Kategori: Meningen med livet

Om att leva i meditation

Jag sätter mig för att meditera och prata med gud.
Gud kommer in i mitt huvud och uppmanar mig att gå igenom dagen som varit och se om det har funnits någon triggar eller obehaglig eller irriterad känsla under dagen.

Jag tänker tillbaka till när jag var själv ute på landet för ett par dagar sen. Jag tänker på den känslan jag hade då, när jag var ute i skogen och kände sån närhet till gud. Det kändes som att jag liksom gick omkring i gud hela dagen när jag var för mig själv. Och så tänker jag på hur mycket lättare det är att komma i den sinnesstämningen och känna den kontakten när man är själv och helt ostörd, som när man går i skogen eller mediterar. Jag skulle verkligen, verkligen vilja uppleva den känslan och vara i den sinnesstämningen alltid, hela dagarna, varje dag och tillsammans med andra människor. Jag ber att gud ska hjälpa mig att komma dit, att få det att bli så.

Gud ber mig igen titta på dagen som varit. När har det inte varit så som jag önskar och vad är det som skiljer när jag kan vara i den upplevelsen och när jag inte kan? Hon ber mig titta ordentligt på vad skillnaden är. Vad är det som får mig att inte känna så, att inte vara avslappnad och känna samma närhet till gud?

Jag tänker på när vi satt i bilen på väg ut till landet nu ikväll, hela familjen. Då tänkte jag på att jag inte var lika avslappnad och hade samma känsla som när jag varit själv. Jag tänker på när yngsta dottern är negativ och missnöjd och på när min man mår dåligt, att jag inte klarar av att hålla kvar den sinnesstämningen då, till exempel.
När jag tänker vidare på det så kommer jag på att det är något som återkommit i mitt liv, att jag blir arg och och känner mig missnöjd om någon klagar på omständigheterna. Det känns som att de tar min frid och min glädje ifrån mig genom att peka på något som de är missnöjda med eller mår dåligt över. Men det behöver inte ens vara att någon är missnöjd eller mår dåligt, inser jag. Jag har svårt att hålla kvar den sinnesstämningen, känslan av att vara med gud, känslan av att vara ett med allt, så fort jag inte är själv.

”Vad innebär det då?” Frågar gud.
“Att jag upplever att de tar min frid ifrån mig? Eller att jag låter den bli borttagen och känner att jag förlorar kontakten med dig då?”
Jag försöker se det framför mig och drabbas av en insikt. Innerst inne betyder det att jag inte litar på gud! Jag litar inte på det gud har sagt – att allt är perfekt precis som det är, oavsett hur det ser ut ur vårt perspektiv. Och då låter jag min frid bli borttagen från mig. För att jag inte litar på gud. Om jag verkligen skulle lita på att allt är perfekt som det är, då skulle jag låta andra ha sin upplevelse, utan att ha åsikter om det, försöka ”få det bra” eller låta deras upplevelse bli till min. Jag kan hjälpa dem om de behöver hjälp, komma med råd om de behöver råd, föreslå ett annat sätt att se på saken. Men jag behöver inte bli arg eller spänd själv, för att de tar min frid ifrån mig. Om jag litar på gud så vet jag att min frid är ohotad. Jag behöver inte ändra min sinnesstämning för att jag ska, som jag tror, passa bättre in med den jag är med.
När jag tänker på det så tror jag att det är så som många mer eller mindre upplysta människor lever. De verkar vara i ett ganska permanent tillstånd av frid, oavsett yttre omständigheter. Jag skulle verkligen också vilja ha det så, så jag ber gud om hjälp med det igen och föresätter mig att vara uppmärksam på mig själv under dagarna, så att jag kan fånga känslan när jag inte är där jag vill vara. Och påminna mig om att jag har min frid inom mig, som inte andra kan ta ifrån mig om jag inte tillåter det. Jag ska försöka påminna mig om känslan jag vill vara i, påminna mig hur det känns när jag är själv med gud.
”Jag är i allt”, säger gud. “Jag är allt. När du verkligen ser det så kommer du ha den känslan alltid. Inte bara i skogen eller i meditation med mig. Se mig i varje människa och i varje sak. Allt är heligt, allt! När du verkligen ser det så är du i det tillstånd du söker. Då gör du ditt liv till en pågående meditation.”
”Ja, jag förstår. Det är ju precis dit jag vill komma. Att mitt liv blir en meditation. Men det känns som det kommer kräva mycket träning.”
”Så träna. Att veta är en sak. Att implementera är en annan. Det är därför ni är här på jorden. Innan livet på jorden visste ni/jag att allt är ett, att allt är samma. Men det behövdes en fysisk plats med upplevelsen/illusionen av att allt inte är ett och samma för att få möjlighet att implementera den vetskapen – återupptäcka den vetskapen och sen leva den erfarenhetsmässigt! Så förbanna inte träningen, bli inte missnöjd för att du inte ”är där” i din upplevelse än. Välsigna varje tillfälle du får att öva, varje tillfälle du får att implementera det du vet. De tillfällena är verkligen guld värda. Det är därför vi är här.”
”Ja, jag förstår. Och det är ett så fint sätt att se det. Man kan ju bli så frustrerad när man ser och vet hur det ”borde” vara och så känns det så långt borta. Men jag förstår att vi inte är här för att vara ”klara”, liksom. Om vi vore klara eller perfekta så skulle vi antagligen inte vara här, eller hur?”
”Strängt taget finns det varken något som är klart eller något som inte är perfekt, men din grundmening stämmer. Allt är en resa och en utveckling, ett skapande och ett utforskande. Du är mitt i äventyret! Njut av det. Njut av resan, mitt älskade barn. Det här är vår gåva till varandra, den vackraste gåva gud kunde drömma i sitt hjärta – och vi gör drömmen större tillsammans.”
”Tack. Så, så fint. Jag är alldeles varm i hjärtat nu.”
”Ser du också värdet av att gå tillbaka och se vad som hänt och hur du känt under dagen som varit? Bortse inte från de små sakerna och de små känslorna. De har viktiga budskap till dig. Som det du tänkte på nu – hur du kände i bilen på väg till landet. Du tänkte att det inte var någonting väsentligt och att det knappt var värt att titta på. Men det gav dig en stor insikt, inte sant?”
”Ja, det är sant. Jag ska fortsätta att titta på alla små och stora känslor och triggers under dagarna. Och, med din hjälp, försöka vara i känslan att vara hemma med dig – både när jag är själv och när jag är med andra.”
”Glöm inte att varje ögonblick är heligt. Att varje insikt och varje chans till övning är en gåva från gud till dig och från dig till gud.”
”Tack. Så fint. Så underbart. Det köper jag!”

