Kategori: Praktisera tro

Om att leva i meditation

Jag sätter mig för att meditera och prata med gud.
Gud kommer in i mitt huvud och uppmanar mig att gå igenom dagen som varit och se om det har funnits någon triggar eller obehaglig eller irriterad känsla under dagen.

Jag tänker tillbaka till när jag var själv ute på landet för ett par dagar sen. Jag tänker på den känslan jag hade då, när jag var ute i skogen och kände sån närhet till gud. Det kändes som att jag liksom gick omkring i gud hela dagen när jag var för mig själv. Och så tänker jag på hur mycket lättare det är att komma i den sinnesstämningen och känna den kontakten när man är själv och helt ostörd, som när man går i skogen eller mediterar. Jag skulle verkligen, verkligen vilja uppleva den känslan och vara i den sinnesstämningen alltid, hela dagarna, varje dag och tillsammans med andra människor. Jag ber att gud ska hjälpa mig att komma dit, att få det att bli så.

Gud ber mig igen titta på dagen som varit. När har det inte varit så som jag önskar och vad är det som skiljer när jag kan vara i den upplevelsen och när jag inte kan? Hon ber mig titta ordentligt på vad skillnaden är. Vad är det som får mig att inte känna så, att inte vara avslappnad och känna samma närhet till gud?

Jag tänker på när vi satt i bilen på väg ut till landet nu ikväll, hela familjen. Då tänkte jag på att jag inte var lika avslappnad och hade samma känsla som när jag varit själv. Jag tänker på när yngsta dottern är negativ och missnöjd och på när min man mår dåligt, att jag inte klarar av att hålla kvar den sinnesstämningen då, till exempel.
När jag tänker vidare på det så kommer jag på att det är något som återkommit i mitt liv, att jag blir arg och och känner mig missnöjd om någon klagar på omständigheterna. Det känns som att de tar min frid och min glädje ifrån mig genom att peka på något som de är missnöjda med eller mår dåligt över. Men det behöver inte ens vara att någon är missnöjd eller mår dåligt, inser jag. Jag har svårt att hålla kvar den sinnesstämningen, känslan av att vara med gud, känslan av att vara ett med allt, så fort jag inte är själv.

”Vad innebär det då?” Frågar gud.
“Att jag upplever att de tar min frid ifrån mig? Eller att jag låter den bli borttagen och känner att jag förlorar kontakten med dig då?”
Jag försöker se det framför mig och drabbas av en insikt. Innerst inne betyder det att jag inte litar på gud! Jag litar inte på det gud har sagt – att allt är perfekt precis som det är, oavsett hur det ser ut ur vårt perspektiv. Och då låter jag min frid bli borttagen från mig. För att jag inte litar på gud. Om jag verkligen skulle lita på att allt är perfekt som det är, då skulle jag låta andra ha sin upplevelse, utan att ha åsikter om det, försöka ”få det bra” eller låta deras upplevelse bli till min. Jag kan hjälpa dem om de behöver hjälp, komma med råd om de behöver råd, föreslå ett annat sätt att se på saken. Men jag behöver inte bli arg eller spänd själv, för att de tar min frid ifrån mig. Om jag litar på gud så vet jag att min frid är ohotad. Jag behöver inte ändra min sinnesstämning för att jag ska, som jag tror, passa bättre in med den jag är med.
När jag tänker på det så tror jag att det är så som många mer eller mindre upplysta människor lever. De verkar vara i ett ganska permanent tillstånd av frid, oavsett yttre omständigheter. Jag skulle verkligen också vilja ha det så, så jag ber gud om hjälp med det igen och föresätter mig att vara uppmärksam på mig själv under dagarna, så att jag kan fånga känslan när jag inte är där jag vill vara. Och påminna mig om att jag har min frid inom mig, som inte andra kan ta ifrån mig om jag inte tillåter det. Jag ska försöka påminna mig om känslan jag vill vara i, påminna mig hur det känns när jag är själv med gud.
”Jag är i allt”, säger gud. “Jag är allt. När du verkligen ser det så kommer du ha den känslan alltid. Inte bara i skogen eller i meditation med mig. Se mig i varje människa och i varje sak. Allt är heligt, allt! När du verkligen ser det så är du i det tillstånd du söker. Då gör du ditt liv till en pågående meditation.”
”Ja, jag förstår. Det är ju precis dit jag vill komma. Att mitt liv blir en meditation. Men det känns som det kommer kräva mycket träning.”
”Så träna. Att veta är en sak. Att implementera är en annan. Det är därför ni är här på jorden. Innan livet på jorden visste ni/jag att allt är ett, att allt är samma. Men det behövdes en fysisk plats med upplevelsen/illusionen av att allt inte är ett och samma för att få möjlighet att implementera den vetskapen – återupptäcka den vetskapen och sen leva den erfarenhetsmässigt! Så förbanna inte träningen, bli inte missnöjd för att du inte ”är där” i din upplevelse än. Välsigna varje tillfälle du får att öva, varje tillfälle du får att implementera det du vet. De tillfällena är verkligen guld värda. Det är därför vi är här.”
”Ja, jag förstår. Och det är ett så fint sätt att se det. Man kan ju bli så frustrerad när man ser och vet hur det ”borde” vara och så känns det så långt borta. Men jag förstår att vi inte är här för att vara ”klara”, liksom. Om vi vore klara eller perfekta så skulle vi antagligen inte vara här, eller hur?”
”Strängt taget finns det varken något som är klart eller något som inte är perfekt, men din grundmening stämmer. Allt är en resa och en utveckling, ett skapande och ett utforskande. Du är mitt i äventyret! Njut av det. Njut av resan, mitt älskade barn. Det här är vår gåva till varandra, den vackraste gåva gud kunde drömma i sitt hjärta – och vi gör drömmen större tillsammans.”
”Tack. Så, så fint. Jag är alldeles varm i hjärtat nu.”
”Ser du också värdet av att gå tillbaka och se vad som hänt och hur du känt under dagen som varit? Bortse inte från de små sakerna och de små känslorna. De har viktiga budskap till dig. Som det du tänkte på nu – hur du kände i bilen på väg till landet. Du tänkte att det inte var någonting väsentligt och att det knappt var värt att titta på. Men det gav dig en stor insikt, inte sant?”
”Ja, det är sant. Jag ska fortsätta att titta på alla små och stora känslor och triggers under dagarna. Och, med din hjälp, försöka vara i känslan att vara hemma med dig – både när jag är själv och när jag är med andra.”
”Glöm inte att varje ögonblick är heligt. Att varje insikt och varje chans till övning är en gåva från gud till dig och från dig till gud.”
”Tack. Så fint. Så underbart. Det köper jag!”

Om att spegla varandra

“Hej”
“Hej. Är du här nu?”
“Alltid här, det vet du. Det är bara frågan om när du fokuserat vill vara med mig. Jag är alltid med dig, men ditt medvetande är inte alltid riktat mot mig.” 
“Jag skulle vilja att vi går vidare, är det nåt jag behöver titta på nu? I min utveckling, menar jag? Vad är nästa steg, liksom?”
“Vill du att vi tittar inom dig?”
“Ja.” 
“Vad är det du vill titta på?”
“Känns som jag alltid ältar samma sak. Men liksom varför jag inte går vidare med saker, slutför eller pushar vidare, liksom? Är jag feg, lat eller trög? Vad handlar det om? Det är väl kopplat till syfte i livet också. Vad gör jag med mitt liv? Gör jag det jag borde? Och om jag inte gör det, varför gör jag det inte? Och varför gör jag det inte helhjärtat?”
“Ja. Första frågan är då vad det är du vill uppnå. Vad har du för mål? Det har du ju redan uttalat, eller hur?”
“Just det. Ja, det har jag ju faktiskt. Mitt mål är att vara orsaken till att en annan upptäcker Gud/källan/kärleken inom sig själv.”
“Ja.” 
“Och så tänker jag att jag inte jobbar helhjärtat mot det målet då. Med tanke på att jag fortfarande jobbar 50% på mitt vanliga jobb och då inte 100% mot det målet. Jag lägger inte all min tid på det.” 
“Hur tänker du att du uppnår det målet då?”
“Ja, det är det jag känner mig osäker på och som jag ville du skulle svara på. Vad borde jag göra? Och varför gör jag inte det jag borde om det nu finns något som jag inte gör?”
“Till att börja med så kan du stryka ordet borde ur ditt vokabulär när det gäller att hitta Gud eller kärleken. I de flesta andra sammanhang också, för den delen. Jag säger dig att ditt varande betyder alltid mer än ditt görande. Det du GÖR är aldrig, aldrig viktigare än det du ÄR. Sen faller det sig naturligt att det du gör blir resultatet av det du är. Men det du är, den vibrationen du är i, är det du sänder ut och delar med resten av världen, med resten av världens vibrationer och på så sätt höjer du vibrationen hos allt annat. Så det du kan tänka att du då gör utifrån ditt varande, eller det du är – det är att vara den bästa spegeln för dem du kommer i kontakt med. För det är vad ni är, det är er funktion för varandra i den här verkligheten – ni är speglar för varandra. Vad en annan ser av sig själv i dig, det är vad den har att ta ställning till, att relatera till och att ”jobba med” om det som speglas är någonting man behöver jobba med. Om du vill få någon att upptäcka Gud/källan/kärleken i sig själv, då är det bästa du kan göra att vara en sån spegel för den personen att personen SER att Gud/källan/kärleken finns i henne. Om du lyckas med att göra det med din vibration och din intention, så är det värt mer än alla instruktioner du kan komma på för att få personen att upptäcka Gud inom sig. Det handlar inte om vilket yrke du har eller var du befinner dig. Om DU utvecklar ditt seende så att du på riktigt kan se Gud i en annan och förmedla, antingen med känslor eller med ord, vad du ser hos den personen, då uppfyller du precis det som är ditt mål – att vara orsaken till att en annan människa upptäcker Gud/kärleken inom sig själv. 
För att du ska uppfylla det målet måste du vara medveten, du måste medvetet öva dig i att se det här hos en annan, öva dig i att vara helt närvarande med en annan, men framförallt i att vara närvarande med Gud. Umgås med Gud inom dig själv. Det är det säkraste sättet att uppleva enheten i allt, att uppleva att Gud är kärlek, att Gud är i dig, att Gud är i allt och alla, eftersom allt och alla är i Gud.” 
“Så du menar att det viktigaste inte är vilket jobb jag har, vilken arbetsplats eller vilka kollegor, utan att jag utvecklar mitt eget seende och medvetande?”
“Ja. Precis så. Det är det viktigaste. Eller, ska vi säga, det mest ändamålsenliga utifrån vad du säger dig vilja uppnå.” 
“Alltså, jag förstår vad du menar. Samtidigt känner jag att det är lite som en bekväm utväg eller kanske flykt från en utmaning, en flykt från att gå utanför sin bekvämlighetszon. Såhär kan jag ju motivera att jag inte GÖR något för att Gud säger att det inte är så viktigt. Förstår du vad jag menar?”
“Ja, jag förstår. Men jag sa också att det du gör, gör du utifrån vad du är. Så fortsätt att utmana dig själv och att utvecklas – att utvecklas för att vara mer den du är.
Men börja inte göra en massa saker som får dig att bli upptagen och uppslukad, så du inte hinner se och uppskatta dem omkring dig. Ha ditt främsta fokus på din inre utveckling och din förmåga att se kärleken i andra. Men om du ser att du låter bli att göra saker enbart av rädsla eller bekvämlighet, då ska du förstås se det i vitögat och verkligen kontemplera över vad det är som hindrar dig. 
Allt omkring dig är redskap. Redskapen använder du som du vill. Missa inte målet för att du lägger allt ditt fokus på att skapa ett nytt redskap. Tappa inte din närvaro för att du ser ett fantastiskt mål längre fram som ska uppnå det du önskar, när du i varje stund har möjligheten att vara i detta önskade. Du har möjlighet att när som helst vara i Guds närvaro och att dela den närvaron i Gud med en annan. Detta är verkligen sant, på en vibrationsnivå. Även om du inte upplever att den andra personen ”hittade Gud” eller uppfattade vad du sagt, så lita på det att vad du har inom dig, vad du ser, det lyfter upp vibrationen hos dem du är med och dessutom vidare ut i världen. 
Så oroa dig inte. Var i glädje. Var i kärlek. Var i Gud. Då kommer ditt seende. Då uppnår du målet du har satt.”
“Så fantastiskt fin förklarat och uttryckt. Tack!
Ska vi bara vara lite med varandra nu då?”
“Det tycker jag låter som en utmärkt idé.”

