Om dödsögonblicket och karma

Samtal med gud 2017-11-07

Ikväll har mitt samtal ett lite annat upplägg. 
Sonja bad mig ställa ett par frågor som ofta kommer upp för henne när hon diskuterar med folk. Frågorna är ”Vad händer vid dödsögonblicket?” och ”Finns/Vad är karma?”.

Jag frågar gud om det är ok att vi har ett samtal utifrån de premisserna. Han svarar ”Är det för att du vill veta, eller för att de vill veta?” Jag funderar och säger att jag också vill veta. Gud säger att hon vet vilka de frågeställande personerna är och att de gärna får fråga henne själv. Jag föreslår att de kanske inte har samma förmåga att ta emot svar just nu som jag har. Gud säger att jag får fråga vad jag vill. Han föreslår också att jag kanske ska ta fram papper och penna och låta honom skriva. Men jag känner mig inte alls sugen på att gå och hämta det just nu och tackar nej (vilket gud pikar mig lite för nu när jag sitter och skriver det här, i min telefon). 

”Vad händer vid dödsögonblicket?” frågar jag. 
”Du går upp i mig”, säger gud. 
”Vem är du?” 
”Jag är du.”
”Så jag går upp i mig själv?” 
”Ja precis.”
”Men hur går det till? Vad är det som händer, rent konkret?”
”Det beror på vilken plan ni har”, säger gud. ”Hur ni har bestämt att det ska vara i ert dödsögonblick. En del har bestämt med sina nära och kära att de ska vara där och ta emot dem när de dör. En del vill sjunka in i mig direkt och tas upp i min kärlek.”

Jag blir rätt tagen av detta. Jag hade trott att det var på ett visst sätt när man dör, och att det sättet är samma för alla. 
”Det beror på hur er process ser ut”, säger gud. ”Allting är en process, en fantastisk resa som vi gör tillsammans allihop. Döden är inte en sån skarp avgränsning som ni tror. Hur döden ser ut beror på hur ni vill och bestämt att processen ska vara.”
”Jag har läst om en del lite skrämmande nära-döden-upplevelser också, säger jag. Kan det vara så också?” 
”Det beror som sagt på hur ni bestämt att er process ska vara. Ofta beror den här sortens förnimmelse på att man inte riktigt frigjort sig från sitt liv på jorden. Man känner att det är nåt som drar ner en och det kan kännas som man fastnar på vägen. Men alla vägar leder självklart till mig för eller senare. Det kan inte vara på något annat sätt. Visst är det underbart?”
”Jag kan inte riktigt släppa det här att vi själva bestämt/bestämmer hur vårt dödsögonblick ska vara.” säger jag. ”Jag har alltid haft en stark känsla av att jag kommer möta mina närmaste när jag dör.” 
”Ja. Där får du också känna efter varifrån den känslan kommer. Om det är för att du väldigt gärna vill att det ska vara så, att det är något du gjort dig en bild av. Eller om du har en stark känsla för att det verkligen är sanningen. Du har haft starka känslor förut som inte har varit sanningen.”

Nu vill gud prata om det jag och Sonja pratade om idag på lunchen. Hon säger att vi hade en intressant diskussion om ifall vi är ”riktiga andliga”, när vi ändå inte riktigt vågar lita på det vi tror och leva det fullt ut.
Gud säger att det hon vill är att vi lyssnar på henne hela tiden, hela dagarna, i alla situationer. Vi ska alltid försöka lyssna och känna in. Gud dömer oss aldrig, vi är totalt fria att leva våra liv precis som vi vill. Men för att nå dit vi säger att vi vill nå gör vi bäst i att alltid försöka känna in gud, eller ”vårt högre jag” om vi hellre vill kalla det så. Och att öva oss i att lita på oss själva/gud/vårt högre jag.

