Kategori: Sjukdom

Om karma

Samtal med gud 2019-04-01

”Hej”
”Hej”
Gud ger mig en skjuts av kärlek som får mig att spricka upp i ett stort leende.
”Hur känns det här då?”
”Haha, bra. Det känns bra. Det känns så skönt att få vara ordentligt med dig igen. Att ha tid, lugn och ro och få vara ostörd med dig igen.”
”Du, det är något jag har funderat över en hel del på sista tiden. Det har kommit upp i olika samtal och diskussioner och det… skaver liksom för mig. Så nu vill jag fråga dig om vi kan reda ut det?
Finns karma alls och hur funkar det i så fall?”
”Det beror på vad du menar med karma. Det finns en kraft och en motkraft. En energi och en kontraenergi.”
”Men finns den kraften på ett sätt som gör att tidigare liv kan påverka mitt nuvarande liv? ”
”All tid är ju samtidigt. Alla liv är samtidigt. All energi är samtidig.”
”Men kan saker vi gjort i tidigare liv påverka oss på ett sätt som vi inte är medvetna om i våra nuvarande liv? Det är nog det som stör mig mest, att det skulle vara saker som är helt utanför mitt medvetande, som jag inte kan påverka.”
”Det beror på hur ni ser på det. Att ni ska få ”sona” eller ”betala en skuld” från ett tidigare liv skulle vissa kunna uppfatta det som. Men existensen handlar inte om brott och straff. Inte ens om balans, som jag nämnde förut när Sonja frågade mig om karma. Det är inte för att få balans som karma existerar, det är inget som ska ”jämna ut sig” eller “rättvisa som ska skipas”. Existensen handlar om utveckling! Och karma är processen i den här utvecklingen. Det som man skulle kunna kalla ”påverkan från ett tidigare liv” eller att ”ha en karmisk skuld” är i själva verket att ni vill utforska. Ni vill utforska varje aspekt av vad det är att vara människa. Det handlar inte om ”goda” och ”onda” gärningar, utan att ni vill utforska och uppleva allt. Och då kan kan det självklart bli så att ni ett liv har varit ”förövare” av något och att ni i ett senare liv vill uppleva aspekten ”offer” för detsamma. Men det handlar inte om skuld, utan om utforskande. Och det är en del av processen som ni vill uppleva. Den heliga processen.”
”Tack för förklaringen. En annan sak som jag ibland fastnar i, om man skulle tro på karma. Eller om det inte är karma då. Men det här att man valt sin livssituation. Om man man “valt” att vara en prostituerad liten flicka på en bordell i Nepal, till exempel, ska man låta folk vara kvar i sin livssituation då? Ska man låta bli att hjälpa dem ur den, om de har valt att uppleva den?”
”Självklart ska du hjälpa dina medmänniskor. Det har vi pratat om förut också, bland annat när du frågade om lidande. Och Sonja besvarade det bra när ni pratade om det igår. När du hjälper en annan människa är det en del av er gemensamma process. Då utför ni det som livet verkligen handlar om – ni visar vad kärlek är. Kärlek är den kraft som genomtränger allt och har förmågan att spränga alla processer och system. Det är verkligen en sanning att kärleken är starkast av allt! Och när ni visar det i världen visar ni den mest grundläggande gudomliga sanningen. Och ingenting ni kan uppleva i livet är viktigare än det. Så svaret är återigen: JA. Självklart ska du hjälpa en medmänniska som lider. Av och med kärlek ska du hjälpa henne.”

”Vet du, på sista tiden tycker jag att jag är mycket tryggare i mig själv. Eller är det i dig? Känns som att jag har svårt att skilja på oss nuförtiden… Men det jag menar är att när andra kommer med åsikter eller teorier eller har läst saker i böcker, som kanske låter vederhäftiga eller har många anhängare, så känner jag snabbt vad som är sant för mig och jag börjar liksom inte vela, som jag nog skulle gjort tidigare. Eller känna att vilket som helst av det skulle kunna vara sant. Jag känner vad som är sant i mig och jag känner mig så himla trygg i det, på ett sätt som känns ganska nytt för mig. Och det är nog alltid i samklang med det du skulle säga, men jag behöver knappt fråga längre vad du skulle säga, för jag känner det redan. Fast jag kanske inte kan formulera och reda ut varför, som du kan. Men jag känner det. Vet du vad jag menar?”
”Jag vet vad du menar och jag känner att du är uppriktigt glad över det.”
”Ja. Ja, det känns väldigt skönt och befriande. Befriande för att jag inte behöver följa någon tro eller tro på någon auktoritet utanför mitt eget inre.”

”Vad tycker du om det här med Reiki-healingen då? Nu gick jag ju en första kurs i helgen som var.”
”Vad jag tycker? Att det är bra? Är det vad du vill höra?”
”Haha, jag vet ju att du inte gillar att uttrycka dig med ”bra” eller ”dåligt”. Men vad tycker du – är det ett bra steg för mig att ta?”
”Haha, är det ens en fråga? Har vi inte redan gått igenom allt det här? Sa du inte precis nu att du börjat lita på dig själv?”
“Jamen det var du som fick in mig på hela det här spåret, så nu håller jag dig ansvarig. Det var du som visade mig energifälten som finns runt kroppen och tipsade mig om att läsa om chakran. Och sen ledde det vidare till reiki-healing. Det finns inga förbehåll då, inget ont man kan göra med det eller så?”
”Det har vi ju redan rett ut. Och du googlar ju och letar bevis hela tiden. Finns det nåt kvar som du inte kollat upp? Är det för din egen skull eller för andras skull som du vill ha bevis på att healing funkar och inte skadar?”
”Hmm, det måste jag fundera lite på. Är det för min egen skull eller för andras?…
Jag tror att det är mest för andras skull, för jag tror ju på att det fungerar och inte skadar om man väljer att kanalisera kärlek, utan att lägga in sitt ego eller sin egen vilja i det man förmedlar. Men jag skulle vilja kunna hänvisa till forskningsresultat för att det inte ska uppfattas som rent hittepå eller önsketänkande. För att man skulle kunna ha en annan diskussion om det än bara jag tror/tror inte på det. Att man kunde diskutera energi på ett vetenskapligt sätt.”
”Det kan du söka vidare på om du vill ha den diskussionen. Men var inte för mycket uppe i ditt huvud och lägg inte för mycket energi på det intellektuella. Om du har valt att göra detta, då ska du göra det. Gå och ge av denna energi med kärlek.”
”Ok, ok. Jag gör så då.”
”Ja, kör bara!”

