Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”

Om karma

Samtal med gud 2019-04-01

”Hej”
”Hej”
Gud ger mig en skjuts av kärlek som får mig att spricka upp i ett stort leende.
”Hur känns det här då?”
”Haha, bra. Det känns bra. Det känns så skönt att få vara ordentligt med dig igen. Att ha tid, lugn och ro och få vara ostörd med dig igen.”
”Du, det är något jag har funderat över en hel del på sista tiden. Det har kommit upp i olika samtal och diskussioner och det… skaver liksom för mig. Så nu vill jag fråga dig om vi kan reda ut det?
Finns karma alls och hur funkar det i så fall?”
”Det beror på vad du menar med karma. Det finns en kraft och en motkraft. En energi och en kontraenergi.”
”Men finns den kraften på ett sätt som gör att tidigare liv kan påverka mitt nuvarande liv? ”
”All tid är ju samtidigt. Alla liv är samtidigt. All energi är samtidig.”
”Men kan saker vi gjort i tidigare liv påverka oss på ett sätt som vi inte är medvetna om i våra nuvarande liv? Det är nog det som stör mig mest, att det skulle vara saker som är helt utanför mitt medvetande, som jag inte kan påverka.”
”Det beror på hur ni ser på det. Att ni ska få ”sona” eller ”betala en skuld” från ett tidigare liv skulle vissa kunna uppfatta det som. Men existensen handlar inte om brott och straff. Inte ens om balans, som jag nämnde förut när Sonja frågade mig om karma. Det är inte för att få balans som karma existerar, det är inget som ska ”jämna ut sig” eller ”rättvisa som ska skipas”. Existensen handlar om utveckling! Och karma är processen i den här utvecklingen. Det som man skulle kunna kalla ”påverkan från ett tidigare liv” eller att ”ha en karmisk skuld” är i själva verket att ni vill utforska. Ni vill utforska varje aspekt av vad det är att vara människa. Det handlar inte om ”goda” och ”onda” gärningar, utan att ni vill utforska och uppleva allt. Och då kan kan det självklart bli så att ni ett liv har varit ”förövare” av något och att ni i ett senare liv vill uppleva aspekten ”offer” för detsamma. Men det handlar inte om skuld, utan om utforskande. Och det är en del av processen som ni vill uppleva. Den heliga processen.”
”Tack för förklaringen. En annan sak som jag ibland fastnar i, om man skulle tro på karma. Eller om det inte är karma då. Men det här att man valt sin livssituation. Om man man ”valt” att vara en prostituerad liten flicka på en bordell i Nepal, till exempel, ska man låta folk vara kvar i sin livssituation då? Ska man låta bli att hjälpa dem ur den, om de har valt att uppleva den?”
”Självklart ska du hjälpa dina medmänniskor. Det har vi pratat om förut också, bland annat när du frågade om lidande. Och Sonja besvarade det bra när ni pratade om det igår. När du hjälper en annan människa är det en del av er gemensamma process. Då utför ni det som livet verkligen handlar om – ni visar vad kärlek är. Kärlek är den kraft som genomtränger allt och har förmågan att spränga alla processer och system. Det är verkligen en sanning att kärleken är starkast av allt! Och när ni visar det i världen visar ni den mest grundläggande gudomliga sanningen. Och ingenting ni kan uppleva i livet är viktigare än det. Så svaret är återigen: JA. Självklart ska du hjälpa en medmänniska som lider. Av och med kärlek ska du hjälpa henne.”

”Vet du, på sista tiden tycker jag att jag är mycket tryggare i mig själv. Eller är det i dig? Känns som att jag har svårt att skilja på oss nuförtiden… Men det jag menar är att när andra kommer med åsikter eller teorier eller har läst saker i böcker, som kanske låter vederhäftiga eller har många anhängare, så känner jag snabbt vad som är sant för mig och jag börjar liksom inte vela, som jag nog skulle gjort tidigare. Eller känna att vilket som helst av det skulle kunna vara sant. Jag känner vad som är sant i mig och jag känner mig så himla trygg i det, på ett sätt som känns ganska nytt för mig. Och det är nog alltid i samklang med det du skulle säga, men jag behöver knappt fråga längre vad du skulle säga, för jag känner det redan. Fast jag kanske inte kan formulera och reda ut varför, som du kan. Men jag känner det. Vet du vad jag menar?”
”Jag vet vad du menar och jag känner att du är uppriktigt glad över det.”
”Ja. Ja, det känns väldigt skönt och befriande. Befriande för att jag inte behöver följa någon tro eller tro på någon auktoritet utanför mitt eget inre.”