Gud säger att vi har många spännande samtal nu som leder oss vidare. 
”Även din mamma kom med visdomsord häromdan. Det hon sa om att leva i nuet är en väldigt stor visdom. Nuet är det enda som egentligen finns. Det är andlighetens tid. Det är det enda sättet att uppleva mig.” 
”Men är det ändå inte vettigt att göra planer och ha mål för framtiden?” invänder jag.
 ”I en relativ värld som ni lever i har det sitt syfte, men det enda verkliga är nuet. Det finns inget annat.” 
Jag tänker på hur jag lekt och dansat med 4-åringen ikväll. Utan att tänka på om det ser knasigt ut, eller att klockan är mycket och man borde gå och lägga sig (ok, lite tänkte jag på det). Då kände jag mig verkligen levande och närvarande och njöt av att bara vara. Och 4-åringen älskade det också. Ibland tänker jag att barn har en närvaro-radar, som direkt märker om man är 100% där eller inte. Och de älskar när man är det. 
Jag frågar gud om det är något mer han vill säga om att leva i nuet. Gud säger att det är det enda sättet att uppleva honom. Så fort man är längre fram eller bak i sina tankar så är vi inte ”linjerade” med honom.

Jag är sugen på att fortsätta med mina förbestämda frågor och ställer Sonjas andra fråga: ”Finns karma och vad är i så fall dess funktion?”
”Karma ja. Det är ett lustigt begrepp, så som ni tänker på det. Det har ni talat om länge på jorden.”
 ”Ja, kanske inte just jag” säger jag. 
”Du har varit med rätt länge också” säger gud med ett leende. 
”Karma handlar inte om straff eller belöningar. Många av er tänker att om man utför goda handlingar så får man bättre karma och belönas och handlar man ont så får man dålig karma och bestraffas. Att ”allting jämnar ut sig” och att universum strävar efter jämlikhet och balans. 
Universum är inte intresserat av balans! Universum är intresserat av utveckling! Karma är processen. Om du är en kung i det här livet och en myra i nästa, så beror det inte på att du var en dålig kung, utan på att det var en del i din process att vara myra. Det närmaste ert ord ”karma” kommer är alltså ”process” och processen handlar självklart om er andliga utveckling.”

Om miljöförstöring och meningen med livet

Samtal med gud 2017-10-30

Den senaste veckan har jag läst två hemska nyheter om miljön. Dels att 75% av insekterna i Tyskland har försvunnit sen 1989, dels att ackumulationen av koldioxid i atmosfären slår rekord, trots att människans utsläpp minskat något. Det skrämmer mig rejält och jag kände verkligen att jag måste tala med gud om det här. Jag är inte rädd för döden, men att mina barn och barnbarn ska ta över en döende jord eller att alla människor ska gå under, det gör mig enormt sorgsen och skräckslagen.

Jag ”råkade” innan jag började kvällens samtal snubbla på en video med Neale Donald Walsch, där han svarar på frågan ”hur kan vi vara säkra på att våra barn ärver en bättre jord än den vi fick?” Och speciellt med tanke på klimatkrisen.
Neale svarade att vi inte ska fokusera så mycket på den fysiska delen av tillvaron. Det är inte prylarna som ger oss glädje i livet eller är ett mått på hur bra vi har det. Vi kan inte vara säkra på att vi ger våra barn en ”bättre” värld än den vi ärvde. Men det bästa vi kan göra för våra barn är att vid en så tidig ålder som möjligt lära dem varför de är här på jorden och vilka de verkligen är och vilken potential de har. På det sättet kommer de ha en bättre värld, oavsett de fysiska omständigheterna.

Jag måste säga att jag kände mig lite missnöjd med det svaret. Jag tyckte inte det gick tillräckligt mycket in på klimatförändringar och om/hur vi kan påverka det. Kanske för att jag fokuserar för mycket på det fysiska… Men i mina tankar handlar det om överlevnad eller kanske att leva i en förstörd värld som knappt är värd att leva i.

