Om villighet, disciplin och att följa minsta motståndets lag.

Jag sitter utomhus, på landet på en brygga. Det är länge sen jag hade ett fokuserat samtal med intentionen att ha en ordentlig konversation.
”Hej”
”Hej”
”Tack för att jag får prata med dig. Tack för att jag får vara här med dig.”
”Jag älskar dig. Jag kommer alltid vara med dig. Känner du mig i vinden runt omkring dig? Jag är överallt omkring mig och jag är i dig. Jag är du, för du är en del av mig. Känner du det? Tror du på det? Litar du på det?”
”Ja. Jag känner det.
Litar jag på det och tror jag på det i alla väder, vad som än händer? Vem som än utmanar mig med ifrågasättanden? Det är den stora frågan för mig. Eller snarare om jag vågar stå för det jag tror på, även om jag blir utmanad. För tror gör jag ju. Och tilliten övar jag verkligen på. Att ha tillit till att du har full koll på vad som händer och att du guidar mig hela tiden, det övar jag på. Det är någonting som jag känner att jag måste komma tillbaka till hela tiden och påminna mig om.
Jag har ju inte skrivit så mycket i bloggen om våra samtal på ganska länge nu och jag måste medge att jag inte lagt lika mycket tid på våra samtal som tidigare. Det finns mycket att skylla på. Eller många anledningar. Dels att det varit mycket runt och efter 14-åringens stora operation och att jag fokuserade mer på rekiki-healing då än såna här samtal. Men också att jag kände att jag inte ville dela med mig lika mycket ett tag. Jag ville bli säker på vår relation, tror jag att jag skulle uttrycka det som.
Men som vanligt när jag inte har den här regelbundna och tydliga kontakten med dig så hamnar jag i ett mycket sämre läge i mitt liv. Direkt kommer självtvivel, skuldkänslor och självömkan upp. Jag känner mig frustrerad och missnöjd med mig själv och tillvaron. Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå hur jag funkar med det där. Jag vet ju vad jag mår bäst av, men ändå faller jag liksom ur. Det är som med träning, man vet att man mår bäst av att göra det och ändå gör man det inte, av bekvämlighet. Och fastän det inte är ansträngande att vara med dig, fastän det ger massor av energi och kärlek, så kan jag prioritera bort dig också – av bekvämlighet och en lust till snabb stimulering av hjärnan, som att kolla Netflix eller Facebook till exempel. Jag förstår det inte riktigt. Är det mitt ego som försöker hindra min andliga utveckling, eller vad handlar det om?”
”Ja. Egot vill styra och ställa i din värld. Det har jobbat hårt för att komma dit det har kommit och vill gärna behålla makten över illusionen. Det bästa hjälpmedlet det har är dina negativa tankar om dig själv, när du tänker att du inte duger och att du inte är värdig. Att mata hjärnan med snabb stimulans för att sedan få skuldkänslor över att man ”inte gjorde något vettigt” med tiden är ett alldeles förträffligt verktyg för egot. Du observerade ju mycket riktigt att du inte får någon energi av att ”vila” på det sättet som egot tycker att du ska vila. Tvärtom så är du ännu tröttare efteråt. Och missnöjet som följer gör dig dubbelt trött. Men när du är med mig eller är i världen med mina ögon, då blir du inte trött alls. Du fylls av energi så du nästan svämmar över. Stämmer inte det?”
”Jo, verkligen! Precis så är det. Men, innebär det att jag borde utkämpa ett slags krig mot mitt ego? Att jag ska besegra det på något sätt?”
”Om du vill uppnå det du säger dig vilja uppnå – en tät kontakt med mig där du känner av min närvaro i ditt liv hela tiden (ja, det är möjligt!), då måste du ha ett visst mått av disciplin. Villighet och disciplin. Det är egentligen två olika ord för samma sak. Utan villigheten finns ingen disciplin inom dig och utan disciplin är villighet ett tomt ord.”
”Jag hör och förstår att du har rätt. Disciplin har inte varit min starka sida genom åren.”
”Som alltid så ger jag dig råd för att gå vidare på den väg du sagt dig vilja gå vidare på. Jag försöker inte pracka min vilja på dig och få dig att ”uppfylla ditt heliga syfte” (även om det är precis vad ni alla håller på med här), men för att komma dit du vill så måste du ha villighet och disciplin.”