Om healing

Samtal med gud 2019-03-13

“Jag har ju skickat healing, eller helande tankar och energi till min dotter och nu planerar jag att gå en kurs i reiki-healing. Men jag har hört på senare tid invändningar från olika håll och trosinriktningar att man inte ska hålla på med healing. En del invänder att man kan utsätta sig själv för negativa energier, “ta över andras karma” och att folk kan få psykoser om de inte redo för healing. Hur är det med det här? Ska jag hålla på med det? Kan healing vara farligt på något sätt? Kan man skada folk genom att ge dem healing?”
”Inte om det man skickar är sprunget ur ren, självlös kärlek utan förväntningar. Men du kan skada genom att skicka negativ, aggressiv energi, på samma sätt som du kan skada någon genom att slå personen eller utsätta den för gifter, till exempel.”
”Hur är det med det här jag har läst om nu, att folk har blivit typ mentalsjuka, fått psykoser och andra jobbiga symtom efter att ha fått så kallad kundaliniresning?”
”Mentalsjukdom är inte nödvändigtvis något ont, ur själens perspektiv. Och det är en sjukdom som många andra sjukdomar. Man kan inte bli sjuk utan att ”vara med på det” på något plan. Att få kundaliniresning innebär att se gud. Det kan vara ansträngande för en människas psyke, speciellt om det är omoget och inte berett på det.”
”Det var det där med ”något plan” igen. Men på samma sätt som det inte är rätt att förgifta någon eller slå ihjäl någon, på samma sätt är det väl inte rätt att skada någon med energi, även om personen ”på något plan” är med på det?”
”Du kan som sagt inte skada någon med äkta kärleksenergi. Med negativ energi, absolut. Men jag säger igen att personen som tar emot är med på det och även är med och skapar själva mottagandet. På samma sätt som du kan bli sjuk till kroppen av yttre omständigheter så kan du bli det av energi. Sjukdomar eller psykoser som utlöses av healing eller andra liknande metoder skulle ändå ha utlösts eller visat sig på annat sätt. De är obalanser som vill ta sig ett uttryck. Healing kan utlösa det i förtid.”
”Men är det rätt att hålla på med sånt då? Om man råkar utlösa något i förtid?”
”Om du utför healingen med uteslutande den personens bästa för ögonen och baserar allt i kärlekskraft så kommer det inte ske. Då finns där ingen negativ energi som kan utlösa det.”
”Kan man påverka själen med healing?”
”Nej. Varje människas själ har full kontroll. Du kan inte utsätta själen för någonting emot dess vilja.”
”Alla de här systemen som beskrivs då? Som många kanske har följt i tusentals år, om andlig utveckling och livsenergi, med mera?”
”Jag har inte gjort några system. Systemen som beskriver andliga utvecklingar och vägar eller energisystem har inte jag skapat, utan människorna. Det är på samma sätt som er moderna vetenskap – de förklarar hur saker fungerar och hänger ihop. Det är system och konstruktioner som försöker beskriva det som är. De är inte det som är. Många förlorar sig i systemen och glömmer bort den kraft som är starkare än alla system och som kan tränga igenom och förbi dem. Kärleken! Den rena, villkorslösa kärleken som inte förväntar sig något – den kan göra allt. Och den kan aldrig skada. Du har den och därför kan du utföra healing om du vill. Men det är bäst att inte inrikta sig på något speciellt område eller att förvänta sig något resultat. Du kan ge självlös kärleksenergi till andra. Men påverka inte mottagandet genom din intention. Låt mottagaren ta emot den läkande, helande energin och göra med den som är bäst för mottagaren.”
”Oj, vad stolt jag blir att du säger att jag har den kärleken. Jag ska försöka hålla mitt ego utanför det här, haha.”

”Är det något jag glömt? Är det något mer du vill säga angående healing?”
”Känner du lust inför det?”
”Ja. Ja, det gör jag ju.”
”Då kan du göra det.”
”Men mottagaren då? Jag känner ett stort ansvar här.”
”Det du kan göra är att påminna mottagaren om att vara utan förväntan också. Utan förväntan på hur det ska upplevas och vad resultatet ska bli. Förklara att det är kärleksenergi du tänker förmedla och att mottagaren ska öppna sig för kärleksenergin och också ta emot den med kärlek. Låt henne förstå att hon inte ska tänka att du ska laga ett trasigt knä, till exempel. Gör healingen, som allt du gör, från ditt eget hjärta. Lyssna mer på ditt hjärta än på en lärare. Ta in vad läraren säger, men utför bara det som är sant och kärleksfull i dig själv.”
”Tack, vilka bra råd! Vet du, du får mig alltid att må så himla bra. Vad är det? Healing, eller? Haha.”
”Kärleksenergi.”
”Touché.”

