Kategori: Tillit

Om mentalsjukdom och kluster

Samtal med gud 2018-09-03

”Jag hade ju en fråga nummer två som jag ville ta upp från tidigare samtal, som jag inte kände att vi rett ut tillräckligt.”
”Ja.”
”Men … äsch, det känns liksom överspelat nu. Det känns fånigt. Vi har ju diskuterat det här tusen gånger.”
”Vill du veta mer så fråga. Du kan inte trötta ut mig.”
”Äsch, jag vet inte. Det känns inte så viktigt längre.”
”Du ville fråga om mentalsjukdom och tillit.”
”Ja. Ja, det hade jag ju tänkt fråga. Hm, det känns som jag inte hör dig så tydligt idag. Är det här verkligen inte bara mina egna tankar om det här, det känns som jag bara svarar mig själv på det jag tänkt på.”
”Visst kan tankar bara vara dina egna tankar. Allt du tänker är inte jag som pratar.”
”Hur vet jag skillnaden då?”
”När jag pratar känner du känslor också, eller hur? Känslor är starkare kommunikation än tankar och ord.”
”Ja, det är sant. Jag brukar känna känslor när vi samtalar.”
”Och vilka känslor är det? Var känns de?”
”Jag kan liksom bli varm i hela kroppen. Och mycket känns i hjärtat och i magen. Och ibland kan jag bli alldeles varm i hela huvudet och se som ett vitt sken.”
”Så vet du att du talar med mig. Du känner sanningen i kroppen.”
”Men visst kan tankar påverka kroppen också? Jag kan ju må dåligt och få ont i magen av saker jag tänker, till exempel.”
”Ja, det är sant. Men sanning och kärlek känns på ett annat sätt. De är förresten samma sak – sanning och kärlek. Och då kommer känslan direkt, det är ingen fördröjning.”
“Men även positiva, härliga känslor kan vi väl framkalla med våra tankar? Om vi tänker på någon vi tycker om eller om någon varit snäll mot en, till exempel.”
“Ja visst. Och vid alla tillfällen du känner starka, kärleksfulla känslor när du tänker på något, är det just för att du tänker på något som har med kärlek att göra. När du pratar med mig och du känner de känslorna är det för att det är kärlek du känner, för att det är din sanning du hör. Och jag vill påpeka igen att de känslorna i våra samtal kommer samtidigt som orden och inte “som resultat av en tänkt tanke”.”
“Ok. Nu har du övertygat mig igen. Åtminstone för stunden.”

”Vi kanske skulle återgå till min fråga om mentalsjukdom? Det är ju inte ovanligt att personer som har en mentalsjukdom hör röster. Ska de också ha tillit till sina inre röster? Är det någon skillnad mot att säga att jag ska ha tillit till min inre röst? Och vad är egentligen mentalsjukdom?
Om jag tar som exempel den här mannen i Åkeshov för några år sen. Han som trodde folk var troll eller monster och attackerade dem med ett järnrör, till och med dödade en person. Borde han också ha lyssnat till sin inre röst?”
”Nu var det många frågor på en gång. Den första, om det är någon skillnad mot att säga att du ska lyssna på din inre röst, tycker jag nog att jag svarat på redan. Lita på dina känslor och den ”ordlösa sanningen” som vi pratat om förut. Den är det starkaste beviset för vad som är sant. Den starka känslan i hjärtat eller magen – den känner du när du ser och hör din sanning, eller något du älskar. För att svara på om mannen med järnröret borde ha lyssnat på sin inre röst vill jag också svara på frågan om vad mentalsjukdom är. Alla som ni kallar mentalsjuka ser världen på ett annat sätt än de flesta andra – de som i sin helhet följer normen. En del av dem ser klarare än andra och kallas därför mentalsjuka. De har ett ganska radikalt annat perspektiv på tillvaron här. De ser mer. Andra har en mer traditionell sjukdom, som har sitt ursprung i liknande saker som fysiska sjukdomar – undantryckta eller ”negativa” känslor. Det är ofta ett väldigt förvirrat tillstånd och är motsatsen till att se klart.
Om åkeshovsmannen kan jag berätta att han hade ett sjukdomsliknande tillstånd och sjukdomen satte sig i hjärnan och påverkade hans tankar.
Sen blir det mer komplicerat om han då ”borde” lyssnat på sina inre röster. De som blev offer för hans sjukdom var ju på ett plan med på det hela. Alla hade de kommit överens om den här upplevelsen, men såklart inte på ett medvetet plan i den här tillvaron.”
”Ok. Vi lämnar metafysiken för nu. Jag undrar om det här med ärftlighet och mentalsjukdomar då. För visst är det så att mentalsjukdomar kan vara ärftliga? Hur funkar det? Och ja, fysiska sjukdomar med, för den delen!”
”Ja, du har rätt. Många sjukdomar är vad ni skulle kalla ärftliga. Nu blir det lite invecklat. För det är just vad ni är, nämligen – invecklade. Invecklade i varandra. De personer ni omger er med i den här existensen som ni kallar ett liv på jorden – de är ofta med er i många, många liv på jorden. Och speciellt de ni kallar familj. Ni har inte alltid samma roller. En förälder i ett liv kan vara ett barn, ett syskon eller en god vän i nästa liv. Ni lever liksom i kluster av själar som gärna gör samma saker och utvecklas tillsammans.”
”Kluster. Låter sådär lagom spirituellt.”
”Men passande. Till exempel är det ovanligt att själar hoppar från ena delen av universum (egentligen multiversum, men det kan vi ta senare) till den andra, mellan liv som följer på varann. Man hänger ofta ihop med sitt kluster väldigt länge och utvecklas tillsammans. Ni glider in i och ur era roller och ni vill gärna uppleva mycket tillsammans. Det är inte så att en av er upplever en sak som de andra är helt opåverkade av. Se hur du har det med 13-åringen och hennes funktionshinder – är inte du ”medupplevare” av hennes funktionshinder?”
”Jo, verkligen.”
”Det är inget hon gör själv, fast hon tog verkligen på sig den tyngsta rollen i den här upplevelsen.”
”Minst sagt.”
”Känn inte skuld över det. Det är hennes gåva till er alla. Men jag ska fortsätta förklara om ärftligheten. Ni vill som sagt uppleva saker tillsammans och det går inte att isolera sin upplevelse från sitt kluster. Det är det ingen i klustret som vill heller. Man kan säga att ärftligheten uppstår för att fler ska få vara riktigt delaktiga i upplevelsen. För att ni verkligen är släkt och hänger ihop med varandra.”
”Märkligt. Kluster.”

