Kategori: Andlig utveckling

Om att leva i meditation

Jag sätter mig för att meditera och prata med gud.
Gud kommer in i mitt huvud och uppmanar mig att gå igenom dagen som varit och se om det har funnits någon triggar eller obehaglig eller irriterad känsla under dagen.

Jag tänker tillbaka till när jag var själv ute på landet för ett par dagar sen. Jag tänker på den känslan jag hade då, när jag var ute i skogen och kände sån närhet till gud. Det kändes som att jag liksom gick omkring i gud hela dagen när jag var för mig själv. Och så tänker jag på hur mycket lättare det är att komma i den sinnesstämningen och känna den kontakten när man är själv och helt ostörd, som när man går i skogen eller mediterar. Jag skulle verkligen, verkligen vilja uppleva den känslan och vara i den sinnesstämningen alltid, hela dagarna, varje dag och tillsammans med andra människor. Jag ber att gud ska hjälpa mig att komma dit, att få det att bli så.

Gud ber mig igen titta på dagen som varit. När har det inte varit så som jag önskar och vad är det som skiljer när jag kan vara i den upplevelsen och när jag inte kan? Hon ber mig titta ordentligt på vad skillnaden är. Vad är det som får mig att inte känna så, att inte vara avslappnad och känna samma närhet till gud?

Jag tänker på när vi satt i bilen på väg ut till landet nu ikväll, hela familjen. Då tänkte jag på att jag inte var lika avslappnad och hade samma känsla som när jag varit själv. Jag tänker på när yngsta dottern är negativ och missnöjd och på när min man mår dåligt, att jag inte klarar av att hålla kvar den sinnesstämningen då, till exempel.
När jag tänker vidare på det så kommer jag på att det är något som återkommit i mitt liv, att jag blir arg och och känner mig missnöjd om någon klagar på omständigheterna. Det känns som att de tar min frid och min glädje ifrån mig genom att peka på något som de är missnöjda med eller mår dåligt över. Men det behöver inte ens vara att någon är missnöjd eller mår dåligt, inser jag. Jag har svårt att hålla kvar den sinnesstämningen, känslan av att vara med gud, känslan av att vara ett med allt, så fort jag inte är själv.

”Vad innebär det då?” Frågar gud.
“Att jag upplever att de tar min frid ifrån mig? Eller att jag låter den bli borttagen och känner att jag förlorar kontakten med dig då?”
Jag försöker se det framför mig och drabbas av en insikt. Innerst inne betyder det att jag inte litar på gud! Jag litar inte på det gud har sagt – att allt är perfekt precis som det är, oavsett hur det ser ut ur vårt perspektiv. Och då låter jag min frid bli borttagen från mig. För att jag inte litar på gud. Om jag verkligen skulle lita på att allt är perfekt som det är, då skulle jag låta andra ha sin upplevelse, utan att ha åsikter om det, försöka ”få det bra” eller låta deras upplevelse bli till min. Jag kan hjälpa dem om de behöver hjälp, komma med råd om de behöver råd, föreslå ett annat sätt att se på saken. Men jag behöver inte bli arg eller spänd själv, för att de tar min frid ifrån mig. Om jag litar på gud så vet jag att min frid är ohotad. Jag behöver inte ändra min sinnesstämning för att jag ska, som jag tror, passa bättre in med den jag är med.
När jag tänker på det så tror jag att det är så som många mer eller mindre upplysta människor lever. De verkar vara i ett ganska permanent tillstånd av frid, oavsett yttre omständigheter. Jag skulle verkligen också vilja ha det så, så jag ber gud om hjälp med det igen och föresätter mig att vara uppmärksam på mig själv under dagarna, så att jag kan fånga känslan när jag inte är där jag vill vara. Och påminna mig om att jag har min frid inom mig, som inte andra kan ta ifrån mig om jag inte tillåter det. Jag ska försöka påminna mig om känslan jag vill vara i, påminna mig hur det känns när jag är själv med gud.
”Jag är i allt”, säger gud. “Jag är allt. När du verkligen ser det så kommer du ha den känslan alltid. Inte bara i skogen eller i meditation med mig. Se mig i varje människa och i varje sak. Allt är heligt, allt! När du verkligen ser det så är du i det tillstånd du söker. Då gör du ditt liv till en pågående meditation.”
”Ja, jag förstår. Det är ju precis dit jag vill komma. Att mitt liv blir en meditation. Men det känns som det kommer kräva mycket träning.”
”Så träna. Att veta är en sak. Att implementera är en annan. Det är därför ni är här på jorden. Innan livet på jorden visste ni/jag att allt är ett, att allt är samma. Men det behövdes en fysisk plats med upplevelsen/illusionen av att allt inte är ett och samma för att få möjlighet att implementera den vetskapen – återupptäcka den vetskapen och sen leva den erfarenhetsmässigt! Så förbanna inte träningen, bli inte missnöjd för att du inte ”är där” i din upplevelse än. Välsigna varje tillfälle du får att öva, varje tillfälle du får att implementera det du vet. De tillfällena är verkligen guld värda. Det är därför vi är här.”
”Ja, jag förstår. Och det är ett så fint sätt att se det. Man kan ju bli så frustrerad när man ser och vet hur det ”borde” vara och så känns det så långt borta. Men jag förstår att vi inte är här för att vara ”klara”, liksom. Om vi vore klara eller perfekta så skulle vi antagligen inte vara här, eller hur?”
”Strängt taget finns det varken något som är klart eller något som inte är perfekt, men din grundmening stämmer. Allt är en resa och en utveckling, ett skapande och ett utforskande. Du är mitt i äventyret! Njut av det. Njut av resan, mitt älskade barn. Det här är vår gåva till varandra, den vackraste gåva gud kunde drömma i sitt hjärta – och vi gör drömmen större tillsammans.”
”Tack. Så, så fint. Jag är alldeles varm i hjärtat nu.”
”Ser du också värdet av att gå tillbaka och se vad som hänt och hur du känt under dagen som varit? Bortse inte från de små sakerna och de små känslorna. De har viktiga budskap till dig. Som det du tänkte på nu – hur du kände i bilen på väg till landet. Du tänkte att det inte var någonting väsentligt och att det knappt var värt att titta på. Men det gav dig en stor insikt, inte sant?”
”Ja, det är sant. Jag ska fortsätta att titta på alla små och stora känslor och triggers under dagarna. Och, med din hjälp, försöka vara i känslan att vara hemma med dig – både när jag är själv och när jag är med andra.”
”Glöm inte att varje ögonblick är heligt. Att varje insikt och varje chans till övning är en gåva från gud till dig och från dig till gud.”
”Tack. Så fint. Så underbart. Det köper jag!”