Om lidande

Samtal med gud 2019-01-11

”Jag ville fråga dig om lidande.”
”Ja.”
”Lidandet är ju så otroligt genomgående i mänsklighetens historia. Och nu tänker jag väl främst på kroppsligt lidande, sånt som kommer med sjukdomar, krig, tortyr och olyckor. En sån otrolig mängd lidande vi människor utsatts för genom tiderna! Både utsatt oss själva och andra för. Vad är meningen med lidande? Varför måste det finnas?”
”Det finns flera aspekter på lidande. 
Dels är det lidande som orsakas av ren bekvämlighet eller för att man vill tillfredsställa den kortsiktiga njutningen. Detta sker medvetet och innebär inte lidande i stunden, men man orsakar sig själv, eller andra, lidande på längre sikt. Det kan till exempel vara att man låter bli att träna, inte tar en medicin, äter sånt som inte är nyttigt eller röker. Man vet att det kommer orsaka en lidande senare, men gör det ändå för att tillfredsställa det tillfälliga, upplevda behovet. 
Sen finns det lidande som ni orsakar er själva och andra som är mer omedvetet. Själva handlingen är ofta medveten, men ni är inte medvetna om att ni gör det ni gör av brist på förståelse. Ni förstår inte att era handlingar inte ledet till det tänkta resultatet. Detta är grunden till handlingarna bakom alla krig, tortyr och misshandel som funnits i historien. Ni är faktiskt alla ganska överens om vad ni vill uppnå – både individuellt och med era samhällen. Ni vill ha trygghet, mat för dagen, någonstans att bo, leva i fred och ha kärlek. Ni vill i princip alla ha det ni kallar ”mänskliga rättigheter”.
Sen har de flesta en väldigt dålig förståelse av de effektivaste sätten att uppnå de här målen. Många tror att för att jag ska ha trygghet och mat för dagen så innebär det att någon annan måste vara utan, eller stängas ute. Och om denne andre inte gör på det sätt ni tror är nödvändigt för att ni, eller ert land, ska uppnå detta så måste ni på något sätt tvinga den andre att göra detta som ni tror är nödvändigt. Och ni tar till alla medel ni kan hitta på för att tvinga den andre till detta. Krig och tortyr, till exempel. Och allt detta lidande som ni utsätter varandra för, det grundar sig i att ni vill nå ett mål, men att ni verkligen inte förstår hur man ska nå det målet. Och när ni inte förstår det så gör ni ont – ni ”syndar”. Det har du ju hört, att ordet ”synd” som används i bibeln, kan översättas med ”att missa målet”. Och det är ju precis det som blir resultatet. Ni missar målet, missar att nå det resultatet ni har tänkt, när kriget och tortyren inte alls leder till trygghet, fred och kärlek.
Det var också det som Jesus syftade på när han sa ”fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Han förstod att de var så fångade i sina tankegångar om rätt och fel och att de var övertygade om att handlade rätt ur sitt perspektiv, för att nå sitt mål. De var övertygade om att de måste tvinga den andre till att göra som de ville för att de själva skulle kunna leva i fred och välstånd.”
”Jag förstår hur de här tankegångarna kan leda till resultatet lidande, som du säger. Men med allt det lidande som funnits och finns i världen – på ett mer övergripande, själsligt plan måste vi väl vara införstådda med att vi ska utsätta oss själva för allt det här? Varför väljer vi att vara med om det här? Är det verkligen nödvändigt?”
”Ert liv här på jorden (och för den delen andra världar) är ju en utveckling. Och hela meningen med hela existensen är att ni – och jag igenom er – vill uppleva och återuppleva den ultimata kärleken, som jag är. Det är slutmålet. Fast det finns förstås inget slut, men det är en annan diskussion. Det är dit ni strävar – efter att uppleva kärlek. Både i era nuvarande, korta liv, medvetet eller omedvetet. Men också på det själsligt evolutionära planet. Slutmålet är den ultimata kärleken. Och för att uppleva den på riktigt så måste ni börja med att uppleva det som inte är jag, det som inte är kärleken. Så i era tidigaste stadier av utveckling väljer ni att utsätta er för mycket lidande, både kroppsligt och själsligt, för att verkligen få känna på vad det innebär att vara utan kärlek. Men också för att ur det perspektivet få uppleva vad en enda liten gnista av kärlek, vänlighet eller omtanke kan göra när man är omgiven av mörkret. En enda kärlekshandling avslöjar hela universum styrka och ni inser och kommer ihåg vad som är ert ursprung och vad som är sanningen och vägen vidare. Vägen hem.”
”Så det är dit vi vill nå allihop, dit vi säger att vi vill nå, ha ”mänskliga rättigheter”, som du sa? Blir vi bättre och bättre på att förstå hur vi ska nå dit då, ju mer utvecklade vi blir?”
”Ja, för varje utvecklingssteg ni tar, både individuellt och som samhälle och mänsklighet, för varje steg kommer ni närmare målet och går en rakare och rakare väg för att komma dit.”
”Du säger att vi måste börja med att uppleva det som inte är du, det vill säga lida mycket i början. En sak jag funderat på då – hur kommer det sig att det finns många fler människor på jorden nu än förr i tiden? Var det fler som behövde lida i tidigare liv och de som lever nu lida mindre? Ska inte alla lida lika mycket?”
”Tror du att ni lider mindre nu?”
”Ja. Jo. Procentuellt sett skulle jag nog tro att färre lider på jorden nu än till exempel på sextonhundratalet.”
”Du har faktiskt ganska rätt i att lidandet är jämnt fördelat för varje själ. Sen är det ur ert perspektiv inte lämnat fördelat per människa under en livstid. Där är det ju extremt ojämnt fördelat med lidandet i olika länder och för olika personer i samma land. Men ni ser alla till att få uppleva det ni vill och behöver uppleva för att ta er till nästa steg i utvecklingen. Och som svar på din fråga om antalet människor på jorden vill jag dels säga att tiden inte är linjär på något annat ställe än i er fysiska värld (och knappt ens där). Antalet själar ökar inte för att antalet människor på jorden gör det. Det är olika upplevelser ni har valt att ha. Först att vara få och utan många andra som var lika er. Sen att vara så många så att ni måste börja reflektera över var gränsen går för mängden människor och hur ni i så fall ska lösa det.”

