Kategori: Mening

Om att leva i meditation

Jag sätter mig för att meditera och prata med gud.
Gud kommer in i mitt huvud och uppmanar mig att gå igenom dagen som varit och se om det har funnits någon triggar eller obehaglig eller irriterad känsla under dagen.

Jag tänker tillbaka till när jag var själv ute på landet för ett par dagar sen. Jag tänker på den känslan jag hade då, när jag var ute i skogen och kände sån närhet till gud. Det kändes som att jag liksom gick omkring i gud hela dagen när jag var för mig själv. Och så tänker jag på hur mycket lättare det är att komma i den sinnesstämningen och känna den kontakten när man är själv och helt ostörd, som när man går i skogen eller mediterar. Jag skulle verkligen, verkligen vilja uppleva den känslan och vara i den sinnesstämningen alltid, hela dagarna, varje dag och tillsammans med andra människor. Jag ber att gud ska hjälpa mig att komma dit, att få det att bli så.

Gud ber mig igen titta på dagen som varit. När har det inte varit så som jag önskar och vad är det som skiljer när jag kan vara i den upplevelsen och när jag inte kan? Hon ber mig titta ordentligt på vad skillnaden är. Vad är det som får mig att inte känna så, att inte vara avslappnad och känna samma närhet till gud?

Jag tänker på när vi satt i bilen på väg ut till landet nu ikväll, hela familjen. Då tänkte jag på att jag inte var lika avslappnad och hade samma känsla som när jag varit själv. Jag tänker på när yngsta dottern är negativ och missnöjd och på när min man mår dåligt, att jag inte klarar av att hålla kvar den sinnesstämningen då, till exempel.
När jag tänker vidare på det så kommer jag på att det är något som återkommit i mitt liv, att jag blir arg och och känner mig missnöjd om någon klagar på omständigheterna. Det känns som att de tar min frid och min glädje ifrån mig genom att peka på något som de är missnöjda med eller mår dåligt över. Men det behöver inte ens vara att någon är missnöjd eller mår dåligt, inser jag. Jag har svårt att hålla kvar den sinnesstämningen, känslan av att vara med gud, känslan av att vara ett med allt, så fort jag inte är själv.

”Vad innebär det då?” Frågar gud.
“Att jag upplever att de tar min frid ifrån mig? Eller att jag låter den bli borttagen och känner att jag förlorar kontakten med dig då?”
Jag försöker se det framför mig och drabbas av en insikt. Innerst inne betyder det att jag inte litar på gud! Jag litar inte på det gud har sagt – att allt är perfekt precis som det är, oavsett hur det ser ut ur vårt perspektiv. Och då låter jag min frid bli borttagen från mig. För att jag inte litar på gud. Om jag verkligen skulle lita på att allt är perfekt som det är, då skulle jag låta andra ha sin upplevelse, utan att ha åsikter om det, försöka ”få det bra” eller låta deras upplevelse bli till min. Jag kan hjälpa dem om de behöver hjälp, komma med råd om de behöver råd, föreslå ett annat sätt att se på saken. Men jag behöver inte bli arg eller spänd själv, för att de tar min frid ifrån mig. Om jag litar på gud så vet jag att min frid är ohotad. Jag behöver inte ändra min sinnesstämning för att jag ska, som jag tror, passa bättre in med den jag är med.
När jag tänker på det så tror jag att det är så som många mer eller mindre upplysta människor lever. De verkar vara i ett ganska permanent tillstånd av frid, oavsett yttre omständigheter. Jag skulle verkligen också vilja ha det så, så jag ber gud om hjälp med det igen och föresätter mig att vara uppmärksam på mig själv under dagarna, så att jag kan fånga känslan när jag inte är där jag vill vara. Och påminna mig om att jag har min frid inom mig, som inte andra kan ta ifrån mig om jag inte tillåter det. Jag ska försöka påminna mig om känslan jag vill vara i, påminna mig hur det känns när jag är själv med gud.
”Jag är i allt”, säger gud. “Jag är allt. När du verkligen ser det så kommer du ha den känslan alltid. Inte bara i skogen eller i meditation med mig. Se mig i varje människa och i varje sak. Allt är heligt, allt! När du verkligen ser det så är du i det tillstånd du söker. Då gör du ditt liv till en pågående meditation.”
”Ja, jag förstår. Det är ju precis dit jag vill komma. Att mitt liv blir en meditation. Men det känns som det kommer kräva mycket träning.”
”Så träna. Att veta är en sak. Att implementera är en annan. Det är därför ni är här på jorden. Innan livet på jorden visste ni/jag att allt är ett, att allt är samma. Men det behövdes en fysisk plats med upplevelsen/illusionen av att allt inte är ett och samma för att få möjlighet att implementera den vetskapen – återupptäcka den vetskapen och sen leva den erfarenhetsmässigt! Så förbanna inte träningen, bli inte missnöjd för att du inte ”är där” i din upplevelse än. Välsigna varje tillfälle du får att öva, varje tillfälle du får att implementera det du vet. De tillfällena är verkligen guld värda. Det är därför vi är här.”
”Ja, jag förstår. Och det är ett så fint sätt att se det. Man kan ju bli så frustrerad när man ser och vet hur det ”borde” vara och så känns det så långt borta. Men jag förstår att vi inte är här för att vara ”klara”, liksom. Om vi vore klara eller perfekta så skulle vi antagligen inte vara här, eller hur?”
”Strängt taget finns det varken något som är klart eller något som inte är perfekt, men din grundmening stämmer. Allt är en resa och en utveckling, ett skapande och ett utforskande. Du är mitt i äventyret! Njut av det. Njut av resan, mitt älskade barn. Det här är vår gåva till varandra, den vackraste gåva gud kunde drömma i sitt hjärta – och vi gör drömmen större tillsammans.”
”Tack. Så, så fint. Jag är alldeles varm i hjärtat nu.”
”Ser du också värdet av att gå tillbaka och se vad som hänt och hur du känt under dagen som varit? Bortse inte från de små sakerna och de små känslorna. De har viktiga budskap till dig. Som det du tänkte på nu – hur du kände i bilen på väg till landet. Du tänkte att det inte var någonting väsentligt och att det knappt var värt att titta på. Men det gav dig en stor insikt, inte sant?”
”Ja, det är sant. Jag ska fortsätta att titta på alla små och stora känslor och triggers under dagarna. Och, med din hjälp, försöka vara i känslan att vara hemma med dig – både när jag är själv och när jag är med andra.”
”Glöm inte att varje ögonblick är heligt. Att varje insikt och varje chans till övning är en gåva från gud till dig och från dig till gud.”
”Tack. Så fint. Så underbart. Det köper jag!”

