Om att påverka, inte döma vägen och om sätt att lära.

”Tack för vägen du har fört in mig på nu. Jag känner det att jag har fått en sån nytändning, en ny inriktning och målmedvetenhet.”
”Jag är glad att du är glad över vägen du går. Och jag tackar dig för att du vill komma med mig. Till mig.”
”Samtidigt som jag säger det här om målinriktning så känner jag tvivlaren i mig som inte tycker att jag har åstadkommit någonting tidigare, så varför skulle jag göra det nu?”
”Jag tror bestämt att vi har behandlat ämnet ”att åstadkomma” tidigare. Vad menar du med att åstadkomma? Och vad tror du att jag menar?”
”Jag menar att ha påverkat människor på ett betydelsefullt vis, det är nog så jag skulle beskriva min mening av ”att åstadkomma något”.”
”Och hur tror du att jag definierar ”att åstadkomma”?”
”Berätta.”
”Att ha påverkat dig själv på ett betydelsefullt vis. Och om du nu skulle vilja påverka andra på ett betydelsefullt vis så lovar jag att det är det enda sättet att göra det – att börja med att påverka dig själv. Du kan inte föra ut något som du inte själv har i dig.”
”Det känns inte som att jag har påverkat speciellt många med det jag har gjort hittills, då. Mitt jobb känns inte viktigt för mig, men jag ägnar så många timmar av mitt liv åt det. De gånger jag förmedlat dina ord till andra eller delat med mig på annat sätt av det vi pratar om här, det känns som att de få timmar jag ägnat åt det har varit viktigare än allt jag gjort hittills i mitt yrkesliv.”
”Och hur har du kommit hit? Hur har du lyckats förmedla de här viktiga insikterna till andra. De här viktiga känslorna som du delat med dig av?”
”Jag har, åtminstone i perioder, fokuserat på dig. Ägnat tid till att lära känna dig, lära känna dig och mig och utforskat vårt förhållande till varandra. Ja, jobbat på vårt förhållande, eller du kanske skulle kalla det ”återupptäckt” vårt förhållande.”
”Är dina år bortkastade då, tycker du?”
”Jag tycker att jag skulle varit ärligare och modigare från början och gjort det tidigare, snabbare och mer helhjärtat. Och inte ägnat så mycket tid åt sånt som jag inte tycker är viktigt.”
”Det är såklart alltid ett val du kan göra. Du kan göra det valet nu. Men fördöm eller bedöm inte din process. Ingenting är förgäves. Jag försäkrar dig att allt är som det ska vara. Din väg är ingen annans väg. Jämför dig inte med någon. Inte med någon. Jag vill att du verkligen hör att jag säger det. Jämför inte dig själv med någon annan och jämför inte någon annan med dig, för du kan aldrig bedöma någon annans process, eller för den delen din egen. Så lägg din och alla andras vägar i guds händer och lita på att de är i goda händer. De bästa händer.
Det finns bara en sak du behöver tänka på: vad vill jag göra härnäst?”
”Ok. Då vill jag härnäst lita på dig och följa dig. Jag vill vara sann. Sann mot mig själv och dig. Du är sanningen jag känner i hela min själ och mitt hjärta.”
Jag känner det verkligen otroligt starkt fysiskt när jag säger det. Hela kroppen fylls av en värme som strålar ut från mitten av mig, vid hjärtat. ”Vågar du det?”
”Det är verkligen mitt mål. Kanske ska man inte säga att man ”försöker”, för det är väl att delvis ge upp från början? Men jag säger att det är mitt mål att våga.”
”Jag längtar efter dig. Och jag väntar på dig. På er alla, att ni ska komma hem till mig igen. Vilken fest det kommer bli!”
”Vet du, du är verkligen den bästa läraren! Ibland när jag läser vad stora tänkare skrivit, eller upptäcker såna som har djup andlig insikt så känner jag mig som en sån fruktansvärt obildad novis. Det har jag ju sagt förut. Men det blir tydligare och tydligare för mig ju fler texter jag läser och ju fler lärare jag upptäcker. Hur banala mina tankar är ibland jämfört med deras välformulerade och välerfarna. Men å andra sidan så har du också sagt att alla röster behövs, så jag litar på det och att mina ord kommer nå dem som kan bli hjälpa av just mitt sätt att ställa frågor och tar steg vidare på sin egen väg tack vare dem.
Men din metod för mig på senaste tiden – jag tycker den är lysande! Jag har ju börjat läsa A Course in Miracles igen och gå igenom lektionerna där. Första gången jag började läsa den hade jag inte haft så många och tydliga samtal med dig och du hade inte visat mig tydlig på olika situationer och funktioner i livet. Nu när jag läser det igen så blir allt jag läser så mycket tydligare. Jag förstår det på ett helt annat sätt, det får liksom substans för mig. Men fortfarande kan det vara lite för abstrakt och svårgripbart ibland. Men då leder du mig till en situation i livet då jag får se det själv, som jag precis läst om, eller så visar du mig ett program eller låter mig höra en podd som handlar om precis samma sak, fast uttryckt på ett annat sätt. Eller så förklarar du det igen för mig när vi pratar. Det är ett så bra sätt att lära, det här att få samma budskap på olika sätt!
Apropå det – du fick mig verkligen att inse något häromdagen. Jag har ju hört att det man irriterar sig på hos andra, eller det man blir arg och provocerad av, det är sånt man inte tycker om eller vill kännas vid hos sig själv.”
”Ja.”
”Jag har funderat över varför jag blir arg på mina två döttrar ibland. Nästan alltid i samma situationer och på grund av samma beteenden, fast helt olika hos den ena och den andra. Och häromdan insåg jag vilka beteenden det handlar om för mig. Det är lathet och bekvämlighet hos den ena och en känsla av att vara ett offer och en tendens till svartsyn hos den andra. Det var en insikt som drabbade mig rätt hårt. Det är ju verkligen egenskaper hos mig själv. Egenskaper jag inte tycker om och som jag då inte önskar att mina barn ska ha eller ha fått ärva. Och så tror jag att jag blir extra arg eller ledsen för att de uppvisar de här egenskaperna, när jag liksom hoppats att de skulle bli bättre versioner av mig, med bara mina goda egenskaper…”
”Ja. Det är bra insikter, allt. Men jag skulle återigen uppmuntra dig att inte döma eller bedöma. Inte heller egenskaper som ”goda” eller ”dåliga”. Utan lathet skulle ni inte kunna uppleva motsatsen till lathet. Och vem bestämmer att motsatsen till lathet är något gott? Och för vem är det gott? Återigen, ha tillit. Men det skadar inte att reflektera över varför vissa beteenden provocerar dig och varför du ser andra som positiva.”
”Tack för dina kloka ord. Jag tar dem till mig. Jag tänker ofta på hur jag är med barnen och hur jag relaterar till dem. Inte för att vi har några stora konflikter eller att jag tycker jag gör några allvarliga fel, men jag vill gärna ha din infallsvinkel på hur jag gör klokast i relationen till dem. Jag tänker på nu senast idag, när jag blev ganska irriterad på sexåringen som återigen skulle ha bästa platsen i soffan och blev arg och ledsen när hon inte fick det. Då blev jag arg på att hon inte var mer givmild och tänkte på oss andra. Men framförallt på att hon tyckte så synd om sig själv när hon inte fick som hon ville. Jag kände mig tvungen att säga både en och två gånger att det inte var synd om henne eller att jag inte tyckte synd om henne. Sen funderade jag efteråt på om det var fel av mig att visa att hon inte får ha upplevelsen ”tycka synd om sig själv”. Jag var ju egentligen mer arg på att hon tyckte synd om sig själv än på att hon inte ville dela med sig av platsen. Vad tycker du om mitt agerande där? Skulle jag ha gjort någon annorlunda som varit mer konstruktivt?”
”Hon är väldigt känslig för att ta till sig ”sätt att vara” och anpassa sig till vad hon uppfattar att ni tycker är accepterat beteende. Med henne är det risk att ni skapar ett beteende som inte kommer naturligt från henne själv och som hon inte förstår. Ett beteende som hon egentligen gissar sig till eller efterapar. Därför vore det mer konstruktivt att tydligt förklara varför det inte är ”bra”, enligt er mening, att hon alltid får sin vilja igenom eller får den bästa platsen. Genom skuldkänslor kan en förälder manipulera sitt barn till ett ”önskvärt” beteende, men skuldkänslor är aldrig, aldrig konstruktiva eller av godo för barnets utveckling och hon har lätt att få skuldkänslor, särskilt när hon inte förstår, utan bara uppfattar känslan av er ilska.”
”Det låter ju bra och vettigt, men hon tycker verkligen inte om att prata om såna här saker – att vi ska diskutera vidare eller reda ut varför vi blev osams.”
”Nej, men det får hon ta, för hon behöver träna på det. Du gör henne en tjänst för framtiden när du tar de samtalen och propsar på dem. Hon behöver verkligen förstå orsaker och då måste hon både lyssna och tala om dem. När hon säger att hon inte vill prata, då har hon redan valt skuldkänslan och accepterat den. Hon blir störd i sitt avslut av situationen, som hon ser det. Hon har redan accepterat rollen som den skyldiga och du kommer och krånglar till det. Men det ska du göra. Krångla till det och prata om hur det känns för olika människor med olika perspektiv på situationen. Det gör också dig som förälder mer komplex och mer mänsklig. Även det kan kännas ”krångligt” för henne, men det är en tjänst du gör henne att hon lär sig det nu, snarare än senare.”
”Tack. Jag inser ju att jag får fokusera på helt områden för mina två barn. De är verkligen olika! Det märkte jag så fort de kom ut, vilken personlighet de hade. Jag fick nästan en chock när vår andra tjej kom, att hon hade ett helt annat slags energi än vårt första barn. Men jag litar på att de är de perfekta medlemmarna i vår familj, att vi har valt att vara tillsammans här som precis de vi är nu. Och jag är tacksam mot dig för vägledningen. Allt du säger låter vettigt och sant. Alla borde ha gud som sin psykoterapeut!”