Om att spegla varandra

“Hej”
“Hej. Är du här nu?”
“Alltid här, det vet du. Det är bara frågan om när du fokuserat vill vara med mig. Jag är alltid med dig, men ditt medvetande är inte alltid riktat mot mig.” 
“Jag skulle vilja att vi går vidare, är det nåt jag behöver titta på nu? I min utveckling, menar jag? Vad är nästa steg, liksom?”
“Vill du att vi tittar inom dig?”
“Ja.” 
“Vad är det du vill titta på?”
“Känns som jag alltid ältar samma sak. Men liksom varför jag inte går vidare med saker, slutför eller pushar vidare, liksom? Är jag feg, lat eller trög? Vad handlar det om? Det är väl kopplat till syfte i livet också. Vad gör jag med mitt liv? Gör jag det jag borde? Och om jag inte gör det, varför gör jag det inte? Och varför gör jag det inte helhjärtat?”
“Ja. Första frågan är då vad det är du vill uppnå. Vad har du för mål? Det har du ju redan uttalat, eller hur?”
“Just det. Ja, det har jag ju faktiskt. Mitt mål är att vara orsaken till att en annan upptäcker Gud/källan/kärleken inom sig själv.”
“Ja.” 
“Och så tänker jag att jag inte jobbar helhjärtat mot det målet då. Med tanke på att jag fortfarande jobbar 50% på mitt vanliga jobb och då inte 100% mot det målet. Jag lägger inte all min tid på det.” 
“Hur tänker du att du uppnår det målet då?”
“Ja, det är det jag känner mig osäker på och som jag ville du skulle svara på. Vad borde jag göra? Och varför gör jag inte det jag borde om det nu finns något som jag inte gör?”
“Till att börja med så kan du stryka ordet borde ur ditt vokabulär när det gäller att hitta Gud eller kärleken. I de flesta andra sammanhang också, för den delen. Jag säger dig att ditt varande betyder alltid mer än ditt görande. Det du GÖR är aldrig, aldrig viktigare än det du ÄR. Sen faller det sig naturligt att det du gör blir resultatet av det du är. Men det du är, den vibrationen du är i, är det du sänder ut och delar med resten av världen, med resten av världens vibrationer och på så sätt höjer du vibrationen hos allt annat. Så det du kan tänka att du då gör utifrån ditt varande, eller det du är – det är att vara den bästa spegeln för dem du kommer i kontakt med. För det är vad ni är, det är er funktion för varandra i den här verkligheten – ni är speglar för varandra. Vad en annan ser av sig själv i dig, det är vad den har att ta ställning till, att relatera till och att ”jobba med” om det som speglas är någonting man behöver jobba med. Om du vill få någon att upptäcka Gud/källan/kärleken i sig själv, då är det bästa du kan göra att vara en sån spegel för den personen att personen SER att Gud/källan/kärleken finns i henne. Om du lyckas med att göra det med din vibration och din intention, så är det värt mer än alla instruktioner du kan komma på för att få personen att upptäcka Gud inom sig. Det handlar inte om vilket yrke du har eller var du befinner dig. Om DU utvecklar ditt seende så att du på riktigt kan se Gud i en annan och förmedla, antingen med känslor eller med ord, vad du ser hos den personen, då uppfyller du precis det som är ditt mål – att vara orsaken till att en annan människa upptäcker Gud/kärleken inom sig själv. 
För att du ska uppfylla det målet måste du vara medveten, du måste medvetet öva dig i att se det här hos en annan, öva dig i att vara helt närvarande med en annan, men framförallt i att vara närvarande med Gud. Umgås med Gud inom dig själv. Det är det säkraste sättet att uppleva enheten i allt, att uppleva att Gud är kärlek, att Gud är i dig, att Gud är i allt och alla, eftersom allt och alla är i Gud.” 
“Så du menar att det viktigaste inte är vilket jobb jag har, vilken arbetsplats eller vilka kollegor, utan att jag utvecklar mitt eget seende och medvetande?”
“Ja. Precis så. Det är det viktigaste. Eller, ska vi säga, det mest ändamålsenliga utifrån vad du säger dig vilja uppnå.” 
“Alltså, jag förstår vad du menar. Samtidigt känner jag att det är lite som en bekväm utväg eller kanske flykt från en utmaning, en flykt från att gå utanför sin bekvämlighetszon. Såhär kan jag ju motivera att jag inte GÖR något för att Gud säger att det inte är så viktigt. Förstår du vad jag menar?”
“Ja, jag förstår. Men jag sa också att det du gör, gör du utifrån vad du är. Så fortsätt att utmana dig själv och att utvecklas – att utvecklas för att vara mer den du är.
Men börja inte göra en massa saker som får dig att bli upptagen och uppslukad, så du inte hinner se och uppskatta dem omkring dig. Ha ditt främsta fokus på din inre utveckling och din förmåga att se kärleken i andra. Men om du ser att du låter bli att göra saker enbart av rädsla eller bekvämlighet, då ska du förstås se det i vitögat och verkligen kontemplera över vad det är som hindrar dig. 
Allt omkring dig är redskap. Redskapen använder du som du vill. Missa inte målet för att du lägger allt ditt fokus på att skapa ett nytt redskap. Tappa inte din närvaro för att du ser ett fantastiskt mål längre fram som ska uppnå det du önskar, när du i varje stund har möjligheten att vara i detta önskade. Du har möjlighet att när som helst vara i Guds närvaro och att dela den närvaron i Gud med en annan. Detta är verkligen sant, på en vibrationsnivå. Även om du inte upplever att den andra personen ”hittade Gud” eller uppfattade vad du sagt, så lita på det att vad du har inom dig, vad du ser, det lyfter upp vibrationen hos dem du är med och dessutom vidare ut i världen. 
Så oroa dig inte. Var i glädje. Var i kärlek. Var i Gud. Då kommer ditt seende. Då uppnår du målet du har satt.”
“Så fantastiskt fin förklarat och uttryckt. Tack!
Ska vi bara vara lite med varandra nu då?”
“Det tycker jag låter som en utmärkt idé.”

Dag 2:
“Jag har funderat på det du förklarade igår och kom att tänka på ett talesätt på engelska som lyder ”fake it ’til you make it”. Det skulle jag då tolka i det här sammanhanget som ”gör det tills du är det”.
Skulle inte det funka då, tycker du? Att göra saker tills man till sist blir det som du pratar om? Att till exempel hjälpa fattiga eller sjuka eller andra som behöver hjälp? Jag menar att man gör någonting som är kärleksfullt tills man blir kärleksfull ”automatiskt” och har den där höga vibrationen du pratar om genom att ha gjort hjälpsamma saker?”
“Det är sant att ni alla mår bra av att hjälpa varandra. Det vet ni instinktivt att det är rätt sak att göra, för i ert undermedvetna vet ni att ni alla är ett. Ni känner på er att det är rätt. Och därför känns det bra när ni hjälper andra. Det är också det ”rätta” att göra, om man ska prata om rätt och fel, för att det är ert egentliga, naturliga tillstånd- att se till att alla har det de behöver – om någon saknar och du har, så ger du bort det.
Det är rädslan (som är tanken om separation) som sätter stopp för detta i er värld. Men det är er naturliga instinkt att hjälpa. 
Nu frågar du om man kan uppnå samma mål som du har – att låta andra känna Gud/kärleken i sitt inre – genom att hjälpa andra. På sätt och vis har du rätt. När man hjälper andra upplever man en känsla av enhet, en känsla av samhörighet samtidigt som en uppskattning av sig själv. Man kan säga att det finns två grundläggande anledningar till att människor hjälper andra – den första är att de har märkt att det ger glädje (både till dem själv och andra), den andra är att de agerar på instinkten jag nämnde, för att det är naturligt och de inte har några hämningar som hindrar dem att agera naturligt. Den sistnämnda kategorin kan man säga lever ut kärleken/Gud utan att nödvändigtvis vara medvetna om det. De är ofta inga ”sökare”, men är i ett självklart kärlekstillstånd, de just ÄR, utan att nödvändigtvis reflektera över det. Den förstnämnda kategorin är ofta sökare, som försöker hitta något genom hjälpandet. Försöker hitta sin plats i världen och sitt sätt att hjälpa och att göra världen till en bättre plats. Den kategorin av människor letar efter något och upplever en mening när de hjälper, men varken utstrålar eller upplever att de är ett med alla, eller Gud. Ofta kommer de inte så mycket längre i sitt sökande genom att hjälpa. Det känns bra i stunden, men de hittar inte riktigt det de söker efter. Det är för att det fortfarande är en grundläggande sanning, det vi pratat om tidigare (och som jag pratat med människor om i årtusenden) – ”sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er”. Den rakaste vägen till kärleken, till Gud, till kristusmedvetande, är att gå inombords och hitta mig i sig själv. Sen faller resten på plats. 
Om du hjälper och hjälper andra hela tiden utan att veta vad du letar efter, då tappar du snart bort dig själv. Det du letar efter kan du bara hitta inom dig.
Tror du på det? Tycker du att det är svårt att smälta? Att detta att hjälpa andra inte räcker för att nå dit du vill?”
“Nej, nja. Jag tänkte kanske att ”fake it ’til you make it”, att det låg något i det.”
“Det kan det göra i vissa situationer, som att bygga sitt självförtroende till exempel. Men inte när det gäller existensens kärna. Då räcker det inte.”
“Ja, jag hör dig. Och jag tror dig. ”Sök först Guds rike”, ”om du inte går inom dig, så går du utan dig” och allt det. Ja, jag tror på det. Tack för ytterligare klargörande. Jag älskar dig.”
“Och jag älskar dig.”

Behöver själen utvecklas?

”Hej”
”Hej du”
”Tack så fantastiskt mycket för mina fina vänner och allt som vi upplever tillsammans nu – i gemensamma meditationer och när vi tar emot budskap för varandras räkning. Jag får på riktigt nypa mig i armen för att tro på att jag har såna pärlor att umgås med, att uppleva allt det här med och att kalla mina vänner.”
”Ja. Det är viktigt och stort, det ni gör nu.”
”Ja, det känns verkligen så. Oavsett om det är för en människa, för fyra människor eller för hela världen. Det vet jag inte. Men det känns viktigt oavsett.”