Dag 2:
“Jag har funderat på det du förklarade igår och kom att tänka på ett talesätt på engelska som lyder ”fake it ’til you make it”. Det skulle jag då tolka i det här sammanhanget som ”gör det tills du är det”.
Skulle inte det funka då, tycker du? Att göra saker tills man till sist blir det som du pratar om? Att till exempel hjälpa fattiga eller sjuka eller andra som behöver hjälp? Jag menar att man gör någonting som är kärleksfullt tills man blir kärleksfull ”automatiskt” och har den där höga vibrationen du pratar om genom att ha gjort hjälpsamma saker?”
“Det är sant att ni alla mår bra av att hjälpa varandra. Det vet ni instinktivt att det är rätt sak att göra, för i ert undermedvetna vet ni att ni alla är ett. Ni känner på er att det är rätt. Och därför känns det bra när ni hjälper andra. Det är också det ”rätta” att göra, om man ska prata om rätt och fel, för att det är ert egentliga, naturliga tillstånd- att se till att alla har det de behöver – om någon saknar och du har, så ger du bort det.
Det är rädslan (som är tanken om separation) som sätter stopp för detta i er värld. Men det är er naturliga instinkt att hjälpa. 
Nu frågar du om man kan uppnå samma mål som du har – att låta andra känna Gud/kärleken i sitt inre – genom att hjälpa andra. På sätt och vis har du rätt. När man hjälper andra upplever man en känsla av enhet, en känsla av samhörighet samtidigt som en uppskattning av sig själv. Man kan säga att det finns två grundläggande anledningar till att människor hjälper andra – den första är att de har märkt att det ger glädje (både till dem själv och andra), den andra är att de agerar på instinkten jag nämnde, för att det är naturligt och de inte har några hämningar som hindrar dem att agera naturligt. Den sistnämnda kategorin kan man säga lever ut kärleken/Gud utan att nödvändigtvis vara medvetna om det. De är ofta inga ”sökare”, men är i ett självklart kärlekstillstånd, de just ÄR, utan att nödvändigtvis reflektera över det. Den förstnämnda kategorin är ofta sökare, som försöker hitta något genom hjälpandet. Försöker hitta sin plats i världen och sitt sätt att hjälpa och att göra världen till en bättre plats. Den kategorin av människor letar efter något och upplever en mening när de hjälper, men varken utstrålar eller upplever att de är ett med alla, eller Gud. Ofta kommer de inte så mycket längre i sitt sökande genom att hjälpa. Det känns bra i stunden, men de hittar inte riktigt det de söker efter. Det är för att det fortfarande är en grundläggande sanning, det vi pratat om tidigare (och som jag pratat med människor om i årtusenden) – ”sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er”. Den rakaste vägen till kärleken, till Gud, till kristusmedvetande, är att gå inombords och hitta mig i sig själv. Sen faller resten på plats. 
Om du hjälper och hjälper andra hela tiden utan att veta vad du letar efter, då tappar du snart bort dig själv. Det du letar efter kan du bara hitta inom dig.
Tror du på det? Tycker du att det är svårt att smälta? Att detta att hjälpa andra inte räcker för att nå dit du vill?”
“Nej, nja. Jag tänkte kanske att ”fake it ’til you make it”, att det låg något i det.”
“Det kan det göra i vissa situationer, som att bygga sitt självförtroende till exempel. Men inte när det gäller existensens kärna. Då räcker det inte.”
“Ja, jag hör dig. Och jag tror dig. ”Sök först Guds rike”, ”om du inte går inom dig, så går du utan dig” och allt det. Ja, jag tror på det. Tack för ytterligare klargörande. Jag älskar dig.”
“Och jag älskar dig.”

Om sockerberoende och svarta hål

Samtal med gud 2019-05-07

”Jag hade ju fler frågor från mina vänner, frågorna som jag önskade mig i födelsedagspresent. Vi tar två frågor från Märta nu då. Jag är nyfiken på vad du har att säga om dem.”

Fråga från Märta:
”Varför är socker onyttigt och något Hanna (och vi andra) ska undvika, om det är så att verkligheten är formbar? Då borde vi kunna ”hitta på” att det är nyttigt.”

Svar:
”Ni lever ju inte i den här fysiska världen alldeles själva. Ni är här tillsammans med alla andra människor på jorden. Och för att den här illusionen ska fungera, för att ni ska få de erfarenheter ni vill ha, för att ”leken” ska fungera, så måste ni ha vissa spelregler. De spelreglerna måste alla tro på och vara med på för att leken ska fungera. Om ingen följer spelreglerna så är ju leken slut. Ni har alltså kommit överens om hur den fysiska världen fungerar och hur olika kemikalier och ämnen i naturen påverkar varandra och hur processerna i naturen ser ut. Det hör tillspelreglerna. Jag skulle kunna bre ut mig hur mycket som helst om det här, för det är i princip oändligt, alla detaljer i hur allt hänger ihop i er fysiska värld, hur sinnrikt det är uppbyggt. Faktum är att man kan likna den fysiska världen vid ett lager, eller ett skal, som ni lagt ovanpå verkligheten. Med verkligheten menar jag då den absoluta verkligheten som är vad jag ser. Man skulle kunna likna den fysiska verkligheten vid ett skal ni sätter på er mobiltelefon. Om skalet har ett motiv med zebror så är det zebror ni ser när ni tittar på den, men verkligheten är förstås allt det som finns innanför zebraskalet. Men energierna från mobiltelefonen tränger förstås igenom skalet, fast ni inte kan se dem. På samma sätt påverkar energier från den verklighet ni inte kan se även er fysiska verklighet. Vad vill jag då säga med det? Jo, enligt spelreglerna är socker i stora mängder inte nyttigt för er kropp och om ni skulle leva uteslutande på socker så skulle kroppen i de allra flesta fall dö. Men som Märta så riktigt påpekar, så är er fysiska verklighet inte den absoluta verkligheten och hon har helt rätt i att den är formbar. Men det krävs mycket av en människa för att kunna ställa sig utanför spelreglerna och omforma den verkligheten. Och det som krävs är tro. Om du tror att du kan leva tills du blir hundra år och bara äta socker, så kan du det. Men det är extremt få som tror det. Faktiskt kan de flesta människor tro väldigt mycket lättare på magiska saker, tro på gud och tro på under, än tro på att de själva kan göra så att socker är nyttigt för deras egen kropp. Men nu har du chansen att göra det till ditt livsmål, Märta!”
”Haha, oj. Nu fick Märta nåt att bita i! Kan det vara så att det är för få människor som verkligen tycker att det är den fundamentala meningen med livet – att socker ska vara nyttigt – för att någon ska lägga all sin tro i just det?”
”Någon kan nog ha lyckats. Men de personerna har lyckats med mer än ”sockertricket”. De kan snarare överleva på mycket lite alls, när de helt har förlorat tron på den fysiska verkligheten som just verklighet.”

Nästa fråga från Märta då:
”Vad är ett svart hål och varför finns det?”