”Vad tycker du om det här med Reiki-healingen då? Nu gick jag ju en första kurs i helgen som var.”
”Vad jag tycker? Att det är bra? Är det vad du vill höra?”
”Haha, jag vet ju att du inte gillar att uttrycka dig med ”bra” eller ”dåligt”. Men vad tycker du – är det ett bra steg för mig att ta?”
”Haha, är det ens en fråga? Har vi inte redan gått igenom allt det här? Sa du inte precis nu att du börjat lita på dig själv?”
”Jamen det var du som fick in mig på hela det här spåret, så nu håller jag dig ansvarig. Det var du som visade mig energifälten som finns runt kroppen och tipsade mig om att läsa om chakran. Och sen ledde det vidare till reiki-healing. Det finns inga förbehåll då, inget ont man kan göra med det eller så?”
”Det har vi ju redan rett ut. Och du googlar ju och letar bevis hela tiden. Finns det nåt kvar som du inte kollat upp? Är det för din egen skull eller för andras skull som du vill ha bevis på att healing funkar och inte skadar?”
”Hmm, det måste jag fundera lite på. Är det för min egen skull eller för andras?…
Jag tror att det är mest för andras skull, för jag tror ju på att det fungerar och inte skadar om man väljer att kanalisera kärlek, utan att lägga in sitt ego eller sin egen vilja i det man förmedlar. Men jag skulle vilja kunna hänvisa till forskningsresultat för att det inte ska uppfattas som rent hittepå eller önsketänkande. För att man skulle kunna ha en annan diskussion om det än bara jag tror/tror inte på det. Att man kunde diskutera energi på ett vetenskapligt sätt.”
”Det kan du söka vidare på om du vill ha den diskussionen. Men var inte för mycket uppe i ditt huvud och lägg inte för mycket energi på det intellektuella. Om du har valt att göra detta, då ska då göra det. Gå och ge av denna energi med kärlek.”
”Ok, ok. Jag gör så då.”
”Ja, kör bara!”

Lite om Jesus, frälsning och förlåtelse

Samtal med gud 2019-01-14

Jag sätter mig tillrätta i sängen och slappnar av i kroppen. 
”Hej”
”Hej”
”Jag fick ett par följdfrågor på det senaste samtalet om lidande, som handlade om förlåtelsen och vilken roll egentligen Jesus haft och har i världen. Såvitt jag förstått så menar många kristna att man måste bli förlåten för sina synder för att komma till himlen och att den enda vägen till gud och till frälsning är genom Jesus.
Själv tror jag att Jesus hade en annan roll här på jorden än att vara vilken människa som helst, som är med och upplever ”lidande för lidandets skull” eller som var här för att utvecklas andligen. Kan du berätta om Jesus och hans roll bland människorna?”
”Ja, min älskade son, som ni ganska korrekt uttrycker det. Du har rätt i att hans uppgift på jorden inte var att ”vara människa”, även om han tog på sig en mänsklig form. Han är en fantastiskt upplyst existens, som kom till världen av stor, stor kärlek. Han såg hur väldigt vilse ni gick och hur ni grävde er djupare och djupare ner i missförstånd och lidande. Han ville hjälpa er tillbaka till vägen, vara ljuset som lyser i mörkret, så att ni har en chans att hitta hem. Man kan säga att han är som en kärleksfull storebror som håller er i handen när ni går balansgång. Han vill inte ta över balansgången åt er, men han har en hand att erbjuda när ni trillat många gånger.”

”Hur är det här med frälsning och syndernas förlåtelse och att det inte finns någon väg till gud utom genom honom?”
”Tanken om frälsning och tanken om förlåtelse förutsätter att det finns någonting att bli frälst från och något som ska förlåtas. Jesus visste att verkligheten är absolut och villkorslös kärlek. I den absoluta verkligheten kan det då självklart inte finnas något att bli frälst från eller förlåten för. Men Jesus verkade på jorden, i er verklighet. Och han ville hjälpa er vidare, hjälpa er se vad sanningen är. För att kunna göra det var han tvungen att anpassa sitt språk till den upplevelsen ni har på jorden. Han var tvungen att ”vara i denna värld, men inte av den”. Det ni måste frälsas från i denna värld är era missförstånd och felaktiga bild om hur världen fungerar och om er själva. Och ni kan inte frälsas från dessa missförstånd om ni inte blir förlåtna – om ni inte är beredda att förlåta er själv och andra människor. Och det ni behöver förlåta är egentligen inte mer än det faktum att ni är just människor – varelser i ett tidigt stadium av utveckling som har en begränsad förståelse. 
Jesus kom för att visa er vägen tillbaka till kärleken och gud. Han sa att han var vägen, sanningen och livet och att det bara fanns en väg till gud och den vägen var genom honom. Vad han menade med det var att ni måste se verkligheten som han ser den för att se det som verkligen är sant. Och bara genom att se det som verkligen är sant kan ni se gud. När ni ser gud så ser ni verkligheten som den faktiskt är. Ett steg på den vägen är att förlåta, att acceptera sig själv som människa. Att förstå och acceptera att ni är på en väg, ett utforskande. Ni är inte fullärda om den vägen, ni kan inte förvänta av er själva och av andra att ni alltid ska göra ”rätt” i alla situationer. Ni kan inte känna sanningen innan ni har känt sanningen. Därför är förlåtelsen, eller förståelsen och acceptansen viktig för att bli ”frälst” och ”komma till himmelen”. Jag sätter det inom citationstecken för att ”räddningen” och ”att komma till himmelen” inte handlar om platser. Ni blir inte räddade från platsen helvetet. Helvetet är när ni är kvar i felaktiga föreställningar och dömer er själva utifrån de föreställningarna. Himlen är när ni ser och lär känna sanningen, när ni hittar tillbaka till kärleken, som är ert ursprung och er sanna natur. Det är himmelriket, ingen fysiskt plats.”