”Ja. Det känns som att jag så ofta i mitt liv bara skrapar på ytan av saker och ting, liksom. Jag provar på något ett tag och så tänker jag ”jaha, nu kan jag det här” och så går jag inte vidare med det, jag går inte djupare. Ibland räcker det med att jag tänkt tillräckligt länge på något för att jag ska få en känsla av att jag redan har gjort det och jag blir liksom nöjd.”
”Men nu vill du gå djupare och därför får du de här råden av mig.”
Gud ger mig en bild av ett träd med rötter som börjar växa, men roten slutar snart växa och blir väldigt kort. Det skjuter ut en ny liten rot som snart slutar växa och blir lika kort och sen en ny liten rot som också slutar. Flera korta rötter växer på det sättet utan att gå vidare. Men sen kommer det rot som inte slutar växa, utan växer sig längre och längre. 
”Ser du? Det är vad du vill nu.”
”Ja. Tack. Då måste jag besegra mitt ego genom disciplin nu, alltså?”
”Om du vill använda det ordet, så “besegra” ditt ego med kärlek. I kärlekens namn. För kärlekens skull. Och använd dig av verktygen villighet och disciplin.”
”Så fint du uttrycker det. Jag ska låta kärleken vinna, snarare än att besegra något. Det låter mer rätt. Kärleken får vinna i mig.”
”Ja. Men lämna skuldkänslorna därhän. Låt dem aldrig få fäste i ditt inre. De ställer till med ännu mer skada än om du skulle sakna villighet.”
”Jag vill gärna återgå till att reda ut mitt psyke. Jag känner mig verkligen seg som sirap. Som att det inte händer nåt. Eller snarare att jag inte gör något. Det finns ett väldigt motstånd inom mig mot att gå vidare med saker. Många saker. Men nu är jag mer frustrerad än nånsin för att jag inte upplever att jag kommer vidare eller att jag inte ser hur jag ska ta nästa steg. Jag känner mig så seg och jag blir tokig på mig själv!”
”Bli inte tokig på dig själv. Du är oändligt älskad och fullkomlig som du är. Du behöver inte göra någonting för att vara fullkomlig, du är det. Och du är inte skyldig någon någonting. Vila i det. Det kan du alltid återgå till och hämta stryka ur – den vetskapen och den känslan.
Men jag förstår vad du syftar på. Din själ manar dig att gå vidare, för den vill att ni ska gå vidare. Det som verkligen är du vill uppleva mer nu. Det vill att ni blir ett mer helt och samstämmigt ni. Det ser en fantastisk framtid där du ser med rädslans ögon.”
”Ja, den där ständiga rädslan. Vad är jag rädd för egentligen? Att inte kunna betala räkningar. Att bli skrattad åt. Att bli sedd (och att jag ser mig själv som) patetisk. Att inte dra mitt strå till stacken i familjens ekonomi och göra livet jobbigt för min man.”
”Tror du det skulle hända?”
”Tja, själens plan verkar ju inte alltid gå ut på att ha en sund ekonomi, ha ha?”
”Det finns verkligen inget att vara rädd för. Ha tillit.”
”Hm. Det finns en sak som jag har tänkt på angående tillit och att ”go with the flow” – jag menar att saker går precis som de ska, bara man släpper taget och låter dig styra allt. Det är vad som hävdas i många andliga böcker och vad jag också tycker att jag har uppfattat från dig?”
”Ja. Ok. Det håller jag med om.”
”I mitt eget liv så tycker jag att det har varit både och. Jag tycker att jag har upplevt händelser då jag har kämpat och kämpat för att genomföra en idé jag haft, men det inte har gått ändå. Sen har det dykt upp en ”halka-på-bananskal-väg” som blir helt perfekt. Då känns det ju som att du/universum styrde så att det blev till det bästa. Men sen finns det tillfällen då jag har gett upp och nån annan har kämpat vidare för min räkning och efter kämpandet har målet uppnåtts! Eller att jag själv har kämpat på för att uppnå ett mål. Och om man nu inte bara ska ta mig själv som exempel, så kan vi ju ta alla de uppfinnare eller författare som fått ett ”nej” till svar oändliga gånger, men fortsatt att tro på sin idé och inte gett upp. Om de hade ”gone with the flow” och följt minsta motståndets lag, hur många uppfinningar och fantastiska böcker hade vi inte gått miste om då?”

