Samtal med gud 2018-01-18
I kväll känner jag mig så väldigt glad och tacksam. Jag har känt så ganska länge nu. Mycket på grund av att jag gått Neale Donald Walshs kurs “Awaken the Species” och verkligen försöker leva som jag tror, med hjälp av den. Försökt föra in det jag tror på i min vardag, så det inte bara blir något intellektuellt, utan tillämpa det rent konkret i mitt liv.
Och jag har känt mig närvarande med gud varje dag i vardagen. Jag uppskattar allt så mycket! Jag uppskattar att vara med Sonja och hennes vänner, att träffa mina vänner och mina släktingar. Jag uppskattar all vacker musik som finns och allt vackert i naturen. Det är så lätt och självklart att se det bästa i människor. Jag ser mer skönhet, perfektion och utveckling i världen. Det känns som jag uppskattar allt som det är just nu – i sitt perfekta ögonblick av utveckling. Jag älskar den känsla jag har nu och önskar att jag kommer stanna i den länge. Det känns som mitt hjärta svämmar över, jag förstår verkligen det talesättet, för det är precis så det känns.
Jag börjar med att tacka gud för allt som jag känner mig så glad över nu och att jag får känna så. För första gången på länge (eller nånsin?) känner jag att jag verkligen älskar livet. Älskar varje ny dag.
Jag tackar för min fina familj. Min fine man, fina 13-åringen och fina 4-åringen. Tackar för att 13-åringen är glad igen och att vi skrattar och skojar med varandra igen. Tackar för att min kusin lever och har hälsan och tänker på allt de gått igenom, hela hans familj, hans mamma och bror. Hur oroliga alla måste ha varit.
Jag tackar gud för hennes små ”knuffar” i rätt riktning, eller kanske snarare knuffar vidare.
Jag tackar för att gud hjälper mig att inte känna mig rädd och på att öva mig på att släppa rädslan i olika situationer. Jag känner mig verkligen rädd mer och mer sällan.
Jag tänker på de ”HEB:s” som nämns i Awaken the Species – ”Highly Evolved Beings”. Är det så här de känner?
”Ja”, svarar gud. “Och känner du vilken frihet det är? De är i princip aldrig rädda. Och de känner sig fullständigt fria.”
”Vilken fantastisk känsla!” säger jag. ”Och tänk att växa upp så och känna så redan från att man är ett litet barn. Det måste vara helt underbart.”
Vi börjar prata om barn och hur de funkar. Jag har funderat en del över det på senaste tiden, när jag ser hur en del förskolebarn interagerar med varandra. Ifall det är så att barn har ”onda” instinkter, om de blir översittare och elaka om man inte kontrollerar och styr dem.
Gud säger att barn gör som vi alla gör – de provar sig fram. De har inga erfarenheter, så de gör det som fungerar. Provar de ett sätt och upplever att det funkar, så fortsätter de så. Och de är väldigt lyhörda och ser hur andra gör och provar då de andras beteenden.
Jag undrar hur de ”högt utvecklade väsena” gör med sina barn.
Gud säger att de är väldigt uppmärksamma på sina barn. De vet att barnen blir påverkade av allt. Allt de hör, ser, känner, äter, med mera. Deras barn tar inte efter våldsamt, nertryckande beteende som skadar andra, för det finns inget sådant beteende att härma. Och föräldrarna är uppmärksamma på att gå in och visa på om ett beteende är till nytta eller skada, genom att göra barnen uppmärksamma på det eller resonera om det och visa på alternativ. De är väldigt bra på att ”knuffa” barnen i rätt riktning, som gud gör med oss.
Gud jämför med situationen i pulkabacken igår, när min 4-åring nästan blev påkörd av en annan kälkåkare. 4-åringen ville genast lägga hela skulden på den andra och konstatera vilka fel den andra hade gjort. Där visade jag på att vi också gjort fel, som stått kvar för länge i backen, där alla åker ner. Och jag hade sagt till att vi skulle flytta på oss innan. Gud säger att det är bra att visa på hur situationen ser ut från fler perspektiv och inte bejaka negativitet och skuldbeläggande.
Jag frågar om hur barn relaterar till varandra generellt och kanske framför allt flickor och pojkar på förskolan. Där vill vi ju alltid att barnen ska ”stå upp för sig själva” och säger det är bra när barnen säger ifrån. Det måste väl vara en bra sak? Att man värdesätter sig själv och inte låter sig trampas på eller bli ett objekt.
Gud säger att vi angriper frågan ur ett lite felaktigt perspektiv. Om vårt fokus var att göra det som är bäst för den andre, om vi lärde våra barn det (genom att vara förebilder), då skulle det aldrig ens uppstå som fråga. Gud säger att det är viktigare att tänka på den andre, hur den känner och vad jag kan göra för den, än att ”stå upp för mig själv”. Men det betyder inte att man inte ska förklara sina gränser och säga sin sanning. För sanningen skadar inte.
Jag säger att det låter som en väldigt kollektivistisk och självuppoffrande syn och tänker att det låter rätt likt kommunistiska samhällen, eller andra samhällen där individen inte setts som viktig. Gud säger att det inte alls är samma sak, för att de samhällena byggde på en helt annan grund och människosyn. Människosynen som gud beskriver bygger inte på att alla är lika, utan på att man ser och hyllar det fantastiska i den andra människan. Man ”ger den andra människan tillbaka till sig själv” som gåva, genom att visa den hur vacker den är. Det är egentligen allt vi behöver göra här på jorden.