Om guds natur, reinkarnation och konspirationsteorier

”Hej igen. Oj, nu har jag inte skrivit om våra samtal i bloggen på väldigt, väldigt länge! Men jag tänkte ju skriva nu igen.”
”Ja. Nu är det dags.”
”Ja, det känns så. Under den här tiden har du ju visat mig en massa nya källor att hitta information och jag har slukat en hel del av det som du låtit mig snubbla över. Ibland tycker jag du är lite övertydlig, faktiskt! När jag ser en sak på youtube, två vänner tar upp samma ämne och jag läser om det på ett tredje ställe – samma dag! Hur trög tror du att jag är egentligen, haha?”
”Det är du själv som vill visa dig själv. Det kanske är du som tycker att du är lite trög?”
”Äsch, varför ska du alltid få det att landa tillbaka hos mig?”

”Vad har du lärt dig som är nytt, då?”
”Oj, ska jag dra det lite snabbt, tycker du?
Jo, en sak som jag tycker ha lärt mig, och som jag intresserat mig mycket för, av förklarliga skäl – det är det här med kanalisering. Jag har lyssnat på och läst många andra som kanaliserar högre medvetanden, sina högre jag eller källan – lite som jag, då. Och en sak tycker jag har blivit tydlig för mig och det har du ju också bekräftat – det här att budskapen alltid är anpassade till den som tar emot dem. Och att alla som kanaliserar i olika grad faktiskt påverkar budskapet som de tar emot. I de minst påverkade fallen så är kanske inte påverkan så mycket mer än att mediets ordförråd är det som mediet själv ”bidrar” med. Kanske finns det även såna som inte ens förmedlar med sitt eget ordförråd, utan är helt bortkopplade från sin personlighet? Men de allra flesta verkar få budskap som talar till dem, med deras språk och talar till den situation och till den utveckling och förståelse de befinner sig i just nu. När jag ser tillbaka på våra tidigare konversationer nu, så tycker jag mig se ställen som jag tänker att du skulle uttryckt på ett annat sätt om du skulle pratat med mig om dem idag. Inte för att det du sa inte stämmer längre, men för att min personliga förståelse och kunskap ökat och att du då kanske skulle uttryckt det på ett annat sätt om det vore idag. Inget fel alls i det, men det är en observation som klargjort massor för mig och gjort det lättare för mig att förhålla mig till både det jag själv tar emot och andras kanaliserade budskap. Det har också gjort att jag blivit tio gånger starkare i tron på att ALLA måste gå inom sig själva för att hitta sin egen sanning. Man ska verkligen inte ta någons ord över det man känner är sant för en själv, i sitt hjärta. Det har ju du också sagt förut, men nu har det verkligen sjunkit in att det gäller alla, alltid, utan undantag.”
”Du låter nöjd.”
”Ja. Kul uttryckt. Jo, jag känner mig ”nöjd”. Tillfreds.”

”Har du lärt dig något mer sen sist?”
”Ja, jag tror det. Ok, lyssna då. Nu ska jag berätta vad jag vet om gud. Det enda jag tror att jag säkert kan säga om dig, och även det medger jag att jag inte helt säkert vet, eftersom jag inte kan veta något helt säkert. Men det enda jag känner mig helt säker på att jag kan säga, det är att ”Gud är”.
Inte gud är det och det, utan bara “Gud är”. Är gud kärlek? Det är ju vad jag har tänkt den största delen av mitt liv, eftersom det är min upplevelse. Men nu skulle jag snarare säga att kärlek är ”hur Gud är”, Guds sätt att vara i världen. Och ljuset är Guds sätt att synas och manifestera sig i världen, ljuset är det som ser ut att vara den här världen och alla världar. Materia existerar ju egentligen inte, men ljus och energi är det som vi uppfattar som materia.
Vad säger du om den definitionen?
Gud är.
Gud är genom kärlek.
Gud syns genom ljus.
Och, vi är alla en del av Gud.”
”Det stämmer.”
”Är det verkligen du som säger det nu då, eller mitt eget medvetande som vill bekräfta mig själv?”
”Känn mig. 
Jag ser inga fel i den definitionen.”
”Tack. Jag kände hur hela jag blev uppfylld när jag ”sa” det här i mitt huvud. Det var som att det strålade och cirkulerade energi i hela huvudet och hjärtat.”