Om att spegla varandra

“Hej”
“Hej. Är du här nu?”
“Alltid här, det vet du. Det är bara frågan om när du fokuserat vill vara med mig. Jag är alltid med dig, men ditt medvetande är inte alltid riktat mot mig.” 
“Jag skulle vilja att vi går vidare, är det nåt jag behöver titta på nu? I min utveckling, menar jag? Vad är nästa steg, liksom?”
“Vill du att vi tittar inom dig?”
“Ja.” 
“Vad är det du vill titta på?”
“Känns som jag alltid ältar samma sak. Men liksom varför jag inte går vidare med saker, slutför eller pushar vidare, liksom? Är jag feg, lat eller trög? Vad handlar det om? Det är väl kopplat till syfte i livet också. Vad gör jag med mitt liv? Gör jag det jag borde? Och om jag inte gör det, varför gör jag det inte? Och varför gör jag det inte helhjärtat?”
“Ja. Första frågan är då vad det är du vill uppnå. Vad har du för mål? Det har du ju redan uttalat, eller hur?”
“Just det. Ja, det har jag ju faktiskt. Mitt mål är att vara orsaken till att en annan upptäcker Gud/källan/kärleken inom sig själv.”
“Ja.” 
“Och så tänker jag att jag inte jobbar helhjärtat mot det målet då. Med tanke på att jag fortfarande jobbar 50% på mitt vanliga jobb och då inte 100% mot det målet. Jag lägger inte all min tid på det.” 
“Hur tänker du att du uppnår det målet då?”
“Ja, det är det jag känner mig osäker på och som jag ville du skulle svara på. Vad borde jag göra? Och varför gör jag inte det jag borde om det nu finns något som jag inte gör?”
“Till att börja med så kan du stryka ordet borde ur ditt vokabulär när det gäller att hitta Gud eller kärleken. I de flesta andra sammanhang också, för den delen. Jag säger dig att ditt varande betyder alltid mer än ditt görande. Det du GÖR är aldrig, aldrig viktigare än det du ÄR. Sen faller det sig naturligt att det du gör blir resultatet av det du är. Men det du är, den vibrationen du är i, är det du sänder ut och delar med resten av världen, med resten av världens vibrationer och på så sätt höjer du vibrationen hos allt annat. Så det du kan tänka att du då gör utifrån ditt varande, eller det du är – det är att vara den bästa spegeln för dem du kommer i kontakt med. För det är vad ni är, det är er funktion för varandra i den här verkligheten – ni är speglar för varandra. Vad en annan ser av sig själv i dig, det är vad den har att ta ställning till, att relatera till och att ”jobba med” om det som speglas är någonting man behöver jobba med. Om du vill få någon att upptäcka Gud/källan/kärleken i sig själv, då är det bästa du kan göra att vara en sån spegel för den personen att personen SER att Gud/källan/kärleken finns i henne. Om du lyckas med att göra det med din vibration och din intention, så är det värt mer än alla instruktioner du kan komma på för att få personen att upptäcka Gud inom sig. Det handlar inte om vilket yrke du har eller var du befinner dig. Om DU utvecklar ditt seende så att du på riktigt kan se Gud i en annan och förmedla, antingen med känslor eller med ord, vad du ser hos den personen, då uppfyller du precis det som är ditt mål – att vara orsaken till att en annan människa upptäcker Gud/kärleken inom sig själv. 
För att du ska uppfylla det målet måste du vara medveten, du måste medvetet öva dig i att se det här hos en annan, öva dig i att vara helt närvarande med en annan, men framförallt i att vara närvarande med Gud. Umgås med Gud inom dig själv. Det är det säkraste sättet att uppleva enheten i allt, att uppleva att Gud är kärlek, att Gud är i dig, att Gud är i allt och alla, eftersom allt och alla är i Gud.” 
“Så du menar att det viktigaste inte är vilket jobb jag har, vilken arbetsplats eller vilka kollegor, utan att jag utvecklar mitt eget seende och medvetande?”
“Ja. Precis så. Det är det viktigaste. Eller, ska vi säga, det mest ändamålsenliga utifrån vad du säger dig vilja uppnå.” 
“Alltså, jag förstår vad du menar. Samtidigt känner jag att det är lite som en bekväm utväg eller kanske flykt från en utmaning, en flykt från att gå utanför sin bekvämlighetszon. Såhär kan jag ju motivera att jag inte GÖR något för att Gud säger att det inte är så viktigt. Förstår du vad jag menar?”
“Ja, jag förstår. Men jag sa också att det du gör, gör du utifrån vad du är. Så fortsätt att utmana dig själv och att utvecklas – att utvecklas för att vara mer den du är.
Men börja inte göra en massa saker som får dig att bli upptagen och uppslukad, så du inte hinner se och uppskatta dem omkring dig. Ha ditt främsta fokus på din inre utveckling och din förmåga att se kärleken i andra. Men om du ser att du låter bli att göra saker enbart av rädsla eller bekvämlighet, då ska du förstås se det i vitögat och verkligen kontemplera över vad det är som hindrar dig. 
Allt omkring dig är redskap. Redskapen använder du som du vill. Missa inte målet för att du lägger allt ditt fokus på att skapa ett nytt redskap. Tappa inte din närvaro för att du ser ett fantastiskt mål längre fram som ska uppnå det du önskar, när du i varje stund har möjligheten att vara i detta önskade. Du har möjlighet att när som helst vara i Guds närvaro och att dela den närvaron i Gud med en annan. Detta är verkligen sant, på en vibrationsnivå. Även om du inte upplever att den andra personen ”hittade Gud” eller uppfattade vad du sagt, så lita på det att vad du har inom dig, vad du ser, det lyfter upp vibrationen hos dem du är med och dessutom vidare ut i världen. 
Så oroa dig inte. Var i glädje. Var i kärlek. Var i Gud. Då kommer ditt seende. Då uppnår du målet du har satt.”
“Så fantastiskt fin förklarat och uttryckt. Tack!
Ska vi bara vara lite med varandra nu då?”
“Det tycker jag låter som en utmärkt idé.”

Dag 2:
“Jag har funderat på det du förklarade igår och kom att tänka på ett talesätt på engelska som lyder ”fake it ’til you make it”. Det skulle jag då tolka i det här sammanhanget som ”gör det tills du är det”.
Skulle inte det funka då, tycker du? Att göra saker tills man till sist blir det som du pratar om? Att till exempel hjälpa fattiga eller sjuka eller andra som behöver hjälp? Jag menar att man gör någonting som är kärleksfullt tills man blir kärleksfull ”automatiskt” och har den där höga vibrationen du pratar om genom att ha gjort hjälpsamma saker?”
“Det är sant att ni alla mår bra av att hjälpa varandra. Det vet ni instinktivt att det är rätt sak att göra, för i ert undermedvetna vet ni att ni alla är ett. Ni känner på er att det är rätt. Och därför känns det bra när ni hjälper andra. Det är också det ”rätta” att göra, om man ska prata om rätt och fel, för att det är ert egentliga, naturliga tillstånd- att se till att alla har det de behöver – om någon saknar och du har, så ger du bort det.
Det är rädslan (som är tanken om separation) som sätter stopp för detta i er värld. Men det är er naturliga instinkt att hjälpa. 
Nu frågar du om man kan uppnå samma mål som du har – att låta andra känna Gud/kärleken i sitt inre – genom att hjälpa andra. På sätt och vis har du rätt. När man hjälper andra upplever man en känsla av enhet, en känsla av samhörighet samtidigt som en uppskattning av sig själv. Man kan säga att det finns två grundläggande anledningar till att människor hjälper andra – den första är att de har märkt att det ger glädje (både till dem själv och andra), den andra är att de agerar på instinkten jag nämnde, för att det är naturligt och de inte har några hämningar som hindrar dem att agera naturligt. Den sistnämnda kategorin kan man säga lever ut kärleken/Gud utan att nödvändigtvis vara medvetna om det. De är ofta inga ”sökare”, men är i ett självklart kärlekstillstånd, de just ÄR, utan att nödvändigtvis reflektera över det. Den förstnämnda kategorin är ofta sökare, som försöker hitta något genom hjälpandet. Försöker hitta sin plats i världen och sitt sätt att hjälpa och att göra världen till en bättre plats. Den kategorin av människor letar efter något och upplever en mening när de hjälper, men varken utstrålar eller upplever att de är ett med alla, eller Gud. Ofta kommer de inte så mycket längre i sitt sökande genom att hjälpa. Det känns bra i stunden, men de hittar inte riktigt det de söker efter. Det är för att det fortfarande är en grundläggande sanning, det vi pratat om tidigare (och som jag pratat med människor om i årtusenden) – ”sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er”. Den rakaste vägen till kärleken, till Gud, till kristusmedvetande, är att gå inombords och hitta mig i sig själv. Sen faller resten på plats. 
Om du hjälper och hjälper andra hela tiden utan att veta vad du letar efter, då tappar du snart bort dig själv. Det du letar efter kan du bara hitta inom dig.
Tror du på det? Tycker du att det är svårt att smälta? Att detta att hjälpa andra inte räcker för att nå dit du vill?”
“Nej, nja. Jag tänkte kanske att ”fake it ’til you make it”, att det låg något i det.”
“Det kan det göra i vissa situationer, som att bygga sitt självförtroende till exempel. Men inte när det gäller existensens kärna. Då räcker det inte.”
“Ja, jag hör dig. Och jag tror dig. ”Sök först Guds rike”, ”om du inte går inom dig, så går du utan dig” och allt det. Ja, jag tror på det. Tack för ytterligare klargörande. Jag älskar dig.”
“Och jag älskar dig.”

Behöver själen utvecklas?

”Hej”
”Hej du”
”Tack så fantastiskt mycket för mina fina vänner och allt som vi upplever tillsammans nu – i gemensamma meditationer och när vi tar emot budskap för varandras räkning. Jag får på riktigt nypa mig i armen för att tro på att jag har såna pärlor att umgås med, att uppleva allt det här med och att kalla mina vänner.”
”Ja. Det är viktigt och stort, det ni gör nu.”
”Ja, det känns verkligen så. Oavsett om det är för en människa, för fyra människor eller för hela världen. Det vet jag inte. Men det känns viktigt oavsett.”