Om att spegla varandra

“Hej”
“Hej. Är du här nu?”
“Alltid här, det vet du. Det är bara frågan om när du fokuserat vill vara med mig. Jag är alltid med dig, men ditt medvetande är inte alltid riktat mot mig.” 
“Jag skulle vilja att vi går vidare, är det nåt jag behöver titta på nu? I min utveckling, menar jag? Vad är nästa steg, liksom?”
“Vill du att vi tittar inom dig?”
“Ja.” 
“Vad är det du vill titta på?”
“Känns som jag alltid ältar samma sak. Men liksom varför jag inte går vidare med saker, slutför eller pushar vidare, liksom? Är jag feg, lat eller trög? Vad handlar det om? Det är väl kopplat till syfte i livet också. Vad gör jag med mitt liv? Gör jag det jag borde? Och om jag inte gör det, varför gör jag det inte? Och varför gör jag det inte helhjärtat?”
“Ja. Första frågan är då vad det är du vill uppnå. Vad har du för mål? Det har du ju redan uttalat, eller hur?”
“Just det. Ja, det har jag ju faktiskt. Mitt mål är att vara orsaken till att en annan upptäcker Gud/källan/kärleken inom sig själv.”
“Ja.” 
“Och så tänker jag att jag inte jobbar helhjärtat mot det målet då. Med tanke på att jag fortfarande jobbar 50% på mitt vanliga jobb och då inte 100% mot det målet. Jag lägger inte all min tid på det.” 
“Hur tänker du att du uppnår det målet då?”
“Ja, det är det jag känner mig osäker på och som jag ville du skulle svara på. Vad borde jag göra? Och varför gör jag inte det jag borde om det nu finns något som jag inte gör?”
“Till att börja med så kan du stryka ordet borde ur ditt vokabulär när det gäller att hitta Gud eller kärleken. I de flesta andra sammanhang också, för den delen. Jag säger dig att ditt varande betyder alltid mer än ditt görande. Det du GÖR är aldrig, aldrig viktigare än det du ÄR. Sen faller det sig naturligt att det du gör blir resultatet av det du är. Men det du är, den vibrationen du är i, är det du sänder ut och delar med resten av världen, med resten av världens vibrationer och på så sätt höjer du vibrationen hos allt annat. Så det du kan tänka att du då gör utifrån ditt varande, eller det du är – det är att vara den bästa spegeln för dem du kommer i kontakt med. För det är vad ni är, det är er funktion för varandra i den här verkligheten – ni är speglar för varandra. Vad en annan ser av sig själv i dig, det är vad den har att ta ställning till, att relatera till och att ”jobba med” om det som speglas är någonting man behöver jobba med. Om du vill få någon att upptäcka Gud/källan/kärleken i sig själv, då är det bästa du kan göra att vara en sån spegel för den personen att personen SER att Gud/källan/kärleken finns i henne. Om du lyckas med att göra det med din vibration och din intention, så är det värt mer än alla instruktioner du kan komma på för att få personen att upptäcka Gud inom sig. Det handlar inte om vilket yrke du har eller var du befinner dig. Om DU utvecklar ditt seende så att du på riktigt kan se Gud i en annan och förmedla, antingen med känslor eller med ord, vad du ser hos den personen, då uppfyller du precis det som är ditt mål – att vara orsaken till att en annan människa upptäcker Gud/kärleken inom sig själv. 
För att du ska uppfylla det målet måste du vara medveten, du måste medvetet öva dig i att se det här hos en annan, öva dig i att vara helt närvarande med en annan, men framförallt i att vara närvarande med Gud. Umgås med Gud inom dig själv. Det är det säkraste sättet att uppleva enheten i allt, att uppleva att Gud är kärlek, att Gud är i dig, att Gud är i allt och alla, eftersom allt och alla är i Gud.” 
“Så du menar att det viktigaste inte är vilket jobb jag har, vilken arbetsplats eller vilka kollegor, utan att jag utvecklar mitt eget seende och medvetande?”
“Ja. Precis så. Det är det viktigaste. Eller, ska vi säga, det mest ändamålsenliga utifrån vad du säger dig vilja uppnå.” 
“Alltså, jag förstår vad du menar. Samtidigt känner jag att det är lite som en bekväm utväg eller kanske flykt från en utmaning, en flykt från att gå utanför sin bekvämlighetszon. Såhär kan jag ju motivera att jag inte GÖR något för att Gud säger att det inte är så viktigt. Förstår du vad jag menar?”
“Ja, jag förstår. Men jag sa också att det du gör, gör du utifrån vad du är. Så fortsätt att utmana dig själv och att utvecklas – att utvecklas för att vara mer den du är.
Men börja inte göra en massa saker som får dig att bli upptagen och uppslukad, så du inte hinner se och uppskatta dem omkring dig. Ha ditt främsta fokus på din inre utveckling och din förmåga att se kärleken i andra. Men om du ser att du låter bli att göra saker enbart av rädsla eller bekvämlighet, då ska du förstås se det i vitögat och verkligen kontemplera över vad det är som hindrar dig. 
Allt omkring dig är redskap. Redskapen använder du som du vill. Missa inte målet för att du lägger allt ditt fokus på att skapa ett nytt redskap. Tappa inte din närvaro för att du ser ett fantastiskt mål längre fram som ska uppnå det du önskar, när du i varje stund har möjligheten att vara i detta önskade. Du har möjlighet att när som helst vara i Guds närvaro och att dela den närvaron i Gud med en annan. Detta är verkligen sant, på en vibrationsnivå. Även om du inte upplever att den andra personen ”hittade Gud” eller uppfattade vad du sagt, så lita på det att vad du har inom dig, vad du ser, det lyfter upp vibrationen hos dem du är med och dessutom vidare ut i världen. 
Så oroa dig inte. Var i glädje. Var i kärlek. Var i Gud. Då kommer ditt seende. Då uppnår du målet du har satt.”
“Så fantastiskt fin förklarat och uttryckt. Tack!
Ska vi bara vara lite med varandra nu då?”
“Det tycker jag låter som en utmärkt idé.”

Dag 2:
“Jag har funderat på det du förklarade igår och kom att tänka på ett talesätt på engelska som lyder ”fake it ’til you make it”. Det skulle jag då tolka i det här sammanhanget som ”gör det tills du är det”.
Skulle inte det funka då, tycker du? Att göra saker tills man till sist blir det som du pratar om? Att till exempel hjälpa fattiga eller sjuka eller andra som behöver hjälp? Jag menar att man gör någonting som är kärleksfullt tills man blir kärleksfull ”automatiskt” och har den där höga vibrationen du pratar om genom att ha gjort hjälpsamma saker?”
“Det är sant att ni alla mår bra av att hjälpa varandra. Det vet ni instinktivt att det är rätt sak att göra, för i ert undermedvetna vet ni att ni alla är ett. Ni känner på er att det är rätt. Och därför känns det bra när ni hjälper andra. Det är också det ”rätta” att göra, om man ska prata om rätt och fel, för att det är ert egentliga, naturliga tillstånd- att se till att alla har det de behöver – om någon saknar och du har, så ger du bort det.
Det är rädslan (som är tanken om separation) som sätter stopp för detta i er värld. Men det är er naturliga instinkt att hjälpa. 
Nu frågar du om man kan uppnå samma mål som du har – att låta andra känna Gud/kärleken i sitt inre – genom att hjälpa andra. På sätt och vis har du rätt. När man hjälper andra upplever man en känsla av enhet, en känsla av samhörighet samtidigt som en uppskattning av sig själv. Man kan säga att det finns två grundläggande anledningar till att människor hjälper andra – den första är att de har märkt att det ger glädje (både till dem själv och andra), den andra är att de agerar på instinkten jag nämnde, för att det är naturligt och de inte har några hämningar som hindrar dem att agera naturligt. Den sistnämnda kategorin kan man säga lever ut kärleken/Gud utan att nödvändigtvis vara medvetna om det. De är ofta inga ”sökare”, men är i ett självklart kärlekstillstånd, de just ÄR, utan att nödvändigtvis reflektera över det. Den förstnämnda kategorin är ofta sökare, som försöker hitta något genom hjälpandet. Försöker hitta sin plats i världen och sitt sätt att hjälpa och att göra världen till en bättre plats. Den kategorin av människor letar efter något och upplever en mening när de hjälper, men varken utstrålar eller upplever att de är ett med alla, eller Gud. Ofta kommer de inte så mycket längre i sitt sökande genom att hjälpa. Det känns bra i stunden, men de hittar inte riktigt det de söker efter. Det är för att det fortfarande är en grundläggande sanning, det vi pratat om tidigare (och som jag pratat med människor om i årtusenden) – ”sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er”. Den rakaste vägen till kärleken, till Gud, till kristusmedvetande, är att gå inombords och hitta mig i sig själv. Sen faller resten på plats. 
Om du hjälper och hjälper andra hela tiden utan att veta vad du letar efter, då tappar du snart bort dig själv. Det du letar efter kan du bara hitta inom dig.
Tror du på det? Tycker du att det är svårt att smälta? Att detta att hjälpa andra inte räcker för att nå dit du vill?”
“Nej, nja. Jag tänkte kanske att ”fake it ’til you make it”, att det låg något i det.”
“Det kan det göra i vissa situationer, som att bygga sitt självförtroende till exempel. Men inte när det gäller existensens kärna. Då räcker det inte.”
“Ja, jag hör dig. Och jag tror dig. ”Sök först Guds rike”, ”om du inte går inom dig, så går du utan dig” och allt det. Ja, jag tror på det. Tack för ytterligare klargörande. Jag älskar dig.”
“Och jag älskar dig.”

Behöver själen utvecklas?

”Hej”
”Hej du”
”Tack så fantastiskt mycket för mina fina vänner och allt som vi upplever tillsammans nu – i gemensamma meditationer och när vi tar emot budskap för varandras räkning. Jag får på riktigt nypa mig i armen för att tro på att jag har såna pärlor att umgås med, att uppleva allt det här med och att kalla mina vänner.”
”Ja. Det är viktigt och stort, det ni gör nu.”
”Ja, det känns verkligen så. Oavsett om det är för en människa, för fyra människor eller för hela världen. Det vet jag inte. Men det känns viktigt oavsett.”

