Energiboost och att leva som man lär

Samtal med gud 2018-02-21

Några dagar nu har jag känt mig lite nere och inte så nära gud som senaste tiden innan. Och jag har inte haft något ”ordentligt” samtal med gud, för varje kväll har jag hållit på med annat och så gott som somnat direkt vi börjat prata.

Ikväll hann jag knappt sätta mig upp i sängen och sluta ögonen förrän gud började prata.
”Gömmer du dig för mig?”
”Gör jag? Ja, det kanske jag gör.”
”Och du gömmer dig för din man. Du har dragit ihop dig, dragit ner din låga på sparläge. Du låter inte din energi flöda.” “Känner du dig avvisad?” frågar gud och visar mig när jag var hos mediet som sa att hon inte såg något barn och när min man sa att han ändrat sig om att vilja ha ett barn till.
”Ja, så är det nog.” säger jag.
”Glöm nu inte att det är du som har makten. Och skaparkraften. Det du önskar kan du skapa. Det är du som bestämmer. Men göm inte undan dig själv och stryp inte din energi.”
”Ok. Men jag måste känna dig igen. Det känns som jag förlorat kontakten med dig lite. Jag behöver inte ställa frågor ikväll. Jag vill bara uppleva dig.” ”Då får du vara stilla och öppna upp dig.”

Jag sätter mig lite bekvämare tillrätta, med knäna upp mot huvudet och armarna ner efter sidorna. Jag får en impuls att vända handflatorna uppåt för att ta emot energi. Men det känns som att knäna blir som en mur som blockar energin mellan händerna, så jag sätter mig med benen i skräddarställning och händerna med handflatorna uppåt på knäna. ”Konstigt,” säger jag, ”jag som aldrig gillat att sitta i skräddarställning. Kanske det ligger något i de där gamla yogamästarnas idéer om en optimal sittställning för att kommunicera med det högre medvetandet.”
”Ja, tror du att du är den enda jag pratar med? Tror du inte det finns en anledning att de kommit fram till en viss ställning under tusentals år?”
”Det låter rimligt.”

Jag sätter mig i rätt ställning, slappnar av och öppnar upp mig. Känner mig på gränsen till löjlig, för direkt åker mina mungipor upp i ett jätteleende som jag inte kan värja mig emot. Jag känner sån enorm energi och glädje, som värsta knarkruset (antar jag) och känner mig helt uppfylld, som jag känt veckorna tidigare.
”Ja!!” säger jag till gud. ”Precis det här var det jag menade. Tack!!”
Jag sitter och fånler och känner mig helt strålande.
”Nu känns allt fantastiskt igen! Nu ser jag fram emot allt som kommer i livet igen. Tack för att jag fick den här känslan tillbaka!”
”Glöm nu inte att se mig överallt och att öppna upp och låta din energi flöda. Alltid.”
”Jag ska göra mitt bästa.”
”Och känn aldrig några krav från min sida. Jag har inga krav på att du ska prata med mig en viss mängd tid. Du såg ju nu till exempel, att få den känslan av mig gick på några sekunder. Och det är ok. Du är alltid helt fri.”

Jag känner mig så otroligt stark och full av god energi att jag tänker att jag skulle skicka en del av den vidare. Jag tänker på vår gamle granne som jag träffade idag. Han har grön starr och får sämre och sämre syn för varje dag. Jag tänker att jag inte vet vad hans själs plan är, men att jag vill skicka all god energi jag kan till honom.
”Det är bra”, säger gud. ”Men handling är en ännu starkare energi. Praktisera det du vill sända ut.”
Jag känner lite tveksamhet. Vill helst inte hamna i en situation där jag känner mig ansvarig för honom och känner att jag har ännu en att ta hand om. Gud säger att det räcker att visa att jag finns tillgänglig och att jag är beredd att hjälpa honom. Jag behöver inte göra mycket. Jag bestämmer mig för att prata med honom i morgon och erbjuda mig att hjälpa till om det behövs. Jag har ju faktiskt tiden nu – att se och bry mig om andra människor.
Och jag tänker på hur det är på jobbet, hur galna liv vi lever. Så mycket tid och energi vi lägger ner på sådant som egentligen inte är viktigt att vi upplever att vi inte har tid att göra det som är viktigt. Tänk om alla jobbade mindre och hade tid att prata med och handla till sin gamla granne. Jag tror att alla skulle må bättre då.