Om att påverka, inte döma vägen och om sätt att lära.

”Tack för vägen du har fört in mig på nu. Jag känner det att jag har fått en sån nytändning, en ny inriktning och målmedvetenhet.”
”Jag är glad att du är glad över vägen du går. Och jag tackar dig för att du vill komma med mig. Till mig.”
”Samtidigt som jag säger det här om målinriktning så känner jag tvivlaren i mig som inte tycker att jag har åstadkommit någonting tidigare, så varför skulle jag göra det nu?”
”Jag tror bestämt att vi har behandlat ämnet ”att åstadkomma” tidigare. Vad menar du med att åstadkomma? Och vad tror du att jag menar?”
”Jag menar att ha påverkat människor på ett betydelsefullt vis, det är nog så jag skulle beskriva min mening av ”att åstadkomma något”.”
”Och hur tror du att jag definierar ”att åstadkomma”?”
”Berätta.”
”Att ha påverkat dig själv på ett betydelsefullt vis. Och om du nu skulle vilja påverka andra på ett betydelsefullt vis så lovar jag att det är det enda sättet att göra det – att börja med att påverka dig själv. Du kan inte föra ut något som du inte själv har i dig.”
”Det känns inte som att jag har påverkat speciellt många med det jag har gjort hittills, då. Mitt jobb känns inte viktigt för mig, men jag ägnar så många timmar av mitt liv åt det. De gånger jag förmedlat dina ord till andra eller delat med mig på annat sätt av det vi pratar om här, det känns som att de få timmar jag ägnat åt det har varit viktigare än allt jag gjort hittills i mitt yrkesliv.”
”Och hur har du kommit hit? Hur har du lyckats förmedla de här viktiga insikterna till andra. De här viktiga känslorna som du delat med dig av?”
”Jag har, åtminstone i perioder, fokuserat på dig. Ägnat tid till att lära känna dig, lära känna dig och mig och utforskat vårt förhållande till varandra. Ja, jobbat på vårt förhållande, eller du kanske skulle kalla det ”återupptäckt” vårt förhållande.”
”Är dina år bortkastade då, tycker du?”
”Jag tycker att jag skulle varit ärligare och modigare från början och gjort det tidigare, snabbare och mer helhjärtat. Och inte ägnat så mycket tid åt sånt som jag inte tycker är viktigt.”
”Det är såklart alltid ett val du kan göra. Du kan göra det valet nu. Men fördöm eller bedöm inte din process. Ingenting är förgäves. Jag försäkrar dig att allt är som det ska vara. Din väg är ingen annans väg. Jämför dig inte med någon. Inte med någon. Jag vill att du verkligen hör att jag säger det. Jämför inte dig själv med någon annan och jämför inte någon annan med dig, för du kan aldrig bedöma någon annans process, eller för den delen din egen. Så lägg din och alla andras vägar i guds händer och lita på att de är i goda händer. De bästa händer.
Det finns bara en sak du behöver tänka på: vad vill jag göra härnäst?”
”Ok. Då vill jag härnäst lita på dig och följa dig. Jag vill vara sann. Sann mot mig själv och dig. Du är sanningen jag känner i hela min själ och mitt hjärta.”
Jag känner det verkligen otroligt starkt fysiskt när jag säger det. Hela kroppen fylls av en värme som strålar ut från mitten av mig, vid hjärtat. ”Vågar du det?”
”Det är verkligen mitt mål. Kanske ska man inte säga att man ”försöker”, för det är väl att delvis ge upp från början? Men jag säger att det är mitt mål att våga.”
”Jag längtar efter dig. Och jag väntar på dig. På er alla, att ni ska komma hem till mig igen. Vilken fest det kommer bli!”
”Vet du, du är verkligen den bästa läraren! Ibland när jag läser vad stora tänkare skrivit, eller upptäcker såna som har djup andlig insikt så känner jag mig som en sån fruktansvärt obildad novis. Det har jag ju sagt förut. Men det blir tydligare och tydligare för mig ju fler texter jag läser och ju fler lärare jag upptäcker. Hur banala mina tankar är ibland jämfört med deras välformulerade och välerfarna. Men å andra sidan så har du också sagt att alla röster behövs, så jag litar på det och att mina ord kommer nå dem som kan bli hjälpa av just mitt sätt att ställa frågor och tar steg vidare på sin egen väg tack vare dem.
Men din metod för mig på senaste tiden – jag tycker den är lysande! Jag har ju börjat läsa A Course in Miracles igen och gå igenom lektionerna där. Första gången jag började läsa den hade jag inte haft så många och tydliga samtal med dig och du hade inte visat mig tydlig på olika situationer och funktioner i livet. Nu när jag läser det igen så blir allt jag läser så mycket tydligare. Jag förstår det på ett helt annat sätt, det får liksom substans för mig. Men fortfarande kan det vara lite för abstrakt och svårgripbart ibland. Men då leder du mig till en situation i livet då jag får se det själv, som jag precis läst om, eller så visar du mig ett program eller låter mig höra en podd som handlar om precis samma sak, fast uttryckt på ett annat sätt. Eller så förklarar du det igen för mig när vi pratar. Det är ett så bra sätt att lära, det här att få samma budskap på olika sätt!
