Samtal med gud 2018-09-25
Under den senaste tiden har jag igen fallit tillbaka i tvivel. Tvivel på rösten i mitt huvud. Är det verkligen gud jag talar med? Eller är det bara mitt undermedvetna som är bra på att dra fram svar som passar till mina frågor? Och spelar det i så fall någon roll om det verkligen är gud jag talar med, eller kan man lika bra ta till sig det mitt undermedvetna har att säga?
När jag pratade med en vän nyligen så föreslog jag för henne att jag skulle be gud att berätta något som var helt okänt för mig, för att få helt säkra bevis på att det verkligen är gud jag talar med. Fast jag redan har gjort ett sådant ”test” när jag kanaliserade gud med Sonja, den enda som jag kanaliserat för. Det var ett par frågor som jag verkligen inte visste svaret på och de stämde. Men tvivlet gnager fortfarande i mig. Så i natt när jag pratade med gud så tog jag upp ämnet igen.
”Jag har känt sånt tvivel på sista tiden och jag tycker att jag hört din röst svagare och otydligare än förut.”
”Du känner ju till det som kallas attraktionslagen?”
”Ja.”
”Det du skickar ut till universum manifesteras hos dig. Så som du tänker och talar om något, så visar det sig i ditt liv.”
”Ja.”
”Det är en universell lag och den gäller faktiskt även våra samtal.”
”På vilket sätt då?”
”Mitt kära barn. Jag säger inte att du inte ska tvivla. Att du inte ska söka din egen sanning och lyssna efter precis vad som är sant för dig – det har jag ju sagt tidigare att det är det viktigaste.
Men det fungerar också så att det du tänker och säger om våra samtal manifesteras för dig. Om du ofta säger att du inte litar på min röst i dig, om du säger att du vill skaffa bevis för att det verkligen är jag – då är det som att du säger till dig själv att gud inte är någon du litar på, ingen vars röst du kan höra. Det manifesteras väldigt konkret hos dig och du får verkligen svårare att höra mig och få kontakt med mig. Det är inte jag som vill tvinga dig att lyssna på mig, men det är du själv som skapar den verkligheten för dig.”
”Aha. Ja, det låter väldigt sant när du säger det. Jag vill ju verkligen ha en bra kontakt med dig och höra din röst tydligt. Av rent egoistiska skäl, om inte annat, för att jag mår så otroligt bra när jag har mycket kontakt med dig. Det är som att leva i ett lyckorus när det är som bäst. Och det har blivit så otroligt tydligt att när det går dagar utan att jag verkligen pratar med dig, så mår jag direkt sämre och sämre. Börjar älta saker, känna mig som en sämre människa och blir mycket mer stressad. Och det påverkar dessutom hela min familj.”
”Ja. Det är därför jag tjatar på dig att du ska sätta undan tid för att prata med mig. Fokuserat. Inte bara lite här och där, som visserligen är väldigt trevligt och underbart. Det måste inte ta lång tid, men du behöver fokuserat ägna dig åt vår relation. Varje dag. För bara de tillfällena då du pratar med mig samtidigt som du gör något annat, ger inte den effekten du säger att du vill ha. Jag säger att det är du som vill ha det, för jag skulle aldrig tvinga mig på dig, men jag påminner dig gärna om vad du behöver göra för att uppnå det du vill uppnå.”
”Ja. Tack. Jag menar det verkligen!”
”När kan du då?”
”Vadå?”
”Titta i kalendern. När kan du prata med mig den här veckan?”
”Eh ja. Det har varit så fullt upp. Jag måste ju jobba nu måndag till onsdag och sen är jag så trött på kvällarna att jag somnar med barnen.”
”Vi skulle ju skriva på papper, så dagtid är bättre. Torsdag och fredag 10-11. Då har du tid. En timma är ordentligt med tid att prata och du har den tiden.”
”Ja, torsdag funkar ju, men fredag hade jag en tid bokad då.”
”Den kommer du ställa in eftersom din man inte kunde följa med.”
”Just det. Jag ringer och avbokar imorgon.”
”Bra. Torsdag och fredag 10-11 då.”
”Vi bestämmer det.”
”Du, en annan sak. Jag kollade ju på Neale Donald Walschs böcker på Bokus och så kom det upp relaterade böcker där, med två andra personer som också haft samtal med gud.”
”Ja, dem har jag också talat med. Vi har haft väldigt fina samtal.”
”Aha. Jag fick en känsla när jag såg dem, att de som skrivit dem liksom inte nått ut med sina böcker.”
”Du kommer nå ut på ett annat sätt. Du pratar med en annan röst, i andra kanaler och har ett annat nätverk.”
”Ok. Men spelar det någon roll? Vad är meningen här? Varför når vissa ut och vissa inte? Och vad var meningen med samtalen ni hade och med dem böckerna, om nästan ingen läste dem?”
”Ni har alla olika röster. Och olika röster tilltalar olika människor vid olika tillfällen. Även min röst hör varje människa på sitt eget sätt. Och det sättet kan dessutom förändras i takt med den människans utveckling. Din röst kommer att tilltala vissa människor, som är i samklang med dig just nu. Samklang är ett väldigt passande ord i det här sammanhanget. Man skulle kunna likna det vid en orkester. Allt är ju vibrationer, som vi har pratat om förut. Och när människor vibrerar på liknande sätt, dras ni till varann och det uppstår harmoni.”
”Är det också ett kluster, som du nämnde förut?”
”Nej, det är en mer kollektiv utveckling för hela människosläktet. Ni är på väg någonstans tillsammans och varje sån här konstellation, både liten och stor, tar er vidare i utveckligen. För att gå vidare med liknelsen med orkestern – en person hör musiken och tycker om den och lägger sitt eget instrument till orkesterns harmoni. Personen har sin egen vibration, men den vibrerar i samklang med de andra och blir en del av orkestern.”
”Då ansluter jag min lilla oboe, då.”
”I just den här orkestern är det snarare så att du är dirigenten, eller flöjtsolisten, om du vill. Den som andra lyssnar på och lägger sina instrument till.”
”Jag känner mig fortfarande inte helt bekväm med att vara den som andra lyssnar till, på det sättet. Men vi låter det vara så. Men hur är det med dem som inte når ut, som vi pratade om? Då blir det ju inga orkestrar.”
”Det kan bli fantastiska kvartetter. Tycker du inte att kvartetter har ett värde i musikutövandet?”
”Jo, verkligen.”
”Som sagt har alla olika röster och olika roller. Ibland kan den rollen vara att ”bara” vibrera i samklang med några få andra vid ett specifikt tillfälle. Ibland bara med sig själv. Och det är värt precis lika mycket.”
”Som ett garageband som aldrig får några spelningar då.”
”Har det inget värde om ingen lyssnar på dem?”
”Jo, jag antar det. För dem som utövar musiken.”
”Ja. Här återkommer jag också till något jag pratat om förut. Döm inte. Och bedöm inte ens. För du kan aldrig veta hur en annan människas process ser ut. Och tro mig – allas processer är lika viktiga. Den stora orkestern står för något som många människor vibrerar i samklang med just nu. Men det lilla garagebandet är också en del av er gemensamma utveckling. Det är något ni inte kan vara utan för att gemensamt komma dit ni vill.”
”Vet du, det här gör mig så glad. Det får mig att känna att allt verkligen har mening. Jag behöver inte se eller ens förstå den meningen, men uppskattar verkligen att den finns där. Att alla processer, ja till och med all tröghet kan ha ett värde. Tack för den insikten!”