”Tack för i natt. Tack för samtalet. Och tack för känslorna. Jag älskar dig.”
”Dito.”

Om att vara gudalik och om att inte döma

Samtal med gud 2018-08-30

”Vänta, jag ska bara sätta mig ordentligt så jag kan lyssna bra.”
”Jag är ju redan här.”
”Ja, men jag vill göra sådär som du sa med händerna och sittställningen, för att ta in dig bäst. Hm, det är rätt kallt. Jag fryser om händerna. Funkar det att ha händerna under täcket och handflatorna uppåt för att energin ska flöda?”
”Prova.”
Jag sätter mig i skräddarställning med händerna under täcket och handflatorna uppåt.
”Nähä, det där funkade ju inte. Jag känner att energin inte flödar lika bra alls. Jag får väl frysa då.”
”Du kommer inte frysa. Jag gör dig varm.”

”Vad ska vi prata om idag?”
”Tack.”
”Vadå?”
”Tack för allt du gör nu.”
”Vad menar du då?”
”Tack för att du ringde din morbror på sjukhuset. Tack för att du sa de vänliga orden till din kusin.”
”Men sluta. Det känns helt omvänt att du tackar mig! Det är ju jag som ska tacka dig!”
”Men jag är verkligen glad över det du gör. Ska man inte tacka nån som gör en glad?
Tack för att du var så öppen och ärlig när du var på mingel häromkvällen och berättade om våra samtal. Tack för att du hjälpte din gamla vän med hälsorådgivningen. Och för de fina orden du skrev till henne. Tack!”
”Nä men sluta nu. Det känns verkligen fånigt. Jag tänkte ju tacka dig ikväll!”
”Det du gör nu gör du som mig. Du gör det på mitt sätt. Gudalikt. Dina handlingar blir oftare och oftare gudalika.”
”Tänk på att jag skriver om våra samtal i en blogg nu! Det här kommer låta så himla självförhärligande. Som att jag ser mig själv som en gud!”
”Det är ju jag som ser dig så. Sa inte er vän Jesus att ni alla är gudar?”
”Vår vän Jesus? Haha. Jo, det har jag för mig. Men det låter så … förmätet på något sätt att kalla mina små, vardagliga, goda handlingar för gudalika.”
”Säg kärleksfulla då. Kärleksfulla och gudalika är ömsesidigt utbytbara. Gud är kärlek. Alltså är kärleksfulla handlingar gudalika handlingar.”
”Det var fint sagt. Och jag kan knappast säga emot logiken i det. Men jag känner mig ändå mer bekväm med kärleksfull.”
”Men du blir mer och mer gudalik. Ju mer du släpper in mig i ditt liv. Ju mer du är öppen för mig och praktiserar det du tror på. Du kommer få se. Det blir som ett självspelande piano. Det är i det närmaste beroendeframkallande. När du märker att det är behagligt och att det fungerar, då vill du fortsätta med det förhållningssättet. Och ju mer du utövar det, desto mer blir det av samma vara.
Och jag vill tacka dig för varje liten gudalik sak du gör. Tack!”

”Wow. Ok. Men nu får du ändå sluta tacka. Det känns knasigt.”
”Då kan vi fira istället. Hur vill du fira?”
”Det lät trevligt, det gör vi! Jo, 13-åringen ville gärna att vi skulle bygga en liten älvträdgård och vi var ju och köpte växter idag. Skulle du kunna fixa så att det kommer älvor dit?”
”Javisst. Det fixar jag.”
”Men va, finns det verkligen älvor på riktigt??”
”Allting är besjälat. Alla växter är det till exempel. Hon kommer att se älvor där.”
”Nu tyckte jag inte det var ett hundraprocentigt ja eller nej på den frågan, men jag nöjer mig med det.
Vet du – jag är så himla glad att vi gör den här älvträdgården nu. Det är första gången på jag vet inte hur länge, som 13-åringen faktiskt är intresserad och känner entusiasm över något vi gör.”
”Du känner avundsjuka.”
”Ja. Ja, jag antar det. Jag ser många andras barn i samma ålder som verkar så engagerade i olika saker. De är med och deltar och är intresserade. Och ja, jag känner avundsjuka när jag ser dem. Eller sorg, kanske.”
”Försök att inte döma, eller ens bedöma. Det här som pågår är guld värt. Din dotters väg är långsam, men det är äkta guld som kommer ut av den. Hon har valt att verkligen låta sig känna alla känslor på vägen, att låta det värka fram på ett långsamt sätt. Och det är helt fantastiskt. Resultatet kommer bli enastående! Ur mitt och själens perspektiv händer allt på en gång. Det är det som är så fantastiskt med er fysiska värld – att ni verkligen kan uppleva långsamheten. Och långsamheten är en del av hennes upplevelse nu. Så jag påminner dig igen om att inte döma.”
”Det var ett perspektiv jag inte tänkt på. Långsamheten. Men jag vill ju inte att hon bara sitter för sig själv och inte tar sig för något. Jag vill att det ska vara roligt!”
”Alla vill att det ska vara roligt. Men du får inte pressa fram det på ett hurtigt sätt så att alla blir stressade över att ”nu ska vi ha roligt”. Låt det ta sin tid och döm inte. Det är en helig process.”
”Jag är hur som helst glad över att vi gör den här älvträdgården tillsammans. Nu gräver vi ner lökar i jorden som kommer bli fina blommor till våren. Jag tror hon kommer glädja sig över det här länge och ha något att se fram emot några månader framåt. Återigen ett långt perspektiv. Det är så det känns med henne. Man väntar i månader på att det ska komma upp en liten blomma.”
”Ja. Och är inte det fantastiskt? Och en alldeles lämplig liknelse. Blomman är värd att vänta alla de där månaderna på. Och utan alla månaderna hade det inte blivit någon blomma. För så ser processen ut.”