Om villighet, disciplin och att följa minsta motståndets lag.

Jag sitter utomhus, på landet på en brygga. Det är länge sen jag hade ett fokuserat samtal med intentionen att ha en ordentlig konversation.
”Hej”
”Hej”
”Tack för att jag får prata med dig. Tack för att jag får vara här med dig.”
”Jag älskar dig. Jag kommer alltid vara med dig. Känner du mig i vinden runt omkring dig? Jag är överallt omkring mig och jag är i dig. Jag är du, för du är en del av mig. Känner du det? Tror du på det? Litar du på det?”
”Ja. Jag känner det.
Litar jag på det och tror jag på det i alla väder, vad som än händer? Vem som än utmanar mig med ifrågasättanden? Det är den stora frågan för mig. Eller snarare om jag vågar stå för det jag tror på, även om jag blir utmanad. För tror gör jag ju. Och tilliten övar jag verkligen på. Att ha tillit till att du har full koll på vad som händer och att du guidar mig hela tiden, det övar jag på. Det är någonting som jag känner att jag måste komma tillbaka till hela tiden och påminna mig om.
Jag har ju inte skrivit så mycket i bloggen om våra samtal på ganska länge nu och jag måste medge att jag inte lagt lika mycket tid på våra samtal som tidigare. Det finns mycket att skylla på. Eller många anledningar. Dels att det varit mycket runt och efter 14-åringens stora operation och att jag fokuserade mer på rekiki-healing då än såna här samtal. Men också att jag kände att jag inte ville dela med mig lika mycket ett tag. Jag ville bli säker på vår relation, tror jag att jag skulle uttrycka det som.
Men som vanligt när jag inte har den här regelbundna och tydliga kontakten med dig så hamnar jag i ett mycket sämre läge i mitt liv. Direkt kommer självtvivel, skuldkänslor och självömkan upp. Jag känner mig frustrerad och missnöjd med mig själv och tillvaron. Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå hur jag funkar med det där. Jag vet ju vad jag mår bäst av, men ändå faller jag liksom ur. Det är som med träning, man vet att man mår bäst av att göra det och ändå gör man det inte, av bekvämlighet. Och fastän det inte är ansträngande att vara med dig, fastän det ger massor av energi och kärlek, så kan jag prioritera bort dig också – av bekvämlighet och en lust till snabb stimulering av hjärnan, som att kolla Netflix eller Facebook till exempel. Jag förstår det inte riktigt. Är det mitt ego som försöker hindra min andliga utveckling, eller vad handlar det om?”
”Ja. Egot vill styra och ställa i din värld. Det har jobbat hårt för att komma dit det har kommit och vill gärna behålla makten över illusionen. Det bästa hjälpmedlet det har är dina negativa tankar om dig själv, när du tänker att du inte duger och att du inte är värdig. Att mata hjärnan med snabb stimulans för att sedan få skuldkänslor över att man ”inte gjorde något vettigt” med tiden är ett alldeles förträffligt verktyg för egot. Du observerade ju mycket riktigt att du inte får någon energi av att ”vila” på det sättet som egot tycker att du ska vila. Tvärtom så är du ännu tröttare efteråt. Och missnöjet som följer gör dig dubbelt trött. Men när du är med mig eller är i världen med mina ögon, då blir du inte trött alls. Du fylls av energi så du nästan svämmar över. Stämmer inte det?”
”Jo, verkligen! Precis så är det. Men, innebär det att jag borde utkämpa ett slags krig mot mitt ego? Att jag ska besegra det på något sätt?”
”Om du vill uppnå det du säger dig vilja uppnå – en tät kontakt med mig där du känner av min närvaro i ditt liv hela tiden (ja, det är möjligt!), då måste du ha ett visst mått av disciplin. Villighet och disciplin. Det är egentligen två olika ord för samma sak. Utan villigheten finns ingen disciplin inom dig och utan disciplin är villighet ett tomt ord.”
”Jag hör och förstår att du har rätt. Disciplin har inte varit min starka sida genom åren.”
”Som alltid så ger jag dig råd för att gå vidare på den väg du sagt dig vilja gå vidare på. Jag försöker inte pracka min vilja på dig och få dig att ”uppfylla ditt heliga syfte” (även om det är precis vad ni alla håller på med här), men för att komma dit du vill så måste du ha villighet och disciplin.”
”Ja. Det känns som att jag så ofta i mitt liv bara skrapar på ytan av saker och ting, liksom. Jag provar på något ett tag och så tänker jag ”jaha, nu kan jag det här” och så går jag inte vidare med det, jag går inte djupare. Ibland räcker det med att jag tänkt tillräckligt länge på något för att jag ska få en känsla av att jag redan har gjort det och jag blir liksom nöjd.”
”Men nu vill du gå djupare och därför får du de här råden av mig.”
Gud ger mig en bild av ett träd med rötter som börjar växa, men roten slutar snart växa och blir väldigt kort. Det skjuter ut en ny liten rot som snart slutar växa och blir lika kort och sen en ny liten rot som också slutar. Flera korta rötter växer på det sättet utan att gå vidare. Men sen kommer det rot som inte slutar växa, utan växer sig längre och längre. 
”Ser du? Det är vad du vill nu.”
”Ja. Tack. Då måste jag besegra mitt ego genom disciplin nu, alltså?”
”Om du vill använda det ordet, så ”besegra” ditt ego med kärlek. I kärlekens namn. För kärlekens skull. Och använd dig av verktygen villighet och disciplin.”
”Så fint du uttrycker det. Jag ska låta kärleken vinna, snarare än att besegra något. Det låter mer rätt. Kärleken får vinna i mig.”
”Ja. Men lämna skuldkänslorna därhän. Låt dem aldrig få fäste i ditt inre. De ställer till med ännu mer skada än om du skulle sakna villighet.”
”Jag vill gärna återgå till att reda ut mitt psyke. Jag känner mig verkligen seg som sirap. Som att det inte händer nåt. Eller snarare att jag inte gör något. Det finns ett väldigt motstånd inom mig mot att gå vidare med saker. Många saker. Men nu är jag mer frustrerad än nånsin för att jag inte upplever att jag kommer vidare eller att jag inte ser hur jag ska ta nästa steg. Jag känner mig så seg och jag blir tokig på mig själv!”
”Bli inte tokig på dig själv. Du är oändligt älskad och fullkomlig som du är. Du behöver inte göra någonting för att vara fullkomlig, du är det. Och du är inte skyldig någon någonting. Vila i det. Det kan du alltid återgå till och hämta stryka ur – den vetskapen och den känslan.
Men jag förstår vad du syftar på. Din själ manar dig att gå vidare, för den vill att ni ska gå vidare. Det som verkligen är du vill uppleva mer nu. Det vill att ni blir ett mer helt och samstämmigt ni. Det ser en fantastisk framtid där du ser med rädslans ögon.”
”Ja, den där ständiga rädslan. Vad är jag rädd för egentligen? Att inte kunna betala räkningar. Att bli skrattad åt. Att bli sedd (och att jag ser mig själv som) patetisk. Att inte dra mitt strå till stacken i familjens ekonomi och göra livet jobbigt för min man.”
”Tror du det skulle hända?”
”Tja, själens plan verkar ju inte alltid gå ut på att ha en sund ekonomi, ha ha?”
”Det finns verkligen inget att vara rädd för. Ha tillit.”
”Hm. Det finns en sak som jag har tänkt på angående tillit och att ”go with the flow” – jag menar att saker går precis som de ska, bara man släpper taget och låter dig styra allt. Det är vad som hävdas i många andliga böcker och vad jag också tycker att jag har uppfattat från dig?”
”Ja. Ok. Det håller jag med om.”
”I mitt eget liv så tycker jag att det har varit både och. Jag tycker att jag har upplevt händelser då jag har kämpat och kämpat för att genomföra en idé jag haft, men det inte har gått ändå. Sen har det dykt upp en ”halka-på-bananskal-väg” som blir helt perfekt. Då känns det ju som att du/universum styrde så att det blev till det bästa. Men sen finns det tillfällen då jag har gett upp och nån annan har kämpat vidare för min räkning och efter kämpandet har målet uppnåtts! Eller att jag själv har kämpat på för att uppnå ett mål. Och om man nu inte bara ska ta mig själv som exempel, så kan vi ju ta alla de uppfinnare eller författare som fått ett ”nej” till svar oändliga gånger, men fortsatt att tro på sin idé och inte gett upp. Om de hade ”gone with the flow” och följt minsta motståndets lag, hur många uppfinningar och fantastiska böcker hade vi inte gått miste om då?”
”Att ”go with the flow” och att följa minsta motståndets lag är inte samma sak. Det de här uppfinnarna och författarna har följt – och det jag också uppmanar dig och alla andra att följa – det är ditt hjärtas innersta röst. Det är inte alltid vad andra råder dig till, eller vad andra ser i dig, hur de föreställer sig din framtid. Och ibland krävs det enorm uthållighet och viljestyrka för att följa sitt hjärtas röst. Men du kommer alltid till din destination. Och ja, då är det alltid ”lätt” ut ett kosmiskt perspektiv. Du kommer alltid ditt du ska. Men det kan ta lång tid ur ett jordiskt perspektiv. Det kan gå lätt och lekande som en improviserad dans och du kan ha en känsla av att du ”bara hänger med”. Det kan kännas som en lång och seg kamp och du kan uppleva som att du inte kommer någonvart alls. Men det är just där tilliten kommer in. Att lita på att vi som är med dig och omkring dig vet vad vi gör och guidar dig på bästa sätt. Därför är det viktigt med tillit och viktigt att lyssna inåt. Följ ditt hjärtas röst! Oavsett om det känns lätt eller svårt. Det är bara en fråga om perspektiv. Men lita på att den rösten leder dig rätt.”
”Åh, tack. Nu känns det verkligen mycket klarare för mig. Jag har kämpat ganska ofta med den där frågan. Tack. Och tack för ett underbart samtal igen. Nu tror jag att jag ska låta kärleken och disciplinen ta lite mer plats i mitt liv igen. Jag älskar dig.”
Gud säger inga ord med fyller mig med en underbart avslappnande känsla av kärlek.

