Om att lyssna på gud och den fria viljan

Samtal med gud 2017-04-30

Jag har lite svårare att få kontakt idag. jag tvivlar på vad som är mina egna tankar och vad som är det gud säger. 
Efter ett tag får jag tydlig, fokuserad kommunikation igen.

“Jag tycker att det alltid i våra samtal är jag som frågar dig om saker och sen får svar. Om jag inte frågade någonting, vad är det du skulle vilja säga till mig?”
“Det finns inte någonting jag vill säga som du inte frågar om. Jag pratar med er hela tiden och “puffar” er åt det håll ert högre jag önskar. Jag öppnar dörrar och visar vägar och möjligheter som ni kan välja. Om ni lyssnar noga så pratar jag med er hela tiden. Men det kräver fokus och uppriktig önskan. Jag har ju gett er den fria viljan, därför vill jag inte tränga mig på er. Ni måste vilja prata med mig. 
Jag är inte någon som pratar i megafon. Det finns tillräckligt med folk som pratar i megafon och det finns tillräckligt med folk som skriker ut vad gud vill. Om jag också skrek i megafon, vad skulle det göra mig till?”

Om överlevnad och annat

Samtal med gud 2017-04-26

“Tycker du jag ska prova på att ge medial vägledning och förmedla svar på frågor, på samma sätt som jag får svar på frågor av dig?”
“Ja, det kan du göra.”
“Men jag kommer inte vilja tala om för folk vad de ska göra och svara på frågor om hur det ska bli i framtiden.”
“Jag säger bara sånt som den som frågar behöver höra. Det personens högre jag vill att den ska ta emot just nu.”
“Ok, jag måste fundera på det här och se om det kommer kännas rätt för mig.”

“Det är en sak som jag har tänkt mycket på senaste tiden och som jag har rätt mycket ångest över. Hur ska det gå för människorna på den här planeten? Kommer vi att överleva? Människosläktet, alltså.”
“Er “överlevnad” är inte ett mål i sig för mig.”
“Det känns nog väldigt svårt för många att acceptera och låter rätt hårt, om jag ska vara ärlig.”
“Du och jag har pratat om det här förut och det är inte “hårt” ur mitt perspektiv. Döden är ju inte någon död och ni är “lyckligare” på andra sidan, när ni är i fullt medvetande. Ni har ju valt att komma till jorden för att göra vissa erfarenheter och utvecklas, men ni är mer våra riktiga jag när ni inte lever här på jorden. På vissa sätt kan man nästan se det som mer likt “döden” att vara här.”
“Jag förstår vad du menar, men det är svårt att förena den synen med att leva ett bra liv på jorden och att uppskatta det.”
“Det behöver inte alls vara så. Det handlar om synsätt. Ju mer ni förstår och ser, desto lättare kommer det bli.”

Jag tar en liten skrivpaus innan vi pratar vidare.
“Jag längtar efter att läsa den nya boken som du skrivit ihop med Neale Donald Walsch (Awaken the Species).”
“Där kommer du få ytterligare instruktioner hur du ska gå vidare. Läs den noga! Gärna flera gånger. Ditt högre jag vill verkligen att du ska läsa det som står där. Jag vill att vi pratar ofta och gärna länge. Det är bland annat därför jag vill att du ska vara på landet själv. Du behöver vara lite själv för att få den bästa kommunikationen med mig.”
“Jag vill gärna det, men det finns andra som har behov av mig också. Som till exempel 4-åringen, som ju verkar ha extra stort behov av mig just nu och säger att hon bara vill vara med mig.”
“Det stämmer att hon har behov av dig, men du har delvis fel. Hon har behov av din kärlek, men det är risk att du binder henne vid dig på ett sätt som gör henne osäker. Låt henne veta att din kärlek alltid finns där och att din kärlek kommer bära henne över dagen.”
“Det var fint uttryckt. Tack!”

“Jag är så tacksam för att jag har kontakt med så fina människor, som inspirerar mig och är förebilder som kan ta mig framåt. Vänner, arbetskamrater, grannar och föreningsvänner.”
“Jag har fört er tillsammans nu för att det är dags att ni börjar samarbeta mer. Ni längtar efter att skapa något tillsammans.”
Jag tänker på dem och vem jag är i relation till dem. Och min tanke som ofta kommer upp att “hur många vänner man har och hur mycket bra man gör tillsammans med dem är ett mått på hur bra person man själv är”. Och så känner jag mig aningen otillräcklig och misslyckad. 
“Min älskade dotter. Det finns ingenting du behöver bevisa. Det viktigaste ni alla kan göra är att jobba med er själva inifrån. Att göra saker tillsammans med andra människor är fantastiskt, men att vara med sig själv och känna gud är det absolut viktigaste. Resten kommer av sig själv. Det är det sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er betyder, som det står i Bibeln.”
“Ja. Jag tror jag förstår jag vad det innebär nu.”
“Du inspirerar så många. Det är många som ser upp till mig som du inte har en aning om.”
“Jag älskar dig.”
“Ja, bra! Säg det ofta, ofta. Och till många. Det kan man inte säga för ofta. Tänk på receptionisten på ditt jobb, som du beundrar så och som inspirerar så många. Känns hon tjatig när hon är trevlig mot alla och bekräftar dem?”
“Nej, verkligen inte.”