”En av mina vänner ställde en fråga till mig efteråt som jag fick fundera över. ”Behöver själen utvecklas?” Jag fick en känsla av att du hade svarat på det nån gång förut och jag kände som att jag ungefär hade svaret. Jag letade lite här i bloggen och hittade lite ställen där det ungefär, men inte riktigt, handlade om det. Det handlade om karma och reinkarnation och meningen med livet. Men kanske inget svar direkt på just den frågan. Så nu ville jag ställa den rakt till dig.
Hur är det, utvecklas själen, eller är själen redan perfekt? Behöver den inte utvecklas?”
”Du kommer ihåg att jag visade dig förut hur det såg ut med den ursprungliga separationen mellan gud och själen?”
”Ja, jag kommer aldrig glömma den bilden du gav mig av när själen (det kändes som min själ) skiljdes åt från dig. Jag upplevde det som en ömsesidig kärleksgåva och på samma sätt ett slags offer. Vi visste båda att det skulle göra ont, men vi gjorde det av kärlek till varandra.”
”Ja. Det är ett träffande sätt att se det på.”
”Och anledningen till den första separationen, kan du förklara den igen?”
”Jag ville uppleva att vara gud. Jag ville dela det med någon. Men det fanns ingen annan.”
”Var du ensam, gud?”
”Jag var allt som finns.”
”Jag förstår.”
”Jag ville uppleva mig själv. Jag ville uppleva det som är kärleken, jag. Och jag ville dela upplevelsen. För att dela upplevelsen och för att uppleva något alls behövde jag ha något och någon att kunna relatera till. Jag behövde ha relationer. Därför skapade jag upplevelsen av separation, den första illusionen – guds dröm, om du så vill. Men det är mer än en dröm och mer än en illusion. Era ord passar inte. De kan inte beskriva den totala magin i det som vi upplever tillsammans. Jag som hade den ursprungliga tanken om att skapa, ni som gick med på att vara upplevelsen av det skapade. Det är vår gemensamma kärleksgåva till varandra. Det finns inget som är mer heligt än att dela. Genom delandet upplever vi helheten. Genom delandet är vi hela. Och det finns inget annat sätt att vara hel än att dela helheten med allt och alla som är. Det är då du verkligen återvänder till gud – när du litar helt och fullt på att du är hel, att separationen inte finns – och när du delar det med allt och alla och därigenom demonstrerar att du är hel och allt med alltet. Då finns ingen illusion mer. Då är vi hela igen, både i upplevelse och i verkligheten.”
”Oj, så stort och fint. Mitt huvud känns som det blir en stor, varm energiboll när jag tar emot dina ord. Och de känns sanna i mitt hjärta. Tack för att du… delar dem med mig.
Men hur var det nu med själen då? Om det gick till såhär som du säger, att själen ”gick med på” att separeras från dig, att vi gjorde det som en ömsesidig kärleksgåva, behöver då själen utvecklas?”
”Själen är ju i verkligheten en del av mig. Inget som är en del av mig behöver utvecklas, för det är redan fullkomligt och helt. Men jag har också sagt att universum handlar om utveckling, att det är universums mål. Det är viktigt att vi skiljer på illusionen, ”guds dröm” här, och vad som är verkligt på riktigt på riktigt. Som i verkligen verkligt, när alla illusioner och alla slöjor slutligen har fallit. I den verkligaste verkligheten finns inte ens några själar längre, då har vi gått upp i total förening. Men så länge vi vill uppleva relationen och delandet, ja även separationen, så kan vi tala om enskilda själar och vi kan tala om universums utveckling.
I universum, ja i alla multiversa för den delen, förekommer (eller snarare upplevs) en enorm mängd av olika stadier. Man kan kalla dem för utvecklingsstadier. Och olika grad av separation, olika grad av förståelsen av sanningen och olika upplevelse av delandet, helheten med gud och ens plats och uppgift i skapelsen. En av de allra starkaste upplevelser av separation som finns är faktiskt att vara reinkarnerad som människa på jorden. Ja, det är verkligen ett enormt åtagande ni har givit er in på och beundran för det är stor från många i ert universum. Minnet av gemenskapen med gud är väldigt långt från er som människor på jorden och det är en väldigt tjock slöja som döljer det minnet. Det krävs väldigt stor tillit i er upplevda verklighet för att tro på att något annat än separationen kan vara sant. Nu pratar jag generellt för människosläktet. Självklart skiljer sig upplevelsen stort åt mellan olika människor. Men vad jag beskriver är, kan vi säga, grundpremissen för att reinkarneras som människa.
Behöver ni människor utvecklas? Behöver era själar utvecklas?
Det som allt i alla multiversa längtar och strävar efter, det är att återförenas med gud. Att återuppleva enheten och helheten. Det är också vad gud längtar efter, att återförenas med er. Det är vår gemensamma strävan i vår dans, i vår lek, i vår dröm. Vår dröm som är så oändligt mycket större och mer magnifik än ni någonsin kan göra er en bild av.
För att återförenas med gud måste ni inte utvecklas, ni måste minnas. Ni måste skala bort allt det från er som inte är av gud, det som inte är enhet. På vissa sätt kanske det skulle kunna kallas utveckling, men det är snarare ”avveckling”. Ni tar bort allt annat och kvar är bara enhet. Bara gud. Det är det slutgiltiga ”målet”, den stora festen i resans slut.
Det som du kallar utveckling skulle kanske kunna beskrivas som att ”komma vidare” och på det sättet kan man säga att en själ (fast den i grunden är perfekt) måste utvecklas. Inget som finns i denna livets dans kan stå still, det är emot själva grundregeln för dansen. Alltså kan inte en själ heller stå still. Den vill dansa hem till gud. Det är själens ”utveckling” – att genom dansen och leken fullt ut minnas och uppleva vem själen verkligen är – en oskiljaktig del av mig.”
”Vilken fantastisk liknelse! Den tar jag med mig som bild i mitt huvud. Jag är en själ som dansar hem till gud.”
”Och blommorna som du plockar på vägen i din dans, dem tar du med hem till mig. Så får vi njuta av dem tillsammans.”

Om karma (igen)

”Jag har funderat på en sak vi pratade om i ett samtal för ganska länge sen, när vi pratade om karma första gången. Om jag har förstått det rätt med hur vår kommunikation funkar, så använder du begrepp och ord till stor del som jag uppfattar dem? Och jag uppfattar karma som, typ, balans, att saker jämnar ut sig i slutändan. Men den gången sa du att universum inte var intresserat av balans, utan av utveckling. Men blir inte det balans i slutändan då?”
”Nej, jag skulle inte använda ordet balans för det du menar. Du uppfattar ordet balans som att något blir utslätat och tillrättat och det handlar det verklighet inte om.”
”Men om man, som du sa den gången, vill uppleva alla sidor av något och se alla perspektiv – innebär inte det att det uppstår balans? Blir inte det resultatet?”
”Ordet balans är inte vad som beskriver det bäst. Det handlar mer om helhet. Att uppleva alltihop, alla sidor, se alla perspektiv, det leder till helhet. Visst kan man hävda att när helhet är uppnått och upplevt, då råder ett tillstånd av balans. Men återigen är orden begränsande för att uttrycka det som verkligen är. När du och jag pratar vill jag hitta de ord som har mest korrekt motsvarighet till det jag vill förmedla i ditt sinne. När någon annan läser våra dialoger kan det kanske vara förvirrande eller rent av en stötesten för dem, för det ordet motsvarar inte vad de uppfattar i sitt sinne. Därför är alltid den personliga, ordlösa kommunikationen den renaste formen av kommunikation med mig.”
”Men det här med karma då, är det inte nödvändigt att få igen det man har gjort? Att den energi man sänt ut blir just balanserad av en annan, ”motpolsenergi”? Och visst har du sagt till mig att man kan balansera en viss sorts känsla med en känsla som är motpolen till den första känslan. Är inte det ett balanserande då?”
”Nu rör vi oss som sagt i territorier där språket riskerar att sätta käppar i hjulet för er. Det är inte ”nödvändigt”, som du uttrycker det, att en energi (tankar, handlingar) du sänder ut måste balanseras med en motsatt energi (tanke, handling). All energi som du sänder ut, allt du gjort, allt du missförstått, det kan upphävas, förlikas eller förlåtas av – just det – förlåtelse eller ”nåd”. Det är inte nödvändigt att du ska uppleva motpolen för att det du du kanske vill beskriva som karma ska lösa upp sig. Men det är själva existensens utgångspunkt, kan vi säga, att den vill uppleva allt, det är själva grunden för existensen. Du – och jag genom dig – vill inte bara uppleva blått och lila när det finns så många färger på spektrumet. Vi vill inte bara uppleva två toner när det finns flera. Vi vill inte bara känna det hårda när det finns mjukt. Och så vidare och så vidare. Vi vill uppleva allt. Vi vill uppleva helheten. För det är det slutliga målet – att uppleva och skapa den oändliga helhet som är Gud – allt som är. Och att expandera Gud genom nya upplevelser som aldrig har upplevts förut. Så det som du tänker dig som balans skulle jag – för ditt sinne – kalla helhet. Och det som du tänker dig som karma skulle jag kalla ”uppleva allt”, eller i fallet av förlåtelse och nåd ”förstå allt”, då man blir visad, utan att behöva uppleva det personligen, och får samma förståelse därigenom.”
”Tack för förklaringen. Ja, det är svårt med ord. Ibland kan jag haka upp mig på saker och gå och fundera på dem hur länge som helst. Sen kan någon säga det på ett nytt sätt som får mig att inse att det de sa var ju precis samma sak som det som jag bara kallade något annat. Att man missförstår någon för att man använder ett annat vokabulär. Det måste vara mycket enklare att kommunicera med känslor, eller vad ska man kalla det som du kommunicerar utan ord? ”Direkt förståelse”? Jag tänker på engelska nu i mitt huvud, typ ”instant understanding”. Att begreppet kommuniceras direkt, utan att det behöver förklaras eller sättas ord på.”
”Ja, så kommunicerar jag. Inget dumt uttryck, för att använda ord. Direkt förståelse. Jag vill förtydliga att över huvud taget när ni pratar om begreppet karma så fokuserar ni alldeles för ofta på uppdelningen ”gott” och ”ont” – att det är ”onda” handlingar som ska uppvägas med ”goda” handlingar. Men återigen säger jag att det är helheten som ni vill åt i detta ni kallar karma. Ni vill se och uppleva alla sidor och alla aspekter. Det kan lika gärna vara ”bekvämt” och ”obekvämt”, stark och svag, rik och fattig, mäktig och maktlös, frisk och sjuk. Detta att uppleva allt här på jorden är vad vissa kallar karma-hjulet. Och om ni vill komma ifrån det eller slippa uppleva vissa aspekter av det, vissa aspekter av allt som finns att uppleva här, då kan ni göra det genom nåden – den plötsliga insikten eller upplysningen. Nåd heter ju gratia på latin – något man får gratis, alltså. Utan att ha ”förtjänat” det. Den kan ni få om ni uppriktigt ber om det eller om ert högre jag ser att det är bra tid för er att gå vidare från det ni upplever.
Det är något du själv kan tänka på under dagen – finns det något du kan ge någon i din närhet gratis? Något du kan bjuda på? Kan du ge något gratis, ovillkorligt? Finns det någon eller något du kan förlåta gratis, ovillkorligt? Kan du ge någon ovillkorlig kärlek? När du gör det släpper du undan för undan det greppet som både din egen och andras karma har, om du vill använda det ordet. Varje gång du närmar dig ovillkorlig kärlek så går du ifrån karma. För det är vad ni är här för att göra och för att komma fram till – ovillkorlig kärlek. När ni lever helt i det har ni släppt taget om allt som binder er hit och ni brukar då inte se någon anledning att komma tillbaka som människor på jorden.”
”Oj, så intressant och fint. Det låter som ett stort och långsiktigt jobb ändå, att alltid leva i ovillkorlig kärlek. Men jag tänker vara tålmodig med mig själv och glädjas åt varje gång jag väljer kärlek.”
”För varje gång du gör det så växer din kärlek och det blir lättare att välja den. Och tänk också på att varje val du gör påverkar dem omkring dig och gör deras resa mot kärleken så mycket lättare. Ni är aldrig bara en person här. Ni gör allt detta tillsammans. Tack för allt ni gör. Jag älskar er alltid oändligt och är alltid med er.”