”En av mina vänner ställde en fråga till mig efteråt som jag fick fundera över. ”Behöver själen utvecklas?” Jag fick en känsla av att du hade svarat på det nån gång förut och jag kände som att jag ungefär hade svaret. Jag letade lite här i bloggen och hittade lite ställen där det ungefär, men inte riktigt, handlade om det. Det handlade om karma och reinkarnation och meningen med livet. Men kanske inget svar direkt på just den frågan. Så nu ville jag ställa den rakt till dig.
Hur är det, utvecklas själen, eller är själen redan perfekt? Behöver den inte utvecklas?”
”Du kommer ihåg att jag visade dig förut hur det såg ut med den ursprungliga separationen mellan gud och själen?”
”Ja, jag kommer aldrig glömma den bilden du gav mig av när själen (det kändes som min själ) skiljdes åt från dig. Jag upplevde det som en ömsesidig kärleksgåva och på samma sätt ett slags offer. Vi visste båda att det skulle göra ont, men vi gjorde det av kärlek till varandra.”
”Ja. Det är ett träffande sätt att se det på.”
”Och anledningen till den första separationen, kan du förklara den igen?”
”Jag ville uppleva att vara gud. Jag ville dela det med någon. Men det fanns ingen annan.”
”Var du ensam, gud?”
”Jag var allt som finns.”
”Jag förstår.”
”Jag ville uppleva mig själv. Jag ville uppleva det som är kärleken, jag. Och jag ville dela upplevelsen. För att dela upplevelsen och för att uppleva något alls behövde jag ha något och någon att kunna relatera till. Jag behövde ha relationer. Därför skapade jag upplevelsen av separation, den första illusionen – guds dröm, om du så vill. Men det är mer än en dröm och mer än en illusion. Era ord passar inte. De kan inte beskriva den totala magin i det som vi upplever tillsammans. Jag som hade den ursprungliga tanken om att skapa, ni som gick med på att vara upplevelsen av det skapade. Det är vår gemensamma kärleksgåva till varandra. Det finns inget som är mer heligt än att dela. Genom delandet upplever vi helheten. Genom delandet är vi hela. Och det finns inget annat sätt att vara hel än att dela helheten med allt och alla som är. Det är då du verkligen återvänder till gud – när du litar helt och fullt på att du är hel, att separationen inte finns – och när du delar det med allt och alla och därigenom demonstrerar att du är hel och allt med alltet. Då finns ingen illusion mer. Då är vi hela igen, både i upplevelse och i verkligheten.”
”Oj, så stort och fint. Mitt huvud känns som det blir en stor, varm energiboll när jag tar emot dina ord. Och de känns sanna i mitt hjärta. Tack för att du… delar dem med mig.
Men hur var det nu med själen då? Om det gick till såhär som du säger, att själen ”gick med på” att separeras från dig, att vi gjorde det som en ömsesidig kärleksgåva, behöver då själen utvecklas?”
”Själen är ju i verkligheten en del av mig. Inget som är en del av mig behöver utvecklas, för det är redan fullkomligt och helt. Men jag har också sagt att universum handlar om utveckling, att det är universums mål. Det är viktigt att vi skiljer på illusionen, ”guds dröm” här, och vad som är verkligt på riktigt på riktigt. Som i verkligen verkligt, när alla illusioner och alla slöjor slutligen har fallit. I den verkligaste verkligheten finns inte ens några själar längre, då har vi gått upp i total förening. Men så länge vi vill uppleva relationen och delandet, ja även separationen, så kan vi tala om enskilda själar och vi kan tala om universums utveckling.
I universum, ja i alla multiversa för den delen, förekommer (eller snarare upplevs) en enorm mängd av olika stadier. Man kan kalla dem för utvecklingsstadier. Och olika grad av separation, olika grad av förståelsen av sanningen och olika upplevelse av delandet, helheten med gud och ens plats och uppgift i skapelsen. En av de allra starkaste upplevelser av separation som finns är faktiskt att vara reinkarnerad som människa på jorden. Ja, det är verkligen ett enormt åtagande ni har givit er in på och beundran för det är stor från många i ert universum. Minnet av gemenskapen med gud är väldigt långt från er som människor på jorden och det är en väldigt tjock slöja som döljer det minnet. Det krävs väldigt stor tillit i er upplevda verklighet för att tro på att något annat än separationen kan vara sant. Nu pratar jag generellt för människosläktet. Självklart skiljer sig upplevelsen stort åt mellan olika människor. Men vad jag beskriver är, kan vi säga, grundpremissen för att reinkarneras som människa.
Behöver ni människor utvecklas? Behöver era själar utvecklas?
Det som allt i alla multiversa längtar och strävar efter, det är att återförenas med gud. Att återuppleva enheten och helheten. Det är också vad gud längtar efter, att återförenas med er. Det är vår gemensamma strävan i vår dans, i vår lek, i vår dröm. Vår dröm som är så oändligt mycket större och mer magnifik än ni någonsin kan göra er en bild av.
För att återförenas med gud måste ni inte utvecklas, ni måste minnas. Ni måste skala bort allt det från er som inte är av gud, det som inte är enhet. På vissa sätt kanske det skulle kunna kallas utveckling, men det är snarare ”avveckling”. Ni tar bort allt annat och kvar är bara enhet. Bara gud. Det är det slutgiltiga ”målet”, den stora festen i resans slut.
Det som du kallar utveckling skulle kanske kunna beskrivas som att ”komma vidare” och på det sättet kan man säga att en själ (fast den i grunden är perfekt) måste utvecklas. Inget som finns i denna livets dans kan stå still, det är emot själva grundregeln för dansen. Alltså kan inte en själ heller stå still. Den vill dansa hem till gud. Det är själens ”utveckling” – att genom dansen och leken fullt ut minnas och uppleva vem själen verkligen är – en oskiljaktig del av mig.”
”Vilken fantastisk liknelse! Den tar jag med mig som bild i mitt huvud. Jag är en själ som dansar hem till gud.”
”Och blommorna som du plockar på vägen i din dans, dem tar du med hem till mig. Så får vi njuta av dem tillsammans.”

Om karma (igen)

