Kategori: Mål

Om att spegla varandra

“Hej”
“Hej. Är du här nu?”
“Alltid här, det vet du. Det är bara frågan om när du fokuserat vill vara med mig. Jag är alltid med dig, men ditt medvetande är inte alltid riktat mot mig.” 
“Jag skulle vilja att vi går vidare, är det nåt jag behöver titta på nu? I min utveckling, menar jag? Vad är nästa steg, liksom?”
“Vill du att vi tittar inom dig?”
“Ja.” 
“Vad är det du vill titta på?”
“Känns som jag alltid ältar samma sak. Men liksom varför jag inte går vidare med saker, slutför eller pushar vidare, liksom? Är jag feg, lat eller trög? Vad handlar det om? Det är väl kopplat till syfte i livet också. Vad gör jag med mitt liv? Gör jag det jag borde? Och om jag inte gör det, varför gör jag det inte? Och varför gör jag det inte helhjärtat?”
“Ja. Första frågan är då vad det är du vill uppnå. Vad har du för mål? Det har du ju redan uttalat, eller hur?”
“Just det. Ja, det har jag ju faktiskt. Mitt mål är att vara orsaken till att en annan upptäcker Gud/källan/kärleken inom sig själv.”
“Ja.” 
“Och så tänker jag att jag inte jobbar helhjärtat mot det målet då. Med tanke på att jag fortfarande jobbar 50% på mitt vanliga jobb och då inte 100% mot det målet. Jag lägger inte all min tid på det.” 
“Hur tänker du att du uppnår det målet då?”
“Ja, det är det jag känner mig osäker på och som jag ville du skulle svara på. Vad borde jag göra? Och varför gör jag inte det jag borde om det nu finns något som jag inte gör?”
“Till att börja med så kan du stryka ordet borde ur ditt vokabulär när det gäller att hitta Gud eller kärleken. I de flesta andra sammanhang också, för den delen. Jag säger dig att ditt varande betyder alltid mer än ditt görande. Det du GÖR är aldrig, aldrig viktigare än det du ÄR. Sen faller det sig naturligt att det du gör blir resultatet av det du är. Men det du är, den vibrationen du är i, är det du sänder ut och delar med resten av världen, med resten av världens vibrationer och på så sätt höjer du vibrationen hos allt annat. Så det du kan tänka att du då gör utifrån ditt varande, eller det du är – det är att vara den bästa spegeln för dem du kommer i kontakt med. För det är vad ni är, det är er funktion för varandra i den här verkligheten – ni är speglar för varandra. Vad en annan ser av sig själv i dig, det är vad den har att ta ställning till, att relatera till och att ”jobba med” om det som speglas är någonting man behöver jobba med. Om du vill få någon att upptäcka Gud/källan/kärleken i sig själv, då är det bästa du kan göra att vara en sån spegel för den personen att personen SER att Gud/källan/kärleken finns i henne. Om du lyckas med att göra det med din vibration och din intention, så är det värt mer än alla instruktioner du kan komma på för att få personen att upptäcka Gud inom sig. Det handlar inte om vilket yrke du har eller var du befinner dig. Om DU utvecklar ditt seende så att du på riktigt kan se Gud i en annan och förmedla, antingen med känslor eller med ord, vad du ser hos den personen, då uppfyller du precis det som är ditt mål – att vara orsaken till att en annan människa upptäcker Gud/kärleken inom sig själv. 
För att du ska uppfylla det målet måste du vara medveten, du måste medvetet öva dig i att se det här hos en annan, öva dig i att vara helt närvarande med en annan, men framförallt i att vara närvarande med Gud. Umgås med Gud inom dig själv. Det är det säkraste sättet att uppleva enheten i allt, att uppleva att Gud är kärlek, att Gud är i dig, att Gud är i allt och alla, eftersom allt och alla är i Gud.” 
“Så du menar att det viktigaste inte är vilket jobb jag har, vilken arbetsplats eller vilka kollegor, utan att jag utvecklar mitt eget seende och medvetande?”
“Ja. Precis så. Det är det viktigaste. Eller, ska vi säga, det mest ändamålsenliga utifrån vad du säger dig vilja uppnå.” 
“Alltså, jag förstår vad du menar. Samtidigt känner jag att det är lite som en bekväm utväg eller kanske flykt från en utmaning, en flykt från att gå utanför sin bekvämlighetszon. Såhär kan jag ju motivera att jag inte GÖR något för att Gud säger att det inte är så viktigt. Förstår du vad jag menar?”
“Ja, jag förstår. Men jag sa också att det du gör, gör du utifrån vad du är. Så fortsätt att utmana dig själv och att utvecklas – att utvecklas för att vara mer den du är.
Men börja inte göra en massa saker som får dig att bli upptagen och uppslukad, så du inte hinner se och uppskatta dem omkring dig. Ha ditt främsta fokus på din inre utveckling och din förmåga att se kärleken i andra. Men om du ser att du låter bli att göra saker enbart av rädsla eller bekvämlighet, då ska du förstås se det i vitögat och verkligen kontemplera över vad det är som hindrar dig. 
Allt omkring dig är redskap. Redskapen använder du som du vill. Missa inte målet för att du lägger allt ditt fokus på att skapa ett nytt redskap. Tappa inte din närvaro för att du ser ett fantastiskt mål längre fram som ska uppnå det du önskar, när du i varje stund har möjligheten att vara i detta önskade. Du har möjlighet att när som helst vara i Guds närvaro och att dela den närvaron i Gud med en annan. Detta är verkligen sant, på en vibrationsnivå. Även om du inte upplever att den andra personen ”hittade Gud” eller uppfattade vad du sagt, så lita på det att vad du har inom dig, vad du ser, det lyfter upp vibrationen hos dem du är med och dessutom vidare ut i världen. 
Så oroa dig inte. Var i glädje. Var i kärlek. Var i Gud. Då kommer ditt seende. Då uppnår du målet du har satt.”
“Så fantastiskt fin förklarat och uttryckt. Tack!
Ska vi bara vara lite med varandra nu då?”
“Det tycker jag låter som en utmärkt idé.”

Dag 2:
“Jag har funderat på det du förklarade igår och kom att tänka på ett talesätt på engelska som lyder ”fake it ’til you make it”. Det skulle jag då tolka i det här sammanhanget som ”gör det tills du är det”.
Skulle inte det funka då, tycker du? Att göra saker tills man till sist blir det som du pratar om? Att till exempel hjälpa fattiga eller sjuka eller andra som behöver hjälp? Jag menar att man gör någonting som är kärleksfullt tills man blir kärleksfull ”automatiskt” och har den där höga vibrationen du pratar om genom att ha gjort hjälpsamma saker?”
“Det är sant att ni alla mår bra av att hjälpa varandra. Det vet ni instinktivt att det är rätt sak att göra, för i ert undermedvetna vet ni att ni alla är ett. Ni känner på er att det är rätt. Och därför känns det bra när ni hjälper andra. Det är också det ”rätta” att göra, om man ska prata om rätt och fel, för att det är ert egentliga, naturliga tillstånd- att se till att alla har det de behöver – om någon saknar och du har, så ger du bort det.
Det är rädslan (som är tanken om separation) som sätter stopp för detta i er värld. Men det är er naturliga instinkt att hjälpa. 
Nu frågar du om man kan uppnå samma mål som du har – att låta andra känna Gud/kärleken i sitt inre – genom att hjälpa andra. På sätt och vis har du rätt. När man hjälper andra upplever man en känsla av enhet, en känsla av samhörighet samtidigt som en uppskattning av sig själv. Man kan säga att det finns två grundläggande anledningar till att människor hjälper andra – den första är att de har märkt att det ger glädje (både till dem själv och andra), den andra är att de agerar på instinkten jag nämnde, för att det är naturligt och de inte har några hämningar som hindrar dem att agera naturligt. Den sistnämnda kategorin kan man säga lever ut kärleken/Gud utan att nödvändigtvis vara medvetna om det. De är ofta inga ”sökare”, men är i ett självklart kärlekstillstånd, de just ÄR, utan att nödvändigtvis reflektera över det. Den förstnämnda kategorin är ofta sökare, som försöker hitta något genom hjälpandet. Försöker hitta sin plats i världen och sitt sätt att hjälpa och att göra världen till en bättre plats. Den kategorin av människor letar efter något och upplever en mening när de hjälper, men varken utstrålar eller upplever att de är ett med alla, eller Gud. Ofta kommer de inte så mycket längre i sitt sökande genom att hjälpa. Det känns bra i stunden, men de hittar inte riktigt det de söker efter. Det är för att det fortfarande är en grundläggande sanning, det vi pratat om tidigare (och som jag pratat med människor om i årtusenden) – ”sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er”. Den rakaste vägen till kärleken, till Gud, till kristusmedvetande, är att gå inombords och hitta mig i sig själv. Sen faller resten på plats. 
Om du hjälper och hjälper andra hela tiden utan att veta vad du letar efter, då tappar du snart bort dig själv. Det du letar efter kan du bara hitta inom dig.
Tror du på det? Tycker du att det är svårt att smälta? Att detta att hjälpa andra inte räcker för att nå dit du vill?”
“Nej, nja. Jag tänkte kanske att ”fake it ’til you make it”, att det låg något i det.”
“Det kan det göra i vissa situationer, som att bygga sitt självförtroende till exempel. Men inte när det gäller existensens kärna. Då räcker det inte.”
“Ja, jag hör dig. Och jag tror dig. ”Sök först Guds rike”, ”om du inte går inom dig, så går du utan dig” och allt det. Ja, jag tror på det. Tack för ytterligare klargörande. Jag älskar dig.”
“Och jag älskar dig.”

Behöver själen utvecklas?

”Hej”
”Hej du”
”Tack så fantastiskt mycket för mina fina vänner och allt som vi upplever tillsammans nu – i gemensamma meditationer och när vi tar emot budskap för varandras räkning. Jag får på riktigt nypa mig i armen för att tro på att jag har såna pärlor att umgås med, att uppleva allt det här med och att kalla mina vänner.”
”Ja. Det är viktigt och stort, det ni gör nu.”
”Ja, det känns verkligen så. Oavsett om det är för en människa, för fyra människor eller för hela världen. Det vet jag inte. Men det känns viktigt oavsett.”

”En av mina vänner ställde en fråga till mig efteråt som jag fick fundera över. ”Behöver själen utvecklas?” Jag fick en känsla av att du hade svarat på det nån gång förut och jag kände som att jag ungefär hade svaret. Jag letade lite här i bloggen och hittade lite ställen där det ungefär, men inte riktigt, handlade om det. Det handlade om karma och reinkarnation och meningen med livet. Men kanske inget svar direkt på just den frågan. Så nu ville jag ställa den rakt till dig.
Hur är det, utvecklas själen, eller är själen redan perfekt? Behöver den inte utvecklas?”
”Du kommer ihåg att jag visade dig förut hur det såg ut med den ursprungliga separationen mellan gud och själen?”
”Ja, jag kommer aldrig glömma den bilden du gav mig av när själen (det kändes som min själ) skiljdes åt från dig. Jag upplevde det som en ömsesidig kärleksgåva och på samma sätt ett slags offer. Vi visste båda att det skulle göra ont, men vi gjorde det av kärlek till varandra.”
”Ja. Det är ett träffande sätt att se det på.”
”Och anledningen till den första separationen, kan du förklara den igen?”
”Jag ville uppleva att vara gud. Jag ville dela det med någon. Men det fanns ingen annan.”
”Var du ensam, gud?”
”Jag var allt som finns.”
”Jag förstår.”
”Jag ville uppleva mig själv. Jag ville uppleva det som är kärleken, jag. Och jag ville dela upplevelsen. För att dela upplevelsen och för att uppleva något alls behövde jag ha något och någon att kunna relatera till. Jag behövde ha relationer. Därför skapade jag upplevelsen av separation, den första illusionen – guds dröm, om du så vill. Men det är mer än en dröm och mer än en illusion. Era ord passar inte. De kan inte beskriva den totala magin i det som vi upplever tillsammans. Jag som hade den ursprungliga tanken om att skapa, ni som gick med på att vara upplevelsen av det skapade. Det är vår gemensamma kärleksgåva till varandra. Det finns inget som är mer heligt än att dela. Genom delandet upplever vi helheten. Genom delandet är vi hela. Och det finns inget annat sätt att vara hel än att dela helheten med allt och alla som är. Det är då du verkligen återvänder till gud – när du litar helt och fullt på att du är hel, att separationen inte finns – och när du delar det med allt och alla och därigenom demonstrerar att du är hel och allt med alltet. Då finns ingen illusion mer. Då är vi hela igen, både i upplevelse och i verkligheten.”
”Oj, så stort och fint. Mitt huvud känns som det blir en stor, varm energiboll när jag tar emot dina ord. Och de känns sanna i mitt hjärta. Tack för att du… delar dem med mig.
Men hur var det nu med själen då? Om det gick till såhär som du säger, att själen ”gick med på” att separeras från dig, att vi gjorde det som en ömsesidig kärleksgåva, behöver då själen utvecklas?”
”Själen är ju i verkligheten en del av mig. Inget som är en del av mig behöver utvecklas, för det är redan fullkomligt och helt. Men jag har också sagt att universum handlar om utveckling, att det är universums mål. Det är viktigt att vi skiljer på illusionen, ”guds dröm” här, och vad som är verkligt på riktigt på riktigt. Som i verkligen verkligt, när alla illusioner och alla slöjor slutligen har fallit. I den verkligaste verkligheten finns inte ens några själar längre, då har vi gått upp i total förening. Men så länge vi vill uppleva relationen och delandet, ja även separationen, så kan vi tala om enskilda själar och vi kan tala om universums utveckling.
I universum, ja i alla multiversa för den delen, förekommer (eller snarare upplevs) en enorm mängd av olika stadier. Man kan kalla dem för utvecklingsstadier. Och olika grad av separation, olika grad av förståelsen av sanningen och olika upplevelse av delandet, helheten med gud och ens plats och uppgift i skapelsen. En av de allra starkaste upplevelser av separation som finns är faktiskt att vara reinkarnerad som människa på jorden. Ja, det är verkligen ett enormt åtagande ni har givit er in på och beundran för det är stor från många i ert universum. Minnet av gemenskapen med gud är väldigt långt från er som människor på jorden och det är en väldigt tjock slöja som döljer det minnet. Det krävs väldigt stor tillit i er upplevda verklighet för att tro på att något annat än separationen kan vara sant. Nu pratar jag generellt för människosläktet. Självklart skiljer sig upplevelsen stort åt mellan olika människor. Men vad jag beskriver är, kan vi säga, grundpremissen för att reinkarneras som människa.
Behöver ni människor utvecklas? Behöver era själar utvecklas?
Det som allt i alla multiversa längtar och strävar efter, det är att återförenas med gud. Att återuppleva enheten och helheten. Det är också vad gud längtar efter, att återförenas med er. Det är vår gemensamma strävan i vår dans, i vår lek, i vår dröm. Vår dröm som är så oändligt mycket större och mer magnifik än ni någonsin kan göra er en bild av.
För att återförenas med gud måste ni inte utvecklas, ni måste minnas. Ni måste skala bort allt det från er som inte är av gud, det som inte är enhet. På vissa sätt kanske det skulle kunna kallas utveckling, men det är snarare ”avveckling”. Ni tar bort allt annat och kvar är bara enhet. Bara gud. Det är det slutgiltiga ”målet”, den stora festen i resans slut.
Det som du kallar utveckling skulle kanske kunna beskrivas som att ”komma vidare” och på det sättet kan man säga att en själ (fast den i grunden är perfekt) måste utvecklas. Inget som finns i denna livets dans kan stå still, det är emot själva grundregeln för dansen. Alltså kan inte en själ heller stå still. Den vill dansa hem till gud. Det är själens ”utveckling” – att genom dansen och leken fullt ut minnas och uppleva vem själen verkligen är – en oskiljaktig del av mig.”
”Vilken fantastisk liknelse! Den tar jag med mig som bild i mitt huvud. Jag är en själ som dansar hem till gud.”
”Och blommorna som du plockar på vägen i din dans, dem tar du med hem till mig. Så får vi njuta av dem tillsammans.”

Om villighet, disciplin och att följa minsta motståndets lag.

Jag sitter utomhus, på landet på en brygga. Det är länge sen jag hade ett fokuserat samtal med intentionen att ha en ordentlig konversation.
”Hej”
”Hej”
”Tack för att jag får prata med dig. Tack för att jag får vara här med dig.”
”Jag älskar dig. Jag kommer alltid vara med dig. Känner du mig i vinden runt omkring dig? Jag är överallt omkring mig och jag är i dig. Jag är du, för du är en del av mig. Känner du det? Tror du på det? Litar du på det?”
”Ja. Jag känner det.
Litar jag på det och tror jag på det i alla väder, vad som än händer? Vem som än utmanar mig med ifrågasättanden? Det är den stora frågan för mig. Eller snarare om jag vågar stå för det jag tror på, även om jag blir utmanad. För tror gör jag ju. Och tilliten övar jag verkligen på. Att ha tillit till att du har full koll på vad som händer och att du guidar mig hela tiden, det övar jag på. Det är någonting som jag känner att jag måste komma tillbaka till hela tiden och påminna mig om.
Jag har ju inte skrivit så mycket i bloggen om våra samtal på ganska länge nu och jag måste medge att jag inte lagt lika mycket tid på våra samtal som tidigare. Det finns mycket att skylla på. Eller många anledningar. Dels att det varit mycket runt och efter 14-åringens stora operation och att jag fokuserade mer på rekiki-healing då än såna här samtal. Men också att jag kände att jag inte ville dela med mig lika mycket ett tag. Jag ville bli säker på vår relation, tror jag att jag skulle uttrycka det som.
Men som vanligt när jag inte har den här regelbundna och tydliga kontakten med dig så hamnar jag i ett mycket sämre läge i mitt liv. Direkt kommer självtvivel, skuldkänslor och självömkan upp. Jag känner mig frustrerad och missnöjd med mig själv och tillvaron. Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå hur jag funkar med det där. Jag vet ju vad jag mår bäst av, men ändå faller jag liksom ur. Det är som med träning, man vet att man mår bäst av att göra det och ändå gör man det inte, av bekvämlighet. Och fastän det inte är ansträngande att vara med dig, fastän det ger massor av energi och kärlek, så kan jag prioritera bort dig också – av bekvämlighet och en lust till snabb stimulering av hjärnan, som att kolla Netflix eller Facebook till exempel. Jag förstår det inte riktigt. Är det mitt ego som försöker hindra min andliga utveckling, eller vad handlar det om?”
”Ja. Egot vill styra och ställa i din värld. Det har jobbat hårt för att komma dit det har kommit och vill gärna behålla makten över illusionen. Det bästa hjälpmedlet det har är dina negativa tankar om dig själv, när du tänker att du inte duger och att du inte är värdig. Att mata hjärnan med snabb stimulans för att sedan få skuldkänslor över att man ”inte gjorde något vettigt” med tiden är ett alldeles förträffligt verktyg för egot. Du observerade ju mycket riktigt att du inte får någon energi av att ”vila” på det sättet som egot tycker att du ska vila. Tvärtom så är du ännu tröttare efteråt. Och missnöjet som följer gör dig dubbelt trött. Men när du är med mig eller är i världen med mina ögon, då blir du inte trött alls. Du fylls av energi så du nästan svämmar över. Stämmer inte det?”
”Jo, verkligen! Precis så är det. Men, innebär det att jag borde utkämpa ett slags krig mot mitt ego? Att jag ska besegra det på något sätt?”
”Om du vill uppnå det du säger dig vilja uppnå – en tät kontakt med mig där du känner av min närvaro i ditt liv hela tiden (ja, det är möjligt!), då måste du ha ett visst mått av disciplin. Villighet och disciplin. Det är egentligen två olika ord för samma sak. Utan villigheten finns ingen disciplin inom dig och utan disciplin är villighet ett tomt ord.”
”Jag hör och förstår att du har rätt. Disciplin har inte varit min starka sida genom åren.”
”Som alltid så ger jag dig råd för att gå vidare på den väg du sagt dig vilja gå vidare på. Jag försöker inte pracka min vilja på dig och få dig att ”uppfylla ditt heliga syfte” (även om det är precis vad ni alla håller på med här), men för att komma dit du vill så måste du ha villighet och disciplin.”
”Ja. Det känns som att jag så ofta i mitt liv bara skrapar på ytan av saker och ting, liksom. Jag provar på något ett tag och så tänker jag ”jaha, nu kan jag det här” och så går jag inte vidare med det, jag går inte djupare. Ibland räcker det med att jag tänkt tillräckligt länge på något för att jag ska få en känsla av att jag redan har gjort det och jag blir liksom nöjd.”
”Men nu vill du gå djupare och därför får du de här råden av mig.”
Gud ger mig en bild av ett träd med rötter som börjar växa, men roten slutar snart växa och blir väldigt kort. Det skjuter ut en ny liten rot som snart slutar växa och blir lika kort och sen en ny liten rot som också slutar. Flera korta rötter växer på det sättet utan att gå vidare. Men sen kommer det rot som inte slutar växa, utan växer sig längre och längre. 
”Ser du? Det är vad du vill nu.”
”Ja. Tack. Då måste jag besegra mitt ego genom disciplin nu, alltså?”
”Om du vill använda det ordet, så “besegra” ditt ego med kärlek. I kärlekens namn. För kärlekens skull. Och använd dig av verktygen villighet och disciplin.”
”Så fint du uttrycker det. Jag ska låta kärleken vinna, snarare än att besegra något. Det låter mer rätt. Kärleken får vinna i mig.”
”Ja. Men lämna skuldkänslorna därhän. Låt dem aldrig få fäste i ditt inre. De ställer till med ännu mer skada än om du skulle sakna villighet.”
”Jag vill gärna återgå till att reda ut mitt psyke. Jag känner mig verkligen seg som sirap. Som att det inte händer nåt. Eller snarare att jag inte gör något. Det finns ett väldigt motstånd inom mig mot att gå vidare med saker. Många saker. Men nu är jag mer frustrerad än nånsin för att jag inte upplever att jag kommer vidare eller att jag inte ser hur jag ska ta nästa steg. Jag känner mig så seg och jag blir tokig på mig själv!”
”Bli inte tokig på dig själv. Du är oändligt älskad och fullkomlig som du är. Du behöver inte göra någonting för att vara fullkomlig, du är det. Och du är inte skyldig någon någonting. Vila i det. Det kan du alltid återgå till och hämta stryka ur – den vetskapen och den känslan.
Men jag förstår vad du syftar på. Din själ manar dig att gå vidare, för den vill att ni ska gå vidare. Det som verkligen är du vill uppleva mer nu. Det vill att ni blir ett mer helt och samstämmigt ni. Det ser en fantastisk framtid där du ser med rädslans ögon.”
”Ja, den där ständiga rädslan. Vad är jag rädd för egentligen? Att inte kunna betala räkningar. Att bli skrattad åt. Att bli sedd (och att jag ser mig själv som) patetisk. Att inte dra mitt strå till stacken i familjens ekonomi och göra livet jobbigt för min man.”
”Tror du det skulle hända?”
”Tja, själens plan verkar ju inte alltid gå ut på att ha en sund ekonomi, ha ha?”
”Det finns verkligen inget att vara rädd för. Ha tillit.”
”Hm. Det finns en sak som jag har tänkt på angående tillit och att ”go with the flow” – jag menar att saker går precis som de ska, bara man släpper taget och låter dig styra allt. Det är vad som hävdas i många andliga böcker och vad jag också tycker att jag har uppfattat från dig?”
”Ja. Ok. Det håller jag med om.”
”I mitt eget liv så tycker jag att det har varit både och. Jag tycker att jag har upplevt händelser då jag har kämpat och kämpat för att genomföra en idé jag haft, men det inte har gått ändå. Sen har det dykt upp en ”halka-på-bananskal-väg” som blir helt perfekt. Då känns det ju som att du/universum styrde så att det blev till det bästa. Men sen finns det tillfällen då jag har gett upp och nån annan har kämpat vidare för min räkning och efter kämpandet har målet uppnåtts! Eller att jag själv har kämpat på för att uppnå ett mål. Och om man nu inte bara ska ta mig själv som exempel, så kan vi ju ta alla de uppfinnare eller författare som fått ett ”nej” till svar oändliga gånger, men fortsatt att tro på sin idé och inte gett upp. Om de hade ”gone with the flow” och följt minsta motståndets lag, hur många uppfinningar och fantastiska böcker hade vi inte gått miste om då?”

”Att ”go with the flow” och att följa minsta motståndets lag är inte samma sak. Det som de här uppfinnarna och författarna har följt – och det jag också uppmanar dig och alla andra att följa – det är ditt hjärtas innersta röst. Det är inte alltid vad andra råder dig till, eller vad andra ser i dig, hur de föreställer sig din framtid. Och ibland krävs det enorm uthållighet och viljestyrka för att följa sitt hjärtas röst. Men du kommer alltid till din destination. Och ja, då är det alltid ”lätt” ut ett kosmiskt perspektiv. Du kommer alltid ditt du ska. Men det kan ta lång tid ur ett jordiskt perspektiv. Det kan gå lätt och lekande som en improviserad dans och du kan ha en känsla av att du ”bara hänger med”. Det kan kännas som en lång och seg kamp och du kan uppleva som att du inte kommer någonvart alls. Men det är just där tilliten kommer in. Att lita på att vi som är med dig och omkring dig vet vad vi gör och guidar dig på bästa sätt. Därför är det viktigt med tillit och viktigt att lyssna inåt. Följ ditt hjärtas röst! Oavsett om det känns lätt eller svårt. Det är bara en fråga om perspektiv. Men lita på att den rösten leder dig rätt.”
”Åh, tack. Nu känns det verkligen mycket klarare för mig. Jag har kämpat ganska ofta med den där frågan. Tack. Och tack för ett underbart samtal igen. Nu tror jag att jag ska låta kärleken och disciplinen ta lite mer plats i mitt liv igen. Jag älskar dig.”
Gud säger inga ord med fyller mig med en underbart avslappnande känsla av kärlek.

Om tacksamhet för framtiden och om healing

Samtal med gud 2019-03-11

”Hej”
”Hej”
”Idag tänkte jag ju göra något för en speciell person.”
”Ja.”
”Men först vill jag tacka dig för allt fint jag har upplevt den sista tiden. För den härliga semestern vi var på och den fantastiska konserten jag var på i förrgår.”
”Och framtiden då?”
”Framtiden? Du sa ju att jag inte skulle oroa mig så mycket över den?!”
”Du ska inte oroa dig. Men du har tankar om den.”
”Ja.”
”Tacka mig för den.”
”Hur då, menar du?”
”Den framtid som du önskar. Tacka mig för att du redan har den. Så blir den verklighet.”
”Aha.”
”Det du har tänkt på, vad är det?”
”Frihet.”
”Ja, det kommer bli resultatet. Men du måste vara konkret. Vad är det du tänker på?”
”Att jag får skriva en bok om våra samtal.”
”Föreställ dig det tydligt. Se det framför dig. Var i det. Var där.”
Jag föreställer mig att jag sitter vid ett bord i en bokhandel och signerar en bok. 
”Jag, Hanna, har skrivit en bok om mina samtal med gud.”
Plötsligt känner jag starkt en sån glädje från den som står framför mig och vill ha boken signerad. Och från flera andra som står där och har läst boken. Jag känner deras känslor av glädje och hopp och jag blir alldeles överväldigad så jag nästan börjar gråta.
”Ser du? Det är din gåva till dem och till mig. Du återförenar oss. Du får dem att tro på mig igen. Vad är din andra tanke?”
Jag tänker på att jag ska gå en kurs i reiki-healing snart och jag försöker föreställa mig hur jag utför healing på folk. Men det blir suddigt och otydligt och jag får mer en uppfattning av att jag delar energi genom att meditera tillsammans med andra och använda eller kanske skicka energi på det sättet.
”Healing, eller meditation, kanske. Jag ser mycket meditation. Att vi delar energi.”
”Var så konkret och detaljerad som du kan.”
Jag koncentrerar mig, men kan inte se det tydligare än så.
”En sak till har du tänkt på.”
”Ja. Att jag och mina vänner har en gård av något slag. Dit kommer det folk. Kanske en kursgård.”
”Se det framför dig.”
Jag föreställer mig gården och folket där och känner ett stort lugn och frid.
”Det är bra att du tackar mig för sånt som redan har hänt, enligt ditt kronologiska sätt att se på saker. Men minst lika viktigt är att du är tacksam för det som är i ”framtiden”. Så får du det att hända, så väljer du den verkligheten.”
”Ja, jag tror jag förstår. Det är ett annat synsätt, ett annat perspektiv.”
”Det kan man säga.”
”Jag måste bara bli lite modigare, sluta gömma mig och börja sätta hjulen i rullning. Våga ta konsekvenserna av det här.”
”Var tacksam.”
”Och modig?”
”Tacksamhet är tro. Med tron kommer modet.”
”Ok. Nu är jag åtminstone tacksam över att du är så övertygande.”
”Apropå synsätt så känner jag att så fort jag inte har kontakt med dig regelbundet så kommer jag lätt ur ”ditt” synsätt. Jag liksom glömmer, eller börjar tvivla på att världen är magisk, att du kommunicerar genom allt och att allt har en mening.”
”Ja, jag har sagt att vår kontakt är det viktigaste. Framför allt så länge du inte ser mig direkt i alla omkring dig. Men också då.”
”Nu idag, till exempel. Vi har hållit på och försökt boka en resa i sommar så att det skulle funka att jag och min bror skulle kunna ha några dagar tillsammans, våra båda familjer, i Frankrike. Det funkar ju aldrig att vi har semester samtidigt på sommaren i vanliga fall, men nu trodde vi kanske att vi kunde få till det. Och allt har varit så struligt! Det har varit fram och tillbaka med bokningar som gjorts om, vi har läst fel, trott att det funkat, men sen har det visat sig att det inte funkade. Och min man har verkligen försökt få till det, men han misslyckades också och gjorde det till och med värre, fast han är en mästare på att boka resor. När jag inte var i ”ditt tankesätt” så tyckte jag det var jobbigt att allt krånglade så och att vi fick min bror att tro att det skulle gå, för att sen inte göra det. Bara jobbigt och ledde inte till nåt!”
”Och om du ser på det med ”mitt tankesätt”, vad ser du då?”
”Jo, då börjar jag ju misstänka att det inte alls var ett krångligt misslyckande.”
”Utan?”
”Utan att jag fick ett tillfälle att visa min bror att jag verkligen älskar honom och vill umgås med honom så mycket så att vi ansträngde oss såhär, med ombokningar fram och tillbaka.”
”Ja, det var ett tydligt budskap.”
”Och min man visade för mig att han ansträngde sig för min skull, för att jag skulle få vara med min bror. Jag fick chansen att se hans omtanke.”
”Och han såg din omtanke om din bror.”
”Ja. Kanske värt ett par ombokningar, eller?”
”Ja. Eller?”
”Jag gillar ditt synsätt. Påminn mig gärna!”
”Det är just det jag gör. Påminner dig. Gärna.”
”Haha, tack!”

”Och så till det som jag tänkte var ”huvudnumret” ikväll. Jag tänkte ju försöka skicka helande energi och tankar till 14-åringen. Det är kaos på nya barnsjukhuset nu och kön till skoliosoperationer rör sig enormt sakta framåt. Det verkar dra ut i månader. Jag ser att hennes rygg har blivit ännu krokigare och hon har ont. I väntan på operationen, förutom att tjata på sjukhuset, tänkte jag åtminstone göra vad jag kan med helande energi. Vet du – det känns fånigt att säga det nu. ”Helande energi”. Jag känner mig som en kvacksalvare som lovar guld och gröna skogar med en hemlagad medicin på mjöl och tvättmedel.”
”Men du tror på det.”
”Precis. Det är ju mitt problem, haha. Jag tycker det låter tokigt, kanske förmätet. Eller inte tokigt egentligen. Men tokigt utifrån hur jag är uppväxt, vad vi lärt oss att tro på, vad den rådande samhällskonsensusen säger. Ja, enligt vad många som jag själv respekterar djupt, säger. Och ändå. Ändå tror jag på det. För att jag känner i mitt hjärta att det är sant. När jag säger det känns det också tokigt. Som ”alternative facts” – ”jag känner att det här är sant, mina känslor är lika mycket värda som er vetenskap”, typ. Men jag är ju ingen vetenskapsförnekare heller, visserligen. Jag tackar ju inte nej till en skoliosoperation och säger att vi ska fixa det här med guds kraft istället. Men jag tror på att kraften finns, att den finns i oss och omkring oss. När jag tänker närmare på saken så har det väl till och med mätts tydliga förändringar i hjärnan på folk som mediterar? Och om vi alla är samma energi känns det rätt självklart att vi kan påverka varandra genom att fokusera den energin!
Äsch, vilka sidospår jag viker in på. JA, jag tror på kärlekens kraft och energi och förmåga till helande! Och ikväll tänker jag fokusera den kraften på min dotter och jag har bett tre vänner göra det tillsammans med mig. Så då hoppas jag att det inte ”är meningen” att hon ska gå igenom det här lidandet det innebär att vänta på operationen och få mer smärta och sämre rygg, utan att det kan ”vara meningen” att vi och hon kan stärkas i tron på den helande kraften och upptäcka energierna som vi delar.”
”Det är många tankar du har. Och många tankar om rygg. Hur är det med din egen kropp?”
När gud säger det känner jag hur hela kroppen slappnar av och faktiskt faller ihop framåt i sängen, som jag sitter i med benen korsade under mig.
”Oj. Ja, jag har känt mig väldigt spänd sen jag kom hem från semestern. Det känns verkligen som att jag håller på och utvecklar nåt slags symbios-skolios. Jag känner mig sned i ryggen, på samma ställen som 14-åringen. På semestern kände jag mig helt avslappnad och bra i kroppen.”
Min kropp börjar röra sig hit och dit, skaka loss spänningar och mjuka upp leder. Armarna gör rörelser fram och tillbaka över mitt huvud och bakom ryggen. Jag försöker inte stoppa det som händer, utan låter det bara hända. Till slut vill kroppen ställa sig på alla fyra och göra rörelser utifrån den positionen och sen lägga sig ner på rygg och tänja och trycka där.
”Oj! Det här var inte de vanliga sträck-på-nacken-rörelserna.”
”Nej, de här spänningarna sitter inte i nacken.”
”Varför är det egentligen viktigt att kroppen mår bra? Räcker det inte att vi fokuserar på det andliga? På samtal med dig?”
”Det har sagts att kroppen är ett tempel och det är också sant. Kroppen är förutsättningen för att ni ska kunna dela den här upplevelsen ni har på jorden. Så ta hand om den.”
Kroppen håller på ett tag till, tills jag avslappnad sätter mig med benen i kors under mig igen.
”Nu är du mer redo att skicka och ta emot energi.”
”Jag känner det. Tack.”
Jag känner en varm energi som strömmar genom kroppen och ut i mina händer. Jag föreställer mig min dotters rygg framför mig och tänker på hur mycket jag älskar henne och på vilken resa vi gör tillsammans i det här livet. Och vem vet i hur många tidigare? Jag funderar på om vi levt tillsammans tidigare. Jag tror det. Jag undrar om hon har haft funktionshinder tidigare. Eller har jag haft det? Kanske har vi haft ombytta roller. Jag fokuserar på hennes rygg, tänker att jag har den framför mig och för mina händer längs ryggraden. ”Ta emot guds kärlek och glädje” tänker jag som ett mantra, samtidigt som jag för händerna upp och ner längs min inre bild av hennes ryggrad. Varför det blev exakt de orden vet jag inte. Det blev det jag kände som kom ut. Kärlek, glädje och energi.

Beskriv vad kärleken är

Samtal med gud 2029-02-15

Gud är petig med hur jag sitta ikväll. Jag sätter mig lite halvrakt i sängen, men gud vill att jag ska sätta mig med benen i kors och ta in fötterna mer under baken till. Jag är lite motsträvig, för jag är verkligen ingen vig person och har alltid tyckt att skräddarställning är väldigt obekvämt och ansträngande. att sitta i Men till slut hamnar jag i en ställning som faktiskt känns väldigt bra. Den känns inte obekväm, utan avslappnad men samtidigt kraftfull på något sätt.

Jag tänker på det som hänt de senaste dagarna. De härliga möten och samtal som jag har haft med mina vänner. Hur en av mina vänner stod inför ett stort val i livet och kände stor ledsenhet inför det. Hon frågade om råd av gud genom mig och svaret hon fick var väldigt tydligt. Sen hände saker väldigt snabbt och faktiskt som gud hade sagt. Vi var nog alla lite chockade. I alla fall jag, som fast jag haft de här samtalen länge och fast jag fått andra ”bevis” ändå har ett stort tvivel i mig om allt det här verkligen kan vara på riktigt. Mina vänner underar hur jag fortfarande kan tvivla. Men nu känner jag mig mer övertygad än nånsin. Jag misstänker att den här ”hjälpen” från gud till min vän var en minst lika stor hjälp till mig. Fast jag nästan skäms lite att det ska behövas bevis för att jag ska tro, så är jag ändå mycket mer tacksam än skamsen över det. 

”Hej. Alltså, TACK för det du gjort de senaste dagarna! Du har gjort flera saker som verkligen har stärkt min tro på dig. Stärkt min tro på att du är på riktigt. På att vi är på riktigt. På att det här är på riktigt. Och vet du vad som är det bästa med att jag faktiskt vågar tro på det?”
”Berätta.”
”Det bästa är att om allt det här är på riktigt, om allt du säger är sant, då innebär det att den här världen som vi lever i är magisk, att allt är besjälat, att allt har en mening. Det är ju det man drömmer om som barn, men de flesta nog dömer ut när de blir vuxna. Och nu känner jag att jag vågar tro på det! Det är ju ta mig fan – nej, ”ta mig gud” – helt, helt underbart! ”
”Ja, det ÄR underbart. För NI är underbara. Alla ni är fantastiska, älskansvärda själar.
Och här är mitt budskap till er, älskansvärda själar: Ta hand om varandra. Det är mitt budskap till er. Ta hand om varandra.
Älska varandra. Se varandras storhet. Se storheten i dig själv genom att se den i den andre. Och se mig i dig själv, för du är en en del av mig. Ni är alla en del av mig. Och det som är en del av gud kan inte vara annat än stort, underbart, vackert, perfekt!”
”Du gör min värld perfekt. Perfekt. Jag kan inte se hur jag kan be dig om något mer.”
”Genom att se din värld som perfekt så gör du den perfekt. Genom att öppna dig för mig kan du se med mina ögon. Då ser du kärleken. Du ser med kärlek.”
”Vad är egentligen kärleken? Kan du definiera den?”
”Kärleken är allt som är. När du ser det så ser du sanningen. När du ser det så förstår du hur illusionen fungerar. Ja, den här världen är en illusion. Många har sagt det och många andra har fördömt den tanken. Men att den här världen är en illusion betyder inte att den inte har en viktig roll att spela eller att ni inte ska förhålla er till den. Ni har skapat illusionen för att kunna uppleva vissa saker. Så välsigna illusionen och dess underbara funktion. Men när ni kan se vad som är kärlek och vad som är illusion, då kan ni se med sanna, kärleksfulla ögon. Kärleken är allt som är. Det som ni uppfattar som ondskefullt och kärlekslöst existerar ju också, i ert medvetande. Men det är en del av illusionen som är skapad för att påminna er om kärlekens verkliga kvalitet och värde. Och när ni kan skilja på illusionens uppgift och kärlekens sanning, som alltid ligger där bakom, då ser ni existensen som den verkligen är.”
”Men kunde du beskriva kärleken? Nu sa du bara att den är allt som är.”
”Hur beskriver man allt som är? Det var precis det jag ville förklara. Det är en del av illusionens uppgift – att beskriva vad kärleken är. Det är själva din uppgift på jorden: att beskriva vad kärleken är! För varje liten upptäckt du gör, för varje konstverk du skapar, för varje klokt och vänligt ord, för varje sång, för varje kärlekshandling, så beskriver du vad kärleken är. Även om du får motstånd, hat, hårda ord och våldshandlingar emot dig. Ja, framför allt om du får det, så kan du beskriva vad kärleken är. Det, min älskade vän, är din uppgift, inte min. Beskriv vad kärleken är.”
”Det låter som att jag ska skriva en biografi över dig då.”
”Det är ingen dum tolkning – ”mitt liv på jorden: en biografi över gud och kärleken”. Sämre målsättning kan man ha med sitt liv.”
”Oj. Ja, verkligen. Och här har jag trott att jag aldrig haft någon målsättning med mitt liv…”
”Du ser.”
”Ser. Ja, det var ju just ordet du använde. Jag ser. Ja, precis så känns det i mina bästa stunder. Åh, vad jag önskar att mina bästa stunder ska bli ett permanent tillstånd!”
”Då får du fortsätta att se. Fortsätta att vara öppen. Öppen för sanningen och öppen för mig. För det finns inget som är sant som inte är jag.”
”Tack. Tack för att jag får dela det här med dig. Och med andra. Vilken resa vi gör tillsammans!”
”Jag älskar dig.”
”Jag känner mig alldeles varm i hjärtat. Tack. Jag älskar dig.”

Om att åstadkomma något och om hur vi påverkar

Samtal med gud 2019-02-10

Jag är väldigt morgontrött av mig och har svårt att meditera eller ha samtal med gud på morgnarna. Men nu när jag vaknar och överväger om jag ska stanna kvar i det sköna morgnandet eller sätta mig upp och prata med gud, då väcker gud mig med en så varm känsla av kärlek och ljus i bröstet.

”Hej, vad ska vi prata om idag?”
”Jag vill prata om framtiden.”
”Aha. Vad vill du säga om den?”
”Du tänker ju mycket på den nu.”
”Ja.”
”Gör inte det.”
”Va? Nähä?”
”Framtiden ordnar sig. Den kommer av sig själv. Var närvarande där du är. Var närvarande med den du är med. När du är med dina barn, var närvarande med dem. När du är med din man, var närvarande med honom. När du är med mig, var närvarande med mig.”
”Men visst måste man tänka på framtiden också? För att åstadkomma något?”
”Jag önskar verkligen, för din egen skull, att du inte tänkte så mycket på vad saker ska leda till, vad resultatet blir. Låt det som är vara. Och var i det för glädjen att vara i det. Med full närvaro. Utan förhoppningar eller förväntningar. Bara med glädje över det som är.”
”Ja. Ok. Men jag tycker det har varit ett problem för mig genom livet, att jag inte åstadkommer något. Jag driver inte saker framåt eller skapar saker så mycket. Just jag tycker jag verkligen kan behöva tänka på vad saker ska leda till. Ta såna som verkligen åstadkommit saker, genom att vara superfokuserade och tänka framåt – som en Martin Luther King, vilket uppfinnare som helst, eller Greta Thunberg, för att ta ett aktuellt exempel. Skulle de inte tänka framåt eller tänka på resultatet?”
”Du underskattar din roll i de saker som händer. Du tror att det du gjort genom hela ditt liv inte har påverkat det som hänt eller det som andra gjort. Men det stämmer inte. Det Martin Luther King och Greta Thunberg gjort i världen är viktigt och deras roller är viktiga. Men de handlar inte i ett vakuum. Det gjorde inte uppfinnarna heller, eller Hitler och andra som har startat krig, för att ta ”negativa” exempel. De var katalysatorerna för tankar, ord och handlingar som fanns hos många människor runt omkring dem. För flera människors vilja och strävan åt samma riktning. Alla tankar du har, alla ord och alla känslor – allt spelar roll i världen och allt påverkar din omvärld. Både på nära håll och för hela universum. De här personerna kom inte på nya idéer helt tagna ur sitt sammanhang. Ni påverkar varandra hela tiden och är alltid sammanlänkade. Många människors inriktning och strävan skapar dessa nya idéer. Men idén skapas inte bara. Den måste landa någonstans också. Den måste hamna i ”god jord” för att växa. När nya, stora folkrörelser bildas, eller utvecklingssteg sker hos människorna, är det en tanke och önskan som har växt hos många. Så framträder någon som formulerar denna tanke och idé på ett tydligt sätt, som en katalysator för alla de som haft samma tanke, eller samma vibration. När tanken formuleras tydligt, ”fröet sås”, ser den ”goda jorden” – alla de som väntat på formuleringen – till att den växer och manifesteras tusenfalt. Som med Martin Luther King eller med Hitler. Och du förstår ju att jag inte menar att likställa deras gärningar. Vad jag beskriver här är inte person, utan funktion. Och jag vill förtydliga hur lite det är beroende av person, eftersom ni alla är delaktiga i detta. Personen är katalysatorn, den tändande gnistan, den som utkristalliserar det som redan finns.
Så tro inte att det du gör är meningslöst för att du inte ”åstadkommer” något. Du åstadkommer något, även om ditt namn inte står på en bok eller om du inte har tusen följare på instagram. Vad du gör spelar roll.
Det viktigaste verktyget ni har att arbeta med är relationer. Och det finns inga relationer som är viktigare än till den ni har framför er här och nu.”
”Så trevligt att den jag har framför mig just nu är du.”
”Ja. Det är en väldigt bra relation att ha. Både för dig, för dem omkring dig och för universum.”