Om att påverka, inte döma vägen och om sätt att lära.

”Tack för vägen du har fört in mig på nu. Jag känner det att jag har fått en sån nytändning, en ny inriktning och målmedvetenhet.”
”Jag är glad att du är glad över vägen du går. Och jag tackar dig för att du vill komma med mig. Till mig.”
”Samtidigt som jag säger det här om målinriktning så känner jag tvivlaren i mig som inte tycker att jag har åstadkommit någonting tidigare, så varför skulle jag göra det nu?”
”Jag tror bestämt att vi har behandlat ämnet ”att åstadkomma” tidigare. Vad menar du med att åstadkomma? Och vad tror du att jag menar?”
”Jag menar att ha påverkat människor på ett betydelsefullt vis, det är nog så jag skulle beskriva min mening av ”att åstadkomma något”.”
”Och hur tror du att jag definierar ”att åstadkomma”?”
”Berätta.”
”Att ha påverkat dig själv på ett betydelsefullt vis. Och om du nu skulle vilja påverka andra på ett betydelsefullt vis så lovar jag att det är det enda sättet att göra det – att börja med att påverka dig själv. Du kan inte föra ut något som du inte själv har i dig.”
”Det känns inte som att jag har påverkat speciellt många med det jag har gjort hittills, då. Mitt jobb känns inte viktigt för mig, men jag ägnar så många timmar av mitt liv åt det. De gånger jag förmedlat dina ord till andra eller delat med mig på annat sätt av det vi pratar om här, det känns som att de få timmar jag ägnat åt det har varit viktigare än allt jag gjort hittills i mitt yrkesliv.”
”Och hur har du kommit hit? Hur har du lyckats förmedla de här viktiga insikterna till andra. De här viktiga känslorna som du delat med dig av?”
”Jag har, åtminstone i perioder, fokuserat på dig. Ägnat tid till att lära känna dig, lära känna dig och mig och utforskat vårt förhållande till varandra. Ja, jobbat på vårt förhållande, eller du kanske skulle kalla det ”återupptäckt” vårt förhållande.”
”Är dina år bortkastade då, tycker du?”
”Jag tycker att jag skulle varit ärligare och modigare från början och gjort det tidigare, snabbare och mer helhjärtat. Och inte ägnat så mycket tid åt sånt som jag inte tycker är viktigt.”
”Det är såklart alltid ett val du kan göra. Du kan göra det valet nu. Men fördöm eller bedöm inte din process. Ingenting är förgäves. Jag försäkrar dig att allt är som det ska vara. Din väg är ingen annans väg. Jämför dig inte med någon. Inte med någon. Jag vill att du verkligen hör att jag säger det. Jämför inte dig själv med någon annan och jämför inte någon annan med dig, för du kan aldrig bedöma någon annans process, eller för den delen din egen. Så lägg din och alla andras vägar i guds händer och lita på att de är i goda händer. De bästa händer.
Det finns bara en sak du behöver tänka på: vad vill jag göra härnäst?”
”Ok. Då vill jag härnäst lita på dig och följa dig. Jag vill vara sann. Sann mot mig själv och dig. Du är sanningen jag känner i hela min själ och mitt hjärta.”
Jag känner det verkligen otroligt starkt fysiskt när jag säger det. Hela kroppen fylls av en värme som strålar ut från mitten av mig, vid hjärtat. ”Vågar du det?”
”Det är verkligen mitt mål. Kanske ska man inte säga att man ”försöker”, för det är väl att delvis ge upp från början? Men jag säger att det är mitt mål att våga.”
”Jag längtar efter dig. Och jag väntar på dig. På er alla, att ni ska komma hem till mig igen. Vilken fest det kommer bli!”
”Vet du, du är verkligen den bästa läraren! Ibland när jag läser vad stora tänkare skrivit, eller upptäcker såna som har djup andlig insikt så känner jag mig som en sån fruktansvärt obildad novis. Det har jag ju sagt förut. Men det blir tydligare och tydligare för mig ju fler texter jag läser och ju fler lärare jag upptäcker. Hur banala mina tankar är ibland jämfört med deras välformulerade och välerfarna. Men å andra sidan så har du också sagt att alla röster behövs, så jag litar på det och att mina ord kommer nå dem som kan bli hjälpa av just mitt sätt att ställa frågor och tar steg vidare på sin egen väg tack vare dem.
Men din metod för mig på senaste tiden – jag tycker den är lysande! Jag har ju börjat läsa A Course in Miracles igen och gå igenom lektionerna där. Första gången jag började läsa den hade jag inte haft så många och tydliga samtal med dig och du hade inte visat mig tydlig på olika situationer och funktioner i livet. Nu när jag läser det igen så blir allt jag läser så mycket tydligare. Jag förstår det på ett helt annat sätt, det får liksom substans för mig. Men fortfarande kan det vara lite för abstrakt och svårgripbart ibland. Men då leder du mig till en situation i livet då jag får se det själv, som jag precis läst om, eller så visar du mig ett program eller låter mig höra en podd som handlar om precis samma sak, fast uttryckt på ett annat sätt. Eller så förklarar du det igen för mig när vi pratar. Det är ett så bra sätt att lära, det här att få samma budskap på olika sätt!
Apropå det – du fick mig verkligen att inse något häromdagen. Jag har ju hört att det man irriterar sig på hos andra, eller det man blir arg och provocerad av, det är sånt man inte tycker om eller vill kännas vid hos sig själv.”
”Ja.”
”Jag har funderat över varför jag blir arg på mina två döttrar ibland. Nästan alltid i samma situationer och på grund av samma beteenden, fast helt olika hos den ena och den andra. Och häromdan insåg jag vilka beteenden det handlar om för mig. Det är lathet och bekvämlighet hos den ena och en känsla av att vara ett offer och en tendens till svartsyn hos den andra. Det var en insikt som drabbade mig rätt hårt. Det är ju verkligen egenskaper hos mig själv. Egenskaper jag inte tycker om och som jag då inte önskar att mina barn ska ha eller ha fått ärva. Och så tror jag att jag blir extra arg eller ledsen för att de uppvisar de här egenskaperna, när jag liksom hoppats att de skulle bli bättre versioner av mig, med bara mina goda egenskaper…”
”Ja. Det är bra insikter, allt. Men jag skulle återigen uppmuntra dig att inte döma eller bedöma. Inte heller egenskaper som ”goda” eller ”dåliga”. Utan lathet skulle ni inte kunna uppleva motsatsen till lathet. Och vem bestämmer att motsatsen till lathet är något gott? Och för vem är det gott? Återigen, ha tillit. Men det skadar inte att reflektera över varför vissa beteenden provocerar dig och varför du ser andra som positiva.”
”Tack för dina kloka ord. Jag tar dem till mig. Jag tänker ofta på hur jag är med barnen och hur jag relaterar till dem. Inte för att vi har några stora konflikter eller att jag tycker jag gör några allvarliga fel, men jag vill gärna ha din infallsvinkel på hur jag gör klokast i relationen till dem. Jag tänker på nu senast idag, när jag blev ganska irriterad på sexåringen som återigen skulle ha bästa platsen i soffan och blev arg och ledsen när hon inte fick det. Då blev jag arg på att hon inte var mer givmild och tänkte på oss andra. Men framförallt på att hon tyckte så synd om sig själv när hon inte fick som hon ville. Jag kände mig tvungen att säga både en och två gånger att det inte var synd om henne eller att jag inte tyckte synd om henne. Sen funderade jag efteråt på om det var fel av mig att visa att hon inte får ha upplevelsen “tycka synd om sig själv”. Jag var ju egentligen mer arg på att hon tyckte synd om sig själv än på att hon inte ville dela med sig av platsen. Vad tycker du om mitt agerande där? Skulle jag ha gjort någon annorlunda som varit mer konstruktivt?”
”Hon är väldigt känslig för att ta till sig ”sätt att vara” och anpassa sig till vad hon uppfattar att ni tycker är accepterat beteende. Med henne är det risk att ni skapar ett beteende som inte kommer naturligt från henne själv och som hon inte förstår. Ett beteende som hon egentligen gissar sig till eller efterapar. Därför vore det mer konstruktivt att tydligt förklara varför det inte är ”bra”, enligt er mening, att hon alltid får sin vilja igenom eller får den bästa platsen. Genom skuldkänslor kan en förälder manipulera sitt barn till ett ”önskvärt” beteende, men skuldkänslor är aldrig, aldrig konstruktiva eller av godo för barnets utveckling och hon har lätt att få skuldkänslor, särskilt när hon inte förstår, utan bara uppfattar känslan av er ilska.”
”Det låter ju bra och vettigt, men hon tycker verkligen inte om att prata om såna här saker – att vi ska diskutera vidare eller reda ut varför vi blev osams.”
”Nej, men det får hon ta, för hon behöver träna på det. Du gör henne en tjänst för framtiden när du tar de samtalen och propsar på dem. Hon behöver verkligen förstå orsaker och då måste hon både lyssna och tala om dem. När hon säger att hon inte vill prata, då har hon redan valt skuldkänslan och accepterat den. Hon blir störd i sitt avslut av situationen, som hon ser det. Hon har redan accepterat rollen som den skyldiga och du kommer och krånglar till det. Men det ska du göra. Krångla till det och prata om hur det känns för olika människor med olika perspektiv på situationen. Det gör också dig som förälder mer komplex och mer mänsklig. Även det kan kännas ”krångligt” för henne, men det är en tjänst du gör henne att hon lär sig det nu, snarare än senare.”
”Tack. Jag inser ju att jag får fokusera på helt olika områden för mina två barn. De är verkligen olika! Det märkte jag så fort de kom ut, vilken personlighet de hade. Jag fick nästan en chock när vår andra tjej kom, att hon hade ett helt annat slags energi än vårt första barn. Men jag litar på att de är de perfekta medlemmarna i vår familj, att vi har valt att vara tillsammans här som precis de vi är nu. Och jag är tacksam mot dig för vägledningen. Allt du säger låter vettigt och sant. Alla borde ha gud som sin psykoterapeut!”