”Jag har funderat på en sak vi pratade om i ett samtal för ganska länge sen, när vi pratade om karma första gången. Om jag har förstått det rätt med hur vår kommunikation funkar, så använder du begrepp och ord till stor del som jag uppfattar dem? Och jag uppfattar karma som, typ, balans, att saker jämnar ut sig i slutändan. Men den gången sa du att universum inte var intresserat av balans, utan av utveckling. Men blir inte det balans i slutändan då?”
”Nej, jag skulle inte använda ordet balans för det du menar. Du uppfattar ordet balans som att något blir utslätat och tillrättat och det handlar det verklighet inte om.”
”Men om man, som du sa den gången, vill uppleva alla sidor av något och se alla perspektiv – innebär inte det att det uppstår balans? Blir inte det resultatet?”
”Ordet balans är inte vad som beskriver det bäst. Det handlar mer om helhet. Att uppleva alltihop, alla sidor, se alla perspektiv, det leder till helhet. Visst kan man hävda att när helhet är uppnått och upplevt, då råder ett tillstånd av balans. Men återigen är orden begränsande för att uttrycka det som verkligen är. När du och jag pratar vill jag hitta de ord som har mest korrekt motsvarighet till det jag vill förmedla i ditt sinne. När någon annan läser våra dialoger kan det kanske vara förvirrande eller rent av en stötesten för dem, för det ordet motsvarar inte vad de uppfattar i sitt sinne. Därför är alltid den personliga, ordlösa kommunikationen den renaste formen av kommunikation med mig.”
”Men det här med karma då, är det inte nödvändigt att få igen det man har gjort? Att den energi man sänt ut blir just balanserad av en annan, ”motpolsenergi”? Och visst har du sagt till mig att man kan balansera en viss sorts känsla med en känsla som är motpolen till den första känslan. Är inte det ett balanserande då?”
”Nu rör vi oss som sagt i territorier där språket riskerar att sätta käppar i hjulet för er. Det är inte ”nödvändigt”, som du uttrycker det, att en energi (tankar, handlingar) du sänder ut måste balanseras med en motsatt energi (tanke, handling). All energi som du sänder ut, allt du gjort, allt du missförstått, det kan upphävas, förlikas eller förlåtas av – just det – förlåtelse eller ”nåd”. Det är inte nödvändigt att du ska uppleva motpolen för att det du du kanske vill beskriva som karma ska lösa upp sig. Men det är själva existensens utgångspunkt, kan vi säga, att den vill uppleva allt, det är själva grunden för existensen. Du – och jag genom dig – vill inte bara uppleva blått och lila när det finns så många färger på spektrumet. Vi vill inte bara uppleva två toner när det finns flera. Vi vill inte bara känna det hårda när det finns mjukt. Och så vidare och så vidare. Vi vill uppleva allt. Vi vill uppleva helheten. För det är det slutliga målet – att uppleva och skapa den oändliga helhet som är Gud – allt som är. Och att expandera Gud genom nya upplevelser som aldrig har upplevts förut. Så det som du tänker dig som balans skulle jag – för ditt sinne – kalla helhet. Och det som du tänker dig som karma skulle jag kalla ”uppleva allt”, eller i fallet av förlåtelse och nåd ”förstå allt”, då man blir visad, utan att behöva uppleva det personligen, och får samma förståelse därigenom.”
”Tack för förklaringen. Ja, det är svårt med ord. Ibland kan jag haka upp mig på saker och gå och fundera på dem hur länge som helst. Sen kan någon säga det på ett nytt sätt som får mig att inse att det de sa var ju precis samma sak som det som jag bara kallade något annat. Att man missförstår någon för att man använder ett annat vokabulär. Det måste vara mycket enklare att kommunicera med känslor, eller vad ska man kalla det som du kommunicerar utan ord? ”Direkt förståelse”? Jag tänker på engelska nu i mitt huvud, typ ”instant understanding”. Att begreppet kommuniceras direkt, utan att det behöver förklaras eller sättas ord på.”
”Ja, så kommunicerar jag. Inget dumt uttryck, för att använda ord. Direkt förståelse. Jag vill förtydliga att över huvud taget när ni pratar om begreppet karma så fokuserar ni alldeles för ofta på uppdelningen ”gott” och ”ont” – att det är ”onda” handlingar som ska uppvägas med ”goda” handlingar. Men återigen säger jag att det är helheten som ni vill åt i detta ni kallar karma. Ni vill se och uppleva alla sidor och alla aspekter. Det kan lika gärna vara ”bekvämt” och ”obekvämt”, stark och svag, rik och fattig, mäktig och maktlös, frisk och sjuk. Detta att uppleva allt här på jorden är vad vissa kallar karma-hjulet. Och om ni vill komma ifrån det eller slippa uppleva vissa aspekter av det, vissa aspekter av allt som finns att uppleva här, då kan ni göra det genom nåden – den plötsliga insikten eller upplysningen. Nåd heter ju gratia på latin – något man får gratis, alltså. Utan att ha ”förtjänat” det. Den kan ni få om ni uppriktigt ber om det eller om ert högre jag ser att det är bra tid för er att gå vidare från det ni upplever.
Det är något du själv kan tänka på under dagen – finns det något du kan ge någon i din närhet gratis? Något du kan bjuda på? Kan du ge något gratis, ovillkorligt? Finns det någon eller något du kan förlåta gratis, ovillkorligt? Kan du ge någon ovillkorlig kärlek? När du gör det släpper du undan för undan det greppet som både din egen och andras karma har, om du vill använda det ordet. Varje gång du närmar dig ovillkorlig kärlek så går du ifrån karma. För det är vad ni är här för att göra och för att komma fram till – ovillkorlig kärlek. När ni lever helt i det har ni släppt taget om allt som binder er hit och ni brukar då inte se någon anledning att komma tillbaka som människor på jorden.”
”Oj, så intressant och fint. Det låter som ett stort och långsiktigt jobb ändå, att alltid leva i ovillkorlig kärlek. Men jag tänker vara tålmodig med mig själv och glädjas åt varje gång jag väljer kärlek.”
”För varje gång du gör det så växer din kärlek och det blir lättare att välja den. Och tänk också på att varje val du gör påverkar dem omkring dig och gör deras resa mot kärleken så mycket lättare. Ni är aldrig bara en person här. Ni gör allt detta tillsammans. Tack för allt ni gör. Jag älskar er alltid oändligt och är alltid med er.”

Om villighet, disciplin och att följa minsta motståndets lag.

Jag sitter utomhus, på landet på en brygga. Det är länge sen jag hade ett fokuserat samtal med intentionen att ha en ordentlig konversation.
”Hej”
”Hej”
”Tack för att jag får prata med dig. Tack för att jag får vara här med dig.”
”Jag älskar dig. Jag kommer alltid vara med dig. Känner du mig i vinden runt omkring dig? Jag är överallt omkring mig och jag är i dig. Jag är du, för du är en del av mig. Känner du det? Tror du på det? Litar du på det?”
”Ja. Jag känner det.
Litar jag på det och tror jag på det i alla väder, vad som än händer? Vem som än utmanar mig med ifrågasättanden? Det är den stora frågan för mig. Eller snarare om jag vågar stå för det jag tror på, även om jag blir utmanad. För tror gör jag ju. Och tilliten övar jag verkligen på. Att ha tillit till att du har full koll på vad som händer och att du guidar mig hela tiden, det övar jag på. Det är någonting som jag känner att jag måste komma tillbaka till hela tiden och påminna mig om.
Jag har ju inte skrivit så mycket i bloggen om våra samtal på ganska länge nu och jag måste medge att jag inte lagt lika mycket tid på våra samtal som tidigare. Det finns mycket att skylla på. Eller många anledningar. Dels att det varit mycket runt och efter 14-åringens stora operation och att jag fokuserade mer på rekiki-healing då än såna här samtal. Men också att jag kände att jag inte ville dela med mig lika mycket ett tag. Jag ville bli säker på vår relation, tror jag att jag skulle uttrycka det som.
Men som vanligt när jag inte har den här regelbundna och tydliga kontakten med dig så hamnar jag i ett mycket sämre läge i mitt liv. Direkt kommer självtvivel, skuldkänslor och självömkan upp. Jag känner mig frustrerad och missnöjd med mig själv och tillvaron. Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå hur jag funkar med det där. Jag vet ju vad jag mår bäst av, men ändå faller jag liksom ur. Det är som med träning, man vet att man mår bäst av att göra det och ändå gör man det inte, av bekvämlighet. Och fastän det inte är ansträngande att vara med dig, fastän det ger massor av energi och kärlek, så kan jag prioritera bort dig också – av bekvämlighet och en lust till snabb stimulering av hjärnan, som att kolla Netflix eller Facebook till exempel. Jag förstår det inte riktigt. Är det mitt ego som försöker hindra min andliga utveckling, eller vad handlar det om?”
”Ja. Egot vill styra och ställa i din värld. Det har jobbat hårt för att komma dit det har kommit och vill gärna behålla makten över illusionen. Det bästa hjälpmedlet det har är dina negativa tankar om dig själv, när du tänker att du inte duger och att du inte är värdig. Att mata hjärnan med snabb stimulans för att sedan få skuldkänslor över att man ”inte gjorde något vettigt” med tiden är ett alldeles förträffligt verktyg för egot. Du observerade ju mycket riktigt att du inte får någon energi av att ”vila” på det sättet som egot tycker att du ska vila. Tvärtom så är du ännu tröttare efteråt. Och missnöjet som följer gör dig dubbelt trött. Men när du är med mig eller är i världen med mina ögon, då blir du inte trött alls. Du fylls av energi så du nästan svämmar över. Stämmer inte det?”
”Jo, verkligen! Precis så är det. Men, innebär det att jag borde utkämpa ett slags krig mot mitt ego? Att jag ska besegra det på något sätt?”
”Om du vill uppnå det du säger dig vilja uppnå – en tät kontakt med mig där du känner av min närvaro i ditt liv hela tiden (ja, det är möjligt!), då måste du ha ett visst mått av disciplin. Villighet och disciplin. Det är egentligen två olika ord för samma sak. Utan villigheten finns ingen disciplin inom dig och utan disciplin är villighet ett tomt ord.”
”Jag hör och förstår att du har rätt. Disciplin har inte varit min starka sida genom åren.”
”Som alltid så ger jag dig råd för att gå vidare på den väg du sagt dig vilja gå vidare på. Jag försöker inte pracka min vilja på dig och få dig att ”uppfylla ditt heliga syfte” (även om det är precis vad ni alla håller på med här), men för att komma dit du vill så måste du ha villighet och disciplin.”
”Ja. Det känns som att jag så ofta i mitt liv bara skrapar på ytan av saker och ting, liksom. Jag provar på något ett tag och så tänker jag ”jaha, nu kan jag det här” och så går jag inte vidare med det, jag går inte djupare. Ibland räcker det med att jag tänkt tillräckligt länge på något för att jag ska få en känsla av att jag redan har gjort det och jag blir liksom nöjd.”
”Men nu vill du gå djupare och därför får du de här råden av mig.”
Gud ger mig en bild av ett träd med rötter som börjar växa, men roten slutar snart växa och blir väldigt kort. Det skjuter ut en ny liten rot som snart slutar växa och blir lika kort och sen en ny liten rot som också slutar. Flera korta rötter växer på det sättet utan att gå vidare. Men sen kommer det rot som inte slutar växa, utan växer sig längre och längre. 
”Ser du? Det är vad du vill nu.”
”Ja. Tack. Då måste jag besegra mitt ego genom disciplin nu, alltså?”
”Om du vill använda det ordet, så “besegra” ditt ego med kärlek. I kärlekens namn. För kärlekens skull. Och använd dig av verktygen villighet och disciplin.”
”Så fint du uttrycker det. Jag ska låta kärleken vinna, snarare än att besegra något. Det låter mer rätt. Kärleken får vinna i mig.”
”Ja. Men lämna skuldkänslorna därhän. Låt dem aldrig få fäste i ditt inre. De ställer till med ännu mer skada än om du skulle sakna villighet.”
”Jag vill gärna återgå till att reda ut mitt psyke. Jag känner mig verkligen seg som sirap. Som att det inte händer nåt. Eller snarare att jag inte gör något. Det finns ett väldigt motstånd inom mig mot att gå vidare med saker. Många saker. Men nu är jag mer frustrerad än nånsin för att jag inte upplever att jag kommer vidare eller att jag inte ser hur jag ska ta nästa steg. Jag känner mig så seg och jag blir tokig på mig själv!”
”Bli inte tokig på dig själv. Du är oändligt älskad och fullkomlig som du är. Du behöver inte göra någonting för att vara fullkomlig, du är det. Och du är inte skyldig någon någonting. Vila i det. Det kan du alltid återgå till och hämta stryka ur – den vetskapen och den känslan.
Men jag förstår vad du syftar på. Din själ manar dig att gå vidare, för den vill att ni ska gå vidare. Det som verkligen är du vill uppleva mer nu. Det vill att ni blir ett mer helt och samstämmigt ni. Det ser en fantastisk framtid där du ser med rädslans ögon.”
”Ja, den där ständiga rädslan. Vad är jag rädd för egentligen? Att inte kunna betala räkningar. Att bli skrattad åt. Att bli sedd (och att jag ser mig själv som) patetisk. Att inte dra mitt strå till stacken i familjens ekonomi och göra livet jobbigt för min man.”
”Tror du det skulle hända?”
”Tja, själens plan verkar ju inte alltid gå ut på att ha en sund ekonomi, ha ha?”
”Det finns verkligen inget att vara rädd för. Ha tillit.”
”Hm. Det finns en sak som jag har tänkt på angående tillit och att ”go with the flow” – jag menar att saker går precis som de ska, bara man släpper taget och låter dig styra allt. Det är vad som hävdas i många andliga böcker och vad jag också tycker att jag har uppfattat från dig?”
”Ja. Ok. Det håller jag med om.”
”I mitt eget liv så tycker jag att det har varit både och. Jag tycker att jag har upplevt händelser då jag har kämpat och kämpat för att genomföra en idé jag haft, men det inte har gått ändå. Sen har det dykt upp en ”halka-på-bananskal-väg” som blir helt perfekt. Då känns det ju som att du/universum styrde så att det blev till det bästa. Men sen finns det tillfällen då jag har gett upp och nån annan har kämpat vidare för min räkning och efter kämpandet har målet uppnåtts! Eller att jag själv har kämpat på för att uppnå ett mål. Och om man nu inte bara ska ta mig själv som exempel, så kan vi ju ta alla de uppfinnare eller författare som fått ett ”nej” till svar oändliga gånger, men fortsatt att tro på sin idé och inte gett upp. Om de hade ”gone with the flow” och följt minsta motståndets lag, hur många uppfinningar och fantastiska böcker hade vi inte gått miste om då?”