”En av mina vänner ställde en fråga till mig efteråt som jag fick fundera över. ”Behöver själen utvecklas?” Jag fick en känsla av att du hade svarat på det nån gång förut och jag kände som att jag ungefär hade svaret. Jag letade lite här i bloggen och hittade lite ställen där det ungefär, men inte riktigt, handlade om det. Det handlade om karma och reinkarnation och meningen med livet. Men kanske inget svar direkt på just den frågan. Så nu ville jag ställa den rakt till dig.
Hur är det, utvecklas själen, eller är själen redan perfekt? Behöver den inte utvecklas?”
”Du kommer ihåg att jag visade dig förut hur det såg ut med den ursprungliga separationen mellan gud och själen?”
”Ja, jag kommer aldrig glömma den bilden du gav mig av när själen (det kändes som min själ) skiljdes åt från dig. Jag upplevde det som en ömsesidig kärleksgåva och på samma sätt ett slags offer. Vi visste båda att det skulle göra ont, men vi gjorde det av kärlek till varandra.”
”Ja. Det är ett träffande sätt att se det på.”
”Och anledningen till den första separationen, kan du förklara den igen?”
”Jag ville uppleva att vara gud. Jag ville dela det med någon. Men det fanns ingen annan.”
”Var du ensam, gud?”
”Jag var allt som finns.”
”Jag förstår.”
”Jag ville uppleva mig själv. Jag ville uppleva det som är kärleken, jag. Och jag ville dela upplevelsen. För att dela upplevelsen och för att uppleva något alls behövde jag ha något och någon att kunna relatera till. Jag behövde ha relationer. Därför skapade jag upplevelsen av separation, den första illusionen – guds dröm, om du så vill. Men det är mer än en dröm och mer än en illusion. Era ord passar inte. De kan inte beskriva den totala magin i det som vi upplever tillsammans. Jag som hade den ursprungliga tanken om att skapa, ni som gick med på att vara upplevelsen av det skapade. Det är vår gemensamma kärleksgåva till varandra. Det finns inget som är mer heligt än att dela. Genom delandet upplever vi helheten. Genom delandet är vi hela. Och det finns inget annat sätt att vara hel än att dela helheten med allt och alla som är. Det är då du verkligen återvänder till gud – när du litar helt och fullt på att du är hel, att separationen inte finns – och när du delar det med allt och alla och därigenom demonstrerar att du är hel och allt med alltet. Då finns ingen illusion mer. Då är vi hela igen, både i upplevelse och i verkligheten.”
”Oj, så stort och fint. Mitt huvud känns som det blir en stor, varm energiboll när jag tar emot dina ord. Och de känns sanna i mitt hjärta. Tack för att du… delar dem med mig.
Men hur var det nu med själen då? Om det gick till såhär som du säger, att själen ”gick med på” att separeras från dig, att vi gjorde det som en ömsesidig kärleksgåva, behöver då själen utvecklas?”
”Själen är ju i verkligheten en del av mig. Inget som är en del av mig behöver utvecklas, för det är redan fullkomligt och helt. Men jag har också sagt att universum handlar om utveckling, att det är universums mål. Det är viktigt att vi skiljer på illusionen, ”guds dröm” här, och vad som är verkligt på riktigt på riktigt. Som i verkligen verkligt, när alla illusioner och alla slöjor slutligen har fallit. I den verkligaste verkligheten finns inte ens några själar längre, då har vi gått upp i total förening. Men så länge vi vill uppleva relationen och delandet, ja även separationen, så kan vi tala om enskilda själar och vi kan tala om universums utveckling.
I universum, ja i alla multiversa för den delen, förekommer (eller snarare upplevs) en enorm mängd av olika stadier. Man kan kalla dem för utvecklingsstadier. Och olika grad av separation, olika grad av förståelsen av sanningen och olika upplevelse av delandet, helheten med gud och ens plats och uppgift i skapelsen. En av de allra starkaste upplevelser av separation som finns är faktiskt att vara reinkarnerad som människa på jorden. Ja, det är verkligen ett enormt åtagande ni har givit er in på och beundran för det är stor från många i ert universum. Minnet av gemenskapen med gud är väldigt långt från er som människor på jorden och det är en väldigt tjock slöja som döljer det minnet. Det krävs väldigt stor tillit i er upplevda verklighet för att tro på att något annat än separationen kan vara sant. Nu pratar jag generellt för människosläktet. Självklart skiljer sig upplevelsen stort åt mellan olika människor. Men vad jag beskriver är, kan vi säga, grundpremissen för att reinkarneras som människa.
Behöver ni människor utvecklas? Behöver era själar utvecklas?
Det som allt i alla multiversa längtar och strävar efter, det är att återförenas med gud. Att återuppleva enheten och helheten. Det är också vad gud längtar efter, att återförenas med er. Det är vår gemensamma strävan i vår dans, i vår lek, i vår dröm. Vår dröm som är så oändligt mycket större och mer magnifik än ni någonsin kan göra er en bild av.
För att återförenas med gud måste ni inte utvecklas, ni måste minnas. Ni måste skala bort allt det från er som inte är av gud, det som inte är enhet. På vissa sätt kanske det skulle kunna kallas utveckling, men det är snarare ”avveckling”. Ni tar bort allt annat och kvar är bara enhet. Bara gud. Det är det slutgiltiga ”målet”, den stora festen i resans slut.
Det som du kallar utveckling skulle kanske kunna beskrivas som att ”komma vidare” och på det sättet kan man säga att en själ (fast den i grunden är perfekt) måste utvecklas. Inget som finns i denna livets dans kan stå still, det är emot själva grundregeln för dansen. Alltså kan inte en själ heller stå still. Den vill dansa hem till gud. Det är själens ”utveckling” – att genom dansen och leken fullt ut minnas och uppleva vem själen verkligen är – en oskiljaktig del av mig.”
”Vilken fantastisk liknelse! Den tar jag med mig som bild i mitt huvud. Jag är en själ som dansar hem till gud.”
”Och blommorna som du plockar på vägen i din dans, dem tar du med hem till mig. Så får vi njuta av dem tillsammans.”

Om karma (igen)

”Jag har funderat på en sak vi pratade om i ett samtal för ganska länge sen, när vi pratade om karma första gången. Om jag har förstått det rätt med hur vår kommunikation funkar, så använder du begrepp och ord till stor del som jag uppfattar dem? Och jag uppfattar karma som, typ, balans, att saker jämnar ut sig i slutändan. Men den gången sa du att universum inte var intresserat av balans, utan av utveckling. Men blir inte det balans i slutändan då?”
”Nej, jag skulle inte använda ordet balans för det du menar. Du uppfattar ordet balans som att något blir utslätat och tillrättat och det handlar det verklighet inte om.”
”Men om man, som du sa den gången, vill uppleva alla sidor av något och se alla perspektiv – innebär inte det att det uppstår balans? Blir inte det resultatet?”
”Ordet balans är inte vad som beskriver det bäst. Det handlar mer om helhet. Att uppleva alltihop, alla sidor, se alla perspektiv, det leder till helhet. Visst kan man hävda att när helhet är uppnått och upplevt, då råder ett tillstånd av balans. Men återigen är orden begränsande för att uttrycka det som verkligen är. När du och jag pratar vill jag hitta de ord som har mest korrekt motsvarighet till det jag vill förmedla i ditt sinne. När någon annan läser våra dialoger kan det kanske vara förvirrande eller rent av en stötesten för dem, för det ordet motsvarar inte vad de uppfattar i sitt sinne. Därför är alltid den personliga, ordlösa kommunikationen den renaste formen av kommunikation med mig.”
”Men det här med karma då, är det inte nödvändigt att få igen det man har gjort? Att den energi man sänt ut blir just balanserad av en annan, ”motpolsenergi”? Och visst har du sagt till mig att man kan balansera en viss sorts känsla med en känsla som är motpolen till den första känslan. Är inte det ett balanserande då?”
”Nu rör vi oss som sagt i territorier där språket riskerar att sätta käppar i hjulet för er. Det är inte ”nödvändigt”, som du uttrycker det, att en energi (tankar, handlingar) du sänder ut måste balanseras med en motsatt energi (tanke, handling). All energi som du sänder ut, allt du gjort, allt du missförstått, det kan upphävas, förlikas eller förlåtas av – just det – förlåtelse eller ”nåd”. Det är inte nödvändigt att du ska uppleva motpolen för att det du du kanske vill beskriva som karma ska lösa upp sig. Men det är själva existensens utgångspunkt, kan vi säga, att den vill uppleva allt, det är själva grunden för existensen. Du – och jag genom dig – vill inte bara uppleva blått och lila när det finns så många färger på spektrumet. Vi vill inte bara uppleva två toner när det finns flera. Vi vill inte bara känna det hårda när det finns mjukt. Och så vidare och så vidare. Vi vill uppleva allt. Vi vill uppleva helheten. För det är det slutliga målet – att uppleva och skapa den oändliga helhet som är Gud – allt som är. Och att expandera Gud genom nya upplevelser som aldrig har upplevts förut. Så det som du tänker dig som balans skulle jag – för ditt sinne – kalla helhet. Och det som du tänker dig som karma skulle jag kalla ”uppleva allt”, eller i fallet av förlåtelse och nåd ”förstå allt”, då man blir visad, utan att behöva uppleva det personligen, och får samma förståelse därigenom.”
”Tack för förklaringen. Ja, det är svårt med ord. Ibland kan jag haka upp mig på saker och gå och fundera på dem hur länge som helst. Sen kan någon säga det på ett nytt sätt som får mig att inse att det de sa var ju precis samma sak som det som jag bara kallade något annat. Att man missförstår någon för att man använder ett annat vokabulär. Det måste vara mycket enklare att kommunicera med känslor, eller vad ska man kalla det som du kommunicerar utan ord? ”Direkt förståelse”? Jag tänker på engelska nu i mitt huvud, typ ”instant understanding”. Att begreppet kommuniceras direkt, utan att det behöver förklaras eller sättas ord på.”
”Ja, så kommunicerar jag. Inget dumt uttryck, för att använda ord. Direkt förståelse. Jag vill förtydliga att över huvud taget när ni pratar om begreppet karma så fokuserar ni alldeles för ofta på uppdelningen ”gott” och ”ont” – att det är ”onda” handlingar som ska uppvägas med ”goda” handlingar. Men återigen säger jag att det är helheten som ni vill åt i detta ni kallar karma. Ni vill se och uppleva alla sidor och alla aspekter. Det kan lika gärna vara ”bekvämt” och ”obekvämt”, stark och svag, rik och fattig, mäktig och maktlös, frisk och sjuk. Detta att uppleva allt här på jorden är vad vissa kallar karma-hjulet. Och om ni vill komma ifrån det eller slippa uppleva vissa aspekter av det, vissa aspekter av allt som finns att uppleva här, då kan ni göra det genom nåden – den plötsliga insikten eller upplysningen. Nåd heter ju gratia på latin – något man får gratis, alltså. Utan att ha ”förtjänat” det. Den kan ni få om ni uppriktigt ber om det eller om ert högre jag ser att det är bra tid för er att gå vidare från det ni upplever.
Det är något du själv kan tänka på under dagen – finns det något du kan ge någon i din närhet gratis? Något du kan bjuda på? Kan du ge något gratis, ovillkorligt? Finns det någon eller något du kan förlåta gratis, ovillkorligt? Kan du ge någon ovillkorlig kärlek? När du gör det släpper du undan för undan det greppet som både din egen och andras karma har, om du vill använda det ordet. Varje gång du närmar dig ovillkorlig kärlek så går du ifrån karma. För det är vad ni är här för att göra och för att komma fram till – ovillkorlig kärlek. När ni lever helt i det har ni släppt taget om allt som binder er hit och ni brukar då inte se någon anledning att komma tillbaka som människor på jorden.”
”Oj, så intressant och fint. Det låter som ett stort och långsiktigt jobb ändå, att alltid leva i ovillkorlig kärlek. Men jag tänker vara tålmodig med mig själv och glädjas åt varje gång jag väljer kärlek.”
”För varje gång du gör det så växer din kärlek och det blir lättare att välja den. Och tänk också på att varje val du gör påverkar dem omkring dig och gör deras resa mot kärleken så mycket lättare. Ni är aldrig bara en person här. Ni gör allt detta tillsammans. Tack för allt ni gör. Jag älskar er alltid oändligt och är alltid med er.”