Om karma

Samtal med gud 2019-04-01

”Hej”
”Hej”
Gud ger mig en skjuts av kärlek som får mig att spricka upp i ett stort leende.
”Hur känns det här då?”
”Haha, bra. Det känns bra. Det känns så skönt att få vara ordentligt med dig igen. Att ha tid, lugn och ro och få vara ostörd med dig igen.”
”Du, det är något jag har funderat över en hel del på sista tiden. Det har kommit upp i olika samtal och diskussioner och det… skaver liksom för mig. Så nu vill jag fråga dig om vi kan reda ut det?
Finns karma alls och hur funkar det i så fall?”
”Det beror på vad du menar med karma. Det finns en kraft och en motkraft. En energi och en kontraenergi.”
”Men finns den kraften på ett sätt som gör att tidigare liv kan påverka mitt nuvarande liv? ”
”All tid är ju samtidigt. Alla liv är samtidigt. All energi är samtidig.”
”Men kan saker vi gjort i tidigare liv påverka oss på ett sätt som vi inte är medvetna om i våra nuvarande liv? Det är nog det som stör mig mest, att det skulle vara saker som är helt utanför mitt medvetande, som jag inte kan påverka.”
”Det beror på hur ni ser på det. Att ni ska få ”sona” eller ”betala en skuld” från ett tidigare liv skulle vissa kunna uppfatta det som. Men existensen handlar inte om brott och straff. Inte ens om balans, som jag nämnde förut när Sonja frågade mig om karma. Det är inte för att få balans som karma existerar, det är inget som ska ”jämna ut sig” eller “rättvisa som ska skipas”. Existensen handlar om utveckling! Och karma är processen i den här utvecklingen. Det som man skulle kunna kalla ”påverkan från ett tidigare liv” eller att ”ha en karmisk skuld” är i själva verket att ni vill utforska. Ni vill utforska varje aspekt av vad det är att vara människa. Det handlar inte om ”goda” och ”onda” gärningar, utan att ni vill utforska och uppleva allt. Och då kan kan det självklart bli så att ni ett liv har varit ”förövare” av något och att ni i ett senare liv vill uppleva aspekten ”offer” för detsamma. Men det handlar inte om skuld, utan om utforskande. Och det är en del av processen som ni vill uppleva. Den heliga processen.”
”Tack för förklaringen. En annan sak som jag ibland fastnar i, om man skulle tro på karma. Eller om det inte är karma då. Men det här att man valt sin livssituation. Om man man “valt” att vara en prostituerad liten flicka på en bordell i Nepal, till exempel, ska man låta folk vara kvar i sin livssituation då? Ska man låta bli att hjälpa dem ur den, om de har valt att uppleva den?”
”Självklart ska du hjälpa dina medmänniskor. Det har vi pratat om förut också, bland annat när du frågade om lidande. Och Sonja besvarade det bra när ni pratade om det igår. När du hjälper en annan människa är det en del av er gemensamma process. Då utför ni det som livet verkligen handlar om – ni visar vad kärlek är. Kärlek är den kraft som genomtränger allt och har förmågan att spränga alla processer och system. Det är verkligen en sanning att kärleken är starkast av allt! Och när ni visar det i världen visar ni den mest grundläggande gudomliga sanningen. Och ingenting ni kan uppleva i livet är viktigare än det. Så svaret är återigen: JA. Självklart ska du hjälpa en medmänniska som lider. Av och med kärlek ska du hjälpa henne.”

”Vet du, på sista tiden tycker jag att jag är mycket tryggare i mig själv. Eller är det i dig? Känns som att jag har svårt att skilja på oss nuförtiden… Men det jag menar är att när andra kommer med åsikter eller teorier eller har läst saker i böcker, som kanske låter vederhäftiga eller har många anhängare, så känner jag snabbt vad som är sant för mig och jag börjar liksom inte vela, som jag nog skulle gjort tidigare. Eller känna att vilket som helst av det skulle kunna vara sant. Jag känner vad som är sant i mig och jag känner mig så himla trygg i det, på ett sätt som känns ganska nytt för mig. Och det är nog alltid i samklang med det du skulle säga, men jag behöver knappt fråga längre vad du skulle säga, för jag känner det redan. Fast jag kanske inte kan formulera och reda ut varför, som du kan. Men jag känner det. Vet du vad jag menar?”
”Jag vet vad du menar och jag känner att du är uppriktigt glad över det.”
”Ja. Ja, det känns väldigt skönt och befriande. Befriande för att jag inte behöver följa någon tro eller tro på någon auktoritet utanför mitt eget inre.”

”Vad tycker du om det här med Reiki-healingen då? Nu gick jag ju en första kurs i helgen som var.”
”Vad jag tycker? Att det är bra? Är det vad du vill höra?”
”Haha, jag vet ju att du inte gillar att uttrycka dig med ”bra” eller ”dåligt”. Men vad tycker du – är det ett bra steg för mig att ta?”
”Haha, är det ens en fråga? Har vi inte redan gått igenom allt det här? Sa du inte precis nu att du börjat lita på dig själv?”
“Jamen det var du som fick in mig på hela det här spåret, så nu håller jag dig ansvarig. Det var du som visade mig energifälten som finns runt kroppen och tipsade mig om att läsa om chakran. Och sen ledde det vidare till reiki-healing. Det finns inga förbehåll då, inget ont man kan göra med det eller så?”
”Det har vi ju redan rett ut. Och du googlar ju och letar bevis hela tiden. Finns det nåt kvar som du inte kollat upp? Är det för din egen skull eller för andras skull som du vill ha bevis på att healing funkar och inte skadar?”
”Hmm, det måste jag fundera lite på. Är det för min egen skull eller för andras?…
Jag tror att det är mest för andras skull, för jag tror ju på att det fungerar och inte skadar om man väljer att kanalisera kärlek, utan att lägga in sitt ego eller sin egen vilja i det man förmedlar. Men jag skulle vilja kunna hänvisa till forskningsresultat för att det inte ska uppfattas som rent hittepå eller önsketänkande. För att man skulle kunna ha en annan diskussion om det än bara jag tror/tror inte på det. Att man kunde diskutera energi på ett vetenskapligt sätt.”
”Det kan du söka vidare på om du vill ha den diskussionen. Men var inte för mycket uppe i ditt huvud och lägg inte för mycket energi på det intellektuella. Om du har valt att göra detta, då ska du göra det. Gå och ge av denna energi med kärlek.”
”Ok, ok. Jag gör så då.”
”Ja, kör bara!”