”Att ”go with the flow” och att följa minsta motståndets lag är inte samma sak. Det som de här uppfinnarna och författarna har följt – och det jag också uppmanar dig och alla andra att följa – det är ditt hjärtas innersta röst. Det är inte alltid vad andra råder dig till, eller vad andra ser i dig, hur de föreställer sig din framtid. Och ibland krävs det enorm uthållighet och viljestyrka för att följa sitt hjärtas röst. Men du kommer alltid till din destination. Och ja, då är det alltid ”lätt” ut ett kosmiskt perspektiv. Du kommer alltid ditt du ska. Men det kan ta lång tid ur ett jordiskt perspektiv. Det kan gå lätt och lekande som en improviserad dans och du kan ha en känsla av att du ”bara hänger med”. Det kan kännas som en lång och seg kamp och du kan uppleva som att du inte kommer någonvart alls. Men det är just där tilliten kommer in. Att lita på att vi som är med dig och omkring dig vet vad vi gör och guidar dig på bästa sätt. Därför är det viktigt med tillit och viktigt att lyssna inåt. Följ ditt hjärtas röst! Oavsett om det känns lätt eller svårt. Det är bara en fråga om perspektiv. Men lita på att den rösten leder dig rätt.”
”Åh, tack. Nu känns det verkligen mycket klarare för mig. Jag har kämpat ganska ofta med den där frågan. Tack. Och tack för ett underbart samtal igen. Nu tror jag att jag ska låta kärleken och disciplinen ta lite mer plats i mitt liv igen. Jag älskar dig.”
Gud säger inga ord med fyller mig med en underbart avslappnande känsla av kärlek.

Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”

Om sockerberoende och svarta hål

Samtal med gud 2019-05-07

”Jag hade ju fler frågor från mina vänner, frågorna som jag önskade mig i födelsedagspresent. Vi tar två frågor från Märta nu då. Jag är nyfiken på vad du har att säga om dem.”

Fråga från Märta:
”Varför är socker onyttigt och något Hanna (och vi andra) ska undvika, om det är så att verkligheten är formbar? Då borde vi kunna ”hitta på” att det är nyttigt.”

Svar:
”Ni lever ju inte i den här fysiska världen alldeles själva. Ni är här tillsammans med alla andra människor på jorden. Och för att den här illusionen ska fungera, för att ni ska få de erfarenheter ni vill ha, för att ”leken” ska fungera, så måste ni ha vissa spelregler. De spelreglerna måste alla tro på och vara med på för att leken ska fungera. Om ingen följer spelreglerna så är ju leken slut. Ni har alltså kommit överens om hur den fysiska världen fungerar och hur olika kemikalier och ämnen i naturen påverkar varandra och hur processerna i naturen ser ut. Det hör tillspelreglerna. Jag skulle kunna bre ut mig hur mycket som helst om det här, för det är i princip oändligt, alla detaljer i hur allt hänger ihop i er fysiska värld, hur sinnrikt det är uppbyggt. Faktum är att man kan likna den fysiska världen vid ett lager, eller ett skal, som ni lagt ovanpå verkligheten. Med verkligheten menar jag då den absoluta verkligheten som är vad jag ser. Man skulle kunna likna den fysiska verkligheten vid ett skal ni sätter på er mobiltelefon. Om skalet har ett motiv med zebror så är det zebror ni ser när ni tittar på den, men verkligheten är förstås allt det som finns innanför zebraskalet. Men energierna från mobiltelefonen tränger förstås igenom skalet, fast ni inte kan se dem. På samma sätt påverkar energier från den verklighet ni inte kan se även er fysiska verklighet. Vad vill jag då säga med det? Jo, enligt spelreglerna är socker i stora mängder inte nyttigt för er kropp och om ni skulle leva uteslutande på socker så skulle kroppen i de allra flesta fall dö. Men som Märta så riktigt påpekar, så är er fysiska verklighet inte den absoluta verkligheten och hon har helt rätt i att den är formbar. Men det krävs mycket av en människa för att kunna ställa sig utanför spelreglerna och omforma den verkligheten. Och det som krävs är tro. Om du tror att du kan leva tills du blir hundra år och bara äta socker, så kan du det. Men det är extremt få som tror det. Faktiskt kan de flesta människor tro väldigt mycket lättare på magiska saker, tro på gud och tro på under, än tro på att de själva kan göra så att socker är nyttigt för deras egen kropp. Men nu har du chansen att göra det till ditt livsmål, Märta!”
”Haha, oj. Nu fick Märta nåt att bita i! Kan det vara så att det är för få människor som verkligen tycker att det är den fundamentala meningen med livet – att socker ska vara nyttigt – för att någon ska lägga all sin tro i just det?”
”Någon kan nog ha lyckats. Men de personerna har lyckats med mer än ”sockertricket”. De kan snarare överleva på mycket lite alls, när de helt har förlorat tron på den fysiska verkligheten som just verklighet.”

Nästa fråga från Märta då:
”Vad är ett svart hål och varför finns det?”