Om att påverka, inte döma vägen och om sätt att lära.

”Tack för vägen du har fört in mig på nu. Jag känner det att jag har fått en sån nytändning, en ny inriktning och målmedvetenhet.”
”Jag är glad att du är glad över vägen du går. Och jag tackar dig för att du vill komma med mig. Till mig.”
”Samtidigt som jag säger det här om målinriktning så känner jag tvivlaren i mig som inte tycker att jag har åstadkommit någonting tidigare, så varför skulle jag göra det nu?”
”Jag tror bestämt att vi har behandlat ämnet ”att åstadkomma” tidigare. Vad menar du med att åstadkomma? Och vad tror du att jag menar?”
”Jag menar att ha påverkat människor på ett betydelsefullt vis, det är nog så jag skulle beskriva min mening av ”att åstadkomma något”.”
”Och hur tror du att jag definierar ”att åstadkomma”?”
”Berätta.”
”Att ha påverkat dig själv på ett betydelsefullt vis. Och om du nu skulle vilja påverka andra på ett betydelsefullt vis så lovar jag att det är det enda sättet att göra det – att börja med att påverka dig själv. Du kan inte föra ut något som du inte själv har i dig.”
”Det känns inte som att jag har påverkat speciellt många med det jag har gjort hittills, då. Mitt jobb känns inte viktigt för mig, men jag ägnar så många timmar av mitt liv åt det. De gånger jag förmedlat dina ord till andra eller delat med mig på annat sätt av det vi pratar om här, det känns som att de få timmar jag ägnat åt det har varit viktigare än allt jag gjort hittills i mitt yrkesliv.”
”Och hur har du kommit hit? Hur har du lyckats förmedla de här viktiga insikterna till andra. De här viktiga känslorna som du delat med dig av?”
”Jag har, åtminstone i perioder, fokuserat på dig. Ägnat tid till att lära känna dig, lära känna dig och mig och utforskat vårt förhållande till varandra. Ja, jobbat på vårt förhållande, eller du kanske skulle kalla det ”återupptäckt” vårt förhållande.”
”Är dina år bortkastade då, tycker du?”
”Jag tycker att jag skulle varit ärligare och modigare från början och gjort det tidigare, snabbare och mer helhjärtat. Och inte ägnat så mycket tid åt sånt som jag inte tycker är viktigt.”
”Det är såklart alltid ett val du kan göra. Du kan göra det valet nu. Men fördöm eller bedöm inte din process. Ingenting är förgäves. Jag försäkrar dig att allt är som det ska vara. Din väg är ingen annans väg. Jämför dig inte med någon. Inte med någon. Jag vill att du verkligen hör att jag säger det. Jämför inte dig själv med någon annan och jämför inte någon annan med dig, för du kan aldrig bedöma någon annans process, eller för den delen din egen. Så lägg din och alla andras vägar i guds händer och lita på att de är i goda händer. De bästa händer.
Det finns bara en sak du behöver tänka på: vad vill jag göra härnäst?”
”Ok. Då vill jag härnäst lita på dig och följa dig. Jag vill vara sann. Sann mot mig själv och dig. Du är sanningen jag känner i hela min själ och mitt hjärta.”
Jag känner det verkligen otroligt starkt fysiskt när jag säger det. Hela kroppen fylls av en värme som strålar ut från mitten av mig, vid hjärtat. ”Vågar du det?”
”Det är verkligen mitt mål. Kanske ska man inte säga att man ”försöker”, för det är väl att delvis ge upp från början? Men jag säger att det är mitt mål att våga.”
”Jag längtar efter dig. Och jag väntar på dig. På er alla, att ni ska komma hem till mig igen. Vilken fest det kommer bli!”
”Vet du, du är verkligen den bästa läraren! Ibland när jag läser vad stora tänkare skrivit, eller upptäcker såna som har djup andlig insikt så känner jag mig som en sån fruktansvärt obildad novis. Det har jag ju sagt förut. Men det blir tydligare och tydligare för mig ju fler texter jag läser och ju fler lärare jag upptäcker. Hur banala mina tankar är ibland jämfört med deras välformulerade och välerfarna. Men å andra sidan så har du också sagt att alla röster behövs, så jag litar på det och att mina ord kommer nå dem som kan bli hjälpa av just mitt sätt att ställa frågor och tar steg vidare på sin egen väg tack vare dem.
Men din metod för mig på senaste tiden – jag tycker den är lysande! Jag har ju börjat läsa A Course in Miracles igen och gå igenom lektionerna där. Första gången jag började läsa den hade jag inte haft så många och tydliga samtal med dig och du hade inte visat mig tydlig på olika situationer och funktioner i livet. Nu när jag läser det igen så blir allt jag läser så mycket tydligare. Jag förstår det på ett helt annat sätt, det får liksom substans för mig. Men fortfarande kan det vara lite för abstrakt och svårgripbart ibland. Men då leder du mig till en situation i livet då jag får se det själv, som jag precis läst om, eller så visar du mig ett program eller låter mig höra en podd som handlar om precis samma sak, fast uttryckt på ett annat sätt. Eller så förklarar du det igen för mig när vi pratar. Det är ett så bra sätt att lära, det här att få samma budskap på olika sätt!
Apropå det – du fick mig verkligen att inse något häromdagen. Jag har ju hört att det man irriterar sig på hos andra, eller det man blir arg och provocerad av, det är sånt man inte tycker om eller vill kännas vid hos sig själv.”
”Ja.”
”Jag har funderat över varför jag blir arg på mina två döttrar ibland. Nästan alltid i samma situationer och på grund av samma beteenden, fast helt olika hos den ena och den andra. Och häromdan insåg jag vilka beteenden det handlar om för mig. Det är lathet och bekvämlighet hos den ena och en känsla av att vara ett offer och en tendens till svartsyn hos den andra. Det var en insikt som drabbade mig rätt hårt. Det är ju verkligen egenskaper hos mig själv. Egenskaper jag inte tycker om och som jag då inte önskar att mina barn ska ha eller ha fått ärva. Och så tror jag att jag blir extra arg eller ledsen för att de uppvisar de här egenskaperna, när jag liksom hoppats att de skulle bli bättre versioner av mig, med bara mina goda egenskaper…”
”Ja. Det är bra insikter, allt. Men jag skulle återigen uppmuntra dig att inte döma eller bedöma. Inte heller egenskaper som ”goda” eller ”dåliga”. Utan lathet skulle ni inte kunna uppleva motsatsen till lathet. Och vem bestämmer att motsatsen till lathet är något gott? Och för vem är det gott? Återigen, ha tillit. Men det skadar inte att reflektera över varför vissa beteenden provocerar dig och varför du ser andra som positiva.”
”Tack för dina kloka ord. Jag tar dem till mig. Jag tänker ofta på hur jag är med barnen och hur jag relaterar till dem. Inte för att vi har några stora konflikter eller att jag tycker jag gör några allvarliga fel, men jag vill gärna ha din infallsvinkel på hur jag gör klokast i relationen till dem. Jag tänker på nu senast idag, när jag blev ganska irriterad på sexåringen som återigen skulle ha bästa platsen i soffan och blev arg och ledsen när hon inte fick det. Då blev jag arg på att hon inte var mer givmild och tänkte på oss andra. Men framförallt på att hon tyckte så synd om sig själv när hon inte fick som hon ville. Jag kände mig tvungen att säga både en och två gånger att det inte var synd om henne eller att jag inte tyckte synd om henne. Sen funderade jag efteråt på om det var fel av mig att visa att hon inte får ha upplevelsen “tycka synd om sig själv”. Jag var ju egentligen mer arg på att hon tyckte synd om sig själv än på att hon inte ville dela med sig av platsen. Vad tycker du om mitt agerande där? Skulle jag ha gjort någon annorlunda som varit mer konstruktivt?”
”Hon är väldigt känslig för att ta till sig ”sätt att vara” och anpassa sig till vad hon uppfattar att ni tycker är accepterat beteende. Med henne är det risk att ni skapar ett beteende som inte kommer naturligt från henne själv och som hon inte förstår. Ett beteende som hon egentligen gissar sig till eller efterapar. Därför vore det mer konstruktivt att tydligt förklara varför det inte är ”bra”, enligt er mening, att hon alltid får sin vilja igenom eller får den bästa platsen. Genom skuldkänslor kan en förälder manipulera sitt barn till ett ”önskvärt” beteende, men skuldkänslor är aldrig, aldrig konstruktiva eller av godo för barnets utveckling och hon har lätt att få skuldkänslor, särskilt när hon inte förstår, utan bara uppfattar känslan av er ilska.”
”Det låter ju bra och vettigt, men hon tycker verkligen inte om att prata om såna här saker – att vi ska diskutera vidare eller reda ut varför vi blev osams.”
”Nej, men det får hon ta, för hon behöver träna på det. Du gör henne en tjänst för framtiden när du tar de samtalen och propsar på dem. Hon behöver verkligen förstå orsaker och då måste hon både lyssna och tala om dem. När hon säger att hon inte vill prata, då har hon redan valt skuldkänslan och accepterat den. Hon blir störd i sitt avslut av situationen, som hon ser det. Hon har redan accepterat rollen som den skyldiga och du kommer och krånglar till det. Men det ska du göra. Krångla till det och prata om hur det känns för olika människor med olika perspektiv på situationen. Det gör också dig som förälder mer komplex och mer mänsklig. Även det kan kännas ”krångligt” för henne, men det är en tjänst du gör henne att hon lär sig det nu, snarare än senare.”
”Tack. Jag inser ju att jag får fokusera på helt olika områden för mina två barn. De är verkligen olika! Det märkte jag så fort de kom ut, vilken personlighet de hade. Jag fick nästan en chock när vår andra tjej kom, att hon hade ett helt annat slags energi än vårt första barn. Men jag litar på att de är de perfekta medlemmarna i vår familj, att vi har valt att vara tillsammans här som precis de vi är nu. Och jag är tacksam mot dig för vägledningen. Allt du säger låter vettigt och sant. Alla borde ha gud som sin psykoterapeut!”