”Angående lidandet igen då. Kommer vi sluta lida ju mer utvecklade vi blir?”
”Lidande är ett verktyg ni använder er av. Ett väldigt starkt och kraftfullt verktyg. Verktyg använder man så länge man har användning för dem. Men lidandet är också en upplevelse. När ni märker det och kommer till det stadiet att ni kan börja välja era upplevelser mer medvetet, då kommer ni välja bort den upplevelsen. Om ni inte vill använda er av verktyget vid något tillfälle, förstås.”
”Ok. Det känns som mänskligheten – och inte minst jag – har en bit kvar dit. Men en sak har jag verkligen tänkt på för egen del vad gäller lidande. Det är när man till exempel har väldigt ont eller är väldigt sjuk – då är man ju helt uppslukad av det tillståndet. Det finns liksom ingen reflektion och det känns inte som att det finns något utrymme för andlig utveckling där. Jag skulle ju till exempel inte sitta och meditera och prata med dig såhär om jag blev torterad eller hade feberyra. Eller om jag jobbade i nån helvetisk gruva i tredje världen, för den delen. Hur funkar det?”
”Jag svarar igen att lidandet i sig är ett verktyg. Lidandet i sig leder till andlig utveckling. Du måste inte samtala med gud för att utvecklas, utvecklingen sker för att ni har bestämt det.”
”Men det där är också svårt, tycker jag. Det skulle kunna leda till ett synsätt att lidande är bra. Att lidande är något som alla ska genomgå. Och det kan i sin tur leda till att man inte hjälper den som lider. Då är man farligt ute, tycker jag.”
”Hur du agerar gentemot någon som lider berättar mycket om vem du är och hur din egen utveckling är. Och hur ett samhälle agerar mot en som lider säger mycket om det samhällets utveckling. Det är det jag menade med att ”missa målet” kontra att förstå hur man kommer till målet. När ett samhälle har förstått att genom att hjälpa denna den minsta, den svagaste och mest lidande i mitt samhälle, genom att göra det hjälper jag mig själv, genom att göra det helar vi hela samhället och når på det sättet målet. Då har vi förstått att vi alla är ett, att vi alla är kärlek. Då uttrycker vi kärleken, eftersom vi förstått att kärlek är det vi är. Då hjälper vi den som lider.”
”Då har vi utvecklats tillsammans så långt att vi inte längre behöver verktyget ”lidande” när vi gemensamt insett det?”
”Just så.”

Om att leva i tacksamhet och kärlek

Samtal med gud 2018-12-05

”Hej. Idag vill jag bara tacka för allt! Alltså, det finns så mycket som jag vill tacka för att jag inte vet var jag ska börja. 
Tack för alla nya insikter. Tack för att du har lett mig hit. Tack för att jag får leva i din kärlek. Jag känner att jag mer och mer, längre stunder verkligen kan leva i kärlek och att jag snabbare kan ta mig tillbaka dit om jag halkat bort. Det känns verkligen fantastiskt och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad! Jag har ju fortfarande rädslor att tampas med, men allt känns så mycket enklare och jag känner mig mer kärleksfull och avslappnad för det mesta. Och tack för att jag får dela detta med andra människor! Jag blev så glad att träffa och prata med min vän ikväll, som verkligen har tagit till sig vad du säger. Återigen kände jag mig uppfylld av kärlek.”
”Om du tar din glädje och tiofaldigar den så har du min glädje över vad ni gör nu.”
”Haha, du ska alltid vara värst!”
”Ja, jag är ju gud. Det är liksom min grej.”