”Vad tycker du om bloggen då?”
”Jag är väldigt glad över den.”
”Jag känner mig lite orolig att jag ska börja censurera våra samtal på något sätt. Att jag ska börja tänka på om saker passar, låter konstigt, eller kan uppfattas fel.”
”Ja, men du är ju väldigt medveten om det. Du upptäcker dina tankar om självcensur och hejdar dem. Det kommer gå bra.”
”Hur ska jag fortsätta nu? Jag borde sprida den mer. Har du några tips?”
”Du ska ta det lugnt nu i början och inte skynda på att sprida den. Du måste vänja dig mer vid att finnas där ute. Låt det ta lite tid i början. Men ju mer du integrerar mig i ditt liv, desto klarare kommer det att bli för dig hur du ska förhålla dig. Och så kommer det bli. Du kommer bli mer och mer självklar i din relation till mig, hur vi kommunicerar. Du kommer bli starkare i din tro.”
”Det låter skönt. Men jag kommer alltid tvivla, det vet du.”
”Ja. Det är bra. Jag förväntar mig inget annat. Och vill inget annat, så länge det inte hindrar dig i det du vill åstadkomma. Men dina dubbla världar kommer försvinna och du kommer leva i en mer hel värld där du bejakar den du är.”
”Det låter otroligt skönt. Jag längtar dit och hoppas att min tro kommer räcka.”
”Det finns ingen annan möjlighet.”

”Men nu får i alla fall jag avsluta med att säga tack till dig. Tack! Jag älskar dig!”
”Jag vet. God natt.”

Om att följa sitt hjärta

Samtal med gud 2018-08-26

Jag sätter mig ner bekvämt i sängen bredvid 5-åringen som somnat.
Min överkropp och framför allt nacken börjar röra sig hit och dit och hittar lägen där senor och muskler behöver tänjas. Min kropp gör ofta så när jag sätter mig ner och slappnar av när jag är ensam. Det började för ungefär sex år sen när jag satt i sängen bredvid 13-åringen på sjukhuset inför hennes stora operation. Hon hade nyss somnat och jag tänkte jag skulle be en bön för henne och att operationen skulle gå bra. Men istället för att be en bön så började min kropp att röra sig av sig själv och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på bönen. Men jag bestämde mig för att låta kroppen hållas och inte påverka den med mina tankar om att den inte skulle röra sig eller hur den skulle röra sig. Jag var nyfiken att se vad som skulle hända.

Jag frågar gud om det finns någon mer poäng med de här rörelserna än att kroppen ska må bra och att man släpper på spänningar i kroppen. ”Kroppen vet vad den behöver.” svarar gud.
På senare tid har mina händer ibland börjar röra sig utanför kroppen också och gud har förklarat att de ägnar sig åt att rensa mina energifält. Nu börjar de göra så igen.
”Vad är egentligen vad?” frågar jag. ”Är det kroppen som skapar energifälten eller kom energifälten först?”
”Det är en ömsesidig process och existens.” svarar gud.
”Ja, det borde jag ju kunnat räkna ut att du skulle svara.”
Efter att mina händer rensat energifälten runt huvudet kommer de ner till halsen. Där börjar de trycka undan (upplever jag det som) något osynligt precis utanför kroppen. Längs med halsen och ner längs med högra bronken ner till lungan. Processen upprepas flera gånger.

”Vad är det här? frågar jag. ”Tar jag bort något som är relaterat till min kroniska hosta?”
”Ja. Du kommer att se att det känns bättre imorgon. Men det här behandlar bara symtomen och tar bort blockeringar i energierna. Du kan aldrig få bort det helt med bara behandling av symtomen.”
”Jo, med antibiotika! Det försvann ju helt bär jag fick den där dunderkuren på Kanarieöarna?”
”Ja, det är sant. Men den kom tillbaka, eller hur? Den moderna läkekonsten är mycket bra på att ta bort symtom. Det är vad den är uppbyggd kring, faktiskt. Men ursprunget till ett sjukdomstillstånd är alltid känslomässigt.”
”Oj, är det sant? Vad är det för känsla som gör att jag har min hosta då?”
”Det är rädsla.”
”Aha. Och min brist på tro, som vi talat om. Brist på tillit. Sätter sig det också nånstans?”
”Ja, brist på tro sitter i hjärtat. Att inte tro är att inte följa sitt hjärta och tvärt om. Och det gör hjärtat sjukt förr eller senare. Du och jag ju pratat väldigt mycket om din tro (eller ditt tvivel) på våra samtal, på mig och på dig själv. Och allt det hänger ihop. Tro är inte något du gör för att du blivit överbevisad om att det är det enda sättet eller den enda vägen framåt. Tror är något du gör fast du inte har några bevis – för att du följer ditt hjärta. Och vilken känsla är det ni brukar säga sitter i hjärtat?”
”Kärleken.”
”Tror gör man alltså inte för att man har bevis för något, utan för att man älskar något.”
”Kan man tolka detta som att om man inte tror på dig så älskar man dig inte?”
”Inte exakt så. Men om man älskar någon bör man ha tillit till den man älskar. Och inte ständigt kräva bevis. Det gör kärleken fattigare och begränsar den. Man stryper det fria flödet, skulle jag kunna säga nu när vi pratat både om energier och om hjärtat.”
”Tjusigt sammanfattat. Jag tror jag förstår.”