Om karma

Samtal med gud 2019-04-01

”Hej”
”Hej”
Gud ger mig en skjuts av kärlek som får mig att spricka upp i ett stort leende.
”Hur känns det här då?”
”Haha, bra. Det känns bra. Det känns så skönt att få vara ordentligt med dig igen. Att ha tid, lugn och ro och få vara ostörd med dig igen.”
”Du, det är något jag har funderat över en hel del på sista tiden. Det har kommit upp i olika samtal och diskussioner och det… skaver liksom för mig. Så nu vill jag fråga dig om vi kan reda ut det?
Finns karma alls och hur funkar det i så fall?”
”Det beror på vad du menar med karma. Det finns en kraft och en motkraft. En energi och en kontraenergi.”
”Men finns den kraften på ett sätt som gör att tidigare liv kan påverka mitt nuvarande liv? ”
”All tid är ju samtidigt. Alla liv är samtidigt. All energi är samtidig.”
”Men kan saker vi gjort i tidigare liv påverka oss på ett sätt som vi inte är medvetna om i våra nuvarande liv? Det är nog det som stör mig mest, att det skulle vara saker som är helt utanför mitt medvetande, som jag inte kan påverka.”
”Det beror på hur ni ser på det. Att ni ska få ”sona” eller ”betala en skuld” från ett tidigare liv skulle vissa kunna uppfatta det som. Men existensen handlar inte om brott och straff. Inte ens om balans, som jag nämnde förut när Sonja frågade mig om karma. Det är inte för att få balans som karma existerar, det är inget som ska ”jämna ut sig” eller “rättvisa som ska skipas”. Existensen handlar om utveckling! Och karma är processen i den här utvecklingen. Det som man skulle kunna kalla ”påverkan från ett tidigare liv” eller att ”ha en karmisk skuld” är i själva verket att ni vill utforska. Ni vill utforska varje aspekt av vad det är att vara människa. Det handlar inte om ”goda” och ”onda” gärningar, utan att ni vill utforska och uppleva allt. Och då kan kan det självklart bli så att ni ett liv har varit ”förövare” av något och att ni i ett senare liv vill uppleva aspekten ”offer” för detsamma. Men det handlar inte om skuld, utan om utforskande. Och det är en del av processen som ni vill uppleva. Den heliga processen.”
”Tack för förklaringen. En annan sak som jag ibland fastnar i, om man skulle tro på karma. Eller om det inte är karma då. Men det här att man valt sin livssituation. Om man man “valt” att vara en prostituerad liten flicka på en bordell i Nepal, till exempel, ska man låta folk vara kvar i sin livssituation då? Ska man låta bli att hjälpa dem ur den, om de har valt att uppleva den?”
”Självklart ska du hjälpa dina medmänniskor. Det har vi pratat om förut också, bland annat när du frågade om lidande. Och Sonja besvarade det bra när ni pratade om det igår. När du hjälper en annan människa är det en del av er gemensamma process. Då utför ni det som livet verkligen handlar om – ni visar vad kärlek är. Kärlek är den kraft som genomtränger allt och har förmågan att spränga alla processer och system. Det är verkligen en sanning att kärleken är starkast av allt! Och när ni visar det i världen visar ni den mest grundläggande gudomliga sanningen. Och ingenting ni kan uppleva i livet är viktigare än det. Så svaret är återigen: JA. Självklart ska du hjälpa en medmänniska som lider. Av och med kärlek ska du hjälpa henne.”

”Vet du, på sista tiden tycker jag att jag är mycket tryggare i mig själv. Eller är det i dig? Känns som att jag har svårt att skilja på oss nuförtiden… Men det jag menar är att när andra kommer med åsikter eller teorier eller har läst saker i böcker, som kanske låter vederhäftiga eller har många anhängare, så känner jag snabbt vad som är sant för mig och jag börjar liksom inte vela, som jag nog skulle gjort tidigare. Eller känna att vilket som helst av det skulle kunna vara sant. Jag känner vad som är sant i mig och jag känner mig så himla trygg i det, på ett sätt som känns ganska nytt för mig. Och det är nog alltid i samklang med det du skulle säga, men jag behöver knappt fråga längre vad du skulle säga, för jag känner det redan. Fast jag kanske inte kan formulera och reda ut varför, som du kan. Men jag känner det. Vet du vad jag menar?”
”Jag vet vad du menar och jag känner att du är uppriktigt glad över det.”
”Ja. Ja, det känns väldigt skönt och befriande. Befriande för att jag inte behöver följa någon tro eller tro på någon auktoritet utanför mitt eget inre.”

”Vad tycker du om det här med Reiki-healingen då? Nu gick jag ju en första kurs i helgen som var.”
”Vad jag tycker? Att det är bra? Är det vad du vill höra?”
”Haha, jag vet ju att du inte gillar att uttrycka dig med ”bra” eller ”dåligt”. Men vad tycker du – är det ett bra steg för mig att ta?”
”Haha, är det ens en fråga? Har vi inte redan gått igenom allt det här? Sa du inte precis nu att du börjat lita på dig själv?”
“Jamen det var du som fick in mig på hela det här spåret, så nu håller jag dig ansvarig. Det var du som visade mig energifälten som finns runt kroppen och tipsade mig om att läsa om chakran. Och sen ledde det vidare till reiki-healing. Det finns inga förbehåll då, inget ont man kan göra med det eller så?”
”Det har vi ju redan rett ut. Och du googlar ju och letar bevis hela tiden. Finns det nåt kvar som du inte kollat upp? Är det för din egen skull eller för andras skull som du vill ha bevis på att healing funkar och inte skadar?”
”Hmm, det måste jag fundera lite på. Är det för min egen skull eller för andras?…
Jag tror att det är mest för andras skull, för jag tror ju på att det fungerar och inte skadar om man väljer att kanalisera kärlek, utan att lägga in sitt ego eller sin egen vilja i det man förmedlar. Men jag skulle vilja kunna hänvisa till forskningsresultat för att det inte ska uppfattas som rent hittepå eller önsketänkande. För att man skulle kunna ha en annan diskussion om det än bara jag tror/tror inte på det. Att man kunde diskutera energi på ett vetenskapligt sätt.”
”Det kan du söka vidare på om du vill ha den diskussionen. Men var inte för mycket uppe i ditt huvud och lägg inte för mycket energi på det intellektuella. Om du har valt att göra detta, då ska du göra det. Gå och ge av denna energi med kärlek.”
”Ok, ok. Jag gör så då.”
”Ja, kör bara!”

Beskriv vad kärleken är

Samtal med gud 2029-02-15

Gud är petig med hur jag sitta ikväll. Jag sätter mig lite halvrakt i sängen, men gud vill att jag ska sätta mig med benen i kors och ta in fötterna mer under baken till. Jag är lite motsträvig, för jag är verkligen ingen vig person och har alltid tyckt att skräddarställning är väldigt obekvämt och ansträngande. att sitta i Men till slut hamnar jag i en ställning som faktiskt känns väldigt bra. Den känns inte obekväm, utan avslappnad men samtidigt kraftfull på något sätt.

Jag tänker på det som hänt de senaste dagarna. De härliga möten och samtal som jag har haft med mina vänner. Hur en av mina vänner stod inför ett stort val i livet och kände stor ledsenhet inför det. Hon frågade om råd av gud genom mig och svaret hon fick var väldigt tydligt. Sen hände saker väldigt snabbt och faktiskt som gud hade sagt. Vi var nog alla lite chockade. I alla fall jag, som fast jag haft de här samtalen länge och fast jag fått andra ”bevis” ändå har ett stort tvivel i mig om allt det här verkligen kan vara på riktigt. Mina vänner underar hur jag fortfarande kan tvivla. Men nu känner jag mig mer övertygad än nånsin. Jag misstänker att den här ”hjälpen” från gud till min vän var en minst lika stor hjälp till mig. Fast jag nästan skäms lite att det ska behövas bevis för att jag ska tro, så är jag ändå mycket mer tacksam än skamsen över det. 