”Att ”go with the flow” och att följa minsta motståndets lag är inte samma sak. Det som de här uppfinnarna och författarna har följt – och det jag också uppmanar dig och alla andra att följa – det är ditt hjärtas innersta röst. Det är inte alltid vad andra råder dig till, eller vad andra ser i dig, hur de föreställer sig din framtid. Och ibland krävs det enorm uthållighet och viljestyrka för att följa sitt hjärtas röst. Men du kommer alltid till din destination. Och ja, då är det alltid ”lätt” ut ett kosmiskt perspektiv. Du kommer alltid ditt du ska. Men det kan ta lång tid ur ett jordiskt perspektiv. Det kan gå lätt och lekande som en improviserad dans och du kan ha en känsla av att du ”bara hänger med”. Det kan kännas som en lång och seg kamp och du kan uppleva som att du inte kommer någonvart alls. Men det är just där tilliten kommer in. Att lita på att vi som är med dig och omkring dig vet vad vi gör och guidar dig på bästa sätt. Därför är det viktigt med tillit och viktigt att lyssna inåt. Följ ditt hjärtas röst! Oavsett om det känns lätt eller svårt. Det är bara en fråga om perspektiv. Men lita på att den rösten leder dig rätt.”
”Åh, tack. Nu känns det verkligen mycket klarare för mig. Jag har kämpat ganska ofta med den där frågan. Tack. Och tack för ett underbart samtal igen. Nu tror jag att jag ska låta kärleken och disciplinen ta lite mer plats i mitt liv igen. Jag älskar dig.”
Gud säger inga ord med fyller mig med en underbart avslappnande känsla av kärlek.

Säger gud saker som inte är sanna?

Samtal med gud 2019-04-30

När jag ställde en fråga för en väns räkning, om astrologi och planeter, gav mig gud ett vackert svar om hur planeterna hänger ihop med chakrana. Att det finns sju himlakroppar inklusive solen och att sju är ett heligt tal i universum. Jorden skulle då motsvara hjärtchakrat inifrån räknat, om solen är kronchakrat. Jag tyckte det lät helt otroligt och har aldrig tänkt på att det kunde hänga ihop så. Svaret var fantastiskt och jag kunde knappt vänta tills jag fick visa det för mina vänner som jag brukar dela mina samtal med gud med. Jag längtade till att få höra deras reaktioner. Men jag kände också lite tvivel om att det med planeterna stämde och när jag sen googlade för att kolla upp planeterna såg jag att det inte gjorde det! Det finns ju nio planeter plus solen – inte sju. Jag fick en klump i magen och läste på lite mer om planeterna. Men helt klart stämmer det ju inte. Jag fick ont i magen och måste gå på toa.