”Det var mycket jag pratade med min vän om ikväll, som jag skulle vilja skriva om i bloggen. Men jag behöver ju inte berätta det för dig, för du vet det ju redan.”
”Berätta på du, så lyssnar jag.”
”Ja, det handlar ju återigen om sånt jag är så tacksam för. Jag ser saker med nya ögon nu, mer och mer. Hör saker med nya öron. Saker och personer jag sett förut ser jag på ett helt nytt sätt, när jag ser dem ut ditt perspektiv. Och precis samma sak reflekterade min vän ju över. Hon upplevde det också. Sånger jag sjungit tusen gånger förut upptäcker jag först nu vilket budskap de har. Jag hör det för första gången!”
”Ja. För att du är redo att höra det nu. Det är där du är nu i din utveckling. Men jag vill påminna dig att inte döma det stadium som du var i tidigare. Utan det steget hade du inte kommit hit. De tidigare stadierna var alla perfekta steg i din utveckling. Detsamma gäller alla andras utveckling och de stadier de befinner sig i just nu. Döm och bedöm dem inte. Känn inte frustration eller ilska över att de inte ser eller hör det du ser och hör. De är i sina stadier av utveckling och du har inget ansvar för hur de tar emot det du säger. Det viktiga är att du säger din sanning. De som är redo att ta emot den kommer att ta emot den. De som inte är det är inte ditt ansvar och inte något du ska sörja över.”
”Ok. Tack för påminnelsen och insikten. 
Jag berättade om andra saker för min vän också. Att du hjälper mig med fysiska besvär till och med. Det har jag väl också tvekat att skriva om, för det har känts lite ”far out” och kanske inte lika relaterat till samtalen.”
”Berätta om det, du.”
”Till exempel när jag cyklat långt så började jag ju få ont i knät efter ett par mil. Det var samma sak flera gånger i rad under en period. Så när jag cyklade och tänkte på att det började göra ont, så kom du in i mitt huvud och tipsade om att jag höll benet i fel vinkel, att jag skulle knipa ihop benen mer och inte vinkla knät utåt. Jag testade att göra så och sen dess har jag inte haft ont i knät. 
Och sen började jag få ont i ryggen också, det kändes som den höll på att bli sned och jag hade alltid ont på samma ställe. Jag trodde nästan att jag höll på att utveckla något slags ”sympati-skolios”, eftersom 14-åringen utvecklat skolios. Men då berättade du att det var på grund av min hållning – att jag skjuter fram axlarna och inte håller ryggen rak och upprätt. Och att jag skjuter fram axlarna så för att jag upplever att jag ”skyddar” mig på det sättet. Jag gömmer mig inom mina axlar, så att säga. Så jag provade att gå och sitta mer rakryggat och att dra axlarna bakåt. Jag förstod vad du menade med att jag ”skyddade” mig, för det var en känsla av utsatthet och att jag exponerade mig som kom när jag ”rätade ut mig” på det här sättet. Det krävdes liksom mod av mig för att ha en sån öppen kroppshållning. Så det kunde jag spåra tillbaka till det där med rädsla igen. Det verkar vara väldigt mycket som har med rädsla att göra. Och det ryggonda försvann också!”
”Ja, många av era tillstånd av smärta och sjukdom går att ta bort, om ni hittar roten till det.”
”Jo. Jag tror dig. Samtidigt får jag en skamkänsla när jag skriver det här, att jag har haft såna pytte-hälsoproblem som jag tar upp. Samtidigt som jag vet om och känner så många som har verkliga, jättestora hälsoproblem, skador och sjukdomar. Jag känner mig som en idiot som säger ”jag hade lite ont i knät när jag cyklade och gud sa att jag skulle göra såhär, så gick det över. Har du tänkt på det, du som har cancer eller en CP-skada?”
”Jag förstår vad du menar. Men det förändrar inte sanningen i det jag sa ovan. Och inte heller det jag sa innan det, att du inte behöver ta ansvar för hur det du säger tas emot.”
”Jag känner mig ändå som en idiot. Och förresten var det du som sa det och inte jag.”
”Du behöver inte känna dig som en idiot. Men det är bra att komma ihåg att alla sanningar bör uttalas med kärlek som grund. Kärlek och medkänsla med den man säger det till. Medkänsla betyder inte att man funderar över och anpassar det man säger efter hur man tror att det kommer tas emot, utan att man ser och erkänner att mottagaren har en svår situation. Ibland behöver man inte uttala någon sanning alls i en sån situation, utan bara vara med personen i kärlek. Utgå från kärleken och försök att föreställa dig vad det mest kärleksfulla att göra just nu skulle vara. Ibland är det att tala. Ibland är det att vara tyst. Aldrig är det att ljuga.”
”Tack för förtydligandet. Då vill jag fortsätta lite på spåret med mitt ryggonda i relation till hållning. När vi har haft våra samtal har du ju varit rätt noga med just det här med hållningen, att jag ska sitta rakt med ryggen för att kunna ”linjera” bäst med dig och de energier jag vill åt. Och det har jag ju verkligen känt också, att jag tar emot dig och känslorna från dig mycket bättre i en sån ställning. Jag tycker det är helt fascinerande hur allt hänger ihop! Och jag ser fler och fler saker som hänger ihop. Så tack för det också!”

“Just det – apropå tack så ville jag tacka för tacksamheten! Saker och situationer som känns jobbiga för mig börjar jag se mer mening med. En del saker kan jag direkt se en mening med, vad de kan göra för min utveckling. Andra jobbiga upplevelser ser jag inte meningen med, men jag har börjat att vara tacksam för dem i förväg ändå. För att jag tror att de har en mening, fast det kanske kommer ta lång tid innan jag upptäcker den meningen.”
”Tacksamhet är ett utmärkt tillstånd att vara i. Och en fantastisk metod för att skapa den mening och verklighet man vill ha. Det du är tacksam över idag är din verklighet imorgon. Och det är inget talesätt. Det är en universell lag.”
”Fantastiskt.”

“En annan sak som jag pratat med mina vänner om på sista tiden, är ju just den här känslan jag har för det mesta nu. Friden och kärleken. Det låter så pretentiöst när jag skriver det! Men det är ju känslan jag har. Hur som helst, att leva så nu när jag har ett relativt enkelt liv och har ”mitt på det torra”, så att säga, det går ju bra. Men jag undrar över om jag skulle kunna behålla den känslan, vara i det medvetandet och hålla den kontakten med dig, om jag hamnade i en akut situation. Eller en hotfull situation där jag verkligen kände mig attackerad. Du ger mig ju små, små utmaningar åt det hållet hela tiden, upplever jag det som. Men det är ju situationer som många kanske inte ens skulle reagera över, men som känts jobbiga för mig genom åren. Vad skulle hända om jag fick en riktigt traumatisk händelse, om livet förändrades drastiskt? Och nej tack, se inte det här som en uppmaning nu! Jag vill INTE testa. Men jag undrar.”
”Du skulle klara det. Jag ger er inget mer än ni klarar och själva önskar på något plan.”
”Hm, det där med ”något plan” känns inte alltid så trösterikt, vet du. Det hjälper inte alltid här och nu. För det känns inte som det planet är här och nu.”
”Nej, jag förstår. Men det är det.”
”Ok. Men jag vill i alla fall inte testa. Kan vi vara överens om det?”
”Jag gör ingenting emot din vilja. Frågan är bara hur väl du känner din vilja.”
”Haha, det här känns som en diskussion jag inte kan vinna!”
”Det stämmer. För det handlar inte om att vinna.”
”Ok, ok. Hur som helst har jag ingen önskan att utforska den där frågan i min verklighet här och nu. Tack!
Så, nu fick jag avsluta med tacksamhet i alla fall.”
”Jag älskar dig, min vackraste dotter. Sov nu.”
”Ja, det ska jag göra. Kan du inte omsluta mig sådär härligt som du gjort de senaste nätterna? Det har känts som en omfamnande bommulsbubbla av kravlöshet och kärlek.”
”Känner du den nu?”
”Ja. Tack.”

