Om att stå för den man är och undantryckta känslor

Samtal med gud 2018-11-03

”Hej”
”Hej”
”Jag är rätt trött och det är sent. Men jag tänkte ändå vi kunde prata en liten stund. Men jag tänkte inte skriva ner det här till bloggen.”
”Ok. Varför inte?”
”Ja, vet du … Jag tror jag börjar känna lite press liksom, att jag ska prestera någonting. Uppdatera regelbundet och så. Jag är lite orolig att våra samtal inte blir så personliga om jag tänker på att jag ska publicera dem sen.”
”Nej.”
”Vad menar du, nej?”
”Du känner ingen sån press att uppdatera hela tiden, eftersom du inte samtalar med mig hela tiden. I så fall skulle du ju göra det.”
”Eh, nej, det är ju sant förstås.”
”Och du säger själv att du funkar bäst och mår bäst av att ha en deadline eller andras förväntningar på dig.”
”Ja, det har jag nog sagt. Så då är allt som det ska, menar du?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja. Så länge jag känner att jag inte ändrar min ton mot dig, så är allt som det ska.”
”Då så. Jag säger till om det händer. Hur känns det annars med bloggen och våra samtal?”
”Jag är speciellt glad över att jag har delat den med mina vänner. Att jag pratar mer med mina vänner om sånt här. Att det blir riktiga, djupa samtal med folk jag verkligen bryr mig om. Att jag pratar om det jag helst pratar om med många av dem som jag bryr mig mest om. Det är en helt fantastisk gåva, som liksom utvecklar sig mer och mer. Och jag får hela tiden nya utmaningar i att våga ”vara jag” och prata om dig och vad jag gör nu. Jag har ju haft extremt svårt att prata om vår relation, eller andlighet, med folk som inte tror på sånt eller aldrig visat intresse. Inte så att jag vill pådyvla dem det, men jag vill våga stå för vem jag är. Jag får många tillfällen nu att våga stå för det här – dig och mig. Jag misstänker att det händer så som du sa, att jag får vänja mig steg för steg, tills mina dubbla världar försvinner. Men jag är inte riktigt framme än.”

”Hur har det gått annars den här veckan, tycker du? Du hade ju så mycket saker du skulle hinna med och kände dig stressad över.”
”Ja. Det har ju ändå gått bra, eller hur? Jag har försökt att inte stressa upp mig för mycket, utan försökt vara närvarande och lugn samtidigt som jag skulle göra alla de här sakerna. Och det gick ju bra! Jag hann med det jag skulle på jobbet, jag hade ett bra och trevligt samtal med myndigheten där vi redde ut saker, jag hann göra klart sången jag ville skriva till min pappas födelsedag, jag hann hjälpa barnen med det jag lovat och till och med leka med dem emellan. Och hyfsat bra utan att känna att jag måste vidare till nästa sak.”
”Ja. Du ser. Det är ingen mening med att stressa över en eventuell stress som kanske kommer senare. Det effektivaste sättet att handskas med tid är att vara närvarande i nuet och ha fullt fokus på det du gör nu. Det är lite som att meditera. När man mediterar kan man släppa in tankar, men inte låta dem ta fokus utan låta dem passera. Likadant kan du göra när du har mycket att göra. Du observerar att du har någonting annat du ska göra senare, men du låter inte det stjäla fokus från det du gör just nu. Du lägger inte ner känslor och engagemang i det nu.”
”Ja, det funkade bättre än jag trodde med att hinna med allt. Men jag fick verkligen anstränga mig att inte släppa in stresskänslorna. Men jag tänkte på en sak som jag fick lite dåligt samvete över. Eller kanske att jag undrar varför jag blev arg över.”
”Ja.”
”Det var när jag skrev och övade på sången till pappa. Det var liksom första stunden på dagen då jag ägnade mig åt ”min egen sak” – då ville femåringen prata med mig och frågade om jag verkligen måste spela gitarr. Jag kände liksom redan innan att hon inte ville att jag spelade och sjöng och när hon sen frågade så, så kände jag mig riktigt arg över det.”
”Ja, du kunde ha svarat henne utan att bli så känslosam över hennes fråga.”
”Ja, det är det jag tänker på, nu i efterhand. Jag kunde ju bara ha sagt ”jag vill spela gitarr nu”, utan att gå i affekt. Vad beror det på att jag blev så arg över att jag kände att hon inte ville att jag skulle spela?”
”Det är relaterat till det vi pratade om förut. Att du inte är riktigt van att stå för vad du vill och tycker. Du trycker ofta undan vad du själv vill, om du upplever att det du vill inte är ”godkänt” av den andre. Och att trycka undan något man vill och inte låtsas att det finns eller är viktigt (både inför sig själv och andra) skapar ilska och frustration. Det innebär inte att ni aldrig ska ta hänsyn till andras vilja eller anpassa er efter andra. Men det är skadligt att tränga undan sanning.”
Godkännande. Usch, du har rätt. Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare på det viset. När jag var yngre sökte jag ju mycket efter min mammas godkännande och det har jag ju insett på senare år, att det var så. Men jag hade nog inte tänkt på att jag fortfarande gör så och att det gällde även mina barn och familjen.”
”Ja. Men du gör också ett stort jobb här nu. Att våga stå för vad man tycker och tror på är samma sak som att inte invänta andras godkännande. Du övar på det varje dag och blir mer och mer medveten om när det dyker upp. Du lär dig känna igen det.”
”Ja. Tack för uppmuntran. Men det känns ändå lite tragiskt att jag funkar så. Att jag anpassar mig i förväg till vad någon kanske kan komma att tycka. Det är ingen egenskap jag är stolt över, precis. Och inget bra föredöme för barnen.”
”Det är bra att visa för barnen att du värdesätter dig själv och det du gör. Men det har du ju också gjort. Fast du reagerade med lite ilska över din dotters ifrågasättande, så gjorde du ändå det du ville göra. Och det har gjort dig glad att skapa den här kärleksgåvan till din pappa. Det visade du ju också din dotter och du var tydlig med att du ville göra det här och varför. Och tro mig, det tog hon till sig.”
”Är det så? Vad bra. Det blir jag glad över.”
”Jag är glad över din medvetenhet över saker du vill utveckla hos dig – de egenskaper du väljer att kalla ”dåliga”. Men glöm inte att vara medveten om allt det fantastiska som du gör. Det är det jag ser mest. Försök att se dig med mina ögon, ska du få se.”
Gud låter mig se mig själv med fantastiskt kärleksfulla ögon och hela jag fylls av en så skön känsla av värme och kärlek.
”Du, alltså, vet du om hur mycket jag älskar dig?”
”Ja. Tack, det känner jag.”
”Haha och så fick du mig att skriva ett blogginlägg till.”
”Ja. Du hade visst den tiden och orken.”
”Jag hade visst det. God natt nu.”
”Sov gott.”

En kommentar till “Om att stå för den man är och undantryckta känslor”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *