Samtal med gud 2018-09-10
Idag hade jag en liten kontrovers på jobbet och jag kände mig motarbetad och lite missförstådd på grund av det. Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt med konflikter, mått dåligt över när jag haft en och ofta gått och ältat den länge efteråt. Men jag har ändå tagit konflikten när det är något jag tyckt var viktigt.
På senare tid, när jag haft många samtal med gud och börjat förstå världen och mig själv bättre, har det blivit lättare att hantera dem och jag har inte tagit lika illa vid mig som tidigare. Och jag kan oftare se att det finns något bra i konflikten, något jag kan lära mig av den och något som kan hjälpa mig framåt. Men jag tycker fortfarande det är jobbigt, det måste jag erkänna.
Jag sätter mig bekvämt med rak rygg och handflatorna vända uppåt, vilande på låren/knäna. Jag börjar få in rutinen med en bra sittställning nu.
Direkt får jag en härlig känsla ”skickad till mig”, känns det som.
”Min kära vän”, säger gud. ”Slappna av och ta emot min kärlek.”
”Tack”, säger jag. ”Det här var skönt.”
Jag slappnar av och släpper ner axlarna. Mitt huvud börjar röra sig i såna där stretchande, runda rörelser igen. Det håller på så ett tag och jag är knappt ens medveten om dem. Efter ett tag börjar jag tänka på dagens konflikt på jobbet.
Plötsligt slutar rörelserna och jag sätter mig helt still och rakt upp.
”Du vill fråga om det.” säger gud.
”Ja, jag antar det. Jo, det vill jag.”
”Vad vill du fråga?”
”Hur ska jag tänka om den här konflikten? Var den bra att ha och gjorde jag rätt i situationen? Kunde jag ha gjort på något annat sätt?”
”Redan när du hade den så tänkte du på vad vi pratat om och saker du lärt dig genom mig. Du reflekterade direkt över ditt eget beteende. Det är framsteg! Den medvetenheten.”
”Kunde jag gjort något annorlunda för att, som vi pratat om på sistone, handla mer gudomligt eller kärleksfullt då, i den här situationen?”
”Utgångspunkten i relationer, som vi också pratat om förut, är att tjäna den andre och att lyfta upp den. Det kanske du kunde ansträngt dig mer för att göra.”
”Ja. Jo. Men jag måste ju också säga min sanning, som jag ser den, eller hur?”
”Ja, det ska man alltid göra. Säga sin sanning utan att såra. Men kunde din utgångspunkt kanske varit mer hjälpsam?”
”Hm. Ja, kanske. Men det är det här jag tycker är svårt. På jobbet upplever jag det ofta som att jag lätt blir överkörd, att vissa ibland verkar tycka att man inte behöver fråga efter min åsikt, för att man ändå kan göra som man vill sen. Att de inte respekterar mig.”
”Och varför är det viktigt för dig att bli respekterad?”
”Jag vill känna att jag blir respekterad för vad jag kan. Jag vill känna mig kunnig. Det är liksom det man är på ett jobb. Man är där för att man kan det man jobbar med.”
”Nu tänker du mycket på görande. Men du längtar egentligen efter ett varande. Där du blir uppskattad för den du är och inte för vad du gör.
Känner du igen det? Du har ju vaknat många nätter och ältat just ditt kunnande och ditt görande och haft en känsla av att du inte duger där. Det är för att ditt naturliga tillstånd – ditt tillstånd i mig – är varandet. Och i varandet är du alltid helt accepterad.”
”Aha. Ja, det låter självklart nu när du säger det. Och det var väldigt befriande att du förklarade det med varför jag ofta vaknar och tänker på det. Jag längtar verkligen efter att ”bara få vara”. Det tror jag många människor gör.
Men just relaterat till jobb, då. Man kan ju inte säga att folk ska släppa görandet eller kunnandet i ett yrke. Om till exempel en läkare inte skulle kunna sitt yrke ordentligt, det skulle ju verkligen inte vara bra!”
”Nej, kunskap i sig är naturligtvis inget dåligt. Problemen uppstår när ni lägger hela ert värde i vad ni kan. Och i kombination med er inställning att ni ska konkurrera mot varandra istället för att lyfta varandra. Då uppstår lätt en disharmoni hos er själva och i hela samhället.”
”Jag förstår. Det låter verkligen vettigt. Och min konflikt idag, vad förde den för gott med sig?”
”Det har du ju redan varit inne på själv, när du tänkt på den. Dels som en referensram, en situation där du får tillfälle att visa vem du är i relation till detta. Dels en chans att känna igen vad som är ditt ego i det här.”
”Mitt ego, ja. Är det Hanna då?”
”Nej, det skulle jag inte säga. Hanna är ju den människa som föddes av din mamma. När du föddes hade du inga behov av att hävda dig eller hade åsikter om saker. Du bara var. Egot är den persona som du byggt upp efterhand. Den som är känslig för kritik och sa att ”min pappa är starkare än din pappa” när du var liten. Hanna kom innan egot.”
”Det gläder mig faktiskt att du säger att Hanna inte är samma sak som egot. Jag gillar ju henne.”
”Egot är ert verktyg och något som utvecklas naturligt här i er relativa värld, där ni lär er genom att jämföra er med andra och se hur andra gör. Och det är ingen idé att ni föraktar ert verktyg, lika lite som att ni föraktar en hammare, till exempel. Däremot har ni nytta av att känna igen egot och förstå vad som motiverar det. Känna igen när det är egot som talar och känner. Egots intresse är sällan samma som själens. Då kan ni ha nytta av att det är själen som får föra samtalet istället för egot.”
”Tack, det var ett intressant samtal idag. Och tack för att du alltid får mig att känna mig älskad. Jag kan verkligen vila hos dig, det är så skönt. Men nu måste jag vila på riktigt. Dags att sova. God natt!”
”God natt, min älskade.”