Om att kanalisera del 2

Samtal med gud 2017-05-31

Vi pratar vidare om sessionen med Sonja, jag visualiserar hur jag tror att den kommer gå till. Kommer jag ställa frågor till henne? Vill gud säga någonting själv till henne också, utan att hon frågar. Gud säger att hon vill det. Jag känner mig fortfarande lite nervös över det hela. Tänk om allt det här bara är inbillning och röster i mitt huvud? 
“Ja, tänk om det är det – var skulle det innebära?” frågar gud.
“Det skulle innebära att jag är rätt bra…”
“Ja”, säger gud. “Det skulle innebära att du är jag. Och det är ju inte så pjåkigt.”
Gud ger mig så mycket kärlek och ljus och visar alla som är där omkring henne (bland andra min farmor) och säger “Vi är så glada över att du gör det här och har börjat gå den här vägen. Och DU är så glad över det. Det är ju vad du vill. Om du visste hur stolt jag är över dig. Och hur mycket jag älskar dig.”
Jag känner verkligen hur mycket gud älskar mig och plötsligt drabbas jag av en sån hemlängtan att jag börjar gråta. Jag saknar att vara riktigt ihop med gud, på det där självklara, totala och lätta sättet. 

Gud pratar mer om hur roligt vi ska ha tillsammans och hur exalterad han är över vad vi ska göra. Och så tittar han på 13-åringen och säger “och allt hon ska göra”. Vi tänker tillsammans på när jag var på habiliteringen idag och jag tog upp 13-åringens sneda rygg och sa till sjukgymnasten att en sätt att motivera henne att träna kan vara att säga att hon ska slippa en operation i framtiden. 
“Det är inte någon motivation. Något som bygger på rädsla kan aldrig vara motiverande på riktigt.”
“Nej, jag känner ju att du har rätt, det kändes inte riktigt bra redan när jag sa det.”
Gud visar mig allt roligt och fantastiskt 13-åringen kommer göra i sommar. “Ni gör så mycket rätt med henne nu. Hon märker det och vågar släppa fram sin egen lust och vilja.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *