Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”

Om sockerberoende och svarta hål

Samtal med gud 2019-05-07

”Jag hade ju fler frågor från mina vänner, frågorna som jag önskade mig i födelsedagspresent. Vi tar två frågor från Märta nu då. Jag är nyfiken på vad du har att säga om dem.”

Fråga från Märta:
”Varför är socker onyttigt och något Hanna (och vi andra) ska undvika, om det är så att verkligheten är formbar? Då borde vi kunna ”hitta på” att det är nyttigt.”

Svar:
”Ni lever ju inte i den här fysiska världen alldeles själva. Ni är här tillsammans med alla andra människor på jorden. Och för att den här illusionen ska fungera, för att ni ska få de erfarenheter ni vill ha, för att ”leken” ska fungera, så måste ni ha vissa spelregler. De spelreglerna måste alla tro på och vara med på för att leken ska fungera. Om ingen följer spelreglerna så är ju leken slut. Ni har alltså kommit överens om hur den fysiska världen fungerar och hur olika kemikalier och ämnen i naturen påverkar varandra och hur processerna i naturen ser ut. Det hör tillspelreglerna. Jag skulle kunna bre ut mig hur mycket som helst om det här, för det är i princip oändligt, alla detaljer i hur allt hänger ihop i er fysiska värld, hur sinnrikt det är uppbyggt. Faktum är att man kan likna den fysiska världen vid ett lager, eller ett skal, som ni lagt ovanpå verkligheten. Med verkligheten menar jag då den absoluta verkligheten som är vad jag ser. Man skulle kunna likna den fysiska verkligheten vid ett skal ni sätter på er mobiltelefon. Om skalet har ett motiv med zebror så är det zebror ni ser när ni tittar på den, men verkligheten är förstås allt det som finns innanför zebraskalet. Men energierna från mobiltelefonen tränger förstås igenom skalet, fast ni inte kan se dem. På samma sätt påverkar energier från den verklighet ni inte kan se även er fysiska verklighet. Vad vill jag då säga med det? Jo, enligt spelreglerna är socker i stora mängder inte nyttigt för er kropp och om ni skulle leva uteslutande på socker så skulle kroppen i de allra flesta fall dö. Men som Märta så riktigt påpekar, så är er fysiska verklighet inte den absoluta verkligheten och hon har helt rätt i att den är formbar. Men det krävs mycket av en människa för att kunna ställa sig utanför spelreglerna och omforma den verkligheten. Och det som krävs är tro. Om du tror att du kan leva tills du blir hundra år och bara äta socker, så kan du det. Men det är extremt få som tror det. Faktiskt kan de flesta människor tro väldigt mycket lättare på magiska saker, tro på gud och tro på under, än tro på att de själva kan göra så att socker är nyttigt för deras egen kropp. Men nu har du chansen att göra det till ditt livsmål, Märta!”
”Haha, oj. Nu fick Märta nåt att bita i! Kan det vara så att det är för få människor som verkligen tycker att det är den fundamentala meningen med livet – att socker ska vara nyttigt – för att någon ska lägga all sin tro i just det?”
”Någon kan nog ha lyckats. Men de personerna har lyckats med mer än ”sockertricket”. De kan snarare överleva på mycket lite alls, när de helt har förlorat tron på den fysiska verkligheten som just verklighet.”

Nästa fråga från Märta då:
”Vad är ett svart hål och varför finns det?”

Svar:
”Jag svarar gärna på frågor som hjälper er att utvecklas, men det är ingen idé för er att använda mig som ett uppslagsverk.”
”Nej, du har börjat säga det på sista tiden och jag börjar ta till mig det. Men du förstår väl hur frestande det är när man nu kan fråga dig saker? Äsch, jag som var så nyfiken på det här själv. Kan det verkligen inte hjälpa oss framåt i vår utveckling att få veta såna här saker? Jag misstänker att till exempel Nicola Tesla också pratade med dig och fick veta en hel del om hur saker funkar.”
”Kan du tänka dig att Nicola Tesla kunde använda de svaren på ett sätt som du inte kan? Att han hade ett annat fokus och en annan plan för vad han ville göra, än vad du har?”
”Hm, det skulle jag eventuellt kunna tänka mig, att Tesla kunde använda den kunskapen på ett annat sätt, ja. Äsch då. Men finns det inget du kan berätta om svarta hål som vi kan ha nytta av då?”
”Som jag var inne på förut så finns det vissa spelregler och de gäller även för er överenskommelse hur ni vill utvecklas tillsammans. Ni vill inte ta för snabba kliv, för ni vill inte gå miste om processen att komma till nästa steg. Ni har kommit överens om att vissa personer får ha fokuset på att utveckla er vetenskap och mänsklighetens kunnande om systemen som håller samman världen. Det är som sagt en fråga om fokus. Att snappa upp lite här och lite där om djupa sanningar skulle inte gagna er, då ni inte kan se dem med full insikt om vad de betyder.”
”Men, vad du är motsträvig. Finns det ingenting alls du vill säga om svarta hål?”
”Det är en enormt komprimerad massa. Det är andra sidan av en galax livscykel. En eller flera galaxer.”

Jag tar en liten paus efter att jag skrivit ner svaren från gud. Sen sätter jag mig i sängen och fokuserar på gud igen.
”Är du nöjd med svaren?” Frågar gud.
”Nöjd? Jag är nöjd med att jag är din vän. Nöjd med att jag får vara i din kärlek. Nöjd och tacksam.”
Jag sitter så en lång stund och bara är i guds kärlek. Det är så vilsamt. Jag förstår både dem som blir religiösa och dem som blir knarkare. Det är den här känslan vi vill åt.

Säger gud saker som inte är sanna? Del 2

Samtal med gud 2019-05-02

”Hej igen. Är det verkligen du nu då? Finns du verkligen?”
”Hur känns det?”
”Det känns som att du är allvarligare, nästan som en annan energi. Är du nån annan än den jag har pratat med hittills?”
Gud ger mig en känsla av ljus och kärlek som känns som tidigare.
”Ja, det där känns ju som som du. Jag måste prata vidare med dig om det här med att det du sa inte stämde. Jag måste verkligen processa det. Du förstår väl att allt jag håller på med nu hänger på det? Allt jag berättar för andra om det här vi pratar om. Allt jag skriver här. Du förstår hur frestande det skulle vara för mig att bara ignorera det här och låtsas som det aldrig har hänt – att låtsas att allt du säger till mig alltid stämmer och är ofelbart? För det borde väl vara ofelbart om du nu är gud, eller?”
”Du måste vara totalt ärlig i det här. Helt öppen och ärlig. Det är din väg.”
”Det är inte lite du begär av mig. Det kostar på att vara helt öppen och ärlig om allt. Jäklar, vad mycket bekvämare det vore att bara hålla på med mitt vanliga Svensson-jobb och inte skriva det här, inte visa det för folk och inte låta folk få svar av dig genom mig. Så mycket enklare!”
”Men där är du inte längre.”
”Nä. Men jag måste verkligen processa det här med att du förmedlade något till mig som inte stämde. Hur ska jag kunna ha tillit till dig nu? Hur ska de som får svar från dig kunna ha tillit? Eller de som läsen den här bloggen – varför ska de tro på att något av det stämmer, när en sak du sa inte stämde?”
”Det är just det som är min poäng. Ni ska inte tro på orden. Ni ska bara ha tillit till den känslan inom er som kommer från mig. Som är jag i er. Som är era sanna jag. Sanningen och kärleken finns inom er! Sök mig alltid i första hand där. Tro bara på de ord som ger verklig resonans i ert hjärta och inre.”
”Men kunde du verkligen inte komma på nåt annat sätt att föra fram den poängen än att typ … ljuga för mig?”
”Jag var tvungen att skaka om dig ordentligt och få dig att förstå att inga ord som inte ger samklang i ditt inre är värda att lyssna på. Inte ens ord från mig. Jag vill att alla ska förstå det. Verkligen förstå det. Och jag ville verkligen visa dig känslan i det sambandet. Så att du kopplade ihop den känslan med att avgöra vad som är sant. Så att du kan känna igen visshet när du känner den.”
”Men jag tänkte inte ens på att det du sa inte gav samklang i mig. Jag blev ju glad över vad du sa och tyckte att det var fantastiskt. Även om jag kommer ihåg nu att jag kände visst tvivel, jag kände ju inte igen antalet planeter.”
”Jag gav dig en uppgift som inte var viktigt om den var falsk eller sann och jag visste att du skulle kolla upp det efteråt och inte förmedla det till någon. Jag skulle aldrig komma med osanningar när det gäller att kommunicera råd till en annan människa genom dig. Till dem säger jag vad de har bett om att få veta för att få hjälp framåt i sin utveckling. Inte mer än de behöver veta och inte sånt som de inte har nytta av att veta i det utvecklingsskede de är nu.”
”Du låter så allvarlig. Jättebestämd. Är du arg?”
”Nej, jag är aldrig arg. Men jag vill vara otroligt tydlig med detta. Sanningen finns i er själva, som visshet. Kärleken finns i er själva. Lita på dem! Lyssna på dem! Låt dem växa och sprida sig inifrån er själva.”
”Ska vi inte lyssna på andra lärare alls då? Inte ta inspiration från andra och läsa böcker om andlighet eller lära oss om healing och sånt?”
”Självklart, självklart, självklart ska ni det! Läs allt ni kan, ta till er allt ni kan. Gå kurser, meditera, prata med andra. Diskutera de här sakerna tills ni blir blå i ansiktet. Men ta inte till er något av det som ni inte känner en visshet om i ert inre. Lägg aldrig er sanning och er kraft utanför er själva. Allt ni söker och behöver finns inom er.”
”Inte ens om man hör en röst i sitt huvud som man tror kommer från gud, alltså?”
”Nej, mitt älskade barn. Inte ens rösten i huvudet är mer sann än det som du känner i ditt inre. För den känslan är mitt sanna språk.”