Jag frågar gud hur hon ser på det hela, med klimatförändringar och vad vi ska göra åt det. Säger att jag känner mig jätterädd.
“Rädslan i sig är er fiende. Rädsla täpper till alla flöden. Den kan strypa blodomloppet och göra er sjuka. Det är därför man säger att man blir stel av skräck eller ”freezes” på engelska, för att det som händer när man blir rädd är att blodkärlen faktiskt blir smalare och flödet minskar. Rädslan täpper också till flödet av energier väldigt mycket och snabbt. Rädslan förlamar och stänger in oss. Den hämmar utbyte och flöden människor emellan.
Så vad du än gör ska du inte vara rädd. Det bästa du kan göra (ja, det kan låta löjligt, men det är faktiskt så) är att låta kärleken flöda!”
Jag känner det när gud säger det. Jag är inte rädd längre, jag låter min kärlek flöda.
“Du är som ett batteri, som en kärnexplosion. Sprid din kärlek på alla sätt du kan komma på! Det är det bästa du kan göra för att ”rädda” världen.” ”Och det som Neale sa stämmer också”, säger gud. ”Lär era barn sanningen. Sanningen ska göra er fria, som det står skrivet. För sanning och kärlek är samma sak. När ni är sanning och är i kärlek, då är ni definitionen av fria. Då finns ingen rädsla mer. Och rädsla är det enda som kan ”hota” er. Jag säger ”hota” inom parantes, mina älskade barn, för det finns ju egentligen inget som kan hota er.”

”Vad är då sanningen om vår existens på jorden?” undrar jag.
“Ni är här för att återupptäcka er själva.
Tänk på den första gången du upplevt något riktigt extatiskt och sedan försökt att uppleva det igen. Visst är det svårt att återskapa den känslan och visst är den känslan underbar? Kan du tänka dig något underbarare än att komma från att inte ha vetat något alls, till att uppleva vem du verkligen är? Det enda sättet att verkligen uppleva det, är att först glömma det. Och för att uppleva detta i alla dess möjliga beståndsdelar går ni igenom olika faser. Tillsammans, som människor. Ni upplever allt detta tillsammans. Alla ska med och alla är lika viktiga. Just nu är ni på småbarnsstadiet och precis som med människobarn är detta ett underbart stadium, men alla stadier har sina fantastiska upplevelser. Man kan säga att ni blir visare och mer medvetna om vilka ni är i vidare stadier, men stegen framåt/uppåt är lika stora och därför lika underbara. Tro det eller ej, men ni älskar denna utveckling. Det är er favoritlek! För det är vad ni gör. Ni leker en underbar lek som ni älskar.
En del människor kan i korta ögonblick eller även längre perioder uppleva en enormt stor klarsyn och ha uppenbarelser där de verkligen upplever vilka de är (ren kärlek), men de flesta gör det inte. Och om alla gjorde det plötsligt och samtidigt så skulle leken vara slut. Man kan likna det vid att ni leker en jätterolig lek, men i slutet av leken är ni glada att komma hem till mammas och pappas trygga famn igen. Och ibland tappar ni bort er i leken och då är det bra att något av barnen ser en tydligare väg fram hur leken ska fortsätta, för att komma vidare.”

Efter att jag tagit en paus för att skriva ner det här (jag bad om en skrivpaus, för jag tyckte här kändes så väldigt viktigt), frågar jag gud om hon vill säga något mer.
”Mer än att svara på vad du ska göra med din rädsla?” säger gud.
”Var det det jag frågade om?”, säger jag.
”Ja. Och mitt svar är samma som jag sagt till er i alla tider. Var inte rädda!”

Om egot

Samtal med gud 2017-10-10

Jag håller på och läser Anita Moorjanis bok ”What if this is Heaven?” Och där har hon precis diskuterat ämnet ”ego” – att många andliga ledare och riktningar säger att man ska försöka bli av med eller övervinna sitt ego. Men Anita säger att man ska bejaka och älska sitt ego. Jag frågar gud hur hon ser på detta.
“Vi har ju pratat om det här förut och du har redan kommit fram till detta – att du är på den här jorden för att vara Hanna. Den bästa Hanna som finns, den bästa Hanna du kan föreställa dig.”
“Ja. Och så vill jag ju att det ska vara. Men hur är det med själva begreppet “ego” då?”
“Jag såg att du blev lite förvirrad och inte riktigt mådde bra av den bilden du fick av egot och ”kampen mot egot”, som du uppfattade det, i A Course in Miracles. Därför förde jag in tanken hos dig att du är här för att vara Hanna och att du ju älskar den personen. Jag har sagt det till dig förut, att jag säger min sanning på så många olika sätt till olika personer, för att ni uppfattar så olika, är i olika faser av utveckling och har olika uppfattning om ordens betydelse. Till exempel orden “ego” och ”person” på engelska och svenska. När Anita Moorjani säger att vi ska omfamna vårt ego skulle ordet ”person” passa bättre på svenska, men på engelska är ordet ”person” mer officiellt. ”Person” är personligare på svenska, helt enkelt. Men på engelska passar ”ego” bättre i just det här sammanhanget. Men jag ser att det har lett till ganska stor förvirring hos många. Personen Hanna har du skapat själv innan du föddes. Ni har alla skapat er själva in i minsta detalj med oändlig kärlek – skapat den vackraste person ni kunnat föreställa er.”

