Samtal med gud 2018-09-28
Jag känner mig ganska nedstämd idag efter ha pratat med 13-åringen som tycker att livet är tungt och inte har lust till något. Jag skulle så gärna vilja kunna föra över lite livsglädje och framtidstro till henne.
”Hej. Jag känner mig ganska sorgsen. Jag vet inte vad jag ska göra med det här.”
”Tillåt dig att vara sorgsen. För att sorgsenhet ska gå över är bästa sättet att ta emot känslan och känna den ordentligt. Om du vill kan du analysera orsakerna till den, men framförallt ska du acceptera känslan, sen kan du välsigna den och låta den gå.”
”Tack. Ja, det löser ju det med min känsla. Men min dotters liv då, jag kan ju inte bara låta henne vara. Jag vill ju hjälpa henne.”
”Om du vill göra saker med henne och lära henne saker så kan du ta med henne i det du gör. När du gör något litet jobb på datorn kan du låta henne vara med och prova och du kan visa hur du gör. Och om ni gör saker för bloggen eller med den utvecklingen så kan du låta henne vara med där också.”
”Tycker du jag ska låta henne läsa bloggen?”
”Nej, det är för tidigt för henne. Men du kan berätta vad ni gör och låta henne vara med i det du gör praktiskt omkring det, så ni gör saker tillsammans och hon kan lära sig nya saker.
Men du måste också ta ett steg tillbaka i vissa situationer och låta henne ta ansvar för sitt liv. Som det ni pratade om igår, att hon också måste vara med och ta beslut som gäller henne själv. Så klart ska du fortfarande hjälpa henne, men hon behöver bli mer medveten om sitt eget ansvar. Även om hon inte alltid är redo att ta det, så är det bra att du för det på tal.”
Jag tar en paus för att prova det gud pratade om igår – att skriva påståenden på lappar och känna vilket som är sant. Jag tar tre likadana lappar och skriver på dem ”Jag tycker inte om min dotter”, ”Jag är likgiltig inför min dotter” och ”Jag älskar min dotter”. Sen blandar jag lapparna så jag inte vet vilken som är vilken. Jag håller handen över varje lapp, blundar och försöker känna in energin. Det är väldigt svårt att känna någon skillnad alls på dem. Till slut väljer jag en och på den står det ”Jag tycker inte om min dotter”! Jag blir både rädd och ledsen och känner mig helt desillusionerad. Jag funderar över om jag kan ha gjort något fel, inte fokuserat tillräckligt, eller vad. Jag bestämmer mig för att försöka en gång till och fokusera ännu mer. Men jag får samma känsla med de nya lapparna med samma budskap. Har väldigt svårt att känna någon skillnad alls. Jag väljer till slut en igen och på den står det ”Jag är likgiltig inför min dotter.”
Nu känner jag mig riktigt knäckt och får verklig ångest. Är allt det här jag håller på med bara ett spratt från min hjärna? Var ingenting av det sant? Jag kan inte få ihop det med att gud tyckte jag skulle prova det här med lapparna och att det sen inte stämmer alls. Om gud föreslår det här som ett sätt vi kan tala med henne och så är svaren helt fel. Då kan ju inget av det jag pratat med gud om stämma. Jag sitter och tänker över allt och mår riktigt dåligt över det. Sen sätter jag mig ner och försöker få kontakt med gud igen. Eller är det min egen hjärna, bara?
”Var inte ledsen.”
”Du sa ju förut att man skulle ta emot ledsenhet och känna den.”
”Ja, men du behöver inte vara ledsen över det här med lapparna.”
”Det funkade ju inte alls för mig! Jag vet inte vad jag ska tro nu. Jag kände nästan ingen skillnad alls på dem och när jag valde så valde jag fel! Hur ska jag kunna förmedla nånting alls till människor? Det här stämde ju inte alls!”
”När du frågade igår så frågade du hur folk kan tala med mig och få vägledning av mig.”
”Ja.”
”Det du skrev på dina lappar nu var ju någonting du redan visste svaret på, på alla plan – kropp, själ och ande. Du behövde ingen vägledning alls i påståendena på lapparna.”
”Det är ju sant. Men borde jag inte känt den lappen som sanningen stod på? Borde jag inte känt den vibrationen eller energin från sanningen?”
”Du kände ju när du skrev påståendena på lapparna. När du skrev att du inte tyckte om din dotter kände du starkt att det inte var sant och när du skrev att du älskade henne kände du att det verkligen var sant. Hade det varit riktiga frågor skulle det i det här fallet ha räckt med att skriva ner det på papper för att veta svaret. Men lapparna hade ingen roll att spela. De var helt neutrala i ditt ”test”. Det enda du testade var ju om du tror att du kan lita på gud.”
”Men jag tycker ändå att det borde ha känts på lapparna. Lika väl som att det kändes att skriva det.”
”När du skrev det var det ett budskap från dig, därför kändes det – rätt och fel. Men lapparna hade ingen roll mer att spela. De hade inga budskap att förmedla. Det var som om du hade skrivit ”asfalt är svart” på en lapp.”
”Så för att prova den här metoden måste jag ha något som jag undrar över på riktigt, något jag vill ha vägledning i?”
”Ja. Och som sagt kan det räcka att skriva ner det och känna efter.”
”Men jag kände ju när jag skrev nu med, fast det var något jag redan visste.”
”Ja. Men som jag sa – något du tänker, säger eller skriver är ett budskap. Det är inte neutralt för universum och därför kände du det. Men lapparna hade ingen funktion mer och var neutrala.”
”Ok. Jag var beredd att kasta hela den här bloggen och min mediala förmåga i papperskorgen idag. Jag är glad att du förklarade. Det känns faktiskt som en riktigt bra förklaring och jag tror inte min hjärna hade kommit på en så bra förklaring. Jag antar att vi är tillbaka till det där med tillit igen.”
”Kan du tänka dig att fortsätta ett tag till med bloggen då?”
”Ja, jag kan nog det.”
Tillägg: Ett par dagar senare pratade jag med Sonja om mitt “experiment” och hon kunde inte förstå hur jag trodde att jag skulle få ett svar på en sån “fråga”. För henne var det rätt självklart att det inte skulle ge någonting.
I efterhand får jag medge att både Sonja och gud är klokare än jag!