”Hej. Alltså, TACK för det du gjort de senaste dagarna! Du har gjort flera saker som verkligen har stärkt min tro på dig. Stärkt min tro på att du är på riktigt. På att vi är på riktigt. På att det här är på riktigt. Och vet du vad som är det bästa med att jag faktiskt vågar tro på det?”
”Berätta.”
”Det bästa är att om allt det här är på riktigt, om allt du säger är sant, då innebär det att den här världen som vi lever i är magisk, att allt är besjälat, att allt har en mening. Det är ju det man drömmer om som barn, men de flesta nog dömer ut när de blir vuxna. Och nu känner jag att jag vågar tro på det! Det är ju ta mig fan – nej, ”ta mig gud” – helt, helt underbart! ”
”Ja, det ÄR underbart. För NI är underbara. Alla ni är fantastiska, älskansvärda själar.
Och här är mitt budskap till er, älskansvärda själar: Ta hand om varandra. Det är mitt budskap till er. Ta hand om varandra.
Älska varandra. Se varandras storhet. Se storheten i dig själv genom att se den i den andre. Och se mig i dig själv, för du är en en del av mig. Ni är alla en del av mig. Och det som är en del av gud kan inte vara annat än stort, underbart, vackert, perfekt!”
”Du gör min värld perfekt. Perfekt. Jag kan inte se hur jag kan be dig om något mer.”
”Genom att se din värld som perfekt så gör du den perfekt. Genom att öppna dig för mig kan du se med mina ögon. Då ser du kärleken. Du ser med kärlek.”
”Vad är egentligen kärleken? Kan du definiera den?”
”Kärleken är allt som är. När du ser det så ser du sanningen. När du ser det så förstår du hur illusionen fungerar. Ja, den här världen är en illusion. Många har sagt det och många andra har fördömt den tanken. Men att den här världen är en illusion betyder inte att den inte har en viktig roll att spela eller att ni inte ska förhålla er till den. Ni har skapat illusionen för att kunna uppleva vissa saker. Så välsigna illusionen och dess underbara funktion. Men när ni kan se vad som är kärlek och vad som är illusion, då kan ni se med sanna, kärleksfulla ögon. Kärleken är allt som är. Det som ni uppfattar som ondskefullt och kärlekslöst existerar ju också, i ert medvetande. Men det är en del av illusionen som är skapad för att påminna er om kärlekens verkliga kvalitet och värde. Och när ni kan skilja på illusionens uppgift och kärlekens sanning, som alltid ligger där bakom, då ser ni existensen som den verkligen är.”
”Men kunde du beskriva kärleken? Nu sa du bara att den är allt som är.”
”Hur beskriver man allt som är? Det var precis det jag ville förklara. Det är en del av illusionens uppgift – att beskriva vad kärleken är. Det är själva din uppgift på jorden: att beskriva vad kärleken är! För varje liten upptäckt du gör, för varje konstverk du skapar, för varje klokt och vänligt ord, för varje sång, för varje kärlekshandling, så beskriver du vad kärleken är. Även om du får motstånd, hat, hårda ord och våldshandlingar emot dig. Ja, framför allt om du får det, så kan du beskriva vad kärleken är. Det, min älskade vän, är din uppgift, inte min. Beskriv vad kärleken är.”
”Det låter som att jag ska skriva en biografi över dig då.”
”Det är ingen dum tolkning – ”mitt liv på jorden: en biografi över gud och kärleken”. Sämre målsättning kan man ha med sitt liv.”
”Oj. Ja, verkligen. Och här har jag trott att jag aldrig haft någon målsättning med mitt liv…”
”Du ser.”
”Ser. Ja, det var ju just ordet du använde. Jag ser. Ja, precis så känns det i mina bästa stunder. Åh, vad jag önskar att mina bästa stunder ska bli ett permanent tillstånd!”
”Då får du fortsätta att se. Fortsätta att vara öppen. Öppen för sanningen och öppen för mig. För det finns inget som är sant som inte är jag.”
”Tack. Tack för att jag får dela det här med dig. Och med andra. Vilken resa vi gör tillsammans!”
”Jag älskar dig.”
”Jag känner mig alldeles varm i hjärtat. Tack. Jag älskar dig.”

Om att leva i tacksamhet och kärlek

Samtal med gud 2018-12-05

”Hej. Idag vill jag bara tacka för allt! Alltså, det finns så mycket som jag vill tacka för att jag inte vet var jag ska börja. 
Tack för alla nya insikter. Tack för att du har lett mig hit. Tack för att jag får leva i din kärlek. Jag känner att jag mer och mer, längre stunder verkligen kan leva i kärlek och att jag snabbare kan ta mig tillbaka dit om jag halkat bort. Det känns verkligen fantastiskt och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad! Jag har ju fortfarande rädslor att tampas med, men allt känns så mycket enklare och jag känner mig mer kärleksfull och avslappnad för det mesta. Och tack för att jag får dela detta med andra människor! Jag blev så glad att träffa och prata med min vän ikväll, som verkligen har tagit till sig vad du säger. Återigen kände jag mig uppfylld av kärlek.”
”Om du tar din glädje och tiofaldigar den så har du min glädje över vad ni gör nu.”
”Haha, du ska alltid vara värst!”
”Ja, jag är ju gud. Det är liksom min grej.”

”Det var mycket jag pratade med min vän om ikväll, som jag skulle vilja skriva om i bloggen. Men jag behöver ju inte berätta det för dig, för du vet det ju redan.”
”Berätta på du, så lyssnar jag.”
”Ja, det handlar ju återigen om sånt jag är så tacksam för. Jag ser saker med nya ögon nu, mer och mer. Hör saker med nya öron. Saker och personer jag sett förut ser jag på ett helt nytt sätt, när jag ser dem ut ditt perspektiv. Och precis samma sak reflekterade min vän ju över. Hon upplevde det också. Sånger jag sjungit tusen gånger förut upptäcker jag först nu vilket budskap de har. Jag hör det för första gången!”
”Ja. För att du är redo att höra det nu. Det är där du är nu i din utveckling. Men jag vill påminna dig att inte döma det stadium som du var i tidigare. Utan det steget hade du inte kommit hit. De tidigare stadierna var alla perfekta steg i din utveckling. Detsamma gäller alla andras utveckling och de stadier de befinner sig i just nu. Döm och bedöm dem inte. Känn inte frustration eller ilska över att de inte ser eller hör det du ser och hör. De är i sina stadier av utveckling och du har inget ansvar för hur de tar emot det du säger. Det viktiga är att du säger din sanning. De som är redo att ta emot den kommer att ta emot den. De som inte är det är inte ditt ansvar och inte något du ska sörja över.”
”Ok. Tack för påminnelsen och insikten. 
Jag berättade om andra saker för min vän också. Att du hjälper mig med fysiska besvär till och med. Det har jag väl också tvekat att skriva om, för det har känts lite ”far out” och kanske inte lika relaterat till samtalen.”
”Berätta om det, du.”
”Till exempel när jag cyklat långt så började jag ju få ont i knät efter ett par mil. Det var samma sak flera gånger i rad under en period. Så när jag cyklade och tänkte på att det började göra ont, så kom du in i mitt huvud och tipsade om att jag höll benet i fel vinkel, att jag skulle knipa ihop benen mer och inte vinkla knät utåt. Jag testade att göra så och sen dess har jag inte haft ont i knät. 
Och sen började jag få ont i ryggen också, det kändes som den höll på att bli sned och jag hade alltid ont på samma ställe. Jag trodde nästan att jag höll på att utveckla något slags ”sympati-skolios”, eftersom 14-åringen utvecklat skolios. Men då berättade du att det var på grund av min hållning – att jag skjuter fram axlarna och inte håller ryggen rak och upprätt. Och att jag skjuter fram axlarna så för att jag upplever att jag ”skyddar” mig på det sättet. Jag gömmer mig inom mina axlar, så att säga. Så jag provade att gå och sitta mer rakryggat och att dra axlarna bakåt. Jag förstod vad du menade med att jag ”skyddade” mig, för det var en känsla av utsatthet och att jag exponerade mig som kom när jag ”rätade ut mig” på det här sättet. Det krävdes liksom mod av mig för att ha en sån öppen kroppshållning. Så det kunde jag spåra tillbaka till det där med rädsla igen. Det verkar vara väldigt mycket som har med rädsla att göra. Och det ryggonda försvann också!”
”Ja, många av era tillstånd av smärta och sjukdom går att ta bort, om ni hittar roten till det.”
”Jo. Jag tror dig. Samtidigt får jag en skamkänsla när jag skriver det här, att jag har haft såna pytte-hälsoproblem som jag tar upp. Samtidigt som jag vet om och känner så många som har verkliga, jättestora hälsoproblem, skador och sjukdomar. Jag känner mig som en idiot som säger ”jag hade lite ont i knät när jag cyklade och gud sa att jag skulle göra såhär, så gick det över. Har du tänkt på det, du som har cancer eller en CP-skada?”
”Jag förstår vad du menar. Men det förändrar inte sanningen i det jag sa ovan. Och inte heller det jag sa innan det, att du inte behöver ta ansvar för hur det du säger tas emot.”
”Jag känner mig ändå som en idiot. Och förresten var det du som sa det och inte jag.”
”Du behöver inte känna dig som en idiot. Men det är bra att komma ihåg att alla sanningar bör uttalas med kärlek som grund. Kärlek och medkänsla med den man säger det till. Medkänsla betyder inte att man funderar över och anpassar det man säger efter hur man tror att det kommer tas emot, utan att man ser och erkänner att mottagaren har en svår situation. Ibland behöver man inte uttala någon sanning alls i en sån situation, utan bara vara med personen i kärlek. Utgå från kärleken och försök att föreställa dig vad det mest kärleksfulla att göra just nu skulle vara. Ibland är det att tala. Ibland är det att vara tyst. Aldrig är det att ljuga.”
”Tack för förtydligandet. Då vill jag fortsätta lite på spåret med mitt ryggonda i relation till hållning. När vi har haft våra samtal har du ju varit rätt noga med just det här med hållningen, att jag ska sitta rakt med ryggen för att kunna ”linjera” bäst med dig och de energier jag vill åt. Och det har jag ju verkligen känt också, att jag tar emot dig och känslorna från dig mycket bättre i en sån ställning. Jag tycker det är helt fascinerande hur allt hänger ihop! Och jag ser fler och fler saker som hänger ihop. Så tack för det också!”