Beskriv vad kärleken är

Samtal med gud 2029-02-15

Gud är petig med hur jag sitta ikväll. Jag sätter mig lite halvrakt i sängen, men gud vill att jag ska sätta mig med benen i kors och ta in fötterna mer under baken till. Jag är lite motsträvig, för jag är verkligen ingen vig person och har alltid tyckt att skräddarställning är väldigt obekvämt och ansträngande. att sitta i Men till slut hamnar jag i en ställning som faktiskt känns väldigt bra. Den känns inte obekväm, utan avslappnad men samtidigt kraftfull på något sätt.

Jag tänker på det som hänt de senaste dagarna. De härliga möten och samtal som jag har haft med mina vänner. Hur en av mina vänner stod inför ett stort val i livet och kände stor ledsenhet inför det. Hon frågade om råd av gud genom mig och svaret hon fick var väldigt tydligt. Sen hände saker väldigt snabbt och faktiskt som gud hade sagt. Vi var nog alla lite chockade. I alla fall jag, som fast jag haft de här samtalen länge och fast jag fått andra ”bevis” ändå har ett stort tvivel i mig om allt det här verkligen kan vara på riktigt. Mina vänner underar hur jag fortfarande kan tvivla. Men nu känner jag mig mer övertygad än nånsin. Jag misstänker att den här ”hjälpen” från gud till min vän var en minst lika stor hjälp till mig. Fast jag nästan skäms lite att det ska behövas bevis för att jag ska tro, så är jag ändå mycket mer tacksam än skamsen över det. 

”Hej. Alltså, TACK för det du gjort de senaste dagarna! Du har gjort flera saker som verkligen har stärkt min tro på dig. Stärkt min tro på att du är på riktigt. På att vi är på riktigt. På att det här är på riktigt. Och vet du vad som är det bästa med att jag faktiskt vågar tro på det?”
”Berätta.”
”Det bästa är att om allt det här är på riktigt, om allt du säger är sant, då innebär det att den här världen som vi lever i är magisk, att allt är besjälat, att allt har en mening. Det är ju det man drömmer om som barn, men de flesta nog dömer ut när de blir vuxna. Och nu känner jag att jag vågar tro på det! Det är ju ta mig fan – nej, ”ta mig gud” – helt, helt underbart! ”
”Ja, det ÄR underbart. För NI är underbara. Alla ni är fantastiska, älskansvärda själar.
Och här är mitt budskap till er, älskansvärda själar: Ta hand om varandra. Det är mitt budskap till er. Ta hand om varandra.
Älska varandra. Se varandras storhet. Se storheten i dig själv genom att se den i den andre. Och se mig i dig själv, för du är en en del av mig. Ni är alla en del av mig. Och det som är en del av gud kan inte vara annat än stort, underbart, vackert, perfekt!”
”Du gör min värld perfekt. Perfekt. Jag kan inte se hur jag kan be dig om något mer.”
”Genom att se din värld som perfekt så gör du den perfekt. Genom att öppna dig för mig kan du se med mina ögon. Då ser du kärleken. Du ser med kärlek.”
”Vad är egentligen kärleken? Kan du definiera den?”
”Kärleken är allt som är. När du ser det så ser du sanningen. När du ser det så förstår du hur illusionen fungerar. Ja, den här världen är en illusion. Många har sagt det och många andra har fördömt den tanken. Men att den här världen är en illusion betyder inte att den inte har en viktig roll att spela eller att ni inte ska förhålla er till den. Ni har skapat illusionen för att kunna uppleva vissa saker. Så välsigna illusionen och dess underbara funktion. Men när ni kan se vad som är kärlek och vad som är illusion, då kan ni se med sanna, kärleksfulla ögon. Kärleken är allt som är. Det som ni uppfattar som ondskefullt och kärlekslöst existerar ju också, i ert medvetande. Men det är en del av illusionen som är skapad för att påminna er om kärlekens verkliga kvalitet och värde. Och när ni kan skilja på illusionens uppgift och kärlekens sanning, som alltid ligger där bakom, då ser ni existensen som den verkligen är.”
”Men kunde du beskriva kärleken? Nu sa du bara att den är allt som är.”
”Hur beskriver man allt som är? Det var precis det jag ville förklara. Det är en del av illusionens uppgift – att beskriva vad kärleken är. Det är själva din uppgift på jorden: att beskriva vad kärleken är! För varje liten upptäckt du gör, för varje konstverk du skapar, för varje klokt och vänligt ord, för varje sång, för varje kärlekshandling, så beskriver du vad kärleken är. Även om du får motstånd, hat, hårda ord och våldshandlingar emot dig. Ja, framför allt om du får det, så kan du beskriva vad kärleken är. Det, min älskade vän, är din uppgift, inte min. Beskriv vad kärleken är.”
”Det låter som att jag ska skriva en biografi över dig då.”
”Det är ingen dum tolkning – ”mitt liv på jorden: en biografi över gud och kärleken”. Sämre målsättning kan man ha med sitt liv.”
”Oj. Ja, verkligen. Och här har jag trott att jag aldrig haft någon målsättning med mitt liv…”
”Du ser.”
”Ser. Ja, det var ju just ordet du använde. Jag ser. Ja, precis så känns det i mina bästa stunder. Åh, vad jag önskar att mina bästa stunder ska bli ett permanent tillstånd!”
”Då får du fortsätta att se. Fortsätta att vara öppen. Öppen för sanningen och öppen för mig. För det finns inget som är sant som inte är jag.”
”Tack. Tack för att jag får dela det här med dig. Och med andra. Vilken resa vi gör tillsammans!”
”Jag älskar dig.”
”Jag känner mig alldeles varm i hjärtat. Tack. Jag älskar dig.”