Om lidande

Samtal med gud 2019-01-11

”Jag ville fråga dig om lidande.”
”Ja.”
”Lidandet är ju så otroligt genomgående i mänsklighetens historia. Och nu tänker jag väl främst på kroppsligt lidande, sånt som kommer med sjukdomar, krig, tortyr och olyckor. En sån otrolig mängd lidande vi människor utsatts för genom tiderna! Både utsatt oss själva och andra för. Vad är meningen med lidande? Varför måste det finnas?”
”Det finns flera aspekter på lidande. 
Dels är det lidande som orsakas av ren bekvämlighet eller för att man vill tillfredsställa den kortsiktiga njutningen. Detta sker medvetet och innebär inte lidande i stunden, men man orsakar sig själv, eller andra, lidande på längre sikt. Det kan till exempel vara att man låter bli att träna, inte tar en medicin, äter sånt som inte är nyttigt eller röker. Man vet att det kommer orsaka en lidande senare, men gör det ändå för att tillfredsställa det tillfälliga, upplevda behovet. 
Sen finns det lidande som ni orsakar er själva och andra som är mer omedvetet. Själva handlingen är ofta medveten, men ni är inte medvetna om att ni gör det ni gör av brist på förståelse. Ni förstår inte att era handlingar inte ledet till det tänkta resultatet. Detta är grunden till handlingarna bakom alla krig, tortyr och misshandel som funnits i historien. Ni är faktiskt alla ganska överens om vad ni vill uppnå – både individuellt och med era samhällen. Ni vill ha trygghet, mat för dagen, någonstans att bo, leva i fred och ha kärlek. Ni vill i princip alla ha det ni kallar ”mänskliga rättigheter”.
Sen har de flesta en väldigt dålig förståelse av de effektivaste sätten att uppnå de här målen. Många tror att för att jag ska ha trygghet och mat för dagen så innebär det att någon annan måste vara utan, eller stängas ute. Och om denne andre inte gör på det sätt ni tror är nödvändigt för att ni, eller ert land, ska uppnå detta så måste ni på något sätt tvinga den andre att göra detta som ni tror är nödvändigt. Och ni tar till alla medel ni kan hitta på för att tvinga den andre till detta. Krig och tortyr, till exempel. Och allt detta lidande som ni utsätter varandra för, det grundar sig i att ni vill nå ett mål, men att ni verkligen inte förstår hur man ska nå det målet. Och när ni inte förstår det så gör ni ont – ni ”syndar”. Det har du ju hört, att ordet ”synd” som används i bibeln, kan översättas med ”att missa målet”. Och det är ju precis det som blir resultatet. Ni missar målet, missar att nå det resultatet ni har tänkt, när kriget och tortyren inte alls leder till trygghet, fred och kärlek.
Det var också det som Jesus syftade på när han sa ”fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Han förstod att de var så fångade i sina tankegångar om rätt och fel och att de var övertygade om att handlade rätt ur sitt perspektiv, för att nå sitt mål. De var övertygade om att de måste tvinga den andre till att göra som de ville för att de själva skulle kunna leva i fred och välstånd.”
”Jag förstår hur de här tankegångarna kan leda till resultatet lidande, som du säger. Men med allt det lidande som funnits och finns i världen – på ett mer övergripande, själsligt plan måste vi väl vara införstådda med att vi ska utsätta oss själva för allt det här? Varför väljer vi att vara med om det här? Är det verkligen nödvändigt?”
”Ert liv här på jorden (och för den delen andra världar) är ju en utveckling. Och hela meningen med hela existensen är att ni – och jag igenom er – vill uppleva och återuppleva den ultimata kärleken, som jag är. Det är slutmålet. Fast det finns förstås inget slut, men det är en annan diskussion. Det är dit ni strävar – efter att uppleva kärlek. Både i era nuvarande, korta liv, medvetet eller omedvetet. Men också på det själsligt evolutionära planet. Slutmålet är den ultimata kärleken. Och för att uppleva den på riktigt så måste ni börja med att uppleva det som inte är jag, det som inte är kärleken. Så i era tidigaste stadier av utveckling väljer ni att utsätta er för mycket lidande, både kroppsligt och själsligt, för att verkligen få känna på vad det innebär att vara utan kärlek. Men också för att ur det perspektivet få uppleva vad en enda liten gnista av kärlek, vänlighet eller omtanke kan göra när man är omgiven av mörkret. En enda kärlekshandling avslöjar hela universum styrka och ni inser och kommer ihåg vad som är ert ursprung och vad som är sanningen och vägen vidare. Vägen hem.”
”Så det är dit vi vill nå allihop, dit vi säger att vi vill nå, ha ”mänskliga rättigheter”, som du sa? Blir vi bättre och bättre på att förstå hur vi ska nå dit då, ju mer utvecklade vi blir?”
”Ja, för varje utvecklingssteg ni tar, både individuellt och som samhälle och mänsklighet, för varje steg kommer ni närmare målet och går en rakare och rakare väg för att komma dit.”
”Du säger att vi måste börja med att uppleva det som inte är du, det vill säga lida mycket i början. En sak jag funderat på då – hur kommer det sig att det finns många fler människor på jorden nu än förr i tiden? Var det fler som behövde lida i tidigare liv och de som lever nu lida mindre? Ska inte alla lida lika mycket?”
”Tror du att ni lider mindre nu?”
”Ja. Jo. Procentuellt sett skulle jag nog tro att färre lider på jorden nu än till exempel på sextonhundratalet.”
”Du har faktiskt ganska rätt i att lidandet är jämnt fördelat för varje själ. Sen är det ur ert perspektiv inte lämnat fördelat per människa under en livstid. Där är det ju extremt ojämnt fördelat med lidandet i olika länder och för olika personer i samma land. Men ni ser alla till att få uppleva det ni vill och behöver uppleva för att ta er till nästa steg i utvecklingen. Och som svar på din fråga om antalet människor på jorden vill jag dels säga att tiden inte är linjär på något annat ställe än i er fysiska värld (och knappt ens där). Antalet själar ökar inte för att antalet människor på jorden gör det. Det är olika upplevelser ni har valt att ha. Först att vara få och utan många andra som var lika er. Sen att vara så många så att ni måste börja reflektera över var gränsen går för mängden människor och hur ni i så fall ska lösa det.”