Svar:
”Jag svarar gärna på frågor som hjälper er att utvecklas, men det är ingen idé för er att använda mig som ett uppslagsverk.”
”Nej, du har börjat säga det på sista tiden och jag börjar ta till mig det. Men du förstår väl hur frestande det är när man nu kan fråga dig saker? Äsch, jag som var så nyfiken på det här själv. Kan det verkligen inte hjälpa oss framåt i vår utveckling att få veta såna här saker? Jag misstänker att till exempel Nicola Tesla också pratade med dig och fick veta en hel del om hur saker funkar.”
”Kan du tänka dig att Nicola Tesla kunde använda de svaren på ett sätt som du inte kan? Att han hade ett annat fokus och en annan plan för vad han ville göra, än vad du har?”
”Hm, det skulle jag eventuellt kunna tänka mig, att Tesla kunde använda den kunskapen på ett annat sätt, ja. Äsch då. Men finns det inget du kan berätta om svarta hål som vi kan ha nytta av då?”
”Som jag var inne på förut så finns det vissa spelregler och de gäller även för er överenskommelse hur ni vill utvecklas tillsammans. Ni vill inte ta för snabba kliv, för ni vill inte gå miste om processen att komma till nästa steg. Ni har kommit överens om att vissa personer får ha fokuset på att utveckla er vetenskap och mänsklighetens kunnande om systemen som håller samman världen. Det är som sagt en fråga om fokus. Att snappa upp lite här och lite där om djupa sanningar skulle inte gagna er, då ni inte kan se dem med full insikt om vad de betyder.”
”Men, vad du är motsträvig. Finns det ingenting alls du vill säga om svarta hål?”
”Det är en enormt komprimerad massa. Det är andra sidan av en galax livscykel. En eller flera galaxer.”

Jag tar en liten paus efter att jag skrivit ner svaren från gud. Sen sätter jag mig i sängen och fokuserar på gud igen.
”Är du nöjd med svaren?” Frågar gud.
”Nöjd? Jag är nöjd med att jag är din vän. Nöjd med att jag får vara i din kärlek. Nöjd och tacksam.”
Jag sitter så en lång stund och bara är i guds kärlek. Det är så vilsamt. Jag förstår både dem som blir religiösa och dem som blir knarkare. Det är den här känslan vi vill åt.

Om människan, miljön och jorden

Samtal med gud 2019-04-25

Idag är det min födelsedag och det jag hade önskat mig av mina vänner var frågor att ställa till gud. Här är de första tre frågorna från min vän som jag här kallar Sofia.

Fråga från Sofia:
”Håller människan på att göra slut på vår arts tid här på jorden?”
”Nej. Människan kommer inte att dö ut på jorden. Men frågan nu är hur många människor ni ska tillåta att dö och utstå lidande innan ni ändrar riktning för er civilisation. Vad det krävs, vilka offer ni tänker göra, för att komma till slutsatsen att ni alla är ett. Ni har kommit till den punkten på er resa nu att ni uttömt alla andra alternativ och uppfattningar. Det är den enda slutsatsen som finns kvar att dra. Men ni har så svårt att ta den till er och att anta ert ansvar för vad det skulle innebära. Ni tvingar er själva till den yttersta gränsen för att komma fram till och verkligen acceptera detta faktum. Alla andra utgångspunkter för existensen har ni utforskat och kört i botten nu – dogmatiska religioner, att det ena könet ska behärska det andra, kärnfamiljen, olika slags ideologier befriade från andlighet, den fria marknaden och kapitalismen, egoismen och ”varje man för sig själv”. Ni har prövat alla dessa vägar utan att komma fram till den grundläggande sanningen att ni alla är en. Men ni vill komma på, eller komma ihåg, att det är så. Därför tvingar ni er själva, på ett undermedvetet plan, att gå till avgrundens rand där allt ställs på sin spets, där det inte längre finns några alternativ, för att få er själva att förstå detta.
Men det är ett högt spel ni spelar nu, med många människors liv och hälsa. Det kommer att kosta på. Och ju snabbare ni anammar denna sanning, får varandra att anamma denna sanning, desto snabbare kommer det gå att vända utvecklingen ni ser för jordens miljö och klimat. Ni är sjuka och vilsna, ni älskar inte er själva och varandra och därigenom gör ni jorden sjuk. Ni lever i symbios med jorden. När ni inser att allt är heligt, då kommer ni börja behandla varandra och jorden som om allt är heligt. Det är den insikten ni måste komma till. Förbud kommer inte räcka till för att jorden ska helas. Ni måste kollektivt komma fram till denna sanning för att börja på nästa steg i er långa resa. Er resa till att förstå och uppleva vilka ni verkligen är – mina barn i kärlek.
Ni kan tycka att det ser mörkt, ja till och med omöjligt ut. Men när utvecklingen väl börjar vända, då kan det gå snabbt. Ert medvetande påverkar jorden väldigt mycket. Det är ingen liknelse när jag säger att ni lever i symbios med jorden. Det ÄR så. Så när ett större antal människor börjar anamma synsättet att vi alla är ett och att även jorden ingår i detta ett, då kommer fler och fler att börja se det så och det kommer påverka själva jordens miljö. Allt är energi. Och kärleksenergin som ni låter flöda genom er kommer att hela jorden snabbare än ni tror. Snabbare än ni kan säga ”Tesla” eller ”flygskam” kommer kärleksenergin hela jorden! Det innebär inte att ni kan fortsätta med rovdriften av jorden för att ni samtidigt sitter och mediterar och skickar positiv energi till moder jord. Nej, när ni inser att ni alla är ett, då kommer ni också ha en önskan att leva ansvarsfullt eftersom ni förstår att den skada ni gör på något annat levande, det gör ni mot er själva.
Jag har svarat på en liknande fråga från Hanna förut och jag säger samma sak till dig. Rädslan är er största fiende. Kärlek är vad som kan ”rädda” er. Så låt kärleken flöda, det är det bästa ni kan göra. Och då menar jag äkta kärlek, som följer på äkta insikt och inte bara en läpparnas bekännelse. Låt kärleken flöda. Till allt levande. I alla sammanhang.”

Från Sofia:
”Hur kan jag hjälpa människor i min närhet som (för)tärs av bitterhet, negativa tankar?”
”Du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. En del människor, och framför allt i vissa perioder, blir väldigt bra vänner med sina negativa tankar. De identifierar sig med dem och ser dem som en del av sin personlighet. Om du kommer till dem med en uttalad vilja att hjälpa dem att bli av med sina bittra tankar och negativa attityd är risken stor att de identifierar sig ännu starkare med sina negativa tankar och ser det som ett angrepp på sin person. De tror du tycker det är något fel på dem och att du vill ändra på dem.
Men de flesta människor är ändå inte avstängda. De ser och hör vad du gör och säger. Så det bästa du kan göra är att säga och visa din sanning i ditt liv. Att föregå med gott exempel och att leva som du lär. Säg din sanning med mildhet och referera den till ditt eget liv, inte till den andras. Visa hur du resonerar och bekräfta det genom att leva enligt det sättet. Du behöver inte försöka ändra den andres uppfattning eller överösa den med positiva tillrop och ”kärlek” med intentionen att den ska sluta vara negativ. Då är ditt mål ju verkligen att ändra på den andre. Om du på riktigt vill hjälpa andra, då tvingar du aldrig på dem hjälpen, utan ger den när den andre är villig att ta emot. Och du demonstrerar att hjälpen finns att få genom att visa på din väg och genom att visa att du alltid finns där att rådfråga, om andra vill gå med på din väg.”

Från Sofia:
”Hur kan jag få fler att se, förstå och ta konsekvenserna av sitt handlande mot jorden och naturen?”
”Den frågan blir i princip besvarad av de två första svaren. Ni måste inse att ni hör ihop. Det är både en andlig och rent fysisk sanning. Berätta din sanning, som du känner den. Om du vill berätta om mig, berätta om mig. Om du vill påpeka att delar av den fleecetröja som du tvättar idag kommer ätas i en fisk av ett barn i Polen om ett halvår, säg det. Om du vill fördjupa dig i kvantfysiken och berätta om den vetenskapliga teorin, gör det. Allt berättar samma sak – vi är alla ett och vi hör oskiljaktigt ihop!
Delta gärna i diskussionen, säg din sanning. Var inte anklagande, det leder sällan till bra resultat. Men var tydlig med din sanning och säg den med kärlek och förståelse och en önskan att konstruktivt komma vidare mot att bättre ta hand om varandra och om naturen.”

