett så otroligt centralt begrepp? Kan du förklara det?”
”Är du helt säker på det? Är betydelsen otvetydigt förlåtelse eller är det förståelse och därmed acceptans? Är det en fråga om översättning?”
”Oj, det ska jag kolla upp. Men, Jesus själv sa ju på korset till dig ”fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör”.
”Man kan uppfatta det som att Jesus bad en bön till mig. En bön är detsamma som att ge, eller skicka kärlek, kärleksenergi eller goda tankar. Det Jesus menade, är ju som vi pratat om tidigare, att vi ska se med hans ögon, se verkligheten som han ser den. För det är det enda sättet att ”komma till himmelriket” – det vill säga att se himmelriket – se gud – se verkligheten. Det han bad om här var att de själva skulle få förståelse, att de skulle få se med hans ögon, varför de handlade som de gjorde, se verkligheten och det större sammanhanget. Han kände inget behov av att förlåta dem och självklart visste han att jag inte hade det.”
”Men ändå, den här fundamentala betydelsen av förlåtelse inom kristendomen?”
”Det Jesus kom till världen för att göra var att få er att se klarare. Att inte gräva ner er så djupt i missförstånd och skev verklighetsuppfattning som ni gjorde. Han såg hur mycket ni led. Han ville att ni skulle se det han såg – sanningen att allt i verkligheten är kärlek. Kärlek är grunden. Visdom, insikt och förståelse är också något som följer med att förstå sanningen. Men man kan alltid ha kärlek – även utan att ha total insikt och förståelse. Kärleken finns i allt och kan besegra allt. Det är helt sant. Och kärlek utan förståelse, det är förlåtelse. Man förstår inte, men sätter sig ändå över det av kärlek. Man känner och vet att kärleken är starkast och viktigast. Då förlåter man.”
”Så kärlek utan insikt är förlåtelse? Är det budskapet?”
Alla kan inte förstå allt. Men alla kan älska.

”Begreppet försoning då? Det ville du ju också prata om. Jag känner att det inte var så viktigt för mig. Jag har ingen direkt relation till det ordet. Vad innebär försoning?”
”Vad innebär det för dig?”
”Hm, då ska vi se. Att någon gör något dumt mot mig, jag förlåter personen och vi kramas. Typ. Det är väl försoning?”
”Det var en djup analys.”
”Hallå, var snäll mot mig nu. Vad säger du att försoning är då?”
”Försoning innebär acceptans. Att du accepterar det faktum att du inte har blivit skadad eller sårad. Det har mycket med att göra hur mycket du identifierar dig som en kropp. Återigen vill jag prata om synsätt, om hur man ser på det som är. Ser man sig bara som en kropp så kan man bli väldigt skadad, oändligt utnyttjad och sårad.”
”Ja, det kan man inte förneka att vi människor kan gå sönder på så många sätt. Vi kan verkligen bli otroligt misshandlade.”
”Ja. Men jag säger det igen – att det som verkligen är du, det kan inte misshandlas och förstöras. För du är inte din kropp. Och när du försonas med vad som har hänt så innebär det att du accepterar att du egentligen inte har skadats. Ingen verklig försoning kan äga rum utan att du får den insikten. Då är det bara en läpparnas bekännelse för att det förväntas av dig. Som när man tvingar ett barn att säga förlåt. Eller när någon har sagt ”förlåt” och du har svarat ”det är ok” för att det förväntas att du svarar det. Sann försoning innebär att du vet att det som är du inte är skadat och då vet du att du inte har något att förebrå den andre.”
”Då den som är ”oförsonlig” ser sig som bara en kropp?”
”Antingen det, eller så förstår hen mycket lite av vem gud är och hur verkligheten ser ut. Den som inte sätter kärleken i främsta rummet känner inte gud i sitt hjärta.”
Gud ger mig en härlig kärleks-skjuts av värme och kärlek som sprider sig från hjärtat ut i hela kroppen.

När jag senare googlade på bibelöversättningar av ordet “förlåtelse” hittade jag detta:
Det grekiska ord som vanligen översatts med ”förlåtelse” i Nya Testamentet är aphiemi, som också har betydelsen att ”släppa taget”, ”efterskänka”, ”lämna” eller ”annulera”. Ordet användes i klassisk grekiska med innebörden att ”frivilligt frige eller befria en person över vilken man har juridisk eller verklig kontroll”.

Beskriv vad kärleken är

Samtal med gud 2029-02-15

Gud är petig med hur jag sitta ikväll. Jag sätter mig lite halvrakt i sängen, men gud vill att jag ska sätta mig med benen i kors och ta in fötterna mer under baken till. Jag är lite motsträvig, för jag är verkligen ingen vig person och har alltid tyckt att skräddarställning är väldigt obekvämt och ansträngande. att sitta i Men till slut hamnar jag i en ställning som faktiskt känns väldigt bra. Den känns inte obekväm, utan avslappnad men samtidigt kraftfull på något sätt.