”Jag hade en annan fråga jag ville ställa. Det är om reinkarnation. Går det att välja att inte bli återinkarnerad när man dör? Att hoppa av hela det hjulet, liksom?’
”Ja, det går.”
”Nu pratar jag om jorden då, vad som gäller för människor.”
”Det gäller överallt. Det går att välja att inte bli återinkarnerad. Men det är extremt ovanligt att någon väljer det. För det är inte önskvärt. Det innebär en icke-existens.”
”Vad händer då? Blir man ett spöke?”
”Nej, det som är vad ni kallar spöke är nästan alltid bunden till en speciell plats och ett spöke är bara en del av er energi. Om du väljer att inte reinkarnera så skulle du vara mellan världar, i en icke-plats i princip helt utan upplevelser. Som sagt en icke-existens. Vad ni kanske skulle beskriva som ett jämngrått ingenting. Det är icke-utveckling. Icke-evolution.”
”Det låter inte speciellt frestande. Så hur kommer man vidare då, från att bli återfödd igen och igen på jorden? Det kan ju vara rätt jobbigt att leva här i evigheters evighet också, med tanke på hur det har sett ut genom vår historia.”
”Du kan inte undvika att ”gå upp i ljuset” efter din inkarnation och därmed få veta om du kommer reinkarnera eller gå vidare någon annanstans. Det du måste göra om du vill komma vidare från att reinkarnera och inte längre leva ett så begränsat liv som du gör nu, det är att leva i kärlek. Här och nu på jorden, precis där du är, som den du är nu. Använd alla verktyg du har till sitt förfogande här och lev så mycket i kärlek som du förmår. Se gud i alla. Se gud i allt. För jag är i allt. Jag är asfalten. Jag är chefen du irriterar dig på. Jag är din förtryckare. Jag är din älskare. Jag är dina barn. Jag är din lycka och din olycka.
När du ser det, när du ser gud i allt, då kommer du till slut inte att ha något behov av att fortsätta reinkarnera här. Då kommer du att ”gå vidare”. Men var inte otålig och gå inte och sörj över det. Allt är en del av din resa. Om den blir lång eller kort är en del av din upplevelse. Det är inte något dåligt eller bra i sig. Det är vad det är. Din upplevelse. Min upplevelse. Av vår gemensamma existens.”
”Ok, tack. Så intressant! Nej, jag känner mig inte otålig egentligen. Jag var mer nyfiken. Jag är glad över där jag är nu och känner inget behov av att vara någon annanstans, faktiskt.”

”Det är till sak som jag har gått och tänkt på. Som stör mig. Eller som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.”
”Ja.”
”Nu är det ju 2020 och du vet, det är så otroligt mycket konspirationsteorier som flyger omkring överallt. Jag har ju alltid sett mig som en rationell människa som lever i en rationell värld och har så svårt att se att det skulle finnas onda agendor bakom saker och ting. Om man inte ser lust efter pengar och makt som en ond agenda, förstås. Det kanske är vad det alltid handlar om egentligen? Makt? På det sättet kanske jag visst tror på konspirationer. Men jag har alltid haft så svårt att tro att det skulle finnas någon eller några som skulle kunna hålla en så komplicerad plan hemlig, som att kontrollera hela jorden, regeringar, företag, organisationer, med mera. Jag har nog alltid tänkt att det är orimligt att människor är så utstuderade och smarta att det kan finnas något så stort och invecklat som kan hållas hemligt. Jag tror att allting kommer fram så småningom. Men i och för sig, de som tror på konspirationsteorierna skulle nog hävda att det är precis det som händer nu, att det kommer fram. Och jag säger inte att det ena eller andra är sant, eftersom jag verkligen inte vet.
Hursomhelst, oavsett vad som är sant och inte gällande konspirationsteorierna, så finns det några människor som jag tycker säger många väldigt upplysta och sanna saker. Och så känner jag att jag har väldigt svårt för dem ändå och definitivt för delar av deras budskap. Vad ska jag göra med den här dubbelheten? Kan folk som säger väldigt djupa sanningar också säga osanningar? Kan något vara sanning för dem och inte sanning för mig?”
”Nu ska vi se vad vi ska börja med. Sanningen. Kan någon som säger sanningar också säga osanningar? Svaret på den frågan är väldigt enkel. Alla kan säga sanningar. Alla kan säga osanningar. Så. Klart. Lätt va?”
”Lätt, eller jättesvårt kanske? Det verkar som att det återigen är upp till oss själva att avgöra i vartenda fall. Är det så du menar?”
”Det är så det fungerar i världen. När det fungerar bra.”
”Ansvaret är helt vårt eget, ja. Suck, kan du inte bjuda på en enda räkmacka och bara peka med hela handen och säga ”rätt!” Och ”fel!”?”
”Det gör jag ju faktiskt. Precis så. Om du lyssnar på mig i ditt hjärta.”
”Ja, så fint. Det är ju precis sant. Du säger ju vad som är rätt och fel i mitt hjärta. Jag lyssnar på dig, i mig.”
”Ja. Där du och jag smälter samman, där är sanningen.”
”Annars kanske du bara kunde skriva ner på ett par stenplattor exakt vad som är rätt och fel, så alla vet? Ett litet tips, bara.”
”Point taken.”