”Tack, vilka bra svar! Jag måste läsa dem om igen några gånger och ska verkligen försöka ta dem till mig. Och jag ska försöka leva som jag lär också. Men jag tycker det är ganska svårt ibland att leva som jag lär, eller som jag tror. Ibland är det rädsla som stoppar mig och jag tycker också det är svårt i en så komplex värld att avgöra hur mina handlingar påverkar i alla olika led. Jag antar att det är just för att vi hänger ihop. Allt påverkar allt.”
”Gå med mig i ditt hjärta. Lyssna på min röst som finns i ditt inre, så blir det lättare. Jag är alltid med dig.”
”Ja, jag känner det så starkt nu när du säger det. Tack. Tack för att du alltid är med mig. Jag älskar dig.”

Varför är kontakt med gud det viktigaste?

Samtal med gud 2019-04-16

”Jag hade en fråga från Sonja. Egentligen undrar jag den ju också, men jag har liksom inte kommit på att ställa den. Hon har ju läst våra samtal och märkt att du ofta säger att det viktigaste av allt är att vi har kontakt med dig. Hon undrar varför det är så viktigt?”
”Vad tror du själv?”
”Åh nej, inte nu igen. Nej, nu vill jag att du svarar, faktiskt. Jag har kanske en teori, men jag vill att du svarar på den här frågan.”
”Det handlar om synsätt. Alla ni som vill ha kontakt med mig, alla ni som söker er till gud, som söker efter en mening och ett högre syfte. En mening med livet och en förståelse av livet – ni vill förstå, ni vill se. Ni vill bli ”frälsta”, för att använda en ålderdomlig, kristen term. Det är samma sak som vi talade om förut, när vi pratade om Jesus och hans roll på jorden. Ni som söker efter gud och en högre mening – för att ni ska kunna leva i och uppleva den meningen, så måste ni se den meningen. Se att det är sant. Och för att kunna göra det måste ni se med mina ögon. Känna med mitt hjärta. Jag kan visa er sanningen. Jag visar er allt om ni släpper in mig i era hjärtan och era liv.
Att ta en annan väg till den här förståelsen, det här synsättet, blir en väldig omväg. Alla vägar leder förr eller senare hem. Hem till gud. Så ni kommer alla till slut att se med mina ögon. Men vill ni komma dit utan att gå omvägar så är det mest direkta sättet att komma till mig, tala med mig, släppa in mig i era hjärtan. Därför är det kontakten med mig som är det allra viktigaste. Inte viktigast för mig, eftersom jag vet att ni kommer att komma hit. Men viktigast för er, utifrån det ni säger er vilja uppnå: upplysning, frid och gudsseende.
För att ta ett exempel: Ni kan göra gott mot andra människor och andra människor kan göra gott emot er. Genom det kan ni uppleva kärlek och ni kan uppleva gudomlighet, ni kan uppleva gud genom andra människor och få en förståelse för vad kärlek är genom andra och genom era handlingar gentemot andra. Men om ni redan ser världen och andra människor genom mina ögon, då kommer ni aldrig vilja göra annat än gott mot andra människor. Det kommer vara det helt naturliga för er, för ni vet redan sanningen om vad kärleken är, hur universum fungerar och vem den andra människan är – hon är en del av gud på samma sätt som du är en del av gud. Vi är alla ett.
Att praktisera godhet och kärlek med andra människor kan alltså vara ett underbart och vackert sätt att uppleva kärlek och få en glimt av det gudomliga. Men det är en omväg till sanningen som ni söker.
Ser du att det inte är något dömande från min sida när jag säger det, utan en beskrivning av hur det fungerar? Jag har inga förväntningar eller krav på er. Alla vägar ni väljer är lika underbara i mina ögon. Men om ni säger att ni vill uppnå upplysning och känna sanningen, då är det effektivaste sättet, det ”viktigaste” att vara i regelbunden kontakt med mig. Med gud som talar till dig i ditt inre.”
”Vad fint. Det känns klart att det är så. I alla fall för mig. Och jag känner dig i mitt inre. Jag vet hur känslan av din kärlek känns och jag litar på den. Jag känner mig så trygg hos dig och med det du visar mig. Jag hävdar inte att jag alltid uppför mig som en exemplarisk människa och ser precis hur jag påverkar andra människor eller ens förstår eller har empati med alla människor i alla lägen. Men det känns som jag förstår vad du menar med att se saker med dina ögon. Du låter mig ju göra det mer och mer. Och det gör mig mer kärleksfull emot andra människor. Det gör mig mer medveten om att jag ska uttrycka den kärleken och jag ser dem med mer kärleksfulla ögon – ja, mer ”med dina ögon”. Det ÄR viktigt, jag håller med dig. Det har förändrat väldigt mycket för mig i min tillvaro.”
”Så, nu fick du svara på frågan också.”
”Va? Ja just det, du ville ju att jag skulle svara på frågan först. Du får visst alltid som du vill till slut!”
”Nej, jag får som du vill. Och det är vad jag vill.”

”Det känns som vi upprepar oss ganska ofta i våra samtal. Jag upprepar mig i mina frågor. Känner mig riktigt tjatig ibland, med mina tvivel och mina frågor om min dotter. Men du upprepar dig minst lika mycket!”
”Ja, jag upprepar mig. Och jag kommer upprepa mig så längre som ni ber mig om det. Jag säger samma sak tusen och tusen gånger. Och jag säger det på tusen och tusen sätt. Så att varje människa ska få höra det tusen gånger på sitt eget sätt. Ni vill höra det tills ni smälter samman med det ni får höra, tills ni blir ett med det. Ja, jag kommer fortsätta att upprepa mig så länge ni ber mig om det. Och ni gör det. Ni ber mig. Ni ber mig om att bli påminda. Påminda vem gud är. Påminda om vilka ni är. Påminda om vad sanningen är. En del vill höra det i sånger. Då påminner jag er i tusen sånger. En del vill läsa det i böcker. Då påminner jag er i tusen böcker. En del vill ha vetenskapliga förklaringar för det. Då påminner jag er genom matematiska formler och naturlagar, genom oändliga galaxer som speglas i mikrokosmos. En del vill se det i fåglar och blommors oändliga skönhet och variation. Då påminner jag er genom tusen fåglar och tusen blommor.
Du vill att jag påminner dig genom ord som ger genklang i ditt hjärta när du hör dem och läser dem. Då kommer jag påminna dig tusen gånger. Upprepning är kunskapens moder.”
”Ja, det vill jag gärna. Tack för att du påminner mig. Jag älskar dig.”