“Just det – apropå tack så ville jag tacka för tacksamheten! Saker och situationer som känns jobbiga för mig börjar jag se mer mening med. En del saker kan jag direkt se en mening med, vad de kan göra för min utveckling. Andra jobbiga upplevelser ser jag inte meningen med, men jag har börjat att vara tacksam för dem i förväg ändå. För att jag tror att de har en mening, fast det kanske kommer ta lång tid innan jag upptäcker den meningen.”
”Tacksamhet är ett utmärkt tillstånd att vara i. Och en fantastisk metod för att skapa den mening och verklighet man vill ha. Det du är tacksam över idag är din verklighet imorgon. Och det är inget talesätt. Det är en universell lag.”
”Fantastiskt.”

“En annan sak som jag pratat med mina vänner om på sista tiden, är ju just den här känslan jag har för det mesta nu. Friden och kärleken. Det låter så pretentiöst när jag skriver det! Men det är ju känslan jag har. Hur som helst, att leva så nu när jag har ett relativt enkelt liv och har ”mitt på det torra”, så att säga, det går ju bra. Men jag undrar över om jag skulle kunna behålla den känslan, vara i det medvetandet och hålla den kontakten med dig, om jag hamnade i en akut situation. Eller en hotfull situation där jag verkligen kände mig attackerad. Du ger mig ju små, små utmaningar åt det hållet hela tiden, upplever jag det som. Men det är ju situationer som många kanske inte ens skulle reagera över, men som känts jobbiga för mig genom åren. Vad skulle hända om jag fick en riktigt traumatisk händelse, om livet förändrades drastiskt? Och nej tack, se inte det här som en uppmaning nu! Jag vill INTE testa. Men jag undrar.”
”Du skulle klara det. Jag ger er inget mer än ni klarar och själva önskar på något plan.”
”Hm, det där med ”något plan” känns inte alltid så trösterikt, vet du. Det hjälper inte alltid här och nu. För det känns inte som det planet är här och nu.”
”Nej, jag förstår. Men det är det.”
”Ok. Men jag vill i alla fall inte testa. Kan vi vara överens om det?”
”Jag gör ingenting emot din vilja. Frågan är bara hur väl du känner din vilja.”
”Haha, det här känns som en diskussion jag inte kan vinna!”
”Det stämmer. För det handlar inte om att vinna.”
”Ok, ok. Hur som helst har jag ingen önskan att utforska den där frågan i min verklighet här och nu. Tack!
Så, nu fick jag avsluta med tacksamhet i alla fall.”
”Jag älskar dig, min vackraste dotter. Sov nu.”
”Ja, det ska jag göra. Kan du inte omsluta mig sådär härligt som du gjort de senaste nätterna? Det har känts som en omfamnande bommulsbubbla av kravlöshet och kärlek.”
”Känner du den nu?”
”Ja. Tack.”

Om mening i det man gör

Samtal med gud – svar på andras frågor 2018-11-29

En bekant bad mig ställa några frågor till gud som hon gärna ville ha svar på, bland annat om framtiden i sitt yrke som instrumentbyggare och meningen med det. Med hennes godkännande publicerar jag en del av frågorna och svaren.

“Hej, nu har jag några frågor att ställa för X räkning. Går det bra?”
“Din främsta uppgift är att hjälpa din vän att lita på sig själv. Jag vill att hon pratar med mig och lyssnar på mig. Men hon ska veta att jag finns i hennes inre och inte hos någon annan. Hon kan ta till sig budskap från andra håll, men måste lyssna djupt inne i sig själv för att avgöra vad som är sant. Det är lätt att man låter rädsla svara på det man hör. Rädsla som har funnits hos en länge är stark och det är lätt att tro att rädslan är den inre rösten som svarar med ”intuition”, när man känner att man snabbt får ett svar i huvudet om vad som är sant och falskt. Fråga dig istället vad kärleken skulle säga om detta. Vad är kärlekens åsikt om det? Om du svarar på en fråga med kärleken som utgångspunkt ger det alltid rätt resultat. Och med kärleken menar jag den kärlek som är du, det magiska och gudomliga i dig. Förväxla det inte med att göra saker för andra, i tron att du gör dem en tjänst, om du därmed upplever att du sviker dig själv. Då är inte kärleken utgångspunkten, fast man kan tro det.”

Fråga:
“Vad kommer fiolens form ifrån? Är det en spegel av den mänskliga kroppen?”

Svar:
“Nej, man kan inte säga att den speglar den mänskliga kroppen direkt. 
Allt i universum är energier. Och energier består av svängningar i harmonier. Ljudvågorna är kurvor och fiolen och många andra instrument har kurvor och bågar. Instrumentens kurvor är de som samspelar mest harmoniskt för det syfte de ska uppfylla. 
På det sättet kan man också likna dem vid människokroppen – att vissa kurvor är optimala för den tänkta funktionen. Men instrumentet är inte skapat för att efterlikna kroppen, utan ett resultat för den optimala harmonin och funktionen – på samma sätt som människokroppen är.”

Fråga:
“Var det menat att jag skulle ha stannat kvar på min förra arbetsplats?”

Svar:
“Det finns inget ”menat” i världen. Ni får alla en palett med färger i form av situationer och omständigheter i era liv. Vad ni sen målar med den paletten är upp till er. Du gör hela tiden val, varje dag, hela tiden. De valen skapar din verklighet och vem du är i den verkligheten. Men därför finns också möjligheten att hela tiden välja nytt och välja om! Älta inte det som varit. Gå in i morgondagen med lust, ödmjukhet, entusiasm och kärlek! Gör det du vill göra NU.”

Fråga:
“Jag läser en bok för att lära mer om tonernas/ klangens inverkan på människan. Är den en bra källa? Teorierna är relativt komplicerade tycker jag, Behöver det vara så komplicerat?”

Svar:
“Jag är glad att du vill lära dig mer om tonernas och vibrationernas inverkan på människan! Där finns så mycket härligt att veta. 
Man kan säga att det både är komplicerat och enkelt. Vibrationer och toner är något väldigt fundamentalt i hela existensen, i hela universum och för er som människor. Det kanske inte är någon nyhet för dig att minsta partikel av allt som ingår i skapelsen vibrerar? Och musikens inverkan på människan kan knappast någon förneka. Det är som sagt väldigt grundläggande. 
Det grundläggande skulle man ju då kunna säga är just enkelt. Men det innebär inte att det inte finns oändligt mycket att veta och att lära sig om detta grundläggande och alla dess uttryck i världen. 
I boken du läser finns många bra insikter. Men jag skulle råda dig att inte bara gå till en källa i det här fallet. Läs andra böcker med liknande inriktning, eller med mer inriktning på energier, harmonier och flöden. Det du läser i varje bok, där du känner en samklang i ditt hjärta med det du läser, kommer du känna igen som din sanning. Och ju mer du läser, desto mer kommer du att känna igen mönster och se samma sak uttryckt på olika sätt. Då kommer du att komma fram till DIN sanning om detta och därigenom skapa den instrumentbyggare och musikutövare som du vill vara. Och det är just det som är det viktiga.”

Fråga:
“Kan du genom Hanna hjälpa mig vidare?”

Svar:
“Ja, vad tycker du att vi gör just nu? Tycker du att det hjälper?
Min älskade vän, jag svarar gärna på dina frågor. Men som jag sa till Hanna i början så vill jag främst att hon bidrar till att du hittar och lyssnar på din egen röst – på mig i dig. 
Men jag ska inte pressa dig. Du kan fortsätta ställa frågor såhär tills du känner dig trygg. 
Jag är så glad att du har påbörjat den här vägen! Att du vågar lita mer på mig och se saker ur ett annat perspektiv. Känner du att jag hela tiden håller dig i handen? Tänk att jag gör det, för det är precis vad jag gör. Tillåt dig själv att se det, mitt älskade barn. Jag är alltid vid din sida.”

Fråga:
“Vem behöver dessa instrument? Är det/Varför är det viktigt att tillverka dem?”

Svar:
“Ja, det är en lika stor fråga som ”Vem behöver den här världen? Varför är det viktigt att den finns?” Det är en väldigt grundläggande fråga för er som människor. Och därför skulle jag vilja att du besvarar den själv, för det finns ingen mening med någonting, om inte ni ger det en mening.
För en del verkar hela världen ju vara utan mening, så till den grad att de väljer att lämna den. Om hela världen kan vara meningslös, då kan väl en fiol vara meningslös? Med det vill jag förstås inte säga att världen är meningslös, utan att allt i den här världen finns till som redskap för er, mina älskade barn, att uttrycka och visa vilka ni är. Att visa att ni är en del av mig och därigenom att visa vem gud är. Kan du föreställa dig något på jorden som kommer närmare att uttrycka vad gud är, än en orkester i samklang med finstämda instrument, skapade med kärlek? 
Vilken mening det har för dig får du själv bestämma.”

