Samtal med gud 2017-11-07
Ikväll har mitt samtal ett lite annat upplägg.
Sonja bad mig ställa ett par frågor som ofta kommer upp för henne när hon diskuterar med folk. Frågorna är ”Vad händer vid dödsögonblicket?” och ”Finns/Vad är karma?”.
Jag frågar gud om det är ok att vi har ett samtal utifrån de premisserna. Han svarar ”Är det för att du vill veta, eller för att de vill veta?” Jag funderar och säger att jag också vill veta. Gud säger att hon vet vilka de frågeställande personerna är och att de gärna får fråga henne själv. Jag föreslår att de kanske inte har samma förmåga att ta emot svar just nu som jag har. Gud säger att jag får fråga vad jag vill. Han föreslår också att jag kanske ska ta fram papper och penna och låta honom skriva. Men jag känner mig inte alls sugen på att gå och hämta det just nu och tackar nej (vilket gud pikar mig lite för nu när jag sitter och skriver det här, i min telefon).
”Vad händer vid dödsögonblicket?” frågar jag.
”Du går upp i mig”, säger gud.
”Vem är du?”
”Jag är du.”
”Så jag går upp i mig själv?”
”Ja precis.”
”Men hur går det till? Vad är det som händer, rent konkret?”
”Det beror på vilken plan ni har”, säger gud. ”Hur ni har bestämt att det ska vara i ert dödsögonblick. En del har bestämt med sina nära och kära att de ska vara där och ta emot dem när de dör. En del vill sjunka in i mig direkt och tas upp i min kärlek.”
Jag blir rätt tagen av detta. Jag hade trott att det var på ett visst sätt när man dör, och att det sättet är samma för alla.
”Det beror på hur er process ser ut”, säger gud. ”Allting är en process, en fantastisk resa som vi gör tillsammans allihop. Döden är inte en sån skarp avgränsning som ni tror. Hur döden ser ut beror på hur ni vill och bestämt att processen ska vara.”
”Jag har läst om en del lite skrämmande nära-döden-upplevelser också, säger jag. Kan det vara så också?”
”Det beror som sagt på hur ni bestämt att er process ska vara. Ofta beror den här sortens förnimmelse på att man inte riktigt frigjort sig från sitt liv på jorden. Man känner att det är nåt som drar ner en och det kan kännas som man fastnar på vägen. Men alla vägar leder självklart till mig för eller senare. Det kan inte vara på något annat sätt. Visst är det underbart?”
”Jag kan inte riktigt släppa det här att vi själva bestämt/bestämmer hur vårt dödsögonblick ska vara.” säger jag. ”Jag har alltid haft en stark känsla av att jag kommer möta mina närmaste när jag dör.”
”Ja. Där får du också känna efter varifrån den känslan kommer. Om det är för att du väldigt gärna vill att det ska vara så, att det är något du gjort dig en bild av. Eller om du har en stark känsla för att det verkligen är sanningen. Du har haft starka känslor förut som inte har varit sanningen.”
Nu vill gud prata om det jag och Sonja pratade om idag på lunchen. Hon säger att vi hade en intressant diskussion om ifall vi är ”riktiga andliga”, när vi ändå inte riktigt vågar lita på det vi tror och leva det fullt ut.
Gud säger att det hon vill är att vi lyssnar på henne hela tiden, hela dagarna, i alla situationer. Vi ska alltid försöka lyssna och känna in. Gud dömer oss aldrig, vi är totalt fria att leva våra liv precis som vi vill. Men för att nå dit vi säger att vi vill nå gör vi bäst i att alltid försöka känna in gud, eller ”vårt högre jag” om vi hellre vill kalla det så. Och att öva oss i att lita på oss själva/gud/vårt högre jag.
Gud säger att vi har många spännande samtal nu som leder oss vidare.
”Även din mamma kom med visdomsord häromdan. Det hon sa om att leva i nuet är en väldigt stor visdom. Nuet är det enda som egentligen finns. Det är andlighetens tid. Det är det enda sättet att uppleva mig.”
”Men är det ändå inte vettigt att göra planer och ha mål för framtiden?” invänder jag.
”I en relativ värld som ni lever i har det sitt syfte, men det enda verkliga är nuet. Det finns inget annat.”
Jag tänker på hur jag lekt och dansat med 4-åringen ikväll. Utan att tänka på om det ser knasigt ut, eller att klockan är mycket och man borde gå och lägga sig (ok, lite tänkte jag på det). Då kände jag mig verkligen levande och närvarande och njöt av att bara vara. Och 4-åringen älskade det också. Ibland tänker jag att barn har en närvaro-radar, som direkt märker om man är 100% där eller inte. Och de älskar när man är det.
Jag frågar gud om det är något mer han vill säga om att leva i nuet. Gud säger att det är det enda sättet att uppleva honom. Så fort man är längre fram eller bak i sina tankar så är vi inte ”linjerade” med honom.
Jag är sugen på att fortsätta med mina förbestämda frågor och ställer Sonjas andra fråga: ”Finns karma och vad är i så fall dess funktion?”
”Karma ja. Det är ett lustigt begrepp, så som ni tänker på det. Det har ni talat om länge på jorden.”
”Ja, kanske inte just jag” säger jag.
”Du har varit med rätt länge också” säger gud med ett leende.
”Karma handlar inte om straff eller belöningar. Många av er tänker att om man utför goda handlingar så får man bättre karma och belönas och handlar man ont så får man dålig karma och bestraffas. Att ”allting jämnar ut sig” och att universum strävar efter jämlikhet och balans.
Universum är inte intresserat av balans! Universum är intresserat av utveckling! Karma är processen. Om du är en kung i det här livet och en myra i nästa, så beror det inte på att du var en dålig kung, utan på att det var en del i din process att vara myra. Det närmaste ert ord ”karma” kommer är alltså ”process” och processen handlar självklart om er andliga utveckling.”