”Men apropå att göra något för framtiden så ska jag ju just idag hjälpa en kompis, som utbildar sig inom Reiki-healing. Jag ska vara hennes försöksobjekt när hon ska prova att ge Reiki på distans. Då hjälper jag ju henne med hennes framtidsplaner.”
”Ja. Ser du då din del i hennes åstadkommande? Du inspirerade ju henne dessutom att ta nästa steg i utbildningen.”
”Ja, men det är ju det jag menar. Det är ju åstadkommande och framtidsplaner. Det är väl en bra sak?”
”Jag har aldrig sagt att framtidsplaner är en dålig sak. Det jag ville säga till dig nu var att du ska vara mer närvarande där du är. Och förklara för dig vilka delar som är de viktigaste. Varande, närvaro, relationer och vilka energier ni sänder ut, det är det viktiga. Om energierna är kärleksfulla, då är det kärlek ni sänder ut och då blir det automatiskt kärlek som åstadkoms. I hela processen som lett fram till att du ska ”hjälpa din vän” med distanshealingen – startade processen med att hon funderade över hur hon skulle tjäna pengar, eller startade den med att ni möttes och utbytte kärleksfulla energier som sen ledde vidare till detta? Och jag säger ”hjälpa” inom parentes för att detta är en ömsesidig process som ni båda skapar och hjälps av.”
”Ah, så tänkte jag inte på det. Ja, du har rätt, det var ju inte ”åstadkommandet” i sig som startade processen, nej.”
”Tänk på någon gång då du varit fullt närvarande med någon du älskar och uppskattar. Vad har ni åstadkommit i den stunden?”
”Kärlek, antar jag.”
”Just precis. Och den som åstadkommer kärlek kan inte eftersträva att åstadkomma något högre i sitt liv.”
”Men att dela den med fler borde ju vara ett högre mål? Att bara älska ”den jag är med” verkar ju ganska begränsat och lite egoistiskt?”
”Bara om du tror på begränsningen. Det jag försökte förklara förut var att era tankar, ord och handlingar inte är begränsade till er och dem ni tror att de direkt påverkar. De sprider sig ”som ringar på vattnet”, för att använda ett gammalt uttryck. Den du skapar kärlek med kommer att föra den kärleken vidare till nästa människa vid sitt nästa möte. Och kärleksenergin sprider sig rent fysiskt vidare i världen, även om du sitter ensam i ditt rum med en kärleksfull känsla, eller mediterar och tror att du inte påverkar någon. Men det gör du!”
”Ok. Det är ju verkligen fantastiskt! Men borde ändå inte ett kärleksbudskap som delas med många – till exempel genom en bok – öka kärleken i världen ännu mer än om jag är kärleksfull just nu med den jag är med?”
”Antalet är inte det viktiga. Källan och relationen är det viktiga. Ett budskap som inte är sprunget ur äkta kärlek kan aldrig bli mer betydelsefullt än ett äkta, kärleksfullt möte med en enda människa.”
”Tack. Och tack för den kärleksfulla känslan du ger mig nu. Då ska jag ägna den här dagen åt att vara kärleksfull och närvarande med de människor jag är med.”
”Det är den bästa intentionen du kan ha. Jag älskar dig.”

Lite om Jesus, frälsning och förlåtelse

Samtal med gud 2019-01-14

Jag sätter mig tillrätta i sängen och slappnar av i kroppen. 
”Hej”
”Hej”
”Jag fick ett par följdfrågor på det senaste samtalet om lidande, som handlade om förlåtelsen och vilken roll egentligen Jesus haft och har i världen. Såvitt jag förstått så menar många kristna att man måste bli förlåten för sina synder för att komma till himlen och att den enda vägen till gud och till frälsning är genom Jesus.
Själv tror jag att Jesus hade en annan roll här på jorden än att vara vilken människa som helst, som är med och upplever ”lidande för lidandets skull” eller som var här för att utvecklas andligen. Kan du berätta om Jesus och hans roll bland människorna?”
”Ja, min älskade son, som ni ganska korrekt uttrycker det. Du har rätt i att hans uppgift på jorden inte var att ”vara människa”, även om han tog på sig en mänsklig form. Han är en fantastiskt upplyst existens, som kom till världen av stor, stor kärlek. Han såg hur väldigt vilse ni gick och hur ni grävde er djupare och djupare ner i missförstånd och lidande. Han ville hjälpa er tillbaka till vägen, vara ljuset som lyser i mörkret, så att ni har en chans att hitta hem. Man kan säga att han är som en kärleksfull storebror som håller er i handen när ni går balansgång. Han vill inte ta över balansgången åt er, men han har en hand att erbjuda när ni trillat många gånger.”

”Hur är det här med frälsning och syndernas förlåtelse och att det inte finns någon väg till gud utom genom honom?”
”Tanken om frälsning och tanken om förlåtelse förutsätter att det finns någonting att bli frälst från och något som ska förlåtas. Jesus visste att verkligheten är absolut och villkorslös kärlek. I den absoluta verkligheten kan det då självklart inte finnas något att bli frälst från eller förlåten för. Men Jesus verkade på jorden, i er verklighet. Och han ville hjälpa er vidare, hjälpa er se vad sanningen är. För att kunna göra det var han tvungen att anpassa sitt språk till den upplevelsen ni har på jorden. Han var tvungen att ”vara i denna värld, men inte av den”. Det ni måste frälsas från i denna värld är era missförstånd och felaktiga bild om hur världen fungerar och om er själva. Och ni kan inte frälsas från dessa missförstånd om ni inte blir förlåtna – om ni inte är beredda att förlåta er själv och andra människor. Och det ni behöver förlåta är egentligen inte mer än det faktum att ni är just människor – varelser i ett tidigt stadium av utveckling som har en begränsad förståelse. 
Jesus kom för att visa er vägen tillbaka till kärleken och gud. Han sa att han var vägen, sanningen och livet och att det bara fanns en väg till gud och den vägen var genom honom. Vad han menade med det var att ni måste se verkligheten som han ser den för att se det som verkligen är sant. Och bara genom att se det som verkligen är sant kan ni se gud. När ni ser gud så ser ni verkligheten som den faktiskt är. Ett steg på den vägen är att förlåta, att acceptera sig själv som människa. Att förstå och acceptera att ni är på en väg, ett utforskande. Ni är inte fullärda om den vägen, ni kan inte förvänta av er själva och av andra att ni alltid ska göra ”rätt” i alla situationer. Ni kan inte känna sanningen innan ni har känt sanningen. Därför är förlåtelsen, eller förståelsen och acceptansen viktig för att bli ”frälst” och ”komma till himmelen”. Jag sätter det inom citationstecken för att ”räddningen” och ”att komma till himmelen” inte handlar om platser. Ni blir inte räddade från platsen helvetet. Helvetet är när ni är kvar i felaktiga föreställningar och dömer er själva utifrån de föreställningarna. Himlen är när ni ser och lär känna sanningen, när ni hittar tillbaka till kärleken, som är ert ursprung och er sanna natur. Det är himmelriket, ingen fysiskt plats.”