Apropå det – du fick mig verkligen att inse något häromdagen. Jag har ju hört att det man irriterar sig på hos andra, eller det man blir arg och provocerad av, det är sånt man inte tycker om eller vill kännas vid hos sig själv.”
”Ja.”
”Jag har funderat över varför jag blir arg på mina två döttrar ibland. Nästan alltid i samma situationer och på grund av samma beteenden, fast helt olika hos den ena och den andra. Och häromdan insåg jag vilka beteenden det handlar om för mig. Det är lathet och bekvämlighet hos den ena och en känsla av att vara ett offer och en tendens till svartsyn hos den andra. Det var en insikt som drabbade mig rätt hårt. Det är ju verkligen egenskaper hos mig själv. Egenskaper jag inte tycker om och som jag då inte önskar att mina barn ska ha eller ha fått ärva. Och så tror jag att jag blir extra arg eller ledsen för att de uppvisar de här egenskaperna, när jag liksom hoppats att de skulle bli bättre versioner av mig, med bara mina goda egenskaper…”
”Ja. Det är bra insikter, allt. Men jag skulle återigen uppmuntra dig att inte döma eller bedöma. Inte heller egenskaper som ”goda” eller ”dåliga”. Utan lathet skulle ni inte kunna uppleva motsatsen till lathet. Och vem bestämmer att motsatsen till lathet är något gott? Och för vem är det gott? Återigen, ha tillit. Men det skadar inte att reflektera över varför vissa beteenden provocerar dig och varför du ser andra som positiva.”
”Tack för dina kloka ord. Jag tar dem till mig. Jag tänker ofta på hur jag är med barnen och hur jag relaterar till dem. Inte för att vi har några stora konflikter eller att jag tycker jag gör några allvarliga fel, men jag vill gärna ha din infallsvinkel på hur jag gör klokast i relationen till dem. Jag tänker på nu senast idag, när jag blev ganska irriterad på sexåringen som återigen skulle ha bästa platsen i soffan och blev arg och ledsen när hon inte fick det. Då blev jag arg på att hon inte var mer givmild och tänkte på oss andra. Men framförallt på att hon tyckte så synd om sig själv när hon inte fick som hon ville. Jag kände mig tvungen att säga både en och två gånger att det inte var synd om henne eller att jag inte tyckte synd om henne. Sen funderade jag efteråt på om det var fel av mig att visa att hon inte får ha upplevelsen “tycka synd om sig själv”. Jag var ju egentligen mer arg på att hon tyckte synd om sig själv än på att hon inte ville dela med sig av platsen. Vad tycker du om mitt agerande där? Skulle jag ha gjort någon annorlunda som varit mer konstruktivt?”
”Hon är väldigt känslig för att ta till sig ”sätt att vara” och anpassa sig till vad hon uppfattar att ni tycker är accepterat beteende. Med henne är det risk att ni skapar ett beteende som inte kommer naturligt från henne själv och som hon inte förstår. Ett beteende som hon egentligen gissar sig till eller efterapar. Därför vore det mer konstruktivt att tydligt förklara varför det inte är ”bra”, enligt er mening, att hon alltid får sin vilja igenom eller får den bästa platsen. Genom skuldkänslor kan en förälder manipulera sitt barn till ett ”önskvärt” beteende, men skuldkänslor är aldrig, aldrig konstruktiva eller av godo för barnets utveckling och hon har lätt att få skuldkänslor, särskilt när hon inte förstår, utan bara uppfattar känslan av er ilska.”
”Det låter ju bra och vettigt, men hon tycker verkligen inte om att prata om såna här saker – att vi ska diskutera vidare eller reda ut varför vi blev osams.”
”Nej, men det får hon ta, för hon behöver träna på det. Du gör henne en tjänst för framtiden när du tar de samtalen och propsar på dem. Hon behöver verkligen förstå orsaker och då måste hon både lyssna och tala om dem. När hon säger att hon inte vill prata, då har hon redan valt skuldkänslan och accepterat den. Hon blir störd i sitt avslut av situationen, som hon ser det. Hon har redan accepterat rollen som den skyldiga och du kommer och krånglar till det. Men det ska du göra. Krångla till det och prata om hur det känns för olika människor med olika perspektiv på situationen. Det gör också dig som förälder mer komplex och mer mänsklig. Även det kan kännas ”krångligt” för henne, men det är en tjänst du gör henne att hon lär sig det nu, snarare än senare.”
”Tack. Jag inser ju att jag får fokusera på helt olika områden för mina två barn. De är verkligen olika! Det märkte jag så fort de kom ut, vilken personlighet de hade. Jag fick nästan en chock när vår andra tjej kom, att hon hade ett helt annat slags energi än vårt första barn. Men jag litar på att de är de perfekta medlemmarna i vår familj, att vi har valt att vara tillsammans här som precis de vi är nu. Och jag är tacksam mot dig för vägledningen. Allt du säger låter vettigt och sant. Alla borde ha gud som sin psykoterapeut!”