Om lidande

Samtal med gud 2019-01-11

”Jag ville fråga dig om lidande.”
”Ja.”
”Lidandet är ju så otroligt genomgående i mänsklighetens historia. Och nu tänker jag väl främst på kroppsligt lidande, sånt som kommer med sjukdomar, krig, tortyr och olyckor. En sån otrolig mängd lidande vi människor utsatts för genom tiderna! Både utsatt oss själva och andra för. Vad är meningen med lidande? Varför måste det finnas?”
”Det finns flera aspekter på lidande. 
Dels är det lidande som orsakas av ren bekvämlighet eller för att man vill tillfredsställa den kortsiktiga njutningen. Detta sker medvetet och innebär inte lidande i stunden, men man orsakar sig själv, eller andra, lidande på längre sikt. Det kan till exempel vara att man låter bli att träna, inte tar en medicin, äter sånt som inte är nyttigt eller röker. Man vet att det kommer orsaka en lidande senare, men gör det ändå för att tillfredsställa det tillfälliga, upplevda behovet. 
Sen finns det lidande som ni orsakar er själva och andra som är mer omedvetet. Själva handlingen är ofta medveten, men ni är inte medvetna om att ni gör det ni gör av brist på förståelse. Ni förstår inte att era handlingar inte ledet till det tänkta resultatet. Detta är grunden till handlingarna bakom alla krig, tortyr och misshandel som funnits i historien. Ni är faktiskt alla ganska överens om vad ni vill uppnå – både individuellt och med era samhällen. Ni vill ha trygghet, mat för dagen, någonstans att bo, leva i fred och ha kärlek. Ni vill i princip alla ha det ni kallar ”mänskliga rättigheter”.
Sen har de flesta en väldigt dålig förståelse av de effektivaste sätten att uppnå de här målen. Många tror att för att jag ska ha trygghet och mat för dagen så innebär det att någon annan måste vara utan, eller stängas ute. Och om denne andre inte gör på det sätt ni tror är nödvändigt för att ni, eller ert land, ska uppnå detta så måste ni på något sätt tvinga den andre att göra detta som ni tror är nödvändigt. Och ni tar till alla medel ni kan hitta på för att tvinga den andre till detta. Krig och tortyr, till exempel. Och allt detta lidande som ni utsätter varandra för, det grundar sig i att ni vill nå ett mål, men att ni verkligen inte förstår hur man ska nå det målet. Och när ni inte förstår det så gör ni ont – ni ”syndar”. Det har du ju hört, att ordet ”synd” som används i bibeln, kan översättas med ”att missa målet”. Och det är ju precis det som blir resultatet. Ni missar målet, missar att nå det resultatet ni har tänkt, när kriget och tortyren inte alls leder till trygghet, fred och kärlek.
Det var också det som Jesus syftade på när han sa ”fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Han förstod att de var så fångade i sina tankegångar om rätt och fel och att de var övertygade om att handlade rätt ur sitt perspektiv, för att nå sitt mål. De var övertygade om att de måste tvinga den andre till att göra som de ville för att de själva skulle kunna leva i fred och välstånd.”
”Jag förstår hur de här tankegångarna kan leda till resultatet lidande, som du säger. Men med allt det lidande som funnits och finns i världen – på ett mer övergripande, själsligt plan måste vi väl vara införstådda med att vi ska utsätta oss själva för allt det här? Varför väljer vi att vara med om det här? Är det verkligen nödvändigt?”
”Ert liv här på jorden (och för den delen andra världar) är ju en utveckling. Och hela meningen med hela existensen är att ni – och jag igenom er – vill uppleva och återuppleva den ultimata kärleken, som jag är. Det är slutmålet. Fast det finns förstås inget slut, men det är en annan diskussion. Det är dit ni strävar – efter att uppleva kärlek. Både i era nuvarande, korta liv, medvetet eller omedvetet. Men också på det själsligt evolutionära planet. Slutmålet är den ultimata kärleken. Och för att uppleva den på riktigt så måste ni börja med att uppleva det som inte är jag, det som inte är kärleken. Så i era tidigaste stadier av utveckling väljer ni att utsätta er för mycket lidande, både kroppsligt och själsligt, för att verkligen få känna på vad det innebär att vara utan kärlek. Men också för att ur det perspektivet få uppleva vad en enda liten gnista av kärlek, vänlighet eller omtanke kan göra när man är omgiven av mörkret. En enda kärlekshandling avslöjar hela universum styrka och ni inser och kommer ihåg vad som är ert ursprung och vad som är sanningen och vägen vidare. Vägen hem.”
”Så det är dit vi vill nå allihop, dit vi säger att vi vill nå, ha ”mänskliga rättigheter”, som du sa? Blir vi bättre och bättre på att förstå hur vi ska nå dit då, ju mer utvecklade vi blir?”
”Ja, för varje utvecklingssteg ni tar, både individuellt och som samhälle och mänsklighet, för varje steg kommer ni närmare målet och går en rakare och rakare väg för att komma dit.”
”Du säger att vi måste börja med att uppleva det som inte är du, det vill säga lida mycket i början. En sak jag funderat på då – hur kommer det sig att det finns många fler människor på jorden nu än förr i tiden? Var det fler som behövde lida i tidigare liv och de som lever nu lida mindre? Ska inte alla lida lika mycket?”
”Tror du att ni lider mindre nu?”
”Ja. Jo. Procentuellt sett skulle jag nog tro att färre lider på jorden nu än till exempel på sextonhundratalet.”
”Du har faktiskt ganska rätt i att lidandet är jämnt fördelat för varje själ. Sen är det ur ert perspektiv inte lämnat fördelat per människa under en livstid. Där är det ju extremt ojämnt fördelat med lidandet i olika länder och för olika personer i samma land. Men ni ser alla till att få uppleva det ni vill och behöver uppleva för att ta er till nästa steg i utvecklingen. Och som svar på din fråga om antalet människor på jorden vill jag dels säga att tiden inte är linjär på något annat ställe än i er fysiska värld (och knappt ens där). Antalet själar ökar inte för att antalet människor på jorden gör det. Det är olika upplevelser ni har valt att ha. Först att vara få och utan många andra som var lika er. Sen att vara så många så att ni måste börja reflektera över var gränsen går för mängden människor och hur ni i så fall ska lösa det.”

”Angående lidandet igen då. Kommer vi sluta lida ju mer utvecklade vi blir?”
”Lidande är ett verktyg ni använder er av. Ett väldigt starkt och kraftfullt verktyg. Verktyg använder man så länge man har användning för dem. Men lidandet är också en upplevelse. När ni märker det och kommer till det stadiet att ni kan börja välja era upplevelser mer medvetet, då kommer ni välja bort den upplevelsen. Om ni inte vill använda er av verktyget vid något tillfälle, förstås.”
”Ok. Det känns som mänskligheten – och inte minst jag – har en bit kvar dit. Men en sak har jag verkligen tänkt på för egen del vad gäller lidande. Det är när man till exempel har väldigt ont eller är väldigt sjuk – då är man ju helt uppslukad av det tillståndet. Det finns liksom ingen reflektion och det känns inte som att det finns något utrymme för andlig utveckling där. Jag skulle ju till exempel inte sitta och meditera och prata med dig såhär om jag blev torterad eller hade feberyra. Eller om jag jobbade i nån helvetisk gruva i tredje världen, för den delen. Hur funkar det?”
”Jag svarar igen att lidandet i sig är ett verktyg. Lidandet i sig leder till andlig utveckling. Du måste inte samtala med gud för att utvecklas, utvecklingen sker för att ni har bestämt det.”
”Men det där är också svårt, tycker jag. Det skulle kunna leda till ett synsätt att lidande är bra. Att lidande är något som alla ska genomgå. Och det kan i sin tur leda till att man inte hjälper den som lider. Då är man farligt ute, tycker jag.”
”Hur du agerar gentemot någon som lider berättar mycket om vem du är och hur din egen utveckling är. Och hur ett samhälle agerar mot en som lider säger mycket om det samhällets utveckling. Det är det jag menade med att ”missa målet” kontra att förstå hur man kommer till målet. När ett samhälle har förstått att genom att hjälpa denna den minsta, den svagaste och mest lidande i mitt samhälle, genom att göra det hjälper jag mig själv, genom att göra det helar vi hela samhället och når på det sättet målet. Då har vi förstått att vi alla är ett, att vi alla är kärlek. Då uttrycker vi kärleken, eftersom vi förstått att kärlek är det vi är. Då hjälper vi den som lider.”
”Då har vi utvecklats tillsammans så långt att vi inte längre behöver verktyget ”lidande” när vi gemensamt insett det?”
”Just så.”