“Och min rädsla och att jag inte följer mitt hjärta, vad handlar det om?”
”Haha, tycker du inte själv att det börjar bli lite tjatigt att jag säger saker till dig som du redan vet?”
”Ok. Jag misstänker då att du säger ungefär att det är att ”komma ut som andlig person” och att förmedla det till andra människor?”
”Ja, det är det största just nu. Det din själ längtar mest efter.”
”Men där har jag en liten invändning ändå. Det känns som våra samtal, när vi sitter och pratar såhär och som vi pratat genom åren, att de är så personliga. Det är vår personliga relation.”
”Tror du inte jag har en personlig relation till alla människor?”
”Jo. Men just därför. Det här är ju vår personliga relation. Den är väl inte samma som andras? Varför ska jag dela med mig av den till andra?”
”I grunden är det såklart samma relation. Ni är en del av mig och sammanlänkade i den stora kärleken som är jag. På det sättet är det ingen skillnad alls. Men jag förstår såklart vad du menar. Just ditt speciella medvetande och alla andras enskilda speciella medvetanden.
Anledningen att jag vill att du och jag delar med oss av det här är att så många kommer känna igen sig i det vi delar. I dina känslor och funderingar. Och jag vill att fler ska få höra det. Dina frågor och mina svar. Det kommer att skänka glädje till många. Och för att det är dags för det steget nu. I ditt liv och i din utveckling. Och i den personen som läser det, i den personens utveckling. Och ni är många på planeten nu som tar de här stegen. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Det händer saker nu, på så många områden och på så många ställen. Jag vill att ni ska ha tillit och framför allt: ni ska inte vara rädda. Detta säger jag med den största kärlek ni kan tänka er i er mest fantastiska fantasi: var inte rädda. Ni är evigt och oändligt älskade och ni är osårbara.”

”Oj. Vilka ord. Och vilken känsla du ger mig. Ja, oss då. Tack.
Du ger mig så mycket nu. Det känns som att jag måste komma igång med den där bloggen så att jag kan skriva det här nånstans. Hm, det känns som du har en baktanke med det här, haha.”
”Jag har alltid en baktanke. Den bästa baktanken!”

Om energier och andlig utveckling

Samtal med gud 2018-08-20

Det var länge sen jag hade ett längre samtal med gud nu, mer än korta pratstunder under dagen. Jag har varit för trött efter att barnen somnat eller fastnat i annat jag läst eller tänkt på.

Ikväll är gud är lite petig med hur jag ska sitta för att prata med henne. Jag ska sitta rak i ryggen och med handflatorna uppåt. Och inte ha händerna för långt framåt eller bakåt.
”Varför är det här så viktigt?” Frågar jag.
”Det handlar om energier. För att du ska kunna ta in mig så bra som möjligt.”
Gud får mig att känna mig som att jag är starkast i hela världen och att jag kan klara av vad som helst.
”Det kan du också.” säger gud som hör vad jag tänker. ”Tror du inte på det? Du måste införliva vad du tror med hur du faktiskt handlar. Visa att det du tror är sanning för dig. Leva det.”

Jag tänker på mina nära och kära som har (eller kanske har) problem med sina hjärtan. Pappa, min morbror och Sonja. Jag säger till gud att jag inte ska fråga nåt som jag inte vill veta svaret på, men frågar vad jag då ska göra istället för att fråga.
”Då ska du be för dem. Det du inte frågar om kan du be för.”
”Ja såklart. Det är bra.”
Jag tänker på dem alla och även mamma. Hur kära de är för mig. Hur mycket jag fått av dem som jag så oändligt tacksam över.

Efter att jag har bett för mina kära tänker jag på 13-åringen. Det hon pratade om häromdagen – att hon vill utveckla sin andliga och synska sida, men att hon inte vet hur. ”Hur kan jag hjälpa henne där? Hur ska hon göra?”
”Genom att prata med henne om såna saker. Det gör du ju redan delvis, men du kan göra det mycket mer. Sätt dig ner med henne i lugn och ro och prata ordentligt om det. Berätta mer om hur det är för dig. Var ärlig och öppen.”
”Ni kan också meditera tillsammans. Men där behöver hon lite hjälp. Hon skulle behöva ha något ljud på. Du inser inte riktigt hur det är för henne, men hon kommer att ha svårt att meditera om det är helt tyst. Ingen musik med ord hon kan känna igen, men hon ska inte ha total tystnad. Det kan också vara bra i början att ha ett tema att meditera över.”

Jag återgår till det vi pratade om i början – att jag ska införliva vad jag tror på i mitt liv. Och kanske framför allt komma vidare. Jag lunchade med Sonja idag och då pratade vi om något som jag tycker är frustrerande med mig själv och som jag ofta hamnar i – att jag gör något till en viss punkt, sen känner jag mig liksom nöjd och går inte vidare, går inte djupare, fullföljer inte. Det gäller ju till och med mina samtal med gud. Jag tar liksom en paus när jag kommit en bit på vägen och går kanske inte ens vidare utan yttre påtryckning.
”Vad beror det på, att jag så ofta gör såhär? Är det rädsla?”
”Delvis rädsla. Men framför allt brist på tro.” säger gud och gör en paus, liksom för att understryka det. ”Om du kunde tänka dig den absolut bästa visionen av en framtid du skulle vilja ha, hur skulle den vara? Och tror du att du skulle kunna ha en del i att den framtiden blev verklighet? Tror du inte att du kan göra precis vad som helst som du vill? Och vore det i så fall värt att kämpa för, att skapa den framtiden?”
”Ok. Jag ska säga vad min vision av den framtid jag skulle vilja ha är. Det är ett liv på vår fina jord, fast jorden är helt hälsosam och frisk. Det är en värld där vi förstått att vi alla är ett och lever i enlighet med det.”
”Precis. Och hur tror du att du kan bidra till att den världen blir verklighet?”
”Jag känner nu att du tänker att det är att skriva om våra samtal och att föra fram ditt viktigaste budskap – att vi alla är ett.”
”Det vore verkligen ett bra sätt att bidra till att den världen blir verklighet, tycker du inte det? Och ja, det är det viktigaste som människorna behöver förstå nu. Det finns ett oändligt behov hos människorna. Många är vilsna. Många längtar efter att få höra och förstå det här. Ser du nu en väg framåt? Tror du på den?”