Jag blir tvungen att pausa, för jag blir alldeles tårögd av den visionen.

“Kommer du ihåg när din äldsta dotter var tre år och kramade om sig själv och sa ”Jag älskar mig!”? Barn har närmare till minnet av att ha skapat denna person som de älskar så. Så jag säger att ni ska älska er själva av hela hjärtat! Om man älskar sig själv har man lättare att rent älska andra och lättare att se det fulländade i andra. Ni är, alla tillsammans, som en fantastisk blomsteräng full med underbara blommor. Alla är perfekta på sitt sätt, utan att tävla mot någon annan. Där finns ingen konkurrens. Ingen behöver fixas eller kompletteras på något sätt.”

Innan jag började det här samtalet med gud kände jag mig nedstämd och lite rädd. När vi pratat märker jag att jag inte känner mig så alls längre.
“Där jag är kan inte rädsla finnas”, säger gud.
Och jag märker att det är så. Jag försöker med flit tänka på saker jag tycker är skrämmande, som klimatet och Trump, men jag känner mig inte rädd ändå.

Om att kanalisera del 2

Samtal med gud 2017-05-31

Vi pratar vidare om sessionen med Sonja, jag visualiserar hur jag tror att den kommer gå till. Kommer jag ställa frågor till henne? Vill gud säga någonting själv till henne också, utan att hon frågar. Gud säger att hon vill det. Jag känner mig fortfarande lite nervös över det hela. Tänk om allt det här bara är inbillning och röster i mitt huvud? 
“Ja, tänk om det är det – var skulle det innebära?” frågar gud.
“Det skulle innebära att jag är rätt bra…”
“Ja”, säger gud. “Det skulle innebära att du är jag. Och det är ju inte så pjåkigt.”
Gud ger mig så mycket kärlek och ljus och visar alla som är där omkring henne (bland andra min farmor) och säger “Vi är så glada över att du gör det här och har börjat gå den här vägen. Och DU är så glad över det. Det är ju vad du vill. Om du visste hur stolt jag är över dig. Och hur mycket jag älskar dig.”
Jag känner verkligen hur mycket gud älskar mig och plötsligt drabbas jag av en sån hemlängtan att jag börjar gråta. Jag saknar att vara riktigt ihop med gud, på det där självklara, totala och lätta sättet. 

Gud pratar mer om hur roligt vi ska ha tillsammans och hur exalterad han är över vad vi ska göra. Och så tittar han på 13-åringen och säger “och allt hon ska göra”. Vi tänker tillsammans på när jag var på habiliteringen idag och jag tog upp 13-åringens sneda rygg och sa till sjukgymnasten att en sätt att motivera henne att träna kan vara att säga att hon ska slippa en operation i framtiden. 
“Det är inte någon motivation. Något som bygger på rädsla kan aldrig vara motiverande på riktigt.”
“Nej, jag känner ju att du har rätt, det kändes inte riktigt bra redan när jag sa det.”
Gud visar mig allt roligt och fantastiskt 13-åringen kommer göra i sommar. “Ni gör så mycket rätt med henne nu. Hon märker det och vågar släppa fram sin egen lust och vilja.”