Säger gud saker som inte är sanna? Del 2

Samtal med gud 2019-05-02

”Hej igen. Är det verkligen du nu då? Finns du verkligen?”
”Hur känns det?”
”Det känns som att du är allvarligare, nästan som en annan energi. Är du nån annan än den jag har pratat med hittills?”
Gud ger mig en känsla av ljus och kärlek som känns som tidigare.
”Ja, det där känns ju som som du. Jag måste prata vidare med dig om det här med att det du sa inte stämde. Jag måste verkligen processa det. Du förstår väl att allt jag håller på med nu hänger på det? Allt jag berättar för andra om det här vi pratar om. Allt jag skriver här. Du förstår hur frestande det skulle vara för mig att bara ignorera det här och låtsas som det aldrig har hänt – att låtsas att allt du säger till mig alltid stämmer och är ofelbart? För det borde väl vara ofelbart om du nu är gud, eller?”
”Du måste vara totalt ärlig i det här. Helt öppen och ärlig. Det är din väg.”
”Det är inte lite du begär av mig. Det kostar på att vara helt öppen och ärlig om allt. Jäklar, vad mycket bekvämare det vore att bara hålla på med mitt vanliga Svensson-jobb och inte skriva det här, inte visa det för folk och inte låta folk få svar av dig genom mig. Så mycket enklare!”
”Men där är du inte längre.”
”Nä. Men jag måste verkligen processa det här med att du förmedlade något till mig som inte stämde. Hur ska jag kunna ha tillit till dig nu? Hur ska de som får svar från dig kunna ha tillit? Eller de som läsen den här bloggen – varför ska de tro på att något av det stämmer, när en sak du sa inte stämde?”
”Det är just det som är min poäng. Ni ska inte tro på orden. Ni ska bara ha tillit till den känslan inom er som kommer från mig. Som är jag i er. Som är era sanna jag. Sanningen och kärleken finns inom er! Sök mig alltid i första hand där. Tro bara på de ord som ger verklig resonans i ert hjärta och inre.”
”Men kunde du verkligen inte komma på nåt annat sätt att föra fram den poängen än att typ … ljuga för mig?”
”Jag var tvungen att skaka om dig ordentligt och få dig att förstå att inga ord som inte ger samklang i ditt inre är värda att lyssna på. Inte ens ord från mig. Jag vill att alla ska förstå det. Verkligen förstå det. Och jag ville verkligen visa dig känslan i det sambandet. Så att du kopplade ihop den känslan med att avgöra vad som är sant. Så att du kan känna igen visshet när du känner den.”
”Men jag tänkte inte ens på att det du sa inte gav samklang i mig. Jag blev ju glad över vad du sa och tyckte att det var fantastiskt. Även om jag kommer ihåg nu att jag kände visst tvivel, jag kände ju inte igen antalet planeter.”
”Jag gav dig en uppgift som inte var viktigt om den var falsk eller sann och jag visste att du skulle kolla upp det efteråt och inte förmedla det till någon. Jag skulle aldrig komma med osanningar när det gäller att kommunicera råd till en annan människa genom dig. Till dem säger jag vad de har bett om att få veta för att få hjälp framåt i sin utveckling. Inte mer än de behöver veta och inte sånt som de inte har nytta av att veta i det utvecklingsskede de är nu.”
”Du låter så allvarlig. Jättebestämd. Är du arg?”
”Nej, jag är aldrig arg. Men jag vill vara otroligt tydlig med detta. Sanningen finns i er själva, som visshet. Kärleken finns i er själva. Lita på dem! Lyssna på dem! Låt dem växa och sprida sig inifrån er själva.”
”Ska vi inte lyssna på andra lärare alls då? Inte ta inspiration från andra och läsa böcker om andlighet eller lära oss om healing och sånt?”
”Självklart, självklart, självklart ska ni det! Läs allt ni kan, ta till er allt ni kan. Gå kurser, meditera, prata med andra. Diskutera de här sakerna tills ni blir blå i ansiktet. Men ta inte till er något av det som ni inte känner en visshet om i ert inre. Lägg aldrig er sanning och er kraft utanför er själva. Allt ni söker och behöver finns inom er.”
”Inte ens om man hör en röst i sitt huvud som man tror kommer från gud, alltså?”
”Nej, mitt älskade barn. Inte ens rösten i huvudet är mer sann än det som du känner i ditt inre. För den känslan är mitt sanna språk.”

Säger gud saker som inte är sanna?

Samtal med gud 2019-04-30

När jag ställde en fråga för en väns räkning, om astrologi och planeter, gav mig gud ett vackert svar om hur planeterna hänger ihop med chakrana. Att det finns sju himlakroppar inklusive solen och att sju är ett heligt tal i universum. Jorden skulle då motsvara hjärtchakrat inifrån räknat, om solen är kronchakrat. Jag tyckte det lät helt otroligt och har aldrig tänkt på att det kunde hänga ihop så. Svaret var fantastiskt och jag kunde knappt vänta tills jag fick visa det för mina vänner som jag brukar dela mina samtal med gud med. Jag längtade till att få höra deras reaktioner. Men jag kände också lite tvivel om att det med planeterna stämde och när jag sen googlade för att kolla upp planeterna såg jag att det inte gjorde det! Det finns ju nio planeter plus solen – inte sju. Jag fick en klump i magen och läste på lite mer om planeterna. Men helt klart stämmer det ju inte. Jag fick ont i magen och måste gå på toa.