Jag tänker på att jag insett att så mycket hänger ihop. Häromdagen kunde jag till exempel hitta mitt passerkort genom att visualisera var det fanns. Då hade jag letat igenom hela lägenheten två gånger, men när jag öppnade upp mig och försökte se för mitt inre var det fanns, fick jag direkt se en bild av en väska som jag inte letat i och där fanns kortet!
Det fick mig att tänka till mer på hur allt hänger ihop, när även såna ”petitesser” verkar finnas att få tag i. Jag skulle vilja lära mig mer om hur allt sånt fungerar rent praktiskt och konkret. Jag frågar om gud har några tips på var jag kan lära mig om det.
”Allt handlar om energier. Ditt passerkort har en vibration och när du fokuserade på det så kunde du se det. Din och min kommunikation är också en energi. När du ”ställer in dig” på den så kan vi prata. Och som vi har pratat om förut så finns det olika energi och vibrationer i olika mat och om du ”lyssnar in” den, så kan du känna vilken som är bra för dig och vilken som inte är det.”
”Ja, det har du berättat. Och var kan jag lära mig mer om det, hur det funkar?”
”En bra start är att lära dig om chakran och hur de olika energibanorna funkar där. De är i stort sett korrekta. För er värld. Sen finns det mycket annat att lära sig om energi. Bioenergi till exempel. Mycket som har ordet energi i sig. Men det viktigaste nu är att du börjar skriva. Sen kan du läsa mer. Det finns många som väntar på att få höra av oss.”

Gud i allt och om andras vilja

Samtal med gud 2018-04-19

I natt börjar jag med att säga hej till gud, att det var länge sen vi pratade. Gud säger ”Vi pratar ju hela tiden!”
Jag tackar för den kommunikationen vi har nu, känslan jag har av att alltid vara glad oavsett vad som händer ”på ytan”. Jag känner mig så tacksam över det och säger att jag alltid vill känna såhär. Jag tackar för alla tecken och hälsningar jag får från gud. Som koltrasten som sjöng i ett träd ovanför mig när jag cyklade hem idag.
”För visst var det du?” frågar jag gud.
”Ja.” svarar gud.
”Fast det förstås, du är ju i allt?”
”Ja.”
”Så då var det inget speciellt med just den koltrasten?”
”Eller så är allting speciellt. Tror du inte jag menar vad jag gör? Tror du inte jag pratar med dig? Den domherreflocken som kom när du och din 4-åring satt och tittade i fönstret, tror du inte det var jag? Där du ser mig, där är jag.”
”Ja. Ja, jag tror ju det. Tack! Jag känner mig så himla glad och jag ska verkligen se dig i allt! Jag ser fram emot allt! Jag är så glad att få leva i den här världen nu och att vi har evigt liv och att vi leker den här leken här och nu. Det är så häftigt! Jag ska njuta av allt!”

”Och så skulle jag ju fråga om 13-åringens skolios. Som Sonja tyckte.”
”Pratar vi inte om det hela tiden?”
”Jo. Jo, kanske det. Det kanske är därför jag inte känt så stort behov av att fråga – för att jag känt svar ändå. Men nu frågar jag ordentligt då – hur ska vi göra med 13-åringens skolios?”
”Som jag har svarat – du gör precis rätt nu. Låt henne prova med korsetten. Och låt det vara hennes eget val. Du har ställt henne inför olika alternativ och förklarat vad de innebär och konsekvenserna av valen. Nu är det hennes eget val. Och det är viktigt. Och hon har ju också gjort sitt val.”
”Men jag ska väl inte låta henne vara helt själv i det valet och låta henne ta alla initiativ till att sätta på korsetten? Det känns som det inte kommer hända så mycket då.”
”Du ska pusha på henne lagom mycket, precis som du gör nu. Men inte så mycket så att hon inte känner att det är hennes val längre. Ni är inne på en bra och viktig väg.”
”Tack. Nu känns det tryggt.”

Nu börjar mitt huvud och nacke röra sig i såna där stretchiga rörelser som de så ofta gör när jag mediterar.
”Men är det verkligen dags för det här nu?” säger jag.
”Lyssna på din kropp,” säger gud ”den vet vad den behöver.”
Jag låter kroppen hålla på och hindrar den inte. Efter lite huvudstretching gör den en helt ny rörelse med armarna rakt ut från kroppen och sen i en båge upp över/framför huvudet med handflatorna inåt. Sen gör händerna en ganska snabb rörelse med handflatorna fortfarande inåt, sen ner framför ansiktet och framför ansiktet vänder handflatorna utåt och liksom trycker/skjutsar bort någon osynlig energi från mitt ansikte tills armarna blir helt utsträckta igen. Kroppen fortsätter göra så fem gånger, sen blir det mindre rörelser där händerna skjutsar iväg energi från munnen och uppåt mot hjässan i en rät linje. Det känns som att jag tar bort skräp från min tredje öga, är väl den bästa tolkning jag kommer på.

Jag tänker att jag måste fråga Sonja, som kan det där med yoga, om det finns någon liknande yogarörelse.
Jag frågar gud vad det är kroppen håller på med.
“Kroppen vet vad den behöver. Lyssna på den. Den behandlar energier. Vi har ju talat om detta förut – att allt har olika energier, allt ni stoppar i er och allt ni tar in.”
”Men påverkar kroppens energier verkligen själen?” frågar jag.
”Energierna här i kroppen kan påverka din kontakt med din själ. Och hur effektiv och tydlig kommunikation du har med din själ.”
När kroppen gjort ovanstående rörelser några gånger känner jag att jag blir helt överväldigad och det känns som att jag ser ett blåaktigt sken framför pannan.
”Är det min själ jag ser nu?”
”Du ser mig tydligare”, säger gud.