”Hej igen.”
”Hej.”
”Eller – igen. Det känns som om du har varit med mig hela tiden sen igår natt när vi pratade.”
”Jag är alltid med dig.”
”Ja just det, det har du ju sagt. Såklart. Men jag har känt din närvaro tydligare. Jag antar att det är jag som varit mer i kontakt med dig då.
Jo, jag skickade över ditt svar till Sonja på varför det är det viktigaste att ha kontakt med dig. Jag tror hon hakade upp sig lite på det där med att det är ”en omväg” att vara kärleksfull emot andra människor. Men jag känner att jag tror att jag förstår hur du menade.”
”Berätta hur du tror att jag menade.”
”Jo – att vara kärleksfull mot andra människor är såklart aldrig fel på något sätt och självklart något vi ska ”ägna tid” åt. När vi hjälper andra och när vi får kärlek av andra upplever vi kärlek och känner oss väl till mods. Själva handlingen i sig skulle jag säga är egentligen densamma – oavsett om den beror på att man tror på att det är bra att behandla sina medmänniskor väl, om man gör det för att man står i kontakt med dig, eller för att man ”bara är en god person”. Skillnaden som jag uppfattat det, är att om man står i kontakt med dig regelbundet, då börjar man se tillvaron och sina medmänniskor med dina ögon, som du ju själv sa. Och kärleksfullare ögon finns inte!
Om man har regelbunden kontakt med dig, då får man själv ta emot mycket kärlek och man lär sig att se världen som du gör. Då kommer de här handlingarna automatiskt, av den insikten. Och kärleksupplevelsen blir inte mindre, eller mindre personlig, på grund av det. Tvärt om. Det är fortfarande samma personer inblandade, samma människor som utför dessa goda handlingar för varandra. Men genom ditt synsätt kan man komma dit så mycket snabbare än om man ”bara” är vänlig eller kärleksfull mot andra för att man är snäll. Och om man gör det “utan guds kärlek” då finns alltid risken att man förväntar sig saker tillbaka. Att man förväntar sig kärlek tillbaka, förväntar sig tacksamhet eller gentjänster. Förväntar sig att den andra ska göra lika mycket för dig som du har gjort för den. Jag säger inte att det alltid är så i relationer utan ”din syn”, men om man har den synen så är det garanterat att man vet att det jag gör mot andra gör jag mot mig själv och då saknar det mening att kräva någonting tillbaka. Man vet att man själv har ”tjänat på det”, eftersom den andre har tjänat på det.
Sonja skrev på skämt till mig att hon önskade mig all kärlek, ”fast det var en omväg, då”. Att visa andra människor kärlek är såklart aldrig en omväg, men din poäng var att den viktigaste kärleksrelationen man kan ha är den med dig. Då har man guds kärlek. Och vad kan gynna alla människor omkring en mer, än att man kan ge vidare guds kärlek till dem? Det är liksom insikten att vi alla är ett och att kärleken är oändlig och odelbar. Vi ska låta kärleken flöda! Är man med dig får man den insikten och kärleken förmerar sig automatiskt.
Oj, det blev en lång beskrivning av hur jag tolkade dig. Har du nåt att tillägga? Tycker du att det stämmer som jag sa?”
”Vad tror du att jag tycker? Du känner i ditt hjärta när du skriver ner det här. Jag känner i ditt hjärta. Och det är som du säger – när du är i mig så är du i kärlek och den kärleken ger du vidare. Du har själv reflekterat över att du mår sämre de tider som du har mindre kontakt med mig. Du hamnar i självkritik och svartsyn. När du är i den energin kan du fortfarande vara artig och kanske vänlig mot andra, men du har inte samma kärlekskälla att ösa ur. När du är i guds kärlek känner du som att du nästan svämmar över och du är tvungen att sprida den kärleken för att inte spricka.”
”Haha, så har jag inte tänkt på det. Men du har ju rätt. Så är känslan. När jag är som mest ”uppe i dig” då kommer allt av sig själv, det går inte ens att tänka ”nu ska jag vara hjälpsam eller kärleksfull mot den här människan”, det bara händer.”
”Ja precis. Det finns absolut många människor som detta kommer naturligt för, utan att de uppfattar sig som andliga eller talar med gud, som de ser det. Men jag skulle hävda att vi har lika syn på världen. Och som sagt, det snabbaste sättet att komma till den synen på världen, det är att vara i kontakt med mig så ofta man kan. Med det menar jag inte att du måste sitta och meditera 20 timmar om dygnet, utan att släppa in mig i ditt liv. Känna att jag är med dig. Tala med mig till vardags, känna mig i ditt hjärta i alla vardagssituationer. När du lagar mat till barnen, när du handlar i mataffären, när du pratar med en telefonförsäljare, när du ska välja färg på tapeten. Men ta dig också tid att vara helt i stillhet och fokusera på mig. Då hör och känner du mig tydligast.”
”Tack. Nu fick vi bre ut oss ordentligt om varför kontakten med dig är det viktigaste, både du och jag. Vi får se om Sonja kommer ha några följdfrågor på det här!”
”Det har hon alltid, det vet du.”

Beskriv vad kärleken är

Samtal med gud 2029-02-15

Gud är petig med hur jag sitta ikväll. Jag sätter mig lite halvrakt i sängen, men gud vill att jag ska sätta mig med benen i kors och ta in fötterna mer under baken till. Jag är lite motsträvig, för jag är verkligen ingen vig person och har alltid tyckt att skräddarställning är väldigt obekvämt och ansträngande. att sitta i Men till slut hamnar jag i en ställning som faktiskt känns väldigt bra. Den känns inte obekväm, utan avslappnad men samtidigt kraftfull på något sätt.

Jag tänker på det som hänt de senaste dagarna. De härliga möten och samtal som jag har haft med mina vänner. Hur en av mina vänner stod inför ett stort val i livet och kände stor ledsenhet inför det. Hon frågade om råd av gud genom mig och svaret hon fick var väldigt tydligt. Sen hände saker väldigt snabbt och faktiskt som gud hade sagt. Vi var nog alla lite chockade. I alla fall jag, som fast jag haft de här samtalen länge och fast jag fått andra ”bevis” ändå har ett stort tvivel i mig om allt det här verkligen kan vara på riktigt. Mina vänner underar hur jag fortfarande kan tvivla. Men nu känner jag mig mer övertygad än nånsin. Jag misstänker att den här ”hjälpen” från gud till min vän var en minst lika stor hjälp till mig. Fast jag nästan skäms lite att det ska behövas bevis för att jag ska tro, så är jag ändå mycket mer tacksam än skamsen över det. 

”Hej. Alltså, TACK för det du gjort de senaste dagarna! Du har gjort flera saker som verkligen har stärkt min tro på dig. Stärkt min tro på att du är på riktigt. På att vi är på riktigt. På att det här är på riktigt. Och vet du vad som är det bästa med att jag faktiskt vågar tro på det?”
”Berätta.”
”Det bästa är att om allt det här är på riktigt, om allt du säger är sant, då innebär det att den här världen som vi lever i är magisk, att allt är besjälat, att allt har en mening. Det är ju det man drömmer om som barn, men de flesta nog dömer ut när de blir vuxna. Och nu känner jag att jag vågar tro på det! Det är ju ta mig fan – nej, ”ta mig gud” – helt, helt underbart! ”
”Ja, det ÄR underbart. För NI är underbara. Alla ni är fantastiska, älskansvärda själar.
Och här är mitt budskap till er, älskansvärda själar: Ta hand om varandra. Det är mitt budskap till er. Ta hand om varandra.
Älska varandra. Se varandras storhet. Se storheten i dig själv genom att se den i den andre. Och se mig i dig själv, för du är en en del av mig. Ni är alla en del av mig. Och det som är en del av gud kan inte vara annat än stort, underbart, vackert, perfekt!”
”Du gör min värld perfekt. Perfekt. Jag kan inte se hur jag kan be dig om något mer.”
”Genom att se din värld som perfekt så gör du den perfekt. Genom att öppna dig för mig kan du se med mina ögon. Då ser du kärleken. Du ser med kärlek.”
”Vad är egentligen kärleken? Kan du definiera den?”
”Kärleken är allt som är. När du ser det så ser du sanningen. När du ser det så förstår du hur illusionen fungerar. Ja, den här världen är en illusion. Många har sagt det och många andra har fördömt den tanken. Men att den här världen är en illusion betyder inte att den inte har en viktig roll att spela eller att ni inte ska förhålla er till den. Ni har skapat illusionen för att kunna uppleva vissa saker. Så välsigna illusionen och dess underbara funktion. Men när ni kan se vad som är kärlek och vad som är illusion, då kan ni se med sanna, kärleksfulla ögon. Kärleken är allt som är. Det som ni uppfattar som ondskefullt och kärlekslöst existerar ju också, i ert medvetande. Men det är en del av illusionen som är skapad för att påminna er om kärlekens verkliga kvalitet och värde. Och när ni kan skilja på illusionens uppgift och kärlekens sanning, som alltid ligger där bakom, då ser ni existensen som den verkligen är.”
”Men kunde du beskriva kärleken? Nu sa du bara att den är allt som är.”
”Hur beskriver man allt som är? Det var precis det jag ville förklara. Det är en del av illusionens uppgift – att beskriva vad kärleken är. Det är själva din uppgift på jorden: att beskriva vad kärleken är! För varje liten upptäckt du gör, för varje konstverk du skapar, för varje klokt och vänligt ord, för varje sång, för varje kärlekshandling, så beskriver du vad kärleken är. Även om du får motstånd, hat, hårda ord och våldshandlingar emot dig. Ja, framför allt om du får det, så kan du beskriva vad kärleken är. Det, min älskade vän, är din uppgift, inte min. Beskriv vad kärleken är.”
”Det låter som att jag ska skriva en biografi över dig då.”
”Det är ingen dum tolkning – ”mitt liv på jorden: en biografi över gud och kärleken”. Sämre målsättning kan man ha med sitt liv.”
”Oj. Ja, verkligen. Och här har jag trott att jag aldrig haft någon målsättning med mitt liv…”
”Du ser.”
”Ser. Ja, det var ju just ordet du använde. Jag ser. Ja, precis så känns det i mina bästa stunder. Åh, vad jag önskar att mina bästa stunder ska bli ett permanent tillstånd!”
”Då får du fortsätta att se. Fortsätta att vara öppen. Öppen för sanningen och öppen för mig. För det finns inget som är sant som inte är jag.”
”Tack. Tack för att jag får dela det här med dig. Och med andra. Vilken resa vi gör tillsammans!”
”Jag älskar dig.”
”Jag känner mig alldeles varm i hjärtat. Tack. Jag älskar dig.”