Om att kanalisera del 1

Samtal med gud 2017-05-28

Jag har bestämt med Sonja att vi ska testa att jag kanaliserar ett samtal mellan henne och gud. Och vi har bokat en tid om två veckor. 
Jag känner mig rätt nervös inför det och diskuterade det med gud ikväll.

“Var inte orolig. Det kommer gå bra för att ni båda vill det och ni är båda väldigt öppna. Bara ni är avslappnade kommer det att gå bra. 
Det är bra att du börjar med Sonja eftersom hon är så öppen. Du behöver inte vara rädd att känna dig dömd av henne.”

När jag pratar med gud nu känner jag att det blir som en pelare av energi upp från mitt huvud. Jag kommer att tänka på den auramålningen som en kompis kompis gjorde av min aura för en väldig massa år sen. Hon var förvånad, för det var en ovanlig aura som inte strålade mycket rakt utåt, men hade som en ljuspelare rakt uppåt. 
Gud säger “det var det hon såg”.

“Så vad är det du är nervös över med kanaliseringen?”
“Jag är rädd för att inte höra tydliga svar och att jag ska bli störd av att jag pratar och hör min egen röst. Eller att jag inte ska få kontakt så snabbt och lätt som jag brukar. Jag vet inte heller hur jag ska göra – ska jag hålla i Sonja för att bättre känna in henne, eller ska vi bara sitta mitt emot varandra?” “Jag tänker inte säga åt dig hur du ska göra, det får ni komma på själva vad som blir bäst. Men jag skulle aldrig skulle “ta över dig” – så fort det inte känns bra eller du blir osäker kan du avbryta. Den fria viljan går före allt.”
“Tycker du att jag ska skriva ner våra samtal som jag gör nu?”
“Gör gärna det, eftersom den här processen är så väldigt viktig för dig. Och inte bara för dig.”

Om att lyssna på gud och den fria viljan

Samtal med gud 2017-04-30

Jag har lite svårare att få kontakt idag. jag tvivlar på vad som är mina egna tankar och vad som är det gud säger. 
Efter ett tag får jag tydlig, fokuserad kommunikation igen.

“Jag tycker att det alltid i våra samtal är jag som frågar dig om saker och sen får svar. Om jag inte frågade någonting, vad är det du skulle vilja säga till mig?”
“Det finns inte någonting jag vill säga som du inte frågar om. Jag pratar med er hela tiden och “puffar” er åt det håll ert högre jag önskar. Jag öppnar dörrar och visar vägar och möjligheter som ni kan välja. Om ni lyssnar noga så pratar jag med er hela tiden. Men det kräver fokus och uppriktig önskan. Jag har ju gett er den fria viljan, därför vill jag inte tränga mig på er. Ni måste vilja prata med mig. 
Jag är inte någon som pratar i megafon. Det finns tillräckligt med folk som pratar i megafon och det finns tillräckligt med folk som skriker ut vad gud vill. Om jag också skrek i megafon, vad skulle det göra mig till?”

Om överlevnad och annat

Samtal med gud 2017-04-26

“Tycker du jag ska prova på att ge medial vägledning och förmedla svar på frågor, på samma sätt som jag får svar på frågor av dig?”
“Ja, det kan du göra.”
“Men jag kommer inte vilja tala om för folk vad de ska göra och svara på frågor om hur det ska bli i framtiden.”
“Jag säger bara sånt som den som frågar behöver höra. Det personens högre jag vill att den ska ta emot just nu.”
“Ok, jag måste fundera på det här och se om det kommer kännas rätt för mig.”

“Det är en sak som jag har tänkt mycket på senaste tiden och som jag har rätt mycket ångest över. Hur ska det gå för människorna på den här planeten? Kommer vi att överleva? Människosläktet, alltså.”
“Er “överlevnad” är inte ett mål i sig för mig.”
“Det känns nog väldigt svårt för många att acceptera och låter rätt hårt, om jag ska vara ärlig.”
“Du och jag har pratat om det här förut och det är inte “hårt” ur mitt perspektiv. Döden är ju inte någon död och ni är “lyckligare” på andra sidan, när ni är i fullt medvetande. Ni har ju valt att komma till jorden för att göra vissa erfarenheter och utvecklas, men ni är mer våra riktiga jag när ni inte lever här på jorden. På vissa sätt kan man nästan se det som mer likt “döden” att vara här.”
“Jag förstår vad du menar, men det är svårt att förena den synen med att leva ett bra liv på jorden och att uppskatta det.”
“Det behöver inte alls vara så. Det handlar om synsätt. Ju mer ni förstår och ser, desto lättare kommer det bli.”