Vad innebär det här nu för mig och för våra samtal? Måste jag överge alltihopa nu? Är allt falskt? Är det bara självbedrägeri och min egen fantasi som skapat allt det här? Vill jag inte överge samtalen och min tro på att detta är sant, för att jag lagt ner så mycket känslomässigt i detta nu?
Eller kan det vara ett test från gud? Men vad skulle det vara för test i så fall? Vad skulle ett sånt test gå ut på – att säga något som inte stämmer? Vad skulle det leda till? Tankarna mal och mal.
Samtidigt så har jag ändå en djup känsla av att allt med gud visst är sant. Att gud verkligen är närvarande i mitt liv. Att vår kontakt är sann. Och jag känner igen den här djupa känslan. Jag har upplevt den åtminstone en gång förut. En gång för sex år sedan kommer jag ihåg väldigt starkt och tydligt. När vi väntade vår andra dotter började blöda ganska mycket och vi trodde att jag hade fått missfall. Jag hade fått missfall förut och det blödde på samma sätt som då. Min man var ledsen och ville trösta mig genom att säga att vi skulle försöka igen. Men jag kände, trots alla tecken på motsatsen, en sån visshet om att det inte var ett missfall och jag kunde inte ens känna mig ledsen över det, för jag visste att det inte var så. Och jag har precis samma känsla nu. Visshet.

Efter att jag varit på toa tar jag kontakt med gud igen. Jag frågar vad som är meningen. Varför skulle gud säga något till mig som inte är sant?
”Det var viktigt att du fick uppleva och känna igen känslan. Känslan av visshet. För att på riktigt förstå vad det är du verkligen kan lita på. Det kunde jag inte förmedla med ord. Och ord är en osäker sak att lita på. Ord är otydliga och andra intryck kan smitta av sig in i orden. Ni kan blanda in era egna ord och tankar och vi kan låta orden bli färgade.”
”Men var det nödvändigt att låta mig förstå det just genom att det som jag uppfattar som ord från gud skulle vara falskt?? De ord jag ville kunna lita på mest av alla!”
”Känslan är det enda ni kan lita på. Den vissheten som du kände. Jag var tvungen att låta dig uppleva den. Uppleva den just i relation till de ord som du trott att du kan lita på mest.
Jag har också uppfattat att du intresserar dig mer och mer för andra system som finns, som med reikisändare, yogafilosofi och astrologi. Det är inget fel i sig, men jag vill påminna dig om att du aldrig ska tänka att något utanför dig är starkare, viktigare eller mer sant än det som finns inom dig.
Ett annat syfte var att få dig att släppa förväntningarna och ego-boostarna som delandet av guds svar kan ge. Det skulle gagna dig att släppa förväntningarna på svaren och inte heller bry dig om hur de tas emot.” ”Men är det verkligen fel? Det är ju underbart att prata om det här med sina vänner. Att glädjas över att gud finns och att man kan ha en kommunikation med dig och att vi kan dela detta med varandra. Är inte det fantastiskt och underbart?”
”Jo, det är det sannerligen. Det jag önskar att du ska slippa är förväntningar på att du ska ”leverera”, att du alltid ska ha ”senaste coola grejen från gud” att komma med. Det gör det inte mer sant, om du har något nytt att berätta som jag har sagt. Jag vill att varje människa ska hitta mig i sitt inre. För det är vad ni vill. Jag har ingen vilja för er som inte är det ni själva vill. Låt inga förväntningar stå i vägen för att se mig. Inte stå i vägen för dig, eller i vägen för någon annan.”

Är du gud?