Svar:
”Jag svarar gärna på frågor som hjälper er att utvecklas, men det är ingen idé för er att använda mig som ett uppslagsverk.”
”Nej, du har börjat säga det på sista tiden och jag börjar ta till mig det. Men du förstår väl hur frestande det är när man nu kan fråga dig saker? Äsch, jag som var så nyfiken på det här själv. Kan det verkligen inte hjälpa oss framåt i vår utveckling att få veta såna här saker? Jag misstänker att till exempel Nicola Tesla också pratade med dig och fick veta en hel del om hur saker funkar.”
”Kan du tänka dig att Nicola Tesla kunde använda de svaren på ett sätt som du inte kan? Att han hade ett annat fokus och en annan plan för vad han ville göra, än vad du har?”
”Hm, det skulle jag eventuellt kunna tänka mig, att Tesla kunde använda den kunskapen på ett annat sätt, ja. Äsch då. Men finns det inget du kan berätta om svarta hål som vi kan ha nytta av då?”
”Som jag var inne på förut så finns det vissa spelregler och de gäller även för er överenskommelse hur ni vill utvecklas tillsammans. Ni vill inte ta för snabba kliv, för ni vill inte gå miste om processen att komma till nästa steg. Ni har kommit överens om att vissa personer får ha fokuset på att utveckla er vetenskap och mänsklighetens kunnande om systemen som håller samman världen. Det är som sagt en fråga om fokus. Att snappa upp lite här och lite där om djupa sanningar skulle inte gagna er, då ni inte kan se dem med full insikt om vad de betyder.”
”Men, vad du är motsträvig. Finns det ingenting alls du vill säga om svarta hål?”
”Det är en enormt komprimerad massa. Det är andra sidan av en galax livscykel. En eller flera galaxer.”

Jag tar en liten paus efter att jag skrivit ner svaren från gud. Sen sätter jag mig i sängen och fokuserar på gud igen.
”Är du nöjd med svaren?” Frågar gud.
”Nöjd? Jag är nöjd med att jag är din vän. Nöjd med att jag får vara i din kärlek. Nöjd och tacksam.”
Jag sitter så en lång stund och bara är i guds kärlek. Det är så vilsamt. Jag förstår både dem som blir religiösa och dem som blir knarkare. Det är den här känslan vi vill åt.

Om människan, miljön och jorden

Samtal med gud 2019-04-25

Idag är det min födelsedag och det jag hade önskat mig av mina vänner var frågor att ställa till gud. Här är de första tre frågorna från min vän som jag här kallar Sofia.

Fråga från Sofia:
”Håller människan på att göra slut på vår arts tid här på jorden?”
”Nej. Människan kommer inte att dö ut på jorden. Men frågan nu är hur många människor ni ska tillåta att dö och utstå lidande innan ni ändrar riktning för er civilisation. Vad det krävs, vilka offer ni tänker göra, för att komma till slutsatsen att ni alla är ett. Ni har kommit till den punkten på er resa nu att ni uttömt alla andra alternativ och uppfattningar. Det är den enda slutsatsen som finns kvar att dra. Men ni har så svårt att ta den till er och att anta ert ansvar för vad det skulle innebära. Ni tvingar er själva till den yttersta gränsen för att komma fram till och verkligen acceptera detta faktum. Alla andra utgångspunkter för existensen har ni utforskat och kört i botten nu – dogmatiska religioner, att det ena könet ska behärska det andra, kärnfamiljen, olika slags ideologier befriade från andlighet, den fria marknaden och kapitalismen, egoismen och ”varje man för sig själv”. Ni har prövat alla dessa vägar utan att komma fram till den grundläggande sanningen att ni alla är en. Men ni vill komma på, eller komma ihåg, att det är så. Därför tvingar ni er själva, på ett undermedvetet plan, att gå till avgrundens rand där allt ställs på sin spets, där det inte längre finns några alternativ, för att få er själva att förstå detta.
Men det är ett högt spel ni spelar nu, med många människors liv och hälsa. Det kommer att kosta på. Och ju snabbare ni anammar denna sanning, får varandra att anamma denna sanning, desto snabbare kommer det gå att vända utvecklingen ni ser för jordens miljö och klimat. Ni är sjuka och vilsna, ni älskar inte er själva och varandra och därigenom gör ni jorden sjuk. Ni lever i symbios med jorden. När ni inser att allt är heligt, då kommer ni börja behandla varandra och jorden som om allt är heligt. Det är den insikten ni måste komma till. Förbud kommer inte räcka till för att jorden ska helas. Ni måste kollektivt komma fram till denna sanning för att börja på nästa steg i er långa resa. Er resa till att förstå och uppleva vilka ni verkligen är – mina barn i kärlek.
Ni kan tycka att det ser mörkt, ja till och med omöjligt ut. Men när utvecklingen väl börjar vända, då kan det gå snabbt. Ert medvetande påverkar jorden väldigt mycket. Det är ingen liknelse när jag säger att ni lever i symbios med jorden. Det ÄR så. Så när ett större antal människor börjar anamma synsättet att vi alla är ett och att även jorden ingår i detta ett, då kommer fler och fler att börja se det så och det kommer påverka själva jordens miljö. Allt är energi. Och kärleksenergin som ni låter flöda genom er kommer att hela jorden snabbare än ni tror. Snabbare än ni kan säga ”Tesla” eller ”flygskam” kommer kärleksenergin hela jorden! Det innebär inte att ni kan fortsätta med rovdriften av jorden för att ni samtidigt sitter och mediterar och skickar positiv energi till moder jord. Nej, när ni inser att ni alla är ett, då kommer ni också ha en önskan att leva ansvarsfullt eftersom ni förstår att den skada ni gör på något annat levande, det gör ni mot er själva.
Jag har svarat på en liknande fråga från Hanna förut och jag säger samma sak till dig. Rädslan är er största fiende. Kärlek är vad som kan ”rädda” er. Så låt kärleken flöda, det är det bästa ni kan göra. Och då menar jag äkta kärlek, som följer på äkta insikt och inte bara en läpparnas bekännelse. Låt kärleken flöda. Till allt levande. I alla sammanhang.”

Från Sofia:
”Hur kan jag hjälpa människor i min närhet som (för)tärs av bitterhet, negativa tankar?”
”Du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. En del människor, och framför allt i vissa perioder, blir väldigt bra vänner med sina negativa tankar. De identifierar sig med dem och ser dem som en del av sin personlighet. Om du kommer till dem med en uttalad vilja att hjälpa dem att bli av med sina bittra tankar och negativa attityd är risken stor att de identifierar sig ännu starkare med sina negativa tankar och ser det som ett angrepp på sin person. De tror du tycker det är något fel på dem och att du vill ändra på dem.
Men de flesta människor är ändå inte avstängda. De ser och hör vad du gör och säger. Så det bästa du kan göra är att säga och visa din sanning i ditt liv. Att föregå med gott exempel och att leva som du lär. Säg din sanning med mildhet och referera den till ditt eget liv, inte till den andras. Visa hur du resonerar och bekräfta det genom att leva enligt det sättet. Du behöver inte försöka ändra den andres uppfattning eller överösa den med positiva tillrop och ”kärlek” med intentionen att den ska sluta vara negativ. Då är ditt mål ju verkligen att ändra på den andre. Om du på riktigt vill hjälpa andra, då tvingar du aldrig på dem hjälpen, utan ger den när den andre är villig att ta emot. Och du demonstrerar att hjälpen finns att få genom att visa på din väg och genom att visa att du alltid finns där att rådfråga, om andra vill gå med på din väg.”

Från Sofia:
”Hur kan jag få fler att se, förstå och ta konsekvenserna av sitt handlande mot jorden och naturen?”
”Den frågan blir i princip besvarad av de två första svaren. Ni måste inse att ni hör ihop. Det är både en andlig och rent fysisk sanning. Berätta din sanning, som du känner den. Om du vill berätta om mig, berätta om mig. Om du vill påpeka att delar av den fleecetröja som du tvättar idag kommer ätas i en fisk av ett barn i Polen om ett halvår, säg det. Om du vill fördjupa dig i kvantfysiken och berätta om den vetenskapliga teorin, gör det. Allt berättar samma sak – vi är alla ett och vi hör oskiljaktigt ihop!
Delta gärna i diskussionen, säg din sanning. Var inte anklagande, det leder sällan till bra resultat. Men var tydlig med din sanning och säg den med kärlek och förståelse och en önskan att konstruktivt komma vidare mot att bättre ta hand om varandra och om naturen.”

”Tack, vilka bra svar! Jag måste läsa dem om igen några gånger och ska verkligen försöka ta dem till mig. Och jag ska försöka leva som jag lär också. Men jag tycker det är ganska svårt ibland att leva som jag lär, eller som jag tror. Ibland är det rädsla som stoppar mig och jag tycker också det är svårt i en så komplex värld att avgöra hur mina handlingar påverkar i alla olika led. Jag antar att det är just för att vi hänger ihop. Allt påverkar allt.”
”Gå med mig i ditt hjärta. Lyssna på min röst som finns i ditt inre, så blir det lättare. Jag är alltid med dig.”
”Ja, jag känner det så starkt nu när du säger det. Tack. Tack för att du alltid är med mig. Jag älskar dig.”

Varför är kontakt med gud det viktigaste?