”Angående lidandet igen då. Kommer vi sluta lida ju mer utvecklade vi blir?”
”Lidande är ett verktyg ni använder er av. Ett väldigt starkt och kraftfullt verktyg. Verktyg använder man så länge man har användning för dem. Men lidandet är också en upplevelse. När ni märker det och kommer till det stadiet att ni kan börja välja era upplevelser mer medvetet, då kommer ni välja bort den upplevelsen. Om ni inte vill använda er av verktyget vid något tillfälle, förstås.”
”Ok. Det känns som mänskligheten – och inte minst jag – har en bit kvar dit. Men en sak har jag verkligen tänkt på för egen del vad gäller lidande. Det är när man till exempel har väldigt ont eller är väldigt sjuk – då är man ju helt uppslukad av det tillståndet. Det finns liksom ingen reflektion och det känns inte som att det finns något utrymme för andlig utveckling där. Jag skulle ju till exempel inte sitta och meditera och prata med dig såhär om jag blev torterad eller hade feberyra. Eller om jag jobbade i nån helvetisk gruva i tredje världen, för den delen. Hur funkar det?”
”Jag svarar igen att lidandet i sig är ett verktyg. Lidandet i sig leder till andlig utveckling. Du måste inte samtala med gud för att utvecklas, utvecklingen sker för att ni har bestämt det.”
”Men det där är också svårt, tycker jag. Det skulle kunna leda till ett synsätt att lidande är bra. Att lidande är något som alla ska genomgå. Och det kan i sin tur leda till att man inte hjälper den som lider. Då är man farligt ute, tycker jag.”
”Hur du agerar gentemot någon som lider berättar mycket om vem du är och hur din egen utveckling är. Och hur ett samhälle agerar mot en som lider säger mycket om det samhällets utveckling. Det är det jag menade med att ”missa målet” kontra att förstå hur man kommer till målet. När ett samhälle har förstått att genom att hjälpa denna den minsta, den svagaste och mest lidande i mitt samhälle, genom att göra det hjälper jag mig själv, genom att göra det helar vi hela samhället och når på det sättet målet. Då har vi förstått att vi alla är ett, att vi alla är kärlek. Då uttrycker vi kärleken, eftersom vi förstått att kärlek är det vi är. Då hjälper vi den som lider.”
”Då har vi utvecklats tillsammans så långt att vi inte längre behöver verktyget ”lidande” när vi gemensamt insett det?”
”Just så.”