Möte med ett medium och fri vilja

Samtal med gud 2018-02-15  

Igår var jag hos ett medium som ger vägledning med hjälp av änglar och änglakort. Vi pratade mycket om vår familj, hur vi är i våra olika roller och allt vi gått igenom tillsammans med vår 13-åring. 

Jag frågade henne också om vi kommer få fler barn, eftersom det varit mycket i mina tankar. Hon såg att det fanns någonting som jag behövde föda fram, men inte nödvändigtvis att det skulle vara ett barn, utan kanske något som var resultatet av min egen personliga utveckling. Hon var väldigt inne på att jag verkligen skulle tänka över mina motiv för att skaffa ett barn till och trodde att jag skulle fokusera på min egen utveckling nu. Hon upprepade flera gånger att jag verkligen skulle tänka över mina motiv för att skaffa barn. Jag upplevde lite att det kanske var hennes egna tankar och känslor som spelade in här. Hon sa att hon hade gått igenom två tonårsperioder med sina döttrar och var så glad att det var över och hon sa att hon inte skulle skaffat hund, för att hon kände sig så uppbunden av det.  

Hon använde änglakort och det kortet som visade huvudtemat för året (som hon la först och högst upp) var the Empress – ängeln Gabriel, som tydligen står för moderskap. Efteråt googlade jag på det och det beskrevs såhär: “Whether you are trying to give birth to a child, nurture life into plants or pets, or help a new project or business to grow, your creative endeavors will be successful.”  

Mina tankar och känslor efter detta var lite blandade. Men det som jag känt starkast efteråt är att jag ska ta ansvar för mina egna val och att ingenting är ödesbestämt eller något som någon annan väljer åt mig. Det är jag som väljer. Och jag ska inte gå utanför mig själv för att avgöra vad som är viktigt och sant för mig.

När jag talade med gud idag så bekräftade hon mig i att det är jag som har all makten här. Min fria vilja är total. Jag frågade gud/mediterade över vad jag ska fokusera på och ägna mig åt den närmaste tiden. Gud tyckte jag skulle studera, studera noggrant. Och lyssna, lyssna, lyssna. Läsa i böcker, vara uppmärksam på mina tankar, sen känna igen det jag lärt mig överallt omkring mig. Vara uppmärksam på alla sätt som gud talar till mig. Se gud i allt, för gud är i allt. Och praktisera det jag lärt mig, för det är det enda sättet att verkligen uppleva det och att vara i tron fullt ut. Manifestera det. Gud är ursprunget – tanken. Men handling är gud upplevd och manifesterad.

Om att följa sin egen sanning

Samtal med gud 2018-02-06

Vi pratar om mediet som jag ska träffa om en vecka. Hon använder tarotkort och pratar med änglar. jag har aldrig gått till ett sånt medium förut.

”Är det en bra idé att jag träffar henne?”
”Det får du gärna göra. Hon är mina kära vän. Och alla sätt du får höra ditt budskap på är bra sätt.”
Jag frågar om det finns olika sätt att prata med gud. Vem är det egentligen jag pratar med? Är det en guide, ängel eller gud?
”Det finns många olika. Den du har valt att tala med är gud för dig. Du har valt att prata direkt med källan. Det är samma som Ami¹ pratar med. Och som Neale² pratar med.”
”Det här mediet då, som pratar med änglar?”
”Ja, hon pratar med änglar. De har tillgång till samma information som jag.”

Jag har funderat på en annan sak, sedan Sonja berättade om det. Det var en man som också var medial som hon skickade en video med till mig. Det lilla jag såg av honom så lät hans budskap lika de jag, Ami och Neale fått. Men så berättade Sonja att han sagt att det bara är det han kanaliserar som är rätt, att man inte ska lyssna på andra mediala budskap. Det fick jag inte ihop i mitt huvud. Om det nu är gud som talar till honom och han tar emot kloka budskap, hur kan gud ha missat att ge honom ett så väsentligt budskap, eller hur kan han ha misstolkat det? De frågorna ställde jag till gud som fick svara tre gånger innan jag var nöjd.
”Hans bestämda uppfattning är att allt som han tar emot är sant. Han kan se bitar av sanning i andras kanaliseringar, men i sina kanaliseringar ser han bara fullständig sanning. Så är det ju också för honom, allt han tar emot är verkligen sant. Hans sanning.”
”Men hur kan han missa detta att alla ska hitta sin egen sanning? Det känns som ett så enormt centralt budskap från dig?”
”Ja. Ja, det är verkligen det viktigaste. Ni ska aldrig tro på att någon annan har sanningen åt er. Lita bara på er inre röst och det ni intuitivt känner i kroppen. Det är som testet ni gjorde med sockret hemma hos Sonja³. Den ”ordlösa sanningen” är den ni känner inne i kroppen, i hjärtat eller magen. Det är samma slags test.”
”Men varför kan han inte förmedla detta, om nu det är det viktigaste?”
”Han är i en sån utvecklingsfas att det är väldigt viktigt för honom att ha rätt. Även mediala personer kan blanda in sina egna uppfattningar i det de förmedlar. Det har jag sagt till dig förut att man kan blanda in sina egna tankar. Därför är det väldigt viktigt att du (och en eventuell mottagare) känner efter om detta verkligen är en sanning för mig.”
”Hm, nu gör du mig ändå osäker. Osäker på vad jag kan förmedla och på hur andra kan ha så fel.”
”Det handlar egentligen inte om rätt och fel. Det handlar om utveckling och olika faser. Personen vi talar om kommer att märka att han misstagit sig och det kommer hjälpa honom mycket i sin utveckling.”
”Men andra då, som han kanske givit fel budskap?”
”Det har han inte gjort. Jag förmedlar bara sånt ni är redo att höra. Och era egna tolkningar och tankar är inte heller skadliga. Det kan de inte heller vara, eftersom ni alla är ”med på det här”. Ni gör det här tillsammans, ni hjälper varandra med era olika utvecklingar och det ni vill uppleva här.”
”Så vi kan inte skada varandra med de budskap vi förmedlar?”
”Inte egentligen, nej.”
”Men nu tycker jag det blir väl metafysiskt. Vi kan väl skada andra genom att leda dem in på fel spår eller berätta saker de inte vill eller borde höra? Och det finns väl människor som förmedlar sanningar och de som inte gör det?”
”Som vi sagt förut – alla väljer sin egen sanning. Och det är precis så det ska vara. De du lyssnar på och ger din uppmärksamhet nu, ger de dig sanningen?”
”Ja, så känns det ju verkligen.”
”Då är det din sanning nu och den väg du väljer att gå nu. Och de som till exempel väljer att lyssna på Mr Trump (för att ta ett aktuellt exempel) väljer det som sin sanning nu. Och dem ska ni verkligen inte förakta! De gör ett stort jobb för att ni kollektivt ska uppleva hur den sanningen känns och att välja vart ni ska gå härnäst. Och tro mig, det blir åt ett fantastiskt håll!”
”Oj, ok. Nu har vi verkligen gått igenom det här med sanning. Så du menar att om det är någon som känns som den inte säger sanningen, så ska man bara välja bort det?”
”Ja.”
”Och inte bry sig om att ”rätta” den personen eller berätta för andra att den har ”fel”?”
”Precis.”
”Men ska man inte protestera om man hör något som är helt galet och orättfärdigt?”
”Du ska alltid säga din sanning. Och när någon annan då hör din sanning så kan den avgöra om det är en sanning också för den. Men det är ingen nytta med att påpeka att en annan har fel bara för att visa att den har fel. Visa istället din sanning, som då kan vara en alternativ väg.”