”Det här med att vissa säger väldigt djupa sanningar och jag hör att det är sanningar, men jag ändå känner ett stort motstånd eller olust inför dem, vad beror det på, då?”
”Det kan bero på olika saker, så det får du gå inom dig och titta på vad det kan vara. Det kan vara något hos dem som du känner igen i dig själv, medvetet eller omedvetet, som du inte tycker om eller inte vill kännas vid. Det kan också vara att de säger ord som är sanna, men deras vibration stämmer inte överens med orden. Det finns inte kärlekens förståelse bakom orden. Då blir det bara en sanning på pappret, sanningen är inte upplevd och internaliserad. Och det här kan de flesta som lyssnar på någon känna av, fast de oftast inte förstår vad det är de känner av.”
”Ja! Precis. Det är ju det som känns. Jag fattar!”

”För att återgå till det här med själva konspirationsteorierna. Jag har tänkt väldigt mycket på det senaste året och jag har haft otroligt jobbigt med det. Att det är så många inom den nyandliga rörelsen, om vi kallar den det, som verkligen är inne på att det finns en dold, mörk agenda och att vi alla är lurade. Jag tycker det vore så jobbigt att se på världen så och att se på mina medmänniskor så – antingen som folk som vill luras eller folk som är lurade. Visst är många vilsna och omedvetna, men ondskefulla eller totalt förda bakom ljuset? Det känns som en så dyster världsbild för mig. Dyster syn på våra medmänniskor. Och gör att man väldigt lätt hamnar i ett ”vi och de”, de ”onda och de goda” eller “de lurade och de som insett sanningen”.
Stämmer de här konspirationsteorierna? Eller, det kanske var en för bred fråga. Stämmer det att det finns just en hemlig agenda och några bakom den som vill mänskligheten illa?”
”Det är, som vanligt, en fråga om perspektiv. Om vi ska börja med att prata om vad de flesta av er på jorden vet, så är det ju extremt begränsat i ett nuvarande perspektiv. Om du skulle föreställa dig allt som finns att veta som en sfär, lika stort som ett jordklot, då skulle det ni vet nu motsvara ungefär ett sandkorn på den sfären. Och det som finns att veta om den dolda agenda som du frågar om är som ett annat, kanske mindre sandkorn. Men inget sandkorn existerar i ett vakuum. Allt är beroende av och påverkar varandra. Allt är del av samma sandstrand. Eller öken, om du hellre vill ha den liknelsen. En annan liknelse är den med Platons grotta*, men om Platons grotta också vore ett sandkorn, eller om Platons grotta vore universums största spegelsal. Så många perspektiv och beroenden finns det.
Ja, man kan hävda att det finns krafter som gör saker i hemlighet och utnyttjar det faktum att ni inte förstår det. Och allt är relaterat till varandra. Frågan ni måste ställa er är hur ni förhåller er till det. Och det är ju vad du brottas med nu.
Om ni skjuter allt ifrån er och pekar finger mot de där andra, de onda, då ställer ni allt utanför er själva och separerar er från det. Ni säger att det inte borde finnas och inte har rätt att finnas. Men allt har en rätt att finnas och uttrycka sig, oavsett om du bedömer det som gott eller ont.
Det andra förhållningssättet är att se allt inom sig själv. Det är ett mer sant sätt att se på det, eftersom allt är ett och ni är en del av detta allt. Men det kan leda till vad ni kallar ”spiritual bypass”, att ni inte tar i det, att ni undviker att ta ställning eftersom allt är av gud och att ni inte ska göra någonting åt det som är av gud. Men om ni vill vara sanna och ärliga så kan ni inte undvika det mörka. Det mörka är en spegling, en kontrast för att ni ska kunna se er själva som ni verkligen är.
När ni ser mörker är det bästa förhållningssättet att se om något av detta mörka är sånt du kan känna igen i dig själv, titta på det och bestäm om det är något du vill behålla eller om det är något du kärleksfullt kan tacka för att det gjort dig uppmärksam på något och sen låta det gå. Den yttre manifestationen av detta mörka (i detta fall resultatet av konspirationen) säger du tydligt då att du inte väljer och du säger tydligt vad du väljer istället.
Så förhåller du dig till det som du inte ser som en del av den framtid, eller nutid, du vill ha. Du tackar kärleksfullt för det som mörkret gjort dig uppmärksam på, erkänner att den som uttrycker mörkret är en lika stor del av Gud som du, med samma rätt att uttrycka sig, och väljer sedan den väg som du vill gå.”
”Tack. Det är ett bra svar. Och som alltid så landar det i en själv. Vad som är sanningen inom mig själv. Det får jag vara nöjd med och försöka att inte tänka på allt som jag inte vet. Se det jag vet och ta ställning till det. Men jag misstänker att jag kommer återkomma tills et här temat, för jag tänker mycket på det. Mer än jag skulle vilja. Tack och god natt. Jag älskar dig.”
”Och jag dig, min älskade dotter.”

* Platons grottliknelse (wikipedia)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.