Vad innebär det här nu för mig och för våra samtal? Måste jag överge alltihopa nu? Är allt falskt? Är det bara självbedrägeri och min egen fantasi som skapat allt det här? Vill jag inte överge samtalen och min tro på att detta är sant, för att jag lagt ner så mycket känslomässigt i detta nu?
Eller kan det vara ett test från gud? Men vad skulle det vara för test i så fall? Vad skulle ett sånt test gå ut på – att säga något som inte stämmer? Vad skulle det leda till? Tankarna mal och mal.
Samtidigt så har jag ändå en djup känsla av att allt med gud visst är sant. Att gud verkligen är närvarande i mitt liv. Att vår kontakt är sann. Och jag känner igen den här djupa känslan. Jag har upplevt den åtminstone en gång förut. En gång för sex år sedan kommer jag ihåg väldigt starkt och tydligt. När vi väntade vår andra dotter började blöda ganska mycket och vi trodde att jag hade fått missfall. Jag hade fått missfall förut och det blödde på samma sätt som då. Min man var ledsen och ville trösta mig genom att säga att vi skulle försöka igen. Men jag kände, trots alla tecken på motsatsen, en sån visshet om att det inte var ett missfall och jag kunde inte ens känna mig ledsen över det, för jag visste att det inte var så. Och jag har precis samma känsla nu. Visshet.

Efter att jag varit på toa tar jag kontakt med gud igen. Jag frågar vad som är meningen. Varför skulle gud säga något till mig som inte är sant?
”Det var viktigt att du fick uppleva och känna igen känslan. Känslan av visshet. För att på riktigt förstå vad det är du verkligen kan lita på. Det kunde jag inte förmedla med ord. Och ord är en osäker sak att lita på. Ord är otydliga och andra intryck kan smitta av sig in i orden. Ni kan blanda in era egna ord och tankar och vi kan låta orden bli färgade.”
”Men var det nödvändigt att låta mig förstå det just genom att det som jag uppfattar som ord från gud skulle vara falskt?? De ord jag ville kunna lita på mest av alla!”
”Känslan är det enda ni kan lita på. Den vissheten som du kände. Jag var tvungen att låta dig uppleva den. Uppleva den just i relation till de ord som du trott att du kan lita på mest.
Jag har också uppfattat att du intresserar dig mer och mer för andra system som finns, som med reikisändare, yogafilosofi och astrologi. Det är inget fel i sig, men jag vill påminna dig om att du aldrig ska tänka att något utanför dig är starkare, viktigare eller mer sant än det som finns inom dig.
Ett annat syfte var att få dig att släppa förväntningarna och ego-boostarna som delandet av guds svar kan ge. Det skulle gagna dig att släppa förväntningarna på svaren och inte heller bry dig om hur de tas emot.” ”Men är det verkligen fel? Det är ju underbart att prata om det här med sina vänner. Att glädjas över att gud finns och att man kan ha en kommunikation med dig och att vi kan dela detta med varandra. Är inte det fantastiskt och underbart?”
”Jo, det är det sannerligen. Det jag önskar att du ska slippa är förväntningar på att du ska ”leverera”, att du alltid ska ha ”senaste coola grejen från gud” att komma med. Det gör det inte mer sant, om du har något nytt att berätta som jag har sagt. Jag vill att varje människa ska hitta mig i sitt inre. För det är vad ni vill. Jag har ingen vilja för er som inte är det ni själva vill. Låt inga förväntningar stå i vägen för att se mig. Inte stå i vägen för dig, eller i vägen för någon annan.”

Om karma

Samtal med gud 2019-04-01

”Hej”
”Hej”
Gud ger mig en skjuts av kärlek som får mig att spricka upp i ett stort leende.
”Hur känns det här då?”
”Haha, bra. Det känns bra. Det känns så skönt att få vara ordentligt med dig igen. Att ha tid, lugn och ro och få vara ostörd med dig igen.”
”Du, det är något jag har funderat över en hel del på sista tiden. Det har kommit upp i olika samtal och diskussioner och det… skaver liksom för mig. Så nu vill jag fråga dig om vi kan reda ut det?
Finns karma alls och hur funkar det i så fall?”
”Det beror på vad du menar med karma. Det finns en kraft och en motkraft. En energi och en kontraenergi.”
”Men finns den kraften på ett sätt som gör att tidigare liv kan påverka mitt nuvarande liv? ”
”All tid är ju samtidigt. Alla liv är samtidigt. All energi är samtidig.”
”Men kan saker vi gjort i tidigare liv påverka oss på ett sätt som vi inte är medvetna om i våra nuvarande liv? Det är nog det som stör mig mest, att det skulle vara saker som är helt utanför mitt medvetande, som jag inte kan påverka.”
”Det beror på hur ni ser på det. Att ni ska få ”sona” eller ”betala en skuld” från ett tidigare liv skulle vissa kunna uppfatta det som. Men existensen handlar inte om brott och straff. Inte ens om balans, som jag nämnde förut när Sonja frågade mig om karma. Det är inte för att få balans som karma existerar, det är inget som ska ”jämna ut sig” eller ”rättvisa som ska skipas”. Existensen handlar om utveckling! Och karma är processen i den här utvecklingen. Det som man skulle kunna kalla ”påverkan från ett tidigare liv” eller att ”ha en karmisk skuld” är i själva verket att ni vill utforska. Ni vill utforska varje aspekt av vad det är att vara människa. Det handlar inte om ”goda” och ”onda” gärningar, utan att ni vill utforska och uppleva allt. Och då kan kan det självklart bli så att ni ett liv har varit ”förövare” av något och att ni i ett senare liv vill uppleva aspekten ”offer” för detsamma. Men det handlar inte om skuld, utan om utforskande. Och det är en del av processen som ni vill uppleva. Den heliga processen.”
”Tack för förklaringen. En annan sak som jag ibland fastnar i, om man skulle tro på karma. Eller om det inte är karma då. Men det här att man valt sin livssituation. Om man man ”valt” att vara en prostituerad liten flicka på en bordell i Nepal, till exempel, ska man låta folk vara kvar i sin livssituation då? Ska man låta bli att hjälpa dem ur den, om de har valt att uppleva den?”
”Självklart ska du hjälpa dina medmänniskor. Det har vi pratat om förut också, bland annat när du frågade om lidande. Och Sonja besvarade det bra när ni pratade om det igår. När du hjälper en annan människa är det en del av er gemensamma process. Då utför ni det som livet verkligen handlar om – ni visar vad kärlek är. Kärlek är den kraft som genomtränger allt och har förmågan att spränga alla processer och system. Det är verkligen en sanning att kärleken är starkast av allt! Och när ni visar det i världen visar ni den mest grundläggande gudomliga sanningen. Och ingenting ni kan uppleva i livet är viktigare än det. Så svaret är återigen: JA. Självklart ska du hjälpa en medmänniska som lider. Av och med kärlek ska du hjälpa henne.”

”Vet du, på sista tiden tycker jag att jag är mycket tryggare i mig själv. Eller är det i dig? Känns som att jag har svårt att skilja på oss nuförtiden… Men det jag menar är att när andra kommer med åsikter eller teorier eller har läst saker i böcker, som kanske låter vederhäftiga eller har många anhängare, så känner jag snabbt vad som är sant för mig och jag börjar liksom inte vela, som jag nog skulle gjort tidigare. Eller känna att vilket som helst av det skulle kunna vara sant. Jag känner vad som är sant i mig och jag känner mig så himla trygg i det, på ett sätt som känns ganska nytt för mig. Och det är nog alltid i samklang med det du skulle säga, men jag behöver knappt fråga längre vad du skulle säga, för jag känner det redan. Fast jag kanske inte kan formulera och reda ut varför, som du kan. Men jag känner det. Vet du vad jag menar?”
”Jag vet vad du menar och jag känner att du är uppriktigt glad över det.”
”Ja. Ja, det känns väldigt skönt och befriande. Befriande för att jag inte behöver följa någon tro eller tro på någon auktoritet utanför mitt eget inre.”

”Vad tycker du om det här med Reiki-healingen då? Nu gick jag ju en första kurs i helgen som var.”
”Vad jag tycker? Att det är bra? Är det vad du vill höra?”
”Haha, jag vet ju att du inte gillar att uttrycka dig med ”bra” eller ”dåligt”. Men vad tycker du – är det ett bra steg för mig att ta?”
”Haha, är det ens en fråga? Har vi inte redan gått igenom allt det här? Sa du inte precis nu att du börjat lita på dig själv?”
”Jamen det var du som fick in mig på hela det här spåret, så nu håller jag dig ansvarig. Det var du som visade mig energifälten som finns runt kroppen och tipsade mig om att läsa om chakran. Och sen ledde det vidare till reiki-healing. Det finns inga förbehåll då, inget ont man kan göra med det eller så?”
”Det har vi ju redan rett ut. Och du googlar ju och letar bevis hela tiden. Finns det nåt kvar som du inte kollat upp? Är det för din egen skull eller för andras skull som du vill ha bevis på att healing funkar och inte skadar?”
”Hmm, det måste jag fundera lite på. Är det för min egen skull eller för andras?…
Jag tror att det är mest för andras skull, för jag tror ju på att det fungerar och inte skadar om man väljer att kanalisera kärlek, utan att lägga in sitt ego eller sin egen vilja i det man förmedlar. Men jag skulle vilja kunna hänvisa till forskningsresultat för att det inte ska uppfattas som rent hittepå eller önsketänkande. För att man skulle kunna ha en annan diskussion om det än bara jag tror/tror inte på det. Att man kunde diskutera energi på ett vetenskapligt sätt.”
”Det kan du söka vidare på om du vill ha den diskussionen. Men var inte för mycket uppe i ditt huvud och lägg inte för mycket energi på det intellektuella. Om du har valt att göra detta, då ska då göra det. Gå och ge av denna energi med kärlek.”
”Ok, ok. Jag gör så då.”
”Ja, kör bara!”