Om mentalsjukdom och kluster

Samtal med gud 2018-09-03

”Jag hade ju en fråga nummer två som jag ville ta upp från tidigare samtal, som jag inte kände att vi rett ut tillräckligt.”
”Ja.”
”Men … äsch, det känns liksom överspelat nu. Det känns fånigt. Vi har ju diskuterat det här tusen gånger.”
”Vill du veta mer så fråga. Du kan inte trötta ut mig.”
”Äsch, jag vet inte. Det känns inte så viktigt längre.”
”Du ville fråga om mentalsjukdom och tillit.”
”Ja. Ja, det hade jag ju tänkt fråga. Hm, det känns som jag inte hör dig så tydligt idag. Är det här verkligen inte bara mina egna tankar om det här, det känns som jag bara svarar mig själv på det jag tänkt på.”
”Visst kan tankar bara vara dina egna tankar. Allt du tänker är inte jag som pratar.”
”Hur vet jag skillnaden då?”
”När jag pratar känner du känslor också, eller hur? Känslor är starkare kommunikation än tankar och ord.”
”Ja, det är sant. Jag brukar känna känslor när vi samtalar.”
”Och vilka känslor är det? Var känns de?”
”Jag kan liksom bli varm i hela kroppen. Och mycket känns i hjärtat och i magen. Och ibland kan jag bli alldeles varm i hela huvudet och se som ett vitt sken.”
”Så vet du att du talar med mig. Du känner sanningen i kroppen.”
”Men visst kan tankar påverka kroppen också? Jag kan ju må dåligt och få ont i magen av saker jag tänker, till exempel.”
”Ja, det är sant. Men sanning och kärlek känns på ett annat sätt. De är förresten samma sak – sanning och kärlek. Och då kommer känslan direkt, det är ingen fördröjning.”
“Men även positiva, härliga känslor kan vi väl framkalla med våra tankar? Om vi tänker på någon vi tycker om eller om någon varit snäll mot en, till exempel.”
“Ja visst. Och vid alla tillfällen du känner starka, kärleksfulla känslor när du tänker på något, är det just för att du tänker på något som har med kärlek att göra. När du pratar med mig och du känner de känslorna är det för att det är kärlek du känner, för att det är din sanning du hör. Och jag vill påpeka igen att de känslorna i våra samtal kommer samtidigt som orden och inte “som resultat av en tänkt tanke”.”
“Ok. Nu har du övertygat mig igen. Åtminstone för stunden.”

”Vi kanske skulle återgå till min fråga om mentalsjukdom? Det är ju inte ovanligt att personer som har en mentalsjukdom hör röster. Ska de också ha tillit till sina inre röster? Är det någon skillnad mot att säga att jag ska ha tillit till min inre röst? Och vad är egentligen mentalsjukdom?
Om jag tar som exempel den här mannen i Åkeshov för några år sen. Han som trodde folk var troll eller monster och attackerade dem med ett järnrör, till och med dödade en person. Borde han också ha lyssnat till sin inre röst?”
”Nu var det många frågor på en gång. Den första, om det är någon skillnad mot att säga att du ska lyssna på din inre röst, tycker jag nog att jag svarat på redan. Lita på dina känslor och den ”ordlösa sanningen” som vi pratat om förut. Den är det starkaste beviset för vad som är sant. Den starka känslan i hjärtat eller magen – den känner du när du ser och hör din sanning, eller något du älskar. För att svara på om mannen med järnröret borde ha lyssnat på sin inre röst vill jag också svara på frågan om vad mentalsjukdom är. Alla som ni kallar mentalsjuka ser världen på ett annat sätt än de flesta andra – de som i sin helhet följer normen. En del av dem ser klarare än andra och kallas därför mentalsjuka. De har ett ganska radikalt annat perspektiv på tillvaron här. De ser mer. Andra har en mer traditionell sjukdom, som har sitt ursprung i liknande saker som fysiska sjukdomar – undantryckta eller ”negativa” känslor. Det är ofta ett väldigt förvirrat tillstånd och är motsatsen till att se klart.
Om åkeshovsmannen kan jag berätta att han hade ett sjukdomsliknande tillstånd och sjukdomen satte sig i hjärnan och påverkade hans tankar.
Sen blir det mer komplicerat om han då ”borde” lyssnat på sina inre röster. De som blev offer för hans sjukdom var ju på ett plan med på det hela. Alla hade de kommit överens om den här upplevelsen, men såklart inte på ett medvetet plan i den här tillvaron.”
”Ok. Vi lämnar metafysiken för nu. Jag undrar om det här med ärftlighet och mentalsjukdomar då. För visst är det så att mentalsjukdomar kan vara ärftliga? Hur funkar det? Och ja, fysiska sjukdomar med, för den delen!”
”Ja, du har rätt. Många sjukdomar är vad ni skulle kalla ärftliga. Nu blir det lite invecklat. För det är just vad ni är, nämligen – invecklade. Invecklade i varandra. De personer ni omger er med i den här existensen som ni kallar ett liv på jorden – de är ofta med er i många, många liv på jorden. Och speciellt de ni kallar familj. Ni har inte alltid samma roller. En förälder i ett liv kan vara ett barn, ett syskon eller en god vän i nästa liv. Ni lever liksom i kluster av själar som gärna gör samma saker och utvecklas tillsammans.”
”Kluster. Låter sådär lagom spirituellt.”
”Men passande. Till exempel är det ovanligt att själar hoppar från ena delen av universum (egentligen multiversum, men det kan vi ta senare) till den andra, mellan liv som följer på varann. Man hänger ofta ihop med sitt kluster väldigt länge och utvecklas tillsammans. Ni glider in i och ur era roller och ni vill gärna uppleva mycket tillsammans. Det är inte så att en av er upplever en sak som de andra är helt opåverkade av. Se hur du har det med 13-åringen och hennes funktionshinder – är inte du ”medupplevare” av hennes funktionshinder?”
”Jo, verkligen.”
”Det är inget hon gör själv, fast hon tog verkligen på sig den tyngsta rollen i den här upplevelsen.”
”Minst sagt.”
”Känn inte skuld över det. Det är hennes gåva till er alla. Men jag ska fortsätta förklara om ärftligheten. Ni vill som sagt uppleva saker tillsammans och det går inte att isolera sin upplevelse från sitt kluster. Det är det ingen i klustret som vill heller. Man kan säga att ärftligheten uppstår för att fler ska få vara riktigt delaktiga i upplevelsen. För att ni verkligen är släkt och hänger ihop med varandra.”
”Märkligt. Kluster.”