Samtal med gud 2019-03-27

Jag har börjat fundera. Det verkar ju som att folk som “ser och hör saker” ofta ser och hör lite vad de förväntar sig. Så är i alla fall mitt intryck. Är min röst i huvudet gud för att jag är inriktad på det, för att jag nånstans föväntar mig det? Eller är det mitt överjag som serverar mig bilden av gud som svarar på mina frågor, för att jag ska ta till mig det jag hör? Jag måste fråga.
“Är du gud?”
”Vad tror du själv?”
”Tja, ja jag tror ju det. Men nu lämnar du det till mig igen. Kan du inte bara svara rakt? Är du gud?”
”För dig är jag det. Det som du menar med ordet gud. Det är inte fel. Men jag är mer än det. Jag är allt som är. Allt som finns.”
”Mer än gud? Det är svårt att tänka sig, ja. Men om du är allt som finns, då skulle det kunna betyda att det är mig själv jag pratar med? Eller en sten, för den delen.”
”Du är en del av mig, men du är inte jag. Och en sten är också en del av det som är jag, men det betyder inte att en sten är gud. Förstår du skillnaden?”
”Ja, det gör jag ju egentligen. Men hur kommer det sig att jag kan prata med dig? Direkt med källan? Det verkar finnas så många andra som pratar med andra. De verkar inte mena att de pratar med gud, utan med andar och änglar. Det känns nästan förmätet att hävda att man pratar med gud.”
”Som du ropar ska du få svar.”
”Är det så?”
”Be så ska du få.”
“Ja, jag har nog bett om att få tala med dig.”
”Var och en som kommer till mig med ett öppet hjärta och frågar efter mig kommer jag att svara. På det sättet ni kan eller vill ta emot mig.”
”Mitt överjag då? Finns det? Vad spelar det för roll i allt det här?”
”Ditt överjag kan fungera som en dörröppnare till mig. Det står i kontakt med själen, som pockar på ditt medvetna jags (egots) uppmärksamhet och vill att vi ska få kontakt.”
”Så överjaget existerar alltså?”
”Allt det här är konstruktioner för att förklara det som är. Olika lager av verkligheten, för att göra dem greppbara för ert medvetandetillstånd. Men det är konstruktioner. Vi står alltid i direktkontakt. Vi är alltid sammanlänkade, vi är ett. Du behöver aldrig gå via någon annan eller vara i ett annat medvetandetillstånd för att få kontakt med gud.”

Om healing

Samtal med gud 2019-03-13

“Jag har ju skickat healing, eller helande tankar och energi till min dotter och nu planerar jag att gå en kurs i reiki-healing. Men jag har hört på senare tid invändningar från olika håll och trosinriktningar att man inte ska hålla på med healing. En del invänder att man kan utsätta sig själv för negativa energier, “ta över andras karma” och att folk kan få psykoser om de inte redo för healing. Hur är det med det här? Ska jag hålla på med det? Kan healing vara farligt på något sätt? Kan man skada folk genom att ge dem healing?”
”Inte om det man skickar är sprunget ur ren, självlös kärlek utan förväntningar. Men du kan skada genom att skicka negativ, aggressiv energi, på samma sätt som du kan skada någon genom att slå personen eller utsätta den för gifter, till exempel.”
”Hur är det med det här jag har läst om nu, att folk har blivit typ mentalsjuka, fått psykoser och andra jobbiga symtom efter att ha fått så kallad kundaliniresning?”
”Mentalsjukdom är inte nödvändigtvis något ont, ur själens perspektiv. Och det är en sjukdom som många andra sjukdomar. Man kan inte bli sjuk utan att ”vara med på det” på något plan. Att få kundaliniresning innebär att se gud. Det kan vara ansträngande för en människas psyke, speciellt om det är omoget och inte berett på det.”
”Det var det där med ”något plan” igen. Men på samma sätt som det inte är rätt att förgifta någon eller slå ihjäl någon, på samma sätt är det väl inte rätt att skada någon med energi, även om personen ”på något plan” är med på det?”
”Du kan som sagt inte skada någon med äkta kärleksenergi. Med negativ energi, absolut. Men jag säger igen att personen som tar emot är med på det och även är med och skapar själva mottagandet. På samma sätt som du kan bli sjuk till kroppen av yttre omständigheter så kan du bli det av energi. Sjukdomar eller psykoser som utlöses av healing eller andra liknande metoder skulle ändå ha utlösts eller visat sig på annat sätt. De är obalanser som vill ta sig ett uttryck. Healing kan utlösa det i förtid.”
”Men är det rätt att hålla på med sånt då? Om man råkar utlösa något i förtid?”
”Om du utför healingen med uteslutande den personens bästa för ögonen och baserar allt i kärlekskraft så kommer det inte ske. Då finns där ingen negativ energi som kan utlösa det.”
”Kan man påverka själen med healing?”
”Nej. Varje människas själ har full kontroll. Du kan inte utsätta själen för någonting emot dess vilja.”
”Alla de här systemen som beskrivs då? Som många kanske har följt i tusentals år, om andlig utveckling och livsenergi, med mera?”
”Jag har inte gjort några system. Systemen som beskriver andliga utvecklingar och vägar eller energisystem har inte jag skapat, utan människorna. Det är på samma sätt som er moderna vetenskap – de förklarar hur saker fungerar och hänger ihop. Det är system och konstruktioner som försöker beskriva det som är. De är inte det som är. Många förlorar sig i systemen och glömmer bort den kraft som är starkare än alla system och som kan tränga igenom och förbi dem. Kärleken! Den rena, villkorslösa kärleken som inte förväntar sig något – den kan göra allt. Och den kan aldrig skada. Du har den och därför kan du utföra healing om du vill. Men det är bäst att inte inrikta sig på något speciellt område eller att förvänta sig något resultat. Du kan ge självlös kärleksenergi till andra. Men påverka inte mottagandet genom din intention. Låt mottagaren ta emot den läkande, helande energin och göra med den som är bäst för mottagaren.”
”Oj, vad stolt jag blir att du säger att jag har den kärleken. Jag ska försöka hålla mitt ego utanför det här, haha.”

