Samtal med gud 2018-04-19
I natt börjar jag med att säga hej till gud, att det var länge sen vi pratade. Gud säger ”Vi pratar ju hela tiden!”
Jag tackar för den kommunikationen vi har nu, känslan jag har av att alltid vara glad oavsett vad som händer ”på ytan”. Jag känner mig så tacksam över det och säger att jag alltid vill känna såhär. Jag tackar för alla tecken och hälsningar jag får från gud. Som koltrasten som sjöng i ett träd ovanför mig när jag cyklade hem idag.
”För visst var det du?” frågar jag gud.
”Ja.” svarar gud.
”Fast det förstås, du är ju i allt?”
”Ja.”
”Så då var det inget speciellt med just den koltrasten?”
”Eller så är allting speciellt. Tror du inte jag menar vad jag gör? Tror du inte jag pratar med dig? Den domherreflocken som kom när du och din 4-åring satt och tittade i fönstret, tror du inte det var jag? Där du ser mig, där är jag.”
”Ja. Ja, jag tror ju det. Tack! Jag känner mig så himla glad och jag ska verkligen se dig i allt! Jag ser fram emot allt! Jag är så glad att få leva i den här världen nu och att vi har evigt liv och att vi leker den här leken här och nu. Det är så häftigt! Jag ska njuta av allt!”
”Och så skulle jag ju fråga om 13-åringens skolios. Som Sonja tyckte.”
”Pratar vi inte om det hela tiden?”
”Jo. Jo, kanske det. Det kanske är därför jag inte känt så stort behov av att fråga – för att jag känt svar ändå. Men nu frågar jag ordentligt då – hur ska vi göra med 13-åringens skolios?”
”Som jag har svarat – du gör precis rätt nu. Låt henne prova med korsetten. Och låt det vara hennes eget val. Du har ställt henne inför olika alternativ och förklarat vad de innebär och konsekvenserna av valen. Nu är det hennes eget val. Och det är viktigt. Och hon har ju också gjort sitt val.”
”Men jag ska väl inte låta henne vara helt själv i det valet och låta henne ta alla initiativ till att sätta på korsetten? Det känns som det inte kommer hända så mycket då.”
”Du ska pusha på henne lagom mycket, precis som du gör nu. Men inte så mycket så att hon inte känner att det är hennes val längre. Ni är inne på en bra och viktig väg.”
”Tack. Nu känns det tryggt.”
Nu börjar mitt huvud och nacke röra sig i såna där stretchiga rörelser som de så ofta gör när jag mediterar.
”Men är det verkligen dags för det här nu?” säger jag.
”Lyssna på din kropp,” säger gud ”den vet vad den behöver.”
Jag låter kroppen hålla på och hindrar den inte. Efter lite huvudstretching gör den en helt ny rörelse med armarna rakt ut från kroppen och sen i en båge upp över/framför huvudet med handflatorna inåt. Sen gör händerna en ganska snabb rörelse med handflatorna fortfarande inåt, sen ner framför ansiktet och framför ansiktet vänder handflatorna utåt och liksom trycker/skjutsar bort någon osynlig energi från mitt ansikte tills armarna blir helt utsträckta igen. Kroppen fortsätter göra så fem gånger, sen blir det mindre rörelser där händerna skjutsar iväg energi från munnen och uppåt mot hjässan i en rät linje. Det känns som att jag tar bort skräp från min tredje öga, är väl den bästa tolkning jag kommer på.
Jag tänker att jag måste fråga Sonja, som kan det där med yoga, om det finns någon liknande yogarörelse.
Jag frågar gud vad det är kroppen håller på med.
“Kroppen vet vad den behöver. Lyssna på den. Den behandlar energier. Vi har ju talat om detta förut – att allt har olika energier, allt ni stoppar i er och allt ni tar in.”
”Men påverkar kroppens energier verkligen själen?” frågar jag.
”Energierna här i kroppen kan påverka din kontakt med din själ. Och hur effektiv och tydlig kommunikation du har med din själ.”
När kroppen gjort ovanstående rörelser några gånger känner jag att jag blir helt överväldigad och det känns som att jag ser ett blåaktigt sken framför pannan.
”Är det min själ jag ser nu?”
”Du ser mig tydligare”, säger gud.