Om rädsla och självbild

Samtal med gud 2018-12-12

”Hej”
”Hej”
”Vänta, jag måste ställa in mig ordentligt.”
”Jag är ju redan här.”
”Är det verkligen du? Är det här verkligen på riktigt eller inbillar jag mig allt det här?”
”Ska du fråga det varje gång vi pratar?”
”Ja, är det inte konstigt att vi har pratat så länge och jag har fått så bra svar. Och ändå så kan jag inte riktigt tro på det. Ändå känner jag tvivel hela tiden. Men det känns mer som att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar ju inte på att gud finns, eller att människan har en själ som överlever kroppen. Men jag verkar tvivla på att jag kan tala med dig såhär. Jag tror det blivit värre nu när jag har börjat att förmedla det du säger till andra människor. Då upplever jag ett mycket större ansvar för att det verkligen ska vara sant och rätt. Suck. Det är så mycket som skulle vara enklare om jag bara hade de här samtalen med dig för mig själv. Men jag märker ju att de som jag har delat det med har haft så stor glädje av det. Och jag tror ju att många skulle ha glädje och nytta av att höra och läsa det. Så jag känner ändå större ansvar att inte fega ur och att fortsätta dela med mig.”
”Ja, det är vad du egentligen vill.”
”Jag tycker också det är väldigt jobbigt att tänka på hur folk kommer se på mig. Kommer jag bli ihopklumpad med alla som håller på med alla former av andlighet, astrologi, kristaller, med mera? Ja, antagligen. Och det säger väl mest om mina egna fördomar, att jag inte vill bli ihopklumpad så. Men det känns också som att jag själv måste ”köpa hela new age-paketet” om jag nu går ut med det här att jag samtalar med ett högre medvetande.”
”Du måste ingenting. Var dig själv och ta bara ansvar för att säga din sanning. Hur andra ser på dig, uppfattar vad du säger eller vad de förknippar dig med, det är inte ditt ansvar.”
”Nej, inte mitt ansvar. Men det känns jobbigt med bilden de kanske kommer ha av mig.”
”Vad är det i det som känns jobbigt?”
”Hm, bra fråga. Jag har inte trott att jag varit så mycket av en kontrollmänniska, men det här önskar jag tydligen att jag kunde kontrollera – bilden av mig.”
”Varför?”
”Ja, varför? Jag antar att det har med rädsla att göra igen.”
”Nu börjar du närma dig något. Vad är du rädd för i att folk kan uppfatta dig på ett sätt som du inte själv uppfattar dig?”
”Det är väl i princip vad alla människor håller på med? Alla försöker ju förmedla vilka de vill vara och hur de vill bli uppfattade med hur de klär sig, vilken utbildning de skaffar, vad de har för intressen, musiksmak och så vidare.”
”Ja. Ändå kan ingen kontrollera bilden andra människor har av en. Det finns lika många bilder av dig som det finns människor som känner till dig. 
Men vad är det du är rädd för här?”
”Hm. Om jag ska gå till botten med det då. Rädd för att inte bli omtyckt och i förlängningen älskad, då.”
”Mitt i prick.”
”Det känns ju rätt sopigt, när jag vet att jag är älskad av dig. Borde inte det räcka, liksom? När ska rädslan ta slut? Det känns som att jag måste vara i symbios med dig hela tiden för att bli helt fri från rädsla.”
”Det är faktiskt en ganska korrekt analys. Åtminstone är det så att när du är i symbios med mig – sammansmälter eller går upp i mig, då är du fri från rädslan. Då existerar den inte längre, eftersom den bara är en konstruktion i din hjärna. Apropå att du är rädd för konstruktioner av din hjärna, så kan jag berätta att det är rädslan som är den konstruktionen och inte jag eller våra samtal. Rädslan är något som ni konstruerar för att få uppleva det som inte är jag – frånvaro av kärlek. Frånvaro av kärlek är ju egentligen en omöjlighet, eftersom jag är allt som är och jag är kärlek. Men för att kunna uppleva det så måste er hjärna skapa den illusionen. Och med denna tydliga, fysiska värld som ni har skapat är det också lätt för hjärnan att övertyga er om att det är sant. Det är ju ett redskap som ni har för att få uppleva just detta, så det är ingen mening med att vara arg på eller förbanna rädslan. Men när ni inser att den inte tjänar något syfte för er längre så kan ni bara betrakta den, se att den är där, sen låta den gå och förklara att den inte har någon makt över er längre.”
”Jag tror jag hänger med. Men om det nu är meningen att vi ska uppleva det här – det som inte är du – om det är meningen att vi ska känna rädsla, varför ska vi inte bara stanna kvar i det och uppleva det då? Varför ska vi plötsligen fatta att det är en illusion och inte leva i rädsla längre? Var det inte det som var poängen med att vara människa här på jorden?”
”Det finns många poänger med att vara människa här på jorden. Nu är du i det skedet av din utveckling att du vill gå vidare, du vill uppleva nästa steg i att vara människa, att vara på ett mer medvetet, mer utvecklat plan. Tro mig, du har haft din beskärda del av rädslan. Det här är inte det första livet du lever på jorden. Du har upplevt tillräckligt. Ni har som människosläkte upplevt tillräckligt för att vilja ta nästa steg i er utveckling. Ni vill gå vidare. Om ni ska lyckas beror på hur många som är redo att släppa rädslan.”
”Oj, det låter som att det kommer bli svårt. Det känns ju som att rädslan har ett enormt stort grepp om mänskligheten just nu. Och att den bara ökar i takt med att de upplevda hoten ökar. Och att vi i och med det litar mindre och mindre på varandra och våra institutioner.”
”Ja. Men allt det är också ett tecken på att ni är på väg att göra ett val. Även i en enskild människas liv upplever man kaos och tvivel innan ett stort val i sitt liv. Man känner sig mer vilsen än nånsin, innan man med fasta steg går på den nya vägen och känner sig trygg där.”
”Det känns verkligen på många sätt som att världen är på väg åt helvete just nu. Klimatkris, polarisering och rädsla. 14-åringen är säker på att det kommer bli krig. Jag förstår verkligen att det är många som mår dåligt nu. Många ungdomar. Det är lätt att få en svartsyn och känna förtvivlan. Är det det nåt du vill säga till oss som läser det här? Vad ska vi göra?”
”Var inte rädda! Var kärleksfulla. Var källan till kärlek. Var modiga. Var öppna. Prata om det, sprid er kärlek, sprid det ni tror på. Göm inte undan er och stäng er inte inne i rädsla. Mer än nånsin nu behövs det kärlek och mod i världen. Demonstrera och visa att den finns och att ni tror på den! Det är det absolut bästa ni kan göra.”

Om miljöförstöring och meningen med livet

Samtal med gud 2017-10-30

Den senaste veckan har jag läst två hemska nyheter om miljön. Dels att 75% av insekterna i Tyskland har försvunnit sen 1989, dels att ackumulationen av koldioxid i atmosfären slår rekord, trots att människans utsläpp minskat något. Det skrämmer mig rejält och jag kände verkligen att jag måste tala med gud om det här. Jag är inte rädd för döden, men att mina barn och barnbarn ska ta över en döende jord eller att alla människor ska gå under, det gör mig enormt sorgsen och skräckslagen.

Jag ”råkade” innan jag började kvällens samtal snubbla på en video med Neale Donald Walsch, där han svarar på frågan ”hur kan vi vara säkra på att våra barn ärver en bättre jord än den vi fick?” Och speciellt med tanke på klimatkrisen.
Neale svarade att vi inte ska fokusera så mycket på den fysiska delen av tillvaron. Det är inte prylarna som ger oss glädje i livet eller är ett mått på hur bra vi har det. Vi kan inte vara säkra på att vi ger våra barn en ”bättre” värld än den vi ärvde. Men det bästa vi kan göra för våra barn är att vid en så tidig ålder som möjligt lära dem varför de är här på jorden och vilka de verkligen är och vilken potential de har. På det sättet kommer de ha en bättre värld, oavsett de fysiska omständigheterna.

Jag måste säga att jag kände mig lite missnöjd med det svaret. Jag tyckte inte det gick tillräckligt mycket in på klimatförändringar och om/hur vi kan påverka det. Kanske för att jag fokuserar för mycket på det fysiska… Men i mina tankar handlar det om överlevnad eller kanske att leva i en förstörd värld som knappt är värd att leva i.

Jag frågar gud hur hon ser på det hela, med klimatförändringar och vad vi ska göra åt det. Säger att jag känner mig jätterädd.
“Rädslan i sig är er fiende. Rädsla täpper till alla flöden. Den kan strypa blodomloppet och göra er sjuka. Det är därför man säger att man blir stel av skräck eller ”freezes” på engelska, för att det som händer när man blir rädd är att blodkärlen faktiskt blir smalare och flödet minskar. Rädslan täpper också till flödet av energier väldigt mycket och snabbt. Rädslan förlamar och stänger in oss. Den hämmar utbyte och flöden människor emellan.
Så vad du än gör ska du inte vara rädd. Det bästa du kan göra (ja, det kan låta löjligt, men det är faktiskt så) är att låta kärleken flöda!”
Jag känner det när gud säger det. Jag är inte rädd längre, jag låter min kärlek flöda.
“Du är som ett batteri, som en kärnexplosion. Sprid din kärlek på alla sätt du kan komma på! Det är det bästa du kan göra för att ”rädda” världen.” ”Och det som Neale sa stämmer också”, säger gud. ”Lär era barn sanningen. Sanningen ska göra er fria, som det står skrivet. För sanning och kärlek är samma sak. När ni är sanning och är i kärlek, då är ni definitionen av fria. Då finns ingen rädsla mer. Och rädsla är det enda som kan ”hota” er. Jag säger ”hota” inom parantes, mina älskade barn, för det finns ju egentligen inget som kan hota er.”

”Vad är då sanningen om vår existens på jorden?” undrar jag.
“Ni är här för att återupptäcka er själva.
Tänk på den första gången du upplevt något riktigt extatiskt och sedan försökt att uppleva det igen. Visst är det svårt att återskapa den känslan och visst är den känslan underbar? Kan du tänka dig något underbarare än att komma från att inte ha vetat något alls, till att uppleva vem du verkligen är? Det enda sättet att verkligen uppleva det, är att först glömma det. Och för att uppleva detta i alla dess möjliga beståndsdelar går ni igenom olika faser. Tillsammans, som människor. Ni upplever allt detta tillsammans. Alla ska med och alla är lika viktiga. Just nu är ni på småbarnsstadiet och precis som med människobarn är detta ett underbart stadium, men alla stadier har sina fantastiska upplevelser. Man kan säga att ni blir visare och mer medvetna om vilka ni är i vidare stadier, men stegen framåt/uppåt är lika stora och därför lika underbara. Tro det eller ej, men ni älskar denna utveckling. Det är er favoritlek! För det är vad ni gör. Ni leker en underbar lek som ni älskar.
En del människor kan i korta ögonblick eller även längre perioder uppleva en enormt stor klarsyn och ha uppenbarelser där de verkligen upplever vilka de är (ren kärlek), men de flesta gör det inte. Och om alla gjorde det plötsligt och samtidigt så skulle leken vara slut. Man kan likna det vid att ni leker en jätterolig lek, men i slutet av leken är ni glada att komma hem till mammas och pappas trygga famn igen. Och ibland tappar ni bort er i leken och då är det bra att något av barnen ser en tydligare väg fram hur leken ska fortsätta, för att komma vidare.”

Efter att jag tagit en paus för att skriva ner det här (jag bad om en skrivpaus, för jag tyckte här kändes så väldigt viktigt), frågar jag gud om hon vill säga något mer.
”Mer än att svara på vad du ska göra med din rädsla?” säger gud.
”Var det det jag frågade om?”, säger jag.
”Ja. Och mitt svar är samma som jag sagt till er i alla tider. Var inte rädda!”