Samtal med gud 2019-04-16

”Jag hade en fråga från Sonja. Egentligen undrar jag den ju också, men jag har liksom inte kommit på att ställa den. Hon har ju läst våra samtal och märkt att du ofta säger att det viktigaste av allt är att vi har kontakt med dig. Hon undrar varför det är så viktigt?”
”Vad tror du själv?”
”Åh nej, inte nu igen. Nej, nu vill jag att du svarar, faktiskt. Jag har kanske en teori, men jag vill att du svarar på den här frågan.”
”Det handlar om synsätt. Alla ni som vill ha kontakt med mig, alla ni som söker er till gud, som söker efter en mening och ett högre syfte. En mening med livet och en förståelse av livet – ni vill förstå, ni vill se. Ni vill bli ”frälsta”, för att använda en ålderdomlig, kristen term. Det är samma sak som vi talade om förut, när vi pratade om Jesus och hans roll på jorden. Ni som söker efter gud och en högre mening – för att ni ska kunna leva i och uppleva den meningen, så måste ni se den meningen. Se att det är sant. Och för att kunna göra det måste ni se med mina ögon. Känna med mitt hjärta. Jag kan visa er sanningen. Jag visar er allt om ni släpper in mig i era hjärtan och era liv.
Att ta en annan väg till den här förståelsen, det här synsättet, blir en väldig omväg. Alla vägar leder förr eller senare hem. Hem till gud. Så ni kommer alla till slut att se med mina ögon. Men vill ni komma dit utan att gå omvägar så är det mest direkta sättet att komma till mig, tala med mig, släppa in mig i era hjärtan. Därför är det kontakten med mig som är det allra viktigaste. Inte viktigast för mig, eftersom jag vet att ni kommer att komma hit. Men viktigast för er, utifrån det ni säger er vilja uppnå: upplysning, frid och gudsseende.
För att ta ett exempel: Ni kan göra gott mot andra människor och andra människor kan göra gott emot er. Genom det kan ni uppleva kärlek och ni kan uppleva gudomlighet, ni kan uppleva gud genom andra människor och få en förståelse för vad kärlek är genom andra och genom era handlingar gentemot andra. Men om ni redan ser världen och andra människor genom mina ögon, då kommer ni aldrig vilja göra annat än gott mot andra människor. Det kommer vara det helt naturliga för er, för ni vet redan sanningen om vad kärleken är, hur universum fungerar och vem den andra människan är – hon är en del av gud på samma sätt som du är en del av gud. Vi är alla ett.
Att praktisera godhet och kärlek med andra människor kan alltså vara ett underbart och vackert sätt att uppleva kärlek och få en glimt av det gudomliga. Men det är en omväg till sanningen som ni söker.
Ser du att det inte är något dömande från min sida när jag säger det, utan en beskrivning av hur det fungerar? Jag har inga förväntningar eller krav på er. Alla vägar ni väljer är lika underbara i mina ögon. Men om ni säger att ni vill uppnå upplysning och känna sanningen, då är det effektivaste sättet, det ”viktigaste” att vara i regelbunden kontakt med mig. Med gud som talar till dig i ditt inre.”
”Vad fint. Det känns klart att det är så. I alla fall för mig. Och jag känner dig i mitt inre. Jag vet hur känslan av din kärlek känns och jag litar på den. Jag känner mig så trygg hos dig och med det du visar mig. Jag hävdar inte att jag alltid uppför mig som en exemplarisk människa och ser precis hur jag påverkar andra människor eller ens förstår eller har empati med alla människor i alla lägen. Men det känns som jag förstår vad du menar med att se saker med dina ögon. Du låter mig ju göra det mer och mer. Och det gör mig mer kärleksfull emot andra människor. Det gör mig mer medveten om att jag ska uttrycka den kärleken och jag ser dem med mer kärleksfulla ögon – ja, mer ”med dina ögon”. Det ÄR viktigt, jag håller med dig. Det har förändrat väldigt mycket för mig i min tillvaro.”
”Så, nu fick du svara på frågan också.”
”Va? Ja just det, du ville ju att jag skulle svara på frågan först. Du får visst alltid som du vill till slut!”
”Nej, jag får som du vill. Och det är vad jag vill.”

”Det känns som vi upprepar oss ganska ofta i våra samtal. Jag upprepar mig i mina frågor. Känner mig riktigt tjatig ibland, med mina tvivel och mina frågor om min dotter. Men du upprepar dig minst lika mycket!”
”Ja, jag upprepar mig. Och jag kommer upprepa mig så längre som ni ber mig om det. Jag säger samma sak tusen och tusen gånger. Och jag säger det på tusen och tusen sätt. Så att varje människa ska få höra det tusen gånger på sitt eget sätt. Ni vill höra det tills ni smälter samman med det ni får höra, tills ni blir ett med det. Ja, jag kommer fortsätta att upprepa mig så länge ni ber mig om det. Och ni gör det. Ni ber mig. Ni ber mig om att bli påminda. Påminda vem gud är. Påminda om vilka ni är. Påminda om vad sanningen är. En del vill höra det i sånger. Då påminner jag er i tusen sånger. En del vill läsa det i böcker. Då påminner jag er i tusen böcker. En del vill ha vetenskapliga förklaringar för det. Då påminner jag er genom matematiska formler och naturlagar, genom oändliga galaxer som speglas i mikrokosmos. En del vill se det i fåglar och blommors oändliga skönhet och variation. Då påminner jag er genom tusen fåglar och tusen blommor.
Du vill att jag påminner dig genom ord som ger genklang i ditt hjärta när du hör dem och läser dem. Då kommer jag påminna dig tusen gånger. Upprepning är kunskapens moder.”
”Ja, det vill jag gärna. Tack för att du påminner mig. Jag älskar dig.”

”Hej igen.”
”Hej.”
”Eller – igen. Det känns som om du har varit med mig hela tiden sen igår natt när vi pratade.”
”Jag är alltid med dig.”
”Ja just det, det har du ju sagt. Såklart. Men jag har känt din närvaro tydligare. Jag antar att det är jag som varit mer i kontakt med dig då.
Jo, jag skickade över ditt svar till Sonja på varför det är det viktigaste att ha kontakt med dig. Jag tror hon hakade upp sig lite på det där med att det är ”en omväg” att vara kärleksfull emot andra människor. Men jag känner att jag tror att jag förstår hur du menade.”
”Berätta hur du tror att jag menade.”
”Jo – att vara kärleksfull mot andra människor är såklart aldrig fel på något sätt och självklart något vi ska ”ägna tid” åt. När vi hjälper andra och när vi får kärlek av andra upplever vi kärlek och känner oss väl till mods. Själva handlingen i sig skulle jag säga är egentligen densamma – oavsett om den beror på att man tror på att det är bra att behandla sina medmänniskor väl, om man gör det för att man står i kontakt med dig, eller för att man ”bara är en god person”. Skillnaden som jag uppfattat det, är att om man står i kontakt med dig regelbundet, då börjar man se tillvaron och sina medmänniskor med dina ögon, som du ju själv sa. Och kärleksfullare ögon finns inte!
Om man har regelbunden kontakt med dig, då får man själv ta emot mycket kärlek och man lär sig att se världen som du gör. Då kommer de här handlingarna automatiskt, av den insikten. Och kärleksupplevelsen blir inte mindre, eller mindre personlig, på grund av det. Tvärt om. Det är fortfarande samma personer inblandade, samma människor som utför dessa goda handlingar för varandra. Men genom ditt synsätt kan man komma dit så mycket snabbare än om man ”bara” är vänlig eller kärleksfull mot andra för att man är snäll. Och om man gör det “utan guds kärlek” då finns alltid risken att man förväntar sig saker tillbaka. Att man förväntar sig kärlek tillbaka, förväntar sig tacksamhet eller gentjänster. Förväntar sig att den andra ska göra lika mycket för dig som du har gjort för den. Jag säger inte att det alltid är så i relationer utan ”din syn”, men om man har den synen så är det garanterat att man vet att det jag gör mot andra gör jag mot mig själv och då saknar det mening att kräva någonting tillbaka. Man vet att man själv har ”tjänat på det”, eftersom den andre har tjänat på det.
Sonja skrev på skämt till mig att hon önskade mig all kärlek, ”fast det var en omväg, då”. Att visa andra människor kärlek är såklart aldrig en omväg, men din poäng var att den viktigaste kärleksrelationen man kan ha är den med dig. Då har man guds kärlek. Och vad kan gynna alla människor omkring en mer, än att man kan ge vidare guds kärlek till dem? Det är liksom insikten att vi alla är ett och att kärleken är oändlig och odelbar. Vi ska låta kärleken flöda! Är man med dig får man den insikten och kärleken förmerar sig automatiskt.
Oj, det blev en lång beskrivning av hur jag tolkade dig. Har du nåt att tillägga? Tycker du att det stämmer som jag sa?”
”Vad tror du att jag tycker? Du känner i ditt hjärta när du skriver ner det här. Jag känner i ditt hjärta. Och det är som du säger – när du är i mig så är du i kärlek och den kärleken ger du vidare. Du har själv reflekterat över att du mår sämre de tider som du har mindre kontakt med mig. Du hamnar i självkritik och svartsyn. När du är i den energin kan du fortfarande vara artig och kanske vänlig mot andra, men du har inte samma kärlekskälla att ösa ur. När du är i guds kärlek känner du som att du nästan svämmar över och du är tvungen att sprida den kärleken för att inte spricka.”
”Haha, så har jag inte tänkt på det. Men du har ju rätt. Så är känslan. När jag är som mest ”uppe i dig” då kommer allt av sig själv, det går inte ens att tänka ”nu ska jag vara hjälpsam eller kärleksfull mot den här människan”, det bara händer.”
”Ja precis. Det finns absolut många människor som detta kommer naturligt för, utan att de uppfattar sig som andliga eller talar med gud, som de ser det. Men jag skulle hävda att vi har lika syn på världen. Och som sagt, det snabbaste sättet att komma till den synen på världen, det är att vara i kontakt med mig så ofta man kan. Med det menar jag inte att du måste sitta och meditera 20 timmar om dygnet, utan att släppa in mig i ditt liv. Känna att jag är med dig. Tala med mig till vardags, känna mig i ditt hjärta i alla vardagssituationer. När du lagar mat till barnen, när du handlar i mataffären, när du pratar med en telefonförsäljare, när du ska välja färg på tapeten. Men ta dig också tid att vara helt i stillhet och fokusera på mig. Då hör och känner du mig tydligast.”
”Tack. Nu fick vi bre ut oss ordentligt om varför kontakten med dig är det viktigaste, både du och jag. Vi får se om Sonja kommer ha några följdfrågor på det här!”
”Det har hon alltid, det vet du.”

Om att åstadkomma något och om hur vi påverkar

Samtal med gud 2019-02-10

Jag är väldigt morgontrött av mig och har svårt att meditera eller ha samtal med gud på morgnarna. Men nu när jag vaknar och överväger om jag ska stanna kvar i det sköna morgnandet eller sätta mig upp och prata med gud, då väcker gud mig med en så varm känsla av kärlek och ljus i bröstet.