”Tack för i natt. Tack för samtalet. Och tack för känslorna. Jag älskar dig.”
”Dito.”

Om sjukdomar

Samtal med gud 2018-08-28

”Hej gud. Jag känner att jag måste ta upp några trådar från vårt förra samtal, för det är två saker som jag inte får ihop eller fortfarande undrar över. Och jag har tänkt på dem sen sist.”
”Ja, vi ska prata om dem. Fråga tills du har slut på frågor. Jag är alltid tillgänglig.”
”Bra! Fråga nummer ett då – om sjukdomar. Du sa ju att alla sjukdomar har sitt ursprung i känslor.”
”Ja.”
”Men det finns ju också medfödda sjukdomar. Och kroniska sjukdomar. Hur kan medfödda sjukdomar ha sitt ursprung i känslor när man har dem från första sekunden man kommer till jorden?”
”Jo, jag ska förklara. Jag skulle vilja dela in sjukdomarna i två kategorier. Den första sorten är den som du tänkte på som man ”skaffar” sig här på jorden (vilket för övrigt är ett väldigt träffande uttryck). De har ofta sitt ursprung i rädsla, vad ni skulle kalla negativa känslor och även undantryckta känslor. Dem kan man bota genom att bli medveten om orsaken och sen göra sig fri från orsaken. Sen finns det den andra sorten. Den medfödda och i viss mån den kroniska (det finns många sjukdomar som ni kallar kroniska som inte alls är det). Den sjukdomen är själens verktyg. Själen har en plan med den här sjukdomen. Den vill uppleva något speciellt i den här vistelsen på jorden och har valt den här sjukdomen, eller funktionshindret, för att uppleva just det. Själen ser alltid till att själens plan blir genomförd på ena eller andra sättet och därför går det inte att ”bota” vissa saker.”
”Men en fråga till på det då – vi har ju botat, ja utrotat många sjukdomar på jorden. Om nu själen bestämt att vara sjuk eller om känslor gjort oss sjuka – då borde väl inte vaccin och mediciner hjälpa?”
”Jag skulle gärna ge enkla svar på alla dina frågor, men faktum är att det här är ganska invecklat. Men jag ska ta den korta versionen för att förklara det här. Det är inte bara så att sjukdomar handlar om era enskilda val som individer. Era liv på jorden är inte bara era enskilda liv på jorden. Ni gör ju allt det här tillsammans. Ni utvecklas tillsammans. Ni upptäcker saker tillsammans. Ni skapar nytt tillsammans. När du säger att ett vaccin eller en medicin fungerar och botar eller utrotar en sjukdom, då är det för att ni kollektivt har kommit fram till att ni inte har användning av den här sjukdomen längre. Ni använder er inte av samma sjukdom om och om igen i all oändlighet. Det ligger inte i er natur. Ni vill alltid skapa nytt. Det vore ju ingen rolig lek om leken hela tiden vore likadan? Då skulle ni tröttna. Och på samma sätt som ni skapat oändliga variationer av blommor och fåglar, så har ni skapat oändliga variationer av sjukdomar.”
”Oj. Alltså, det låter lite magstarkt att kalla det en lek när man tänker på allt lidande sjuka människor utstår.”
”Lidande” och ”utstå” är ett par av era främsta verktyg för att maximera effekten av er upplevelse av livet på jorden. Jag förstår att det kan låta hårt i dina öron, men mitt perspektiv och din själs perspektiv är ett annat. Och jag skulle aldrig gå emellan dig och din djupaste önskan. Därför finns lidande kvar på jorden. Därför ”gör jag ingenting åt” det.”
”Puh. Oj. Det börjar snurra lite i mitt huvud nu. Jag har alltid trott att jorden skulle kunna vara ett paradis, fritt från lidande, om vi bara förstod att vi hörde ihop och levde som att alla var lika viktiga som våra egna barn. Jag trodde faktiskt att det var ditt viktigaste budskap att förmedla – att vi alla är ett?”
”Så kommer det också bli på jorden, precis som du beskrev det nu. Fint beskrivet, förresten, att alla var lika viktiga som våra egna barn. Men ni är inte nöjda än, inte klara med er upplevelse av sjukdom och lidande. Också det här är en väldigt kollektiv upplevelse och ni vill gärna gräva omkring i den ordentligt innan ni är nöjda.”
”Suck. Det skulle man ju tycka att vi borde vara efter tiotusentals år av den varan.”
”Men ni älskar den leken. Där finns så oändligt mycket upptäckarlusta! Ni hittar på en ny sjukdom och ett nytt problem och sen lägger ni ner mycket möda och uppfinningsrikedom på att lösa problemet och hitta ett botemedel till sjukdomen. Det är verkligen fantastiskt! Underbart! Roligt!” ”Det är nästan så du har övertygat mig. Nästan.”
”Men vet du, jag tror jag måste påminna dig om att roten till allt detta är kärlek. Allt grundar sig i det.”
”Det känns lite svårt, som dödlig människa här på jorden, att förlika sig med det. Att acceptera det perspektivet. Jag får nog jobba vidare på det.”