”Är det något jag glömt? Är det något mer du vill säga angående healing?”
”Känner du lust inför det?”
”Ja. Ja, det gör jag ju.”
”Då kan du göra det.”
”Men mottagaren då? Jag känner ett stort ansvar här.”
”Det du kan göra är att påminna mottagaren om att vara utan förväntan också. Utan förväntan på hur det ska upplevas och vad resultatet ska bli. Förklara att det är kärleksenergi du tänker förmedla och att mottagaren ska öppna sig för kärleksenergin och också ta emot den med kärlek. Låt henne förstå att hon inte ska tänka att du ska laga ett trasigt knä, till exempel. Gör healingen, som allt du gör, från ditt eget hjärta. Lyssna mer på ditt hjärta än på en lärare. Ta in vad läraren säger, men utför bara det som är sant och kärleksfull i dig själv.”
”Tack, vilka bra råd! Vet du, du får mig alltid att må så himla bra. Vad är det? Healing, eller? Haha.”
”Kärleksenergi.”
”Touché.”

Om konflikt och ego

Samtal med gud 2018-09-10

Idag hade jag en liten kontrovers på jobbet och jag kände mig motarbetad och lite missförstådd på grund av det. Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt med konflikter, mått dåligt över när jag haft en och ofta gått och ältat den länge efteråt. Men jag har ändå tagit konflikten när det är något jag tyckt var viktigt. 

På senare tid, när jag haft många samtal med gud och börjat förstå världen och mig själv bättre, har det blivit lättare att hantera dem och jag har inte tagit lika illa vid mig som tidigare. Och jag kan oftare se att det finns något bra i konflikten, något jag kan lära mig av den och något som kan hjälpa mig framåt. Men jag tycker fortfarande det är jobbigt, det måste jag erkänna. 

Jag sätter mig bekvämt med rak rygg och handflatorna vända uppåt, vilande på låren/knäna. Jag börjar få in rutinen med en bra sittställning nu.
Direkt får jag en härlig känsla ”skickad till mig”, känns det som.
”Min kära vän”, säger gud. ”Slappna av och ta emot min kärlek.”
”Tack”, säger jag. ”Det här var skönt.”