”Hej, vad ska vi prata om idag?”
”Jag vill prata om framtiden.”
”Aha. Vad vill du säga om den?”
”Du tänker ju mycket på den nu.”
”Ja.”
”Gör inte det.”
”Va? Nähä?”
”Framtiden ordnar sig. Den kommer av sig själv. Var närvarande där du är. Var närvarande med den du är med. När du är med dina barn, var närvarande med dem. När du är med din man, var närvarande med honom. När du är med mig, var närvarande med mig.”
”Men visst måste man tänka på framtiden också? För att åstadkomma något?”
”Jag önskar verkligen, för din egen skull, att du inte tänkte så mycket på vad saker ska leda till, vad resultatet blir. Låt det som är vara. Och var i det för glädjen att vara i det. Med full närvaro. Utan förhoppningar eller förväntningar. Bara med glädje över det som är.”
”Ja. Ok. Men jag tycker det har varit ett problem för mig genom livet, att jag inte åstadkommer något. Jag driver inte saker framåt eller skapar saker så mycket. Just jag tycker jag verkligen kan behöva tänka på vad saker ska leda till. Ta såna som verkligen åstadkommit saker, genom att vara superfokuserade och tänka framåt – som en Martin Luther King, vilket uppfinnare som helst, eller Greta Thunberg, för att ta ett aktuellt exempel. Skulle de inte tänka framåt eller tänka på resultatet?”
”Du underskattar din roll i de saker som händer. Du tror att det du gjort genom hela ditt liv inte har påverkat det som hänt eller det som andra gjort. Men det stämmer inte. Det Martin Luther King och Greta Thunberg gjort i världen är viktigt och deras roller är viktiga. Men de handlar inte i ett vakuum. Det gjorde inte uppfinnarna heller, eller Hitler och andra som har startat krig, för att ta ”negativa” exempel. De var katalysatorerna för tankar, ord och handlingar som fanns hos många människor runt omkring dem. För flera människors vilja och strävan åt samma riktning. Alla tankar du har, alla ord och alla känslor – allt spelar roll i världen och allt påverkar din omvärld. Både på nära håll och för hela universum. De här personerna kom inte på nya idéer helt tagna ur sitt sammanhang. Ni påverkar varandra hela tiden och är alltid sammanlänkade. Många människors inriktning och strävan skapar dessa nya idéer. Men idén skapas inte bara. Den måste landa någonstans också. Den måste hamna i ”god jord” för att växa. När nya, stora folkrörelser bildas, eller utvecklingssteg sker hos människorna, är det en tanke och önskan som har växt hos många. Så framträder någon som formulerar denna tanke och idé på ett tydligt sätt, som en katalysator för alla de som haft samma tanke, eller samma vibration. När tanken formuleras tydligt, ”fröet sås”, ser den ”goda jorden” – alla de som väntat på formuleringen – till att den växer och manifesteras tusenfalt. Som med Martin Luther King eller med Hitler. Och du förstår ju att jag inte menar att likställa deras gärningar. Vad jag beskriver här är inte person, utan funktion. Och jag vill förtydliga hur lite det är beroende av person, eftersom ni alla är delaktiga i detta. Personen är katalysatorn, den tändande gnistan, den som utkristalliserar det som redan finns.
Så tro inte att det du gör är meningslöst för att du inte ”åstadkommer” något. Du åstadkommer något, även om ditt namn inte står på en bok eller om du inte har tusen följare på instagram. Vad du gör spelar roll.
Det viktigaste verktyget ni har att arbeta med är relationer. Och det finns inga relationer som är viktigare än till den ni har framför er här och nu.”
”Så trevligt att den jag har framför mig just nu är du.”
”Ja. Det är en väldigt bra relation att ha. Både för dig, för dem omkring dig och för universum.”

”Men apropå att göra något för framtiden så ska jag ju just idag hjälpa en kompis, som utbildar sig inom Reiki-healing. Jag ska vara hennes försöksobjekt när hon ska prova att ge Reiki på distans. Då hjälper jag ju henne med hennes framtidsplaner.”
”Ja. Ser du då din del i hennes åstadkommande? Du inspirerade ju henne dessutom att ta nästa steg i utbildningen.”
”Ja, men det är ju det jag menar. Det är ju åstadkommande och framtidsplaner. Det är väl en bra sak?”
”Jag har aldrig sagt att framtidsplaner är en dålig sak. Det jag ville säga till dig nu var att du ska vara mer närvarande där du är. Och förklara för dig vilka delar som är de viktigaste. Varande, närvaro, relationer och vilka energier ni sänder ut, det är det viktiga. Om energierna är kärleksfulla, då är det kärlek ni sänder ut och då blir det automatiskt kärlek som åstadkoms. I hela processen som lett fram till att du ska ”hjälpa din vän” med distanshealingen – startade processen med att hon funderade över hur hon skulle tjäna pengar, eller startade den med att ni möttes och utbytte kärleksfulla energier som sen ledde vidare till detta? Och jag säger ”hjälpa” inom parentes för att detta är en ömsesidig process som ni båda skapar och hjälps av.”
”Ah, så tänkte jag inte på det. Ja, du har rätt, det var ju inte ”åstadkommandet” i sig som startade processen, nej.”
”Tänk på någon gång då du varit fullt närvarande med någon du älskar och uppskattar. Vad har ni åstadkommit i den stunden?”
”Kärlek, antar jag.”
”Just precis. Och den som åstadkommer kärlek kan inte eftersträva att åstadkomma något högre i sitt liv.”
”Men att dela den med fler borde ju vara ett högre mål? Att bara älska ”den jag är med” verkar ju ganska begränsat och lite egoistiskt?”
”Bara om du tror på begränsningen. Det jag försökte förklara förut var att era tankar, ord och handlingar inte är begränsade till er och dem ni tror att de direkt påverkar. De sprider sig ”som ringar på vattnet”, för att använda ett gammalt uttryck. Den du skapar kärlek med kommer att föra den kärleken vidare till nästa människa vid sitt nästa möte. Och kärleksenergin sprider sig rent fysiskt vidare i världen, även om du sitter ensam i ditt rum med en kärleksfull känsla, eller mediterar och tror att du inte påverkar någon. Men det gör du!”
”Ok. Det är ju verkligen fantastiskt! Men borde ändå inte ett kärleksbudskap som delas med många – till exempel genom en bok – öka kärleken i världen ännu mer än om jag är kärleksfull just nu med den jag är med?”
”Antalet är inte det viktiga. Källan och relationen är det viktiga. Ett budskap som inte är sprunget ur äkta kärlek kan aldrig bli mer betydelsefullt än ett äkta, kärleksfullt möte med en enda människa.”
”Tack. Och tack för den kärleksfulla känslan du ger mig nu. Då ska jag ägna den här dagen åt att vara kärleksfull och närvarande med de människor jag är med.”
”Det är den bästa intentionen du kan ha. Jag älskar dig.”

Om att leva i tacksamhet och kärlek

Samtal med gud 2018-12-05

”Hej. Idag vill jag bara tacka för allt! Alltså, det finns så mycket som jag vill tacka för att jag inte vet var jag ska börja. 
Tack för alla nya insikter. Tack för att du har lett mig hit. Tack för att jag får leva i din kärlek. Jag känner att jag mer och mer, längre stunder verkligen kan leva i kärlek och att jag snabbare kan ta mig tillbaka dit om jag halkat bort. Det känns verkligen fantastiskt och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad! Jag har ju fortfarande rädslor att tampas med, men allt känns så mycket enklare och jag känner mig mer kärleksfull och avslappnad för det mesta. Och tack för att jag får dela detta med andra människor! Jag blev så glad att träffa och prata med min vän ikväll, som verkligen har tagit till sig vad du säger. Återigen kände jag mig uppfylld av kärlek.”
”Om du tar din glädje och tiofaldigar den så har du min glädje över vad ni gör nu.”
”Haha, du ska alltid vara värst!”
”Ja, jag är ju gud. Det är liksom min grej.”