Beskriv vad kärleken är

Samtal med gud 2029-02-15

Gud är petig med hur jag sitta ikväll. Jag sätter mig lite halvrakt i sängen, men gud vill att jag ska sätta mig med benen i kors och ta in fötterna mer under baken till. Jag är lite motsträvig, för jag är verkligen ingen vig person och har alltid tyckt att skräddarställning är väldigt obekvämt och ansträngande. att sitta i Men till slut hamnar jag i en ställning som faktiskt känns väldigt bra. Den känns inte obekväm, utan avslappnad men samtidigt kraftfull på något sätt.

Jag tänker på det som hänt de senaste dagarna. De härliga möten och samtal som jag har haft med mina vänner. Hur en av mina vänner stod inför ett stort val i livet och kände stor ledsenhet inför det. Hon frågade om råd av gud genom mig och svaret hon fick var väldigt tydligt. Sen hände saker väldigt snabbt och faktiskt som gud hade sagt. Vi var nog alla lite chockade. I alla fall jag, som fast jag haft de här samtalen länge och fast jag fått andra ”bevis” ändå har ett stort tvivel i mig om allt det här verkligen kan vara på riktigt. Mina vänner underar hur jag fortfarande kan tvivla. Men nu känner jag mig mer övertygad än nånsin. Jag misstänker att den här ”hjälpen” från gud till min vän var en minst lika stor hjälp till mig. Fast jag nästan skäms lite att det ska behövas bevis för att jag ska tro, så är jag ändå mycket mer tacksam än skamsen över det. 

”Hej. Alltså, TACK för det du gjort de senaste dagarna! Du har gjort flera saker som verkligen har stärkt min tro på dig. Stärkt min tro på att du är på riktigt. På att vi är på riktigt. På att det här är på riktigt. Och vet du vad som är det bästa med att jag faktiskt vågar tro på det?”
”Berätta.”
”Det bästa är att om allt det här är på riktigt, om allt du säger är sant, då innebär det att den här världen som vi lever i är magisk, att allt är besjälat, att allt har en mening. Det är ju det man drömmer om som barn, men de flesta nog dömer ut när de blir vuxna. Och nu känner jag att jag vågar tro på det! Det är ju ta mig fan – nej, ”ta mig gud” – helt, helt underbart! ”
”Ja, det ÄR underbart. För NI är underbara. Alla ni är fantastiska, älskansvärda själar.
Och här är mitt budskap till er, älskansvärda själar: Ta hand om varandra. Det är mitt budskap till er. Ta hand om varandra.
Älska varandra. Se varandras storhet. Se storheten i dig själv genom att se den i den andre. Och se mig i dig själv, för du är en en del av mig. Ni är alla en del av mig. Och det som är en del av gud kan inte vara annat än stort, underbart, vackert, perfekt!”
”Du gör min värld perfekt. Perfekt. Jag kan inte se hur jag kan be dig om något mer.”
”Genom att se din värld som perfekt så gör du den perfekt. Genom att öppna dig för mig kan du se med mina ögon. Då ser du kärleken. Du ser med kärlek.”
”Vad är egentligen kärleken? Kan du definiera den?”
”Kärleken är allt som är. När du ser det så ser du sanningen. När du ser det så förstår du hur illusionen fungerar. Ja, den här världen är en illusion. Många har sagt det och många andra har fördömt den tanken. Men att den här världen är en illusion betyder inte att den inte har en viktig roll att spela eller att ni inte ska förhålla er till den. Ni har skapat illusionen för att kunna uppleva vissa saker. Så välsigna illusionen och dess underbara funktion. Men när ni kan se vad som är kärlek och vad som är illusion, då kan ni se med sanna, kärleksfulla ögon. Kärleken är allt som är. Det som ni uppfattar som ondskefullt och kärlekslöst existerar ju också, i ert medvetande. Men det är en del av illusionen som är skapad för att påminna er om kärlekens verkliga kvalitet och värde. Och när ni kan skilja på illusionens uppgift och kärlekens sanning, som alltid ligger där bakom, då ser ni existensen som den verkligen är.”
”Men kunde du beskriva kärleken? Nu sa du bara att den är allt som är.”
”Hur beskriver man allt som är? Det var precis det jag ville förklara. Det är en del av illusionens uppgift – att beskriva vad kärleken är. Det är själva din uppgift på jorden: att beskriva vad kärleken är! För varje liten upptäckt du gör, för varje konstverk du skapar, för varje klokt och vänligt ord, för varje sång, för varje kärlekshandling, så beskriver du vad kärleken är. Även om du får motstånd, hat, hårda ord och våldshandlingar emot dig. Ja, framför allt om du får det, så kan du beskriva vad kärleken är. Det, min älskade vän, är din uppgift, inte min. Beskriv vad kärleken är.”
”Det låter som att jag ska skriva en biografi över dig då.”
”Det är ingen dum tolkning – ”mitt liv på jorden: en biografi över gud och kärleken”. Sämre målsättning kan man ha med sitt liv.”
”Oj. Ja, verkligen. Och här har jag trott att jag aldrig haft någon målsättning med mitt liv…”
”Du ser.”
”Ser. Ja, det var ju just ordet du använde. Jag ser. Ja, precis så känns det i mina bästa stunder. Åh, vad jag önskar att mina bästa stunder ska bli ett permanent tillstånd!”
”Då får du fortsätta att se. Fortsätta att vara öppen. Öppen för sanningen och öppen för mig. För det finns inget som är sant som inte är jag.”
”Tack. Tack för att jag får dela det här med dig. Och med andra. Vilken resa vi gör tillsammans!”
”Jag älskar dig.”
”Jag känner mig alldeles varm i hjärtat. Tack. Jag älskar dig.”