Jag tar en liten skrivpaus innan vi pratar vidare.
“Jag längtar efter att läsa den nya boken som du skrivit ihop med Neale Donald Walsch (Awaken the Species).”
“Där kommer du få ytterligare instruktioner hur du ska gå vidare. Läs den noga! Gärna flera gånger. Ditt högre jag vill verkligen att du ska läsa det som står där. Jag vill att vi pratar ofta och gärna länge. Det är bland annat därför jag vill att du ska vara på landet själv. Du behöver vara lite själv för att få den bästa kommunikationen med mig.”
“Jag vill gärna det, men det finns andra som har behov av mig också. Som till exempel 4-åringen, som ju verkar ha extra stort behov av mig just nu och säger att hon bara vill vara med mig.”
“Det stämmer att hon har behov av dig, men du har delvis fel. Hon har behov av din kärlek, men det är risk att du binder henne vid dig på ett sätt som gör henne osäker. Låt henne veta att din kärlek alltid finns där och att din kärlek kommer bära henne över dagen.”
“Det var fint uttryckt. Tack!”

“Jag är så tacksam för att jag har kontakt med så fina människor, som inspirerar mig och är förebilder som kan ta mig framåt. Vänner, arbetskamrater, grannar och föreningsvänner.”
“Jag har fört er tillsammans nu för att det är dags att ni börjar samarbeta mer. Ni längtar efter att skapa något tillsammans.”
Jag tänker på dem och vem jag är i relation till dem. Och min tanke som ofta kommer upp att “hur många vänner man har och hur mycket bra man gör tillsammans med dem är ett mått på hur bra person man själv är”. Och så känner jag mig aningen otillräcklig och misslyckad. 
“Min älskade dotter. Det finns ingenting du behöver bevisa. Det viktigaste ni alla kan göra är att jobba med er själva inifrån. Att göra saker tillsammans med andra människor är fantastiskt, men att vara med sig själv och känna gud är det absolut viktigaste. Resten kommer av sig själv. Det är det sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er betyder, som det står i Bibeln.”
“Ja. Jag tror jag förstår jag vad det innebär nu.”
“Du inspirerar så många. Det är många som ser upp till mig som du inte har en aning om.”
“Jag älskar dig.”
“Ja, bra! Säg det ofta, ofta. Och till många. Det kan man inte säga för ofta. Tänk på receptionisten på ditt jobb, som du beundrar så och som inspirerar så många. Känns hon tjatig när hon är trevlig mot alla och bekräftar dem?”
“Nej, verkligen inte.”