”Det var mycket jag pratade med min vän om ikväll, som jag skulle vilja skriva om i bloggen. Men jag behöver ju inte berätta det för dig, för du vet det ju redan.”
”Berätta på du, så lyssnar jag.”
”Ja, det handlar ju återigen om sånt jag är så tacksam för. Jag ser saker med nya ögon nu, mer och mer. Hör saker med nya öron. Saker och personer jag sett förut ser jag på ett helt nytt sätt, när jag ser dem ut ditt perspektiv. Och precis samma sak reflekterade min vän ju över. Hon upplevde det också. Sånger jag sjungit tusen gånger förut upptäcker jag först nu vilket budskap de har. Jag hör det för första gången!”
”Ja. För att du är redo att höra det nu. Det är där du är nu i din utveckling. Men jag vill påminna dig att inte döma det stadium som du var i tidigare. Utan det steget hade du inte kommit hit. De tidigare stadierna var alla perfekta steg i din utveckling. Detsamma gäller alla andras utveckling och de stadier de befinner sig i just nu. Döm och bedöm dem inte. Känn inte frustration eller ilska över att de inte ser eller hör det du ser och hör. De är i sina stadier av utveckling och du har inget ansvar för hur de tar emot det du säger. Det viktiga är att du säger din sanning. De som är redo att ta emot den kommer att ta emot den. De som inte är det är inte ditt ansvar och inte något du ska sörja över.”
”Ok. Tack för påminnelsen och insikten. 
Jag berättade om andra saker för min vän också. Att du hjälper mig med fysiska besvär till och med. Det har jag väl också tvekat att skriva om, för det har känts lite ”far out” och kanske inte lika relaterat till samtalen.”
”Berätta om det, du.”
”Till exempel när jag cyklat långt så började jag ju få ont i knät efter ett par mil. Det var samma sak flera gånger i rad under en period. Så när jag cyklade och tänkte på att det började göra ont, så kom du in i mitt huvud och tipsade om att jag höll benet i fel vinkel, att jag skulle knipa ihop benen mer och inte vinkla knät utåt. Jag testade att göra så och sen dess har jag inte haft ont i knät. 
Och sen började jag få ont i ryggen också, det kändes som den höll på att bli sned och jag hade alltid ont på samma ställe. Jag trodde nästan att jag höll på att utveckla något slags ”sympati-skolios”, eftersom 14-åringen utvecklat skolios. Men då berättade du att det var på grund av min hållning – att jag skjuter fram axlarna och inte håller ryggen rak och upprätt. Och att jag skjuter fram axlarna så för att jag upplever att jag ”skyddar” mig på det sättet. Jag gömmer mig inom mina axlar, så att säga. Så jag provade att gå och sitta mer rakryggat och att dra axlarna bakåt. Jag förstod vad du menade med att jag ”skyddade” mig, för det var en känsla av utsatthet och att jag exponerade mig som kom när jag ”rätade ut mig” på det här sättet. Det krävdes liksom mod av mig för att ha en sån öppen kroppshållning. Så det kunde jag spåra tillbaka till det där med rädsla igen. Det verkar vara väldigt mycket som har med rädsla att göra. Och det ryggonda försvann också!”
”Ja, många av era tillstånd av smärta och sjukdom går att ta bort, om ni hittar roten till det.”
”Jo. Jag tror dig. Samtidigt får jag en skamkänsla när jag skriver det här, att jag har haft såna pytte-hälsoproblem som jag tar upp. Samtidigt som jag vet om och känner så många som har verkliga, jättestora hälsoproblem, skador och sjukdomar. Jag känner mig som en idiot som säger ”jag hade lite ont i knät när jag cyklade och gud sa att jag skulle göra såhär, så gick det över. Har du tänkt på det, du som har cancer eller en CP-skada?”
”Jag förstår vad du menar. Men det förändrar inte sanningen i det jag sa ovan. Och inte heller det jag sa innan det, att du inte behöver ta ansvar för hur det du säger tas emot.”
”Jag känner mig ändå som en idiot. Och förresten var det du som sa det och inte jag.”
”Du behöver inte känna dig som en idiot. Men det är bra att komma ihåg att alla sanningar bör uttalas med kärlek som grund. Kärlek och medkänsla med den man säger det till. Medkänsla betyder inte att man funderar över och anpassar det man säger efter hur man tror att det kommer tas emot, utan att man ser och erkänner att mottagaren har en svår situation. Ibland behöver man inte uttala någon sanning alls i en sån situation, utan bara vara med personen i kärlek. Utgå från kärleken och försök att föreställa dig vad det mest kärleksfulla att göra just nu skulle vara. Ibland är det att tala. Ibland är det att vara tyst. Aldrig är det att ljuga.”
”Tack för förtydligandet. Då vill jag fortsätta lite på spåret med mitt ryggonda i relation till hållning. När vi har haft våra samtal har du ju varit rätt noga med just det här med hållningen, att jag ska sitta rakt med ryggen för att kunna ”linjera” bäst med dig och de energier jag vill åt. Och det har jag ju verkligen känt också, att jag tar emot dig och känslorna från dig mycket bättre i en sån ställning. Jag tycker det är helt fascinerande hur allt hänger ihop! Och jag ser fler och fler saker som hänger ihop. Så tack för det också!”

“Just det – apropå tack så ville jag tacka för tacksamheten! Saker och situationer som känns jobbiga för mig börjar jag se mer mening med. En del saker kan jag direkt se en mening med, vad de kan göra för min utveckling. Andra jobbiga upplevelser ser jag inte meningen med, men jag har börjat att vara tacksam för dem i förväg ändå. För att jag tror att de har en mening, fast det kanske kommer ta lång tid innan jag upptäcker den meningen.”
”Tacksamhet är ett utmärkt tillstånd att vara i. Och en fantastisk metod för att skapa den mening och verklighet man vill ha. Det du är tacksam över idag är din verklighet imorgon. Och det är inget talesätt. Det är en universell lag.”
”Fantastiskt.”

“En annan sak som jag pratat med mina vänner om på sista tiden, är ju just den här känslan jag har för det mesta nu. Friden och kärleken. Det låter så pretentiöst när jag skriver det! Men det är ju känslan jag har. Hur som helst, att leva så nu när jag har ett relativt enkelt liv och har ”mitt på det torra”, så att säga, det går ju bra. Men jag undrar över om jag skulle kunna behålla den känslan, vara i det medvetandet och hålla den kontakten med dig, om jag hamnade i en akut situation. Eller en hotfull situation där jag verkligen kände mig attackerad. Du ger mig ju små, små utmaningar åt det hållet hela tiden, upplever jag det som. Men det är ju situationer som många kanske inte ens skulle reagera över, men som känts jobbiga för mig genom åren. Vad skulle hända om jag fick en riktigt traumatisk händelse, om livet förändrades drastiskt? Och nej tack, se inte det här som en uppmaning nu! Jag vill INTE testa. Men jag undrar.”
”Du skulle klara det. Jag ger er inget mer än ni klarar och själva önskar på något plan.”
”Hm, det där med ”något plan” känns inte alltid så trösterikt, vet du. Det hjälper inte alltid här och nu. För det känns inte som det planet är här och nu.”
”Nej, jag förstår. Men det är det.”
”Ok. Men jag vill i alla fall inte testa. Kan vi vara överens om det?”
”Jag gör ingenting emot din vilja. Frågan är bara hur väl du känner din vilja.”
”Haha, det här känns som en diskussion jag inte kan vinna!”
”Det stämmer. För det handlar inte om att vinna.”
”Ok, ok. Hur som helst har jag ingen önskan att utforska den där frågan i min verklighet här och nu. Tack!
Så, nu fick jag avsluta med tacksamhet i alla fall.”
”Jag älskar dig, min vackraste dotter. Sov nu.”
”Ja, det ska jag göra. Kan du inte omsluta mig sådär härligt som du gjort de senaste nätterna? Det har känts som en omfamnande bommulsbubbla av kravlöshet och kärlek.”
”Känner du den nu?”
”Ja. Tack.”

Om teknikutveckling och andlig utveckling

Samtal med gud 2018-10-04

Jag sätter mig upp i sängen och tänker att jag är väldigt stel och spänd i nacken. Jag har märkt ett mönster den senaste tiden, att varje dag som jag jobbat eller tänkt på jobbet, så har jag blivit väldigt spänd och känt mig stressad. Fast jag egentligen inte tycker illa om mitt jobb eller att vara där. Och framför allt inte om mina kollegor. Men det är som att mitt fokus har skiftat. Jag blir mer och mer inriktad på att prata med gud och att prata med folk om att prata med gud. Bara det fåtal som hittills läst min blogg har verkligen tagit det till sig och vill prata mer om den och insikterna i den. Jag har en känsla av att hela världen är på väg in i ett skifte nu. Kanske är det bara för att jag är där jag är som jag upplever det så, men jag hoppas och tror att det är större än så. Jag tycker att jag ser tecknen nu överallt.