Om lidande

Samtal med gud 2019-01-11

”Jag ville fråga dig om lidande.”
”Ja.”
”Lidandet är ju så otroligt genomgående i mänsklighetens historia. Och nu tänker jag väl främst på kroppsligt lidande, sånt som kommer med sjukdomar, krig, tortyr och olyckor. En sån otrolig mängd lidande vi människor utsatts för genom tiderna! Både utsatt oss själva och andra för. Vad är meningen med lidande? Varför måste det finnas?”
”Det finns flera aspekter på lidande. 
Dels är det lidande som orsakas av ren bekvämlighet eller för att man vill tillfredsställa den kortsiktiga njutningen. Detta sker medvetet och innebär inte lidande i stunden, men man orsakar sig själv, eller andra, lidande på längre sikt. Det kan till exempel vara att man låter bli att träna, inte tar en medicin, äter sånt som inte är nyttigt eller röker. Man vet att det kommer orsaka en lidande senare, men gör det ändå för att tillfredsställa det tillfälliga, upplevda behovet. 
Sen finns det lidande som ni orsakar er själva och andra som är mer omedvetet. Själva handlingen är ofta medveten, men ni är inte medvetna om att ni gör det ni gör av brist på förståelse. Ni förstår inte att era handlingar inte ledet till det tänkta resultatet. Detta är grunden till handlingarna bakom alla krig, tortyr och misshandel som funnits i historien. Ni är faktiskt alla ganska överens om vad ni vill uppnå – både individuellt och med era samhällen. Ni vill ha trygghet, mat för dagen, någonstans att bo, leva i fred och ha kärlek. Ni vill i princip alla ha det ni kallar ”mänskliga rättigheter”.
Sen har de flesta en väldigt dålig förståelse av de effektivaste sätten att uppnå de här målen. Många tror att för att jag ska ha trygghet och mat för dagen så innebär det att någon annan måste vara utan, eller stängas ute. Och om denne andre inte gör på det sätt ni tror är nödvändigt för att ni, eller ert land, ska uppnå detta så måste ni på något sätt tvinga den andre att göra detta som ni tror är nödvändigt. Och ni tar till alla medel ni kan hitta på för att tvinga den andre till detta. Krig och tortyr, till exempel. Och allt detta lidande som ni utsätter varandra för, det grundar sig i att ni vill nå ett mål, men att ni verkligen inte förstår hur man ska nå det målet. Och när ni inte förstår det så gör ni ont – ni ”syndar”. Det har du ju hört, att ordet ”synd” som används i bibeln, kan översättas med ”att missa målet”. Och det är ju precis det som blir resultatet. Ni missar målet, missar att nå det resultatet ni har tänkt, när kriget och tortyren inte alls leder till trygghet, fred och kärlek.
Det var också det som Jesus syftade på när han sa ”fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Han förstod att de var så fångade i sina tankegångar om rätt och fel och att de var övertygade om att handlade rätt ur sitt perspektiv, för att nå sitt mål. De var övertygade om att de måste tvinga den andre till att göra som de ville för att de själva skulle kunna leva i fred och välstånd.”
”Jag förstår hur de här tankegångarna kan leda till resultatet lidande, som du säger. Men med allt det lidande som funnits och finns i världen – på ett mer övergripande, själsligt plan måste vi väl vara införstådda med att vi ska utsätta oss själva för allt det här? Varför väljer vi att vara med om det här? Är det verkligen nödvändigt?”
”Ert liv här på jorden (och för den delen andra världar) är ju en utveckling. Och hela meningen med hela existensen är att ni – och jag igenom er – vill uppleva och återuppleva den ultimata kärleken, som jag är. Det är slutmålet. Fast det finns förstås inget slut, men det är en annan diskussion. Det är dit ni strävar – efter att uppleva kärlek. Både i era nuvarande, korta liv, medvetet eller omedvetet. Men också på det själsligt evolutionära planet. Slutmålet är den ultimata kärleken. Och för att uppleva den på riktigt så måste ni börja med att uppleva det som inte är jag, det som inte är kärleken. Så i era tidigaste stadier av utveckling väljer ni att utsätta er för mycket lidande, både kroppsligt och själsligt, för att verkligen få känna på vad det innebär att vara utan kärlek. Men också för att ur det perspektivet få uppleva vad en enda liten gnista av kärlek, vänlighet eller omtanke kan göra när man är omgiven av mörkret. En enda kärlekshandling avslöjar hela universum styrka och ni inser och kommer ihåg vad som är ert ursprung och vad som är sanningen och vägen vidare. Vägen hem.”
”Så det är dit vi vill nå allihop, dit vi säger att vi vill nå, ha ”mänskliga rättigheter”, som du sa? Blir vi bättre och bättre på att förstå hur vi ska nå dit då, ju mer utvecklade vi blir?”
”Ja, för varje utvecklingssteg ni tar, både individuellt och som samhälle och mänsklighet, för varje steg kommer ni närmare målet och går en rakare och rakare väg för att komma dit.”
”Du säger att vi måste börja med att uppleva det som inte är du, det vill säga lida mycket i början. En sak jag funderat på då – hur kommer det sig att det finns många fler människor på jorden nu än förr i tiden? Var det fler som behövde lida i tidigare liv och de som lever nu lida mindre? Ska inte alla lida lika mycket?”
”Tror du att ni lider mindre nu?”
”Ja. Jo. Procentuellt sett skulle jag nog tro att färre lider på jorden nu än till exempel på sextonhundratalet.”
”Du har faktiskt ganska rätt i att lidandet är jämnt fördelat för varje själ. Sen är det ur ert perspektiv inte lämnat fördelat per människa under en livstid. Där är det ju extremt ojämnt fördelat med lidandet i olika länder och för olika personer i samma land. Men ni ser alla till att få uppleva det ni vill och behöver uppleva för att ta er till nästa steg i utvecklingen. Och som svar på din fråga om antalet människor på jorden vill jag dels säga att tiden inte är linjär på något annat ställe än i er fysiska värld (och knappt ens där). Antalet själar ökar inte för att antalet människor på jorden gör det. Det är olika upplevelser ni har valt att ha. Först att vara få och utan många andra som var lika er. Sen att vara så många så att ni måste börja reflektera över var gränsen går för mängden människor och hur ni i så fall ska lösa det.”

”Angående lidandet igen då. Kommer vi sluta lida ju mer utvecklade vi blir?”
”Lidande är ett verktyg ni använder er av. Ett väldigt starkt och kraftfullt verktyg. Verktyg använder man så länge man har användning för dem. Men lidandet är också en upplevelse. När ni märker det och kommer till det stadiet att ni kan börja välja era upplevelser mer medvetet, då kommer ni välja bort den upplevelsen. Om ni inte vill använda er av verktyget vid något tillfälle, förstås.”
”Ok. Det känns som mänskligheten – och inte minst jag – har en bit kvar dit. Men en sak har jag verkligen tänkt på för egen del vad gäller lidande. Det är när man till exempel har väldigt ont eller är väldigt sjuk – då är man ju helt uppslukad av det tillståndet. Det finns liksom ingen reflektion och det känns inte som att det finns något utrymme för andlig utveckling där. Jag skulle ju till exempel inte sitta och meditera och prata med dig såhär om jag blev torterad eller hade feberyra. Eller om jag jobbade i nån helvetisk gruva i tredje världen, för den delen. Hur funkar det?”
”Jag svarar igen att lidandet i sig är ett verktyg. Lidandet i sig leder till andlig utveckling. Du måste inte samtala med gud för att utvecklas, utvecklingen sker för att ni har bestämt det.”
”Men det där är också svårt, tycker jag. Det skulle kunna leda till ett synsätt att lidande är bra. Att lidande är något som alla ska genomgå. Och det kan i sin tur leda till att man inte hjälper den som lider. Då är man farligt ute, tycker jag.”
”Hur du agerar gentemot någon som lider berättar mycket om vem du är och hur din egen utveckling är. Och hur ett samhälle agerar mot en som lider säger mycket om det samhällets utveckling. Det är det jag menade med att ”missa målet” kontra att förstå hur man kommer till målet. När ett samhälle har förstått att genom att hjälpa denna den minsta, den svagaste och mest lidande i mitt samhälle, genom att göra det hjälper jag mig själv, genom att göra det helar vi hela samhället och når på det sättet målet. Då har vi förstått att vi alla är ett, att vi alla är kärlek. Då uttrycker vi kärleken, eftersom vi förstått att kärlek är det vi är. Då hjälper vi den som lider.”
”Då har vi utvecklats tillsammans så långt att vi inte längre behöver verktyget ”lidande” när vi gemensamt insett det?”
”Just så.”

Om att sätta mål och lite om chakran

Samtal med gud 2018-12-30

”Hej”
”Hej. Slappna av nu.”
”Jag trodde att jag redan var avslappnad. Men jag känner nu när du säger det att jag ju spänner axlarna fortfarande.”
”Sätt dig rakare också.”
”Jaha, ok. Rakt på vilket sätt? Kan du beskriva närmare?”
”För att låta energierna flöda optimalt och därigenom kunna öppna dig för att ta emot mig så tydligt som möjligt, så är det bäst när du sitter med ryggraden i en rak linje uppifrån och ner, så att alla chakran linjeras. Ta ner hakan lite mot bröstet så att toppen av ditt huvud och nacken följer den linjen. Titta inte uppåt så att nacken böjs. För att kunna linjera bra kan du till exempel sitta i skräddarställning eller med benen invikta under baken, med knäna rakt framåt bredvid varann.”
”Det var väldigt specifikt! Du är rätt noga med det här – med sittställning och energiflöden. Jag har två undringar om det. När jag sitter i skräddarställning känner jag mig sällan helt avslappnad. Jag trodde meningen var att man skulle vara så avslappnad som möjligt?”
”Meningen är att du ska vara så mottaglig som möjligt. Med axlarna uppe vid öronen är du spänd på ett sätt som motverkar din mottaglighet. Om du ligger ner och är helt avslappnad i kroppen är du avslappnad på ett sätt som motverkar din mottaglighet. För att du riskerar att somna och att dina chakran inte är linjerade uppifrån och ner. Men det är inte meningen att det ska bli obekvämt, så att kroppen tar onödigt fokus. Men en anspänning i balans är funktionellt.”
”Aha, ok. Du har pratat mycket om chakran och energier med mig på senaste tiden och inspirerat mig att läsa mer om det. Just nu kändes det som att du tjatade, eller ”puffade”, på mig att jag skulle läsa om det fjärde chakrat. Var det nån speciell tanke med det?”
”Du har ju själv konstaterat tidigare att jag alltid har en baktanke. Jo, jag vill att du ska tänka på och förstå funktionen i energin hos det fjärde chakrat speciellt nu. Det är den energi du kommer behöva mest den tiden som kommer. Den skapande energin, den som får saker att hända. Energin som också har med självkännedom att göra. Du måste ärligt lära känna och förstå dig själv innan, och i och med att, du lär ut till andra. Du måste våga se på alla sidor av dig själv och förstå och förlåta de sidorna för att kunna gå vidare. Om du inte kan se dem och acceptera dem hos dig själv kommer en viktig bit saknas när du förmedlar saker till andra.”
”Jag förstår. Jag ska verkligen göra mitt bästa. Jag försöker att inte ta lätt på det här och att vara så ärlig om mig själv och mot mig själv som jag kan. Men jag märker ju att det tar emot för mig ganska ofta. Att vara öppen och ärlig med folk som jag misstänker inte kommer ”godkänna” det jag säger. Men jag jobbar vidare på det och jag tror att det är en del av det som du kallat ”mina dubbla världar” som kommer försvinna mer och mer? Jag längtar tills de gör det och jag förstår att det hänger på min ärlighet om och gentemot mig själv, om de kommer försvinna eller ej.”
”Ja precis. Bra sammanfattat. Lär dig mer om chakrana generellt. Du har verkligen bara skrapat på ytan av all denna kunskap. Det är en rik källa att ösa ur!”