Om att kanalisera och att gräla med barn

Samtal med gud 2017-04-16

“Hej gud. Jag känner mig rätt osäker nu. Hur ska jag gå vidare i min utveckling? Vilka steg ska jag ta framåt? Det känns så otydligt.”
“Du kan göra precis allt som du vill.”
Gud visar mig olika saker som jag känner lust inför.
“Du kan göra alla de här sakerna. Du behöver inte begränsa dig.”
Jag känner att det kommer upp en rädsla för försörjning hos mig.
“Du behöver inte vara orolig för försörjning. Tillsammans med dina vänner kommer du att skapa överflöd.”
Jag har nyligen varit hos en kvinna, Ami Sundeman, som kanaliserar någon som hon kallar för Kosmos. Denna “kosmos” är till stora delar lik den jag pratar med, som jag uppfattar som gud och när jag pratade med Kosmos via Ami så fick jag bekräftelse på saker som min gud redan sagt till mig, men med en lite annan röst. Efter Amis kanalisering av Kosmos berättade jag för henne att jag också talar med någon på ett liknande sätt och hon frågade mig om jag kanaliserat åt någon annan någon gång. Jag hade nog aldrig tänkt den tanken innan dess. Men jag har ju knappt tänkt på att jag skulle dela med mig av mina egna samtal med gud heller.
“Jag funderar över om jag ska våga gå vidare med kanaliseringen.” säger jag till gud och tänker samtidigt på det samtal jag hade med en vän idag om mina rädslor angående att eventuellt kanalisera.
“Du sa precis de saker som du är rädd för vad gäller kanalisering i ert samtal.”
“Ja. Jag håller med om att jag aldrig uttryckt det så tydligt förut. Dels är jag rädd för att förmedla något som inte stämmer. Dels är jag rädd för att folk jag tycker om och respekterar ska tycka att jag är en religiös flummare, som ägnar mig åt fantasier och bedrägerier och gått med i någon sekt. Jag tänker framför allt på min man, ett par kollegor och en god vän – jag uppfattar dem som riktiga ateister, men de är några som jag verkligen tycker om och respekterar.”
“Jag håller med dig om att det är det som är dina rädslor, men du underskattar din man, kollegorna och din vän. De är öppnare än du tror, men de vill gärna ha en tydlig världsbild att följa och den de valt nu är att det inte finns någon gud, eller åtminstone att religion är skadligt. Och just därför kan du ha en viktig roll att fylla – om du som de känner som en “förnuftig” människa håller på med detta, då kanske det kan ligga någonting i det?”

Nästa fråga jag vill ta upp med gud inatt är om 13-åringen och hur det funkar när det låser sig i huvudet för henne.
“Jag blir så provocerad och arg för att jag inte tycker att hon försöker, eller bryr sig om hur det är för oss föräldrar.”
“Det funkar annorlunda för henne. Hon förstår faktiskt inte hur ni tänker. Det är inget som hon lär sig naturligt, som vi andra gör, genom att observera varandra och dra slutsatser av det. Däremot kan (och bör) hon lära sig genom att nöta in det. Ni borde tala om och förklara varje gång, hur ni upplever det, för att hon ska lära sig genom repetition hur andra gör och uppfattar saker.”
“Jag har blivit så arg på henne många gånger och jag har så himla dåligt samvete över det.”
Gud ser på mig så kärleksfullt och säger “Om du visste vilket bra jobb du gör med henne och hur djupt hon älskar dig. Allt du gjort genom åren, alla små stunder ni har haft, allt det räknas fortfarande. Det sitter kvar i henne, även om hon inte minns dem medvetet. Sånt som du kanske tror inte “ledde till något”, det var värt allt. En hel livstid kan det ha varit värt bara att få skapa och uppleva den stunden.”

Om att inte veta vad man vill

Samtal med gud 2017-04-04

Gud ger mig en superhärlig pirr-i-magen-känsla.
“Vet du vad det där var? Det var lust.”
Sen får jag en liknande känsla lite högre upp i bröstet.
“Och det där var engagemang. Lust och engagemang är två fantastiska verktyg som du alltid kan använda.”
Jag känner en undran i mig själv om mitt jobb, som jag känner att jag borde sluta på, men att jag inte vet vad jag vill göra istället. Innan jag riktigt formulerat tanken så säger gud:
“Visst, det är dags för dig att lämna ditt jobb. Men du kan använda de här verktygen redan nu, även på ditt jobb.”
“Den lathet, bekvämlighet och trötthet du upplever är egentligen uttryck för rädsla. Och även när du säger “Jag vet inte vad jag vill”. Du vet egentligen alltid vad du vill – det som känner lust och glädje inför är det du vill. Men du är rädd för vad det ska få för konsekvenser. Och när du säger “Jag är trött, jag orkar inte tänka på det här nu.”, det är också för att du är rädd för att följa ditt hjärta. Om det inte fanns några hinder eller konsekvenser, skulle du då inte alltid följa ditt hjärta?”
Gud visar mig saker jag älskar och låter mig känna den där känslan av lust som jag har inför dem. Vi går igenom de saker jag känt mest lust inför i mitt liv och jag känner verkligen känslan.
“Om ingenting hindrade dig, skulle jag du då inte alltid följa mitt hjärta?”