Mitt huvud börjar röra sig åt olika håll, pausar i vissa ställningar för att stretcha spända muskler, som det ofta gör när jag sätter mig med slutna ögon.
”Hej, är du här nu?”
”Såklart.”
”Kan vi, liksom, prata medan kroppen håller på så här?”
”Låt kroppen göra vad den ska göra. Den behöver lösa upp dina spänningar.”
”Ok. Jag ska försöka koncentrera mig på vårt samtal samtidigt.
Du, jag ville verkligen tacka. Det är så mycket som du skickar till mig nu. Eller gör mig uppmärksam på. Så många som ger mig så mycket. Tack för att du introducerade mig till Eckart Tolle. Tack för att mamma tipsade mig om tv-intervjun med den svenska journalisten Kerstin Wixe, som också verkar ha haft upplevelser av dig. Tack för att jag fick höra talas om Krishnamurti och kvantfysikern David Bohm. Tack för alla samtal jag haft med vänner som läst mina samtal med dig och verkligen tagit dem till sig. Tack för den nya gnista det gett oss alla! En vän hade ju till och med frågat dig direkt om ett stort beslut i sitt liv, det hade hon nog inte gjort för ett halvår sen. Det känns som så mycket händer nu, för så många. Det är väl inte inbillning? Som Kerstin Wixe som hade sin andliga upplevelse på 80-talet och först nu skriver om det. Hon sa att det inte gick att prata öppet om sånt då, men nu kan man. Och att hon ville berätta om sina upplevelser för att hon trodde vi var många som hade upplevt saker som vi inte vågade berätta om. Det kände jag såklart igen mig i, men det känns som att det börjar röra sig nu. Att vi är många som tänker i liknande banor.”
”Ja. Det är verkligen så. Ni utvecklas ju alltid tillsammans. Och jag knuffar er lite i ”rätt” riktning när ni ber mig.”
”Aha, är det så? Och då knuffar du flera samtidigt?”
”Det är sällan en enda person tänker en helt ny tanke vid ett enstaka tillfälle. Det har du ju själv reflekterat över i världshistorien.”
”Ja, just det. Som utvecklandet av elektriciteten till exempel. Det var ju fler vetenskapsmän som tänkte i liknande banor på olika håll i världen samtidigt. Och telefonin också, om jag inte kommer ihåg fel.”
”Ja. När tillräckligt många av er vill utvecklas åt ett visst håll, då kan jag hjälpa till att inspirera såna tankar. Och då sker det ofta på fler håll samtidigt.”
”Men jag hade nog inte tänkt att gud skulle ha hjälpt till med den tekniska utvecklingen. Är det vad vi behöver för vår andliga utveckling??”
”Tror du de är åtskilda?”
”Ja. Ja, det skulle jag absolut ha sagt, om du inte frågade mig sådär nu …”
”Ni lever i en fysisk, relativ värld. Och denna värld är en del av er andliga utveckling. Skulle då inte fysiska hjälpmedel och teknikutveckling kunna vara ett medel att ta er framåt i den andliga utveckligen?”
”Eh. Nja, så har jag nog aldrig tänkt på det förut, faktiskt. Jag har kanske tänkt att det var vårt kollektiva undermedvetna som fick liknande idéer att komma fram på olika håll i världen samtidigt. Men inte att de skulle vara en del av vår andliga utveckling!”
”När ni hade kommit till det stadiet i er utveckling att ni inte stod ut med den långsamma kommunikation som mun-till-mun-metoden erbjöd, då började ni skriva. När ni inte stod ut med den långsamma kommunikationen och utbytet av idéer, då började ni trycka böcker. När ni inte stod ut med den långsamma kommunikationen så uppfann ni radion. När ni längtade efter att bli sammanlänkade och utbyta idéer snabbare än vinden, då skapade ni internet. För att ni ska kunna utvecklas gemensamt måste ni också kunna kommunicera med varandra. Och ju snabbare utvecklingen går, desto snabbare måste ni kunna prata med varandra.”
”Men. Oj. Men, alltså. Det här med teknikutveckling känns ju verkligen inte som något som är odelat positivt. Och verkligen inte odelat andligt!”
”Tekniken är ett verktyg. Ett verktyg är i sig varken gott eller ont. Det kan ta er åt det håll ni önskar (vad ni kallar gott) eller åt ett annat håll (vad ni kallar ont). En kniv kan man ha till att skära ett bröd med. Man kan också sticka den i en annan människa. Det säger inte så mycket om kniven (utom att den antagligen är vass). Om ni använder tekniken eller andra redskap för utveckling, på riktigt, så kan den vara ett fantastiskt redskap. Men alla mynt har två sidor och man måste hitta balansen. Många tror att tekniken i sig är själva målet, dit de ville komma, och gör tekniken till sin gud. De tror att tekniken i sig är det de behöver för att bli lyckliga. Det är det som uttrycket ”du ska inte ha några andra gudar än mig” syftar på i bibeln. Om du gör andra saker till gud för dig, så tar det dig längre bort från gud. Och det är inte vad du egentligen vill. Det är kontraproduktivt. Om vi ska gå in på ett sidospår här, så var alla guds tio bud tips från coachen på hur du kan komma närmre gud och därigenom leva ett lyckligare liv. Att hedra din mor och far innebär att släppa det förgångna och leva i tacksamhet. Att inte ha begär till din nästas hustru innebär att inte fokusera på andra människor (och framför allt deras kroppar som objekt) för att bli lycklig. Det är bara en distraktion som för dig bort från vägen.”
”Oj. Fina förklaringar av budorden. Men nu känner jag att vi för oss lite bort från vägen här om vi ska gå igenom alla tio budorden. Kan vi återkomma till dem?”
”Om du vill.”
”Ja, jag skulle gärna återgå till det här med tekniken och dina ”knuffar”.”
”Ja, angående tekniken då och de två sidorna av verktygen ni skapat. Då gäller det att hitta balans. Och för att hitta balans så måste ni veta vad ni vill ha tekniken till. Och det gäller varje människa i varje stund. Varje stund fattar ni beslut kring detta. Och speciellt i dessa dagar när så många av er har smarta telefoner. Du märker ju själv hur lätt det är att slukas upp av den. Hur lätt hänt det är att människan blir teknikens slav istället för tvärtom, som ni planerade. Hur mycket tid ägnar du åt din mobiltelefon och hur mycket tid ägnar du åt mig, till exempel?”
”Aj, där fick du mig. Usch. Ja, jag erkänner. Jag tittar verkligen mer i min mobil än jag egentligen skulle önska. Det får mig att bli mindre närvarande och ge mindre tid åt människor i min närhet. Men det är en balans där med, tycker jag. När jag till exempel är inne på facebook så är det mycket oviktiga saker, men också saker som är viktiga. Tankar som delas, som du sa. Bra projekt eller folk som behöver pengar, som man kan dela och donera pengar till. Eckhart Tolle! Andlig utveckling finns ju även på facebook.”
”Absolut. Du har helt rätt. Det gäller att hitta balansen, som du säger. Men det bästa när man handskas med tekniska hjälpmedel är att vara väldigt medveten. Att ställa sig två frågor: Vad vill jag göra med det här redskapet nu? För det mig framåt som människa? Och framför allt när det handlar om barn, så bör ni vuxna vara där och vägleda, för barnen kan inte ta de medvetna besluten.
En annan sak vad det gäller hjälpmedlen är något som vi pratat om förut – fokus. Dagens tekniska hjälpmedel gör er lätt väldigt splittrade. Det påverkar era hjärnor mer än ni tror. Jag skulle rekommendera att ni försöker göra mera av en sak i taget. Om du ska läsa och skriva på facebook, planera in en timme på dagen då du gör det. Den stunden när du är med vänner eller familjemedlemmar är inte en stund för facebook, utan för medveten närvaro med dem. Gör en sak i taget och gör det till en vana. Det är egentligen samma sak som när du vill ha kontakt med mig. Ju större fokus, desto tydligare kontakt. En sak i taget.”
”Jag får nästan ont i magen när du säger det här. Jag har nog väldigt mycket dåligt samvete runt det här och hur jag kunde vara mer närvarande med barnen och styra upp mer av deras skärmtittande.”
”Var inte för hård mot dig själv. Du vet också varför det har blivit så. Men medvetenhet är bra. Den kan du dela med dig av och träna dina barn i.”
”Det var ett bra råd. Tack.
Var det nåt mer vi pratade om? Just det – om ditt knuffande i rätt riktning. Jo, jag sa att jag tycker att det känns som att vi är inne i ett skifte nu. Att många börjar tänka i såna här banor – att det sätt att leva som vi har skapat nu inte håller. Att det finns ett annat sätt att ordna samhället och att vi är mer än vi tror. Eller mer än vi säger att vi tror i alla fall. Jag tror de flesta känner att de är något mer. Många fler börjar tala om en andlig dimension av livet – i alla fall vad jag ser. Och de flesta inser nog allvaret i situationen med klimatet och miljön. När till och med Veckans Affärer och Dagens Industri skriver att vår ekonomiska modell inte är hållbar, då händer det ändå saker!”
”Ja. Ni är många som blir knuffade nu. För att ni har bett om det. Och ni är på väg mot ett skifte. Men det börjar bli bråttom. Det är därför du känner starkare och starkare att du vill gå ut med vad du vet nu. För det är dags. Ni har inte tid att vänta längre. För ni vill inte vänta längre. Ni har faktiskt fått nog, sedan länge. Och så länge ni inte gör något åt det, så växer frustrationen i samhället.”
”Oj oj, det låter allvarligt.”
”Tycker du inte att läget är allvarligt? Men det är det viktigaste som ni som lyssnar behöver gå ut och berätta – att lösningen på problemet inte är politisk eller ekonomisk. Den är andlig. Det är er tro om er själva. Vilka ni är och vilka ni är i relation till varandra. Om ni verkligen förstod och trodde på att ni alla är ett, då skulle ni aldrig stänga era länder, era städer, era dörrar och låta de andra där utanför klara sig bäst de kunde. Om ni förstod att ni i grunden är kärlek, då skulle ni öppna upp, för det är vad kärlek gör. Rädsla stänger in och stänger av. Kärlek öppnar och omfamnar. Och om ni verkligen trodde på dessa grundläggande sanningar, då skulle ni automatiskt skapa den politik och ekonomi som blir följden av dessa insikter. Så go tell it on the mountain. Det är dags.”

Om att vara gudalik och om att inte döma

Samtal med gud 2018-08-30

”Vänta, jag ska bara sätta mig ordentligt så jag kan lyssna bra.”
”Jag är ju redan här.”
”Ja, men jag vill göra sådär som du sa med händerna och sittställningen, för att ta in dig bäst. Hm, det är rätt kallt. Jag fryser om händerna. Funkar det att ha händerna under täcket och handflatorna uppåt för att energin ska flöda?”
”Prova.”
Jag sätter mig i skräddarställning med händerna under täcket och handflatorna uppåt.
”Nähä, det där funkade ju inte. Jag känner att energin inte flödar lika bra alls. Jag får väl frysa då.”
”Du kommer inte frysa. Jag gör dig varm.”

”Vad ska vi prata om idag?”
”Tack.”
”Vadå?”
”Tack för allt du gör nu.”
”Vad menar du då?”
”Tack för att du ringde din morbror på sjukhuset. Tack för att du sa de vänliga orden till din kusin.”
”Men sluta. Det känns helt omvänt att du tackar mig! Det är ju jag som ska tacka dig!”
”Men jag är verkligen glad över det du gör. Ska man inte tacka nån som gör en glad?
Tack för att du var så öppen och ärlig när du var på mingel häromkvällen och berättade om våra samtal. Tack för att du hjälpte din gamla vän med hälsorådgivningen. Och för de fina orden du skrev till henne. Tack!”
”Nä men sluta nu. Det känns verkligen fånigt. Jag tänkte ju tacka dig ikväll!”
”Det du gör nu gör du som mig. Du gör det på mitt sätt. Gudalikt. Dina handlingar blir oftare och oftare gudalika.”
”Tänk på att jag skriver om våra samtal i en blogg nu! Det här kommer låta så himla självförhärligande. Som att jag ser mig själv som en gud!”
”Det är ju jag som ser dig så. Sa inte er vän Jesus att ni alla är gudar?”
”Vår vän Jesus? Haha. Jo, det har jag för mig. Men det låter så … förmätet på något sätt att kalla mina små, vardagliga, goda handlingar för gudalika.”
”Säg kärleksfulla då. Kärleksfulla och gudalika är ömsesidigt utbytbara. Gud är kärlek. Alltså är kärleksfulla handlingar gudalika handlingar.”
”Det var fint sagt. Och jag kan knappast säga emot logiken i det. Men jag känner mig ändå mer bekväm med kärleksfull.”
”Men du blir mer och mer gudalik. Ju mer du släpper in mig i ditt liv. Ju mer du är öppen för mig och praktiserar det du tror på. Du kommer få se. Det blir som ett självspelande piano. Det är i det närmaste beroendeframkallande. När du märker att det är behagligt och att det fungerar, då vill du fortsätta med det förhållningssättet. Och ju mer du utövar det, desto mer blir det av samma vara.
Och jag vill tacka dig för varje liten gudalik sak du gör. Tack!”