Jag slappnar av och släpper ner axlarna. Mitt huvud börjar röra sig i såna där stretchande, runda rörelser igen. Det håller på så ett tag och jag är knappt ens medveten om dem. Efter ett tag börjar jag tänka på dagens konflikt på jobbet.
Plötsligt slutar rörelserna och jag sätter mig helt still och rakt upp.
”Du vill fråga om det.” säger gud.
”Ja, jag antar det. Jo, det vill jag.”
”Vad vill du fråga?”
”Hur ska jag tänka om den här konflikten? Var den bra att ha och gjorde jag rätt i situationen? Kunde jag ha gjort på något annat sätt?”
”Redan när du hade den så tänkte du på vad vi pratat om och saker du lärt dig genom mig. Du reflekterade direkt över ditt eget beteende. Det är framsteg! Den medvetenheten.”
”Kunde jag gjort något annorlunda för att, som vi pratat om på sistone, handla mer gudomligt eller kärleksfullt då, i den här situationen?”
”Utgångspunkten i relationer, som vi också pratat om förut, är att tjäna den andre och att lyfta upp den. Det kanske du kunde ansträngt dig mer för att göra.”
”Ja. Jo. Men jag måste ju också säga min sanning, som jag ser den, eller hur?”
”Ja, det ska man alltid göra. Säga sin sanning utan att såra. Men kunde din utgångspunkt kanske varit mer hjälpsam?”
”Hm. Ja, kanske. Men det är det här jag tycker är svårt. På jobbet upplever jag det ofta som att jag lätt blir överkörd, att vissa ibland verkar tycka att man inte behöver fråga efter min åsikt, för att man ändå kan göra som man vill sen. Att de inte respekterar mig.”
”Och varför är det viktigt för dig att bli respekterad?”
”Jag vill känna att jag blir respekterad för vad jag kan. Jag vill känna mig kunnig. Det är liksom det man är på ett jobb. Man är där för att man kan det man jobbar med.”
”Nu tänker du mycket på görande. Men du längtar egentligen efter ett varande. Där du blir uppskattad för den du är och inte för vad du gör.
Känner du igen det? Du har ju vaknat många nätter och ältat just ditt kunnande och ditt görande och haft en känsla av att du inte duger där. Det är för att ditt naturliga tillstånd – ditt tillstånd i mig – är varandet. Och i varandet är du alltid helt accepterad.”
”Aha. Ja, det låter självklart nu när du säger det. Och det var väldigt befriande att du förklarade det med varför jag ofta vaknar och tänker på det. Jag längtar verkligen efter att ”bara få vara”. Det tror jag många människor gör.
Men just relaterat till jobb, då. Man kan ju inte säga att folk ska släppa görandet eller kunnandet i ett yrke. Om till exempel en läkare inte skulle kunna sitt yrke ordentligt, det skulle ju verkligen inte vara bra!”
”Nej, kunskap i sig är naturligtvis inget dåligt. Problemen uppstår när ni lägger hela ert värde i vad ni kan. Och i kombination med er inställning att ni ska konkurrera mot varandra istället för att lyfta varandra. Då uppstår lätt en disharmoni hos er själva och i hela samhället.”
”Jag förstår. Det låter verkligen vettigt. Och min konflikt idag, vad förde den för gott med sig?”
”Det har du ju redan varit inne på själv, när du tänkt på den. Dels som en referensram, en situation där du får tillfälle att visa vem du är i relation till detta. Dels en chans att känna igen vad som är ditt ego i det här.”
”Mitt ego, ja. Är det Hanna då?”
”Nej, det skulle jag inte säga. Hanna är ju den människa som föddes av din mamma. När du föddes hade du inga behov av att hävda dig eller hade åsikter om saker. Du bara var. Egot är den persona som du byggt upp efterhand. Den som är känslig för kritik och sa att ”min pappa är starkare än din pappa” när du var liten. Hanna kom innan egot.”
”Det gläder mig faktiskt att du säger att Hanna inte är samma sak som egot. Jag gillar ju henne.”
”Egot är ert verktyg och något som utvecklas naturligt här i er relativa värld, där ni lär er genom att jämföra er med andra och se hur andra gör. Och det är ingen idé att ni föraktar ert verktyg, lika lite som att ni föraktar en hammare, till exempel. Däremot har ni nytta av att känna igen egot och förstå vad som motiverar det. Känna igen när det är egot som talar och känner. Egots intresse är sällan samma som själens. Då kan ni ha nytta av att det är själen som får föra samtalet istället för egot.”