Om rädsla och självbild

Samtal med gud 2018-12-12

”Hej”
”Hej”
”Vänta, jag måste ställa in mig ordentligt.”
”Jag är ju redan här.”
”Är det verkligen du? Är det här verkligen på riktigt eller inbillar jag mig allt det här?”
”Ska du fråga det varje gång vi pratar?”
”Ja, är det inte konstigt att vi har pratat så länge och jag har fått så bra svar. Och ändå så kan jag inte riktigt tro på det. Ändå känner jag tvivel hela tiden. Men det känns mer som att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar ju inte på att gud finns, eller att människan har en själ som överlever kroppen. Men jag verkar tvivla på att jag kan tala med dig såhär. Jag tror det blivit värre nu när jag har börjat att förmedla det du säger till andra människor. Då upplever jag ett mycket större ansvar för att det verkligen ska vara sant och rätt. Suck. Det är så mycket som skulle vara enklare om jag bara hade de här samtalen med dig för mig själv. Men jag märker ju att de som jag har delat det med har haft så stor glädje av det. Och jag tror ju att många skulle ha glädje och nytta av att höra och läsa det. Så jag känner ändå större ansvar att inte fega ur och att fortsätta dela med mig.”
”Ja, det är vad du egentligen vill.”
”Jag tycker också det är väldigt jobbigt att tänka på hur folk kommer se på mig. Kommer jag bli ihopklumpad med alla som håller på med alla former av andlighet, astrologi, kristaller, med mera? Ja, antagligen. Och det säger väl mest om mina egna fördomar, att jag inte vill bli ihopklumpad så. Men det känns också som att jag själv måste ”köpa hela new age-paketet” om jag nu går ut med det här att jag samtalar med ett högre medvetande.”
”Du måste ingenting. Var dig själv och ta bara ansvar för att säga din sanning. Hur andra ser på dig, uppfattar vad du säger eller vad de förknippar dig med, det är inte ditt ansvar.”
”Nej, inte mitt ansvar. Men det känns jobbigt med bilden de kanske kommer ha av mig.”
”Vad är det i det som känns jobbigt?”
”Hm, bra fråga. Jag har inte trott att jag varit så mycket av en kontrollmänniska, men det här önskar jag tydligen att jag kunde kontrollera – bilden av mig.”
”Varför?”
”Ja, varför? Jag antar att det har med rädsla att göra igen.”
”Nu börjar du närma dig något. Vad är du rädd för i att folk kan uppfatta dig på ett sätt som du inte själv uppfattar dig?”
”Det är väl i princip vad alla människor håller på med? Alla försöker ju förmedla vilka de vill vara och hur de vill bli uppfattade med hur de klär sig, vilken utbildning de skaffar, vad de har för intressen, musiksmak och så vidare.”
”Ja. Ändå kan ingen kontrollera bilden andra människor har av en. Det finns lika många bilder av dig som det finns människor som känner till dig. 
Men vad är det du är rädd för här?”
”Hm. Om jag ska gå till botten med det då. Rädd för att inte bli omtyckt och i förlängningen älskad, då.”
”Mitt i prick.”
”Det känns ju rätt sopigt, när jag vet att jag är älskad av dig. Borde inte det räcka, liksom? När ska rädslan ta slut? Det känns som att jag måste vara i symbios med dig hela tiden för att bli helt fri från rädsla.”
”Det är faktiskt en ganska korrekt analys. Åtminstone är det så att när du är i symbios med mig – sammansmälter eller går upp i mig, då är du fri från rädslan. Då existerar den inte längre, eftersom den bara är en konstruktion i din hjärna. Apropå att du är rädd för konstruktioner av din hjärna, så kan jag berätta att det är rädslan som är den konstruktionen och inte jag eller våra samtal. Rädslan är något som ni konstruerar för att få uppleva det som inte är jag – frånvaro av kärlek. Frånvaro av kärlek är ju egentligen en omöjlighet, eftersom jag är allt som är och jag är kärlek. Men för att kunna uppleva det så måste er hjärna skapa den illusionen. Och med denna tydliga, fysiska värld som ni har skapat är det också lätt för hjärnan att övertyga er om att det är sant. Det är ju ett redskap som ni har för att få uppleva just detta, så det är ingen mening med att vara arg på eller förbanna rädslan. Men när ni inser att den inte tjänar något syfte för er längre så kan ni bara betrakta den, se att den är där, sen låta den gå och förklara att den inte har någon makt över er längre.”
”Jag tror jag hänger med. Men om det nu är meningen att vi ska uppleva det här – det som inte är du – om det är meningen att vi ska känna rädsla, varför ska vi inte bara stanna kvar i det och uppleva det då? Varför ska vi plötsligen fatta att det är en illusion och inte leva i rädsla längre? Var det inte det som var poängen med att vara människa här på jorden?”
”Det finns många poänger med att vara människa här på jorden. Nu är du i det skedet av din utveckling att du vill gå vidare, du vill uppleva nästa steg i att vara människa, att vara på ett mer medvetet, mer utvecklat plan. Tro mig, du har haft din beskärda del av rädslan. Det här är inte det första livet du lever på jorden. Du har upplevt tillräckligt. Ni har som människosläkte upplevt tillräckligt för att vilja ta nästa steg i er utveckling. Ni vill gå vidare. Om ni ska lyckas beror på hur många som är redo att släppa rädslan.”
”Oj, det låter som att det kommer bli svårt. Det känns ju som att rädslan har ett enormt stort grepp om mänskligheten just nu. Och att den bara ökar i takt med att de upplevda hoten ökar. Och att vi i och med det litar mindre och mindre på varandra och våra institutioner.”
”Ja. Men allt det är också ett tecken på att ni är på väg att göra ett val. Även i en enskild människas liv upplever man kaos och tvivel innan ett stort val i sitt liv. Man känner sig mer vilsen än nånsin, innan man med fasta steg går på den nya vägen och känner sig trygg där.”
”Det känns verkligen på många sätt som att världen är på väg åt helvete just nu. Klimatkris, polarisering och rädsla. 14-åringen är säker på att det kommer bli krig. Jag förstår verkligen att det är många som mår dåligt nu. Många ungdomar. Det är lätt att få en svartsyn och känna förtvivlan. Är det det nåt du vill säga till oss som läser det här? Vad ska vi göra?”
Var inte rädda! Var kärleksfulla. Var källan till kärlek. Var modiga. Var öppna. Prata om det, sprid er kärlek, sprid det ni tror på. Göm inte undan er och stäng er inte inne i rädsla. Mer än nånsin nu behövs det kärlek och mod i världen. Demonstrera och visa att den finns och att ni tror på den! Det är det absolut bästa ni kan göra.”

Om mening i det man gör

Samtal med gud – svar på andras frågor 2018-11-29

En bekant bad mig ställa några frågor till gud som hon gärna ville ha svar på, bland annat om framtiden i sitt yrke som instrumentbyggare och meningen med det. Med hennes godkännande publicerar jag en del av frågorna och svaren.

”Hej, nu har jag några frågor att ställa för X räkning. Går det bra?”
”Din främsta uppgift är att hjälpa din vän att lita på sig själv. Jag vill att hon pratar med mig och lyssnar på mig. Men hon ska veta att jag finns i hennes inre och inte hos någon annan. Hon kan ta till sig budskap från andra håll, men måste lyssna djupt inne i sig själv för att avgöra vad som är sant. Det är lätt att man låter rädsla svara på det man hör. Rädsla som har funnits hos en länge är stark och det är lätt att tro att rädslan är den inre rösten som svarar med ”intuition”, när man känner att man snabbt får ett svar i huvudet om vad som är sant och falskt. Fråga dig istället vad kärleken skulle säga om detta. Vad är kärlekens åsikt om det? Om du svarar på en fråga med kärleken som utgångspunkt ger det alltid rätt resultat. Och med kärleken menar jag den kärlek som är du, det magiska och gudomliga i dig. Förväxla det inte med att göra saker för andra, i tron att du gör dem en tjänst, om du därmed upplever att du sviker dig själv. Då är inte kärleken utgångspunkten, fast man kan tro det.”

Fråga:
”Vad kommer fiolens form ifrån? Är det en spegel av den mänskliga kroppen?”

Svar:
”Nej, man kan inte säga att den speglar den mänskliga kroppen direkt. 
Allt i universum är energier. Och energier består av svängningar i harmonier. Ljudvågorna är kurvor och fiolen och många andra instrument har kurvor och bågar. Instrumentens kurvor är de som samspelar mest harmoniskt för det syfte de ska uppfylla. 
På det sättet kan man också likna dem vid människokroppen – att vissa kurvor är optimala för den tänkta funktionen. Men instrumentet är inte skapat för att efterlikna kroppen, utan ett resultat för den optimala harmonin och funktionen – på samma sätt som människokroppen är.”

Fråga:
”Var det menat att jag skulle ha stannat kvar på min förra arbetsplats?”

Svar:
”Det finns inget ”menat” i världen. Ni får alla en palett med färger i form av situationer och omständigheter i era liv. Vad ni sen målar med den paletten är upp till er. Du gör hela tiden val, varje dag, hela tiden. De valen skapar din verklighet och vem du är i den verkligheten. Men därför finns också möjligheten att hela tiden välja nytt och välja om! Älta inte det som varit. Gå in i morgondagen med lust, ödmjukhet, entusiasm och kärlek! Gör det du vill göra NU.”

Fråga:
”Jag läser en bok för att lära mer om tonernas/ klangens inverkan på människan. Är den en bra källa? Teorierna är relativt komplicerade tycker jag, Behöver det vara så komplicerat?”

Svar:
”Jag är glad att du vill lära dig mer om tonernas och vibrationernas inverkan på människan! Där finns så mycket härligt att veta. 
Man kan säga att det både är komplicerat och enkelt. Vibrationer och toner är något väldigt fundamentalt i hela existensen, i hela universum och för er som människor. Det kanske inte är någon nyhet för dig att minsta partikel av allt som ingår i skapelsen vibrerar? Och musikens inverkan på människan kan knappast någon förneka. Det är som sagt väldigt grundläggande. 
Det grundläggande skulle man ju då kunna säga är just enkelt. Men det innebär inte att det inte finns oändligt mycket att veta och att lära sig om detta grundläggande och alla dess uttryck i världen. 
I boken du läser finns många bra insikter. Men jag skulle råda dig att inte bara gå till en källa i det här fallet. Läs andra böcker med liknande inriktning, eller med mer inriktning på energier, harmonier och flöden. Det du läser i varje bok, där du känner en samklang i ditt hjärta med det du läser, kommer du känna igen som din sanning. Och ju mer du läser, desto mer kommer du att känna igen mönster och se samma sak uttryckt på olika sätt. Då kommer du att komma fram till DIN sanning om detta och därigenom skapa den instrumentbyggare och musikutövare som du vill vara. Och det är just det som är det viktiga.”