Jag tänker på det som hänt de senaste dagarna. De härliga möten och samtal som jag har haft med mina vänner. Hur en av mina vänner stod inför ett stort val i livet och kände stor ledsenhet inför det. Hon frågade om råd av gud genom mig och svaret hon fick var väldigt tydligt. Sen hände saker väldigt snabbt och faktiskt som gud hade sagt. Vi var nog alla lite chockade. I alla fall jag, som fast jag haft de här samtalen länge och fast jag fått andra ”bevis” ändå har ett stort tvivel i mig om allt det här verkligen kan vara på riktigt. Mina vänner underar hur jag fortfarande kan tvivla. Men nu känner jag mig mer övertygad än nånsin. Jag misstänker att den här ”hjälpen” från gud till min vän var en minst lika stor hjälp till mig. Fast jag nästan skäms lite att det ska behövas bevis för att jag ska tro, så är jag ändå mycket mer tacksam än skamsen över det. 

”Hej. Alltså, TACK för det du gjort de senaste dagarna! Du har gjort flera saker som verkligen har stärkt min tro på dig. Stärkt min tro på att du är på riktigt. På att vi är på riktigt. På att det här är på riktigt. Och vet du vad som är det bästa med att jag faktiskt vågar tro på det?”
”Berätta.”
”Det bästa är att om allt det här är på riktigt, om allt du säger är sant, då innebär det att den här världen som vi lever i är magisk, att allt är besjälat, att allt har en mening. Det är ju det man drömmer om som barn, men de flesta nog dömer ut när de blir vuxna. Och nu känner jag att jag vågar tro på det! Det är ju ta mig fan – nej, ”ta mig gud” – helt, helt underbart! ”
”Ja, det ÄR underbart. För NI är underbara. Alla ni är fantastiska, älskansvärda själar.
Och här är mitt budskap till er, älskansvärda själar: Ta hand om varandra. Det är mitt budskap till er. Ta hand om varandra.
Älska varandra. Se varandras storhet. Se storheten i dig själv genom att se den i den andre. Och se mig i dig själv, för du är en en del av mig. Ni är alla en del av mig. Och det som är en del av gud kan inte vara annat än stort, underbart, vackert, perfekt!”
”Du gör min värld perfekt. Perfekt. Jag kan inte se hur jag kan be dig om något mer.”
”Genom att se din värld som perfekt så gör du den perfekt. Genom att öppna dig för mig kan du se med mina ögon. Då ser du kärleken. Du ser med kärlek.”
”Vad är egentligen kärleken? Kan du definiera den?”
”Kärleken är allt som är. När du ser det så ser du sanningen. När du ser det så förstår du hur illusionen fungerar. Ja, den här världen är en illusion. Många har sagt det och många andra har fördömt den tanken. Men att den här världen är en illusion betyder inte att den inte har en viktig roll att spela eller att ni inte ska förhålla er till den. Ni har skapat illusionen för att kunna uppleva vissa saker. Så välsigna illusionen och dess underbara funktion. Men när ni kan se vad som är kärlek och vad som är illusion, då kan ni se med sanna, kärleksfulla ögon. Kärleken är allt som är. Det som ni uppfattar som ondskefullt och kärlekslöst existerar ju också, i ert medvetande. Men det är en del av illusionen som är skapad för att påminna er om kärlekens verkliga kvalitet och värde. Och när ni kan skilja på illusionens uppgift och kärlekens sanning, som alltid ligger där bakom, då ser ni existensen som den verkligen är.”
”Men kunde du beskriva kärleken? Nu sa du bara att den är allt som är.”
”Hur beskriver man allt som är? Det var precis det jag ville förklara. Det är en del av illusionens uppgift – att beskriva vad kärleken är. Det är själva din uppgift på jorden: att beskriva vad kärleken är! För varje liten upptäckt du gör, för varje konstverk du skapar, för varje klokt och vänligt ord, för varje sång, för varje kärlekshandling, så beskriver du vad kärleken är. Även om du får motstånd, hat, hårda ord och våldshandlingar emot dig. Ja, framför allt om du får det, så kan du beskriva vad kärleken är. Det, min älskade vän, är din uppgift, inte min. Beskriv vad kärleken är.”
”Det låter som att jag ska skriva en biografi över dig då.”
”Det är ingen dum tolkning – ”mitt liv på jorden: en biografi över gud och kärleken”. Sämre målsättning kan man ha med sitt liv.”
”Oj. Ja, verkligen. Och här har jag trott att jag aldrig haft någon målsättning med mitt liv…”
”Du ser.”
”Ser. Ja, det var ju just ordet du använde. Jag ser. Ja, precis så känns det i mina bästa stunder. Åh, vad jag önskar att mina bästa stunder ska bli ett permanent tillstånd!”
”Då får du fortsätta att se. Fortsätta att vara öppen. Öppen för sanningen och öppen för mig. För det finns inget som är sant som inte är jag.”
”Tack. Tack för att jag får dela det här med dig. Och med andra. Vilken resa vi gör tillsammans!”
”Jag älskar dig.”
”Jag känner mig alldeles varm i hjärtat. Tack. Jag älskar dig.”