”Tack, det var ett intressant samtal idag. Och tack för att du alltid får mig att känna mig älskad. Jag kan verkligen vila hos dig, det är så skönt. Men nu måste jag vila på riktigt. Dags att sova. God natt!”
”God natt, min älskade.”

Om egot

Samtal med gud 2017-10-10

Jag håller på och läser Anita Moorjanis bok ”What if this is Heaven?” Och där har hon precis diskuterat ämnet ”ego” – att många andliga ledare och riktningar säger att man ska försöka bli av med eller övervinna sitt ego. Men Anita säger att man ska bejaka och älska sitt ego. Jag frågar gud hur hon ser på detta.
“Vi har ju pratat om det här förut och du har redan kommit fram till detta – att du är på den här jorden för att vara Hanna. Den bästa Hanna som finns, den bästa Hanna du kan föreställa dig.”
“Ja. Och så vill jag ju att det ska vara. Men hur är det med själva begreppet “ego” då?”
“Jag såg att du blev lite förvirrad och inte riktigt mådde bra av den bilden du fick av egot och ”kampen mot egot”, som du uppfattade det, i A Course in Miracles. Därför förde jag in tanken hos dig att du är här för att vara Hanna och att du ju älskar den personen. Jag har sagt det till dig förut, att jag säger min sanning på så många olika sätt till olika personer, för att ni uppfattar så olika, är i olika faser av utveckling och har olika uppfattning om ordens betydelse. Till exempel orden “ego” och ”person” på engelska och svenska. När Anita Moorjani säger att vi ska omfamna vårt ego skulle ordet ”person” passa bättre på svenska, men på engelska är ordet ”person” mer officiellt. ”Person” är personligare på svenska, helt enkelt. Men på engelska passar ”ego” bättre i just det här sammanhanget. Men jag ser att det har lett till ganska stor förvirring hos många. Personen Hanna har du skapat själv innan du föddes. Ni har alla skapat er själva in i minsta detalj med oändlig kärlek – skapat den vackraste person ni kunnat föreställa er.”

Jag blir tvungen att pausa, för jag blir alldeles tårögd av den visionen.

“Kommer du ihåg när din äldsta dotter var tre år och kramade om sig själv och sa ”Jag älskar mig!”? Barn har närmare till minnet av att ha skapat denna person som de älskar så. Så jag säger att ni ska älska er själva av hela hjärtat! Om man älskar sig själv har man lättare att rent älska andra och lättare att se det fulländade i andra. Ni är, alla tillsammans, som en fantastisk blomsteräng full med underbara blommor. Alla är perfekta på sitt sätt, utan att tävla mot någon annan. Där finns ingen konkurrens. Ingen behöver fixas eller kompletteras på något sätt.”

Innan jag började det här samtalet med gud kände jag mig nedstämd och lite rädd. När vi pratat märker jag att jag inte känner mig så alls längre.
“Där jag är kan inte rädsla finnas”, säger gud.
Och jag märker att det är så. Jag försöker med flit tänka på saker jag tycker är skrämmande, som klimatet och Trump, men jag känner mig inte rädd ändå.