Om att kanalisera och att gräla med barn

Samtal med gud 2017-04-16

“Hej gud. Jag känner mig rätt osäker nu. Hur ska jag gå vidare i min utveckling? Vilka steg ska jag ta framåt? Det känns så otydligt.”
“Du kan göra precis allt som du vill.”
Gud visar mig olika saker som jag känner lust inför.
“Du kan göra alla de här sakerna. Du behöver inte begränsa dig.”
Jag känner att det kommer upp en rädsla för försörjning hos mig.
“Du behöver inte vara orolig för försörjning. Tillsammans med dina vänner kommer du att skapa överflöd.”
Jag har nyligen varit hos en kvinna, Ami Sundeman, som kanaliserar någon som hon kallar för Kosmos. Denna “kosmos” är till stora delar lik den jag pratar med, som jag uppfattar som gud och när jag pratade med Kosmos via Ami så fick jag bekräftelse på saker som min gud redan sagt till mig, men med en lite annan röst. Efter Amis kanalisering av Kosmos berättade jag för henne att jag också talar med någon på ett liknande sätt och hon frågade mig om jag kanaliserat åt någon annan någon gång. Jag hade nog aldrig tänkt den tanken innan dess. Men jag har ju knappt tänkt på att jag skulle dela med mig av mina egna samtal med gud heller.
“Jag funderar över om jag ska våga gå vidare med kanaliseringen.” säger jag till gud och tänker samtidigt på det samtal jag hade med en vän idag om mina rädslor angående att eventuellt kanalisera.
“Du sa precis de saker som du är rädd för vad gäller kanalisering i ert samtal.”
“Ja. Jag håller med om att jag aldrig uttryckt det så tydligt förut. Dels är jag rädd för att förmedla något som inte stämmer. Dels är jag rädd för att folk jag tycker om och respekterar ska tycka att jag är en religiös flummare, som ägnar mig åt fantasier och bedrägerier och gått med i någon sekt. Jag tänker framför allt på min man, ett par kollegor och en god vän – jag uppfattar dem som riktiga ateister, men de är några som jag verkligen tycker om och respekterar.”
“Jag håller med dig om att det är det som är dina rädslor, men du underskattar din man, kollegorna och din vän. De är öppnare än du tror, men de vill gärna ha en tydlig världsbild att följa och den de valt nu är att det inte finns någon gud, eller åtminstone att religion är skadligt. Och just därför kan du ha en viktig roll att fylla – om du som de känner som en “förnuftig” människa håller på med detta, då kanske det kan ligga någonting i det?”

Nästa fråga jag vill ta upp med gud inatt är om 13-åringen och hur det funkar när det låser sig i huvudet för henne.
“Jag blir så provocerad och arg för att jag inte tycker att hon försöker, eller bryr sig om hur det är för oss föräldrar.”
“Det funkar annorlunda för henne. Hon förstår faktiskt inte hur ni tänker. Det är inget som hon lär sig naturligt, som vi andra gör, genom att observera varandra och dra slutsatser av det. Däremot kan (och bör) hon lära sig genom att nöta in det. Ni borde tala om och förklara varje gång, hur ni upplever det, för att hon ska lära sig genom repetition hur andra gör och uppfattar saker.”
“Jag har blivit så arg på henne många gånger och jag har så himla dåligt samvete över det.”
Gud ser på mig så kärleksfullt och säger “Om du visste vilket bra jobb du gör med henne och hur djupt hon älskar dig. Allt du gjort genom åren, alla små stunder ni har haft, allt det räknas fortfarande. Det sitter kvar i henne, även om hon inte minns dem medvetet. Sånt som du kanske tror inte “ledde till något”, det var värt allt. En hel livstid kan det ha varit värt bara att få skapa och uppleva den stunden.”

Om att inte veta vad man vill

Samtal med gud 2017-04-04

Gud ger mig en superhärlig pirr-i-magen-känsla.
“Vet du vad det där var? Det var lust.”
Sen får jag en liknande känsla lite högre upp i bröstet.
“Och det där var engagemang. Lust och engagemang är två fantastiska verktyg som du alltid kan använda.”
Jag känner en undran i mig själv om mitt jobb, som jag känner att jag borde sluta på, men att jag inte vet vad jag vill göra istället. Innan jag riktigt formulerat tanken så säger gud:
“Visst, det är dags för dig att lämna ditt jobb. Men du kan använda de här verktygen redan nu, även på ditt jobb.”
“Den lathet, bekvämlighet och trötthet du upplever är egentligen uttryck för rädsla. Och även när du säger “Jag vet inte vad jag vill”. Du vet egentligen alltid vad du vill – det som känner lust och glädje inför är det du vill. Men du är rädd för vad det ska få för konsekvenser. Och när du säger “Jag är trött, jag orkar inte tänka på det här nu.”, det är också för att du är rädd för att följa ditt hjärta. Om det inte fanns några hinder eller konsekvenser, skulle du då inte alltid följa ditt hjärta?”
Gud visar mig saker jag älskar och låter mig känna den där känslan av lust som jag har inför dem. Vi går igenom de saker jag känt mest lust inför i mitt liv och jag känner verkligen känslan.
“Om ingenting hindrade dig, skulle jag du då inte alltid följa mitt hjärta?”