¹ Ami är ett medium som kanaliserar “Kosmos”
² Neale Donald Walsch, som kanaliserar gud
³ Vi gjorde ett test där kroppen berättar vad som är bra och inte bra för den. Vi höll en matvara i handen med utsträckt arm och ansträngde oss allt vi kunde för att hålla armen uppe. Det visade sig att vi var olika känsliga för olika saker. Till exempel kunde jag hålla ett kaffepaket med utsträckt arm utan problem. Samma sak med med en citron. Men när jag fick ett sockerpaket i handen (som inte var tungt) var det helt omöjligt att hålla armen uppe.

Om dödsögonblicket och karma

Samtal med gud 2017-11-07

Ikväll har mitt samtal ett lite annat upplägg. 
Sonja bad mig ställa ett par frågor som ofta kommer upp för henne när hon diskuterar med folk. Frågorna är ”Vad händer vid dödsögonblicket?” och ”Finns/Vad är karma?”.

Jag frågar gud om det är ok att vi har ett samtal utifrån de premisserna. Han svarar ”Är det för att du vill veta, eller för att de vill veta?” Jag funderar och säger att jag också vill veta. Gud säger att hon vet vilka de frågeställande personerna är och att de gärna får fråga henne själv. Jag föreslår att de kanske inte har samma förmåga att ta emot svar just nu som jag har. Gud säger att jag får fråga vad jag vill. Han föreslår också att jag kanske ska ta fram papper och penna och låta honom skriva. Men jag känner mig inte alls sugen på att gå och hämta det just nu och tackar nej (vilket gud pikar mig lite för nu när jag sitter och skriver det här, i min telefon). 

”Vad händer vid dödsögonblicket?” frågar jag. 
”Du går upp i mig”, säger gud. 
”Vem är du?” 
”Jag är du.”
”Så jag går upp i mig själv?” 
”Ja precis.”
”Men hur går det till? Vad är det som händer, rent konkret?”
”Det beror på vilken plan ni har”, säger gud. ”Hur ni har bestämt att det ska vara i ert dödsögonblick. En del har bestämt med sina nära och kära att de ska vara där och ta emot dem när de dör. En del vill sjunka in i mig direkt och tas upp i min kärlek.”

Jag blir rätt tagen av detta. Jag hade trott att det var på ett visst sätt när man dör, och att det sättet är samma för alla. 
”Det beror på hur er process ser ut”, säger gud. ”Allting är en process, en fantastisk resa som vi gör tillsammans allihop. Döden är inte en sån skarp avgränsning som ni tror. Hur döden ser ut beror på hur ni vill och bestämt att processen ska vara.”
”Jag har läst om en del lite skrämmande nära-döden-upplevelser också, säger jag. Kan det vara så också?” 
”Det beror som sagt på hur ni bestämt att er process ska vara. Ofta beror den här sortens förnimmelse på att man inte riktigt frigjort sig från sitt liv på jorden. Man känner att det är nåt som drar ner en och det kan kännas som man fastnar på vägen. Men alla vägar leder självklart till mig för eller senare. Det kan inte vara på något annat sätt. Visst är det underbart?”
”Jag kan inte riktigt släppa det här att vi själva bestämt/bestämmer hur vårt dödsögonblick ska vara.” säger jag. ”Jag har alltid haft en stark känsla av att jag kommer möta mina närmaste när jag dör.” 
”Ja. Där får du också känna efter varifrån den känslan kommer. Om det är för att du väldigt gärna vill att det ska vara så, att det är något du gjort dig en bild av. Eller om du har en stark känsla för att det verkligen är sanningen. Du har haft starka känslor förut som inte har varit sanningen.”