Fråga:
”Kan du genom Hanna hjälpa mig vidare?”

Svar:
”Ja, vad tycker du att vi gör just nu? Tycker du att det hjälper?
Min älskade vän, jag svarar gärna på dina frågor. Men som jag sa till Hanna i början så vill jag främst att hon bidrar till att du hittar och lyssnar på din egen röst – på mig i dig. 
Men jag ska inte pressa dig. Du kan fortsätta ställa frågor såhär tills du känner dig trygg. 
Jag är så glad att du har påbörjat den här vägen! Att du vågar lita mer på mig och se saker ur ett annat perspektiv. Känner du att jag hela tiden håller dig i handen? Tänk att jag gör det, för det är precis vad jag gör. Tillåt dig själv att se det, mitt älskade barn. Jag är alltid vid din sida.”

Fråga:
”Vem behöver dessa instrument? Är det/Varför är det viktigt att tillverka dem?”

Svar:
”Ja, det är en lika stor fråga som ”Vem behöver den här världen? Varför är det viktigt att den finns?” Det är en väldigt grundläggande fråga för er som människor. Och därför skulle jag vilja att du besvarar den själv, för det finns ingen mening med någonting, om inte ni ger det en mening.
För en del verkar hela världen ju vara utan mening, så till den grad att de väljer att lämna den. Om hela världen kan vara meningslös, då kan väl en fiol vara meningslös? Med det vill jag förstås inte säga att världen är meningslös, utan att allt i den här världen finns till som redskap för er, mina älskade barn, att uttrycka och visa vilka ni är. Att visa att ni är en del av mig och därigenom att visa vem gud är. Kan du föreställa dig något på jorden som kommer närmare att uttrycka vad gud är, än en orkester i samklang med finstämda instrument, skapade med kärlek? 
Vilken mening det har för dig får du själv bestämma.”

Fråga:
”Är det viktigt att skydda kunskapen om sina metoder att bygga instrument?”

Svar:
”På ett väldigt övergripande plan finns det ingen kunskap som behöver skyddas. 
Om man känner att man behöver skydda kunskap så innebär det att man inte litar på att mottagaren av kunskapen kommer att använda den till det syfte man själv anser vara gott eller rätt. Så hur man förhåller sig till detta speglar hur man förhåller sig till världen i stort och hur man ser på andra människors fria vilja och vad de gör med den. 
I och med den här frågan undrade Hanna om man då skulle dela med sig till exempel av kunskapen om hur man gör en atombomb. Det är en fråga som ni människor bör diskutera mycket, ni bör över huvud taget diskutera mycket konsekvenser av det ni gör och vad det egentligen är för värld ni vill skapa. Men jag hävdar att kunskapen kommer ut förr eller senare ändå. Sen kan ni ingå avtal om på vilket sätt den ska användas. 
Just vad det gäller kunskapen i hur man bygger instrument och hur den kan användas eller missbrukas – där blir det lite liknande svar som tidigare. Ju mer av dig själv du lagt ner i ett instrument, ju mer kärlek, desto mer ger du vidare till mottagaren. Det finns många mottagare som verkligen värdesätter detta och de kommer då välja ett sådant instrument. Vad det kan få för ekonomiska konsekvenser, på vilket sätt man ska dela kunskapen, om man ska det, måste ni själva komma fram till. Nu har jag bara beskrivit de grundläggande funktionerna i kunskapsdelning. Allt blir vad ni kollektivt gör det till.”

Hanna frågar:
”Är det något mer du vill säga till X?”

Svar:
”Fortsätt! Jag är så glad över den väg du slagit in på och din nyfunna gnista. Jag älskar dig oändligt, min vackraste ros i trädgården.”




Test på tillit

Samtal med gud 2018-09-28

Jag känner mig ganska nedstämd idag efter ha pratat med 13-åringen som tycker att livet är tungt och inte har lust till något. Jag skulle så gärna vilja kunna föra över lite livsglädje och framtidstro till henne.

”Hej. Jag känner mig ganska sorgsen. Jag vet inte vad jag ska göra med det här.”
”Tillåt dig att vara sorgsen. För att sorgsenhet ska gå över är bästa sättet att ta emot känslan och känna den ordentligt. Om du vill kan du analysera orsakerna till den, men framförallt ska du acceptera känslan, sen kan du välsigna den och låta den gå.”
”Tack. Ja, det löser ju det med min känsla. Men min dotters liv då, jag kan ju inte bara låta henne vara. Jag vill ju hjälpa henne.”
”Om du vill göra saker med henne och lära henne saker så kan du ta med henne i det du gör. När du gör något litet jobb på datorn kan du låta henne vara med och prova och du kan visa hur du gör. Och om ni gör saker för bloggen eller med den utvecklingen så kan du låta henne vara med där också.”
”Tycker du jag ska låta henne läsa bloggen?”
”Nej, det är för tidigt för henne. Men du kan berätta vad ni gör och låta henne vara med i det du gör praktiskt omkring det, så ni gör saker tillsammans och hon kan lära sig nya saker.
Men du måste också ta ett steg tillbaka i vissa situationer och låta henne ta ansvar för sitt liv. Som det ni pratade om igår, att hon också måste vara med och ta beslut som gäller henne själv. Så klart ska du fortfarande hjälpa henne, men hon behöver bli mer medveten om sitt eget ansvar. Även om hon inte alltid är redo att ta det, så är det bra att du för det på tal.”

Jag tar en paus för att prova det gud pratade om igår – att skriva påståenden på lappar och känna vilket som är sant. Jag tar tre likadana lappar och skriver på dem ”Jag tycker inte om min dotter”, ”Jag är likgiltig inför min dotter” och ”Jag älskar min dotter”. Sen blandar jag lapparna så jag inte vet vilken som är vilken. Jag håller handen över varje lapp, blundar och försöker känna in energin. Det är väldigt svårt att känna någon skillnad alls på dem. Till slut väljer jag en och på den står det ”Jag tycker inte om min dotter”! Jag blir både rädd och ledsen och känner mig helt desillusionerad. Jag funderar över om jag kan ha gjort något fel, inte fokuserat tillräckligt, eller vad. Jag bestämmer mig för att försöka en gång till och fokusera ännu mer. Men jag får samma känsla med de nya lapparna med samma budskap. Har väldigt svårt att känna någon skillnad alls. Jag väljer till slut en igen och på den står det ”Jag är likgiltig inför min dotter.”
Nu känner jag mig riktigt knäckt och får verklig ångest. Är allt det här jag håller på med bara ett spratt från min hjärna? Var ingenting av det sant? Jag kan inte få ihop det med att gud tyckte jag skulle prova det här med lapparna och att det sen inte stämmer alls. Om gud föreslår det här som ett sätt vi kan tala med henne och så är svaren helt fel. Då kan ju inget av det jag pratat med gud om stämma. Jag sitter och tänker över allt och mår riktigt dåligt över det. Sen sätter jag mig ner och försöker få kontakt med gud igen. Eller är det min egen hjärna, bara?

”Var inte ledsen.”
”Du sa ju förut att man skulle ta emot ledsenhet och känna den.”
”Ja, men du behöver inte vara ledsen över det här med lapparna.”
”Det funkade ju inte alls för mig! Jag vet inte vad jag ska tro nu. Jag kände nästan ingen skillnad alls på dem och när jag valde så valde jag fel! Hur ska jag kunna förmedla nånting alls till människor? Det här stämde ju inte alls!”
”När du frågade igår så frågade du hur folk kan tala med mig och få vägledning av mig.”
”Ja.”
”Det du skrev på dina lappar nu var ju någonting du redan visste svaret på, på alla plan – kropp, själ och ande. Du behövde ingen vägledning alls i påståendena på lapparna.”
”Det är ju sant. Men borde jag inte känt den lappen som sanningen stod på? Borde jag inte känt den vibrationen eller energin från sanningen?”
”Du kände ju när du skrev påståendena på lapparna. När du skrev att du inte tyckte om din dotter kände du starkt att det inte var sant och när du skrev att du älskade henne kände du att det verkligen var sant. Hade det varit riktiga frågor skulle det i det här fallet ha räckt med att skriva ner det på papper för att veta svaret. Men lapparna hade ingen roll att spela. De var helt neutrala i ditt ”test”. Det enda du testade var ju om du tror att du kan lita på gud.”
”Men jag tycker ändå att det borde ha känts på lapparna. Lika väl som att det kändes att skriva det.”
”När du skrev det var det ett budskap från dig, därför kändes det – rätt och fel. Men lapparna hade ingen roll mer att spela. De hade inga budskap att förmedla. Det var som om du hade skrivit ”asfalt är svart” på en lapp.”
”Så för att prova den här metoden måste jag ha något som jag undrar över på riktigt, något jag vill ha vägledning i?”
”Ja. Och som sagt kan det räcka att skriva ner det och känna efter.”
”Men jag kände ju när jag skrev nu med, fast det var något jag redan visste.”
”Ja. Men som jag sa – något du tänker, säger eller skriver är ett budskap. Det är inte neutralt för universum och därför kände du det. Men lapparna hade ingen funktion mer och var neutrala.”
”Ok. Jag var beredd att kasta hela den här bloggen och min mediala förmåga i papperskorgen idag. Jag är glad att du förklarade. Det känns faktiskt som en riktigt bra förklaring och jag tror inte min hjärna hade kommit på en så bra förklaring. Jag antar att vi är tillbaka till det där med tillit igen.”
”Kan du tänka dig att fortsätta ett tag till med bloggen då?”
”Ja, jag kan nog det.”