”Wow. Ok. Men nu får du ändå sluta tacka. Det känns knasigt.”
”Då kan vi fira istället. Hur vill du fira?”
”Det lät trevligt, det gör vi! Jo, 13-åringen ville gärna att vi skulle bygga en liten älvträdgård och vi var ju och köpte växter idag. Skulle du kunna fixa så att det kommer älvor dit?”
”Javisst. Det fixar jag.”
”Men va, finns det verkligen älvor på riktigt??”
”Allting är besjälat. Alla växter är det till exempel. Hon kommer att se älvor där.”
”Nu tyckte jag inte det var ett hundraprocentigt ja eller nej på den frågan, men jag nöjer mig med det.
Vet du – jag är så himla glad att vi gör den här älvträdgården nu. Det är första gången på jag vet inte hur länge, som 13-åringen faktiskt är intresserad och känner entusiasm över något vi gör.”
”Du känner avundsjuka.”
”Ja. Ja, jag antar det. Jag ser många andras barn i samma ålder som verkar så engagerade i olika saker. De är med och deltar och är intresserade. Och ja, jag känner avundsjuka när jag ser dem. Eller sorg, kanske.”
”Försök att inte döma, eller ens bedöma. Det här som pågår är guld värt. Din dotters väg är långsam, men det är äkta guld som kommer ut av den. Hon har valt att verkligen låta sig känna alla känslor på vägen, att låta det värka fram på ett långsamt sätt. Och det är helt fantastiskt. Resultatet kommer bli enastående! Ur mitt och själens perspektiv händer allt på en gång. Det är det som är så fantastiskt med er fysiska värld – att ni verkligen kan uppleva långsamheten. Och långsamheten är en del av hennes upplevelse nu. Så jag påminner dig igen om att inte döma.”
”Det var ett perspektiv jag inte tänkt på. Långsamheten. Men jag vill ju inte att hon bara sitter för sig själv och inte tar sig för något. Jag vill att det ska vara roligt!”
”Alla vill att det ska vara roligt. Men du får inte pressa fram det på ett hurtigt sätt så att alla blir stressade över att ”nu ska vi ha roligt”. Låt det ta sin tid och döm inte. Det är en helig process.”
”Jag är hur som helst glad över att vi gör den här älvträdgården tillsammans. Nu gräver vi ner lökar i jorden som kommer bli fina blommor till våren. Jag tror hon kommer glädja sig över det här länge och ha något att se fram emot några månader framåt. Återigen ett långt perspektiv. Det är så det känns med henne. Man väntar i månader på att det ska komma upp en liten blomma.”
”Ja. Och är inte det fantastiskt? Och en alldeles lämplig liknelse. Blomman är värd att vänta alla de där månaderna på. Och utan alla månaderna hade det inte blivit någon blomma. För så ser processen ut.”

”Vad tycker du om bloggen då?”
”Jag är väldigt glad över den.”
”Jag känner mig lite orolig att jag ska börja censurera våra samtal på något sätt. Att jag ska börja tänka på om saker passar, låter konstigt, eller kan uppfattas fel.”
”Ja, men du är ju väldigt medveten om det. Du upptäcker dina tankar om självcensur och hejdar dem. Det kommer gå bra.”
”Hur ska jag fortsätta nu? Jag borde sprida den mer. Har du några tips?”
”Du ska ta det lugnt nu i början och inte skynda på att sprida den. Du måste vänja dig mer vid att finnas där ute. Låt det ta lite tid i början. Men ju mer du integrerar mig i ditt liv, desto klarare kommer det att bli för dig hur du ska förhålla dig. Och så kommer det bli. Du kommer bli mer och mer självklar i din relation till mig, hur vi kommunicerar. Du kommer bli starkare i din tro.”
”Det låter skönt. Men jag kommer alltid tvivla, det vet du.”
”Ja. Det är bra. Jag förväntar mig inget annat. Och vill inget annat, så länge det inte hindrar dig i det du vill åstadkomma. Men dina dubbla världar kommer försvinna och du kommer leva i en mer hel värld där du bejakar den du är.”
”Det låter otroligt skönt. Jag längtar dit och hoppas att min tro kommer räcka.”
”Det finns ingen annan möjlighet.”

”Men nu får i alla fall jag avsluta med att säga tack till dig. Tack! Jag älskar dig!”
”Jag vet. God natt.”

Om energier och andlig utveckling

Samtal med gud 2018-08-20

Det var länge sen jag hade ett längre samtal med gud nu, mer än korta pratstunder under dagen. Jag har varit för trött efter att barnen somnat eller fastnat i annat jag läst eller tänkt på.

Ikväll är gud är lite petig med hur jag ska sitta för att prata med henne. Jag ska sitta rak i ryggen och med handflatorna uppåt. Och inte ha händerna för långt framåt eller bakåt.
”Varför är det här så viktigt?” Frågar jag.
”Det handlar om energier. För att du ska kunna ta in mig så bra som möjligt.”
Gud får mig att känna mig som att jag är starkast i hela världen och att jag kan klara av vad som helst.
”Det kan du också.” säger gud som hör vad jag tänker. ”Tror du inte på det? Du måste införliva vad du tror med hur du faktiskt handlar. Visa att det du tror är sanning för dig. Leva det.”

Jag tänker på mina nära och kära som har (eller kanske har) problem med sina hjärtan. Pappa, min morbror och Sonja. Jag säger till gud att jag inte ska fråga nåt som jag inte vill veta svaret på, men frågar vad jag då ska göra istället för att fråga.
”Då ska du be för dem. Det du inte frågar om kan du be för.”
”Ja såklart. Det är bra.”
Jag tänker på dem alla och även mamma. Hur kära de är för mig. Hur mycket jag fått av dem som jag så oändligt tacksam över.

Efter att jag har bett för mina kära tänker jag på 13-åringen. Det hon pratade om häromdagen – att hon vill utveckla sin andliga och synska sida, men att hon inte vet hur. ”Hur kan jag hjälpa henne där? Hur ska hon göra?”
”Genom att prata med henne om såna saker. Det gör du ju redan delvis, men du kan göra det mycket mer. Sätt dig ner med henne i lugn och ro och prata ordentligt om det. Berätta mer om hur det är för dig. Var ärlig och öppen.”
”Ni kan också meditera tillsammans. Men där behöver hon lite hjälp. Hon skulle behöva ha något ljud på. Du inser inte riktigt hur det är för henne, men hon kommer att ha svårt att meditera om det är helt tyst. Ingen musik med ord hon kan känna igen, men hon ska inte ha total tystnad. Det kan också vara bra i början att ha ett tema att meditera över.”

Jag återgår till det vi pratade om i början – att jag ska införliva vad jag tror på i mitt liv. Och kanske framför allt komma vidare. Jag lunchade med Sonja idag och då pratade vi om något som jag tycker är frustrerande med mig själv och som jag ofta hamnar i – att jag gör något till en viss punkt, sen känner jag mig liksom nöjd och går inte vidare, går inte djupare, fullföljer inte. Det gäller ju till och med mina samtal med gud. Jag tar liksom en paus när jag kommit en bit på vägen och går kanske inte ens vidare utan yttre påtryckning.
”Vad beror det på, att jag så ofta gör såhär? Är det rädsla?”
”Delvis rädsla. Men framför allt brist på tro.” säger gud och gör en paus, liksom för att understryka det. ”Om du kunde tänka dig den absolut bästa visionen av en framtid du skulle vilja ha, hur skulle den vara? Och tror du att du skulle kunna ha en del i att den framtiden blev verklighet? Tror du inte att du kan göra precis vad som helst som du vill? Och vore det i så fall värt att kämpa för, att skapa den framtiden?”
”Ok. Jag ska säga vad min vision av den framtid jag skulle vilja ha är. Det är ett liv på vår fina jord, fast jorden är helt hälsosam och frisk. Det är en värld där vi förstått att vi alla är ett och lever i enlighet med det.”
”Precis. Och hur tror du att du kan bidra till att den världen blir verklighet?”
”Jag känner nu att du tänker att det är att skriva om våra samtal och att föra fram ditt viktigaste budskap – att vi alla är ett.”
”Det vore verkligen ett bra sätt att bidra till att den världen blir verklighet, tycker du inte det? Och ja, det är det viktigaste som människorna behöver förstå nu. Det finns ett oändligt behov hos människorna. Många är vilsna. Många längtar efter att få höra och förstå det här. Ser du nu en väg framåt? Tror du på den?”

Jag tänker på att jag insett att så mycket hänger ihop. Häromdagen kunde jag till exempel hitta mitt passerkort genom att visualisera var det fanns. Då hade jag letat igenom hela lägenheten två gånger, men när jag öppnade upp mig och försökte se för mitt inre var det fanns, fick jag direkt se en bild av en väska som jag inte letat i och där fanns kortet!
Det fick mig att tänka till mer på hur allt hänger ihop, när även såna ”petitesser” verkar finnas att få tag i. Jag skulle vilja lära mig mer om hur allt sånt fungerar rent praktiskt och konkret. Jag frågar om gud har några tips på var jag kan lära mig om det.
”Allt handlar om energier. Ditt passerkort har en vibration och när du fokuserade på det så kunde du se det. Din och min kommunikation är också en energi. När du ”ställer in dig” på den så kan vi prata. Och som vi har pratat om förut så finns det olika energi och vibrationer i olika mat och om du ”lyssnar in” den, så kan du känna vilken som är bra för dig och vilken som inte är det.”
”Ja, det har du berättat. Och var kan jag lära mig mer om det, hur det funkar?”
”En bra start är att lära dig om chakran och hur de olika energibanorna funkar där. De är i stort sett korrekta. För er värld. Sen finns det mycket annat att lära sig om energi. Bioenergi till exempel. Mycket som har ordet energi i sig. Men det viktigaste nu är att du börjar skriva. Sen kan du läsa mer. Det finns många som väntar på att få höra av oss.”