Nu vill gud prata om det jag och Sonja pratade om idag på lunchen. Hon säger att vi hade en intressant diskussion om ifall vi är ”riktiga andliga”, när vi ändå inte riktigt vågar lita på det vi tror och leva det fullt ut.
Gud säger att det hon vill är att vi lyssnar på henne hela tiden, hela dagarna, i alla situationer. Vi ska alltid försöka lyssna och känna in. Gud dömer oss aldrig, vi är totalt fria att leva våra liv precis som vi vill. Men för att nå dit vi säger att vi vill nå gör vi bäst i att alltid försöka känna in gud, eller ”vårt högre jag” om vi hellre vill kalla det så. Och att öva oss i att lita på oss själva/gud/vårt högre jag.

Gud säger att vi har många spännande samtal nu som leder oss vidare. 
”Även din mamma kom med visdomsord häromdan. Det hon sa om att leva i nuet är en väldigt stor visdom. Nuet är det enda som egentligen finns. Det är andlighetens tid. Det är det enda sättet att uppleva mig.” 
”Men är det ändå inte vettigt att göra planer och ha mål för framtiden?” invänder jag.
 ”I en relativ värld som ni lever i har det sitt syfte, men det enda verkliga är nuet. Det finns inget annat.” 
Jag tänker på hur jag lekt och dansat med 4-åringen ikväll. Utan att tänka på om det ser knasigt ut, eller att klockan är mycket och man borde gå och lägga sig (ok, lite tänkte jag på det). Då kände jag mig verkligen levande och närvarande och njöt av att bara vara. Och 4-åringen älskade det också. Ibland tänker jag att barn har en närvaro-radar, som direkt märker om man är 100% där eller inte. Och de älskar när man är det. 
Jag frågar gud om det är något mer han vill säga om att leva i nuet. Gud säger att det är det enda sättet att uppleva honom. Så fort man är längre fram eller bak i sina tankar så är vi inte ”linjerade” med honom.

Jag är sugen på att fortsätta med mina förbestämda frågor och ställer Sonjas andra fråga: ”Finns karma och vad är i så fall dess funktion?”
”Karma ja. Det är ett lustigt begrepp, så som ni tänker på det. Det har ni talat om länge på jorden.”
 ”Ja, kanske inte just jag” säger jag. 
”Du har varit med rätt länge också” säger gud med ett leende. 
”Karma handlar inte om straff eller belöningar. Många av er tänker att om man utför goda handlingar så får man bättre karma och belönas och handlar man ont så får man dålig karma och bestraffas. Att ”allting jämnar ut sig” och att universum strävar efter jämlikhet och balans. 
Universum är inte intresserat av balans! Universum är intresserat av utveckling! Karma är processen. Om du är en kung i det här livet och en myra i nästa, så beror det inte på att du var en dålig kung, utan på att det var en del i din process att vara myra. Det närmaste ert ord ”karma” kommer är alltså ”process” och processen handlar självklart om er andliga utveckling.”

Om att kanalisera del 2

Samtal med gud 2017-05-31

Vi pratar vidare om sessionen med Sonja, jag visualiserar hur jag tror att den kommer gå till. Kommer jag ställa frågor till henne? Vill gud säga någonting själv till henne också, utan att hon frågar. Gud säger att hon vill det. Jag känner mig fortfarande lite nervös över det hela. Tänk om allt det här bara är inbillning och röster i mitt huvud? 
“Ja, tänk om det är det – var skulle det innebära?” frågar gud.
“Det skulle innebära att jag är rätt bra…”
“Ja”, säger gud. “Det skulle innebära att du är jag. Och det är ju inte så pjåkigt.”
Gud ger mig så mycket kärlek och ljus och visar alla som är där omkring henne (bland andra min farmor) och säger “Vi är så glada över att du gör det här och har börjat gå den här vägen. Och DU är så glad över det. Det är ju vad du vill. Om du visste hur stolt jag är över dig. Och hur mycket jag älskar dig.”
Jag känner verkligen hur mycket gud älskar mig och plötsligt drabbas jag av en sån hemlängtan att jag börjar gråta. Jag saknar att vara riktigt ihop med gud, på det där självklara, totala och lätta sättet. 

Gud pratar mer om hur roligt vi ska ha tillsammans och hur exalterad han är över vad vi ska göra. Och så tittar han på 13-åringen och säger “och allt hon ska göra”. Vi tänker tillsammans på när jag var på habiliteringen idag och jag tog upp 13-åringens sneda rygg och sa till sjukgymnasten att en sätt att motivera henne att träna kan vara att säga att hon ska slippa en operation i framtiden. 
“Det är inte någon motivation. Något som bygger på rädsla kan aldrig vara motiverande på riktigt.”
“Nej, jag känner ju att du har rätt, det kändes inte riktigt bra redan när jag sa det.”
Gud visar mig allt roligt och fantastiskt 13-åringen kommer göra i sommar. “Ni gör så mycket rätt med henne nu. Hon märker det och vågar släppa fram sin egen lust och vilja.”

Om att lyssna på gud och den fria viljan

Samtal med gud 2017-04-30

Jag har lite svårare att få kontakt idag. jag tvivlar på vad som är mina egna tankar och vad som är det gud säger. 
Efter ett tag får jag tydlig, fokuserad kommunikation igen.

“Jag tycker att det alltid i våra samtal är jag som frågar dig om saker och sen får svar. Om jag inte frågade någonting, vad är det du skulle vilja säga till mig?”
“Det finns inte någonting jag vill säga som du inte frågar om. Jag pratar med er hela tiden och “puffar” er åt det håll ert högre jag önskar. Jag öppnar dörrar och visar vägar och möjligheter som ni kan välja. Om ni lyssnar noga så pratar jag med er hela tiden. Men det kräver fokus och uppriktig önskan. Jag har ju gett er den fria viljan, därför vill jag inte tränga mig på er. Ni måste vilja prata med mig. 
Jag är inte någon som pratar i megafon. Det finns tillräckligt med folk som pratar i megafon och det finns tillräckligt med folk som skriker ut vad gud vill. Om jag också skrek i megafon, vad skulle det göra mig till?”