”Det känns som du börjar bli lite ivrig? Att du ”puffar” mig och utmanar mig mer och mer nu. Är det för att det nya året snart är här? Du har sagt ett par dagar att du vill att vi ska prata om ämnet ”mål” – att sätta upp och ha mål.”
”Ja, det tycker jag vi ska prata om.”
”Ok, då pratar vi om mål. Men är det för att det är nyårsafton just imorgon som du vill att vi pratar om det här nu? Det känns inte som en slump.”
”Slumpen är bara nåt ni har hittat på. Den existerar inte.”
”Nej, det kunde jag väl räkna ut att du skulle säga. Så varför har det betydelse att vi pratar om det här just vid nyår? Nyårslöften, liksom. Känns inte det lite fånigt på nåt sätt? ”Gud tipsar om årets nyårslöften!””
”Precis som att slumpen inte existerar så är det så att tillfällen också har betydelse. Ett nytt år symboliserar något. Symboler, ritualer och ceremonier är väldigt bra verktyg att använda sig av. I den sekulariserade delen av världen som du lever i, är det många som ser med skepticism på ritualer och ceremonier för att de associerar dem med religion och vidskepelse och ser dem som ett sätt att styra människor. Men de ritualer och ceremonier jag pratar om behöver inte vara något som ni visar upp för andra eller gör i grupp. Men de visar för er själva att det är något som är viktigt för er, något ni vill fira, eller något ni vill upprepa eller helt enkelt manifestera, för att de är viktiga för er.”
”Hur skulle såna ritualer kunna se ut då, till exempel?”
”Det kan vara att ni gör samma sak på samma sätt varje år vid en speciell tidpunkt. Det kan vara en promenad ni tar en viss dag, eller på ett visst sätt. Det kan vara att ni dekorerar något, ramar in något, gör ett vackert paket av något, skriver en dikt eller en sång om något, ber en bön vid ett visst ställe eller en viss tidpunkt – variationerna är förstås oändliga, precis som världen är oändlig. Varje ögonblick är heligt och ni kan välja att manifestera heligheten i ett visst ögonblick för er. Det nya året symboliserar för de flesta människor en chans till nystart, en chans att sätta intentioner för det år som kommer. Och ja, det är därför jag ville prata om att sätta mål just nu.”
”Vad fint! Då säger vi så. Vi pratar om att sätta mål. Vad vill du börja med att säga om det?”
”Att sätta en intention är att göra något mer än att bara fortsätta livet som det är, på slentrian. Att uttala sitt mål är att manifestera det i sin verklighet och därigenom i andras verklighet, vilket stärker energin ytterligare. Att skriva ner målet är ännu ett sätt att göra målet tydligare och förstärker energin och fokuset på målet. Många av de största förändringarna märks inte från dag till dag. Det är som det kända talesättet ”droppen urholkar stenen” – du ser ingen skillnad på stenen efter att en vattendroppe har fallit på den, men efter en tid har hela stenen blivit urgröpt av de många dropparna. Eller så har det bildats en stalagmit, för den delen. Detta innebär inte att det räcker med att sätta ett mål för att målet ska uppnås. Men utan att ha satt intentionen, eller målet, så kan det inte uppnås alls. Du måste veta vad du vill och uttala det.”
”Säga sitt nyårslöfte, alltså?”
”Ja. Det nyårslöfte som du verkligen menar ska bli sanning och verklighet i ditt liv. Inte ett som du tvivlar starkt på redan när du uttalar det.”
”Ok. Så ett ärligt nyårslöfte. Hur ska man få det att bli verklighet efter att man uttalat intentionen sen, då?”
”De två främsta verktygen här är tacksamhet och fokus, eller hängivenhet. Fokus och hängivenhet är väldigt nära besläktade och ibland helt utbytbara.
Tacksamheten använder du som en affirmation, kan man säga. En uppriktigt menad tacksamhet för att det som du ser framför dig redan är verklighet, för att målet redan är uppfyllt. Faktiskt fungerar till och med tacksamhet som du uttalar med visst tvivel. Att uttala tacksamheten är starkare än att inte uttala den, även om tron inte är fullständig. Den sänder ändå ut en signal om manifestation till universum.
Fokus och hängivenhet är en naturlig följd om du verkligen bestämt dig för att ditt mål ska bli verklighet. Det räcker inte med att bara tänka att det ska bli verklighet, du måste göra det också. Och här kommer droppen som urholkar stenen in. En del använder visserligen stora stenar själva istället för droppar och krossar stenen i ett enda slag, för att de är extremt fokuserade och hängivna. Och kanske otåliga. Men de är undantagen. De flesta stora förändringar sker i små, små portioner. Men de fortsätter. De upphör inte.”
”Är det därför du avkrävde mig ett löfte häromdagen att jag skulle ägna minst tio minuter om dagen till att prata med dig? Det låter så himla dumt när jag säger det nu! Här har jag hittat världens bästa källa till kärlek och information om allt, och så får jag det att låta som en uppoffring att prata med dig i tio minuter om dagen.”
”Min älskade vän. Jag kräver aldrig någonting av dig. Inte att du ska prata med mig alls. Inte att du ska prata en viss tid. Och inte att du inte ska låta dum, eller vara tacksam för att du får prata med mig. Jag pratar med alla, hela tiden. Det är du själv som sett till att du pratar med mig på det här sättet nu. Och det är du själv som vill att du fokuserar oftare på samtalet och därför fått dig att uppfatta att jag ”krävt” det av dig. Men jag har bara sagt det du vill.”

”Ett tredje redskap som fungerar bra för dig, som du redan konstaterat, och även många andra människor, är att ha deadlines. Du satte till exempel en deadline för när du skulle ha publicerat ditt första inlägg i den här bloggen. Det fick dig att skaffa webbhotell och bestämma vad du skulle kalla bloggen och sedan publicera det första samtalet.”
”Just det. Och nu tyckte du att vi skulle bestämma en deadline när jag skulle lägga ut mitt första inlägg på Instagram också. Puh, jag känner verkligen att varje sånt här steg kräver att jag tar ett rejält kliv utanför min comfort zone. Vad heter det på svenska? Trygghetsområde? Men en sak utöver deadlines som påverkar, i alla fall mig, är att ha andra människors förväntningar på mig. Att jag har sagt till andra att jag ska göra något och att jag därför ser till att det blir av. Men gör man det verkligen för sin egen skull då?”
”Jag skulle vilja påstå att det är många gånger i ditt liv då det verkligen inte alls räckt att du har sagt till andra att du ska göra något. Det har inte blivit av ändå. I det här fallet – de mål och den framtid som du tänker på nu – skulle jag vilja att du tänker på dem omkring dig som ”har förväntningar” på dig, som dina medskapande. De är med och ser till att ditt mål uppfylls, för deras andar är med och skapar detta. Det är vad du har saknat de andra gångerna du har sagt att du vill göra saker. Du har inte haft de medskapande du känt att du behövt och därför har du tappat tron på ditt mål och energin att genomföra det.”
”Så hade jag inte tänkt på det förut. Jag har ju ofta känt mig som en rätt misslyckad person i det avseendet – att jag haft hundra idéer, men knappt lyckas genomföra en enda.”
”Det är ju inte riktigt sant. De saker du känner att du inte genomfört eller lyckats med är de du sätter fokus på, eller väljer att tillskriva dig själv som misslyckanden. De verkligt stora sakerna och utvecklingarna i ditt liv ger du inte dig själv tillräckligt med beröm för. Många av dem ser du knappt ens att de har hänt, för att de just varit sådana långsamma processer – som med vattendropparna – att du inte ens tänker på att de har ägt rum. Andra händelser som du verkligen har satt igång och genomfört själv har du inte gett dig själv beröm för, för att du ser dem som självklara – det är något ”alla gör” – att leva i en nära relation, få barn, uppfostra barn. Det är enorma saker! Det är mirakel! Är det inte det största miraklet att ett barn blir till som resultat av mötet mellan två människor? Det händer hela tiden på jorden. Blir miraklet mindre för att det händer ofta? Är det inte den mest gudomliga process att få ansvar för ett sådant barn och få följa det och vägleda det och växa tillsammans med det? Det händer hela tiden på jorden. Blir processen mindre gudomlig för det? Nej, avfärda inte mirakel och gudomliga processer för att de är vanligt förekommande. Fira och hylla att du lever i en gudomlig värld som är full av mirakler!”
”Åh, nu fick jag verkligen en sån fantastiskt varm och härlig känsla i kroppen. Du har ju helt rätt. Fira miraklen! Det ska jag försöka göra. Tack. Jag älskar dig. Sov gott. Eller, det kanske man inte kan säga till gud? Vad gör du då? Vaka gott?”
”Det gör jag gärna. Jag vakar över dig. Sov gott, mitt älskade barn.”