Tillägg: Ett par dagar senare pratade jag med Sonja om mitt ”experiment” och hon kunde inte förstå hur jag trodde att jag skulle få ett svar på en sån ”fråga”. För henne var det rätt självklart att det inte skulle ge någonting.
I efterhand får jag medge att både Sonja och gud är klokare än jag!

Om att lita på sin röst, attraktionslagen och samklang

Samtal med gud 2018-09-25

Under den senaste tiden har jag igen fallit tillbaka i tvivel. Tvivel på rösten i mitt huvud. Är det verkligen gud jag talar med? Eller är det bara mitt undermedvetna som är bra på att dra fram svar som passar till mina frågor? Och spelar det i så fall någon roll om det verkligen är gud jag talar med, eller kan man lika bra ta till sig det mitt undermedvetna har att säga?
När jag pratade med en vän nyligen så föreslog jag för henne att jag skulle be gud att berätta något som var helt okänt för mig, för att få helt säkra bevis på att det verkligen är gud jag talar med. Fast jag redan har gjort ett sådant ”test” när jag kanaliserade gud med Sonja, den enda som jag kanaliserat för. Det var ett par frågor som jag verkligen inte visste svaret på och de stämde. Men tvivlet gnager fortfarande i mig. Så i natt när jag pratade med gud så tog jag upp ämnet igen.

”Jag har känt sånt tvivel på sista tiden och jag tycker att jag hört din röst svagare och otydligare än förut.”
”Du känner ju till det som kallas attraktionslagen?”
”Ja.”
”Det du skickar ut till universum manifesteras hos dig. Så som du tänker och talar om något, så visar det sig i ditt liv.”
”Ja.”
”Det är en universell lag och den gäller faktiskt även våra samtal.”
”På vilket sätt då?”
”Mitt kära barn. Jag säger inte att du inte ska tvivla. Att du inte ska söka din egen sanning och lyssna efter precis vad som är sant för dig – det har jag ju sagt tidigare att det är det viktigaste.
Men det fungerar också så att det du tänker och säger om våra samtal manifesteras för dig. Om du ofta säger att du inte litar på min röst i dig, om du säger att du vill skaffa bevis för att det verkligen är jag – då är det som att du säger till dig själv att gud inte är någon du litar på, ingen vars röst du kan höra. Det manifesteras väldigt konkret hos dig och du får verkligen svårare att höra mig och få kontakt med mig. Det är inte jag som vill tvinga dig att lyssna på mig, men det är du själv som skapar den verkligheten för dig.”
”Aha. Ja, det låter väldigt sant när du säger det. Jag vill ju verkligen ha en bra kontakt med dig och höra din röst tydligt. Av rent egoistiska skäl, om inte annat, för att jag mår så otroligt bra när jag har mycket kontakt med dig. Det är som att leva i ett lyckorus när det är som bäst. Och det har blivit så otroligt tydligt att när det går dagar utan att jag verkligen pratar med dig, så mår jag direkt sämre och sämre. Börjar älta saker, känna mig som en sämre människa och blir mycket mer stressad. Och det påverkar dessutom hela min familj.”
”Ja. Det är därför jag tjatar på dig att du ska sätta undan tid för att prata med mig. Fokuserat. Inte bara lite här och där, som visserligen är väldigt trevligt och underbart. Det måste inte ta lång tid, men du behöver fokuserat ägna dig åt vår relation. Varje dag. För bara de tillfällena då du pratar med mig samtidigt som du gör något annat, ger inte den effekten du säger att du vill ha. Jag säger att det är du som vill ha det, för jag skulle aldrig tvinga mig på dig, men jag påminner dig gärna om vad du behöver göra för att uppnå det du vill uppnå.”
”Ja. Tack. Jag menar det verkligen!”
”När kan du då?”
”Vadå?”
”Titta i kalendern. När kan du prata med mig den här veckan?”
”Eh ja. Det har varit så fullt upp. Jag måste ju jobba nu måndag till onsdag och sen är jag så trött på kvällarna att jag somnar med barnen.”
”Vi skulle ju skriva på papper, så dagtid är bättre. Torsdag och fredag 10-11. Då har du tid. En timma är ordentligt med tid att prata och du har den tiden.”
”Ja, torsdag funkar ju, men fredag hade jag en tid bokad då.”
”Den kommer du ställa in eftersom din man inte kunde följa med.”
”Just det. Jag ringer och avbokar imorgon.”
”Bra. Torsdag och fredag 10-11 då.”
”Vi bestämmer det.”

”Du, en annan sak. Jag kollade ju på Neale Donald Walschs böcker på Bokus och så kom det upp relaterade böcker där, med två andra personer som också haft samtal med gud.”
”Ja, dem har jag också talat med. Vi har haft väldigt fina samtal.”
”Aha. Jag fick en känsla när jag såg dem, att de som skrivit dem liksom inte nått ut med sina böcker.”
”Du kommer nå ut på ett annat sätt. Du pratar med en annan röst, i andra kanaler och har ett annat nätverk.”
”Ok. Men spelar det någon roll? Vad är meningen här? Varför når vissa ut och vissa inte? Och vad var meningen med samtalen ni hade och med dem böckerna, om nästan ingen läste dem?”
”Ni har alla olika röster. Och olika röster tilltalar olika människor vid olika tillfällen. Även min röst hör varje människa på sitt eget sätt. Och det sättet kan dessutom förändras i takt med den människans utveckling. Din röst kommer att tilltala vissa människor, som är i samklang med dig just nu. Samklang är ett väldigt passande ord i det här sammanhanget. Man skulle kunna likna det vid en orkester. Allt är ju vibrationer, som vi har pratat om förut. Och när människor vibrerar på liknande sätt, dras ni till varann och det uppstår harmoni.”
”Är det också ett kluster, som du nämnde förut?”
”Nej, det är en mer kollektiv utveckling för hela människosläktet. Ni är på väg någonstans tillsammans och varje sån här konstellation, både liten och stor, tar er vidare i utveckligen. För att gå vidare med liknelsen med orkestern – en person hör musiken och tycker om den och lägger sitt eget instrument till orkesterns harmoni. Personen har sin egen vibration, men den vibrerar i samklang med de andra och blir en del av orkestern.”
”Då ansluter jag min lilla oboe, då.”
”I just den här orkestern är det snarare så att du är dirigenten, eller flöjtsolisten, om du vill. Den som andra lyssnar på och lägger sina instrument till.”
”Jag känner mig fortfarande inte helt bekväm med att vara den som andra lyssnar till, på det sättet. Men vi låter det vara så. Men hur är det med dem som inte når ut, som vi pratade om? Då blir det ju inga orkestrar.”
”Det kan bli fantastiska kvartetter. Tycker du inte att kvartetter har ett värde i musikutövandet?”
”Jo, verkligen.”
”Som sagt har alla olika röster och olika roller. Ibland kan den rollen vara att ”bara” vibrera i samklang med några få andra vid ett specifikt tillfälle. Ibland bara med sig själv. Och det är värt precis lika mycket.”
”Som ett garageband som aldrig får några spelningar då.”
”Har det inget värde om ingen lyssnar på dem?”
”Jo, jag antar det. För dem som utövar musiken.”
”Ja. Här återkommer jag också till något jag pratat om förut. Döm inte. Och bedöm inte ens. För du kan aldrig veta hur en annan människas process ser ut. Och tro mig – allas processer är lika viktiga. Den stora orkestern står för något som många människor vibrerar i samklang med just nu. Men det lilla garagebandet är också en del av er gemensamma utveckling. Det är något ni inte kan vara utan för att gemensamt komma dit ni vill.”
”Vet du, det här gör mig så glad. Det får mig att känna att allt verkligen har mening. Jag behöver inte se eller ens förstå den meningen, men uppskattar verkligen att den finns där. Att alla processer, ja till och med all tröghet kan ha ett värde. Tack för den insikten!”