Samtal med gud 2018-09-03
”Jag hade ju en fråga nummer två som jag ville ta upp från tidigare samtal, som jag inte kände att vi rett ut tillräckligt.”
”Ja.”
”Men … äsch, det känns liksom överspelat nu. Det känns fånigt. Vi har ju diskuterat det här tusen gånger.”
”Vill du veta mer så fråga. Du kan inte trötta ut mig.”
”Äsch, jag vet inte. Det känns inte så viktigt längre.”
”Du ville fråga om mentalsjukdom och tillit.”
”Ja. Ja, det hade jag ju tänkt fråga. Hm, det känns som jag inte hör dig så tydligt idag. Är det här verkligen inte bara mina egna tankar om det här, det känns som jag bara svarar mig själv på det jag tänkt på.”
”Visst kan tankar bara vara dina egna tankar. Allt du tänker är inte jag som pratar.”
”Hur vet jag skillnaden då?”
”När jag pratar känner du känslor också, eller hur? Känslor är starkare kommunikation än tankar och ord.”
”Ja, det är sant. Jag brukar känna känslor när vi samtalar.”
”Och vilka känslor är det? Var känns de?”
”Jag kan liksom bli varm i hela kroppen. Och mycket känns i hjärtat och i magen. Och ibland kan jag bli alldeles varm i hela huvudet och se som ett vitt sken.”
”Så vet du att du talar med mig. Du känner sanningen i kroppen.”
”Men visst kan tankar påverka kroppen också? Jag kan ju må dåligt och få ont i magen av saker jag tänker, till exempel.”
”Ja, det är sant. Men sanning och kärlek känns på ett annat sätt. De är förresten samma sak – sanning och kärlek. Och då kommer känslan direkt, det är ingen fördröjning.”
“Men även positiva, härliga känslor kan vi väl framkalla med våra tankar? Om vi tänker på någon vi tycker om eller om någon varit snäll mot en, till exempel.”
“Ja visst. Och vid alla tillfällen du känner starka, kärleksfulla känslor när du tänker på något, är det just för att du tänker på något som har med kärlek att göra. När du pratar med mig och du känner de känslorna är det för att det är kärlek du känner, för att det är din sanning du hör. Och jag vill påpeka igen att de känslorna i våra samtal kommer samtidigt som orden och inte “som resultat av en tänkt tanke”.”
“Ok. Nu har du övertygat mig igen. Åtminstone för stunden.”
”Vi kanske skulle återgå till min fråga om mentalsjukdom? Det är ju inte ovanligt att personer som har en mentalsjukdom hör röster. Ska de också ha tillit till sina inre röster? Är det någon skillnad mot att säga att jag ska ha tillit till min inre röst? Och vad är egentligen mentalsjukdom?
Om jag tar som exempel den här mannen i Åkeshov för några år sen. Han som trodde folk var troll eller monster och attackerade dem med ett järnrör, till och med dödade en person. Borde han också ha lyssnat till sin inre röst?”
”Nu var det många frågor på en gång. Den första, om det är någon skillnad mot att säga att du ska lyssna på din inre röst, tycker jag nog att jag svarat på redan. Lita på dina känslor och den ”ordlösa sanningen” som vi pratat om förut. Den är det starkaste beviset för vad som är sant. Den starka känslan i hjärtat eller magen – den känner du när du ser och hör din sanning, eller något du älskar. För att svara på om mannen med järnröret borde ha lyssnat på sin inre röst vill jag också svara på frågan om vad mentalsjukdom är. Alla som ni kallar mentalsjuka ser världen på ett annat sätt än de flesta andra – de som i sin helhet följer normen. En del av dem ser klarare än andra och kallas därför mentalsjuka. De har ett ganska radikalt annat perspektiv på tillvaron här. De ser mer. Andra har en mer traditionell sjukdom, som har sitt ursprung i liknande saker som fysiska sjukdomar – undantryckta eller ”negativa” känslor. Det är ofta ett väldigt förvirrat tillstånd och är motsatsen till att se klart.
Om åkeshovsmannen kan jag berätta att han hade ett sjukdomsliknande tillstånd och sjukdomen satte sig i hjärnan och påverkade hans tankar.
Sen blir det mer komplicerat om han då ”borde” lyssnat på sina inre röster. De som blev offer för hans sjukdom var ju på ett plan med på det hela. Alla hade de kommit överens om den här upplevelsen, men såklart inte på ett medvetet plan i den här tillvaron.”
”Ok. Vi lämnar metafysiken för nu. Jag undrar om det här med ärftlighet och mentalsjukdomar då. För visst är det så att mentalsjukdomar kan vara ärftliga? Hur funkar det? Och ja, fysiska sjukdomar med, för den delen!”
”Ja, du har rätt. Många sjukdomar är vad ni skulle kalla ärftliga. Nu blir det lite invecklat. För det är just vad ni är, nämligen – invecklade. Invecklade i varandra. De personer ni omger er med i den här existensen som ni kallar ett liv på jorden – de är ofta med er i många, många liv på jorden. Och speciellt de ni kallar familj. Ni har inte alltid samma roller. En förälder i ett liv kan vara ett barn, ett syskon eller en god vän i nästa liv. Ni lever liksom i kluster av själar som gärna gör samma saker och utvecklas tillsammans.”
”Kluster. Låter sådär lagom spirituellt.”
”Men passande. Till exempel är det ovanligt att själar hoppar från ena delen av universum (egentligen multiversum, men det kan vi ta senare) till den andra, mellan liv som följer på varann. Man hänger ofta ihop med sitt kluster väldigt länge och utvecklas tillsammans. Ni glider in i och ur era roller och ni vill gärna uppleva mycket tillsammans. Det är inte så att en av er upplever en sak som de andra är helt opåverkade av. Se hur du har det med 13-åringen och hennes funktionshinder – är inte du ”medupplevare” av hennes funktionshinder?”
”Jo, verkligen.”
”Det är inget hon gör själv, fast hon tog verkligen på sig den tyngsta rollen i den här upplevelsen.”
”Minst sagt.”
”Känn inte skuld över det. Det är hennes gåva till er alla. Men jag ska fortsätta förklara om ärftligheten. Ni vill som sagt uppleva saker tillsammans och det går inte att isolera sin upplevelse från sitt kluster. Det är det ingen i klustret som vill heller. Man kan säga att ärftligheten uppstår för att fler ska få vara riktigt delaktiga i upplevelsen. För att ni verkligen är släkt och hänger ihop med varandra.”
”Märkligt. Kluster.”
”Tack för i natt. Tack för samtalet. Och tack för känslorna. Jag älskar dig.”
”Dito.”