Om att följa sitt hjärta

Samtal med gud 2018-08-26

Jag sätter mig ner bekvämt i sängen bredvid 5-åringen som somnat.
Min överkropp och framför allt nacken börjar röra sig hit och dit och hittar lägen där senor och muskler behöver tänjas. Min kropp gör ofta så när jag sätter mig ner och slappnar av när jag är ensam. Det började för ungefär sex år sen när jag satt i sängen bredvid 13-åringen på sjukhuset inför hennes stora operation. Hon hade nyss somnat och jag tänkte jag skulle be en bön för henne och att operationen skulle gå bra. Men istället för att be en bön så började min kropp att röra sig av sig själv och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på bönen. Men jag bestämde mig för att låta kroppen hållas och inte påverka den med mina tankar om att den inte skulle röra sig eller hur den skulle röra sig. Jag var nyfiken att se vad som skulle hända.

Jag frågar gud om det finns någon mer poäng med de här rörelserna än att kroppen ska må bra och att man släpper på spänningar i kroppen. ”Kroppen vet vad den behöver.” svarar gud.
På senare tid har mina händer ibland börjar röra sig utanför kroppen också och gud har förklarat att de ägnar sig åt att rensa mina energifält. Nu börjar de göra så igen.
”Vad är egentligen vad?” frågar jag. ”Är det kroppen som skapar energifälten eller kom energifälten först?”
”Det är en ömsesidig process och existens.” svarar gud.
”Ja, det borde jag ju kunnat räkna ut att du skulle svara.”
Efter att mina händer rensat energifälten runt huvudet kommer de ner till halsen. Där börjar de trycka undan (upplever jag det som) något osynligt precis utanför kroppen. Längs med halsen och ner längs med högra bronken ner till lungan. Processen upprepas flera gånger.

”Vad är det här? frågar jag. ”Tar jag bort något som är relaterat till min kroniska hosta?”
”Ja. Du kommer att se att det känns bättre imorgon. Men det här behandlar bara symtomen och tar bort blockeringar i energierna. Du kan aldrig få bort det helt med bara behandling av symtomen.”
”Jo, med antibiotika! Det försvann ju helt bär jag fick den där dunderkuren på Kanarieöarna?”
”Ja, det är sant. Men den kom tillbaka, eller hur? Den moderna läkekonsten är mycket bra på att ta bort symtom. Det är vad den är uppbyggd kring, faktiskt. Men ursprunget till ett sjukdomstillstånd är alltid känslomässigt.”
”Oj, är det sant? Vad är det för känsla som gör att jag har min hosta då?”
”Det är rädsla.”
”Aha. Och min brist på tro, som vi talat om. Brist på tillit. Sätter sig det också nånstans?”
”Ja, brist på tro sitter i hjärtat. Att inte tro är att inte följa sitt hjärta och tvärt om. Och det gör hjärtat sjukt förr eller senare. Du och jag ju pratat väldigt mycket om din tro (eller ditt tvivel) på våra samtal, på mig och på dig själv. Och allt det hänger ihop. Tro är inte något du gör för att du blivit överbevisad om att det är det enda sättet eller den enda vägen framåt. Tror är något du gör fast du inte har några bevis – för att du följer ditt hjärta. Och vilken känsla är det ni brukar säga sitter i hjärtat?”
”Kärleken.”
”Tror gör man alltså inte för att man har bevis för något, utan för att man älskar något.”
”Kan man tolka detta som att om man inte tror på dig så älskar man dig inte?”
”Inte exakt så. Men om man älskar någon bör man ha tillit till den man älskar. Och inte ständigt kräva bevis. Det gör kärleken fattigare och begränsar den. Man stryper det fria flödet, skulle jag kunna säga nu när vi pratat både om energier och om hjärtat.”
”Tjusigt sammanfattat. Jag tror jag förstår.”

“Och min rädsla och att jag inte följer mitt hjärta, vad handlar det om?”
”Haha, tycker du inte själv att det börjar bli lite tjatigt att jag säger saker till dig som du redan vet?”
”Ok. Jag misstänker då att du säger ungefär att det är att ”komma ut som andlig person” och att förmedla det till andra människor?”
”Ja, det är det största just nu. Det din själ längtar mest efter.”
”Men där har jag en liten invändning ändå. Det känns som våra samtal, när vi sitter och pratar såhär och som vi pratat genom åren, att de är så personliga. Det är vår personliga relation.”
”Tror du inte jag har en personlig relation till alla människor?”
”Jo. Men just därför. Det här är ju vår personliga relation. Den är väl inte samma som andras? Varför ska jag dela med mig av den till andra?”
”I grunden är det såklart samma relation. Ni är en del av mig och sammanlänkade i den stora kärleken som är jag. På det sättet är det ingen skillnad alls. Men jag förstår såklart vad du menar. Just ditt speciella medvetande och alla andras enskilda speciella medvetanden.
Anledningen att jag vill att du och jag delar med oss av det här är att så många kommer känna igen sig i det vi delar. I dina känslor och funderingar. Och jag vill att fler ska få höra det. Dina frågor och mina svar. Det kommer att skänka glädje till många. Och för att det är dags för det steget nu. I ditt liv och i din utveckling. Och i den personen som läser det, i den personens utveckling. Och ni är många på planeten nu som tar de här stegen. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Det händer saker nu, på så många områden och på så många ställen. Jag vill att ni ska ha tillit och framför allt: ni ska inte vara rädda. Detta säger jag med den största kärlek ni kan tänka er i er mest fantastiska fantasi: var inte rädda. Ni är evigt och oändligt älskade och ni är osårbara.”

”Oj. Vilka ord. Och vilken känsla du ger mig. Ja, oss då. Tack.
Du ger mig så mycket nu. Det känns som att jag måste komma igång med den där bloggen så att jag kan skriva det här nånstans. Hm, det känns som du har en baktanke med det här, haha.”
”Jag har alltid en baktanke. Den bästa baktanken!”