Fråga:
“Är det viktigt att skydda kunskapen om sina metoder att bygga instrument?”

Svar:
“På ett väldigt övergripande plan finns det ingen kunskap som behöver skyddas. 
Om man känner att man behöver skydda kunskap så innebär det att man inte litar på att mottagaren av kunskapen kommer att använda den till det syfte man själv anser vara gott eller rätt. Så hur man förhåller sig till detta speglar hur man förhåller sig till världen i stort och hur man ser på andra människors fria vilja och vad de gör med den. 
I och med den här frågan undrade Hanna om man då skulle dela med sig till exempel av kunskapen om hur man gör en atombomb. Det är en fråga som ni människor bör diskutera mycket, ni bör över huvud taget diskutera mycket konsekvenser av det ni gör och vad det egentligen är för värld ni vill skapa. Men jag hävdar att kunskapen kommer ut förr eller senare ändå. Sen kan ni ingå avtal om på vilket sätt den ska användas. 
Just vad det gäller kunskapen i hur man bygger instrument och hur den kan användas eller missbrukas – där blir det lite liknande svar som tidigare. Ju mer av dig själv du lagt ner i ett instrument, ju mer kärlek, desto mer ger du vidare till mottagaren. Det finns många mottagare som verkligen värdesätter detta och de kommer då välja ett sådant instrument. Vad det kan få för ekonomiska konsekvenser, på vilket sätt man ska dela kunskapen, om man ska det, måste ni själva komma fram till. Nu har jag bara beskrivit de grundläggande funktionerna i kunskapsdelning. Allt blir vad ni kollektivt gör det till.”

Hanna frågar:
“Är det något mer du vill säga till X?”

Svar:
“Fortsätt! Jag är så glad över den väg du slagit in på och din nyfunna gnista. Jag älskar dig oändligt, min vackraste ros i trädgården.”




Om att lita på sin röst, attraktionslagen och samklang

Samtal med gud 2018-09-25

Under den senaste tiden har jag igen fallit tillbaka i tvivel. Tvivel på rösten i mitt huvud. Är det verkligen gud jag talar med? Eller är det bara mitt undermedvetna som är bra på att dra fram svar som passar till mina frågor? Och spelar det i så fall någon roll om det verkligen är gud jag talar med, eller kan man lika bra ta till sig det mitt undermedvetna har att säga?
När jag pratade med en vän nyligen så föreslog jag för henne att jag skulle be gud att berätta något som var helt okänt för mig, för att få helt säkra bevis på att det verkligen är gud jag talar med. Fast jag redan har gjort ett sådant ”test” när jag kanaliserade gud med Sonja, den enda som jag kanaliserat för. Det var ett par frågor som jag verkligen inte visste svaret på och de stämde. Men tvivlet gnager fortfarande i mig. Så i natt när jag pratade med gud så tog jag upp ämnet igen.

”Jag har känt sånt tvivel på sista tiden och jag tycker att jag hört din röst svagare och otydligare än förut.”
”Du känner ju till det som kallas attraktionslagen?”
”Ja.”
”Det du skickar ut till universum manifesteras hos dig. Så som du tänker och talar om något, så visar det sig i ditt liv.”
”Ja.”
”Det är en universell lag och den gäller faktiskt även våra samtal.”
”På vilket sätt då?”
”Mitt kära barn. Jag säger inte att du inte ska tvivla. Att du inte ska söka din egen sanning och lyssna efter precis vad som är sant för dig – det har jag ju sagt tidigare att det är det viktigaste.
Men det fungerar också så att det du tänker och säger om våra samtal manifesteras för dig. Om du ofta säger att du inte litar på min röst i dig, om du säger att du vill skaffa bevis för att det verkligen är jag – då är det som att du säger till dig själv att gud inte är någon du litar på, ingen vars röst du kan höra. Det manifesteras väldigt konkret hos dig och du får verkligen svårare att höra mig och få kontakt med mig. Det är inte jag som vill tvinga dig att lyssna på mig, men det är du själv som skapar den verkligheten för dig.”
”Aha. Ja, det låter väldigt sant när du säger det. Jag vill ju verkligen ha en bra kontakt med dig och höra din röst tydligt. Av rent egoistiska skäl, om inte annat, för att jag mår så otroligt bra när jag har mycket kontakt med dig. Det är som att leva i ett lyckorus när det är som bäst. Och det har blivit så otroligt tydligt att när det går dagar utan att jag verkligen pratar med dig, så mår jag direkt sämre och sämre. Börjar älta saker, känna mig som en sämre människa och blir mycket mer stressad. Och det påverkar dessutom hela min familj.”
”Ja. Det är därför jag tjatar på dig att du ska sätta undan tid för att prata med mig. Fokuserat. Inte bara lite här och där, som visserligen är väldigt trevligt och underbart. Det måste inte ta lång tid, men du behöver fokuserat ägna dig åt vår relation. Varje dag. För bara de tillfällena då du pratar med mig samtidigt som du gör något annat, ger inte den effekten du säger att du vill ha. Jag säger att det är du som vill ha det, för jag skulle aldrig tvinga mig på dig, men jag påminner dig gärna om vad du behöver göra för att uppnå det du vill uppnå.”
”Ja. Tack. Jag menar det verkligen!”
”När kan du då?”
”Vadå?”
”Titta i kalendern. När kan du prata med mig den här veckan?”
”Eh ja. Det har varit så fullt upp. Jag måste ju jobba nu måndag till onsdag och sen är jag så trött på kvällarna att jag somnar med barnen.”
”Vi skulle ju skriva på papper, så dagtid är bättre. Torsdag och fredag 10-11. Då har du tid. En timma är ordentligt med tid att prata och du har den tiden.”
”Ja, torsdag funkar ju, men fredag hade jag en tid bokad då.”
”Den kommer du ställa in eftersom din man inte kunde följa med.”
”Just det. Jag ringer och avbokar imorgon.”
”Bra. Torsdag och fredag 10-11 då.”
”Vi bestämmer det.”

”Du, en annan sak. Jag kollade ju på Neale Donald Walschs böcker på Bokus och så kom det upp relaterade böcker där, med två andra personer som också haft samtal med gud.”
”Ja, dem har jag också talat med. Vi har haft väldigt fina samtal.”
”Aha. Jag fick en känsla när jag såg dem, att de som skrivit dem liksom inte nått ut med sina böcker.”
”Du kommer nå ut på ett annat sätt. Du pratar med en annan röst, i andra kanaler och har ett annat nätverk.”
”Ok. Men spelar det någon roll? Vad är meningen här? Varför når vissa ut och vissa inte? Och vad var meningen med samtalen ni hade och med dem böckerna, om nästan ingen läste dem?”
”Ni har alla olika röster. Och olika röster tilltalar olika människor vid olika tillfällen. Även min röst hör varje människa på sitt eget sätt. Och det sättet kan dessutom förändras i takt med den människans utveckling. Din röst kommer att tilltala vissa människor, som är i samklang med dig just nu. Samklang är ett väldigt passande ord i det här sammanhanget. Man skulle kunna likna det vid en orkester. Allt är ju vibrationer, som vi har pratat om förut. Och när människor vibrerar på liknande sätt, dras ni till varann och det uppstår harmoni.”
”Är det också ett kluster, som du nämnde förut?”
”Nej, det är en mer kollektiv utveckling för hela människosläktet. Ni är på väg någonstans tillsammans och varje sån här konstellation, både liten och stor, tar er vidare i utveckligen. För att gå vidare med liknelsen med orkestern – en person hör musiken och tycker om den och lägger sitt eget instrument till orkesterns harmoni. Personen har sin egen vibration, men den vibrerar i samklang med de andra och blir en del av orkestern.”
”Då ansluter jag min lilla oboe, då.”
”I just den här orkestern är det snarare så att du är dirigenten, eller flöjtsolisten, om du vill. Den som andra lyssnar på och lägger sina instrument till.”
”Jag känner mig fortfarande inte helt bekväm med att vara den som andra lyssnar till, på det sättet. Men vi låter det vara så. Men hur är det med dem som inte når ut, som vi pratade om? Då blir det ju inga orkestrar.”
”Det kan bli fantastiska kvartetter. Tycker du inte att kvartetter har ett värde i musikutövandet?”
”Jo, verkligen.”
”Som sagt har alla olika röster och olika roller. Ibland kan den rollen vara att ”bara” vibrera i samklang med några få andra vid ett specifikt tillfälle. Ibland bara med sig själv. Och det är värt precis lika mycket.”
”Som ett garageband som aldrig får några spelningar då.”
”Har det inget värde om ingen lyssnar på dem?”
”Jo, jag antar det. För dem som utövar musiken.”
”Ja. Här återkommer jag också till något jag pratat om förut. Döm inte. Och bedöm inte ens. För du kan aldrig veta hur en annan människas process ser ut. Och tro mig – allas processer är lika viktiga. Den stora orkestern står för något som många människor vibrerar i samklang med just nu. Men det lilla garagebandet är också en del av er gemensamma utveckling. Det är något ni inte kan vara utan för att gemensamt komma dit ni vill.”
”Vet du, det här gör mig så glad. Det får mig att känna att allt verkligen har mening. Jag behöver inte se eller ens förstå den meningen, men uppskattar verkligen att den finns där. Att alla processer, ja till och med all tröghet kan ha ett värde. Tack för den insikten!”